Kap 83
Tom
Hela Tyskland hade sommarlov och njöt av värmen som svept över dem med ungdomens minnen och lekar. Alla tog chansen att njuta av det och tog varje litet tillfälle som gavs åt att inte göra något förutom att suga i sig välsignelsen från ovan. Vem vet när de skulle få uppleva något liknande igen? Den äldsta brodern tyckte sig åxå ha sommarlov. De tre männen satte sig ned i varsin stol ute på den stenbelagda utomhusplatsen. Det hade regnat tidigare under morgonen och luften kändes pånyttfödd och ren från användt, förbrukat syre. Alla dofter fick ett starkare liv och verkade försöka ge lite utav sin livskraft till varelserna runt omkring. Rosor, syrener och nypon låg som ett sammetstäcke över allt och gungade med i den lätta brisen. De tog alla ett djupt andetag och sträckte ut sina ben. Det här året hade de alla växt ur sina skor. De unga killarna hade tänjt ut sina rockar till gränsen och skinnet började precis ge med sig och lämna den där stramande känslan att man inte riktigt räcker till bakom sig. Deras unga ålder hade varit med om mycket, men det senaste halvåret hade allt de upplevt fått en ny etikett. Tankar fått omorganiseras, lärdomar packeterats och familjeband värderats. De tre trästolarna hyste tre unga män som aldrig någonsin skulle komma att bli ung igen. De hade alla fått en gammal mans själ. Full av ärr, inbakade med smärtsamma minnen men med ett hölje av kärlek och ödmjukhet. Att varit så nära att förlora något så stort, bandet mellan bröder och livskamrater, hade fått dem alla att se på världen ur en helt annan synvinkel. En klapp på axeln när man sågs betydde något helt annat nu. Osynligt för oss andra, men för dem var det en kärleksförklaring till en bror. Genetiskt eller inte, de var alla en del utav en stor familj.
Toms sommarlov bestod av att äntligen kunna slappna av och inte bry sig om högerfoten skulle gå framför eller bakom vänsterfoten. Alldeles för länge hade han oroat sig för minsta lilla sak hans yngre bror gjorde eller inte gjorde. Allt hade överanalyserats och laborerats med.
Varför gjorde Bill så och inte så? Vad betyder det?
Nu äntligen började allt lugna ned sig. Bill hade fått tillåtelse att vistas ensam hemma och han verkade klara av det ganska bra. Ibland hände det att han fick ett samtal av en nervös lillebror som inte riktigt visste vad han skulle göra med sig själv, men oftast lyckades han hålla ihop. Senaste dagarna var de första han lyckats få en timme att passera utan att ägna så mycket som en tanke åt vad som kunde gå fel med Bill. Inte ens skuldkänslorna lyckades trycka ned honom längre. Innerst inne visste han att han gjorde rätt. Tvillingar eller ej, de fick lov att försöka ge varandra utrymme att utvecklas.
Trädgården och studion hade blivit skyddat av ett högt plank för att hålla utomstående borta från dem. De visste alla om att blixtrar avfyrades bland buskarnas gömslen, men de hade lärt sig att blockera. Nu om någonsin. Men det var deras mark, deras barndomsstudio, och ingen skulle få jaga bort dem från sin stabila grund. Precis som Bill nämt tidigare, det var deras. Tillhörde deras liv. Att få komma tillbaka och leva precis som innan, spela deras låtar och endast jamma runt bland ackorden, var total frihet för dem. Låtar de spelade precis i början på alla små klubbar med endast ett par alkoholiserade gubbar vid baren. Originalversionerna av låtarna på deras första studioalbum. De skrattade när de spelade de dumma låtarna men innerst inne grät de alla.
Det livet kändes så avlägset. De unga killarna som lade ned varje minut av ledig tid till att öva och drömma sig bort bland autografskrivande och hysterika fans. Hade de verkligen funnits? Pojkarna med glittrande stjärndust i ögonen då de fick höra ordet skivkontrakt för första gången. Varje gång nostalgin rann över dem skakade de på huvudet i oförståelse. Ibland kändes liven som en lögn. Livet före och efter. När de vaknade på morgonen och insåg att de inte kunde röra sig utomhus utan maskering och försiktighetsåtgärder. Hade det tidiga livet i Loitsche verkligen existerat?
När de uppträdde framför Eiffeltornet på Frankrikes nationaldag och ett hav av människor sjöng med i deras låtar. Drömde de verkligen inte allt bara?
Vissa dagar blev de inte kloka på sina liv. Men just den här dagen hade de alla tre suttit och spelat med i sin största hit någonsin och alla känt gåshuden sprida sig längst skinnet. Dursch De Monsun var allt för verklig för dem. Det var skönt att få spela av sig igen med Gustaf och Georg. Alla kund de behöva en paus från allt och Bill hade gett sitt godkännande. Tom hade sagt helt ärligt till sin lillebror att han inte tänkte åka in till studion utan hans tillåtelse. Det hade inte ens tagit två sekunder innan han fått en lekfull knuff av sin bror som idioförklarat honom. Musik var deras liv så varför skulle han hindra sin familj från att leva? Nu satt de där utanför studion och han sträckte sig efter den tjocka cocktailtomaten som lyste med sin röda färg på den tunna kvisten. Han hade aldrig gilat grönsaker men det var något med färska tomater som kunde pressas ut på sommar. Just den sötmas kunde inte fejkas, den kunde bara hittas under sommarmånaderna.
Äntligen kom David, deras manager, med en varsin pizza. Alla slängde sig över kartongerna och låtsas bråkade över vilken som var vems. Trots att deras själ var äldre fick de tillåtelse att söka sig tillbaka till de unga killarna som drömde om hela världen i sin hand.
Tom hade varit stark, starkare än vad han själv trott att han skulle klara av. Men allt har sin bristningsgräns.Varje litet steg Bill tagit hade han försökt lista ut varför, eller varför inte? Det hade tagit upp all hans tid till att försöka kartlägga sin brors liv och till slut hade han brytit ihop. Det hade kommit helt oväntat för honom.
En dag hade han gått in i sin bros rum för att hämta en tröja. En ursäkt han ofta hade använt för att kunna spionera på sin bror. Lådan till nattduksbordet hade varit öppen och han hade gått dit. Han ville inte erkänna att han snokade. I hans ögon såg han bara efter sin bror och försökte förutse och hålla hans tillstånd under kontroll. Alla visste att Bill var en väldigt inåtvänd person som inte alltid gjorde det så enkelt. Men han läste aldrig dagböcker. Ok, Georgs dagbok hade han läst, men sin egen brors skulle han aldrig kunna läsa. Det fanns alldeles för mycket respekt inblandad. Men just den dagen hade han gått förbi den öppna lådan och mage hade vändt sig inom honom. Utan att ta sig tid att fråga sig varför hade han rusat ut ur rummet och ned till soffan där Bill satt. Ett hårt tag om hans smala arm hade släpat tillbaka Bill till hans rum och ställt honom mot väggen.
- Va fan tror du att du håller på med?
Han hade skrikit rakt i sin brors ansikte och fått sin tvilling att tappa all färg. En chockad Bill hade sett sin brors röda ansikte och fått en påse med vita piller kastade mot sig själv, varefter svordomar hade skyfflats över honom. Tom hade gråtit och känt sig sviken. Efter all oro och skräck han lagt ned i sin kärleken till sin bror, tänkte han nu bara lämna honom med en påse full av piller. Kunde Bill verkligen vara så feg? Det hade slutat med att Bill tagit honom i sin famn och till slut vaggat honom till sömn. Efteråt kom han på att det var första gången Bill fått lov att trösta honom. Det hade varit första gången svagheten knäckt honom och för något som bara kokats ihop inne i hans hjärna. Påsen hade bara innehållit vitamintabletter för att stärka hans immunförsvar. Men för honom hade det varit en fråga om liv och död när han sett dem. Även om Bill var hans tvillingsjäl vågade han inte tillåta sig själv att lita på honom. Inte riktigt än.
Nu var det annat. Sommaren var här och alla kände för att springa runt och sparka bakut. Han visste att Bill var hemma hos deras föräldrar och fick de äckliga, men ack så underbar hundpussarna som lämnade spår över hela hans ansikte. Aldrig tidigare hade han uppskattat sian hundar som nu. Allt som fick hans bror att le var värt att dö för.
Efter pizzan var det dags att ge sig hemmåt igen. Hans mamma hade planerat en familjemiddag och han såg fram emot en kväll med bara de fyra och deras fyrfotade vänner. Det var den enda tiden som allt egentligen kändes verkligt. När familjen samlades och världen runt omkring inte spelade någon roll. Han satte på sig solglasögonen och startade motorn på sin Audi. Utanför skulle det stå fullt av fans som ville ta kort och visa upp för sina vänner. Han hade vant sig vid att vara allmän egendom nu. Men idag gjorde det inget, han kände sig lite sådär töntigt fri idag. Precis som en kalv som för första gången släpps ut på grönbete och trasslar in benen i varandra. Glatt vinkade han åt de unga tjejerna och bjöd även på ett Peace tecken.
Precis när han kommit ut på motorvägen blinkar displayen på hans mobil till och Jay Z börjar spela.
Bill
- Tjena brorsan!
Först var det helt tyst i luren. Hade han redan hunnit lagt på?
- Hej Tom!
Den där känslan av att beta fyrklöver ock försöka sparka bort moln med bakbenen ebbade ut i nervositet på endast ett par sekunder. Nervositeten hos hans yngre bror hördes i bakgrunden och lädret började gnälla då Tom oroligt började vrida på sig i bilsätet varefter han räknade minuterna efter varje vägskylt han passerade.
- Bill, vad är det?
De hade bara sagt Hej än, men båda visste att något var fel. Trådarna som alltid höll dem samman hade en förmåga att skvallra om minsta lilla störning i sammansättningen mellan lycka och olycka.
- Bill, jag hör ju att det är något?
Han kunde höra sin tvilling gå fram och tillbaka mellan väggarna med mobilen tryckt hårt mot sitt öra. Något var fel och han kunde svära på att marken under honom skälvde i ren protest.
- Jag vet inte?
Bills röst var förvirrad, ansträngd av arbetet inom honom.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...
Hela Tyskland hade sommarlov och njöt av värmen som svept över dem med ungdomens minnen och lekar. Alla tog chansen att njuta av det och tog varje litet tillfälle som gavs åt att inte göra något förutom att suga i sig välsignelsen från ovan. Vem vet när de skulle få uppleva något liknande igen? Den äldsta brodern tyckte sig åxå ha sommarlov. De tre männen satte sig ned i varsin stol ute på den stenbelagda utomhusplatsen. Det hade regnat tidigare under morgonen och luften kändes pånyttfödd och ren från användt, förbrukat syre. Alla dofter fick ett starkare liv och verkade försöka ge lite utav sin livskraft till varelserna runt omkring. Rosor, syrener och nypon låg som ett sammetstäcke över allt och gungade med i den lätta brisen. De tog alla ett djupt andetag och sträckte ut sina ben. Det här året hade de alla växt ur sina skor. De unga killarna hade tänjt ut sina rockar till gränsen och skinnet började precis ge med sig och lämna den där stramande känslan att man inte riktigt räcker till bakom sig. Deras unga ålder hade varit med om mycket, men det senaste halvåret hade allt de upplevt fått en ny etikett. Tankar fått omorganiseras, lärdomar packeterats och familjeband värderats. De tre trästolarna hyste tre unga män som aldrig någonsin skulle komma att bli ung igen. De hade alla fått en gammal mans själ. Full av ärr, inbakade med smärtsamma minnen men med ett hölje av kärlek och ödmjukhet. Att varit så nära att förlora något så stort, bandet mellan bröder och livskamrater, hade fått dem alla att se på världen ur en helt annan synvinkel. En klapp på axeln när man sågs betydde något helt annat nu. Osynligt för oss andra, men för dem var det en kärleksförklaring till en bror. Genetiskt eller inte, de var alla en del utav en stor familj.
Toms sommarlov bestod av att äntligen kunna slappna av och inte bry sig om högerfoten skulle gå framför eller bakom vänsterfoten. Alldeles för länge hade han oroat sig för minsta lilla sak hans yngre bror gjorde eller inte gjorde. Allt hade överanalyserats och laborerats med.
Varför gjorde Bill så och inte så? Vad betyder det?
Nu äntligen började allt lugna ned sig. Bill hade fått tillåtelse att vistas ensam hemma och han verkade klara av det ganska bra. Ibland hände det att han fick ett samtal av en nervös lillebror som inte riktigt visste vad han skulle göra med sig själv, men oftast lyckades han hålla ihop. Senaste dagarna var de första han lyckats få en timme att passera utan att ägna så mycket som en tanke åt vad som kunde gå fel med Bill. Inte ens skuldkänslorna lyckades trycka ned honom längre. Innerst inne visste han att han gjorde rätt. Tvillingar eller ej, de fick lov att försöka ge varandra utrymme att utvecklas.
Trädgården och studion hade blivit skyddat av ett högt plank för att hålla utomstående borta från dem. De visste alla om att blixtrar avfyrades bland buskarnas gömslen, men de hade lärt sig att blockera. Nu om någonsin. Men det var deras mark, deras barndomsstudio, och ingen skulle få jaga bort dem från sin stabila grund. Precis som Bill nämt tidigare, det var deras. Tillhörde deras liv. Att få komma tillbaka och leva precis som innan, spela deras låtar och endast jamma runt bland ackorden, var total frihet för dem. Låtar de spelade precis i början på alla små klubbar med endast ett par alkoholiserade gubbar vid baren. Originalversionerna av låtarna på deras första studioalbum. De skrattade när de spelade de dumma låtarna men innerst inne grät de alla.
Det livet kändes så avlägset. De unga killarna som lade ned varje minut av ledig tid till att öva och drömma sig bort bland autografskrivande och hysterika fans. Hade de verkligen funnits? Pojkarna med glittrande stjärndust i ögonen då de fick höra ordet skivkontrakt för första gången. Varje gång nostalgin rann över dem skakade de på huvudet i oförståelse. Ibland kändes liven som en lögn. Livet före och efter. När de vaknade på morgonen och insåg att de inte kunde röra sig utomhus utan maskering och försiktighetsåtgärder. Hade det tidiga livet i Loitsche verkligen existerat?
När de uppträdde framför Eiffeltornet på Frankrikes nationaldag och ett hav av människor sjöng med i deras låtar. Drömde de verkligen inte allt bara?
Vissa dagar blev de inte kloka på sina liv. Men just den här dagen hade de alla tre suttit och spelat med i sin största hit någonsin och alla känt gåshuden sprida sig längst skinnet. Dursch De Monsun var allt för verklig för dem. Det var skönt att få spela av sig igen med Gustaf och Georg. Alla kund de behöva en paus från allt och Bill hade gett sitt godkännande. Tom hade sagt helt ärligt till sin lillebror att han inte tänkte åka in till studion utan hans tillåtelse. Det hade inte ens tagit två sekunder innan han fått en lekfull knuff av sin bror som idioförklarat honom. Musik var deras liv så varför skulle han hindra sin familj från att leva? Nu satt de där utanför studion och han sträckte sig efter den tjocka cocktailtomaten som lyste med sin röda färg på den tunna kvisten. Han hade aldrig gilat grönsaker men det var något med färska tomater som kunde pressas ut på sommar. Just den sötmas kunde inte fejkas, den kunde bara hittas under sommarmånaderna.
Äntligen kom David, deras manager, med en varsin pizza. Alla slängde sig över kartongerna och låtsas bråkade över vilken som var vems. Trots att deras själ var äldre fick de tillåtelse att söka sig tillbaka till de unga killarna som drömde om hela världen i sin hand.
Tom hade varit stark, starkare än vad han själv trott att han skulle klara av. Men allt har sin bristningsgräns.Varje litet steg Bill tagit hade han försökt lista ut varför, eller varför inte? Det hade tagit upp all hans tid till att försöka kartlägga sin brors liv och till slut hade han brytit ihop. Det hade kommit helt oväntat för honom.
En dag hade han gått in i sin bros rum för att hämta en tröja. En ursäkt han ofta hade använt för att kunna spionera på sin bror. Lådan till nattduksbordet hade varit öppen och han hade gått dit. Han ville inte erkänna att han snokade. I hans ögon såg han bara efter sin bror och försökte förutse och hålla hans tillstånd under kontroll. Alla visste att Bill var en väldigt inåtvänd person som inte alltid gjorde det så enkelt. Men han läste aldrig dagböcker. Ok, Georgs dagbok hade han läst, men sin egen brors skulle han aldrig kunna läsa. Det fanns alldeles för mycket respekt inblandad. Men just den dagen hade han gått förbi den öppna lådan och mage hade vändt sig inom honom. Utan att ta sig tid att fråga sig varför hade han rusat ut ur rummet och ned till soffan där Bill satt. Ett hårt tag om hans smala arm hade släpat tillbaka Bill till hans rum och ställt honom mot väggen.
- Va fan tror du att du håller på med?
Han hade skrikit rakt i sin brors ansikte och fått sin tvilling att tappa all färg. En chockad Bill hade sett sin brors röda ansikte och fått en påse med vita piller kastade mot sig själv, varefter svordomar hade skyfflats över honom. Tom hade gråtit och känt sig sviken. Efter all oro och skräck han lagt ned i sin kärleken till sin bror, tänkte han nu bara lämna honom med en påse full av piller. Kunde Bill verkligen vara så feg? Det hade slutat med att Bill tagit honom i sin famn och till slut vaggat honom till sömn. Efteråt kom han på att det var första gången Bill fått lov att trösta honom. Det hade varit första gången svagheten knäckt honom och för något som bara kokats ihop inne i hans hjärna. Påsen hade bara innehållit vitamintabletter för att stärka hans immunförsvar. Men för honom hade det varit en fråga om liv och död när han sett dem. Även om Bill var hans tvillingsjäl vågade han inte tillåta sig själv att lita på honom. Inte riktigt än.
Nu var det annat. Sommaren var här och alla kände för att springa runt och sparka bakut. Han visste att Bill var hemma hos deras föräldrar och fick de äckliga, men ack så underbar hundpussarna som lämnade spår över hela hans ansikte. Aldrig tidigare hade han uppskattat sian hundar som nu. Allt som fick hans bror att le var värt att dö för.
Efter pizzan var det dags att ge sig hemmåt igen. Hans mamma hade planerat en familjemiddag och han såg fram emot en kväll med bara de fyra och deras fyrfotade vänner. Det var den enda tiden som allt egentligen kändes verkligt. När familjen samlades och världen runt omkring inte spelade någon roll. Han satte på sig solglasögonen och startade motorn på sin Audi. Utanför skulle det stå fullt av fans som ville ta kort och visa upp för sina vänner. Han hade vant sig vid att vara allmän egendom nu. Men idag gjorde det inget, han kände sig lite sådär töntigt fri idag. Precis som en kalv som för första gången släpps ut på grönbete och trasslar in benen i varandra. Glatt vinkade han åt de unga tjejerna och bjöd även på ett Peace tecken.
Precis när han kommit ut på motorvägen blinkar displayen på hans mobil till och Jay Z börjar spela.
Bill
- Tjena brorsan!
Först var det helt tyst i luren. Hade han redan hunnit lagt på?
- Hej Tom!
Den där känslan av att beta fyrklöver ock försöka sparka bort moln med bakbenen ebbade ut i nervositet på endast ett par sekunder. Nervositeten hos hans yngre bror hördes i bakgrunden och lädret började gnälla då Tom oroligt började vrida på sig i bilsätet varefter han räknade minuterna efter varje vägskylt han passerade.
- Bill, vad är det?
De hade bara sagt Hej än, men båda visste att något var fel. Trådarna som alltid höll dem samman hade en förmåga att skvallra om minsta lilla störning i sammansättningen mellan lycka och olycka.
- Bill, jag hör ju att det är något?
Han kunde höra sin tvilling gå fram och tillbaka mellan väggarna med mobilen tryckt hårt mot sitt öra. Något var fel och han kunde svära på att marken under honom skälvde i ren protest.
- Jag vet inte?
Bills röst var förvirrad, ansträngd av arbetet inom honom.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...
kap 82
En värmebölja hade dragit in över Tyskland och det spåddes bli det varmaste Juli sedan 1995. Högsommaren stod i full blom och landet kryllade av solbrända förälskade tonåringar. Glassförsäljningen hade slagit rekord och den populäraste glassen för sommaren var Calippo. Den med cola smak. Uteserveringarna var alltid upptagna av njutande tyskar som hoppades att vintern aldrig skulle komma tillbaka. På stranden åts det picknick och kroppar smörjdes in med solkräm för att inte riskera brännskador. Livet tog inte slut för att solen gått ned, linnen bars fortfarande då natten slog midnatt. Värmen var lika påtaglig hos folket som sjöng och dansade på gatorna. De enda som behövde oroa sig var pensionärerna som riskerade att drabbas av värmeslag. Men kände man ingen äldre, tänkte man inte på det. Istället vaknade man och gick ut i gräset barfota med ett stort leende på läpparna. Tyskland som för sextio år sedan stått för ett utav de största folkmorden, badade nu i frihet och lycka.
Den unga mannen som tidigare haft sitt långa stora hår som kännetecken satt lutad mot trädet ute på sina föräldrars gräsmatta och strök det halvlånga håret. Det hade fått växa ut till ett mellanblont rufs och för tillfället trivdes han rätt bra i sitt nya jag. Det hade varit över tio år sedan han sett sin originalfärg, arvet från hans mamma. Håret var solblekt och friskt, inte slitet av alla hårprodukter han använde tidigare. Kroppen var gyllenbrun av solen och det var månader sedan han rört en mascara. Tokio Hotel Bill hade tagit semester, likaså kidnappningsoffret Bill. Sedan värmen slagit till hade han flyttat ut till sin mamma och Gordons hus i utkanten av Hamburg. Lägenheten han delade med sin bror blev alldeles för varm och där fanns inget gräs. Det var det som saknades, att kunna krama gräset med tårna och ligga i bar överkropp på en filt ute i solen. Flugorna ville gärna vara med och kittla hans hud, men han jagade helt enkelt bort dem. De fick gärna försöka om de ville. Alla hade rätt att få försöka.
En liten tax tog sats ända inifrån köket så mattan knölades ihop till en trasa och gav ifrån sig ett skall. De små benen sprang fortare än man kunde tro och på några sekunder flög hon på sin husse som överfölls av pussar. Nosen letade sig in mot nacken och husse skrek till av skratt när den blöta nosen kittlade honom. Båda triggade varandra och magkrampen tänkte inte vänta på att mannen skulle lugna ned sig. Till slut lyckades han lugna ned den lilla taxen och lyfte upp henne i knäet. Varje natt sen han kom ut hit hade hon legat tryckt mot honom under täcket. De små runda ögonen tittade in hans ögon och ett stort leende spred sig över ansiktet.
I fönstret stod en stolt mamma, nära till tårar. Äntligen hade hennes son börjat le igen. Hon visste ingen som hade ett sådant smittsamt leende som hennes två söner. Hon ropade in mot vardagsrummet och strax efteråt hördes tassar komma springande på trägolvet. Hon visste att de fyrfotade vännerna hade en stor del med hans leende att göra. De tre hundarna tittade nyfiket upp mot mamman som tittade frågande på dem.
- Var e Billi?
Svansarna började vifta fram och tillbaka och nosarna vädrade i luften efter spår av sin husse. Dörren ut öppnades och efter en upprepning av samma fråga störtade de tre hundarna ut mot trädet där en ovetandes Bill Kaulitz satt och kramade sin lilla tax.
I en mindre stad i Sverige gick Annie Andersson runt i sin lilla tvåa och kände på jorden i blomkrukorna. Nu när det var så varmt var det viktigt att de inte torkade ut eller stod i alldeles för stark sol. Varje dag efter middagen brukade hon ta ett varv och kontrollera att allt stod rätt till. Benjaminfikusen lyftes upp och ställdes ned i badkaret för att få en dusch. Varje växt fick en dusch i veckan, roterande schema. I köket hängde hennes stolthet, en Vanda orkidé. Det hade varit ett medvetet val att köpa krävande växter. I en vecka hade hon studerat olika böcker och skrivit en lista på tänkbara kandidater. Tanken var att hon skulle kunna hålla sig sysselsatt, men ändå inte riskera att misslyckas. Vandan i fönstret hade varit en chansning. Den skulle hängas upp med luftrötterna fria så de inte riskerade att ruttna. Samtidigt fick de lov att hållas fuktiga för att inte torka. Inte för mycket och inte för lite sol. Det hade varit tveksamt innan hon faktiskt köpte den, men hon hade förälskat sig direkt när hon såg de enorma mjuka blommorna. Den blommade fortfarande efter en månad och varje gång hon möttes av den höjde hon lite extra på hakan.
Sedan tre veckor tillbaka hade hon fått jobba som volontär på ett hunddagis. 8-15 jobbade hon och spenderade dagarna ute i den gröna naturen med minst två hundar samtidigt som nosade upp sommarens spår. Det gjorde att hon kom utanför lägenheten och mötte resten av världen. Ibland var de två som gick med varsina hundar, men hon föredrog att gå ensam. På så sätt kunde hon ventilera allt hon funderade över med de fyrfotade vännerna. Ibland tog hon sats och sprang allt vad hon kunde hela den raka vägen fram till bron. Eller så gick de bort mot den lilla sjön och badade nakna i vassen. De hade frågat om hon ville jobba halvtid, men hon jobbade hellre som volontär. Då kunde hon stanna hemma de dagar luften inte gick att andas.
Två dagar i veckan tog hon på sig gymnastik skorna och tränade box aerobics. Det var hennes psykolog som föreslagit det för att kunna släppa ut lite utav den stress hon kände för att bli normal igen. Det fungerade förvånansvärt bra och de två kvällarna sov hon bättre än på resten av veckan. Hon hade ett "jobb", en egen liten tvåa med ljusbruna tapeter och nya klinkers i badrummet. Hon tränade, pratade med andra människor, hon åkte lokaltrafik med sitt nya busskort och hon hejade på grannarna när hon mötte dem i trappuppgången. I den nya staden visste ingen vem hon var. Efternamnet var inte längre Björk, håret var numera korpsvart och hon hade till och med lyckats lägga på en lokal dialekt. Ibland hände det att hon fick ett kort från Elin där hon skrev att hon hoppades allt var bra. Annars hade hon ingen kontakt med sitt tidigare liv.
Skadeståndet hon fått hade varit femsiffrigt så ville hon inte behövde hon inte jobba på ett år. Ville hon kunde hon leva i lyx och bo på hotell med rums service. Men hon nöjde sig med sin lilla hyreslägenhet och storhandling på Willy's en gång i månaden. Hur mycket pengar hon fått brydde hon sig inte om. Vad som betydde något var när personalen på hunddagiset påpekade att hon såg rosig ut om kinderna och hon lyckades få dem att skratta åt hennes skämt på lunchen. Alla små saker som fick henne att känna sig levande, som andra tog för givet. Det var henne femsiffriga belopp!
De båda hade lyckats hitta en vardag som gick att leva. Ända sedan de träffades var det små försiktiga steg som gällde. Lärdomen hade lett till att förhoppningar skulle hållas begränsade till precis under vad en normal människa skulle kalla vardagsmat. Ett framsteg hade varit att le åt en komedi och sen inte tänka mer på det. En förhoppning hade kunnat vara att skratta åt en film. Lärdomen hade varit att de skrattat för att de borde ha skratta åt scenen där mannen försäger sig inför hela jobbet. Lärdomen var att inte försöka sig på saker man borde göra, bara göra det som kändes rätt just då. De hade båda försökt dig på de där "borde" men alltid hade de lämnats med dåligt samvete för att de spelat falsk mot sig själv och gett människor runt omkring förhoppningar som de inte skulle kunna leva upp till. Det hade tagit ett tag innan de lärt sig, men nu visste de att ta det säkra före det osäkra.
Mardrömmarna fanns fortfarande kvar, men de var inte lika levande som tidigare. De hade lyckats skapa ett avstånd till dem och visste att några djupa andetag skulle få pulsen att ge med sig. De vita sömntabletterna fick för det mesta stå orörda inne i badrumsskåpet. Även om de kunde hjälpa till med sömnen om natten hade de en tendens att stanna kvar över dagen. Ibland var det värt en natt av kallsvett för att kunna gå vaken nästa dag.
Det kändes som att de hade koll på läget. De åt frukost på morgonen, borstade tänderna, pratade med människor och slappnade av. De trodde även att det hade koll på varandra. Eller rättare sagt, de intalade sig själv flera gånger om dagen att de klarade sig bra utan varandra. Flera månader hade gått nu och ett normalt funktionellt liv verkade ju vara möjligt i framtiden utan den andre. Kanske var det för att det blivit vardag för dem?
Bill hade alltid med sig den lilla mobilen, vart han än gick. Badrumshyllan hade fått en speciell plats där den lätt kunde nås utan att det riskerade att bli blöt. I köket hos Annie låg en hög med tidningar. Alla olika sorters tidningar, riktade till unga som gamla. De brukade följa med varje gång hon handlade. Skulle man fråga henne vad de handlade om skulle hon titta tveksamt tillbaka och bita sig frågande i läppen. Hon skulle inte ens minnas att hon köpt dem. Båda trodde att de hade varandra under kontroll. Bläddrade man igenom hennes tidningar skulle man finna en gemensam faktor. Varje tidning hade minst ett blad med en bild föreställande Tysklands mest omtalade stjärna. Bläddrade man igenom Bills svarta mobil skulle man se att den var helt tom. Inga sms eller nummer låg inlagda. Aldrig hade det ringt på den. Men vart han än gick följde den med. Det fanns en person i hela världen som hade just det numret. Hans mamma hade gett det till hennes advokat hade hon sagt. Han sa att han skulle vänta på henne och han försöker alltid hålla vad han lovar. Flera gånger i veckan hände det att de båda låg i sängen och önskade den andre en god natt fylld av vackra drömmar på exakt samma klockslag.
