Done For Now
Nu tar vi ett litet break från den här bloggen och internet.
Gjorde mig själv arbetslös idag och om 1½ vecka kommer bästa syskonen och hämtar hem mig och kidsen til Sverige igen. Nu är det dags att försöka få nån rätsida på huvudet och även om det känns surt att lämna Berlin, så känns det rätt!
Är lite för trött för att orka vara Tysk just nu.
Coolest Kitty
Nu har katten officielt döpts antar jag, för nu har Fröken fått sig ett pass. Hund och katt tog på sig koppel och sen gick vi med svansen högt upp i vädret till veterinären. Det var fler katter och två hundar i väntrummet men katten tittade sig lugnt omkring och nosade runt. Vi satte oss på bänken och på en gång gick hon bort till grannarna på den andra bänken och hälsade. Snodde åt sig lite klappar och lade sig att vila ovanför deras galna 5 månaders stackars hundvalp. Haha, jag har värdens coolaste katt!
Inne hos veterinären fick hon chip och vaccin och hon såg ungefär ut så här:
Sen snodde hon lite kel från veterinären, hoppade ner på golvet och så fortsatte vi hem med svansen lika högt i vädret som på vägen dit.
Nu är vi redo!
To Ride a Horse Is To Ride The Sky
Jag har självdiagnoserat mig själv nu och funderar på att utbilda mig så jag kan diagnosera mig proffesionellt även. Helt frisk är jag ju inte, så mycket fattar jag, och vissa diagnoser stämmer ganska bra in på min berg o dalbana. Paint By Numbers...
Just nu är jag helt inne i att flytta tilll Sverige, bli sambo med mormor, lära mig alla hennes historier och skaffa en häst...
Jag har dregglat över Shire hästar i en timme nu och får ståpäls bara jag tänker på all hovskägg. Det finnd vackra hästar som araber och Frieser men Shire är en riktig häst. Där har vi massa och man och hovskägg och en rejäl mankhöjd av bara ren häst. Dom är så satans fina och de är som stora hundar. Väldigt lugna till humöret och tänk er att få gosa in ansiktet i all den manen ♥
Försök att inte bli imponerad av deras stolthet.
Mer hovskägg åt folket!
Så ja...Tyskland har minst 160 dagar på sig att försöka få ordning på mig sen börjar överväga att åka hem igen för så mycket mer av galenskap orkar jag nog inte med. Om en timme kommer jag vara övertygad om att ingen i hela världen bryr sig om mig längre och det är lika bra att jag låser dörren och stannar inne för resten av mitt liv. Aldrig mer prata om hur jag känner för då kommer jag bara klassas som en attention whore/fjortis. Har tid för en hjärndoktor om en månad och bara å hoppas att jag inte är för svår för henne med. För jag SKA fixa mig själv
Under The Blancet
Puppy älskade sin nya kompis
Look Closer Nurse
When an old man died in the geriatric ward of a nursing home in an Australian country town, it was believed that he had nothing left of any value.
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, They found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.
One nurse took her copy to Melbourne. The old m...an's sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.
And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this 'anonymous' poem winging across the Internet.
Cranky Old Man
What do you see nurses? . . .. . .What do you see?
What are you thinking .. . when you're looking at me?
A cranky old man, . . . . . .not very wise,
Uncertain of habit .. . . . . . . .. with faraway eyes?
Who dribbles his food .. . ... . . and makes no reply.
When you say in a loud voice . .'I do wish you'd try!'
Who seems not to notice . . .the things that you do.
And forever is losing . . . . . .. . . A sock or shoe?
Who, resisting or not . . . ... lets you do as you will,
With bathing and feeding . . . .The long day to fill?
Is that what you're thinking?. .Is that what you see?
Then open your eyes, nurse .you're not looking at me.
I'll tell you who I am . . . . .. As I sit here so still,
As I do at your bidding, .. . . . as I eat at your will.
I'm a small child of Ten . .with a father and mother,
Brothers and sisters .. . . .. . who love one another
A young boy of Sixteen . . . .. with wings on his feet
Dreaming that soon now . . .. . . a lover he'll meet.
A groom soon at Twenty . . . ..my heart gives a leap.
Remembering, the vows .. .. .that I promised to keep.
At Twenty-Five, now . . . . .I have young of my own.
Who need me to guide . . . And a secure happy home.
A man of Thirty . .. . . . . My young now grown fast,
Bound to each other . . .. With ties that should last.
At Forty, my young sons .. .have grown and are gone,
But my woman is beside me . . to see I don't mourn.
At Fifty, once more, .. ...Babies play 'round my knee,
Again, we know children . . . . My loved one and me.
Dark days are upon me . . . . My wife is now dead.
I look at the future ... . . . . I shudder with dread.
For my young are all rearing .. . . young of their own.
And I think of the years . . . And the love that I've known.
