lunsan

Ni vet hur vissa låtar kan aktivera en viss känsla i kroppen. Hur en låt kan vara så hårt sammanlinkad till ett minne eller en upplevelse, extraordinär eller inte. Kanske en helt vanlig stund i vardagen, sittandes vid frukostbordet med en rostmacka i handen. Men just den sången får dg att minnas hur lätt allting kändes då, hur underbart det kan vara att sitta vid matbordet i huset din barndom utformats, lyssna på melodislingan till P3's nyheter och titta ut över grannes hustak. Eller hur mysigt det var att sitta ute på balkongen med en filt omkring sig just den natten, den sommaren för 2 år sedan med den låten i bakgrunden. Jag har en massa låtar som är sammankopplade till varje liten känsla som är inhyst inom mig. Nu på senare tiden har jag utökat min samling men jag har insett, tyvärr, att det flesta minnen eller känslor som kommer fram gör mig lite halv deppig. Även om den låten var positiv från början och kanske även är positiv, men just när jag lyssnar på den och kan känna den som mest, är det när jag känner mig som ensammast. När jag höjer volymen på min Mp3 och lägger mig under täcket och blundar eller lutar mig mot väggen ute på terassen, det är då, när jag är helt ensam som jag verkligen kan känna musiken. Det är så jag kan verkligen kan njuta och samtidigt ha ont. För mig har njutning alltid gått hand i hand med smärta. Det är inte förrän man verkligen har upplevt smärta som man vet att man lever. Det är inte förrän man har uppskattat och förhandlat med det som gör ont och förhandlat om något bättre som man verkligen kan uppskatta de små sakerna. De pyttesmå sakerna i livet som för mig kan göra så mycket. Jag var beredd på att ge upp dessa små ljusglimtar för några år sedan men jag har insett att det finns så många fler större och mäktigare upplevelser som jag inte vill gå miste om. Så mycket att göra och så många möjligheter. Jag har alltid varit en sökare, alltid velat lite mer än vad jag egentligen kan. En del saker ser jag till att uppfylla, andra drömmer jag fortfarande om. Titta bara på mig nu. Jag vågar inte ens sätta mig på McDonalds ensam och äta för jag skulle känna mig så ensam och ut tittad. Nu jobbar jag med IT, något jag alltid föraktat lite i hemlighet, och bor i min egna lilla studio i Antwerpen, Belgien. En situation jag för ett halvår sedan kunde sätta 1000kr på att jag ALDRIG skulle befinna mig i. Men ödet eller vad man ska kalla det, gav mig en möjlighet och i det ögonblicket var jag i desperat behov av en möjlighet. Inom 2 veckor hade jag en helt ny framtid. Men jag grät och jag mådde dåligt första tiden. Jag var helt ensam i Europa och allt kändes så främmande. Även om kulturen var någorlunda liknande Sverige var jag helt ute på okändt terretorium för min del. Även o jag rest en hel del har jag aldrig varit helt själv. Nu var det även min största dröm som stod på spel, att flytta utomlands helt själv. Jag har redan försökt flytta till Kina en gång och att få ännu ett misslyckat försöki ryggsäcken skulle jag inte orka. Så jag bet ihop och nu känner jag mig mer hemma i Belgien är i Sveirge. Människorna på mitt jobb är helt underbara och jag är förbannat stolt över mig själv att jag tog mig ända hit. Det roliga är att jag fortfarande vägrar att äta själv på en restaurang eller springa efter en buss. För mig ser det alldeles för desperat ut. Jag går hellre hungrig en kväll eller går hem.

Så nu bor jag helt ensam för första gången i mitt liv och det har sina för och nackdelar. Hur underbart är det inte att kunna lämna disken mitt på bordet i en vecka om jag skulle vilja eller gå runt naken och inte bry sig det minsta om någon ser. Men hur underbart det än är att kunna låta trosorna ligga alldeles utanför badrumsdörren när man sparkat av sig dem innan morgon duschen, kan jag inte undgå att märka hur tomt och ensamt det är när jag hör alla tjoande och glada männsikor där ute i natten. När jag går och förbi puben på hörnet varje dag på väg hem från jobbet och inser att trots alla Antwerpare på mitt jobb är jag ändå ganska ensam. En del kvällar har jag funderat på att bara gå och sätta mig vid ett bord och säga att jag behöver nya vänner. Men sen inser jag att jag troligtvis skulle sätta mig vid ett bord med bara killar, för tjejer är så satans komplicerade och skulle bara kolla snett på mig. Så då har jag skrotat det tanken ganska fort då det skulle ses som desperat att slå sig ned vid ett grabb bord. Så jag har traskat förbi, låst upp dörren och klättrat upp för alla mina trappor innan jag klistrat fast min Mp3 i örat och drömt mig bort.