Den unga mannen som tidigare haft sitt långa stora hår som kännetecken satt lutad mot trädet ute på sina föräldrars gräsmatta och strök det halvlånga håret. Det hade fått växa ut till ett mellanblont rufs och för tillfället trivdes han rätt bra i sitt nya jag. Det hade varit över tio år sedan han sett sin originalfärg, arvet från hans mamma. Håret var solblekt och friskt, inte slitet av alla hårprodukter han använde tidigare. Kroppen var gyllenbrun av solen och det var månader sedan han rört en mascara. Tokio Hotel Bill hade tagit semester, likaså kidnappningsoffret Bill. Sedan värmen slagit till hade han flyttat ut till sin mamma och Gordons hus i utkanten av Hamburg. Lägenheten han delade med sin bror blev alldeles för varm och där fanns inget gräs. Det var det som saknades, att kunna krama gräset med tårna och ligga i bar överkropp på en filt ute i solen. Flugorna ville gärna vara med och kittla hans hud, men han jagade helt enkelt bort dem. De fick gärna försöka om de ville. Alla hade rätt att få försöka.
En liten tax tog sats ända inifrån köket så mattan knölades ihop till en trasa och gav ifrån sig ett skall. De små benen sprang fortare än man kunde tro och på några sekunder flög hon på sin husse som överfölls av pussar. Nosen letade sig in mot nacken och husse skrek till av skratt när den blöta nosen kittlade honom. Båda triggade varandra och magkrampen tänkte inte vänta på att mannen skulle lugna ned sig. Till slut lyckades han lugna ned den lilla taxen och lyfte upp henne i knäet. Varje natt sen han kom ut hit hade hon legat tryckt mot honom under täcket. De små runda ögonen tittade in hans ögon och ett stort leende spred sig över ansiktet.
I fönstret stod en stolt mamma, nära till tårar. Äntligen hade hennes son börjat le igen. Hon visste ingen som hade ett sådant smittsamt leende som hennes två söner. Hon ropade in mot vardagsrummet och strax efteråt hördes tassar komma springande på trägolvet. Hon visste att de fyrfotade vännerna hade en stor del med hans leende att göra. De tre hundarna tittade nyfiket upp mot mamman som tittade frågande på dem.
- Var e Billi?
Svansarna började vifta fram och tillbaka och nosarna vädrade i luften efter spår av sin husse. Dörren ut öppnades och efter en upprepning av samma fråga störtade de tre hundarna ut mot trädet där en ovetandes Bill Kaulitz satt och kramade sin lilla tax.
I en mindre stad i Sverige gick Annie Andersson runt i sin lilla tvåa och kände på jorden i blomkrukorna. Nu när det var så varmt var det viktigt att de inte torkade ut eller stod i alldeles för stark sol. Varje dag efter middagen brukade hon ta ett varv och kontrollera att allt stod rätt till. Benjaminfikusen lyftes upp och ställdes ned i badkaret för att få en dusch. Varje växt fick en dusch i veckan, roterande schema. I köket hängde hennes stolthet, en Vanda orkidé. Det hade varit ett medvetet val att köpa krävande växter. I en vecka hade hon studerat olika böcker och skrivit en lista på tänkbara kandidater. Tanken var att hon skulle kunna hålla sig sysselsatt, men ändå inte riskera att misslyckas. Vandan i fönstret hade varit en chansning. Den skulle hängas upp med luftrötterna fria så de inte riskerade att ruttna. Samtidigt fick de lov att hållas fuktiga för att inte torka. Inte för mycket och inte för lite sol. Det hade varit tveksamt innan hon faktiskt köpte den, men hon hade förälskat sig direkt när hon såg de enorma mjuka blommorna. Den blommade fortfarande efter en månad och varje gång hon möttes av den höjde hon lite extra på hakan.
Sedan tre veckor tillbaka hade hon fått jobba som volontär på ett hunddagis. 8-15 jobbade hon och spenderade dagarna ute i den gröna naturen med minst två hundar samtidigt som nosade upp sommarens spår. Det gjorde att hon kom utanför lägenheten och mötte resten av världen. Ibland var de två som gick med varsina hundar, men hon föredrog att gå ensam. På så sätt kunde hon ventilera allt hon funderade över med de fyrfotade vännerna. Ibland tog hon sats och sprang allt vad hon kunde hela den raka vägen fram till bron. Eller så gick de bort mot den lilla sjön och badade nakna i vassen. De hade frågat om hon ville jobba halvtid, men hon jobbade hellre som volontär. Då kunde hon stanna hemma de dagar luften inte gick att andas.
Två dagar i veckan tog hon på sig gymnastik skorna och tränade box aerobics. Det var hennes psykolog som föreslagit det för att kunna släppa ut lite utav den stress hon kände för att bli normal igen. Det fungerade förvånansvärt bra och de två kvällarna sov hon bättre än på resten av veckan. Hon hade ett "jobb", en egen liten tvåa med ljusbruna tapeter och nya klinkers i badrummet. Hon tränade, pratade med andra människor, hon åkte lokaltrafik med sitt nya busskort och hon hejade på grannarna när hon mötte dem i trappuppgången. I den nya staden visste ingen vem hon var. Efternamnet var inte längre Björk, håret var numera korpsvart och hon hade till och med lyckats lägga på en lokal dialekt. Ibland hände det att hon fick ett kort från Elin där hon skrev att hon hoppades allt var bra. Annars hade hon ingen kontakt med sitt tidigare liv.
Skadeståndet hon fått hade varit femsiffrigt så ville hon inte behövde hon inte jobba på ett år. Ville hon kunde hon leva i lyx och bo på hotell med rums service. Men hon nöjde sig med sin lilla hyreslägenhet och storhandling på Willy's en gång i månaden. Hur mycket pengar hon fått brydde hon sig inte om. Vad som betydde något var när personalen på hunddagiset påpekade att hon såg rosig ut om kinderna och hon lyckades få dem att skratta åt hennes skämt på lunchen. Alla små saker som fick henne att känna sig levande, som andra tog för givet. Det var henne femsiffriga belopp!
De båda hade lyckats hitta en vardag som gick att leva. Ända sedan de träffades var det små försiktiga steg som gällde. Lärdomen hade lett till att förhoppningar skulle hållas begränsade till precis under vad en normal människa skulle kalla vardagsmat. Ett framsteg hade varit att le åt en komedi och sen inte tänka mer på det. En förhoppning hade kunnat vara att skratta åt en film. Lärdomen hade varit att de skrattat för att de borde ha skratta åt scenen där mannen försäger sig inför hela jobbet. Lärdomen var att inte försöka sig på saker man borde göra, bara göra det som kändes rätt just då. De hade båda försökt dig på de där "borde" men alltid hade de lämnats med dåligt samvete för att de spelat falsk mot sig själv och gett människor runt omkring förhoppningar som de inte skulle kunna leva upp till. Det hade tagit ett tag innan de lärt sig, men nu visste de att ta det säkra före det osäkra.
Mardrömmarna fanns fortfarande kvar, men de var inte lika levande som tidigare. De hade lyckats skapa ett avstånd till dem och visste att några djupa andetag skulle få pulsen att ge med sig. De vita sömntabletterna fick för det mesta stå orörda inne i badrumsskåpet. Även om de kunde hjälpa till med sömnen om natten hade de en tendens att stanna kvar över dagen. Ibland var det värt en natt av kallsvett för att kunna gå vaken nästa dag.
Det kändes som att de hade koll på läget. De åt frukost på morgonen, borstade tänderna, pratade med människor och slappnade av. De trodde även att det hade koll på varandra. Eller rättare sagt, de intalade sig själv flera gånger om dagen att de klarade sig bra utan varandra. Flera månader hade gått nu och ett normalt funktionellt liv verkade ju vara möjligt i framtiden utan den andre. Kanske var det för att det blivit vardag för dem?
Bill hade alltid med sig den lilla mobilen, vart han än gick. Badrumshyllan hade fått en speciell plats där den lätt kunde nås utan att det riskerade att bli blöt. I köket hos Annie låg en hög med tidningar. Alla olika sorters tidningar, riktade till unga som gamla. De brukade följa med varje gång hon handlade. Skulle man fråga henne vad de handlade om skulle hon titta tveksamt tillbaka och bita sig frågande i läppen. Hon skulle inte ens minnas att hon köpt dem. Båda trodde att de hade varandra under kontroll. Bläddrade man igenom hennes tidningar skulle man finna en gemensam faktor. Varje tidning hade minst ett blad med en bild föreställande Tysklands mest omtalade stjärna. Bläddrade man igenom Bills svarta mobil skulle man se att den var helt tom. Inga sms eller nummer låg inlagda. Aldrig hade det ringt på den. Men vart han än gick följde den med. Det fanns en person i hela världen som hade just det numret. Hans mamma hade gett det till hennes advokat hade hon sagt. Han sa att han skulle vänta på henne och han försöker alltid hålla vad han lovar. Flera gånger i veckan hände det att de båda låg i sängen och önskade den andre en god natt fylld av vackra drömmar på exakt samma klockslag.
kap 81
Bill
Han hade haft en bra känsla. Det hade puttrat en positiv instinkt sekunderna innan han nått receptionen. Känslan av att något bra trots allt skulle komma ur allt. Även om det inte var meningen hade han inte kunnat låta bli att skutta in i hissen på väg ned. Tom hade tittat konstigt på honom och skrattat. Han hade nog aldrig insett hur underbart det var att skratta innan. Och vackert. En leende människa sken ljusare än alla andra. En leende Tom fick alla människor att bli kära. Så kanske skuttet var för att få Tom att le? På så sätt kunde han själv få le och hoppas att även han gjorde världen kär.
Men leendet hade varit väldigt kort. Mannen i receptionen påstod att de inneboende i hennes rum redan checkat ut och flygit tillbaka till Sverige. Flera gånger försökte han förklara vad han menade, kanske receptionisten inte förstod hans engelska. Den var inte perfekt. Men alltid kom samma svar, de hade redan åkt. Han hade skakat på huvudet, försökt skakat bort tid och rum. Tom hade tagit tag i honom och lett in honom i hissen igen innan folk började viska bakom dem. Den här gången skuttade han inte in i hissen. Den här gången slogs nävar och fötter i väggen och förtvivlan skreks. Brodern lyckades stoppa honom och tvinga honom till gråt istället för fysisk smärta. I hans famn gömde han skammen att försökt sig på lycka när det uppenbarligen gett upp hoppet om honom. En famn höll om och istället var det Tom som gav spegeln i hissen ett sista uppgivet slag.
Det hade varit vattentätt uppe på rummet. Hon ville ha tid på sig. Men hon hade erkänt att hon saknade honom, att det fanns en chans att han kunde hjälpa henne. Han förstod nu varför hon gett sig av från sjukhuset tidigare. Den oroliga blicken som kom fram varje gång en fotograf närmade sig hade avslöjat hennes orsak. Några timmar tidigare den dagen var det hon som hade brutit ihop inne på toaletten. Hon hade visat att han behövdes, att det krävdes bara lite tid. I ett brev hade han skrivit ned precis hur underbar och älskad hon var. Att tid var deras minsta problem, hon hade en evighet hos honom. Där fanns speciella nummer och adresser hon kunde använda sig av den dagen hon var redo. Inga krav eller tidsbarriärer hon fick lov att hålla. Endast en försäkran om att det fanns ett liv tillsammans som väntade om hon ville ha det. En vattentät plan.
Nu var hon borta, inga uppgifter om vart hon tagit vägen eller någon önskan om att han skulle ta kontakt med henne. Helt plötsligt var han ensam igen. Ensammare än någonsin. Morgonen efter skulle slutet på deras historia stämplas som färdigskriven. Då fanns det inte längre någon orsak till varför de skulle behöva springa på varandra igen. Han var rädd för att han aldrig skulle få se henne igen. Att han aldrig skulle få veta vad som hände med henne? Scenarion värre än det andra spelades upp och det värsta som kunde hända var att en dag få reda på att hon inte levde längre. Att hon försvunnit från jorden utan att han fått chansen att hålla om henne en sista gång och känna henne leva i samma takt som han själv. Aldrig hade han upplevt ett dödsfall på nära håll, men som det kändes då kändes tillräckligt realistiskt för att han skulle tappa andan.
Det hade tagit honom över en timme att lyckas övertala alla att det inte tjänade något till att hålla honom vaken. Kanske morgondagen skulle kännas bättre? Kanske det bara var tillfälligt att bröstkorgen verkade fixerad och lungorna låsta? Men innan han kom hem till sin egen säng ville han inte försöka och se efter. Det var lustigt. Det som lät männen göra illa honom innan, var nu det enda som kunde rädda honom. Pillret hade svalts ned och en orolig Tom hade mött hans blick. Det hade bildats ett avstånd till hans bror från Bills sida. Det syntes i Toms blick att han led av att inte få hjälpa till. Men det var alldeles för mycket kaos för att hans bror skulle kunna hantera honom. Det var bättre om Tom lämnades utanför.
Efter en halvtimme kände han hur medvetandet började domna bort och kroppen blev tyngre för varje andetag som lämnade lungorna. Det var bara Tom kvar i rummet, de andra hade han tvingat gå. Han var ingen attraktion. Han skämdes över sitt beteende och klarade inte av att andra skulle se hur han sakta men säkert försvann i dimman pillret erbjöd. Han ville inte känna sig svag men det var just det han var. På stolen vid fönstret satt hand bror och pillade på tröjkanten. Även om han inte log gjorde Tom honom kär.
- Lova mig att du aldrig kommer lämna mig.
Tom tittade förvånat upp och skakade oförstående på huvudet.
- Jag skulle aldrig ens kunna fundera på att lämna dig.
Han klappade på täcket bredvid honom och visade att han skulle komma och sätta sig i sängen. Det var alltid lite skrämmande när känslan av tappa kontrollen började verka. Tom satte sig så sängen sjönk ned lite och hans yngre bror automatiskt lutades mot hans axel.
- Tappa aldrig bort mig.
De sista tunga andetagen lämnade hans bröst och togs emot av hans bror som lovade att aldrig någonsin tappa hoppet om de båda.
Tom
Bredvid honom rörde sig hans yngre tvilling under täcket och vände sig med ansiktet åt hans håll. Tvillingen tog några djupa andetag och ögonen rörde sig fram och tillbaka under ögonlocket. Han kunde inte låta bli att le åt sin brors mjuka ansikte. Han var lugn nu, inga skrik eller ångestattacker. Även om han redan visste mjukheten i huden kunde han inte hålla sig från att låta handen smeka kinden. Kanske var det bättre om de aldrig blivit kända. De hade kanske varit lyckliga då? Ett tyst mummel hördes från den sovande brodern och värmen spred sig i den vaknes kropp. Nu kunde han skydda. Enda gången han kände att han verkligen kunde agera som den storebror han alltid varit, var just då han sov. En vaken Bill hade alltid alldeles för många tankar inklämda i den tunna kroppen. Tankar Tom inte kunde hantera. Även om han försökte och gjorde sitt bästa, var han aldrig tillåten att få komma ända in. Bills murar var fortfarande för höga för honom att lyckas klättra över. Men i sömnen var han fortfarande hans lillebror. En bror han växt upp med och lärt sig älska mer än något annat. I sömnen efter pillren behövde han fortfarande någon som räddade honom från onda drömmar och i sömnen hade Tom tillåtelse att krama om hur hårt han än ville. Den äldre brodern var säker på att båda tjänade på Bills sömnproblem som krävde medicinering. De fick båda den närhet de behövde, utan att någon tog illa upp.
Efter att Bill drabbats av ännu ett sammanbrott på hotellet, hade de gått med på hans önskan. Det var hårt att tvingas se sin bror livrädd för sig själv. Varje gång brodern vänt vid hotellväggen bara för att vända om och gå mot andra väggen, ville han ta tag i Bills axlar och be honom sluta. Men det enda han kunde göra var att stå där inne och finnas till ifall att. Han hade varit otröstlig efter att han fått reda på att Annie lämnat honom igen. Hela rättegången hade han varit så stark och hållt ihop. Ännu ett bevis på hur mycket hon betydde för hans bror. Hon gav honom styrka. Men på bara några minuter hade han förvandlats till ett vrak igen.
- Jag behöver piller, en massa piller.
Han hade tittat bedjande på Tom med ögon röda av gråt. Bill hade panik och även om han skämdes över att behöva visa sig så svag, såg han ingen annan utväg. Doseringen var en tablett om dagen vid sänggående. Det var strikta regler. Men den kvällen hade varit ett undantag. Saki hade rådfrågat en doktor och de hade fått klartecken att droga ned hans sköra bror. Det hade varit för hans bästa. Hela sista natten på hotellet hade han legat brevid sin tvilling i sängen och vakat över honom. Hållt honom sällskap, tröstat sig själv. På morgonen hade Bill varit tillräckligt vaken för att kunna gå, inte mycket mer. Han hade stött sig mot Saki när de gått och de dåsiga ögonen hade täckts av de stora solglasögonen. Så fort de kommit till flygplatsen hade han getts nästa piller. En bil hade mött dem alldeles utanför det lilla planet och kört dem till deras lägenhet. Precis som förra gången fick Bill bäras in till sängen.
Nästan ett och ett halvt dygn senare ser han hur Bill kisar fram under de tunga ögonlocken. Det är mitt i natten och Tom har knappt sovit något sedan det första pillret togs. Det tog en stund innan den yngres blick verkade fokusera och förstå att han var vaken. Blicken letade sig till Toms och han insåg hur sårbart allt var. De var tillbaka på ruta ett igen. Att inte påstå att han var besviken skulle vara lögn. Men den här gången fanns det inga planerade motgångar. Processen var över och enda vägen de kunde gå nu var framåt.
- Mamma ringde tidigare.
Han hasade ned på ryggen och lade sig mitt emot sin bror.
- De fick alla livstid.
Det var nog en utav de största anledningarna till att hans bror brutit ihop där borta. Insikten att allt var över nu. Även om det han och Annie varit med om varit hemskt, hade det ändå varit en sorts trygghet. Det gjorde att de tilläts vara olyckliga och gråta. Nu var det över och det förväntades att Bill skulle bli bättre och kunna lämna det bakom sig. Han visste att det skrämde hans bror. Tänk om han inte lyckades? Nu finns varken männen kvar att skylla på eller Annie att längta efter. Allt var över och inga spår efter vart Annie tagit vägen verkade finnas.
- Och vad fick vi?
Bills fråga lade på ännu några kilon på stenen som bosatt sig inne i hans bröst.
- Vi fick varandra, Bill. Vi fick ett nytt försök.
Hans bror såg något skeptiskt på honom och verkade försöka förstå vad han precis sagt. Det blänkte till i de identiska ögonen och Tom omfamnades av två armar som hårt höll om honom. Bill gömde ansiktet i hans hals och den hesa rösten hördes alldeles intill hans öra.
- Jag behöver någon som tar hand om mig, Tomi. Jag behöver någon som lär mig leva igen.
Genast kändes det som om en sten plockats ned från den gigantiska muren och hoppade han tillräckligt högt kanske han kunde se över till den andra sidan. Han kramade tillbaka och hjärtat slog av stolthet i bröstet på honom.
- Jag ska se till att allt blir bra igen, Billi!
Han hade haft en bra känsla. Det hade puttrat en positiv instinkt sekunderna innan han nått receptionen. Känslan av att något bra trots allt skulle komma ur allt. Även om det inte var meningen hade han inte kunnat låta bli att skutta in i hissen på väg ned. Tom hade tittat konstigt på honom och skrattat. Han hade nog aldrig insett hur underbart det var att skratta innan. Och vackert. En leende människa sken ljusare än alla andra. En leende Tom fick alla människor att bli kära. Så kanske skuttet var för att få Tom att le? På så sätt kunde han själv få le och hoppas att även han gjorde världen kär.
Men leendet hade varit väldigt kort. Mannen i receptionen påstod att de inneboende i hennes rum redan checkat ut och flygit tillbaka till Sverige. Flera gånger försökte han förklara vad han menade, kanske receptionisten inte förstod hans engelska. Den var inte perfekt. Men alltid kom samma svar, de hade redan åkt. Han hade skakat på huvudet, försökt skakat bort tid och rum. Tom hade tagit tag i honom och lett in honom i hissen igen innan folk började viska bakom dem. Den här gången skuttade han inte in i hissen. Den här gången slogs nävar och fötter i väggen och förtvivlan skreks. Brodern lyckades stoppa honom och tvinga honom till gråt istället för fysisk smärta. I hans famn gömde han skammen att försökt sig på lycka när det uppenbarligen gett upp hoppet om honom. En famn höll om och istället var det Tom som gav spegeln i hissen ett sista uppgivet slag.
Det hade varit vattentätt uppe på rummet. Hon ville ha tid på sig. Men hon hade erkänt att hon saknade honom, att det fanns en chans att han kunde hjälpa henne. Han förstod nu varför hon gett sig av från sjukhuset tidigare. Den oroliga blicken som kom fram varje gång en fotograf närmade sig hade avslöjat hennes orsak. Några timmar tidigare den dagen var det hon som hade brutit ihop inne på toaletten. Hon hade visat att han behövdes, att det krävdes bara lite tid. I ett brev hade han skrivit ned precis hur underbar och älskad hon var. Att tid var deras minsta problem, hon hade en evighet hos honom. Där fanns speciella nummer och adresser hon kunde använda sig av den dagen hon var redo. Inga krav eller tidsbarriärer hon fick lov att hålla. Endast en försäkran om att det fanns ett liv tillsammans som väntade om hon ville ha det. En vattentät plan.
Nu var hon borta, inga uppgifter om vart hon tagit vägen eller någon önskan om att han skulle ta kontakt med henne. Helt plötsligt var han ensam igen. Ensammare än någonsin. Morgonen efter skulle slutet på deras historia stämplas som färdigskriven. Då fanns det inte längre någon orsak till varför de skulle behöva springa på varandra igen. Han var rädd för att han aldrig skulle få se henne igen. Att han aldrig skulle få veta vad som hände med henne? Scenarion värre än det andra spelades upp och det värsta som kunde hända var att en dag få reda på att hon inte levde längre. Att hon försvunnit från jorden utan att han fått chansen att hålla om henne en sista gång och känna henne leva i samma takt som han själv. Aldrig hade han upplevt ett dödsfall på nära håll, men som det kändes då kändes tillräckligt realistiskt för att han skulle tappa andan.
Det hade tagit honom över en timme att lyckas övertala alla att det inte tjänade något till att hålla honom vaken. Kanske morgondagen skulle kännas bättre? Kanske det bara var tillfälligt att bröstkorgen verkade fixerad och lungorna låsta? Men innan han kom hem till sin egen säng ville han inte försöka och se efter. Det var lustigt. Det som lät männen göra illa honom innan, var nu det enda som kunde rädda honom. Pillret hade svalts ned och en orolig Tom hade mött hans blick. Det hade bildats ett avstånd till hans bror från Bills sida. Det syntes i Toms blick att han led av att inte få hjälpa till. Men det var alldeles för mycket kaos för att hans bror skulle kunna hantera honom. Det var bättre om Tom lämnades utanför.
Efter en halvtimme kände han hur medvetandet började domna bort och kroppen blev tyngre för varje andetag som lämnade lungorna. Det var bara Tom kvar i rummet, de andra hade han tvingat gå. Han var ingen attraktion. Han skämdes över sitt beteende och klarade inte av att andra skulle se hur han sakta men säkert försvann i dimman pillret erbjöd. Han ville inte känna sig svag men det var just det han var. På stolen vid fönstret satt hand bror och pillade på tröjkanten. Även om han inte log gjorde Tom honom kär.
- Lova mig att du aldrig kommer lämna mig.
Tom tittade förvånat upp och skakade oförstående på huvudet.
- Jag skulle aldrig ens kunna fundera på att lämna dig.
Han klappade på täcket bredvid honom och visade att han skulle komma och sätta sig i sängen. Det var alltid lite skrämmande när känslan av tappa kontrollen började verka. Tom satte sig så sängen sjönk ned lite och hans yngre bror automatiskt lutades mot hans axel.
- Tappa aldrig bort mig.
De sista tunga andetagen lämnade hans bröst och togs emot av hans bror som lovade att aldrig någonsin tappa hoppet om de båda.
Tom
Bredvid honom rörde sig hans yngre tvilling under täcket och vände sig med ansiktet åt hans håll. Tvillingen tog några djupa andetag och ögonen rörde sig fram och tillbaka under ögonlocket. Han kunde inte låta bli att le åt sin brors mjuka ansikte. Han var lugn nu, inga skrik eller ångestattacker. Även om han redan visste mjukheten i huden kunde han inte hålla sig från att låta handen smeka kinden. Kanske var det bättre om de aldrig blivit kända. De hade kanske varit lyckliga då? Ett tyst mummel hördes från den sovande brodern och värmen spred sig i den vaknes kropp. Nu kunde han skydda. Enda gången han kände att han verkligen kunde agera som den storebror han alltid varit, var just då han sov. En vaken Bill hade alltid alldeles för många tankar inklämda i den tunna kroppen. Tankar Tom inte kunde hantera. Även om han försökte och gjorde sitt bästa, var han aldrig tillåten att få komma ända in. Bills murar var fortfarande för höga för honom att lyckas klättra över. Men i sömnen var han fortfarande hans lillebror. En bror han växt upp med och lärt sig älska mer än något annat. I sömnen efter pillren behövde han fortfarande någon som räddade honom från onda drömmar och i sömnen hade Tom tillåtelse att krama om hur hårt han än ville. Den äldre brodern var säker på att båda tjänade på Bills sömnproblem som krävde medicinering. De fick båda den närhet de behövde, utan att någon tog illa upp.
Efter att Bill drabbats av ännu ett sammanbrott på hotellet, hade de gått med på hans önskan. Det var hårt att tvingas se sin bror livrädd för sig själv. Varje gång brodern vänt vid hotellväggen bara för att vända om och gå mot andra väggen, ville han ta tag i Bills axlar och be honom sluta. Men det enda han kunde göra var att stå där inne och finnas till ifall att. Han hade varit otröstlig efter att han fått reda på att Annie lämnat honom igen. Hela rättegången hade han varit så stark och hållt ihop. Ännu ett bevis på hur mycket hon betydde för hans bror. Hon gav honom styrka. Men på bara några minuter hade han förvandlats till ett vrak igen.
- Jag behöver piller, en massa piller.
Han hade tittat bedjande på Tom med ögon röda av gråt. Bill hade panik och även om han skämdes över att behöva visa sig så svag, såg han ingen annan utväg. Doseringen var en tablett om dagen vid sänggående. Det var strikta regler. Men den kvällen hade varit ett undantag. Saki hade rådfrågat en doktor och de hade fått klartecken att droga ned hans sköra bror. Det hade varit för hans bästa. Hela sista natten på hotellet hade han legat brevid sin tvilling i sängen och vakat över honom. Hållt honom sällskap, tröstat sig själv. På morgonen hade Bill varit tillräckligt vaken för att kunna gå, inte mycket mer. Han hade stött sig mot Saki när de gått och de dåsiga ögonen hade täckts av de stora solglasögonen. Så fort de kommit till flygplatsen hade han getts nästa piller. En bil hade mött dem alldeles utanför det lilla planet och kört dem till deras lägenhet. Precis som förra gången fick Bill bäras in till sängen.
Nästan ett och ett halvt dygn senare ser han hur Bill kisar fram under de tunga ögonlocken. Det är mitt i natten och Tom har knappt sovit något sedan det första pillret togs. Det tog en stund innan den yngres blick verkade fokusera och förstå att han var vaken. Blicken letade sig till Toms och han insåg hur sårbart allt var. De var tillbaka på ruta ett igen. Att inte påstå att han var besviken skulle vara lögn. Men den här gången fanns det inga planerade motgångar. Processen var över och enda vägen de kunde gå nu var framåt.
- Mamma ringde tidigare.
Han hasade ned på ryggen och lade sig mitt emot sin bror.
- De fick alla livstid.
Det var nog en utav de största anledningarna till att hans bror brutit ihop där borta. Insikten att allt var över nu. Även om det han och Annie varit med om varit hemskt, hade det ändå varit en sorts trygghet. Det gjorde att de tilläts vara olyckliga och gråta. Nu var det över och det förväntades att Bill skulle bli bättre och kunna lämna det bakom sig. Han visste att det skrämde hans bror. Tänk om han inte lyckades? Nu finns varken männen kvar att skylla på eller Annie att längta efter. Allt var över och inga spår efter vart Annie tagit vägen verkade finnas.
- Och vad fick vi?
Bills fråga lade på ännu några kilon på stenen som bosatt sig inne i hans bröst.
- Vi fick varandra, Bill. Vi fick ett nytt försök.
Hans bror såg något skeptiskt på honom och verkade försöka förstå vad han precis sagt. Det blänkte till i de identiska ögonen och Tom omfamnades av två armar som hårt höll om honom. Bill gömde ansiktet i hans hals och den hesa rösten hördes alldeles intill hans öra.
- Jag behöver någon som tar hand om mig, Tomi. Jag behöver någon som lär mig leva igen.
Genast kändes det som om en sten plockats ned från den gigantiska muren och hoppade han tillräckligt högt kanske han kunde se över till den andra sidan. Han kramade tillbaka och hjärtat slog av stolthet i bröstet på honom.
- Jag ska se till att allt blir bra igen, Billi!
kap 80
Annie
Precis som några veckor tidigare hade taxin släppt av henne på samma plats och de gröna små krigarna på marken trotsade fortfarande kylan och kämpade igenom det tunna lagret av snö. Det hade precis börjat skymma och ljuset från sovrummet på övervåningen gav en velande känsla. Alltid verkade miljön på andra sidan av glaset vara mycket bättre. Det såg oftast tryggare ut i det gulaktiga skenet bakom fönsterglaset än vad det gjorde ute i kylan. Så var oftast fallet och hon kunde inte låta bli att fantisera om världen där inne. Men i nuläget var det ingen trygg värld som väntade henne. Ljuset lyckades skina ut genom gardinen som täckte för insikten, men annars var alla persienner fördragna och istället kändes det som fientligt, protesterande. Mannen som följt med henne för att skydda mot reportrarna öppnade bildörren och den första blixten träffade ansiktet.
