lunsan

 

Jag önskar jag kunde vara en sån som sparkar och skriker när nåt känns fel. Jag är totala motsatsen, kniper och tiger tills jag nästan spricker.

 

Det är februari och ett år sedan jag började försöka få någon hjälp. Ett helt jävla år!

 

Jag har suttit och stirrat i en halvtimme nu för att försöka få ur mig något, sluta knipa så jävligt. Men det är svårt att veta hur jag ska uttrycka mig. Jag har slutat med allt sånt, känns det som. Ni vet, håll dig på den säkra linjen och göm dig för diverse känslor som kan sabba balansen. Men idag såg jag Sverige - Argentina matchen i fotboll, så den balansen är i väldig obalans för tillfället. Så jag passar på att ventilera lite när systemet ligger nere.

 

Jag har inte pratat med läkaren sen i oktober efter att jag avbokade mötet. Jag har försökt få en ny tid två gånger, nu senast var läkaren sjuk och jag skulle få en ny tid. Det var väl tre veckor sen och inte ett knyst, jag vet att jag måste ringa igen. Planen var att jag skulle käka nya medicinen i några veckor och sen skulle vi göra en utvärdering om hurvida den fungerade eller inte. Och jag sa åt både läkaren och psykologen att de inte fick tappa bort mig nu, att de skulle proppsa på att vi skulle ses igen, även om jag sa att allt var bättre nu. För jag kan lika gärna få för mig att sluta bry mig igen. Jag bröt ihop när jag först trodde de menade att jag skulle få nya medicinen och sen fick vi se om jag kände för att fortsätta, för jag vet att lite tabletter inte kommer lösa nåt. De måste hjälpa mig att jobba med mig själv och den där förbannade hjärnan. Men nu är jag borttappad igen. Som så många gånger det senaste året.

 

Min vårdplan var att ta nya medicinen, komma upp ur det värsta depphålet och sen börja med kognitiv beteendeterapi. Min psykolog gav mig massa frågor att kryssa i svar på, hur stor ångest har du haft senaste två veckorna på en skala 1-5? Vid ångest, känner du av stickningar i ben, armar, krypningar i ben, andningssvårigheter, tryck över bröstet eller känslan av att kvävas? Dumma jävla frågor som kunde tolkas hur som helst. Välj mellan andningssvårigheter, tryck över bröstet eller känslan av att kvävas och sen poängsätts svaren och jämförs med poängen för diagnosen. Som ett jäkla Vecko Revyn test. Jag hade tydligen lätt till medel depression som diagnos och med lite träning och lära mig själv tänka att jag är bra så blir allt bra. Fan heller, jag blir sur bara jag tänker på det. "vi sopar det under mattan, du är bara lite deprimerad" "Du kanske är extra känslig som person" har hon sagt och de gångerna önskar jag verkligen att jag var en sån som sparkade.

 

Det känns inte som att medicinen har gjort mirakel, jag toppar och dippar fortfarande och enda anledningen till att jag inte tokdalar längre, är att jag bor hemma. Hade jag bott i egen lägenhet hade jag varit tillbaka i träsket på en sekund. Så ett år har gått men jag står fortfarande kvar och stampar på samma ställe. Jag kom ur balans ikväll efter fotbollen och voila! Veckorna innan midsommar förra året satt jag inlåst på en psykavdelning i en vecka och tittade på fotboll varje kväll med diverse knäppgökar. Frågade om dom kunde ta hand om mig ett tag för jag klarade inte av mig själv längre. Jag är inte snäll mot mig själv när jag mår dåligt.

 

Jag sparkar inte, jag domnar bort. Och bara för att jag verkar kunna uppföra mig när jag pratar med läkare så kan min enda diagnos bli lätt - medel deppression. Det känns orättvist mot all skit jag utsatt min kropp för och det känns som en väldigt enkel lösning på allt. Men det är inte enkelt.

 

 Visst e det lite vår i luften ändå...

 

Jag är verkligen inget Star Wars fan, men det här var faktiskt roligt