lunsan

 

 

♥

 

Jag har gått och fantiserat om det här ögonblicket så länge nu, funderat om och vad det kanske är som är fel? Är det bara jag som är jäkligt svag som person och värdelös eller är det möjligt att det kanske fanns nåt bakom all jävlighet?  Jag har nog letat igenom hela webben, funderat och dömt ut. Kommit fram till att Nej, du e bara vek Malin!

 

Sen för tre veckor sen tog Fanny fram min vårdplan för Medel Depression och gav på förslag att vi skulle börja kolla vidare på vad det kunde vara. Depressions diagnosen sattes på mig i november förra året och hon kände inte att den stämde till hundra. Hon tyckte vi skulle boka in extra besök och börja på nya intervjuer och undersökningar på om det kanske var någon annan diagnos som kändes mer hemma?

Jo, jag satte hjärtat i halsen...

 

Herregud, det har varit tre jobbiga veckor med mycket tåtippande runt jävligheten som gärna ville döma ut Fannys ide och peka finger åt att jag verkligen trodde på hennes påhitt. Idag skulle vi träffas för att diskutera resultatet och jag hade sån ångest. Men vi gick igenom allt, jag fick berätta om mitt värsta katastrof scenario om vad hon skulle säga och hade svårt att få fram ord överhuvudtaget. Men vi kom överens om att jag ska få en ny vårdplan som passar bättre den nya diagnosen. Japp, så blev det.

 

Jag vet inte, plötsligt har man fått nån sorts förklaring till varför vissa saker kanske är svårare än andra. Trodde jag skulle dra en lättnades suck och bli "glad", men jag har ingen aning hur jag ska känna än. Det blev konstigt. Och jag vet att en sån diagnos inte är en sjukdom, det finns inget fysiskt test för att få resultat och det finns ingen virusattack. Det är ett tillstånd och inget kroniskt. Men det känns ändå jävligt skumt att plötsligt, efter alla dessa år och alla dumma saker jag gjort, ha fått en diagnos:

 

IPS - Emotionellt Instabil Personlighetsstörning / Borderline Personlighetsstörning

 

Det måste få sjunka in känner jag. Är rädd bara för att skriva det här, för fortfarande är jag rädd att ni bara ska höja på ögonbrynet, sucka och be mig växa upp. Var inte så jäkla känslig.

 

 

 

 

 

Jajamen, plötsligt händer det - Molin och Maddo ska åka på "semester"

 

Vi har ju försökt ett tag nu, men alltid verkar nåt vilja komma mellan. Först skulle vi till Jamaica, men då fick plötsligt jobbet för sig att flytta till Irland, så det sket sig. Så när vi båda flyttat till Irland bestämde vi oss för att flyga till Södra Frankrike och rida vita Camargue hästar. Men då kom den där förbenade Islands vulkanen och satte stoppp för det. Jag tog mig till jobbet på morgonen och spottade svordomar när jag såg hur flygplatsen ställde in flyg efter flyg. Men nu, nu... 7-10 november är det banne mig jag och Maddolään som tar flyget till Rumänien och nåde den som kommer mellan. Så även om vi bott på många ställen, tillsammans i Belgien och på Irland och Maddo med familj kom och hälsade på mig i Berlin efter att de flyttat tillbaka från Corralejo i Spanien...så har vi aldrig varit på semester tillsammans. Och visst, 3 dagar ute på vishan i Rumänien kanske inte räknas som semester för vissa, men det gör det för mig. Let me tell you...ALLT som tar dig utanför landets gränser och ger dig något nytt. Ger dig nya intryck, nya människor och nya kulturer, gott som ont - det är lyx! För du kommer ut och får se världen. Det kan göra dig hög som på knark när du ser världens alla under som är så vackra och underbara att du inte vet vilken fot du ska stå på. Men det kan åxå smula sönder hjärtat och tillfälligt välta allt på sne - och kanske att det är lite så det kommer vara på den här resan. Men då är det så - även dessa bitar måste vi kunna se och uppleva. Det är dessa bitar som måste kännas för att det ska kunna bli någon skillnad.

 

Så ja, mot Rumänien och hämta hem lite hundar till ett nytt liv. Herregud va jag längtar till hemkomsten på Arlanda och dessa nya nervösa ägare med hela bröstet fyllt av kärlek ♥

 

 

Sugen på en liten vovve?