I'm now an old man . . . . . . .. and nature is cruel.
It's jest to make old age . . . . . . . look like a fool.
The body, it crumbles .. .. . grace and vigour, depart.
There is now a stone . . . where I once had a heart.
But inside this old carcass . A young man still dwells,
And now and again . . . . . my battered heart swells
I remember the joys . . . . .. . I remember the pain.
And I'm loving and living . . . . . . . life over again.
I think of the years, all too few . . .. gone too fast.
And accept the stark fact . . . that nothing can last.
So open your eyes, people .. . . . .. . . open and see.
Not a cranky old man .
Look closer . . . . see .. .. . .. .... . ME!!
Remember this poem when you next meet an older person who you might brush aside without looking at the young soul within. We will all, one day, be there, too!
PLEASE SHARE THIS POEM (originally by Phyllis McCormack; adapted by Dave Griffith)
The best and most beautiful things of this world can't be seen or touched. They must be felt by the heart!
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, They found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.
One nurse took her copy to Melbourne. The old m...an's sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.
And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this 'anonymous' poem winging across the Internet.
Cranky Old Man
What do you see nurses? . . .. . .What do you see?
What are you thinking .. . when you're looking at me?
A cranky old man, . . . . . .not very wise,
Uncertain of habit .. . . . . . . .. with faraway eyes?
Who dribbles his food .. . ... . . and makes no reply.
When you say in a loud voice . .'I do wish you'd try!'
Who seems not to notice . . .the things that you do.
And forever is losing . . . . . .. . . A sock or shoe?
Who, resisting or not . . . ... lets you do as you will,
With bathing and feeding . . . .The long day to fill?
Is that what you're thinking?. .Is that what you see?
Then open your eyes, nurse .you're not looking at me.
I'll tell you who I am . . . . .. As I sit here so still,
As I do at your bidding, .. . . . as I eat at your will.
I'm a small child of Ten . .with a father and mother,
Brothers and sisters .. . . .. . who love one another
A young boy of Sixteen . . . .. with wings on his feet
Dreaming that soon now . . .. . . a lover he'll meet.
A groom soon at Twenty . . . ..my heart gives a leap.
Remembering, the vows .. .. .that I promised to keep.
At Twenty-Five, now . . . . .I have young of my own.
Who need me to guide . . . And a secure happy home.
A man of Thirty . .. . . . . My young now grown fast,
Bound to each other . . .. With ties that should last.
At Forty, my young sons .. .have grown and are gone,
But my woman is beside me . . to see I don't mourn.
At Fifty, once more, .. ...Babies play 'round my knee,
Again, we know children . . . . My loved one and me.
Dark days are upon me . . . . My wife is now dead.
I look at the future ... . . . . I shudder with dread.
For my young are all rearing .. . . young of their own.
And I think of the years . . . And the love that I've known.
I'm now an old man . . . . . . .. and nature is cruel.
It's jest to make old age . . . . . . . look like a fool.
The body, it crumbles .. .. . grace and vigour, depart.
There is now a stone . . . where I once had a heart.
But inside this old carcass . A young man still dwells,
And now and again . . . . . my battered heart swells
I remember the joys . . . . .. . I remember the pain.
And I'm loving and living . . . . . . . life over again.
I think of the years, all too few . . .. gone too fast.
And accept the stark fact . . . that nothing can last.
So open your eyes, people .. . . . .. . . open and see.
Not a cranky old man .
Look closer . . . . see .. .. . .. .... . ME!!
Remember this poem when you next meet an older person who you might brush aside without looking at the young soul within. We will all, one day, be there, too!
PLEASE SHARE THIS POEM (originally by Phyllis McCormack; adapted by Dave Griffith)
The best and most beautiful things of this world can't be seen or touched. They must be felt by the heart!
Look Closer Nurse
When an old man died in the geriatric ward of a nursing home in an Australian country town, it was believed that he had nothing left of any value.
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, They found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.
One nurse took her copy to Melbourne. The old m...an's sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.
And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this 'anonymous' poem winging across the Internet.
Cranky Old Man
What do you see nurses? . . .. . .What do you see?
What are you thinking .. . when you're looking at me?
A cranky old man, . . . . . .not very wise,
Uncertain of habit .. . . . . . . .. with faraway eyes?
Who dribbles his food .. . ... . . and makes no reply.
When you say in a loud voice . .'I do wish you'd try!'
Who seems not to notice . . .the things that you do.
And forever is losing . . . . . .. . . A sock or shoe?
Who, resisting or not . . . ... lets you do as you will,
With bathing and feeding . . . .The long day to fill?
Is that what you're thinking?. .Is that what you see?
Then open your eyes, nurse .you're not looking at me.
I'll tell you who I am . . . . .. As I sit here so still,
As I do at your bidding, .. . . . as I eat at your will.