Det var tomt inne i det lilla huset, bara katten som strök sig emot hennes ben. Den unkna luften från hennes cigaretter hängde fortfarande kvar i tyget på möblerna och de bruna gardinerna. I hallen stod hennes väskor lutade mot väggen. Tre stora väskor med delar ur hennes liv. Tänk att allt får plats innanför lite tyg och en dragkedja. Det hade redan blivit bestämt att Elin skulle vara på jobbet när hon kom dit. Allt skulle vara färdigpackat så hon bara kunde hämta väskorna och åka vidare. Det var antagligen bäst så, att inte behöva träffa varandra. Det var fortfarande en brännande känsla som spökade då hon tänkte på Elin. Förväntningarna hade krossats efter deras sista möte då Elin kastat ut henne ur hotellrummet. Det scenariot hade aldrig spelats upp under planeringen av deras uppbrott. Det hade känts för hårt och orealistiskt efter alla deras år tillsammans. Tydligen var det inte det.
Mannen tog den första väskan och bar ut till bilen. Handen fördes ned i fickan på jackan och nyckeln till huset togs fram. Den var inte hennes längre. Bara för att reta henne lades nycklarna mitt på bordet. Elin var vidskeplig. Hon trodde på påhittat trams men hade inte lyckats tro på sin egen flickvän. I fickan låg även något annat. Otalig gånger hade fingrarna varit redo att sprätta upp det lilla kuvertet, men aldrig riktigt vågat. Hennes namn stod med svarta snirkliga bokstäver på framsidan. Simone hade gett henne det, ett brev från Bill. Vad som stod visste hon inte, inte ville hon heller. Hon var klar med att ta steg bakåt hela tiden. Nu var det framtiden som betydde allt. Brevet skrev i dåtid, hon levde i nutid. Stegen gick mot papperskorgen och papperet blandades med gamla mjölkförpackningar och tepåsar. Den sista väskan hämtades av mannen och dörren stängdes.
Taxin körde söderut, bort från allt och mot allt. I handen höll hon mobilen och smekte den glansiga skärmen med tummen. För varje sekund kom hon en meter längre bort från livet. Varje träd de passerade i den svarta taxin försökte memoriseras och ges en plats i de bakre delarna av själen hon skulle förvara dem i. Ett vitt litet fik på vänstra sidan av vägen triggade igång minnen från hennes och Elins utflykt den där söndagen i juli. Automatiskt smakade läpparna av varandra för att se om några sockerkorn fortfarande kunde kännas av. En dag full av solsken och nyförälskade strömmar av lycka och ett runt litet bord ute bland gräset och blomkrukorna. Det hade varit den klassiska, vem kan äta en munk full av socker utan att slicka sig om munnen. En lätt uppgift hade de båda tänkt, men med blickar fyllda av lust och åtrå och en syn av varandra täckta av socker, slutade det med magkramp av skratt. Fortfarande kunde hon känna hur gräset kittlade under hennes bara fötter då de båda ramlat ihop av skratt bredvid det stora trädet och hon hade lagt sig ovanpå Elin och kysst av henne alla små sockerkornen. Det hade varit precis i början av deras förhållande.Det minnet skulle hon vara rädd om.
Fingrarna knappade in de rätta bokstäverna och efter fem försök lyckades hon få till ett OK sms. Hon hade lovat att höra av sig då hon kom tillbaka. Nu var hon tillbaka och på väg bort mot ett nytt tillbaka. Namnändringen var redan inlämnad och inom två veckor skulle hon få svar om hon kunde byta efternamn till Andersson. Meter för meter avverkades och om tre timmar skulle hon krypa ned under täcket i hotellet som väntade i hennes namn. Hon höll just nu på att lämna sitt liv bakom sig och lika mycket som det skrämde henne, var det en sorts lättnad. Minnen levde överallt. För de flesta var det kanske bara en vägskylt, men för henne var det något helt annat. Varje gång hon varit bortrest och skulle hem igen, visste hon att vid just den skylten var det ca. en timme kvar. Överallt hade hon lyckats placera ut små livlinor för att inte riskera att historien gick till spillo.
Tummen tryckte osäkert på Skicka knappen och en fjäril flög oroligt omkring inom henne och lyckades krockade med varenda liten nerv.
"Skickar till Simone"
Mamman hade bjudit på en lång och tröstande omfamning i morse när hon lämnat för flygplatsen. Några försök hade gjorts till att försöka tacka för att hon fått sova hos dem, för stödet hon fått. Men varje gång munnen öppnats bildades ett vakuum som sög in alla ord. Mamman hade lugnat henne och försäkrat henne om att hon inte behövde tacka. Istället kom både mamman och styvpappan, lade armarna om hennes lilla kropp och tackade henne. De var så tacksamma att de fått hjälpa till och ville inget hellre än att de skulle träffas igen. Det sista de sagt var att hon nu mera var en del av familjen Kaulitz. Kanske inte nu, men när hon än ville komma stod dörren alltid öppen.
Bekräftelsen att sms:et skickats betydde att hon följt sin del av avtalet. Med darriga händer öppnades baksidan av mobilen och batteriet togs ut för att ge plats åt fingrarna som pillade loss SIM kortet. Plastigt och vitt försökte hon föreställa sig hur alla känslor kunde rymmas på så liten yta. Varför fick det lov att finnas material som hade förmågan att låsa in upplevelser? Att ges möjligheten att kunna gå tillbaka och ta in händelsen på nytt, bara genom att trycka på en knapp. Det gavs alldeles för många alternativ.
Staden var helt ny och gatorna som väntade skulle vara hennes första gång. Ingen bekant väntade, ingen bekant gatuskylt. Hon hade hållit sin del av avtalet. Hon var tillbaka och på väg mot sitt nya tillbaka. Det gamla livet var historia nu och skulle aldrig mer behövas tas upp. Nu gällde det att försöka hitta vidare och slita skorna med stegen framåt. Rutan i baksätet öppnades tillräckligt för att den kalla luften skulle strömma in och få knottror på hennes skin att resa sig. Precis som på film, lät hon läpparna kyssa det vita plastkortet med alla nummer till människor som alldeles strax skulle försvinna ur hennes liv. Det kändes rättvist att ge dem ett sista farväl. Tummen och pekfingret släppte taget och det lilla kortet fladdrade bort ned i diket och begravdes i den smutsiga snön. Nu fanns inga band kvar, alla var klippta.
Precis som några veckor tidigare hade taxin släppt av henne på samma plats och de gröna små krigarna på marken trotsade fortfarande kylan och kämpade igenom det tunna lagret av snö. Det hade precis börjat skymma och ljuset från sovrummet på övervåningen gav en velande känsla. Alltid verkade miljön på andra sidan av glaset vara mycket bättre. Det såg oftast tryggare ut i det gulaktiga skenet bakom fönsterglaset än vad det gjorde ute i kylan. Så var oftast fallet och hon kunde inte låta bli att fantisera om världen där inne. Men i nuläget var det ingen trygg värld som väntade henne. Ljuset lyckades skina ut genom gardinen som täckte för insikten, men annars var alla persienner fördragna och istället kändes det som fientligt, protesterande. Mannen som följt med henne för att skydda mot reportrarna öppnade bildörren och den första blixten träffade ansiktet.
Det var tomt inne i det lilla huset, bara katten som strök sig emot hennes ben. Den unkna luften från hennes cigaretter hängde fortfarande kvar i tyget på möblerna och de bruna gardinerna. I hallen stod hennes väskor lutade mot väggen. Tre stora väskor med delar ur hennes liv. Tänk att allt får plats innanför lite tyg och en dragkedja. Det hade redan blivit bestämt att Elin skulle vara på jobbet när hon kom dit. Allt skulle vara färdigpackat så hon bara kunde hämta väskorna och åka vidare. Det var antagligen bäst så, att inte behöva träffa varandra. Det var fortfarande en brännande känsla som spökade då hon tänkte på Elin. Förväntningarna hade krossats efter deras sista möte då Elin kastat ut henne ur hotellrummet. Det scenariot hade aldrig spelats upp under planeringen av deras uppbrott. Det hade känts för hårt och orealistiskt efter alla deras år tillsammans. Tydligen var det inte det.
Mannen tog den första väskan och bar ut till bilen. Handen fördes ned i fickan på jackan och nyckeln till huset togs fram. Den var inte hennes längre. Bara för att reta henne lades nycklarna mitt på bordet. Elin var vidskeplig. Hon trodde på påhittat trams men hade inte lyckats tro på sin egen flickvän. I fickan låg även något annat. Otalig gånger hade fingrarna varit redo att sprätta upp det lilla kuvertet, men aldrig riktigt vågat. Hennes namn stod med svarta snirkliga bokstäver på framsidan. Simone hade gett henne det, ett brev från Bill. Vad som stod visste hon inte, inte ville hon heller. Hon var klar med att ta steg bakåt hela tiden. Nu var det framtiden som betydde allt. Brevet skrev i dåtid, hon levde i nutid. Stegen gick mot papperskorgen och papperet blandades med gamla mjölkförpackningar och tepåsar. Den sista väskan hämtades av mannen och dörren stängdes.
Taxin körde söderut, bort från allt och mot allt. I handen höll hon mobilen och smekte den glansiga skärmen med tummen. För varje sekund kom hon en meter längre bort från livet. Varje träd de passerade i den svarta taxin försökte memoriseras och ges en plats i de bakre delarna av själen hon skulle förvara dem i. Ett vitt litet fik på vänstra sidan av vägen triggade igång minnen från hennes och Elins utflykt den där söndagen i juli. Automatiskt smakade läpparna av varandra för att se om några sockerkorn fortfarande kunde kännas av. En dag full av solsken och nyförälskade strömmar av lycka och ett runt litet bord ute bland gräset och blomkrukorna. Det hade varit den klassiska, vem kan äta en munk full av socker utan att slicka sig om munnen. En lätt uppgift hade de båda tänkt, men med blickar fyllda av lust och åtrå och en syn av varandra täckta av socker, slutade det med magkramp av skratt. Fortfarande kunde hon känna hur gräset kittlade under hennes bara fötter då de båda ramlat ihop av skratt bredvid det stora trädet och hon hade lagt sig ovanpå Elin och kysst av henne alla små sockerkornen. Det hade varit precis i början av deras förhållande.Det minnet skulle hon vara rädd om.
Fingrarna knappade in de rätta bokstäverna och efter fem försök lyckades hon få till ett OK sms. Hon hade lovat att höra av sig då hon kom tillbaka. Nu var hon tillbaka och på väg bort mot ett nytt tillbaka. Namnändringen var redan inlämnad och inom två veckor skulle hon få svar om hon kunde byta efternamn till Andersson. Meter för meter avverkades och om tre timmar skulle hon krypa ned under täcket i hotellet som väntade i hennes namn. Hon höll just nu på att lämna sitt liv bakom sig och lika mycket som det skrämde henne, var det en sorts lättnad. Minnen levde överallt. För de flesta var det kanske bara en vägskylt, men för henne var det något helt annat. Varje gång hon varit bortrest och skulle hem igen, visste hon att vid just den skylten var det ca. en timme kvar. Överallt hade hon lyckats placera ut små livlinor för att inte riskera att historien gick till spillo.
Tummen tryckte osäkert på Skicka knappen och en fjäril flög oroligt omkring inom henne och lyckades krockade med varenda liten nerv.
"Skickar till Simone"
Mamman hade bjudit på en lång och tröstande omfamning i morse när hon lämnat för flygplatsen. Några försök hade gjorts till att försöka tacka för att hon fått sova hos dem, för stödet hon fått. Men varje gång munnen öppnats bildades ett vakuum som sög in alla ord. Mamman hade lugnat henne och försäkrat henne om att hon inte behövde tacka. Istället kom både mamman och styvpappan, lade armarna om hennes lilla kropp och tackade henne. De var så tacksamma att de fått hjälpa till och ville inget hellre än att de skulle träffas igen. Det sista de sagt var att hon nu mera var en del av familjen Kaulitz. Kanske inte nu, men när hon än ville komma stod dörren alltid öppen.
Bekräftelsen att sms:et skickats betydde att hon följt sin del av avtalet. Med darriga händer öppnades baksidan av mobilen och batteriet togs ut för att ge plats åt fingrarna som pillade loss SIM kortet. Plastigt och vitt försökte hon föreställa sig hur alla känslor kunde rymmas på så liten yta. Varför fick det lov att finnas material som hade förmågan att låsa in upplevelser? Att ges möjligheten att kunna gå tillbaka och ta in händelsen på nytt, bara genom att trycka på en knapp. Det gavs alldeles för många alternativ.
Staden var helt ny och gatorna som väntade skulle vara hennes första gång. Ingen bekant väntade, ingen bekant gatuskylt. Hon hade hållit sin del av avtalet. Hon var tillbaka och på väg mot sitt nya tillbaka. Det gamla livet var historia nu och skulle aldrig mer behövas tas upp. Nu gällde det att försöka hitta vidare och slita skorna med stegen framåt. Rutan i baksätet öppnades tillräckligt för att den kalla luften skulle strömma in och få knottror på hennes skin att resa sig. Precis som på film, lät hon läpparna kyssa det vita plastkortet med alla nummer till människor som alldeles strax skulle försvinna ur hennes liv. Det kändes rättvist att ge dem ett sista farväl. Tummen och pekfingret släppte taget och det lilla kortet fladdrade bort ned i diket och begravdes i den smutsiga snön. Nu fanns inga band kvar, alla var klippta.
kap 79
Annie
Det var endast ett fåtal frågor kvar, sedan skulle hennes del vara över. Alla frågor hade gåtts igenom innan med advokaten och svaren hade redan testats och blivit korrigerade. Det var dags för slutspelet och det var nu sluttexten skulle börja rulla och avslöja alla som jobbat med projektet och vad de gjort. I huvudrollen:
Bill Kaulitz - superstar
Annie Björk - mördare
Som alltid varje dag satt birolls innehavarna nedanför på stolarna. Där fanns den oroliga familjen, bandmedlemmarna och idag satt för första gången även en utav bovarna med, Hippien. Dagarna hade tickat iväg fortare än räknat och i morgon var sista dagen för dem. Gick allt som räknat skulle det komma ett utslag i morgon eftermiddag och domen skulle fastställas. Advokaten hade lovat att det inte skulle vänta något straff för henne, men hon tvivlade. Just den natten hade hennes händer varit väldigt röda av blod.
- Stämmer det att du medvetet styrde bilen av vägen?
Samvetet började bråka med henne och viska små påminnelser om hur det kunde slutat. Tänk om ödet velat annat och det slutat med att Bill dött och hon överlevt? Eller om de båda dött och männen lyckats gå fria? Vad hade hänt om männen klarat sig, gömt undan dem i jorden och ingen någonsin fått reda på vart de begravts? Skulle fler liv gå förlorade efter det i ren förtvivlan? Mörka bilder dök upp varje gång ögonlocken förnyade synfältet, men samtidigt visste hon att det varit rätt. De skulle troligen ändå ha dött om de väntat.
"-Bill, är du med mig? Trött nickade han åt mitt håll men jag var inte helt säker på att han visste vad jag menade. Jag flyttade mig ännu lite närmre, lade mina båda handflator på hans kinder och såg till att försöka memorisera varje liten millimeter av hans vackra ansikte. Varje liten del utav honom. Jag gav honom en kyss på munnen, oskyldigt men med en riktig mening bakom. Ärligt. Han låg bara där och tittade något funderande på mig. Älskade lilla Bill, du behöver inte oroa dig. Jag ska fixa det här.
Ni vet hur de brukar säga att precis innan man dör brukar hela ens liv passera framför ögonen på dig. Jag var inte rädd. Skulle det betyda att min tid här i livet var över, gjorde det mig inget. Skulle det vara så betydde det att jag hjälpt någon annan tillbaka til livet. Mitt liv mot en annans. I den sekunden kunde jag känna hur värmen spred sig inom mig. Rädslan fanns inte, bara en stark beslutsamhet och en längtan. Jag var inte riktigt säker på vilken sorts längtan? Längtan härifrån? Längtan efter min mamma varma famn? Längtan efter hans vackra leende? Jag visste bara vad jag behövde göra för att få ett slut på allt det här och på något sätt komma vidare.
- Jag älskar dig
Jag reste mig upp och han lyfte osäkert på huvudet. Med ett finger för min mun hyshade jag åt honom och tecknade åt honm att ligga ned.
- Håll i dig, Bill"
- Berätta om vad som hände efter krashen.
Minnesbilderna var vaga och blandade mellan tid och känslor. Hon klarade av att sätta upp delmål och specifika händelser. Men detaljer var väldigt suddiga och svåra att känna igen för att sätta tidsram på. Inte bara för utmattningen och adrenalinet som lyckades uppehålla hennes energi och fokus. Mycket hade kroppen helt enkelt bestämt att det var bäst att glömma. Glömmer man kan man gå vidare och läka. När sedan adrenalinet tagit slut hade chocken tagit över och resan till sjukhuset hade hon inget som helst minne av. Förlusten av minne hade varit uppskattat på hennes sida och att nu tvingas gräva i det väckte små alarm i hennes kropp gång på gång. Men hon visste vad hon hade gjort. Hon hade blod på sina händer, hon var oren. Trots att offren varit värda sin död, kände hon inte att hon hade haft rätten att ta det beslutet. Hon ville inte ha ansvaret över någon annans liv på sitt samvete. Men det hade inte funnits något annat sätt. Det var antingen dem eller männen. Hon hade ett ansvar gentemot sig själv och för Bill.
"Jag tog upp en stor sten och bara någon meter innan skrek jag allt vad jag hade och kastade stenen rakt i huvudet på mannen. Nu kände jag en likgiltighet mot en annans liv. Jag brydde mig inte längre om den där spärren inom mig som alltid sagt åt mig att det är fel att döda. Stenen hade träffat mannen i bakhuvudet så han hade fallit ihop. Jag följde efter och började sparka på honom, skrika på honom och spotta på honom. Alla känslor släpptes lös, allt hat välkomnades ut och tog ut sin rätt på kroppen under mina fötter. Det fanns ingen nåd, inga regler. Min sista spark placerades mellan benen på mannen med ett löfte om att han aldrig skulle kunna leva kvar på den här jorden. Jag torkade bort blodet som träffat mig i ansiktet och riktar min uppmärksamhet mot Bill som svimmat bredvid. Han var illa skadad. Näsan verkade vara knäckt på honom, hans söta lilla näsa. Hela ansiktet var nedblodat så det var svårt att försöka urskilja vart han egentligen blödde ifrån. Sedan hade en blå lila färg börjat sprida sig runt ögonen och svullnaden hade börjat. Min vackra Bill. Jag satte mig på knä och lyfte upp hans huvud på mina lår. Nu har vi kommit så här långt, Bill. Ge inte upp nu... Jag hade slängt en blick åt mannens håll som låg bakom oss och synen skrämde mig. Hade jag verkligen gjort det där? Jag klarade inte av att titta på kroppen, för det var allt det var. En kropp. Personen fanns inte längre. Ännu en gång låg det en tom kropp utanför en krashad bil och jag satt på marken precis bakom. Men det var inte bilen som tagit död på kroppen, det hade varit jag. Jag insåg att vi fick lov att komma härifrån. Jag ville inte att Bill skulle se det här."
Under tiden hon berättade om krashen och hur mannen höjt sin arm för att slå Bill, om hur hon sparkade sönder mannen, fick hon för första gången ögonkontakt med Tom. Han log inte, men han visade tacksamhet med ögonen. Han visste nog inte hur nära det varit att hans bror förlorade livet den där natten. Flera gånger hade döden lekt med honom och hon hade aldrig varit så rädd som då. Hela tiden hade det känts som om de kämpat mot klockan. Skulle Bill klara av att hålla sig levande i det skick han hade varit i? Skulle de klara sig undan från männen eller skulle de hinna ikapp dem och än gång för alla göra slut på dem? Så mycket kunde ha gått fel och ett tag var hon nära att ge upp. När inte Bill orkade hålla sig kvar, trots att de var så nära räddningen, hade hennes motivation gått på sparlåga. Tom kände tacksamhet mot henne för att hon räddat hans bror. Egentligen har han bara sig själv att tacka. Hade inte han svarat i mobilen den natten hade hans tvilling kanske inte levt idag.
"-Hej! Det här är Annie. Jag har någon här som vill prata med dig...
Med darrande händer satte jag telefonen mot Bills öra och kysste honom lätt i pannan. Bill tittade förvirrat upp och jag såg hur han öppnade munnen och försökte få fram orden som så länge legat och glött inom honom. Han fick inte fram något men jag såg hans underläpp darra och jag såg hur tårarna rann nedför hans kinder. Jag såg hur han kämpade med att äntligen få säga namnet han saknat så fruktansvärt mycket. Namnet som skulle få honom att kämpa vidare och aldrig ge upp. Namnet jag behövde ge honom för att han inte skulle försvinna. Jag kunde känna lättnaden som lämnade Bill, hur min gamla Bill sprack upp igen och bakom alla tårar kunde jag se hans gnista igen. Min Bill!
Jag bröt ihop och fick lov att gå därifrån. Allt det vi pratat om och det vi båda längtat efter så länge, hade nu satts i rullning. Jag var överlycklig, för Bills skull. Samtidigt insåg jag att verkligheten var farligt nära nu. Snart skulle vi vara hemma. Vad skulle hända då? Vad skulle hända med mig? Vem skulle ta emot mig med öppna famnar när jag kom hem? I bakgrunden hör jag hur Bill äntligen lyckas få tillräckligt med luft
-Tom, är det du? "
Med två döda liv, skulle himlen vänta eller fanns det en plats bokad i skärselden för henne? Fanns det en lista med olika grader på mord, vilken sort som gav flest livstider i den brinnade elden? Kunde självförsvar lätta på straffet eller var det mord som mord? Hon kunde inte säga att hon inte var rädd för helvetet. Alltid fanns det något efter döden och alla historier om himmel och helvete kan ju inte ha kommit från ingenstanns. Ens död kunde hon på något sätt rättfärdiga. Där hade det varit självförsvar. Det hade varit ett smittat liv bytt mot ett rent liv. Mannen mot Bills. I det fallet hade hon lika gärna kunnat hamna nere hos Lucifer för att hon inte räddat Bill. Gud hade sett till att dela ut ett straff för att hans ängel inte räddats.Det mordet skulle godkännas.
Det andra mordet var smutsigt. Hon hade lurat honom till sin egen död. Låtsats sprungit långsammare än hon egentligen behövde, fått honom att tro han var starkare. Det var fulspel och egentligen endast varit för hennes skull. Det andra mordet hade varit egoistiskt. Mannen hade lyckats skada henne med kniven men det hade inte hindrat henne från att om och om igen hugga honom med kniven. Rakt in i hjärtat för att slakta livet som getts honom då han föddes. Alla detaljer hade inte berättas helt enligt sanningen. Vissa saker fick lov att lämnas utanför för att självförsvar skulle kunna gälla. I versionen som precis berättats var det mannen som sprang ikapp henne, hoppade på henne och försökte döda henne. I den riktiga versionen som inte nämndes var det hon som lät mannen komma fram bara för att snabbt sparka sönder ena knäskålen och sedan jaga kniven i hans hand för att döda. Vad som aldrig skulle nämnas för någon var att när kniven trängt djupt in i mannens kött och kroppen segnat ned på marken, hade ett leende smugit sig fram på hennes läppar. Kanske skulle hon passa i helvete bättre än i himlen?
Även den här natten skulle hon sova i samma säng som Bill legat i. Simone hade bara skakat på huvudet när hon sade att hon skulle fråga efter ett annat rum.
- Du saknar säng och vi har en extra säng. Finns ingen anledning till det.
Den kvinnan fortsatte att imponera på Annie. Ibland fick mamman henne att känna sig dum för att hon kände sig i vägen. De tvingades hur som helst att hålla hemligheter för sina två söner och hon tvingade hela teamet med säkerhetsvakter att ljuga för hennes skull. Lika mycket som det kändes som hon kränkte sig in på deras liv, började hon trivas med sällskapet. Både föräldrarna var otroligt lätta att prata med och aldrig fick de henne att känna skuld. Aldrig tvingades det förflutna dras upp eller utfrågningar om den plötsliga flykten från sjukhuset. De gav henne en trygghet och på ett sätt gav de henne en familj igen. Hon trivdes i deras sällskap och försökte att inte tänka på att det snart skulle ta slut.
Täcket drogs upp upp till hakan och just som hon bestämmer sig för att blunda hör hon ett hårt knackande på ytterdörren. Någon verkar upprörd och hon sätter sig upp mot väggen med knäna uppdragna mot bröstet. Någon går och öppnar dörren och in kommer en utav tvillingarna. Den lilla sömn som funnits tidigare var som bortblåst och hörseln jobbade spänt på att höra vad som sades på andra sidan rummet.
- Hon är borta, mamma.
Rösten var osäker och darrade på tonerna.
- Jag var nere i receptionen för att lämna det här och de sa att hon checkat ut.
En obehaglig kyla tvingade sig fram genom hennes kropp och slog igenom samvetet. Tvillingen utanför grät för hennes skull. Ännu en gång hade hon gjort illa någon. Tidigare idag hade han erbjudit sig att ta hand om henne, hållt om och försökt trösta henne. Hon önskade att hon vågat sagt ja och inte flytt ännu en gång. De hade kunnat ta hand om varandra och skydda varandra från minnena och plågoandarna. Precis som han hållt om henne idag ville hon öppna dörren och helt enkelt ta honom i sin famn. Berätta att allt kommer ordna sig och hans liv skulle bli lätt att leva snart igen.
Istället kände hon sig som en brottsling som fört honom bakom ljuset och lurat honom på känslor. Två nätter hade han befunnit sig tre rum bort och inte haft en aning om att hans egen mamma kramat henne God Natt varje kväll. På andra sidan väggen satt en desperat tvilling och grät. Han trodde han förlorat henne ännu en gång och aldrig skulle få se henne igen. Inget meddelande hade han hittat från henne, inget telefonnummer eller adress. Snyftningarna från Bill fick hennes egen hals att krampa och en tår smet nedför kinden. Hon skulle kunna gå ut till honom, men hon vågade inte. Han hade fortfarande sitt liv med Tokio Hotel och där fanns ingen plats för henne. Oavsett alla fina bilder som målats upp tillsammans med Bill, visste hon att det bara var fiction. Det var inte möjligt att endast leva med honom, resten av världen följde automatiskt med och hon var inte redo för den.
Dörren ut öppnades igen och det blev tyst. Upptagen av alla tankar hade hon missat vad som hade sagts. Kanske hade hon låtit bli att lyssna för att inte behöva få ännu större skuld? En lätt knackning hördes på hennes dörr och Simone tittade fram.
- Är du OK?
Mamman kom och satte sig bredvid på sängen och lade ena handen över hennes rygg. Hon nickade sakta och svalde ned gråten. Inte nog med att hon fick Bill att gråta, hon hade även stulit hans mamma. Två armar lades om henne och kramade om hennes kropp som plötsligt började skaka och tår efter tår slet sig loss. Det var ingen brådska, tiden fick ticka och mamman höll om så länge det krävdes för att Annie skulle kunna släppa loss skulden som slet i hennes bröst. Hon ville så gärna ha en familj, ha sin trygghet. Enda gången hon känt sig hel sista tiden var just i hans famn. Men i morgon gick hennes flyg tillbaka hem till Sverige. Tillbaka till en ensam framtid och bostadsletande. I morgon var det dags att en gång för alla släppa allt det här och börja bygga på det nya livet hon fick lov att skapa. Mamman släppte taget och sträckte fram ett kuvert.
- Här, han glömde det på bordet.
Det var endast ett fåtal frågor kvar, sedan skulle hennes del vara över. Alla frågor hade gåtts igenom innan med advokaten och svaren hade redan testats och blivit korrigerade. Det var dags för slutspelet och det var nu sluttexten skulle börja rulla och avslöja alla som jobbat med projektet och vad de gjort. I huvudrollen:
Bill Kaulitz - superstar
Annie Björk - mördare
Som alltid varje dag satt birolls innehavarna nedanför på stolarna. Där fanns den oroliga familjen, bandmedlemmarna och idag satt för första gången även en utav bovarna med, Hippien. Dagarna hade tickat iväg fortare än räknat och i morgon var sista dagen för dem. Gick allt som räknat skulle det komma ett utslag i morgon eftermiddag och domen skulle fastställas. Advokaten hade lovat att det inte skulle vänta något straff för henne, men hon tvivlade. Just den natten hade hennes händer varit väldigt röda av blod.
- Stämmer det att du medvetet styrde bilen av vägen?
Samvetet började bråka med henne och viska små påminnelser om hur det kunde slutat. Tänk om ödet velat annat och det slutat med att Bill dött och hon överlevt? Eller om de båda dött och männen lyckats gå fria? Vad hade hänt om männen klarat sig, gömt undan dem i jorden och ingen någonsin fått reda på vart de begravts? Skulle fler liv gå förlorade efter det i ren förtvivlan? Mörka bilder dök upp varje gång ögonlocken förnyade synfältet, men samtidigt visste hon att det varit rätt. De skulle troligen ändå ha dött om de väntat.
"-Bill, är du med mig? Trött nickade han åt mitt håll men jag var inte helt säker på att han visste vad jag menade. Jag flyttade mig ännu lite närmre, lade mina båda handflator på hans kinder och såg till att försöka memorisera varje liten millimeter av hans vackra ansikte. Varje liten del utav honom. Jag gav honom en kyss på munnen, oskyldigt men med en riktig mening bakom. Ärligt. Han låg bara där och tittade något funderande på mig. Älskade lilla Bill, du behöver inte oroa dig. Jag ska fixa det här.