I början av den här veckan satt jag på bussen på väg till jobbet och helt plötsligt satte sig en kille framför mig och jag försvann direkt i gamla minnen och fantasier. Det spelade ingen roll hus fel han såg ut för den doften som omgav honom gjorde precis vad vissa låtar gör med mig, får mig att glömma allt och endast tänka på just den specifika stunden. Jag satt i 20 minuter och mindes just de stunder jag fick med dig. Det varade inte så länge men det var verkligen uppskattat. På morgonen översatte du mitt horoskop på tåget till jobbet, du erbjöd mig alltid en Actimel när jag vaknade, tände alltid ett ljus brevid sängen när du släckte lyset, från första stunden, redan innan vi var tillsammans,ville du hålla handen och du verkade så mogen. Det var du åxå. Mycket mer är vad jag nyss upptäckte. Jag har haft många elaka tankar om dig och kallat dig feg och skitstövel. Men nu inser jag att du gjorde det för oss, för att underlätta för oss. Jag önskar bara du kunde sagt det tidigare. Det spelar ingen roll om jag inte pratat med dig, öga mot öga, på över 1 månad. Det gör fortfarande lika ont att veta att du finns så nära mig men ändå har du aldrig varit längre bort. Jag saknar dig och lättheten som omgav oss i början. Du kunde alltid erbjuda ett skratt. Men nu vet jag vad jag måste jobba för. Jag vet spelreglerna och jag vill inget hellre än att vara din vän. Men oavsett om jag lyckas knuffa undan mina känslor kommer jag aldrig kunna undvika de där speciella stunderna när en hel buss kan fyllas av din doft, din parfym. Den stunden finns inga regler och inga begränsningar. Den stunden är min...

Vissa dagar vet jag inte ens vart jag befinner mig i världen. Jag klär på mig och ska precis gå ned för att handla en quornbiff på ICA när jag inser att det är söndag och alla affärer har stängt i Belgien. Belgien...ett land jag inte visste nåt om för 5 månader sen, bara att dom hade en massa choklad. Nu bor jag i Belgien och inser att jag antagligen kommer bli kvar här. Jag var på semester 1 vecka i Sverige men insåg att det enda jag har i Sverige är min familj. Alla mina vänner är utspridda och vår kontakt är utsuddad. Jag har mer vänner här än vad jag har i mitt eget land. Men här tar jag mer chanser, fler ögonblick än hemma i Sverige. Här lever jag mitt alldeles egna liv och jag kan bjuda in vem jag vill. Jag skulle till och med kunna gå på en pub helt själv, dock aldrig en restaurang. Det är något med att behöva sitta helt själv vid ett bord, tuggandes på en massa mat och blotta sig för alla. Det tar emot. Jag tycker alltid det är lika jobbigt när jag inser att jag måste ta lunch själv på jobbet, gå ned helt själv och ställa mig helt själv i kön för att beställa mat. Antingen försöker jag ragga upp nån lite oskyldigt som följer med ned för att köpa mat eller så skyndar jag mig och äter vid mitt skrivbord. Vissa dagar äter man en yoghurt, andra dagar äter man non-stopp. Bor man ensam finns inte behovet att köpa en massa onödigt, onyttigt utan man köper endast det nödvändigaste. Man kan titta sig själv i spegeln och klappa sig stolt på sin platta mage. Nästa dag trycker man i sig pizza och en massa choklad och önskar att man vågade stoppa fingrarna i halsen för att få det ogjort.

Det finns alltid en massa besvikelser och tårar i livet och strävan efter något ouppnåeligt. Perfektion är inget som existerar i vår självuppfattning. Vi vill alltid ha något bättre, se bättre ut eller upplevas på ett helt annorlunda sätt. Ett bättre sätt. Jag har alltid velat se ut på ett visst sätt, velat bete mig på just det sättet och ge det intrycket. När en ny människa träffar mig för första gången vill jag kunna ge det här intrycket. Man har alltid en massa planer och ideer och tyvärr blir de omkullkastade ibland. Den höga tronen man ställt sina drömmar på i den skyddande glaskupan verkar helt plötsligt vara väldigt låg och sårbar. Men så är det med livet, en del dagar är man fet, en del dagar är man täckt av finnar, oförmögen att prata och verka social eller luktar svett. Men det betyder inte att morgondagen måste vara likadan. Jag vet att det kan vara riktigt jobbigt och svart ibland. Men nu har jag klättrat vidare på min stege och det ska krävas en hel del för att jag ska behöva gå av stegen igen. Så långt som jag klättrat trodde jag aldrig att jag skulle komma och jag tänker inte ge upp utan en fight.

Jag trivs med mitt liv. Jag vet att det kan bli tusen gånger bättre men jag vet åxå att jag är en god bit på väg. Jag blir starkare för varje dag och jag känner på mig att det här bara är början. Nu är det bara jag, jag med alla brister och tillgångar. Mina brister som nu är mina största tillgångar. Min mörka period som jag nu värdesätter högst av allt. Det har lärt mig så otroligt mycket, fått mig att växa. Gjort mig säker på mig själv samtidigt som jag aldrig haft så stora tvivel på min existens. Men jag finns och jag lever. Inget är omöjligt. Även om drömmarna känns milslångt för höga och statistiken skriker åt dig att du inte kommer klara det...skit i allt det. Ät vad du vill, säg vad du vill, klipp ditt hår som du vill och skratta eller låt sig själv gråta precis så högt du vill. Finns viljan så finns även möjligheten. Tro mig!