I'm a small child of Ten . .with a father and mother,
Brothers and sisters .. . . .. . who love one another
A young boy of Sixteen . . . .. with wings on his feet
Dreaming that soon now . . .. . . a lover he'll meet.
A groom soon at Twenty . . . ..my heart gives a leap.
Remembering, the vows .. .. .that I promised to keep.
At Twenty-Five, now . . . . .I have young of my own.
Who need me to guide . . . And a secure happy home.
A man of Thirty . .. . . . . My young now grown fast,
Bound to each other . . .. With ties that should last.
At Forty, my young sons .. .have grown and are gone,
But my woman is beside me . . to see I don't mourn.
At Fifty, once more, .. ...Babies play 'round my knee,
Again, we know children . . . . My loved one and me.
Dark days are upon me . . . . My wife is now dead.
I look at the future ... . . . . I shudder with dread.
For my young are all rearing .. . . young of their own.
And I think of the years . . . And the love that I've known.
I'm now an old man . . . . . . .. and nature is cruel.
It's jest to make old age . . . . . . . look like a fool.
The body, it crumbles .. .. . grace and vigour, depart.
There is now a stone . . . where I once had a heart.
But inside this old carcass . A young man still dwells,
And now and again . . . . . my battered heart swells
I remember the joys . . . . .. . I remember the pain.
And I'm loving and living . . . . . . . life over again.
I think of the years, all too few . . .. gone too fast.
And accept the stark fact . . . that nothing can last.
So open your eyes, people .. . . . .. . . open and see.
Not a cranky old man .
Look closer . . . . see .. .. . .. .... . ME!!
Remember this poem when you next meet an older person who you might brush aside without looking at the young soul within. We will all, one day, be there, too!
PLEASE SHARE THIS POEM (originally by Phyllis McCormack; adapted by Dave Griffith)
The best and most beautiful things of this world can't be seen or touched. They must be felt by the heart!
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, They found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.
One nurse took her copy to Melbourne. The old m...an's sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.
And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this 'anonymous' poem winging across the Internet.
Cranky Old Man
What do you see nurses? . . .. . .What do you see?
What are you thinking .. . when you're looking at me?
A cranky old man, . . . . . .not very wise,
Uncertain of habit .. . . . . . . .. with faraway eyes?
Who dribbles his food .. . ... . . and makes no reply.
When you say in a loud voice . .'I do wish you'd try!'
Who seems not to notice . . .the things that you do.
And forever is losing . . . . . .. . . A sock or shoe?
Who, resisting or not . . . ... lets you do as you will,
With bathing and feeding . . . .The long day to fill?
Is that what you're thinking?. .Is that what you see?
Then open your eyes, nurse .you're not looking at me.
I'll tell you who I am . . . . .. As I sit here so still,
As I do at your bidding, .. . . . as I eat at your will.
I'm a small child of Ten . .with a father and mother,
Brothers and sisters .. . . .. . who love one another
A young boy of Sixteen . . . .. with wings on his feet
Dreaming that soon now . . .. . . a lover he'll meet.
A groom soon at Twenty . . . ..my heart gives a leap.
Remembering, the vows .. .. .that I promised to keep.
At Twenty-Five, now . . . . .I have young of my own.
Who need me to guide . . . And a secure happy home.
A man of Thirty . .. . . . . My young now grown fast,
Bound to each other . . .. With ties that should last.
At Forty, my young sons .. .have grown and are gone,
But my woman is beside me . . to see I don't mourn.
At Fifty, once more, .. ...Babies play 'round my knee,
Again, we know children . . . . My loved one and me.
Dark days are upon me . . . . My wife is now dead.
I look at the future ... . . . . I shudder with dread.
For my young are all rearing .. . . young of their own.
And I think of the years . . . And the love that I've known.
I'm now an old man . . . . . . .. and nature is cruel.
It's jest to make old age . . . . . . . look like a fool.
The body, it crumbles .. .. . grace and vigour, depart.
There is now a stone . . . where I once had a heart.
But inside this old carcass . A young man still dwells,
And now and again . . . . . my battered heart swells
I remember the joys . . . . .. . I remember the pain.
And I'm loving and living . . . . . . . life over again.
I think of the years, all too few . . .. gone too fast.
And accept the stark fact . . . that nothing can last.
So open your eyes, people .. . . . .. . . open and see.
Not a cranky old man .
Look closer . . . . see .. .. . .. .... . ME!!
Remember this poem when you next meet an older person who you might brush aside without looking at the young soul within. We will all, one day, be there, too!
PLEASE SHARE THIS POEM (originally by Phyllis McCormack; adapted by Dave Griffith)
The best and most beautiful things of this world can't be seen or touched. They must be felt by the heart!