Ni vet hur de brukar säga att precis innan man dör brukar hela ens liv passera framför ögonen på dig. Jag var inte rädd. Skulle det betyda att min tid här i livet var över, gjorde det mig inget. Skulle det vara så betydde det att jag hjälpt någon annan tillbaka til livet. Mitt liv mot en annans. I den sekunden kunde jag känna hur värmen spred sig inom mig. Rädslan fanns inte, bara en stark beslutsamhet och en längtan. Jag var inte riktigt säker på vilken sorts längtan? Längtan härifrån? Längtan efter min mamma varma famn? Längtan efter hans vackra leende? Jag visste bara vad jag behövde göra för att få ett slut på allt det här och på något sätt komma vidare.
- Jag älskar dig
Jag reste mig upp och han lyfte osäkert på huvudet. Med ett finger för min mun hyshade jag åt honom och tecknade åt honm att ligga ned.
- Håll i dig, Bill"
- Berätta om vad som hände efter krashen.
Minnesbilderna var vaga och blandade mellan tid och känslor. Hon klarade av att sätta upp delmål och specifika händelser. Men detaljer var väldigt suddiga och svåra att känna igen för att sätta tidsram på. Inte bara för utmattningen och adrenalinet som lyckades uppehålla hennes energi och fokus. Mycket hade kroppen helt enkelt bestämt att det var bäst att glömma. Glömmer man kan man gå vidare och läka. När sedan adrenalinet tagit slut hade chocken tagit över och resan till sjukhuset hade hon inget som helst minne av. Förlusten av minne hade varit uppskattat på hennes sida och att nu tvingas gräva i det väckte små alarm i hennes kropp gång på gång. Men hon visste vad hon hade gjort. Hon hade blod på sina händer, hon var oren. Trots att offren varit värda sin död, kände hon inte att hon hade haft rätten att ta det beslutet. Hon ville inte ha ansvaret över någon annans liv på sitt samvete. Men det hade inte funnits något annat sätt. Det var antingen dem eller männen. Hon hade ett ansvar gentemot sig själv och för Bill.
"Jag tog upp en stor sten och bara någon meter innan skrek jag allt vad jag hade och kastade stenen rakt i huvudet på mannen. Nu kände jag en likgiltighet mot en annans liv. Jag brydde mig inte längre om den där spärren inom mig som alltid sagt åt mig att det är fel att döda. Stenen hade träffat mannen i bakhuvudet så han hade fallit ihop. Jag följde efter och började sparka på honom, skrika på honom och spotta på honom. Alla känslor släpptes lös, allt hat välkomnades ut och tog ut sin rätt på kroppen under mina fötter. Det fanns ingen nåd, inga regler. Min sista spark placerades mellan benen på mannen med ett löfte om att han aldrig skulle kunna leva kvar på den här jorden. Jag torkade bort blodet som träffat mig i ansiktet och riktar min uppmärksamhet mot Bill som svimmat bredvid. Han var illa skadad. Näsan verkade vara knäckt på honom, hans söta lilla näsa. Hela ansiktet var nedblodat så det var svårt att försöka urskilja vart han egentligen blödde ifrån. Sedan hade en blå lila färg börjat sprida sig runt ögonen och svullnaden hade börjat. Min vackra Bill. Jag satte mig på knä och lyfte upp hans huvud på mina lår. Nu har vi kommit så här långt, Bill. Ge inte upp nu... Jag hade slängt en blick åt mannens håll som låg bakom oss och synen skrämde mig. Hade jag verkligen gjort det där? Jag klarade inte av att titta på kroppen, för det var allt det var. En kropp. Personen fanns inte längre. Ännu en gång låg det en tom kropp utanför en krashad bil och jag satt på marken precis bakom. Men det var inte bilen som tagit död på kroppen, det hade varit jag. Jag insåg att vi fick lov att komma härifrån. Jag ville inte att Bill skulle se det här."
Under tiden hon berättade om krashen och hur mannen höjt sin arm för att slå Bill, om hur hon sparkade sönder mannen, fick hon för första gången ögonkontakt med Tom. Han log inte, men han visade tacksamhet med ögonen. Han visste nog inte hur nära det varit att hans bror förlorade livet den där natten. Flera gånger hade döden lekt med honom och hon hade aldrig varit så rädd som då. Hela tiden hade det känts som om de kämpat mot klockan. Skulle Bill klara av att hålla sig levande i det skick han hade varit i? Skulle de klara sig undan från männen eller skulle de hinna ikapp dem och än gång för alla göra slut på dem? Så mycket kunde ha gått fel och ett tag var hon nära att ge upp. När inte Bill orkade hålla sig kvar, trots att de var så nära räddningen, hade hennes motivation gått på sparlåga. Tom kände tacksamhet mot henne för att hon räddat hans bror. Egentligen har han bara sig själv att tacka. Hade inte han svarat i mobilen den natten hade hans tvilling kanske inte levt idag.
"-Hej! Det här är Annie. Jag har någon här som vill prata med dig...
Med darrande händer satte jag telefonen mot Bills öra och kysste honom lätt i pannan. Bill tittade förvirrat upp och jag såg hur han öppnade munnen och försökte få fram orden som så länge legat och glött inom honom. Han fick inte fram något men jag såg hans underläpp darra och jag såg hur tårarna rann nedför hans kinder. Jag såg hur han kämpade med att äntligen få säga namnet han saknat så fruktansvärt mycket. Namnet som skulle få honom att kämpa vidare och aldrig ge upp. Namnet jag behövde ge honom för att han inte skulle försvinna. Jag kunde känna lättnaden som lämnade Bill, hur min gamla Bill sprack upp igen och bakom alla tårar kunde jag se hans gnista igen. Min Bill!
Jag bröt ihop och fick lov att gå därifrån. Allt det vi pratat om och det vi båda längtat efter så länge, hade nu satts i rullning. Jag var överlycklig, för Bills skull. Samtidigt insåg jag att verkligheten var farligt nära nu. Snart skulle vi vara hemma. Vad skulle hända då? Vad skulle hända med mig? Vem skulle ta emot mig med öppna famnar när jag kom hem? I bakgrunden hör jag hur Bill äntligen lyckas få tillräckligt med luft
-Tom, är det du? "
Med två döda liv, skulle himlen vänta eller fanns det en plats bokad i skärselden för henne? Fanns det en lista med olika grader på mord, vilken sort som gav flest livstider i den brinnade elden? Kunde självförsvar lätta på straffet eller var det mord som mord? Hon kunde inte säga att hon inte var rädd för helvetet. Alltid fanns det något efter döden och alla historier om himmel och helvete kan ju inte ha kommit från ingenstanns. Ens död kunde hon på något sätt rättfärdiga. Där hade det varit självförsvar. Det hade varit ett smittat liv bytt mot ett rent liv. Mannen mot Bills. I det fallet hade hon lika gärna kunnat hamna nere hos Lucifer för att hon inte räddat Bill. Gud hade sett till att dela ut ett straff för att hans ängel inte räddats.Det mordet skulle godkännas.
Det andra mordet var smutsigt. Hon hade lurat honom till sin egen död. Låtsats sprungit långsammare än hon egentligen behövde, fått honom att tro han var starkare. Det var fulspel och egentligen endast varit för hennes skull. Det andra mordet hade varit egoistiskt. Mannen hade lyckats skada henne med kniven men det hade inte hindrat henne från att om och om igen hugga honom med kniven. Rakt in i hjärtat för att slakta livet som getts honom då han föddes. Alla detaljer hade inte berättas helt enligt sanningen. Vissa saker fick lov att lämnas utanför för att självförsvar skulle kunna gälla. I versionen som precis berättats var det mannen som sprang ikapp henne, hoppade på henne och försökte döda henne. I den riktiga versionen som inte nämndes var det hon som lät mannen komma fram bara för att snabbt sparka sönder ena knäskålen och sedan jaga kniven i hans hand för att döda. Vad som aldrig skulle nämnas för någon var att när kniven trängt djupt in i mannens kött och kroppen segnat ned på marken, hade ett leende smugit sig fram på hennes läppar. Kanske skulle hon passa i helvete bättre än i himlen?
Även den här natten skulle hon sova i samma säng som Bill legat i. Simone hade bara skakat på huvudet när hon sade att hon skulle fråga efter ett annat rum.
- Du saknar säng och vi har en extra säng. Finns ingen anledning till det.
Den kvinnan fortsatte att imponera på Annie. Ibland fick mamman henne att känna sig dum för att hon kände sig i vägen. De tvingades hur som helst att hålla hemligheter för sina två söner och hon tvingade hela teamet med säkerhetsvakter att ljuga för hennes skull. Lika mycket som det kändes som hon kränkte sig in på deras liv, började hon trivas med sällskapet. Både föräldrarna var otroligt lätta att prata med och aldrig fick de henne att känna skuld. Aldrig tvingades det förflutna dras upp eller utfrågningar om den plötsliga flykten från sjukhuset. De gav henne en trygghet och på ett sätt gav de henne en familj igen. Hon trivdes i deras sällskap och försökte att inte tänka på att det snart skulle ta slut.
Täcket drogs upp upp till hakan och just som hon bestämmer sig för att blunda hör hon ett hårt knackande på ytterdörren. Någon verkar upprörd och hon sätter sig upp mot väggen med knäna uppdragna mot bröstet. Någon går och öppnar dörren och in kommer en utav tvillingarna. Den lilla sömn som funnits tidigare var som bortblåst och hörseln jobbade spänt på att höra vad som sades på andra sidan rummet.
- Hon är borta, mamma.
Rösten var osäker och darrade på tonerna.
- Jag var nere i receptionen för att lämna det här och de sa att hon checkat ut.
En obehaglig kyla tvingade sig fram genom hennes kropp och slog igenom samvetet. Tvillingen utanför grät för hennes skull. Ännu en gång hade hon gjort illa någon. Tidigare idag hade han erbjudit sig att ta hand om henne, hållt om och försökt trösta henne. Hon önskade att hon vågat sagt ja och inte flytt ännu en gång. De hade kunnat ta hand om varandra och skydda varandra från minnena och plågoandarna. Precis som han hållt om henne idag ville hon öppna dörren och helt enkelt ta honom i sin famn. Berätta att allt kommer ordna sig och hans liv skulle bli lätt att leva snart igen.
Istället kände hon sig som en brottsling som fört honom bakom ljuset och lurat honom på känslor. Två nätter hade han befunnit sig tre rum bort och inte haft en aning om att hans egen mamma kramat henne God Natt varje kväll. På andra sidan väggen satt en desperat tvilling och grät. Han trodde han förlorat henne ännu en gång och aldrig skulle få se henne igen. Inget meddelande hade han hittat från henne, inget telefonnummer eller adress. Snyftningarna från Bill fick hennes egen hals att krampa och en tår smet nedför kinden. Hon skulle kunna gå ut till honom, men hon vågade inte. Han hade fortfarande sitt liv med Tokio Hotel och där fanns ingen plats för henne. Oavsett alla fina bilder som målats upp tillsammans med Bill, visste hon att det bara var fiction. Det var inte möjligt att endast leva med honom, resten av världen följde automatiskt med och hon var inte redo för den.
Dörren ut öppnades igen och det blev tyst. Upptagen av alla tankar hade hon missat vad som hade sagts. Kanske hade hon låtit bli att lyssna för att inte behöva få ännu större skuld? En lätt knackning hördes på hennes dörr och Simone tittade fram.
- Är du OK?
Mamman kom och satte sig bredvid på sängen och lade ena handen över hennes rygg. Hon nickade sakta och svalde ned gråten. Inte nog med att hon fick Bill att gråta, hon hade även stulit hans mamma. Två armar lades om henne och kramade om hennes kropp som plötsligt började skaka och tår efter tår slet sig loss. Det var ingen brådska, tiden fick ticka och mamman höll om så länge det krävdes för att Annie skulle kunna släppa loss skulden som slet i hennes bröst. Hon ville så gärna ha en familj, ha sin trygghet. Enda gången hon känt sig hel sista tiden var just i hans famn. Men i morgon gick hennes flyg tillbaka hem till Sverige. Tillbaka till en ensam framtid och bostadsletande. I morgon var det dags att en gång för alla släppa allt det här och börja bygga på det nya livet hon fick lov att skapa. Mamman släppte taget och sträckte fram ett kuvert.
- Här, han glömde det på bordet.
kap 78
Annie
Hon hade sovit bättre än på länge men den extra energin hon kände att hon behövde verkade ändå inte lyckats födas. Diffusa bilder från nattens drömmar kom fram med jämna mellanrum och fick henne automatiskt att le och lyfta lite högre i stegen. Vad drömmen handlat om fanns det inget minne kvar som kunde skvallra om. Men det hade varit befriande. I samma sekund som ögonen slagits upp hade famnen tagit ett grepp om kudden och ett glatt pip hade lämnat hennes hals. Först när en knackning hörts utanför hennes dörr hade hon kunnat skakat liv i huvudet och lyckats orienterat sig. Aldrig förr hade det hänt sedan hon begav sig mot Israel första gången. Hon hade faktiskt vaknat med ett leende.
Det hade varit Saki som knackat och förberett henne på att de fick lov att åka. Simone och Gordon hade redan blivit avlämnade och han hade kommit tillbaka för att hämta mig. För att inte riskera att Bill eller de andra killarna fick reda på att hon bodde där fick de helt enkelt lov att låtsas som ingenting. Det kändes nästan brottsligt när hon tillsammans med Saki smög ut ur rummet och försökte leka kurragömma med världen. Morgonen hade varit underbar och avslappnad. Nu var det stress som gällde istället eftersom de låg lite efter i tidschemat då Saki fått lov att åka två vändor. Men den varma känslan låg ändå kvar inom henne någonstanns och log.
Dörren in till rättsalen öppnades och det hördes hur alla vände sig om för att se vem som störde precis när domaren skulle be första man att stiga upp i rättegångsbåset. Hon gömde sig bakom Saki som lyckades skymma hela hennes sikt och försökte hänga med i hans tempo. Det kändes nästan som att hon råkat missa skolbussen och försovit sig till en mattelektion. Med ögonen riktade mot livvaktens svarta kavaj ser hon inte den lilla mattkanten som sticker upp och lyckas fastna med stortån så foten fastnar. Dock hinner hon reagera i tid och lyckas spela med och låtsas att hon tappat något. Låtsaspengen plockas upp och hon skyndar ifatt Saki. Men innan hon når sitt skydd får hon syn på något oroande uppe i vittnesbåset.
Morgonen hade helt fått henne att glömma bort vilken dag det var idag. Hennes hand greppade tag i stolsryggen och försökte ge tillbaka henne balansen som plötsligt tappat bort sig. En halvflint syns och ett ovårdat skägg klias i nervöst på den upphöjda delen av salen. Tårna började rycka innuti hennes skor igen och balansen blev allt sämre. Var dom säkra på att golvet verkligen var ordentligt byggt? Det kändes som att det höll på att svikta? De små prickarna framför ögonen blev bara fler och fler. I sista sekunden kommer hon på vad som är fel.
-Andas, Annie. Glöm inte bort att andas.
Lättad känner hon syret återvända in i henne och lyckas trycka undan yrseln tillräckligt för att känna sig säker nog att flytta sig. Idag skulle männen förhöras.
Mannen började tala och för att inte riskera att låta benen vika sig av obehag satte hon sig ned på första bästa stol. Hur kunde hon ha glömt bort det här? Förbannad på sig själv bet hon ihop och försökte uthärda alla rysningar som försökte skaka sönder hennes kropp när mannens röst nekade till anklagelserna. Nekande efter nekande och hon fick lust att bara ställa sig upp och skrika. Innan mannen hann uttala sig om den sista åtalspunkten stoppade hon fingrarna i öronen och blundade. Hon ville inte lyssna på hans bortförklaringar. Hennes morgon kändes genast långt ifrån befriande och det kändes hårt att en sån bra sak förbrukats så snabbt bara för att hon glömt bort att männen skulle vara här idag. Hur kunde hon glömma bort något så viktigt?
Hon suckar djupt och precis när hon fyllt lungorna till bredden inser hon varför det smitit förbi hennes tankar så lätt. En annan axel nuddar hennes och genast går en elektriskt stöt genom kroppen. Blicken sneglar åt ena hållet och möts av de djupaste hasselnötsbruna ögon.
Just därför hade hon helt glömt bort den här dagen. Dröm fragmenten lyckades bindas ihop.
Tom
Han visste inte vem utav dem som var nest chockad? Han, Bill eller Annie över att hon helt plötsligt satt sig ned på stolen bredvid hans bror. Först kom hon med Saki, deras livvakt och han kunde inte förstå hur det kom sig? Saki hade ju lämnat av dem bara en halvtimme tidigare? Men så fort hon stannat till alldeles bredvid dem såg han hur Bill hade ryckt till och var nog inte medveten om att han hade tagit Toms hand. Nu satt Annie och Bill alldeles bredvid varandra för de hade nog båda tyckt att det skulle kännas ännu mer pinsamt om de hade bytt plats. Istället kunde han se och känna hur de båda satt spända som pinnar och gjorde sitt bästa för att verka oberörda av varandra. Nogranna med att hålla benen inom gränsen för sin egen stol och inte invadera på den andres område. Ibland var det svårt för honom att inte skratta åt deras fåniga uppförande. För honom var det ju så självklart att det var ödet som hade fått henne att ta just den platsen. Han hade varit fruktansvärt besviken på henne men efter att ha sett henne igen hade han större förståelse för varför hon gett sig av och det syntes så lätt att det var svårt för henne. Så innerst inne jublade han över hennes "misstag." Hur Bill kände sig var enkelt att lista ut. Han kunde känna sin brors stressade hjärtslag ända borta vid sin plats.
Tom satt och försökte fokusera på mannen och vad han berättade. Idag var första gången han fick möta monstren som gjort illa hans familj och han ville inte missa en sekund av deras förklaring. Varje ord memorerades och alla deras uppenbara lögner gjorde honom illamående. Vem skulle gå på den smörjan? Ibland slängde han ett öga på sin tvilling och hans vän men de verkade kunna hålla varandra sällskap rätt bra utan hans hjälp. Ingen utav dem verkade ge mannen uppe i båset någon uppmärksamhet. Istället satt de båda något krumryggade med hakan i bröstet och vaggade med mellan varandras knän. Båda hade sin närmsta hand liggandes utmed stoldynan så den nästan nuddade den andres hand och sirrande sig ibland ont på den lilla centimeter som skiljde deras händer åt. Tom fann det avslappnande att veta att det kunde underhålla sig själva och inte lade allt för mycket fokus på den äckliga gestalten som spred lögner likt en dyngspridare där uppe.
Efter en timme tvingas åklagaren ge upp sitt förhör med mannen som vägrar erkänna något och förtsätter skylla på minnesförlust. Tom känner frustrationen stiga och har svårt att förstå hur de kan låta honom hålla på så där? Mannen leds ut av två polismän och istället leds en annan man in. En lättnad sprider sig när han ser det bekanta ansiktet och båda personerna bredvid honom tittar upp samtidigt och mumlar: Hippien!
"Vi satt och pratade ett tag och för varje minut kunde jag slappna av ännu mer. Han var riktigt trevlig och det var skönt att få prata med nån som åxå hade ett behov av att vara lite hemlig. Jag kände mig trygg med honom. Helt utan förvarning slets dörren upp och Ahbid kom rusandes in. Han tittade först på mig och sedan på mannen bredvid mig. Bakom honom kunde jag se och höra Lucy som nästan verkade gråta. Allt verkade väldigt kaotiskt och jag ställde mig upp och försökte fråga vad som var fel. Ahbid fortsatte skälla på Lucy och jag tittade för en sekund på mannen bredvid mig. Han satt helt lugnt där på sin plats med jackan i knäet. Han rörde inte en min. Plötsligt ser han upp på mig och reser sig.
- Var inte rädd, Tom. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Hur kunde han veta vad jag hette?
- Håll ut, din bror är på väg hem. Jag lovade honom det...
In kom två poliser rusandes och tog tag i mannens armar men han var fortfarande lika lugn. Han tappade jackan han haft i sitt knä hela tiden och för första gången kunde jag se handklovarna som satt runt hans handled."
Äntligen kände han att upprättelsen var nära. Det kändes orättvist att mannen som faktiskt hjälpt dem var den som fick dra det tunga lasset med att avslöja all vidrig fakta om vad osm egentligen försegick där uppe bland bergen. Han hoppades att domaren på något sätt gett honom förmildrande straff. Det började bli riktigt vidrigt det han berättade, men Tom var evigt tacksam för att det ändå var han som gjorde det och inte mannen som förhördes före honom. Hippien, som Bill ville kalla honom, hade ändå ett ganska snällt uttryck och han var den enda utav männen som hans bror velat berätta om. Det var tack vare Hippien Tom hade fått brevet ifrån Bill. Men just nu spelade det ingen roll för han började få svårt med att hålla tillbaka frukosten i magen.
- Vad hände egentligen med Bill och Annie efter att ni tvingat i dem en sömntablett?
Hippien vred besvärat på sig och fuktade läpparna.
- Jag var aldrig med men jag fick se bilderna och de skröt alltid om deras experiment.Tom lade ena handen på magen och tvingade ned salivet som samlades i munnen. Alldeles strax skulle det komma bilder och lyckades han inte få ordning på kväljningarna nu skulle han få lov att springa ut på toan. Samtidigt ville han inte verka för besvärad för sin bror för då skulle det ge fel signaler. Snabbt tittade han på sin bror och såg att både han och Annie börjat lyssna på förhöret. De insåg nog att Hippien inte skulle försöka hålla undan något eller neka till sanningen.
På TV-skärmen visades ett bildspel som visade grova pornografiska scenarion på en medvetslös Annie och Bill i olika upplagda positioner. Ibland tillsammans, ibland var för sig tillsammans med olika antal män. Aldrig hade de öppna ögon utan var alltid drogade. Något som fick Tom att dra en lättnadens suck. Då hade de i alla fall inte behövt känna allt. Det visades bilder på en hårt sminkad Bill i vit klänning och med män som bände upp hans kropp och fyllde alla hans hål med deras äckliga lemmar. På varje bild hängde hans huvud som på en död man.
"Ansiktet verkade helt, jag lät mina händer undersöka hans armar, inget brutet, inga sår. Jag tittade snabbt på hans ben, lät min hand vandra längst hans lår. Ingen reaktion. Han verkade inte vara skadad. Min blick fastnade på hans lår. Hans bara ben som låg utsträckta framför honom. Försiktigt lade jag min hand på hans höft. Inga linjer, inga kanter efter hans underkläder kunde uppfattas. Det var bara det vita tyget mot hans nakna hud. Jag slöt ögonen och kände hur rysningen fick håret längst mina armar att resa sig. Så det var därför de hade lämnat mig ifred. Min hand lyftes från hans höft och jag strök honom sakta över kinden. Det gjorde ont i mig att titta på honom. Skulden inom mig blev bara större och kraftigare. Allt det här var mitt fel. Om jag bara hade tagit det där jäkla pillret utan att bråka hade det här aldrig hänt. Jag hade aldrig sett honom så här innan. Jag hade sett honom ledsen, rädd och jag hade tröstat honom. Men aldrig så här. Han såg så tom ut. Det fanns inget som tydde på att han var rädd eller ledsen. Han var bara tom. Det gjorde så ont i mig. Allt på grund av mig. En tår sprack och rann nedför min kind. Jag blev galen av att inte få någon reaktion. Han bara satt där i den vita klänningen, rött läppstift utsmetad över hans mun och en hemsk blå ögonskugga klumpigt lagd på hans ögonlock. Som en clown. För mig hade han alltid varit en docka. Hans vackra bruna ögon, den lilla näsan, hans mjuka läppar och porslinshy. Så länge jag hade känt honom hade han alltid varit perfekt. Så mycket vackrare än någon jag träffat innan. Nu såg han ut som en clown. Mina tårar fortsatte rinna och i ren panik tog jag av mig linnet och började torka bort alla hemska färger från hans vackra ansikte. Det här var inte Bill, det var inte rätt."
- Hände det här varje gång de drogades?
Tom fick lov att lägga båda händerna om magen och försökte koncentrera sig sitt hårdaste på att inte låta maten komma upp genom halsen. Det hade varit väldigt detaljrika bilder och lite mer än vad han egentligen klarade av. Aldrig hade han kunnat föreställa sig något liknande, trots alla förvarningar och tips. Bill och Annie hade gömt blicken i knäna och båda var märkbart besvärade och andfådda av att försöka hålla sig samman. När den sista bilden kom hann Tom inte med att tänka på kväljningen som kom och kastade sig fram för att kasta ur sig de stekta äggen han ätit till frukost. Genast kände han rädslan komma för att hur Bill skulle reagera. Han var väldigt känslig när det gällde vad folk hade för syn på honom. I Bills ögon var han äcklig, och Tom's spy kaskad lär inte ha hjälpt till med att tvätta bort den iden. Han skämdes något fruktansvärt, men bilden av hans bror som blir våldtagen av fyra män lika håriga som brunbjörnar hade fått magen att tappa kontrollen helt. Han torkade sig om munnen och kände hur en hand började stryka honom över ryggen. Hans tvillings smala hand och lugna röst alldeles intill hans öra:
- Det är OK, Tom! Du behöver inte vara rädd.
Bill
Han följde efter gruppen ut ur rättsalen för att åka tillbaka till hotellet. Nu var den värsta delen över och han borde kunna slappna av. Enligt logiken skulle en pust av stress lämna hans bröst och han borde bli några gram lättare. Stegen borde kunna tas ytterliggare några cm längre än tidigare och inte lämna riktigt lika tunga ffotspår där han gick. Nu var det över, livet kunde gå vidare. Stolen där uppe vid båset skulle aldrig mer få ha kontakt med honom igen. Det var två dagar kvar sedan satt han hemma på sin säng igen och behövde aldrig åka tillbara till Israel igen om han inte ville. Han skulle till och med kunna åka hem redan ikväll. De gick iväg mot utgången och när de kom runt hörnet fick han svaret på varför han inte ville åka hem och varför logiken inte stämde.
På fyra steg försvann han från sin grupp och flyttade sig bort mot vattenautomaten. I flera dagar hade han tvingats vara nära men aldrig hade han fått. Hon stod med ryggen till och talade med sin stödperson. Hans hand letade sig fram mot hennes och greppade ett fast tag som han kunde leda bort henne i utan att hon kunde protestera. Som förväntat ryckte hon till och försökte skydda sig mot det plötsliga draget, men rätt snabbt blev hon nästan lealös i armen och snubblade efter bakom honom. Vad hon sa brydde han sig inte om just då. Hårt greppandes om hennes hand öppnade han toalettdörren och ledde in henne. Hon lät sig själv bli kontrollerad och han ställde henne mot väggen brevid handfatet. Lutade henne mot kaklet och lutade sig själv mot toalettdörren. Han kunde inte åka hem än. I flera veckor hade han tänkt på henne konstant, haft ont i magen av saknad. Den här veckan hade han fått se henne, höra henne berätta och suttit alldeles brevid henne. Nu var hans del över, hon hade fortfarande sista vittnes förhöret kvar. Han hade inte så många chanser kvar nu. Hans kropp vilade mot de knutna nävarna mot dörren och försökte sitt bästa för att bära upp den saknade logiken. Hon hade svarta och vita sneakers på sig, den vänstra skon något mer sliten än den högra. Antagligen ett par utav hennes favoritskor. De brukade ha en tendens att hänga med så länge det bara gick. Även jeansen hade börjat fransa sönder i kanten. Framför honom hörde han hennes andetag. Något upprörda och förvånade. Ansträngde han sig skulle han kunna urskilja en liten del av rädsla med.
- Förlåt om jag gjorde illa dig.
Det kändes som om hans kropp skulle slås sönder av pulsen. Han visste inte riktigt vad som hade flugit i honom? Eller jo, det visste han. Han ville ha henne. Han klarade inte av att tvingas se henne varje dag utan att få vara med henne. Han krävde inte mycket, inget alls egentligen. Men han saknade henne och han behövde känna henne. Om än bara för en minut. Toaletten var inte särskillt stor och det skilljde endast ett steg mellan dem. Hade han kavlat upp ärmen och hållt den framför magen hade han antagligen kunnat känna hennes andedräkt mot huden. Det var skönt. Små rysningar kröp längst med kroppen när hjärtat insåg att dess längtan inte var långt borta nu. Han skulle kunna känna hennes andedräkt men han skulle även nudda henne om han sträckte ut sin arm rakt fram. Han skulle kunna röra vid henne, smeka med ovansidan av fingrarna längst med hennes mjuka kind. Men han vågade knappt titta upp på henne. Han var rädd för att explodera.
- Du kan aldrig göra mig illa, Bill.
Som om någon stuckit en kniv rakt i hjärtat på honom vreds allt inom honom om. Allt kändes så tjockt där inne på den lilla toaletten. Hade han vågat titta upp hade han sett hur de sju orden sakta kom emot honom. Det tjocka gav hans kramp ännu bättre fäste. Rösten som gett honom de sju orden ekade fram och tillbaka och lika mycket som det gladde honom vred det om kniven ännu ett varv. Om han nu inte kunde göra henne illa, varför ville hon inte vara med honom? Logiken syntes inte någonstanns och han kände sig vilsen. Men det spelade ingen roll. Det var inte mycket han krävde, endast lite tid.
- Jag vet inte riktigt vad jag vill?
Det hade bara varit en stundens påhitt men det kändes rätt. Han ville.
- Du behöver inte säga något, jag ska inte göra något.
Men vad han ville allt det. Sätta ned henne i sitt knä, krama om hennes midja och borra in ansiktet i hennes tröja. Han ville känna henne på samma sätt som han fått göra tidigare. Mest av allt ville han ta det där steget fram och få henne att vilja omfamna honom. Få henne att känna sig efterlängtad och uppskattad. Men bara av att stå där gjorde så mycket för honom.
- Kan vi inte bara stå här ett tag?
Ögonen slöts och han fick försöka sitt yttersta för att hålla tillbaka tårarna. Det fanns så mycket ont i honom som hon så lätt skulle kunna läka.
- Jag behöver få vara nära dig, Annie.
