lunsan

Okej, nu ska vi bli känsliga. Tyckte det var en helt perfekt dag, för jag är så förbannat trött på att få höra gliringar och rykten om båda det ena och det andra. Jäkla skitdag blev det och jag har lust att slå nån. Fan, det gör ont att höra sånt skitsnack hela tiden!

BRIS har en kampanj nu där dom vill hjälpa att sprida deras budskap och uppmärksamma människor på att de finns och kan hjälpa. Uppgiften var att skriva om något som drabbat en och som varit jobbigt. Förhoppningsvis kan det hjälpa andra som är i samma situation. Så jag tänkte ge det ett försök.

Min berättelse börjar i högstadiet, i 7:an.

Jag vet inte vad det var som utlöste det hela, men plötsligt verkade allt gå i nedåtspiral. Inget var roligt längre och jag blev nästan rädd för att skratta. Vem visste vad som skulle komma efteråt? Att gå upp på morgonen var ett helvete och till slut blev det rutin att min idrottslärare ringde mig varje morgon och peppade på mig. Min närvaro var hemsk och jag blev hela tiden skickad till kuratorn och inkallad på samtal med min mentor och andra lärare. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, alltid fanns det en mörkare sida. En dag satt jag hemma med en trasig linjal och var arg på allt och alla. Började rispa ena kanten mot huden i ett kors tills det gick hål på skinnet och en helt ny känsla kom fram. Jag håller fortfarande fast vid att det är en utav de skönaste känslorna jag upplevt, känslan av total kontroll. Där började det gå utför på riktigt. Istället för linjaler, letade jag reda på rakblad, knivar, glasbitar...ja allt som var vasst. När tiden kom och jag blev förbannad på mig själv, tog jag helt enkelt fram det och skar mig själv. En sån enorm lättnad när det som gör ont inom en, äntligen släpps lös. När det fysiska släpper på spänningarna. Det må vara en lite vrickad tillfredsställelse, men det är JAG som kontrollerar allt. Jag som bestämmer att nu ska det göra ont, nu ska det blöda.

Detta ledde till ännu fler samtal och kuratorn skickade vidare mig till Ungdomsmottagningen, och jag hatade det. Jag tyckte det var min ensak. Att känna fysisk smärta blev som ett beroende, hellre den är den psykiska smärtan. Jag lade till fler ovanor som att bränna mig med cigaretter, slå mig gul och blå, ge fan i att äta och lärarna fick gå med mig till matsalen varje lunch. Varje sätt som kunde straffa mig själv, var värt att prova. Folk i min närhet fortsatte få mig att försöka prata och öppna mig, men jag höll tyst. Det var fortfarande min ensak och det skulle dom skita i. Sen veckan innan jag skulle börja nian kom slaget och jag hamnade på intensiven. Men även där lyckades jag smita igenom hela nätet med undgomsmottaging och BUP. Sa till den ena att jag pratade med den andra och kom undan helt. Så samma bana fortsatte några år till, innan jag träffade underbaraste pojken. Först då insåg jag att livet faktiskt var värt att leva. Men ärren finns kvar och behovet av att då och då straffa mig själv lever åxå kvar. Men nu kan jag kontrollera det.

Vad jag vill säga är att, var inte rädd för att prata ut om ni mår dåligt. Om inte en kurator, kanske ett syskon, en kompis eller bara ringa BRIS och vara helt anonym. Jag hatade det, men hade jag kunnat pratat med någon okänd på andra sidan av telefonluren kanske det gått bättre och jag hade kunnat bryta mönstret fortare. För att sitta ansikte mot ansikte med någon man inte känner till 100% känns fruktansvärt utlämnande och osäkert. Och att prata med ens familj känns nästan kränkande, för på ett sätt känns det som att man sviker dem. Men försök prata med någon. Vi är inte gjorda för att hålla inne med för mycket skit. Då slutar vi till slut upp på bårhuset!