It Sure Makes U Feel Small
Childhood Is Not From Birth To a Certain Age
Första dagen på jobbet idag efter många veckor i cirklar hemma. Idag skrev jag, skrev mail i cirklar och kände att jag kom ingenstans. Fick en släng av kontors fobi. Låst knä och värkande långfinger - alla öppnar fönstren så det blåser kallt och tror att det på nåt sätt ska göra att det känns bättre. Frisk luft botar inte kontors fobi, inte när man fortfarande har minst femtio mail kvar att svara på. Men ryssar och engelska är roligt: "I wrote again about problem and you not reply"
Nej, käre Ryss...jag ber om ursäkt! Jag var upptagen med annat
Min hund har haft diarre i flera dagar och nu kommer det blod. Google säger att jag måste fasta min hund i minst 24 timmar men jag tror inte dom förstår hur skört ett Puppy hjärta är. Min mormor tror att hon har blodcancer och jag är inte sen att haka på. Hennes hälsa har hållt mig på halster ett tag nu och när andra säger att det inte är omöjligt tar jag för givet att där är så. Bara att vänta på doktorn och vem säger att inte jag åxå har cancer eller nåt? - obotlig passiv dramatiker med hudcancer. Yes, har varit övertygad i flera år nu att en av alla prickar kommer visa sig jävlig. Är den obotlig så kommer jag flytta till Bora Bora.
...childhood is the kingdom where nowbody dies
Så ikväll sket jag helt enkelt i att tänka på allt det där (förutom nu då) och kände mig istället jävligt lyckligt lottad som faktiskt lekt Bullerby barn när jag var liten. Det är förjävligt, rent ut sagt, att man inte kommer ihåg mer från när man var ett litet snubbelbarn, för det var nog riktigt bra. Eller det var bra! Minnen sparas inte bara mentalt utan det sätter sig fysiskt i kroppen och jag går fortfarande in i ladan och stallet när jag kommer till Mormor. Nu senast med Puppy, öppnar dörren med upprymd röst och säger att kom, kom så tittar vi på stallet. Här stod det en gris en gång.
Jag har "hjälpt" till att slå hö på sommaren med mormor och morfar och jag har åkt vagn efter hästen, jag har hoppat på höskullen och jag har rymt, bara för att bli hittad i hagen, ståendes under Lisas fjording mage och klappat hennes runda mage. Jag vet att jag gjort det, jag kommer inte ihåg det - men jag känner det. Det sitter i benmärgen på mig. Så jag är förbannad att risken ens finns att det kan vara cancer för jag avskyr gamla och sjukdomar. Låt det gå fort, låt allt minnas som det levde. Inte som det dog. Låt oss kramas med kinderna och skratta tills vi kiknar av att bli kittlade - låt oss stanna där. Sluta åldras
Not On My List
Satans va vidrigt det här är. En kille i Avanos, Turkiet har öppnat ett hår museum??? Han har små hårlockar från över 16.000 kvinnor och jag håller på att spy bara jag tänker på det. Vem gör sånt?
I Can Do Social
Jag kan ju faktiskt vara social och dom här dagarna med Maddo och Leo har gått långt över förväntan. Jag har varit så rädd för panik men när jag satt där i köket med Maddo insåg jag ju att det finns ingen mening med att oroa sig. Det är min Maddo, min knäppa lilla Norrlänning som är rädd för allt som surrar och flyger, hon känner mig och jag känner henne. Först nu inser jag hur tomt det faktiskt är utan dem - saknar ♥
Jag vet att jag inte är frisk och har en jäkla massa att fixa, men de här dagarna var riktigt nyttiga för mig. Jag har pratat med människor och insett att jag faktiskt inte är helt borta. Jag har hjälpt Maddo att köpa hundtäcke på tyska! och jag var ute i Berlins nattliv till tre på morgonen... det har inte hänt sen syster var här i februari. Jag kan faktiskt och det kommer bli bra till slut. I morgon ska jag ta tag i psykolog letandet igen, fick ett nummer som hon lovade skulle hjälpa mig och på eftermiddagen ska jag tillbaka till sjukhuset och träffa doktorn. Får se om vi får öka dosen av medicinen och om jag bestämmer att det är dags att gå till jobbet på fredag. Men där klämmer skon fortfarande som f*n. Vi HAR nya sittplatser och om inte numret jag ringer kan engelska (inget jag räknar med) måste jag ännu en gång börja be människor om hjälp. Och nu är inte ens min gamla chef min chef längre.
Men just nu, idag har jag varit ganska positiv trots allt regn och både hund och katt har legat tryckta mot mig och myst mer än halva dagen. Farmor och Morfar kom med ny bra energi. Det kan alltid bli bättre...
I Love It When Life Is Deep Asleep
Jag har haft en riktigt bra dröm och jag älskar när jag får dessa små besök. Nu har jag haft två på bara några veckor och aldrig gör vi en stor grej av det, vi är överens om att ibland kommer hon på besök. Det var bara första riktiga drömmen jag kommer ihåg, då jag blev chockad, men redan då gjorde hon klart för mig att hon finns där och hon kommer säga Hej när det behövs helt enkelt.