Det sista ordet klarades knappt av att uttalas. Den första salta tåren såg sin chans att fly och fler försökte följa efter. Snabbt torkade han bort dem med tröjärmen men de gav aldrig upp. Det kändes så otillräckligt allt han hade att ge henne. Han hade erbjudit hela sig, men det hade inte varit tillräckligt. Vad mer kunde han göra?
Med suddig syn lyfte han på huvudet och fann henne skakande. Med ansiktet gömt i båda händerna skakade hennes axlar och han kunde tydligt höra hur hon försökte kväva gråten. Hans lilla sparv.
- Snälla låt mig...
Att se henne sådär slet i honom. Alltid hade han fått trösta och ta hand om henne. Nu var det på grund av honom hon grät. Vart gick allt så fel?
- Nej, snälla Bill...
Alla nej förminskade honom, tog bort flera millimeter av honom varje gång. Snart skulle de hitta honom kravlandes på gatan utanför. Hennes ena hand gömde fortfarande hennes ansikte men den andra hade halvt sträckts ut mot honom för att hindra honom från att säga mer. Han visste att han inte borde, men han kunde inte stoppa sig själv. Hans handflata trycktes lätt emot hennes och deras hud möttes för första gången på alldeles för länge. Han hade hört människor berätta om uppenbarelser och hur de känt ljuset ta över dem. Förut hade han bara skrattat åt dem och anklagat dem för att vara knäppa. hade någon frågat honom nu skulle han vilja påstå att det var just det han hade upplevt, en uppenbarelse.
- Snälla, låt bli.
Hon drog åt sig armen, vände sig om och lät pannan vila mot det vita kaklet.
- Tro mig, Bill...jag vill. Mer än något annat vill jag. Jag vill att du håller om mig, berättar för mig att allt kommer bli bra och aldrig släpper mig igen.Hon klarade precis av att få fram orden och han klarade precis av att få luft mellan gråten.
- Men jag kan inte.
Efter ordet "inte" sjönk hon ihop på golvet och kroppen började skaka okontrollerat. Hur kunde det vara så grymt att två personer som räddat livet på varandra flera gånger om, inte klarade av att leva tillsammans efter räddningen? Vad var det för rättvisa att ge segern till något så orättvist? Att vägra lycka?
Plötsligt knackar det på dörren och Toms oroliga röst hörs utanför. Han insåg att han skulle få lov att gå. Hon satt fortfarande på golvet och grät. Han ville inte gå. Det spelade ingen roll om de bara satt där inne i flera timmar utan att säga något eller ens titta på varandra. Bara att få vara nära henne hade räckt för honom. Men det skulle inte leda till något bra. Antingen bestämde de sig för att försöka igen eller så gick de vidare. Han öppnar dörren och finner en upprörd Tom.
- Vad håller du på med? Du kan ju inte bara försvinna sådär?
Besegrad trycker han sig förbi sin tvillingbror och drar ett djupt andetag. Han hörde hur Tom förvånat mumlade något och sedan snabbt skyndade efter sin brors snabba steg. Utanför toaletten var luften fortfarande lika tjock. Det tog emot i varje steg han avverkade och den där logiken som borde lätta på hans tyngd verkade längre bort än någonsin. Tom tar tag i honom och tvingar honom att sakna ned.
- Bill, vad har hänt?
Han stannar upp och tänker tillbaka på vad som egentligen hade hänt. Ännu en gång hade han låtit henne försvinna alldeles för lätt. Suckande tittar han på Tom och slår sig i panna med handflatan. Han slänger sig om och stegar raskt tillbaka. Hon har rest sig upp och när han kommer in genom toalett dörren tar hon chockat ett steg bakåt, rakt in i väggen. Han brydde sig inte om vad hon sagt. Bestämt ställer han sig alldeles framför och drar in henne i sin famn. Hon stretar inte emot, bara står där med händerna knutna mot hans bröst. Hennes hår luktar schampo och han drar ett djupt andetag. Gud, va rätt det kändes! Hade något erbjudit honom världens bästa rus hade han utan tvekan tackat nej. Det fanns ingen drog, inget pulver eller piller som kunde ge honom bättre tillfredsställelse än just den här lilla tjejen i hans famn. De gråter, båda känner och minns. Han känner två armar leta sig runt hans midja och han trycker henne ännu närmre.
- Snälla låt mig få ta hand om dig, Annie!
Hennes händer smekte honom över hela ryggen, såg till att få så mycket de kunde. De smet mellan hans armar och lade sig runt hans hals. När hennes kind kom upp och lade sig mot hans kind visste han inte hur han skulle bete sig längre. Överallt låg det känslor och nerver som slog volter och protesterade för att det inte fick utlopp för sitt arbete. Det fanns inget som kunde beskriva den lycka och sorg han kände.
- Jag är ledsen...
Han visste redan att hon skulle svara nej, men han kunde inte tillåta sig själv att gå därifrån utan att fråga. Utan att krama sönder henne pressade han henne ännu lite närmre sitt hjärta. Han placerade sina läppar på hennes panna och gav henne en öm kyss.
- Du vet att jag alltid finns här för dig.
Han hade all tid i världen för henne. Fick han lov att vänta skulle han vänta.
- Jag älskar dig, syster!
När de orden var sagda släppte han motvilligt henne och gick tillbaka ut till sin tvilling som oroligt stampade runt.
Hon hade sovit bättre än på länge men den extra energin hon kände att hon behövde verkade ändå inte lyckats födas. Diffusa bilder från nattens drömmar kom fram med jämna mellanrum och fick henne automatiskt att le och lyfta lite högre i stegen. Vad drömmen handlat om fanns det inget minne kvar som kunde skvallra om. Men det hade varit befriande. I samma sekund som ögonen slagits upp hade famnen tagit ett grepp om kudden och ett glatt pip hade lämnat hennes hals. Först när en knackning hörts utanför hennes dörr hade hon kunnat skakat liv i huvudet och lyckats orienterat sig. Aldrig förr hade det hänt sedan hon begav sig mot Israel första gången. Hon hade faktiskt vaknat med ett leende.
Det hade varit Saki som knackat och förberett henne på att de fick lov att åka. Simone och Gordon hade redan blivit avlämnade och han hade kommit tillbaka för att hämta mig. För att inte riskera att Bill eller de andra killarna fick reda på att hon bodde där fick de helt enkelt lov att låtsas som ingenting. Det kändes nästan brottsligt när hon tillsammans med Saki smög ut ur rummet och försökte leka kurragömma med världen. Morgonen hade varit underbar och avslappnad. Nu var det stress som gällde istället eftersom de låg lite efter i tidschemat då Saki fått lov att åka två vändor. Men den varma känslan låg ändå kvar inom henne någonstanns och log.
Dörren in till rättsalen öppnades och det hördes hur alla vände sig om för att se vem som störde precis när domaren skulle be första man att stiga upp i rättegångsbåset. Hon gömde sig bakom Saki som lyckades skymma hela hennes sikt och försökte hänga med i hans tempo. Det kändes nästan som att hon råkat missa skolbussen och försovit sig till en mattelektion. Med ögonen riktade mot livvaktens svarta kavaj ser hon inte den lilla mattkanten som sticker upp och lyckas fastna med stortån så foten fastnar. Dock hinner hon reagera i tid och lyckas spela med och låtsas att hon tappat något. Låtsaspengen plockas upp och hon skyndar ifatt Saki. Men innan hon når sitt skydd får hon syn på något oroande uppe i vittnesbåset.
Morgonen hade helt fått henne att glömma bort vilken dag det var idag. Hennes hand greppade tag i stolsryggen och försökte ge tillbaka henne balansen som plötsligt tappat bort sig. En halvflint syns och ett ovårdat skägg klias i nervöst på den upphöjda delen av salen. Tårna började rycka innuti hennes skor igen och balansen blev allt sämre. Var dom säkra på att golvet verkligen var ordentligt byggt? Det kändes som att det höll på att svikta? De små prickarna framför ögonen blev bara fler och fler. I sista sekunden kommer hon på vad som är fel.
-Andas, Annie. Glöm inte bort att andas.
Lättad känner hon syret återvända in i henne och lyckas trycka undan yrseln tillräckligt för att känna sig säker nog att flytta sig. Idag skulle männen förhöras.
Mannen började tala och för att inte riskera att låta benen vika sig av obehag satte hon sig ned på första bästa stol. Hur kunde hon ha glömt bort det här? Förbannad på sig själv bet hon ihop och försökte uthärda alla rysningar som försökte skaka sönder hennes kropp när mannens röst nekade till anklagelserna. Nekande efter nekande och hon fick lust att bara ställa sig upp och skrika. Innan mannen hann uttala sig om den sista åtalspunkten stoppade hon fingrarna i öronen och blundade. Hon ville inte lyssna på hans bortförklaringar. Hennes morgon kändes genast långt ifrån befriande och det kändes hårt att en sån bra sak förbrukats så snabbt bara för att hon glömt bort att männen skulle vara här idag. Hur kunde hon glömma bort något så viktigt?
Hon suckar djupt och precis när hon fyllt lungorna till bredden inser hon varför det smitit förbi hennes tankar så lätt. En annan axel nuddar hennes och genast går en elektriskt stöt genom kroppen. Blicken sneglar åt ena hållet och möts av de djupaste hasselnötsbruna ögon.
Just därför hade hon helt glömt bort den här dagen. Dröm fragmenten lyckades bindas ihop.
Tom
Han visste inte vem utav dem som var nest chockad? Han, Bill eller Annie över att hon helt plötsligt satt sig ned på stolen bredvid hans bror. Först kom hon med Saki, deras livvakt och han kunde inte förstå hur det kom sig? Saki hade ju lämnat av dem bara en halvtimme tidigare? Men så fort hon stannat till alldeles bredvid dem såg han hur Bill hade ryckt till och var nog inte medveten om att han hade tagit Toms hand. Nu satt Annie och Bill alldeles bredvid varandra för de hade nog båda tyckt att det skulle kännas ännu mer pinsamt om de hade bytt plats. Istället kunde han se och känna hur de båda satt spända som pinnar och gjorde sitt bästa för att verka oberörda av varandra. Nogranna med att hålla benen inom gränsen för sin egen stol och inte invadera på den andres område. Ibland var det svårt för honom att inte skratta åt deras fåniga uppförande. För honom var det ju så självklart att det var ödet som hade fått henne att ta just den platsen. Han hade varit fruktansvärt besviken på henne men efter att ha sett henne igen hade han större förståelse för varför hon gett sig av och det syntes så lätt att det var svårt för henne. Så innerst inne jublade han över hennes "misstag." Hur Bill kände sig var enkelt att lista ut. Han kunde känna sin brors stressade hjärtslag ända borta vid sin plats.
Tom satt och försökte fokusera på mannen och vad han berättade. Idag var första gången han fick möta monstren som gjort illa hans familj och han ville inte missa en sekund av deras förklaring. Varje ord memorerades och alla deras uppenbara lögner gjorde honom illamående. Vem skulle gå på den smörjan? Ibland slängde han ett öga på sin tvilling och hans vän men de verkade kunna hålla varandra sällskap rätt bra utan hans hjälp. Ingen utav dem verkade ge mannen uppe i båset någon uppmärksamhet. Istället satt de båda något krumryggade med hakan i bröstet och vaggade med mellan varandras knän. Båda hade sin närmsta hand liggandes utmed stoldynan så den nästan nuddade den andres hand och sirrande sig ibland ont på den lilla centimeter som skiljde deras händer åt. Tom fann det avslappnande att veta att det kunde underhålla sig själva och inte lade allt för mycket fokus på den äckliga gestalten som spred lögner likt en dyngspridare där uppe.
Efter en timme tvingas åklagaren ge upp sitt förhör med mannen som vägrar erkänna något och förtsätter skylla på minnesförlust. Tom känner frustrationen stiga och har svårt att förstå hur de kan låta honom hålla på så där? Mannen leds ut av två polismän och istället leds en annan man in. En lättnad sprider sig när han ser det bekanta ansiktet och båda personerna bredvid honom tittar upp samtidigt och mumlar: Hippien!
"Vi satt och pratade ett tag och för varje minut kunde jag slappna av ännu mer. Han var riktigt trevlig och det var skönt att få prata med nån som åxå hade ett behov av att vara lite hemlig. Jag kände mig trygg med honom. Helt utan förvarning slets dörren upp och Ahbid kom rusandes in. Han tittade först på mig och sedan på mannen bredvid mig. Bakom honom kunde jag se och höra Lucy som nästan verkade gråta. Allt verkade väldigt kaotiskt och jag ställde mig upp och försökte fråga vad som var fel. Ahbid fortsatte skälla på Lucy och jag tittade för en sekund på mannen bredvid mig. Han satt helt lugnt där på sin plats med jackan i knäet. Han rörde inte en min. Plötsligt ser han upp på mig och reser sig.
- Var inte rädd, Tom. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Hur kunde han veta vad jag hette?
- Håll ut, din bror är på väg hem. Jag lovade honom det...
In kom två poliser rusandes och tog tag i mannens armar men han var fortfarande lika lugn. Han tappade jackan han haft i sitt knä hela tiden och för första gången kunde jag se handklovarna som satt runt hans handled."
Äntligen kände han att upprättelsen var nära. Det kändes orättvist att mannen som faktiskt hjälpt dem var den som fick dra det tunga lasset med att avslöja all vidrig fakta om vad osm egentligen försegick där uppe bland bergen. Han hoppades att domaren på något sätt gett honom förmildrande straff. Det började bli riktigt vidrigt det han berättade, men Tom var evigt tacksam för att det ändå var han som gjorde det och inte mannen som förhördes före honom. Hippien, som Bill ville kalla honom, hade ändå ett ganska snällt uttryck och han var den enda utav männen som hans bror velat berätta om. Det var tack vare Hippien Tom hade fått brevet ifrån Bill. Men just nu spelade det ingen roll för han började få svårt med att hålla tillbaka frukosten i magen.
- Vad hände egentligen med Bill och Annie efter att ni tvingat i dem en sömntablett?
Hippien vred besvärat på sig och fuktade läpparna.
- Jag var aldrig med men jag fick se bilderna och de skröt alltid om deras experiment.Tom lade ena handen på magen och tvingade ned salivet som samlades i munnen. Alldeles strax skulle det komma bilder och lyckades han inte få ordning på kväljningarna nu skulle han få lov att springa ut på toan. Samtidigt ville han inte verka för besvärad för sin bror för då skulle det ge fel signaler. Snabbt tittade han på sin bror och såg att både han och Annie börjat lyssna på förhöret. De insåg nog att Hippien inte skulle försöka hålla undan något eller neka till sanningen.
På TV-skärmen visades ett bildspel som visade grova pornografiska scenarion på en medvetslös Annie och Bill i olika upplagda positioner. Ibland tillsammans, ibland var för sig tillsammans med olika antal män. Aldrig hade de öppna ögon utan var alltid drogade. Något som fick Tom att dra en lättnadens suck. Då hade de i alla fall inte behövt känna allt. Det visades bilder på en hårt sminkad Bill i vit klänning och med män som bände upp hans kropp och fyllde alla hans hål med deras äckliga lemmar. På varje bild hängde hans huvud som på en död man.
"Ansiktet verkade helt, jag lät mina händer undersöka hans armar, inget brutet, inga sår. Jag tittade snabbt på hans ben, lät min hand vandra längst hans lår. Ingen reaktion. Han verkade inte vara skadad. Min blick fastnade på hans lår. Hans bara ben som låg utsträckta framför honom. Försiktigt lade jag min hand på hans höft. Inga linjer, inga kanter efter hans underkläder kunde uppfattas. Det var bara det vita tyget mot hans nakna hud. Jag slöt ögonen och kände hur rysningen fick håret längst mina armar att resa sig. Så det var därför de hade lämnat mig ifred. Min hand lyftes från hans höft och jag strök honom sakta över kinden. Det gjorde ont i mig att titta på honom. Skulden inom mig blev bara större och kraftigare. Allt det här var mitt fel. Om jag bara hade tagit det där jäkla pillret utan att bråka hade det här aldrig hänt. Jag hade aldrig sett honom så här innan. Jag hade sett honom ledsen, rädd och jag hade tröstat honom. Men aldrig så här. Han såg så tom ut. Det fanns inget som tydde på att han var rädd eller ledsen. Han var bara tom. Det gjorde så ont i mig. Allt på grund av mig. En tår sprack och rann nedför min kind. Jag blev galen av att inte få någon reaktion. Han bara satt där i den vita klänningen, rött läppstift utsmetad över hans mun och en hemsk blå ögonskugga klumpigt lagd på hans ögonlock. Som en clown. För mig hade han alltid varit en docka. Hans vackra bruna ögon, den lilla näsan, hans mjuka läppar och porslinshy. Så länge jag hade känt honom hade han alltid varit perfekt. Så mycket vackrare än någon jag träffat innan. Nu såg han ut som en clown. Mina tårar fortsatte rinna och i ren panik tog jag av mig linnet och började torka bort alla hemska färger från hans vackra ansikte. Det här var inte Bill, det var inte rätt."
- Hände det här varje gång de drogades?
Tom fick lov att lägga båda händerna om magen och försökte koncentrera sig sitt hårdaste på att inte låta maten komma upp genom halsen. Det hade varit väldigt detaljrika bilder och lite mer än vad han egentligen klarade av. Aldrig hade han kunnat föreställa sig något liknande, trots alla förvarningar och tips. Bill och Annie hade gömt blicken i knäna och båda var märkbart besvärade och andfådda av att försöka hålla sig samman. När den sista bilden kom hann Tom inte med att tänka på kväljningen som kom och kastade sig fram för att kasta ur sig de stekta äggen han ätit till frukost. Genast kände han rädslan komma för att hur Bill skulle reagera. Han var väldigt känslig när det gällde vad folk hade för syn på honom. I Bills ögon var han äcklig, och Tom's spy kaskad lär inte ha hjälpt till med att tvätta bort den iden. Han skämdes något fruktansvärt, men bilden av hans bror som blir våldtagen av fyra män lika håriga som brunbjörnar hade fått magen att tappa kontrollen helt. Han torkade sig om munnen och kände hur en hand började stryka honom över ryggen. Hans tvillings smala hand och lugna röst alldeles intill hans öra:
- Det är OK, Tom! Du behöver inte vara rädd.
Bill
Han följde efter gruppen ut ur rättsalen för att åka tillbaka till hotellet. Nu var den värsta delen över och han borde kunna slappna av. Enligt logiken skulle en pust av stress lämna hans bröst och han borde bli några gram lättare. Stegen borde kunna tas ytterliggare några cm längre än tidigare och inte lämna riktigt lika tunga ffotspår där han gick. Nu var det över, livet kunde gå vidare. Stolen där uppe vid båset skulle aldrig mer få ha kontakt med honom igen. Det var två dagar kvar sedan satt han hemma på sin säng igen och behövde aldrig åka tillbara till Israel igen om han inte ville. Han skulle till och med kunna åka hem redan ikväll. De gick iväg mot utgången och när de kom runt hörnet fick han svaret på varför han inte ville åka hem och varför logiken inte stämde.
På fyra steg försvann han från sin grupp och flyttade sig bort mot vattenautomaten. I flera dagar hade han tvingats vara nära men aldrig hade han fått. Hon stod med ryggen till och talade med sin stödperson. Hans hand letade sig fram mot hennes och greppade ett fast tag som han kunde leda bort henne i utan att hon kunde protestera. Som förväntat ryckte hon till och försökte skydda sig mot det plötsliga draget, men rätt snabbt blev hon nästan lealös i armen och snubblade efter bakom honom. Vad hon sa brydde han sig inte om just då. Hårt greppandes om hennes hand öppnade han toalettdörren och ledde in henne. Hon lät sig själv bli kontrollerad och han ställde henne mot väggen brevid handfatet. Lutade henne mot kaklet och lutade sig själv mot toalettdörren. Han kunde inte åka hem än. I flera veckor hade han tänkt på henne konstant, haft ont i magen av saknad. Den här veckan hade han fått se henne, höra henne berätta och suttit alldeles brevid henne. Nu var hans del över, hon hade fortfarande sista vittnes förhöret kvar. Han hade inte så många chanser kvar nu. Hans kropp vilade mot de knutna nävarna mot dörren och försökte sitt bästa för att bära upp den saknade logiken. Hon hade svarta och vita sneakers på sig, den vänstra skon något mer sliten än den högra. Antagligen ett par utav hennes favoritskor. De brukade ha en tendens att hänga med så länge det bara gick. Även jeansen hade börjat fransa sönder i kanten. Framför honom hörde han hennes andetag. Något upprörda och förvånade. Ansträngde han sig skulle han kunna urskilja en liten del av rädsla med.
- Förlåt om jag gjorde illa dig.
Det kändes som om hans kropp skulle slås sönder av pulsen. Han visste inte riktigt vad som hade flugit i honom? Eller jo, det visste han. Han ville ha henne. Han klarade inte av att tvingas se henne varje dag utan att få vara med henne. Han krävde inte mycket, inget alls egentligen. Men han saknade henne och han behövde känna henne. Om än bara för en minut. Toaletten var inte särskillt stor och det skilljde endast ett steg mellan dem. Hade han kavlat upp ärmen och hållt den framför magen hade han antagligen kunnat känna hennes andedräkt mot huden. Det var skönt. Små rysningar kröp längst med kroppen när hjärtat insåg att dess längtan inte var långt borta nu. Han skulle kunna känna hennes andedräkt men han skulle även nudda henne om han sträckte ut sin arm rakt fram. Han skulle kunna röra vid henne, smeka med ovansidan av fingrarna längst med hennes mjuka kind. Men han vågade knappt titta upp på henne. Han var rädd för att explodera.
- Du kan aldrig göra mig illa, Bill.
Som om någon stuckit en kniv rakt i hjärtat på honom vreds allt inom honom om. Allt kändes så tjockt där inne på den lilla toaletten. Hade han vågat titta upp hade han sett hur de sju orden sakta kom emot honom. Det tjocka gav hans kramp ännu bättre fäste. Rösten som gett honom de sju orden ekade fram och tillbaka och lika mycket som det gladde honom vred det om kniven ännu ett varv. Om han nu inte kunde göra henne illa, varför ville hon inte vara med honom? Logiken syntes inte någonstanns och han kände sig vilsen. Men det spelade ingen roll. Det var inte mycket han krävde, endast lite tid.
- Jag vet inte riktigt vad jag vill?
Det hade bara varit en stundens påhitt men det kändes rätt. Han ville.
- Du behöver inte säga något, jag ska inte göra något.
Men vad han ville allt det. Sätta ned henne i sitt knä, krama om hennes midja och borra in ansiktet i hennes tröja. Han ville känna henne på samma sätt som han fått göra tidigare. Mest av allt ville han ta det där steget fram och få henne att vilja omfamna honom. Få henne att känna sig efterlängtad och uppskattad. Men bara av att stå där gjorde så mycket för honom.
- Kan vi inte bara stå här ett tag?
Ögonen slöts och han fick försöka sitt yttersta för att hålla tillbaka tårarna. Det fanns så mycket ont i honom som hon så lätt skulle kunna läka.
- Jag behöver få vara nära dig, Annie.
Det sista ordet klarades knappt av att uttalas. Den första salta tåren såg sin chans att fly och fler försökte följa efter. Snabbt torkade han bort dem med tröjärmen men de gav aldrig upp. Det kändes så otillräckligt allt han hade att ge henne. Han hade erbjudit hela sig, men det hade inte varit tillräckligt. Vad mer kunde han göra?
Med suddig syn lyfte han på huvudet och fann henne skakande. Med ansiktet gömt i båda händerna skakade hennes axlar och han kunde tydligt höra hur hon försökte kväva gråten. Hans lilla sparv.
- Snälla låt mig...
Att se henne sådär slet i honom. Alltid hade han fått trösta och ta hand om henne. Nu var det på grund av honom hon grät. Vart gick allt så fel?
- Nej, snälla Bill...
Alla nej förminskade honom, tog bort flera millimeter av honom varje gång. Snart skulle de hitta honom kravlandes på gatan utanför. Hennes ena hand gömde fortfarande hennes ansikte men den andra hade halvt sträckts ut mot honom för att hindra honom från att säga mer. Han visste att han inte borde, men han kunde inte stoppa sig själv. Hans handflata trycktes lätt emot hennes och deras hud möttes för första gången på alldeles för länge. Han hade hört människor berätta om uppenbarelser och hur de känt ljuset ta över dem. Förut hade han bara skrattat åt dem och anklagat dem för att vara knäppa. hade någon frågat honom nu skulle han vilja påstå att det var just det han hade upplevt, en uppenbarelse.
- Snälla, låt bli.
Hon drog åt sig armen, vände sig om och lät pannan vila mot det vita kaklet.
- Tro mig, Bill...jag vill. Mer än något annat vill jag. Jag vill att du håller om mig, berättar för mig att allt kommer bli bra och aldrig släpper mig igen.Hon klarade precis av att få fram orden och han klarade precis av att få luft mellan gråten.
- Men jag kan inte.
Efter ordet "inte" sjönk hon ihop på golvet och kroppen började skaka okontrollerat. Hur kunde det vara så grymt att två personer som räddat livet på varandra flera gånger om, inte klarade av att leva tillsammans efter räddningen? Vad var det för rättvisa att ge segern till något så orättvist? Att vägra lycka?
Plötsligt knackar det på dörren och Toms oroliga röst hörs utanför. Han insåg att han skulle få lov att gå. Hon satt fortfarande på golvet och grät. Han ville inte gå. Det spelade ingen roll om de bara satt där inne i flera timmar utan att säga något eller ens titta på varandra. Bara att få vara nära henne hade räckt för honom. Men det skulle inte leda till något bra. Antingen bestämde de sig för att försöka igen eller så gick de vidare. Han öppnar dörren och finner en upprörd Tom.
- Vad håller du på med? Du kan ju inte bara försvinna sådär?
Besegrad trycker han sig förbi sin tvillingbror och drar ett djupt andetag. Han hörde hur Tom förvånat mumlade något och sedan snabbt skyndade efter sin brors snabba steg. Utanför toaletten var luften fortfarande lika tjock. Det tog emot i varje steg han avverkade och den där logiken som borde lätta på hans tyngd verkade längre bort än någonsin. Tom tar tag i honom och tvingar honom att sakna ned.
- Bill, vad har hänt?
Han stannar upp och tänker tillbaka på vad som egentligen hade hänt. Ännu en gång hade han låtit henne försvinna alldeles för lätt. Suckande tittar han på Tom och slår sig i panna med handflatan. Han slänger sig om och stegar raskt tillbaka. Hon har rest sig upp och när han kommer in genom toalett dörren tar hon chockat ett steg bakåt, rakt in i väggen. Han brydde sig inte om vad hon sagt. Bestämt ställer han sig alldeles framför och drar in henne i sin famn. Hon stretar inte emot, bara står där med händerna knutna mot hans bröst. Hennes hår luktar schampo och han drar ett djupt andetag. Gud, va rätt det kändes! Hade något erbjudit honom världens bästa rus hade han utan tvekan tackat nej. Det fanns ingen drog, inget pulver eller piller som kunde ge honom bättre tillfredsställelse än just den här lilla tjejen i hans famn. De gråter, båda känner och minns. Han känner två armar leta sig runt hans midja och han trycker henne ännu närmre.
- Snälla låt mig få ta hand om dig, Annie!
Hennes händer smekte honom över hela ryggen, såg till att få så mycket de kunde. De smet mellan hans armar och lade sig runt hans hals. När hennes kind kom upp och lade sig mot hans kind visste han inte hur han skulle bete sig längre. Överallt låg det känslor och nerver som slog volter och protesterade för att det inte fick utlopp för sitt arbete. Det fanns inget som kunde beskriva den lycka och sorg han kände.
- Jag är ledsen...
Han visste redan att hon skulle svara nej, men han kunde inte tillåta sig själv att gå därifrån utan att fråga. Utan att krama sönder henne pressade han henne ännu lite närmre sitt hjärta. Han placerade sina läppar på hennes panna och gav henne en öm kyss.
- Du vet att jag alltid finns här för dig.
Han hade all tid i världen för henne. Fick han lov att vänta skulle han vänta.
- Jag älskar dig, syster!
När de orden var sagda släppte han motvilligt henne och gick tillbaka ut till sin tvilling som oroligt stampade runt.
kap 77
Annie
Gång på gång torkade hon bort imman från spegeln med handduken men på bara några sekunder var den tillbaka igen. Vattnet som rann längst glaset förvrängde hennes spegelbild så allt såg snett och vindt ut. Det spelade ingen roll hur många gånger hon ställde sig framför spegeln och försökte hitta något som påminde om henne längre. Uppsatt hår, nedsläppt hår, sminkad eller osminkad. Det var helt enkelt inte hon längre. Annie fanns inte att hitta någonstanns bland alla badrumsspeglar. Handduken strykte bort dropparna och ögonen försökte känna igen vem de egentligen tillhörde? Var tjejen framför verkligen hon? Tänkte de samma saker? Ansiktet hon såg, var det exakt samma ansikte som de andra såg? Bilden hon hade av sig själv stämde inte alls med den hon såg. Egentligen ansåg hon sig inte ens som en utav dem, som en person av folket. Det kändes som att folket tittade konstigt på henne och ständigt påpekade hennes handikapp. En människa med uppenbara förhindrer, som saknar armar eller pratar konstigt. Så såg hon på sig själv. Även om vissa drag, som den lilla uppåtnäsan var bekant, såg hon någon helt annan. En ny accesoar i hennes ansikte var det lilla ärret som löpte genom utkanten av det vänstra ögonbrynet.