Inatt var jag ute med syster och mamma och blev irriterad. Mamma red men blev trött, jag sa med tindrande ögon att jag kunde ta över hästen men syster sa blank nej. ( du får sluta vara så dryg när jag drömmer syrran) Tydligen gällde inte försäkringen om jag red med stövlar ELLER om jag lånade syster skor?! Så syster tog hästen och jag svor och gick en annan väg hem.
Bjursås var riktigt mysig för det var nån sorts högtid så alla var ute och hejade glatt på varandra och alla de gamla husen var öppna för allmänheten så de kunde visa upp hur det såg ut förr i tiden och så jäkla mysigt. Jag är ju helt såld på gamla bevarade saker. Vid ädreboendet springer jag in i Farmor som tar mig i armen och börjar berätta historier och kramar om mig, som att hon stått och väntat. Det var så naturligt och vi gick runt och tittade på blekta gamla fotografier och hon skrattade och berättade hur hon skulle leta reda på Bergers lilla slyngel och ge honom en utskällning och eventuell smäll. Hon skrattade och jag skrattade.
Vi gick hem till Farfar och fikade men lika plötsligt som hon var där var hon borta. Men vi satt runt bordet, hela familjen, Farmors kompisar, Mormor och Morfar och mina farbröder och pratade om henne. Jag berättade att jag hade träffat henne och alla nickade som att de förstod - ibland fick även de besök av henne. Jag berättade om hur hon skulle skrämma Bergers son och beskrev hennes ansiktsuttryck och hur den lilla damen såg ut och alla skrattade och skrockade att de kunde föreställa sig precis hur hon såg ut. Åh, det var så härligt!
Tack för den här gången Farmor, det är underbart när du tittar förbi <3
I See (saw) Dead People
Blev väckt av poliser och en övertäckt kropp alldeles utanför sovrumsfönstret i morse. Vi har spekulerat och spekulerat vad som kan ha hänt, för det var lite klurigt. Jag vet att man ska visa respekt för de döda och är det jag respekterar så är det döden. Men när nåt sånt här händer 30 meter från mitt sovrumsfönster är det svårt att inte titta:
Det var en man som låg utanför ingången till huset, övertäckt med flera ager av skynken och polisen var där och tittade. Men ingen ambulans eller nåt, ingen som letade bevis eller nåt och efter några timmar kom en stor svart van och hämtade upp kroppen. Minst sagt en olustig känsla man fick.
Paris’s Hell’s Café
...tänk om man befunnit sig i Paris i början av 1900 talet
Le Café de L’Enfer was a Hell-themed café in Paris’ red light district (aka Pigalle, the neighborhood of the Moulin Rouge), created in the late 19th century and operating up ’til sometime around the middle of the 20th.
“A hot spot called Hell’s Café lured 19th-century Parisians to the city’s Montmartre neighborhood—like the Marais—on the Right Bank of the Seine. With plaster lost souls writhing on its walls and a bug-eyed devil’s head for a front door, le Café de l’Enfer may have been one of the world’s first theme restaurants. According to one 1899 visitor, the café’s doorman—in a Satan suit—welcomed diners with the greeting, “Enter and be damned!” Hell’s waiters also dressed as devils. An order for three black coffees spiked with cognac was shrieked back to the kitchen as: “Three seething bumpers of molten sins, with a dash of brimstone intensifier!”
We're Expecting...
Jag tror lägenheten just peakat sin mysfaktor och det enda jag stör mig på en ful Billy hylla som jag inte har nåt att fylla med och helst vill ha bort. Annars så...bara jag som behöver städas nu. Kidsen fick sin dusch i morse och Puppy har sprungit runt och mumlat hela kvällen, för nog har hon fattat att nåt e på gång. Om hon bara visste!
Så nu när allt är klart ska jag ta och äta lite frukost, för äta verkar jag helt ha glömt av idag.
Oj, shit, det e lite skumt att Maddo kommer med sin lilla familj om ett par timmar. Har inte sett henne på ett år och lilla Ms, Baxton har jag aldrig träffat. Skumt men kul!
Tick tack tick tack....
Future Ms. Franco
Is It Soft, Your Skin?
Last Night When You Were Sleeping, I Danced Away
Förr i tiden var läggdags det bästa jag visste. Flera timmar av bara tomt och vila. Det var så skönt att veta att nu är jag inte jag för en stund. Jag hatar att klockan närmar sig midnatt nu. Aldrig har jag haft lätt för att somna, men nu är det värre än någonsin. Lyckas jag somna efter 40 min - en timme är det BRA! Oftast ligger jag och snurrar runt i sängen längre och tänker och förvrider mig. Inatt gav jag upp efter en timme och gick upp, tog två lugnande och hoppas stirret lugnar ner sig snart.