Han hade ett precis likadant fast på det högra brynet. Hon hade varit rädd att han skulle vara förändrad. Att han skulle vara den Bill Kaulitz som alla skrek efter utanför hotellet. Bilden som fanns i alla tidningar och materialiserade honom. Det var inte hennes Bill. Samtidigt hade det kanske varit lättare om rockstjärnan Bill Kaulitz kommit in i rättsalen och kört på sin roll. Då hade han inte känts riktig. Nu gjorde han inte det. Hon hade sett två killar i ungefär samma höjd gå förbi henne i gången. De hade kramat om varandra och den ena utav dem hade gått upp och satt sig i det lilla båset. Hon hade tittat från den ena till den andra utav dem. På andra sidan hade Tom suttit, rakat hår och en stor svart tröja. Uppe i båset hade Bill suttit, med rakat hår, osminkad och i en stor grå tröja. Hon hade ingen aning om att han rakat av sig håret. de var enäggstvillingar men hade inte varit särskillt lik varandra. Nu var de kopior av varandra och även om hon inte planerade det, drog hon en lättnadens suck. Det hade varit hennes Bill som dykt upp. Inte medias Bill.
Dörren öppnades och Elin kom insmygandes. Hon ställde sig mot väggen och tittade på henne. Det syntes långa vägar att Elin hade druckit. Blicken hade en tendens att sjunka undan och hennes djupa andetag hördes. Som hon hade älskat den kvinnan. Aldrig hade hon haft en pojkvän, knappt ett förhållande. Men för Elin hade hon kunnat offra sig själv. En gång i tiden...
Bakom närmar hon sig och lägger händerna på hennes höfter. Elin suckar till och kysser hennes hals. Från nyckelbenet upp bakom örat. Hon ryser till men kan inte avgöra varför? Det rycker till i hennes tår och för varje gång läpparna träffar hennes hud känner hon hur hon blir allt mer obekväm. Hon tittar upp i spegeln och ser hur fel det såg ut. Elin hade varit världens vackraste, sötaste tjej. Hennes upp-över-öronen förälskelse. Hade de varit ifrån varandra en hel dag var allt hon kunde tänka på hur underbart det skulle bli att få komma hem till hennes famn. Vad hon såg nu fick henne att rysa, av obehag. Hon kände sig som en syndare. Varje smekning från Elin kändes som en synd. Det var orätt. Mot henne, mot Elin. De kunde inte längre ge varandra vad de verkligen behövde. Inte alls faktiskt. Hon visste det så väl. Varje dag blev hon påmind om det men hon tänkte helt enkelt att det kanske skulle bli bättre i morgon? Det var alltid enklast så. Elins hand smekte henne över magen och flyttade sig närmre hennes bröst. Hon hörde hur hennes andhämting började byggas upp och det enda hon tänkte var; fel, fel, fel.
- Snälla sluta!
Hennes hår lyftes åt sidan och ett lätt nafs ryckte i hennes öronsnibb. En andedräkt full av sprit nådde hennes näsa och genast vände det sig i magen på henne. Den doften hade hon känt allt för många gånger och det lilla tålamodet hon hade haft viftades genast bort. Vem försökte hon lura egentligen?
- Sluta sa jag!
Hon puttade bort sin flickvän och sprang ut ur badrummet i bara trosorna. På sängen ryckte hon åt sig ett par jeans och en stor vit tröja. Det kliade på skinnet och hon fick kämpa med att försöka hålla borta alla bilder av männens äckliga kroppar som bände upp hennes.
Tänk på annat, tänk på böcker, tänk på giraffer, tänk på påskliljor.
Varför hade Elin gjort så där? Hon gick runt i rummet och försökte hitta detaljer hon kunde fokusera på, olika ytor hon kunde känna på. En mjuk vit gardin, det sträva träet på bordet, marmorgolvet som var kallt åt fötterna. Efter att knytit en perfekt knut på skorna öppnade hon kylskåpet och drack upp en hel flaska vatten.
Tänk på havet, tänk på delfiner.
Huden knottrade sig på hennes armar och hon lyckades hålla tillbaka en kväljning. Hon öppnade en ny vattenflaska och fortsatte dricka. Vem vet allt vad hon har haft i munnen? Irriterat slängde hon den tomma flaskan på golvet och förbannade sig själv för att hon inte lyckades skjuta undan bilderna av männen. Hon hade fortfarande inte lyckats besegra dom, trots att hon snart skulle sätta de som fortfarande levde i fängelse för resten av deras liv. Det var hon som hade gått vinnande ur det här, hon som hade överlevt. Varför kunde hon inte bara gå vidare då?
I dörröppningen till badrummet stod Elin och studerade henne med mörk blick.
- Är jag så hemsk så jag gör dig illamående?
Hon stannade upp i sitt irrande och först då slog det henne hur hemsk hennes flickvän måste känna sig. Där hade hon stått och sett hur hon sprungit omkring, försökt tränga bort något som ville komma upp ur halsen igen och gjort den ena besvärade minen efter det andra. Ännu en gång hade hon lyckats göra någon besviken.
- Nej, nej, förlåt. Du vet att jag inte kan hantera n...
Innan hon hunnit avsluta meningen tar Elin ett steg fram och trycker sig mot hennes läppar. Det var hårt och obekvämt. Hon försökte trycka sig undan men greppet om henne var fast och bestämt. De spritbeklädda läpparna gav ifrån sig små smackande ljud när de överföll henne och allt jobb hon lagt ned på att försöka lugna ned minnesbilderna hade varit helt i onödan. Trots protesterna verkade inget få henne uppmärksam på att hon faktiskt inte ville. Med en hård knuff mot bröstet flög Elin rakt in i väggen och pustade till när andan flög ur henne. Hade hennes blick varit mörk var den om möjligt kolsvart nu. Hennes ansikte började skifta i färg och form och plötsligt syntes det fragment av männen i Elins ögon. Snabbt vände hon sig om och kände att hon verkligen behövde komma bort från allt.
Tänk på tomater, tänk på element.
Hon öppnade balkongdörren och försökte klämma in så mycket frisk hon kunde i ett andetag. Nedanför kunde hon höra människor ropa.
Tänk på solen, tänk på drakar, tänk på...Bill.
"- Är det jobbigt? Hon var nyfiken på hans liv. Hon hade alltid undrat hur det var att alltid ha fans springande efter sig. Alltid undrat hur en kändis fungerar. Är de precis som oss andra?
- Ibland. Han tänkte en stund.
- Ibland skulle jag kunna ge allt för att bara få gå ostört i en mataffär eller kunna göra en sån simpel sak som att stå och vänta på bussen, sätta mig och bara åka nånstanns med min Mp3 i öronen och ingen såg mig. Han bet ihop och svalde.
- Ibland önskar jag nästan att det här aldrig hade hänt. Då kanske aldrig det här hade hänt. Tom tittade bort mot den vita sjukhussängen som stod längst kortsidan av rummet.
- Men oftast gör de något som får mig att nästan falla baklänges och jag inser hur fruktansvärt lyckligt lottad jag är som får göra det här. Han hade nästan ställt upp alla pjäser nu på spelbordet.
- Som det här? Hon sträckte sig ut mot fönstret och satte det på glänt. De satt tysta några sekunder och fokuserade på ljudet som kom utifrån.
- Ja, som det där.
Rösterna som kom utifrån hade funnits där ända sen världen fått reda på att Bill Kaulitz var återfunnen och vid liv. Dag som natt fanns de där och visade sitt stöd."
- Älskar du mig?
Händerna höll hårt om räcket och hon svalde hårt. Om hon bara kunde få blunda och vakna upp någon helt annanstans. Kanske om hon helt enkelt hoppade, kollade hur många volter hon hann med innan hon slog i. Hon vände sig om och hittade en märkbart sårad Elin. De mörka ögonen var blanka och mascaran hade runnit längst ena kinden. Hon älskade fortfarande det stora håret, de gröna ögonen och hon älskade hur hon flirtande blinkade till med ena ögat när ingen annan såg. Mer än något älskade hon hur Elin kunde få henne varm ihela kroppen och känna att inget annat spelade någon roll. Hon älskade Elin, minnena hon hade med Elin.
- Du kommer alltid vara min, Elin.
Det var ett lätt svar på en avgörande fråga. Men det var sant. Elin skulle alltid vara hennes Elin. En människa som alltid skulle komma fram vid diskussioner om den gamla goda tiden och alltid leva kvar i drömmarna. Halva hjärtat tillhörde henne, även om hon inte älskade henne på det sättet längre.
- Det är inget svar. Älskar du mig eller inte?
Det skulle göra ont och det skulle svida. Det här var en utav orsakerna till varför hon inte haft ett riktigt förhållande innan Elin. Hon ansåg det inte värt hela cirkusen med att gå isär och bryta upp om man inte var helt säker på att det kunde hålla livet ut. Med Elin hade hon trott att de skulle bli gamla tillsammans. På nätterna hade hon brukat ligga och fantisera om hur de rullade pappiljotter på varandras gråa hår och gick runt med varsin krycka i deras lilla hus. Aldrig tidigare hade hon tvivlat på dem tillsammans.
Hon skakade på huvudet och kände hur tårarna började bränna. I veckor hade hon gått och tänkt på just det här ögonblicket. Hon hade önskat efter det men hon var livrädd för vad som skulle hända efter det. Vart skulle hon ta vägen? Vem kunde ta hand om henne och prata med henne? Det var svårt att veta riktigt varför hon började gråta. Om det var för Elins skull eller sin egen? Utan henne hade absolut ingen familj och helt plötsligt hade hon även blivit känd med journalister jagandes i hälarna. Men det var inget alternativ att fortsätta det här nekandet och fortfarande tro att det kommer bli bättre. Hon var lika ensam nu.
- Är du kär i honom?
Hon tittar frågande upp på Elin och förstår först inte vem hon pratar om? Sedan hör hon namnet som ropas nedanför på gatan och även om aldrig tänkt så kände hon hur kinderna hettade till. Älskade hon honom? Nej, hon älskade allt han hade gjort för henne, allt han var. Det var en blandning utav respekt, kärlek, tacksamhet, beundran och tyvärr skuld. Hon önskade hon hade kunnat göra mer för honom. Men hon älskade honom inte som i åtrå.
- Han var mitt allt!
Det var en tunn linje mellan att ha varit och fortfarande var. Ibland visste hon själv inte skillnaden, men han var, precis som Elin, ännu en del utav henne.
- Är inte jag det då?
Hon var hennes allt, men det var inte aktivt längre. Hon såg upp på Elin och insåg att allt hon innehöll just nu var minnen. Ibland önskade hon att hon aldrig hade kommit tillbaka till henne. Att allt hade stannat vid de fina stunderna och hon kunde minnas tillbaka och bara se fina saker.
- Nej, inte längre
Elin drog efter andan och gnuggade irriterat sitt ena ögonbryn.
- Då kan du gå härifrån.
På ett par sekunder hade Elin förvandlats till en iskall maskin som helt ignorerat henne. Frågade hon henne något fick hon bara till svar att hon fick lov att gå och att hennes saker skulle lämnas ned i receptionen och tas till hennes nya rum hon fick lov att ordna. Livet de hade haft tillsammans verkade inte ha betytt något och hon var så fruktasvärt besviken på sin föredetta flickvän. Den senaste tiden hade hon gradivs sjunkit i hennes ögon, men det här tog priset. Hon hade tagit sig ned till restaurangen efter att ha vandrat omkring planlöst bland korridorerna med den röda mattan. Det var ganska lugnt bland borden och endast några äldre par som åt sin mat och drack sitt vin. På hennes bord stod en vodka/red bull. Fortfarande orörd och med bara några flisor av osmält is kvar. Hon hade fått för sig att hon ville bli full. Egentligen ville hon bli riktigt full och dryg och känna att hon hade rätten att få ställa till med en scen mitt bland alla. Men nu hade glaset stårr där på bordet i snart en halvtimme och hon visste mycket väl att hon inte skulle klara av att dricka en enda liten droppe. Hon hade redan fått lov att lukta på andetag fulla av sprit idag och det sista hon ville var att lukta likadant själv. Så istället nöjde hon sig med att sitta där och försöka känna sig som en utav de andra i restaurangen och försöka ge sken av att vara människa.
- Är det OK om jag sätter mig här?
Hon känner hur hon automatiskt nickar med huvudet och fortsätter peta på nagelbandet som snart skulle börja blöda. Kanske hon kunde hälsa på sin ena kusin och fråga om hon kunde bo där ett tag? De hade ändå varit bästisar när de var små. Eller om hon skulle ta lite utav pengarna hon ärvt efter sina föräldrar och helt enkelt hyra en egen lägenhet någonstanns. Hon skulle kunna flytta till ett helt nytt ställe och försöka sig på något nytt. Då borde hon ändra sitt namn till Andersson kanske? Det borde ju finnas tiotusentals tjejer som hette Annie Andersson? Ändra sin frisyr och försöka sig på en annan dialekt. Hon suckade djupt och begravde ansiktet i sina händer. En melodi börjar spela intill henne och någon nära svarar i sin mobil. Inget hon reagerar på direkt, hon hade lyssnat på ringsignaler hela kvällen. Det hon reagerade på var de tyska orden kvinnan uttalade och namnet som avslöjades. Plötsligt kommer hon ihåg att hon gett tillåtelse åt någon att slå sig ned mitt emot henne. Mellan fingrarna tittar hon upp lite diskret och sväljer hårt. Det var som hon hade befarat. Kvinnan säger hej då och lägger tillbaka mobilen i sin ficka. Hon visste inte hur hon skulle bete sig? Hur länge hade hon suttit där egentligen? Kvinnan med det blonda håret ser allvarligt på henne och lägger huvudet på sned.
- Hur är det, Annie?
Det var en omtänksam blick, helt ärlig. De hade inte samma färg, hon hade blå ögon. Men formen var densamma och överallt kunde hon hitta liknelser med honom. Samma näsa, de höga kindbenen. Hon såg precis ut som en sådan mamma man ville ha. Hon fick Annie att känna sig lugn och avslappnad och plötsligt hände något inom henne. För första gången sedan hon kom hit var det någon som frågade henne hur hon mådde. Någon som inte hade minsta intresse för uppmärksamhet. En spärr som varit låst alldeles för länge öppnades och allt som legat och tryckt under ytan hade fått fria tyglar. Det våta märket på hennes kind fick kvinnan mitt emot att luta sig fram och lägga sina händer om hennes. De hade samma händer, samma nätta fingrar.
- Förlåt Simone. Förlåt för Bill, jag menade aldrig att göra honom illa.
Den varma känslan och vetskapen om att händerna som höll om henne just nu var samma uppsättning som hans händer, fick hennes kropp att reagera i små ryckningar. Underläppen började darra och en stor klump bildades i halsen som gjorde det omöjligt att andas normalt. Det kanske kunde ses som opassande, men när tårarna kom med allt jämnare mellanrum böjde hon sig ned och lade kinden mot mammans händer. Allt skakades sönder i hennes kropp och suckade av lättnad att någon äntligen visade att hon var värd att bry sig om.
- Du har absolut ingenting att be om förlåtelse för.
Simones röst var lugn men väldigt bestämd.
- Du har inget ansvar för Bill. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Kvinnan mitt emot släppte taget om hennes händer, reste sig upp och flyttade sig så hon satt hukad alldeles brevid Annie. Hon satt med hakan mot bröstet och axlar som skakade av gråt. Mamman smekte bort en hårslinga från ögonen och torkade bort tårarna.
- Du gjorde vad du kände att du behövde göra.
Annie tittade upp för ett ögonblick och imponerades över hur klok och lugn hon kändes. Här satt hon med tjejen som kidnappats tillsammans med hennes ena son, som sedan lämnat honom helt plötsligt och visar inget som helst agg. Allt hon såg i Simones ansikte var förståelse och ödmjukhet. Nu förstod hon varifrån Bill fått sin skönhet.
- Vi vill alla att du ska må bra, Annie!
Det var ett enda litet ord, endast två bokstäver. Innebörden av vad ordet faktiskt stod för fick klumpen att börja trängas bland luften i halsen igen. Hon hade sagt; vi. Vi betyder flertal, plural. Hon var mamma till ett par tvillingar, det blir ett vi. Vi var många fler än vad hon hade trott stod bakom henne. Varje dag hade frågan ställts om han fortfarande brydde sig om henne? Ett vi innehöll med största sannolikhet en Bill i det här fallet.
- Varför sitter du här nere helt ensam? Vart är Elin?
Annie suckade tungt och kände sig genast väldigt långt bort från ett; vi.
- Vi har gått isär, så jag tänkte gå och be om ett eget rum sen.
Simone skakade på huvudet och reste sig upp. En hand sträcktes fram och fingrarna vinkade som för att visa henne att ta den. Hon tittade förvånat upp på kvinnan som plötsligt fått en väldigt bestämd min.
- Kom, du ska inte behöva bry sig om det kväll.
Lite tvekande tog hon mammans hand och reste sig upp.
- Du får sova med oss inatt.
Hon leddes bort mot hissen och kände hur förvirringen steg. Oss?
Det var samma sorts inredning och samma doft av rengöring som i hennes och Elins rum. Simone visade in henne i ett litet rum med en enkelsäng och ett litet skrivbord.
- Du kan sova här så länge så får du lite avskildhet från mig och Gordon. Han borde komma snart.
Hon satte sig ned på sängen och upptäckte något hårt under sig. Under täcket hittar hon penna.
- Oj, Bill låg här förut och han är inte den prydligaste pojken.
Simone skyndade fram och kollade så att det inte låg några fler hårda överraskningar i sängen. Annie tittade sig genast om i rummet och upptäckte en väska i ena hörnet.
- Men vart är han nu då?
Tänk om han var här, i något annat rum? Hon hade sett att det fanns fler än tre rum totalt. Automatiskt började hon leta tecken på vart han kunde vara eller om hon kanske kunde höra honom.
- Nej, han bor tre rum härifrån med Tom.
Hon avbröts med genomsökningen av rummet och tittade oroande på Simone.
- Du behöver inte oroa dig, han behöver inte veta att du är här.
Mamman gick fram och gav henne en puss i pannan och kramade om henne.
- Se till att få lite sömn nu. Vi finns här utanför om det skulle vara något.
Dörren stängdes och hon satt alldeles stilla på sängen. Det här var så konstigt. Hon gjorde slut med Elin och blev utkastad från sitt eget hotellrum idag. Simone kommer helt plötsligt och pratar med henne och nu ska hon spendera natten i samma hotellrum som tvillingarnas mamma, tvillingarna själva befinner sig endast några meter bort. Handen strök det vita påslakanet och utan att tänka på det drog hon ett djupt andetag och letade efter dofter. Inatt skulle hon sova i samma säng som Bill. På stolen nedanför fönstret låg en svart T-shirt. Hon sträckte sig efter den och förde de genast mot näsan. De mikroskopiska doftpartiklarna färdades genom hennes näsa, ned mot bröstet. Alla celler slog ut i blom inom henne och ännu en tår letade sig ned över kinden. Alla människor har en individuell doft. En doft som alltid finns där även om personen precis kommit ut ur duschen. T-shirten hon höll tryckt mot näsan doftade av honom. Det var samma mjuka känsla som hon känt när hon legat brevid honom i sjukhussängen och lyssnat på fansen som sjungit för dem. Samma parfym som fick hennes leder att kännas som bomull. Hennes egna kläder åkte av och hon tog på den stora svarta T-shirten som nådde ända över rumpan på henne. Hon kände sig trygg i den. Han kändes mer verklig. Täcket lyftes upp och hon kröp ned. Samma som med T-shirten begravde hon ansiktet i kudden och fann samma underbara doft. Under ett utav alla andetag lyckades hon lugna ned sig och vände sig med magen mot väggen. Han låg endast några rum bort. Hennes trygghet. Handen lyftes upp och trycktes mot väggen. Att få vara omringad av honom var som att få känna på ruset efter sin älsklingsdrog igen. Det var helt underbart och begäret skulle kunna tryckas tillbaka lite längre ned. Men ett begär kräver alltid påfyllning. Och ju mer man fyller på, desto mer behöver man.
"I ett sista försök att hålla fast vid varandra tog vi tag om varandras överkropp och flätade ihop våra ben. Jag lutade mig fram och gav honom en puss på näsan. Han skrattade till lite lågt.
- Jag älskar dig, syster! "
Gång på gång torkade hon bort imman från spegeln med handduken men på bara några sekunder var den tillbaka igen. Vattnet som rann längst glaset förvrängde hennes spegelbild så allt såg snett och vindt ut. Det spelade ingen roll hur många gånger hon ställde sig framför spegeln och försökte hitta något som påminde om henne längre. Uppsatt hår, nedsläppt hår, sminkad eller osminkad. Det var helt enkelt inte hon längre. Annie fanns inte att hitta någonstanns bland alla badrumsspeglar. Handduken strykte bort dropparna och ögonen försökte känna igen vem de egentligen tillhörde? Var tjejen framför verkligen hon? Tänkte de samma saker? Ansiktet hon såg, var det exakt samma ansikte som de andra såg? Bilden hon hade av sig själv stämde inte alls med den hon såg. Egentligen ansåg hon sig inte ens som en utav dem, som en person av folket. Det kändes som att folket tittade konstigt på henne och ständigt påpekade hennes handikapp. En människa med uppenbara förhindrer, som saknar armar eller pratar konstigt. Så såg hon på sig själv. Även om vissa drag, som den lilla uppåtnäsan var bekant, såg hon någon helt annan. En ny accesoar i hennes ansikte var det lilla ärret som löpte genom utkanten av det vänstra ögonbrynet.
Han hade ett precis likadant fast på det högra brynet. Hon hade varit rädd att han skulle vara förändrad. Att han skulle vara den Bill Kaulitz som alla skrek efter utanför hotellet. Bilden som fanns i alla tidningar och materialiserade honom. Det var inte hennes Bill. Samtidigt hade det kanske varit lättare om rockstjärnan Bill Kaulitz kommit in i rättsalen och kört på sin roll. Då hade han inte känts riktig. Nu gjorde han inte det. Hon hade sett två killar i ungefär samma höjd gå förbi henne i gången. De hade kramat om varandra och den ena utav dem hade gått upp och satt sig i det lilla båset. Hon hade tittat från den ena till den andra utav dem. På andra sidan hade Tom suttit, rakat hår och en stor svart tröja. Uppe i båset hade Bill suttit, med rakat hår, osminkad och i en stor grå tröja. Hon hade ingen aning om att han rakat av sig håret. de var enäggstvillingar men hade inte varit särskillt lik varandra. Nu var de kopior av varandra och även om hon inte planerade det, drog hon en lättnadens suck. Det hade varit hennes Bill som dykt upp. Inte medias Bill.
Dörren öppnades och Elin kom insmygandes. Hon ställde sig mot väggen och tittade på henne. Det syntes långa vägar att Elin hade druckit. Blicken hade en tendens att sjunka undan och hennes djupa andetag hördes. Som hon hade älskat den kvinnan. Aldrig hade hon haft en pojkvän, knappt ett förhållande. Men för Elin hade hon kunnat offra sig själv. En gång i tiden...
Bakom närmar hon sig och lägger händerna på hennes höfter. Elin suckar till och kysser hennes hals. Från nyckelbenet upp bakom örat. Hon ryser till men kan inte avgöra varför? Det rycker till i hennes tår och för varje gång läpparna träffar hennes hud känner hon hur hon blir allt mer obekväm. Hon tittar upp i spegeln och ser hur fel det såg ut. Elin hade varit världens vackraste, sötaste tjej. Hennes upp-över-öronen förälskelse. Hade de varit ifrån varandra en hel dag var allt hon kunde tänka på hur underbart det skulle bli att få komma hem till hennes famn. Vad hon såg nu fick henne att rysa, av obehag. Hon kände sig som en syndare. Varje smekning från Elin kändes som en synd. Det var orätt. Mot henne, mot Elin. De kunde inte längre ge varandra vad de verkligen behövde. Inte alls faktiskt. Hon visste det så väl. Varje dag blev hon påmind om det men hon tänkte helt enkelt att det kanske skulle bli bättre i morgon? Det var alltid enklast så. Elins hand smekte henne över magen och flyttade sig närmre hennes bröst. Hon hörde hur hennes andhämting började byggas upp och det enda hon tänkte var; fel, fel, fel.
- Snälla sluta!
Hennes hår lyftes åt sidan och ett lätt nafs ryckte i hennes öronsnibb. En andedräkt full av sprit nådde hennes näsa och genast vände det sig i magen på henne. Den doften hade hon känt allt för många gånger och det lilla tålamodet hon hade haft viftades genast bort. Vem försökte hon lura egentligen?
- Sluta sa jag!
Hon puttade bort sin flickvän och sprang ut ur badrummet i bara trosorna. På sängen ryckte hon åt sig ett par jeans och en stor vit tröja. Det kliade på skinnet och hon fick kämpa med att försöka hålla borta alla bilder av männens äckliga kroppar som bände upp hennes.
Tänk på annat, tänk på böcker, tänk på giraffer, tänk på påskliljor.
Varför hade Elin gjort så där? Hon gick runt i rummet och försökte hitta detaljer hon kunde fokusera på, olika ytor hon kunde känna på. En mjuk vit gardin, det sträva träet på bordet, marmorgolvet som var kallt åt fötterna. Efter att knytit en perfekt knut på skorna öppnade hon kylskåpet och drack upp en hel flaska vatten.
Tänk på havet, tänk på delfiner.
Huden knottrade sig på hennes armar och hon lyckades hålla tillbaka en kväljning. Hon öppnade en ny vattenflaska och fortsatte dricka. Vem vet allt vad hon har haft i munnen? Irriterat slängde hon den tomma flaskan på golvet och förbannade sig själv för att hon inte lyckades skjuta undan bilderna av männen. Hon hade fortfarande inte lyckats besegra dom, trots att hon snart skulle sätta de som fortfarande levde i fängelse för resten av deras liv. Det var hon som hade gått vinnande ur det här, hon som hade överlevt. Varför kunde hon inte bara gå vidare då?
I dörröppningen till badrummet stod Elin och studerade henne med mörk blick.
- Är jag så hemsk så jag gör dig illamående?
Hon stannade upp i sitt irrande och först då slog det henne hur hemsk hennes flickvän måste känna sig. Där hade hon stått och sett hur hon sprungit omkring, försökt tränga bort något som ville komma upp ur halsen igen och gjort den ena besvärade minen efter det andra. Ännu en gång hade hon lyckats göra någon besviken.
- Nej, nej, förlåt. Du vet att jag inte kan hantera n...
Innan hon hunnit avsluta meningen tar Elin ett steg fram och trycker sig mot hennes läppar. Det var hårt och obekvämt. Hon försökte trycka sig undan men greppet om henne var fast och bestämt. De spritbeklädda läpparna gav ifrån sig små smackande ljud när de överföll henne och allt jobb hon lagt ned på att försöka lugna ned minnesbilderna hade varit helt i onödan. Trots protesterna verkade inget få henne uppmärksam på att hon faktiskt inte ville. Med en hård knuff mot bröstet flög Elin rakt in i väggen och pustade till när andan flög ur henne. Hade hennes blick varit mörk var den om möjligt kolsvart nu. Hennes ansikte började skifta i färg och form och plötsligt syntes det fragment av männen i Elins ögon. Snabbt vände hon sig om och kände att hon verkligen behövde komma bort från allt.
Tänk på tomater, tänk på element.
Hon öppnade balkongdörren och försökte klämma in så mycket frisk hon kunde i ett andetag. Nedanför kunde hon höra människor ropa.
Tänk på solen, tänk på drakar, tänk på...Bill.
"- Är det jobbigt? Hon var nyfiken på hans liv. Hon hade alltid undrat hur det var att alltid ha fans springande efter sig. Alltid undrat hur en kändis fungerar. Är de precis som oss andra?
- Ibland. Han tänkte en stund.
- Ibland skulle jag kunna ge allt för att bara få gå ostört i en mataffär eller kunna göra en sån simpel sak som att stå och vänta på bussen, sätta mig och bara åka nånstanns med min Mp3 i öronen och ingen såg mig. Han bet ihop och svalde.
- Ibland önskar jag nästan att det här aldrig hade hänt. Då kanske aldrig det här hade hänt. Tom tittade bort mot den vita sjukhussängen som stod längst kortsidan av rummet.
- Men oftast gör de något som får mig att nästan falla baklänges och jag inser hur fruktansvärt lyckligt lottad jag är som får göra det här. Han hade nästan ställt upp alla pjäser nu på spelbordet.
- Som det här? Hon sträckte sig ut mot fönstret och satte det på glänt. De satt tysta några sekunder och fokuserade på ljudet som kom utifrån.
- Ja, som det där.
Rösterna som kom utifrån hade funnits där ända sen världen fått reda på att Bill Kaulitz var återfunnen och vid liv. Dag som natt fanns de där och visade sitt stöd."
- Älskar du mig?
Händerna höll hårt om räcket och hon svalde hårt. Om hon bara kunde få blunda och vakna upp någon helt annanstans. Kanske om hon helt enkelt hoppade, kollade hur många volter hon hann med innan hon slog i. Hon vände sig om och hittade en märkbart sårad Elin. De mörka ögonen var blanka och mascaran hade runnit längst ena kinden. Hon älskade fortfarande det stora håret, de gröna ögonen och hon älskade hur hon flirtande blinkade till med ena ögat när ingen annan såg. Mer än något älskade hon hur Elin kunde få henne varm ihela kroppen och känna att inget annat spelade någon roll. Hon älskade Elin, minnena hon hade med Elin.
- Du kommer alltid vara min, Elin.
Det var ett lätt svar på en avgörande fråga. Men det var sant. Elin skulle alltid vara hennes Elin. En människa som alltid skulle komma fram vid diskussioner om den gamla goda tiden och alltid leva kvar i drömmarna. Halva hjärtat tillhörde henne, även om hon inte älskade henne på det sättet längre.
- Det är inget svar. Älskar du mig eller inte?
Det skulle göra ont och det skulle svida. Det här var en utav orsakerna till varför hon inte haft ett riktigt förhållande innan Elin. Hon ansåg det inte värt hela cirkusen med att gå isär och bryta upp om man inte var helt säker på att det kunde hålla livet ut. Med Elin hade hon trott att de skulle bli gamla tillsammans. På nätterna hade hon brukat ligga och fantisera om hur de rullade pappiljotter på varandras gråa hår och gick runt med varsin krycka i deras lilla hus. Aldrig tidigare hade hon tvivlat på dem tillsammans.