Förutom att jag tänker på allt är det så förbannat kvavt i Berlin nu. Ikväll var första gången sen jag kom tillbaka från Sverige som det inte har åskat. Det har varit riktiga oväder och en natt var jag faktiskt lite rädd när hela sovrummet lystes upp av blixtrar var femte minut. Så jag kan inte sova med riktigt täcke utan bara ett överkast och jag hatar det och det är fortfarande varmt. Jag har försökt göra en plan på vad som ska göras nu innan torsdag när min Maddo kommer med Leo och hunden och det blir lite panik. Jag villl ju att allt ska vara perfekt. Jag blir galen på mina väggar som är alldeles för tomma och jag mår dåligt när jag kommer på mig själv att räkna dagar som jag måste komma på nåt att prata om. Jag älskar min Maddo och är så satans glad att dom kommer förbi mig, så förstå hur hemsk jag känner mig som ens tänker så. Det är bara den paniken, att jag förväntas umgås. Jag tror inte ni fattar hur sällan jag faktiskt pratar med människor. Jag har varit sjukskriven i tre veckor nu i Berlin och jag har inte träffat någon, förutom när jag hämtade katten hos en kollega och pratade i tio minute och min doktor. Nu kommer snart Maddo och gänget och några veckor senare kommer Axel och jag vet inte hur jag ska bete mig.
Jag har tänkt på jobbet och jagat upp mig inför sittplatserna?!
Kommer vi fortfarande ha samma sittplatser när jag kommer tillbaka, kommer nya chefen vara lika förstående som förra, kommer folk fråga (klart som fan dom kommer) vart jag varit, vad ska jag svara och på vilket sätt ska jag undvika kollegorna på lunchen? Jag kan ta en vecka till med full betalning, ska jag sjukskriva mig en vecka till? Vad ska jag göra den veckan, jag kommer vara pank?
Jag har försökt övertala mig själv om att jag inte behöver nån jävla psykolog utan jag kan klara mig själv. Idag var bra, jag var ute och gick flera timmar, inspekterade drömmande Pankow-bornas trädgårdar och hur id'erika dom e. Jag har en runda jag brukar gå när jag behöver förälska mig i Berlin på nytt och brukar gå den varannan månad kanske. Idag var det varmt, hunden på bra humör, jag på fighter humör och jag har planterat blommor. Så varför skulle inte jag kunna klara mig själv? För att jag inte kan befinna mig på samma ställe som flera andra människor på samma gång, för att jag satt på golvet i hallen på nyår och hukandes tittade ut på fyrverkerierna genom vardagsrumfönstrena och i panik gömde mig under täcket med musik i öronen på full volym vid tolvslaget och mådde illa, för att jag får hjärtattack när telefonen ringer eller nån säger att dom ringer sen, för att jag inte kan sova, inte tänker rationellt och för att jag har tillbringat halva mitt liv med att gå in och ut ur depressioner och andra förvirrande sinnestillstånd. För att den där förbannade psykologen som jag gick till igår och hade så höga tankar om, skrattade åt mina försök till hjälp och sa att jag borde ha tagit en språkkurs och inte vara så emotionell. Jag grät, hon berättade att hon visst hade patienter som hade stått på väntelistan i ett halvår innan de fått hjälp. Den delen när jag berättade att ingen jag pratat med hade haft en väntelista verkade ha gått obemärkt förbi så jag gick över till att tyst hata henne. Hon kunde inte hjälpa mig, mitt fel var för kroniskt och jag behövde behavoural therapy. Men hon gav mig en lista, ett nummer och garanterade att de kunde engelska. Väldigt många kan tydligen engelska i Berlin nu för tiden...väldigt tyst och väldigt mycket hatade/hatar jag henne. Jag har redan den listan och det numret. Inget hon sa stämmer. Men jag har bestämt att lägga allt det där på is ett tag nu, iaf en vecka för jag orkar inte mer nu. Ska försöka mig på den där Jag kan nog grejen några dagar. Är så trött på alla St. Joseph Krankenhaus papper som ligger utspridda överallt med nummer och namn så jag spyr snart.