Hon skakade på huvudet och kände hur tårarna började bränna. I veckor hade hon gått och tänkt på just det här ögonblicket. Hon hade önskat efter det men hon var livrädd för vad som skulle hända efter det. Vart skulle hon ta vägen? Vem kunde ta hand om henne och prata med henne? Det var svårt att veta riktigt varför hon började gråta. Om det var för Elins skull eller sin egen? Utan henne hade absolut ingen familj och helt plötsligt hade hon även blivit känd med journalister jagandes i hälarna. Men det var inget alternativ att fortsätta det här nekandet och fortfarande tro att det kommer bli bättre. Hon var lika ensam nu.
- Är du kär i honom?
Hon tittar frågande upp på Elin och förstår först inte vem hon pratar om? Sedan hör hon namnet som ropas nedanför på gatan och även om aldrig tänkt så kände hon hur kinderna hettade till. Älskade hon honom? Nej, hon älskade allt han hade gjort för henne, allt han var. Det var en blandning utav respekt, kärlek, tacksamhet, beundran och tyvärr skuld. Hon önskade hon hade kunnat göra mer för honom. Men hon älskade honom inte som i åtrå.
- Han var mitt allt!
Det var en tunn linje mellan att ha varit och fortfarande var. Ibland visste hon själv inte skillnaden, men han var, precis som Elin, ännu en del utav henne.
- Är inte jag det då?
Hon var hennes allt, men det var inte aktivt längre. Hon såg upp på Elin och insåg att allt hon innehöll just nu var minnen. Ibland önskade hon att hon aldrig hade kommit tillbaka till henne. Att allt hade stannat vid de fina stunderna och hon kunde minnas tillbaka och bara se fina saker.
- Nej, inte längre
Elin drog efter andan och gnuggade irriterat sitt ena ögonbryn.
- Då kan du gå härifrån.
På ett par sekunder hade Elin förvandlats till en iskall maskin som helt ignorerat henne. Frågade hon henne något fick hon bara till svar att hon fick lov att gå och att hennes saker skulle lämnas ned i receptionen och tas till hennes nya rum hon fick lov att ordna. Livet de hade haft tillsammans verkade inte ha betytt något och hon var så fruktasvärt besviken på sin föredetta flickvän. Den senaste tiden hade hon gradivs sjunkit i hennes ögon, men det här tog priset. Hon hade tagit sig ned till restaurangen efter att ha vandrat omkring planlöst bland korridorerna med den röda mattan. Det var ganska lugnt bland borden och endast några äldre par som åt sin mat och drack sitt vin. På hennes bord stod en vodka/red bull. Fortfarande orörd och med bara några flisor av osmält is kvar. Hon hade fått för sig att hon ville bli full. Egentligen ville hon bli riktigt full och dryg och känna att hon hade rätten att få ställa till med en scen mitt bland alla. Men nu hade glaset stårr där på bordet i snart en halvtimme och hon visste mycket väl att hon inte skulle klara av att dricka en enda liten droppe. Hon hade redan fått lov att lukta på andetag fulla av sprit idag och det sista hon ville var att lukta likadant själv. Så istället nöjde hon sig med att sitta där och försöka känna sig som en utav de andra i restaurangen och försöka ge sken av att vara människa.
- Är det OK om jag sätter mig här?
Hon känner hur hon automatiskt nickar med huvudet och fortsätter peta på nagelbandet som snart skulle börja blöda. Kanske hon kunde hälsa på sin ena kusin och fråga om hon kunde bo där ett tag? De hade ändå varit bästisar när de var små. Eller om hon skulle ta lite utav pengarna hon ärvt efter sina föräldrar och helt enkelt hyra en egen lägenhet någonstanns. Hon skulle kunna flytta till ett helt nytt ställe och försöka sig på något nytt. Då borde hon ändra sitt namn till Andersson kanske? Det borde ju finnas tiotusentals tjejer som hette Annie Andersson? Ändra sin frisyr och försöka sig på en annan dialekt. Hon suckade djupt och begravde ansiktet i sina händer. En melodi börjar spela intill henne och någon nära svarar i sin mobil. Inget hon reagerar på direkt, hon hade lyssnat på ringsignaler hela kvällen. Det hon reagerade på var de tyska orden kvinnan uttalade och namnet som avslöjades. Plötsligt kommer hon ihåg att hon gett tillåtelse åt någon att slå sig ned mitt emot henne. Mellan fingrarna tittar hon upp lite diskret och sväljer hårt. Det var som hon hade befarat. Kvinnan säger hej då och lägger tillbaka mobilen i sin ficka. Hon visste inte hur hon skulle bete sig? Hur länge hade hon suttit där egentligen? Kvinnan med det blonda håret ser allvarligt på henne och lägger huvudet på sned.
- Hur är det, Annie?
Det var en omtänksam blick, helt ärlig. De hade inte samma färg, hon hade blå ögon. Men formen var densamma och överallt kunde hon hitta liknelser med honom. Samma näsa, de höga kindbenen. Hon såg precis ut som en sådan mamma man ville ha. Hon fick Annie att känna sig lugn och avslappnad och plötsligt hände något inom henne. För första gången sedan hon kom hit var det någon som frågade henne hur hon mådde. Någon som inte hade minsta intresse för uppmärksamhet. En spärr som varit låst alldeles för länge öppnades och allt som legat och tryckt under ytan hade fått fria tyglar. Det våta märket på hennes kind fick kvinnan mitt emot att luta sig fram och lägga sina händer om hennes. De hade samma händer, samma nätta fingrar.
- Förlåt Simone. Förlåt för Bill, jag menade aldrig att göra honom illa.
Den varma känslan och vetskapen om att händerna som höll om henne just nu var samma uppsättning som hans händer, fick hennes kropp att reagera i små ryckningar. Underläppen började darra och en stor klump bildades i halsen som gjorde det omöjligt att andas normalt. Det kanske kunde ses som opassande, men när tårarna kom med allt jämnare mellanrum böjde hon sig ned och lade kinden mot mammans händer. Allt skakades sönder i hennes kropp och suckade av lättnad att någon äntligen visade att hon var värd att bry sig om.
- Du har absolut ingenting att be om förlåtelse för.
Simones röst var lugn men väldigt bestämd.
- Du har inget ansvar för Bill. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Kvinnan mitt emot släppte taget om hennes händer, reste sig upp och flyttade sig så hon satt hukad alldeles brevid Annie. Hon satt med hakan mot bröstet och axlar som skakade av gråt. Mamman smekte bort en hårslinga från ögonen och torkade bort tårarna.
- Du gjorde vad du kände att du behövde göra.
Annie tittade upp för ett ögonblick och imponerades över hur klok och lugn hon kändes. Här satt hon med tjejen som kidnappats tillsammans med hennes ena son, som sedan lämnat honom helt plötsligt och visar inget som helst agg. Allt hon såg i Simones ansikte var förståelse och ödmjukhet. Nu förstod hon varifrån Bill fått sin skönhet.
- Vi vill alla att du ska må bra, Annie!
Det var ett enda litet ord, endast två bokstäver. Innebörden av vad ordet faktiskt stod för fick klumpen att börja trängas bland luften i halsen igen. Hon hade sagt; vi. Vi betyder flertal, plural. Hon var mamma till ett par tvillingar, det blir ett vi. Vi var många fler än vad hon hade trott stod bakom henne. Varje dag hade frågan ställts om han fortfarande brydde sig om henne? Ett vi innehöll med största sannolikhet en Bill i det här fallet.
- Varför sitter du här nere helt ensam? Vart är Elin?
Annie suckade tungt och kände sig genast väldigt långt bort från ett; vi.
- Vi har gått isär, så jag tänkte gå och be om ett eget rum sen.
Simone skakade på huvudet och reste sig upp. En hand sträcktes fram och fingrarna vinkade som för att visa henne att ta den. Hon tittade förvånat upp på kvinnan som plötsligt fått en väldigt bestämd min.
- Kom, du ska inte behöva bry sig om det kväll.
Lite tvekande tog hon mammans hand och reste sig upp.
- Du får sova med oss inatt.
Hon leddes bort mot hissen och kände hur förvirringen steg. Oss?
Det var samma sorts inredning och samma doft av rengöring som i hennes och Elins rum. Simone visade in henne i ett litet rum med en enkelsäng och ett litet skrivbord.
- Du kan sova här så länge så får du lite avskildhet från mig och Gordon. Han borde komma snart.
Hon satte sig ned på sängen och upptäckte något hårt under sig. Under täcket hittar hon penna.
- Oj, Bill låg här förut och han är inte den prydligaste pojken.
Simone skyndade fram och kollade så att det inte låg några fler hårda överraskningar i sängen. Annie tittade sig genast om i rummet och upptäckte en väska i ena hörnet.
- Men vart är han nu då?
Tänk om han var här, i något annat rum? Hon hade sett att det fanns fler än tre rum totalt. Automatiskt började hon leta tecken på vart han kunde vara eller om hon kanske kunde höra honom.
- Nej, han bor tre rum härifrån med Tom.
Hon avbröts med genomsökningen av rummet och tittade oroande på Simone.
- Du behöver inte oroa dig, han behöver inte veta att du är här.
Mamman gick fram och gav henne en puss i pannan och kramade om henne.
- Se till att få lite sömn nu. Vi finns här utanför om det skulle vara något.
Dörren stängdes och hon satt alldeles stilla på sängen. Det här var så konstigt. Hon gjorde slut med Elin och blev utkastad från sitt eget hotellrum idag. Simone kommer helt plötsligt och pratar med henne och nu ska hon spendera natten i samma hotellrum som tvillingarnas mamma, tvillingarna själva befinner sig endast några meter bort. Handen strök det vita påslakanet och utan att tänka på det drog hon ett djupt andetag och letade efter dofter. Inatt skulle hon sova i samma säng som Bill. På stolen nedanför fönstret låg en svart T-shirt. Hon sträckte sig efter den och förde de genast mot näsan. De mikroskopiska doftpartiklarna färdades genom hennes näsa, ned mot bröstet. Alla celler slog ut i blom inom henne och ännu en tår letade sig ned över kinden. Alla människor har en individuell doft. En doft som alltid finns där även om personen precis kommit ut ur duschen. T-shirten hon höll tryckt mot näsan doftade av honom. Det var samma mjuka känsla som hon känt när hon legat brevid honom i sjukhussängen och lyssnat på fansen som sjungit för dem. Samma parfym som fick hennes leder att kännas som bomull. Hennes egna kläder åkte av och hon tog på den stora svarta T-shirten som nådde ända över rumpan på henne. Hon kände sig trygg i den. Han kändes mer verklig. Täcket lyftes upp och hon kröp ned. Samma som med T-shirten begravde hon ansiktet i kudden och fann samma underbara doft. Under ett utav alla andetag lyckades hon lugna ned sig och vände sig med magen mot väggen. Han låg endast några rum bort. Hennes trygghet. Handen lyftes upp och trycktes mot väggen. Att få vara omringad av honom var som att få känna på ruset efter sin älsklingsdrog igen. Det var helt underbart och begäret skulle kunna tryckas tillbaka lite längre ned. Men ett begär kräver alltid påfyllning. Och ju mer man fyller på, desto mer behöver man.
"I ett sista försök att hålla fast vid varandra tog vi tag om varandras överkropp och flätade ihop våra ben. Jag lutade mig fram och gav honom en puss på näsan. Han skrattade till lite lågt.
- Jag älskar dig, syster! "
Kap 76
Tom
"Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig."
Han kom ihåg allt som om det var igår. Doften av havet och sanden nådde fortfarande hans näsborrar och kunde beskriva platsen han stått på i detalj. Även reklambladet som legat vid kanten av vägen och beskrivit en meny med svarta snirkliga bokstäver. Den natten hade han önskat mer än någonsin att hans ben kunde ta honom så långt bort från verkligheten det bara gick. Att stå där på andra sidan av vägen, se alla polisbilar och veta att något fruktansvärt hade hänt. Något han inte visste hur han ens skulle börja hantera? Någon hade påstått att hans bror blivit kidnappad. Han hade stått och velat, fördelat tyngden mellan fötterna och gång på gång försökt intalat sig själv att han behövde ta det där steget fram. Han behövde gå över vägen för att kunna komma vidare.
På sin stol kunde han se hur Bill kämpade med samma dilemma som han själv hade gjort. Hur han fick lov att öppna sig och inte stå kvar och stampa i samma spår vecka efter vecka. Han visste att det tog emot och att hans bror helst ville att allt bara skulle gå över av sig själv och ingen skulle behöva nämna det igen. Han visste att Bill inte ville orsaka ännu mer smärta hos sin familj. Något han just nu tvingades till. Varje beskrivning åklagaren bad honom måla upp för dem fick dem alla att hålla sig för magen.
Då och då slängde han en blick åt hennes håll. Varje gång satt hon med blicken i knäet och lindade tröjtygen runt sina händer. Men när de hemska detaljerna kom om övergreppen och misshandeln var hon den enda som såg upp mot honom och erbjöd sig. Han skämdes men själv vågade han inte. Allt hans bror hade varit med om skrämde honom. Flera gånger hade Bill påpekat att han kände sig smutsig. Skulle han nu se på Bill och minsta lilla tecken på osäkerhet från hans egen sida skulle lysa igenom skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Det skulle putta Bill ännu längre bort från honom och han klarade helt enkelt inte av det.
"Det var precis som förut. Jag och Bill, liggandes i sängen tillsammans och pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi kunde ligga så i timmar och lätta på våra känslor och bekymmer. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var dom stunderna det märktes att vi var en och samma. Ibland räckte de med att en utav oss påbörjade en mening sen förstod båda två utan att meningen avslutades. Jag kände när Bill mådde dåligt och han kände när jag mådde dåligt. I såna stunder kunde jag bara gå in och lägga mig bredvid honom på hans säng. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var allt som behövdes för att vi båda skulle förstå."
Tvillingarna hade alltid haft en speciell koppling mellan varandra som de hela tiden använde för att kommunicera med varandra. Oftast tänkte de inte ens på det utan det gick som på rutin. Vid köksbordet kunde plötsligt Bill sträcka fram mjölkpaketet fem minuter efter att det suttit och läst varsin del av tidningen. Andra som suttit runt bordet hade först tittat konstigt på honom men när sedan Tom helt enkelt tagit emot det och hällt upp ett glas, ryckte de bara på axlarna. De antog att Tom "bett" om det och spenderade inte mer tid på att fundera över saken. Det var något de ändå aldrig skulle förstå. Men senaste tiden fungerade inte deras kommunikation fullt ut. Stunder som Tom tolkat det som om hans bror behövde tröst hade slutat i att Bill skjutit honom ifrån sig och skyllt på att han kände sig smutsig och inte borde röras. Andra gånger hade han hittat sin bror gråtandes i sängen just för att Tom inte hade försökt tröstat honom och frågat om det berodde på att han var smutsig. Han kunde aldrig veta säkert vart slaget skulle ta? Ibland kändes det lättare att prata med den stora pappfiguren han hade hemma i lägenheten som föreställde Bill, än vad det var att prata med sin egen tvillingbror. Han var ledsen och besviken på sig själv över att han inte hade mod nog att stötta sin bror. Men han vågade helt enkelt inte lita på att hans sätt att stötta skulle vara det sättet Bill föredrog.
"Därför kändes allt så hårt nu. Två veckor hade gått och du var utom räckhåll. Vi brukade känna varandras tankar och problem men jag kunde inte. Hur hårt jag än försökte och ville kunde jag inte känna dig. Du var utom räckhåll för mig. Var det för att du var alltför långt borta eller var det för att du inte längre var i livet? Vi hade ju alltid kunnat känna varandras närhet, oavsett hur långt borta vi befann oss. Jag vände mig mot den stora papp figuren och lät en tår falla. Du log och var så vacker. Som alltid. Jag följde dina läppars konturer med mitt pekfinger och kysste den hårda kartongen. Jag ville inte ha dig död. Jag ville inte låta fotograferna få rätt. Du var fortfarande kvar här hos mig. Du levde. Du var fruktansvärt långt borta men ändå var du precis här med mig. Liggandes i sängen med mig, armbågarna mot varandra stirrandes upp mot taket. Jag skulle inte ge dom rätt. Jag vet att du finns där ute nånstanns, Bill. Tillsammans klarar vi det här. Låt inte världen få rätt..."
Bill
I nästan två timmar hade de hållt kvar honom där uppe och han hade fått svara på fråga efter fråga. Stödet han fick av sin familj valde han till slut bort och koncentrerade sig på att hålla blicken i träskivan framför. När svaren som krävde allt hans mod kom ville han inte att de skulle se hans skam. Han ville inte att de skulle se på honom och må illa. För att inte låta kväljningarna avbryta honom naglade hans fast sig i skinnet på armen så tanken skulle kunna ledas bort från de äckliga männen som hade rört sig ovanpå honom. För att undvika att magens innehåll skulle tömmas såg han till att endast andas genom näsan. På så sätt fanns det ingen möjlighet att han skulle kunna känna den svettiga, spritdränkta andedräkten han så många gånger tvingats andas in. Inte en enda utav männen befann sig i rummet, men när bilderna kom upp igen kunde han föreställa sig minsta lilla detalj på nytt. Först hade han försökt blunda sig bort men genast hade han trott sig kunna känna hur de hade suttit där brevid honom och hummat på den förbannade melodin. Enda gången han tittade upp var för att fråga henne om han skulle klara av det.
När resten av salen besvärat gömde sig var hon den enda som fortfarande hängde kvar. Henne kunde han vända sig till för att få den där extra lilla putten för att avsluta meningen. Det var som ett tyst avtal mellan dem:
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Tacksamheten han kände mot henne var enorm. Det spelade ingen roll att hon övergett honom, utan henne hade han kanske inte ens funnits idag? De dagar som allt kändes hopplöst och stillastående var hon alltid där för att ge honom den där extra lilla putten, precis som idag.
- Berätta om dagen männen åkte iväg med dig.
Helt plötsligt en dag hade de stormat in i deras lilla rum och börjat skrika. Annie hade gömt sig bakom honom och varit livrädd. De hade slitit ut honom på gården och tvingat honom bakom huset. Samtidigt visste han att Annie höll på att bli våldtagen där inne. Det sista han hade sett var hur mannen tog stryptag på henne och böjde sig ned med uppknäppta byxor. Det var första gången han hade känt att det inte spelade någon roll vad de gjorde med honom. Första gången han önskat att de bara kunde göra slut på honom. Den dagen hade fått honom att tappa hoppet på allt. Den dagen hade han förlorat tre gånger. Först trodde han att Annie hade gått förlorad. Sedan hade han fått henne tillbaka bara för att förlora henne igen. Han hade även blivit lovad att få komma hem igen, även det förlorade han. Allt hade han mist, allt hade han gett åt det vita pillret den dagen. Inte förrän flera dagar senare hade han vaknat upp igen och hittat Annie åter vid hans sida. Han var lättad att hon bestämt sig för att komma till hans vittnesförhör. Han önskade bara att honkunde få tillåta honom att ge henne den där extra lilla putten tillbaka.
"Hon hade suttit där, upptryckt mot väggen med tröjkanten i sin mun. Hon var rädd och förvirrad. Jag hade slängt mig om hennes hals och kramat, hårt. I över en timme hade jag trott att hon var borta, död. Förlorad och strypt. När sen dörren äntligen öppnats och jag såg henne visste lyckan inga gränser. Jag höll om henne, försökte säga uppmuntrande saker i hennes öra och torkade hennes torra tårar. Jag ville vara så nära hennes jag kunde. Att se henne levandes var så obeskrivligt vackert. Jag såg inte hennes rödgråtna ögon, hennes rödvridna handleder och hennes trasiga byxor. jag såg bara hennes bröstkorg som höjdes upp och ned. Jag såg bara att hon andades, att hon levde. Det var allt jag behövde veta...Nu satt jag här i bilen och var skräckslagen. Allt hade gått lugnt till. Männen i framsätet hade sjungit med radiorösten och ibland svängt i takt med musiken över grusvägen. Väldigt avslappnat. Sen efter någon timme hade allt gått snett. Jag hade sett polisbilen, jag hade sett de blå uniformerna. Jag hade skrikit till och sett hur mannen på passagerarsidan vänt sig mot mig och slagit till mig hårt över tinningen med någont hårt. Jag hade hört deras mobil ringa och jag hade hört paniken i deras röst. Något var fel. Snabbt hade bilen vänt om och föraren tryckte gasen i botten. Jag hörde stressade skrik och jag kände hur den lilla grå bilen svängde i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och tittade på vägen vi lämnade bakom oss. Det var min framtid. Varje decimeter av den asfalterade vägen som försvann tog mig allt längre bort från min historia. Något var så fel, så fel..."
Han reste sig upp och sköt bak stolen så han kunde ta sig ut från det lilla båset. Det sträckte i knävecken och innan han kunde gå ned fick han stanna till och låta blodet hinna upp till huvudet. Äntligen var dagen slut och han kunde åka tillbaka till hotellet. Hans familj och vänner började ta på sig kläderna och vakterna släppte ut dem i gången. Sakta gick han nedför de tre trappstegen för att inte ramla och anslöt sig till sin grupp. Tom väntade in honom och lade armen om hans midja när de började gå mot utgången. Det kändes stelt och obekvämt. Han visste att alla antagligen ville krama om honom och berätta att det skulle bli bra, men han hoppades innerligt att de skulle låta bli. Han ville inte bli tagen på just nu. I ögonvrån såg han hennes blonda hår på stolen framför och för ett ögonblick lät han Tom leda honom. Den andra handen lät han svepa längst den svarta stolsryggen. Samtidigt som han drog ett djupt andetag för att försöka få med hennes doft kände han hur fingertopparna drogs längst med tyget på hennes tröja. Hade han bestått av konturer och dragna linjer hade allt varit en suddig massa nu. Hade han fått en enda önskan uppfylld just då hade han önskat att någon tog tag om hans handled och höll den kvar. Att hon höll honom kvar hos sig. Nästa steg föll handen ned efter hans sida och knöt sig hårt. Dörren öppnades och de gock bort mot bilen som väntade.
Han tog på sig den stora T-shirten och satte sig på sängkanten. Inne på toaletten stod Tom i kalsonger och hade precis borstat klart tänderna. Han tog sista klunken med vatten från glaset och kände hur sömntabletten sjönk ned i halsen. Det kändes annorlunda idag. När han suttit där uppe och blivit påminnd om hur nära han varit att förlora alla hade Annies ord kommit upp igen.
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Han var trött på att känna sig halv, delvis. Han saknade känslan av att fyllas upp av kärlek tills man nästan sprack och inte behöva oroa sig varför man blev given den? Han ville kunna ta emot den och känna att det var äkta. Inte som han gjorde nu och analyserade allt och vände ut och in på alla ord. Det enda han gjorde nu för tiden var att tänka och förstöra. Innerst inne visste han ju precis vad han ville göra. Hur han ville känna. Det var inga konstigheter.
Tom sköljde munnen och gick bort mot sin säng där han lyfte på täcket och kröp ned. Bill tittade länge bort mot honom. Just det saknade han, att få känna någon nära. Att känna hur någon håller om honom och värmer honom.
- Tom!
Brodern vänder sig om och tittar frågande på honom.
- Jag vill inte vara ensam inatt.
Han hade inte räknat med att rösten skulle darra eller att halsen skulle klumpa ihop sig. Han insåg bara hur mycket han saknade sin bror. Hela tiden hade han funnits där för honom. Alltid på plats för att hjälpa och han hade bara skjutit undan. Tom tittade först förvånat upp på honom och försökte lista ut om han hade hört rätt. Sedan lyfte han på täcket och Bill kunde se hur ögonen blänkte till av lättnad att han äntligen släpptes in i sin brors skyddande zon. Bill kröp ned under täcket och lade sig med ryggen åt Tom. Hans hand letade reda på den äldre broderns arm och lade den om sig själv. Inatt behövde han någon som höll om honom och tröstade honom. Inatt och många nätter fram.
- Håll ut, Tom! Vi är snart hemma igen...
"Luften var så tung och instängd. Ibland kändes det som att tyngden som låg på mina ögonlock endast bestod av tjock luft. Magen kurrade till och jag kröp ihop i fosterställning för att försöka lugna de smärtsamma attackerna. Det var inte det att jag var hungrig, den känslan hade försvunnit för några dagar sedan. Men min kropp gjorde uppror. Jag knep ihop ögonen och försökte andas igenom smärtan. Plötsligt kände jag hur Annie kröp upp bakom mig och smög in sin arm under min och höll om mig. Hon böjde upp sina knän under mina och lät ena kinden vila mot min hals.
- Håll ut, Bill! Vi är snart hemma igen."
"Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig."
Han kom ihåg allt som om det var igår. Doften av havet och sanden nådde fortfarande hans näsborrar och kunde beskriva platsen han stått på i detalj. Även reklambladet som legat vid kanten av vägen och beskrivit en meny med svarta snirkliga bokstäver. Den natten hade han önskat mer än någonsin att hans ben kunde ta honom så långt bort från verkligheten det bara gick. Att stå där på andra sidan av vägen, se alla polisbilar och veta att något fruktansvärt hade hänt. Något han inte visste hur han ens skulle börja hantera? Någon hade påstått att hans bror blivit kidnappad. Han hade stått och velat, fördelat tyngden mellan fötterna och gång på gång försökt intalat sig själv att han behövde ta det där steget fram. Han behövde gå över vägen för att kunna komma vidare.
På sin stol kunde han se hur Bill kämpade med samma dilemma som han själv hade gjort. Hur han fick lov att öppna sig och inte stå kvar och stampa i samma spår vecka efter vecka. Han visste att det tog emot och att hans bror helst ville att allt bara skulle gå över av sig själv och ingen skulle behöva nämna det igen. Han visste att Bill inte ville orsaka ännu mer smärta hos sin familj. Något han just nu tvingades till. Varje beskrivning åklagaren bad honom måla upp för dem fick dem alla att hålla sig för magen.
Då och då slängde han en blick åt hennes håll. Varje gång satt hon med blicken i knäet och lindade tröjtygen runt sina händer. Men när de hemska detaljerna kom om övergreppen och misshandeln var hon den enda som såg upp mot honom och erbjöd sig. Han skämdes men själv vågade han inte. Allt hans bror hade varit med om skrämde honom. Flera gånger hade Bill påpekat att han kände sig smutsig. Skulle han nu se på Bill och minsta lilla tecken på osäkerhet från hans egen sida skulle lysa igenom skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Det skulle putta Bill ännu längre bort från honom och han klarade helt enkelt inte av det.
"Det var precis som förut. Jag och Bill, liggandes i sängen tillsammans och pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi kunde ligga så i timmar och lätta på våra känslor och bekymmer. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var dom stunderna det märktes att vi var en och samma. Ibland räckte de med att en utav oss påbörjade en mening sen förstod båda två utan att meningen avslutades. Jag kände när Bill mådde dåligt och han kände när jag mådde dåligt. I såna stunder kunde jag bara gå in och lägga mig bredvid honom på hans säng. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var allt som behövdes för att vi båda skulle förstå."
Tvillingarna hade alltid haft en speciell koppling mellan varandra som de hela tiden använde för att kommunicera med varandra. Oftast tänkte de inte ens på det utan det gick som på rutin. Vid köksbordet kunde plötsligt Bill sträcka fram mjölkpaketet fem minuter efter att det suttit och läst varsin del av tidningen. Andra som suttit runt bordet hade först tittat konstigt på honom men när sedan Tom helt enkelt tagit emot det och hällt upp ett glas, ryckte de bara på axlarna. De antog att Tom "bett" om det och spenderade inte mer tid på att fundera över saken. Det var något de ändå aldrig skulle förstå. Men senaste tiden fungerade inte deras kommunikation fullt ut. Stunder som Tom tolkat det som om hans bror behövde tröst hade slutat i att Bill skjutit honom ifrån sig och skyllt på att han kände sig smutsig och inte borde röras. Andra gånger hade han hittat sin bror gråtandes i sängen just för att Tom inte hade försökt tröstat honom och frågat om det berodde på att han var smutsig. Han kunde aldrig veta säkert vart slaget skulle ta? Ibland kändes det lättare att prata med den stora pappfiguren han hade hemma i lägenheten som föreställde Bill, än vad det var att prata med sin egen tvillingbror. Han var ledsen och besviken på sig själv över att han inte hade mod nog att stötta sin bror. Men han vågade helt enkelt inte lita på att hans sätt att stötta skulle vara det sättet Bill föredrog.
"Därför kändes allt så hårt nu. Två veckor hade gått och du var utom räckhåll. Vi brukade känna varandras tankar och problem men jag kunde inte. Hur hårt jag än försökte och ville kunde jag inte känna dig. Du var utom räckhåll för mig. Var det för att du var alltför långt borta eller var det för att du inte längre var i livet? Vi hade ju alltid kunnat känna varandras närhet, oavsett hur långt borta vi befann oss. Jag vände mig mot den stora papp figuren och lät en tår falla. Du log och var så vacker. Som alltid. Jag följde dina läppars konturer med mitt pekfinger och kysste den hårda kartongen. Jag ville inte ha dig död. Jag ville inte låta fotograferna få rätt. Du var fortfarande kvar här hos mig. Du levde. Du var fruktansvärt långt borta men ändå var du precis här med mig. Liggandes i sängen med mig, armbågarna mot varandra stirrandes upp mot taket. Jag skulle inte ge dom rätt. Jag vet att du finns där ute nånstanns, Bill. Tillsammans klarar vi det här. Låt inte världen få rätt..."