Andra vanligt förekommande fenomen när jag inte kan sova eller helt enkelt är uttråkad är att föreställa mig vad som skulle hända om någon jag kände dog. Japp, jag är knäpp! Idag var det syster som dog och jag har grinat mig till huvudvärk. För någon dag senda drömde jag att farmor var tillbaka, eller en person som spelade farmor. Vi visste alla att det inte var farmor, bara någon som spelade. Men det enda jag tänkte var att vi måste passa på nu och krama om farmor nu när hon "är" här, i morgon är hon borta. Och det här är inget ovanligt utan hela min familj och närmsta vänner har dött flera gånger var, no offence. Men jag tar det helt enkelt som att ni betyder världen för mig och att vara så långt borta från er gör att jag hostar upp hjärtat i halsen varje gång jag ser orden olycka och Dalarna i samma mening. Jag är rädd om er ♥
Jag svamlar mest nu men jag måste bara få ur mig nåt. Hela dagarna går jag runt och dikterar texter i huvudet och så fort jag ska skriva nåt tar det stopp. Så fort jag försöker engagera känsloförrådet att dela med sig lite sätter nödbromsen in. I högstadiet när allt började var allt så annorlunda. Då var jag inte fel, jag hade bästa lärarna som kunde hjälpa till att guida och visa att jag istället var på väg. Jag hade inte varit vart jag är nu och sett allt jag gjort om jag inte gått igenom den perioden. Men nu är jag inte på väg längre. Jag vill, jag känner att jag så "lätt" skulle kunna komma vidare i livet. Efter 13 år har jag äntligen tagit mig i kragen och försökt hjälpt mig själv för första gången och det är stort. Lita på mig, det är riktigt jävla stort. Och att sen gång på gång på gång bli nekad den mentala pushen, att jag faktiskt kommit till den insikten - det får en att backa så äckligt lätt. Den där blyga jävlarannamman har ett helvete att försöka hålla uppe tempot med nuskiterjagiallt.
Pjuh, va mycket tjatter!
Jag kan inte sova, det kryper i benen och det är varmt... det fick lov att komma ut och eftersom jag inte pratar med folk...you do the math!
Unforgettable
glömde köpa toapapper
"det finns ju tops"
The Error Cow Is Loose
Haha, va?
Lätt bästa fel meddelande, härligt blogg.se
Decided To Just Ride Along For a While
Walked With a Wanker
Var precis ute i parken med hunden och försökte vara nyttig med att gå jättefort när vi går mot den mer avskilda delen av parken och en kille smyger runt i buskarna. Tänkte väl inte på det så mycket förrän vi möter honom i kurvan och möts av ett motionerande stånd!!!
Jag skakar på huvudet och fortätter, hittar lite stockar (åh, ironin) som Puppy får träna balansen på när killen sen kommer efter på cykeln och ber om ursäkt och hoppades att jag inte tog illa upp. Nej då, sa jag - ingen fara! Killen är jätteung, knappast myndig med det babyfacet så skulle gissa på 16/17? Men han cyklar inte iväg utan håller sig i närheten och kommer fram till mig, ännu en gång med byxorna nere. Frågar om han kan få runka framför mig, det tar bara tio sekunder, bönar och ber och jag deklarerar honom efterbliven. Självklart springer hunden åt motsatt håll så jag får stanna kvar och ropa med en snopp som jagar mig och är obehaglig. När äntligen hunden kommer springer jag som aldrig förr bort till ängen och alla barn familjer.
Först var jag mest chockad, ska inte blottare vara gamla och äckliga? Den här killen såg ut som en pluggnörd och inte ens fått skäggfjun? Sen vart jag arg för vem fan gav han rätten att behandla mig så där? Sen blev jag förbannad att jag inte smällde till jäveln. När jag kom hem var jag fly förbannad på den där lilla slyngeln och funderade på att springa tillbaka och golva honom. Va fan?
Jag skakar på huvudet och fortätter, hittar lite stockar (åh, ironin) som Puppy får träna balansen på när killen sen kommer efter på cykeln och ber om ursäkt och hoppades att jag inte tog illa upp. Nej då, sa jag - ingen fara! Killen är jätteung, knappast myndig med det babyfacet så skulle gissa på 16/17? Men han cyklar inte iväg utan håller sig i närheten och kommer fram till mig, ännu en gång med byxorna nere. Frågar om han kan få runka framför mig, det tar bara tio sekunder, bönar och ber och jag deklarerar honom efterbliven. Självklart springer hunden åt motsatt håll så jag får stanna kvar och ropa med en snopp som jagar mig och är obehaglig. När äntligen hunden kommer springer jag som aldrig förr bort till ängen och alla barn familjer.
Först var jag mest chockad, ska inte blottare vara gamla och äckliga? Den här killen såg ut som en pluggnörd och inte ens fått skäggfjun? Sen vart jag arg för vem fan gav han rätten att behandla mig så där? Sen blev jag förbannad att jag inte smällde till jäveln. När jag kom hem var jag fly förbannad på den där lilla slyngeln och funderade på att springa tillbaka och golva honom. Va fan?
Todays Have-To-Have
So Let Us Get Married And Have Another Baby
Mina dröm projekt är satans aktiva den här veckan. Vaknar helt kallsvettig varenda morgon och bara av att somna om har jag kommit in i drömmen där jag jag lämnade den. Är helt slut när jag vaknar. Intensivt minst sagt!
För två nätter sen kunde jag lätt ha smällt till syrran om hon varit i närheten för sitt oansvariga beteende. Jag jagade henne hela natten och försökte komma undan farliga Bahamas gäng typ. Kommer fortfarande ihåg drömmen i detalj så hon får passa sig, syrran!
Nattens dröm var sådär irriterande, varför måste jag vakna för? Det var en saga, en självklar film succe! Jag träffade underbaraste mannen, alltså helt perfekt. Haha, blir knäsvag bara jag tänker på det nu. Träffade honom flera gånger för första gången (det vilade en förbannelse över vår kärlek och så fort det blev bra började allt om från början) men till slut förstod vi vad som hände, så vi kom på hur vi skulle bryta förbannelsen. Vi hade känt varandra i ett par dagar bara men allt var så irriterande perfekt och han var så himla mysig och vänlig, så vi gick till kyrkan och bestämde tid för giftermål några timmar senare. Det skulle ju garanterat bryta förbannelsen. Icke! Jag gick vilse, blev lurad av taxi chauffören, gick in i ett fik i stan och kom ut på en ö i havet?? En smula irriterande när man är på väg till sitt eget bröllop!
Så nej, jag fick inte min dröm man men jag har fortfarande huvudet inställt på att han faktiskt finns och att jag faktiskt träffade honom. Sitter och funderar på om jag faktiskt har träffat honom förut? Har en ite luddig bild i huvudet och jao, kanske. Det är det som är det värsta med att komma ihåg drömmarna - man börjar analysera!
Men om ni undrar så sitter jag på framsidan idag i solen och är väldigt giftasugen... så ni vet!
FiveHundred Quote
Doin The Happy Dance And HeadBanging
Så, alltså...idag/den här veckan svänger det.
Igår var jag hos doktorn igen och han tyckte vi skulle förlänga sjukskrivningen med två veckor så får vi se. Visst är det tråkigt att gå hemma, men jag får bara ånget av att tänka på jobbet med ny chef o allt som man måste bli buddies med och alla som frågar vart man varit de senaste fem veckorna? Nej fy fan!
Har sovit 12 timmars pass sen jag kom tillbaka och prisad vare sömntabletter. Så skönt att kunna gå och sova vid åtta på kvällen och sen är den dagen över. Lyckopillren har inte börjat verka än med de flesta bieffekter är borta iaf. Doktorn sa vänta två veckor så får vi se sen om vi ökar dosen eller byter? Så jag fortsätter leva efter mina 15 minuters humör.
MEN, en himla bra sak:
Idag när jag var på väg till affären för att köpa min "åthelvetemedallt" öl, så ringer mobilen. Det var en hjärndoktor som ringde och kunde erbjuda tid. En som faktiskt försökte lämna lediga tiden åt engelsktalande som hade just allmän hälsoförsäkring. Hur kär blev inte jag i henne då? Fick tid nu på måndag! Nu på måndag!!! Började bara jaga i februari efter dom jävlarna. Sen kom ju nästa problem - jag hörde inte riktigt vad hennes namn eller address var, bara delar av det och sen ringde hon hemligt nummer. Men jag skyndade hem och kollade igenom alla mina listor efter en tjej som hette fotbolls spelade i på tyska i efternamn, haha! Å jag hittade en!
Så nu gör jag happy dance och dricker min "FuckU-jagkan" öl
Time To Bend Some Metal
Jag borde verkligen sova nu men DET GÅR INTE! Jag har sett Transformers, Dark Of The Moon and fuck me - den e bra!
Ni vet när man ser filmer som får dig att reagera på samma vis som fem koppar kaffe - this is one of 'em. Den första jag kommer ihåg som var sån var Gone In 60 Seconds. Jag satt som på nålar på McDonalds efteråt och allt jag kunde tänka på var att stjäla bilar. Matrix var min himmel, är fortfarande. Ingen aning om vad jag ville bli när jag såg filmerna - bara jävligt cool! The Avatar gav mig hjärnskakning när jag slog huvude i taxin när jag gjorde ett glädjeskutt in i taxin. Haha, jajamensan! Transformers 3 gör att jag hatar mig själv för att jag inte såg den på bio. Den är grym och jag kan tänka mig att jag på samma humör som Maddolään när hon sett Die Hard <3
A Heart Delivery By The MailMan
Fick mitt paket från Style By Tyra av grannen när jag kom hem till Berlin idag och det var supersött. Haha, helt rosa med rosett och allt. Packade upp linnet och tröjan som jag beställt men kunde inte helt slita blicken från paketet - det glittrade ju fortfarande där nere i mörkret? Hade jag beställlt nåt mer?
Nope, det var bara lite härlig extra omtanke från härliga SBT gänget och det gjorde min dag iaf. Den ska upp på väggen för bästa vardagspepp!!
Back In B
Två veckor går fort, tyvärr