Bill
I nästan två timmar hade de hållt kvar honom där uppe och han hade fått svara på fråga efter fråga. Stödet han fick av sin familj valde han till slut bort och koncentrerade sig på att hålla blicken i träskivan framför. När svaren som krävde allt hans mod kom ville han inte att de skulle se hans skam. Han ville inte att de skulle se på honom och må illa. För att inte låta kväljningarna avbryta honom naglade hans fast sig i skinnet på armen så tanken skulle kunna ledas bort från de äckliga männen som hade rört sig ovanpå honom. För att undvika att magens innehåll skulle tömmas såg han till att endast andas genom näsan. På så sätt fanns det ingen möjlighet att han skulle kunna känna den svettiga, spritdränkta andedräkten han så många gånger tvingats andas in. Inte en enda utav männen befann sig i rummet, men när bilderna kom upp igen kunde han föreställa sig minsta lilla detalj på nytt. Först hade han försökt blunda sig bort men genast hade han trott sig kunna känna hur de hade suttit där brevid honom och hummat på den förbannade melodin. Enda gången han tittade upp var för att fråga henne om han skulle klara av det.
När resten av salen besvärat gömde sig var hon den enda som fortfarande hängde kvar. Henne kunde han vända sig till för att få den där extra lilla putten för att avsluta meningen. Det var som ett tyst avtal mellan dem:
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Tacksamheten han kände mot henne var enorm. Det spelade ingen roll att hon övergett honom, utan henne hade han kanske inte ens funnits idag? De dagar som allt kändes hopplöst och stillastående var hon alltid där för att ge honom den där extra lilla putten, precis som idag.
- Berätta om dagen männen åkte iväg med dig.
Helt plötsligt en dag hade de stormat in i deras lilla rum och börjat skrika. Annie hade gömt sig bakom honom och varit livrädd. De hade slitit ut honom på gården och tvingat honom bakom huset. Samtidigt visste han att Annie höll på att bli våldtagen där inne. Det sista han hade sett var hur mannen tog stryptag på henne och böjde sig ned med uppknäppta byxor. Det var första gången han hade känt att det inte spelade någon roll vad de gjorde med honom. Första gången han önskat att de bara kunde göra slut på honom. Den dagen hade fått honom att tappa hoppet på allt. Den dagen hade han förlorat tre gånger. Först trodde han att Annie hade gått förlorad. Sedan hade han fått henne tillbaka bara för att förlora henne igen. Han hade även blivit lovad att få komma hem igen, även det förlorade han. Allt hade han mist, allt hade han gett åt det vita pillret den dagen. Inte förrän flera dagar senare hade han vaknat upp igen och hittat Annie åter vid hans sida. Han var lättad att hon bestämt sig för att komma till hans vittnesförhör. Han önskade bara att honkunde få tillåta honom att ge henne den där extra lilla putten tillbaka.
"Hon hade suttit där, upptryckt mot väggen med tröjkanten i sin mun. Hon var rädd och förvirrad. Jag hade slängt mig om hennes hals och kramat, hårt. I över en timme hade jag trott att hon var borta, död. Förlorad och strypt. När sen dörren äntligen öppnats och jag såg henne visste lyckan inga gränser. Jag höll om henne, försökte säga uppmuntrande saker i hennes öra och torkade hennes torra tårar. Jag ville vara så nära hennes jag kunde. Att se henne levandes var så obeskrivligt vackert. Jag såg inte hennes rödgråtna ögon, hennes rödvridna handleder och hennes trasiga byxor. jag såg bara hennes bröstkorg som höjdes upp och ned. Jag såg bara att hon andades, att hon levde. Det var allt jag behövde veta...Nu satt jag här i bilen och var skräckslagen. Allt hade gått lugnt till. Männen i framsätet hade sjungit med radiorösten och ibland svängt i takt med musiken över grusvägen. Väldigt avslappnat. Sen efter någon timme hade allt gått snett. Jag hade sett polisbilen, jag hade sett de blå uniformerna. Jag hade skrikit till och sett hur mannen på passagerarsidan vänt sig mot mig och slagit till mig hårt över tinningen med någont hårt. Jag hade hört deras mobil ringa och jag hade hört paniken i deras röst. Något var fel. Snabbt hade bilen vänt om och föraren tryckte gasen i botten. Jag hörde stressade skrik och jag kände hur den lilla grå bilen svängde i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och tittade på vägen vi lämnade bakom oss. Det var min framtid. Varje decimeter av den asfalterade vägen som försvann tog mig allt längre bort från min historia. Något var så fel, så fel..."
Han reste sig upp och sköt bak stolen så han kunde ta sig ut från det lilla båset. Det sträckte i knävecken och innan han kunde gå ned fick han stanna till och låta blodet hinna upp till huvudet. Äntligen var dagen slut och han kunde åka tillbaka till hotellet. Hans familj och vänner började ta på sig kläderna och vakterna släppte ut dem i gången. Sakta gick han nedför de tre trappstegen för att inte ramla och anslöt sig till sin grupp. Tom väntade in honom och lade armen om hans midja när de började gå mot utgången. Det kändes stelt och obekvämt. Han visste att alla antagligen ville krama om honom och berätta att det skulle bli bra, men han hoppades innerligt att de skulle låta bli. Han ville inte bli tagen på just nu. I ögonvrån såg han hennes blonda hår på stolen framför och för ett ögonblick lät han Tom leda honom. Den andra handen lät han svepa längst den svarta stolsryggen. Samtidigt som han drog ett djupt andetag för att försöka få med hennes doft kände han hur fingertopparna drogs längst med tyget på hennes tröja. Hade han bestått av konturer och dragna linjer hade allt varit en suddig massa nu. Hade han fått en enda önskan uppfylld just då hade han önskat att någon tog tag om hans handled och höll den kvar. Att hon höll honom kvar hos sig. Nästa steg föll handen ned efter hans sida och knöt sig hårt. Dörren öppnades och de gock bort mot bilen som väntade.
Han tog på sig den stora T-shirten och satte sig på sängkanten. Inne på toaletten stod Tom i kalsonger och hade precis borstat klart tänderna. Han tog sista klunken med vatten från glaset och kände hur sömntabletten sjönk ned i halsen. Det kändes annorlunda idag. När han suttit där uppe och blivit påminnd om hur nära han varit att förlora alla hade Annies ord kommit upp igen.
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Han var trött på att känna sig halv, delvis. Han saknade känslan av att fyllas upp av kärlek tills man nästan sprack och inte behöva oroa sig varför man blev given den? Han ville kunna ta emot den och känna att det var äkta. Inte som han gjorde nu och analyserade allt och vände ut och in på alla ord. Det enda han gjorde nu för tiden var att tänka och förstöra. Innerst inne visste han ju precis vad han ville göra. Hur han ville känna. Det var inga konstigheter.
Tom sköljde munnen och gick bort mot sin säng där han lyfte på täcket och kröp ned. Bill tittade länge bort mot honom. Just det saknade han, att få känna någon nära. Att känna hur någon håller om honom och värmer honom.
- Tom!
Brodern vänder sig om och tittar frågande på honom.
- Jag vill inte vara ensam inatt.
Han hade inte räknat med att rösten skulle darra eller att halsen skulle klumpa ihop sig. Han insåg bara hur mycket han saknade sin bror. Hela tiden hade han funnits där för honom. Alltid på plats för att hjälpa och han hade bara skjutit undan. Tom tittade först förvånat upp på honom och försökte lista ut om han hade hört rätt. Sedan lyfte han på täcket och Bill kunde se hur ögonen blänkte till av lättnad att han äntligen släpptes in i sin brors skyddande zon. Bill kröp ned under täcket och lade sig med ryggen åt Tom. Hans hand letade reda på den äldre broderns arm och lade den om sig själv. Inatt behövde han någon som höll om honom och tröstade honom. Inatt och många nätter fram.
- Håll ut, Tom! Vi är snart hemma igen...
"Luften var så tung och instängd. Ibland kändes det som att tyngden som låg på mina ögonlock endast bestod av tjock luft. Magen kurrade till och jag kröp ihop i fosterställning för att försöka lugna de smärtsamma attackerna. Det var inte det att jag var hungrig, den känslan hade försvunnit för några dagar sedan. Men min kropp gjorde uppror. Jag knep ihop ögonen och försökte andas igenom smärtan. Plötsligt kände jag hur Annie kröp upp bakom mig och smög in sin arm under min och höll om mig. Hon böjde upp sina knän under mina och lät ena kinden vila mot min hals.
- Håll ut, Bill! Vi är snart hemma igen."
kap 75
Bill
Hela morgonen hade blivit försenad. På vägen dit hade de fastnat i trafiken, någon olycka på motorvägen. Minuterna släpade sig förbi och huvudet gungade i takt med att gasen släppte och motorn bromsade in meter efter meter. När de hade åkt förbi ambulansen och blåsljusen flyttade han medvetet närmre sin bror. Det var ett dåligtt tecken och även om han aldrig varit särskillt vidskeplig skrämde det honom. Vid domstolen var det återigen fullt av människor och han började känna sig jagad. Att vara tillgänglig var något han börjat ångra. Tiden de normalt sett skulle ha att samla sig på innan rättegången började fanns inte längre på grund av alla förseningar. Istället skyndade de sig ned längst gången som gick mellan alla stolar. Först gick två vakter och deras advokat. Brevid honom gick Tom tätt och höll i hans jacka med tummen och pekfingret. Mamma, Gordon, Georg och Gustav gick längst bak och bakom dem ännu en vakt. All stress hade lyckats få honom att glömma vad han egentligen var där för att göra, men när vakterna stannar och visar vart de ska sitta hinner tiden ifatt honom. Tredje raden framifrån var reserverad åt dem. Det lilla båset uppe brevid domaren var reserverad åt honom. Han kastar en snabb blick upp på domaren och lyckas backa in i sin bror steget bakom. Tom lägger sina händer på hans höft och låter hakan vila mot hans ena axel. Båda var rädda för de kommande timmarna och alla känslor som skulle röras upp. Båda kände hur nerverna spände i deras kroppar. Han lägger sina händer ovanpå Toms och trycker hårt. Dagen hade kommit...
Tummen gnuggade nervöst handflatan och masserade upp den spända näven. Det var tur att han inte ätit någon frukost för han hade nog inte klarat av att hålla nere den. Många konserter hade han genomfört, TV-framträdanden, intervjuver, skrämmande folksamlingar av skrikade fans men aldrig hade han varit så nervös och känt sig så obekväm som nu. Det lilla båset var av mörkbrunt trä och rispigt efter alla andra som nervöst suttit där innan honom och naglat i skårorna. Nedanför honom satt hans familj och vänner och han visste att de stöttade honom till fullo, oavsett vad de skulle få höra idag. Hade han lyft hakan skulle se alla sitta där och nicka åt honom. Än så länge fick tanken på dem räcka. Han var alldeles för rädd för att se på de andra människorna som befann sig i salen. Vem vet vad deras ögon skulle säga? Enda anledningen till att han var här var för att berätta om männen. Inte för att bjuda på gratis konsert.
- Vad hände den kvällen nere vid stranden?
Han kom ihåg den som en natt han aldrig varit lyckligare. Hela dagen hade de gjort precis vad de ville, inga bilder hade tagits förutom deras egna personliga. De hade skrattat, ätit och druckit och inte brytt sig. Fria som vanliga tonåringar ska vara. Hela natten hade suttit hos sina vänner och disskuterat allt från majonäs till reinkarnation. Han hade suttit under stjärnorna och plockat vindruvor från rankorna som slingrat sig längst väggarna. Myst under filten i den stora fotöljen och vickat på tårna.
"-Ser du båtarna där ute, Tom?
-Ser du de små lysena om guppar där ute? Som små lyktor. En egen liten värld som följer vågornas form. De bara slappnar av och tar emot. Precis som jag. För första gången på länge kan jag bara slappna av. Jag gör, säger, beter mig precis som jag vill. Jag bara följer vågorna. Följer min inre känsla. För en gångs skull lever jag, Tom. Bara för min egen skull. Bara för mig..."
Han hade varit så uppslukad av sin frihet att han glömt allt som hade med hans verkliga värld att göra. Trots Toms varning hade han tackat för sig och börjat gå hem mot deras hus helt själv. Mitt på vägen hade han gått med armarna utsträcka och sjungit, bara för sig själv. Snurrat flera varv och andats djupa andetag. Aldrig hade han känt sig så obehindrad. Vem vet när han skulle få känna så igen?
- När jag var på väg hem var det en man som kom gåendes emot mig och helt plötsligt hade en svart skåpbil kört upp bakom mig. Jag kommer inte ihåg allt för det gick så fort.
- Hur hamnade du inne i skåpbilen?
Varför fick han lov att svara på de här löjliga frågorna? Alla visste redan hur det hade gått till.
- De tvingade in mig, slog mig i bakhuvudet så jag svimmade.
De följande frågorna innehöll scenarion där han tvingades berätta om det första mötet med männen. De första slagen och hur de hade hållit honom vaken hela natten och morgonen. Han berättade för alla nyfikna öron hur han varit för rädd för att ens blunda. Han ville inte prata om det, ville inte komma ihåg allt men plötsligt satt han och nynnade på den där förbannade melodin som mannen hållt honom vaken med. Advokaten hade frågat och han hade svarat. Sedan hade allt som hörts varit hans nynnande. Inte förrän advokaten lagt sin hand på hans axel hade han reagerat. Snabbt hade han sökt efter Toms blick men fann honom stirrandes ned i sitt knä. Inte hellar någon annan på raden mötte honom. Minnesbilderna fick håret att resa sig på hans armar och han önskade någon kunde säga åt honom att det var OK nu, det är över.
"Mannen började rycka åt mitt håll. Han låtsades attackera och jag ryckte till varje gång. Varje gång flög jag in i väggen bakom mig och varje gång började han gapskratta. Han började sjunga på en låt och kröp ännu närmre mig. Jag kunde inte fly längre.
Jag var inklämd i hörnet med 2 män på varje sida och han kom krypandes emot mig i mitten. De andra männen vid sidan av mig började stämma in i sången och jag kunde även höra chaufförens röst framme i förarhytten. Alla stirrade på mig med svarta ögon. Det var riktigt obehagligt och jag började skrika åt dom att sluta. Jag kröp upp så långt jag kunde i hörnet och skrek. Nu var männen framme vid mig och försökte ta tag i mina ben. Jag sparkade åt alla håll. Försökte träffa dem i ansiktet eller magen. Men de fick tag i mig. Min panik blandades med deras sång"
- Vad tänkte du då?
Oavsett vilken fråga de hade ställt och sedan undrat vad han tänkt på hade alla frågor samma svar. Det spelade ingen roll vad som hade hänt eller vad som skulle hända. Alltid fanns det en människa som tog upp hans tankar. Det var för honom han hade fortsatt kämpa. En människa vars stöd han verkligen skulle behöva just nu. Det var det sista han hade lovat honom.
- Jag finns alltid här, Bill!
Varför kunde han inte möta honom då och ge honom en hjälpande hand med obehaget?
"Jag började tänka på Tom. Vad gjorde han nu? Visste han vad som hade hänt mig? Visste polisen vilka som tagit mig? Kanske var jag hemma om några dagar? Jag höll fast vid den tanken. Om några dagar skulle polisen ha hittat mig och jag var hemma hos min familj. Hemma hos Tom och gjorde allt vanligt man gör hemma. Sover i min säng, äter mammas hemmalagade mat, tittar på TV, disskuterar med Tom och bara är. Det såg jag fram emot...att bara få vara. Jag försökte intala mig själv att det här bara var tillfälligt. Jag kan ta det att jag måste ha den här dumma varma huvan på huvudet några dagar och behöva stå ut med deras stank om jag får komma hem om några dagar. Inga problem! Det klarar jag..."
- Kommer du ihåg den här bilden?
Innan han tittat upp från sitt bås och skåran han höll på att rispa in i träet kunde han höra sin mamma snyfta till nedanför. Han ville inte det här. Han ville inte ha bilder på det. Det som hänt skulle inte finnas dokumenterat, det skulle glömmas och begravas för att aldrig tas upp igen. Hantera det och gå vidare. Ingen skulle behöva riskera att såren kommer rivas upp igen. Trött tvingar han upp blicken och möter sig själv. Han ser silvertejp, bundna vrister och handleder. Han ser en livrädd och utmattad Bill. Jo, han kom ihåg den bilden. Han hade äntligen fått komma ut ur skåpbilen och känna frisk luft. Han hade långt inom sig hoppats att det skulle vara över, att skämtet skulle vara över. Men när mannen hade tagit upp kameran och knäppt ett kort hade han insett att den var långt borta.
- Såg du någonsin den här tjejen där, i det huset?
Förvånat lyfter han blicken igen och naglar fast sig i skåran han rispat upp. Han hade aldrig sett den bilden tidigare. Ansiktet kunde han utantill. De blå ögonen, det lilla ärret hon hade på hakan efter att ha ramlat i trappen som liten. Han visste hur rösten lät som tillhörde de rosa läpparna. Hur mjuk hennes hud var och han visste hur ont slagen hade gjort henne. Stum skakar han på huvudet och stirrar på bilden.
- Men du vet vem hon är?
Ja, det var hans Annie. Hon var alldeles sönderslagen men han kände igen henne alltför väl. De andra hade dragit efter andan åt hennes igensvullna öga och blodiga näsa. Men för honom var hon fortfarande vacker. Han nickade och kände värmen sprida sig runt i kroppen.
- Är det samma person som sitter där nere?
Advokaten pekade åt ett håll nedanför dem, ned mot raderna av stolar. Runt honom hörs människor vrida på sig, skor slår i stolsben och kläder prasslar. Han ser hur juryn sträcker på sig för att se och hur de sedan vänder sig mot honom med frågande min. I bröstet jagade hjärtat efter blod och han försöker koncentrera sig på att få alla organ i kroppen att fungera enligt överenskommelse. Lungorna andas, hjärtat pulserar, svetten kontrollerar temperaturen, hjärnan kordinerar allt. Satt hon verkligen där nere? Han hade trott att hon, precis som han, skulle välja att inte vara med på varandras vittnesmål. Särskillt med tanke på hur hon hade betett sig i hotell receptionen. Hon borde inte vara här? Men skulle han lita på vad advokaten pekade på befann hon sig på en stol där nere. Hela tiden hade hon suttit där och lyssnat på honom. Han önskade inget mer nu än att det kunde varit omvända roller. Att han varit den som i smyg fått sitta där nere, gömd bland alla och få lugna saknaden. Innan han lydde advokaten vände han sig till Tom för råd. Tvillingen var upptagen med att koncentrera sig på något som satt i samma riktning som advokaten pekade. Han suckar tyst för sig själv och lyckas inte komma på något mer som skulle kunna fördriva tiden. Någon harklar sig och han låter blicken leta sig till henne.
"En annan bil kör upp bredvid den grå bilen jag kommit i. Jag sliter blicken från honom en sekund och tittar på bilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En man går ur bilen och öppnar bakluckan. Han lyfter upp en kropp. En liten tjej. Hon har blondt hår och hon är helt sönderslagen. Jag ser hennes ansikte som är alldeles svullet och blått. Hon verkar inte vara vid medvetande. Hennes kropp bara hänger."
Samma tjej på bilden som visades på den stora skärmen, samma trasiga ansikte som han sett bäras ut från bilen den där första gången. Samma människa som han skrattat och gråtit med, gråtit för, var den samma människa som satt där nere och vred på sig på stolen. Håret hängde för hennes ögon och huvudet var nedböjt. Hans lilla sparv, Annie. Vad tänkte hon? En känsla av lycka spred sig inom honom och för en sekund glömde han allt som hade med rättegången att göra. Allt runtomkring dem var bara luft, inte värt att uppmärksamma för det skulle alltid finnas där. Han ville resa sig upp, gå ned till henne och lämna allt detta bakom dem. Ville hon skulle han ta med henne, erbjuda henne allt han hade och aldrig låta henne känna sorg igen. Det fanns ingenting han inte skulle göra för henne. Han hade henne att tacka för allt. Lugnt nickade han åt advokatens fråga på om det var samma tjej som på bilden.
Den manliga advokaten försökte tänka ut nästa fråga men hade helt tappat facit. Det var som om hela salen stannat upp och allas ögon var riktade mot paret som turades om med att kasta blickar efter varandra. Ibland mötte de varandra halvvägs och lät blicken hänga kvar. En känslostorm kastades rakt ut mot dem och deras sinnen jobbade för fullt med att försöka sortera upp allt och lägga det i rätt fack. Längtan efter varandra, Rädslan för den andras liv, den andras flykt. Det var kärlek och det var besvikelse. Men samtidigt en förståelse som kanske inte alltid gav det enklaste svaret. Bill ville le, han kunde känna rodnaden. Men han vågade inte. Viljan fick lov att läggas band på och avvakta. Han såg på henne att hon inte var redo än.
"De låg tätt emot varandra. Två vilsna själar som sökte tröst hos varandra. Den ena knappt vid medvetande men fast besluten om att hålla fast vid värmen. Den andre vid fullt medvetande och fast besluten att ta hand om och beskydda henne. Han hade legat där och strykt henne över håret. Tittat på hennes sargade ansikte och hört hennes djupa lugna andetag. Varje gång hon hade tryckt sig allt närmre hans bröst hade han lovat henne. Med lugn men väldigt bestämd röst hade han gett henne ett löfte. Sitt ord på att han skulle ta henne därifrån och få henne hel igen."
Hela morgonen hade blivit försenad. På vägen dit hade de fastnat i trafiken, någon olycka på motorvägen. Minuterna släpade sig förbi och huvudet gungade i takt med att gasen släppte och motorn bromsade in meter efter meter. När de hade åkt förbi ambulansen och blåsljusen flyttade han medvetet närmre sin bror. Det var ett dåligtt tecken och även om han aldrig varit särskillt vidskeplig skrämde det honom. Vid domstolen var det återigen fullt av människor och han började känna sig jagad. Att vara tillgänglig var något han börjat ångra. Tiden de normalt sett skulle ha att samla sig på innan rättegången började fanns inte längre på grund av alla förseningar. Istället skyndade de sig ned längst gången som gick mellan alla stolar. Först gick två vakter och deras advokat. Brevid honom gick Tom tätt och höll i hans jacka med tummen och pekfingret. Mamma, Gordon, Georg och Gustav gick längst bak och bakom dem ännu en vakt. All stress hade lyckats få honom att glömma vad han egentligen var där för att göra, men när vakterna stannar och visar vart de ska sitta hinner tiden ifatt honom. Tredje raden framifrån var reserverad åt dem. Det lilla båset uppe brevid domaren var reserverad åt honom. Han kastar en snabb blick upp på domaren och lyckas backa in i sin bror steget bakom. Tom lägger sina händer på hans höft och låter hakan vila mot hans ena axel. Båda var rädda för de kommande timmarna och alla känslor som skulle röras upp. Båda kände hur nerverna spände i deras kroppar. Han lägger sina händer ovanpå Toms och trycker hårt. Dagen hade kommit...
Tummen gnuggade nervöst handflatan och masserade upp den spända näven. Det var tur att han inte ätit någon frukost för han hade nog inte klarat av att hålla nere den. Många konserter hade han genomfört, TV-framträdanden, intervjuver, skrämmande folksamlingar av skrikade fans men aldrig hade han varit så nervös och känt sig så obekväm som nu. Det lilla båset var av mörkbrunt trä och rispigt efter alla andra som nervöst suttit där innan honom och naglat i skårorna. Nedanför honom satt hans familj och vänner och han visste att de stöttade honom till fullo, oavsett vad de skulle få höra idag. Hade han lyft hakan skulle se alla sitta där och nicka åt honom. Än så länge fick tanken på dem räcka. Han var alldeles för rädd för att se på de andra människorna som befann sig i salen. Vem vet vad deras ögon skulle säga? Enda anledningen till att han var här var för att berätta om männen. Inte för att bjuda på gratis konsert.
- Vad hände den kvällen nere vid stranden?
Han kom ihåg den som en natt han aldrig varit lyckligare. Hela dagen hade de gjort precis vad de ville, inga bilder hade tagits förutom deras egna personliga. De hade skrattat, ätit och druckit och inte brytt sig. Fria som vanliga tonåringar ska vara. Hela natten hade suttit hos sina vänner och disskuterat allt från majonäs till reinkarnation. Han hade suttit under stjärnorna och plockat vindruvor från rankorna som slingrat sig längst väggarna. Myst under filten i den stora fotöljen och vickat på tårna.
"-Ser du båtarna där ute, Tom?
-Ser du de små lysena om guppar där ute? Som små lyktor. En egen liten värld som följer vågornas form. De bara slappnar av och tar emot. Precis som jag. För första gången på länge kan jag bara slappna av. Jag gör, säger, beter mig precis som jag vill. Jag bara följer vågorna. Följer min inre känsla. För en gångs skull lever jag, Tom. Bara för min egen skull. Bara för mig..."
Han hade varit så uppslukad av sin frihet att han glömt allt som hade med hans verkliga värld att göra. Trots Toms varning hade han tackat för sig och börjat gå hem mot deras hus helt själv. Mitt på vägen hade han gått med armarna utsträcka och sjungit, bara för sig själv. Snurrat flera varv och andats djupa andetag. Aldrig hade han känt sig så obehindrad. Vem vet när han skulle få känna så igen?
- När jag var på väg hem var det en man som kom gåendes emot mig och helt plötsligt hade en svart skåpbil kört upp bakom mig. Jag kommer inte ihåg allt för det gick så fort.
- Hur hamnade du inne i skåpbilen?
Varför fick han lov att svara på de här löjliga frågorna? Alla visste redan hur det hade gått till.
- De tvingade in mig, slog mig i bakhuvudet så jag svimmade.
De följande frågorna innehöll scenarion där han tvingades berätta om det första mötet med männen. De första slagen och hur de hade hållit honom vaken hela natten och morgonen. Han berättade för alla nyfikna öron hur han varit för rädd för att ens blunda. Han ville inte prata om det, ville inte komma ihåg allt men plötsligt satt han och nynnade på den där förbannade melodin som mannen hållt honom vaken med. Advokaten hade frågat och han hade svarat. Sedan hade allt som hörts varit hans nynnande. Inte förrän advokaten lagt sin hand på hans axel hade han reagerat. Snabbt hade han sökt efter Toms blick men fann honom stirrandes ned i sitt knä. Inte hellar någon annan på raden mötte honom. Minnesbilderna fick håret att resa sig på hans armar och han önskade någon kunde säga åt honom att det var OK nu, det är över.
"Mannen började rycka åt mitt håll. Han låtsades attackera och jag ryckte till varje gång. Varje gång flög jag in i väggen bakom mig och varje gång började han gapskratta. Han började sjunga på en låt och kröp ännu närmre mig. Jag kunde inte fly längre.
Jag var inklämd i hörnet med 2 män på varje sida och han kom krypandes emot mig i mitten. De andra männen vid sidan av mig började stämma in i sången och jag kunde även höra chaufförens röst framme i förarhytten. Alla stirrade på mig med svarta ögon. Det var riktigt obehagligt och jag började skrika åt dom att sluta. Jag kröp upp så långt jag kunde i hörnet och skrek. Nu var männen framme vid mig och försökte ta tag i mina ben. Jag sparkade åt alla håll. Försökte träffa dem i ansiktet eller magen. Men de fick tag i mig. Min panik blandades med deras sång"
- Vad tänkte du då?
Oavsett vilken fråga de hade ställt och sedan undrat vad han tänkt på hade alla frågor samma svar. Det spelade ingen roll vad som hade hänt eller vad som skulle hända. Alltid fanns det en människa som tog upp hans tankar. Det var för honom han hade fortsatt kämpa. En människa vars stöd han verkligen skulle behöva just nu. Det var det sista han hade lovat honom.
- Jag finns alltid här, Bill!
Varför kunde han inte möta honom då och ge honom en hjälpande hand med obehaget?
"Jag började tänka på Tom. Vad gjorde han nu? Visste han vad som hade hänt mig? Visste polisen vilka som tagit mig? Kanske var jag hemma om några dagar? Jag höll fast vid den tanken. Om några dagar skulle polisen ha hittat mig och jag var hemma hos min familj. Hemma hos Tom och gjorde allt vanligt man gör hemma. Sover i min säng, äter mammas hemmalagade mat, tittar på TV, disskuterar med Tom och bara är. Det såg jag fram emot...att bara få vara. Jag försökte intala mig själv att det här bara var tillfälligt. Jag kan ta det att jag måste ha den här dumma varma huvan på huvudet några dagar och behöva stå ut med deras stank om jag får komma hem om några dagar. Inga problem! Det klarar jag..."
- Kommer du ihåg den här bilden?
Innan han tittat upp från sitt bås och skåran han höll på att rispa in i träet kunde han höra sin mamma snyfta till nedanför. Han ville inte det här. Han ville inte ha bilder på det. Det som hänt skulle inte finnas dokumenterat, det skulle glömmas och begravas för att aldrig tas upp igen. Hantera det och gå vidare. Ingen skulle behöva riskera att såren kommer rivas upp igen. Trött tvingar han upp blicken och möter sig själv. Han ser silvertejp, bundna vrister och handleder. Han ser en livrädd och utmattad Bill. Jo, han kom ihåg den bilden. Han hade äntligen fått komma ut ur skåpbilen och känna frisk luft. Han hade långt inom sig hoppats att det skulle vara över, att skämtet skulle vara över. Men när mannen hade tagit upp kameran och knäppt ett kort hade han insett att den var långt borta.
- Såg du någonsin den här tjejen där, i det huset?
Förvånat lyfter han blicken igen och naglar fast sig i skåran han rispat upp. Han hade aldrig sett den bilden tidigare. Ansiktet kunde han utantill. De blå ögonen, det lilla ärret hon hade på hakan efter att ha ramlat i trappen som liten. Han visste hur rösten lät som tillhörde de rosa läpparna. Hur mjuk hennes hud var och han visste hur ont slagen hade gjort henne. Stum skakar han på huvudet och stirrar på bilden.
- Men du vet vem hon är?
Ja, det var hans Annie. Hon var alldeles sönderslagen men han kände igen henne alltför väl. De andra hade dragit efter andan åt hennes igensvullna öga och blodiga näsa. Men för honom var hon fortfarande vacker. Han nickade och kände värmen sprida sig runt i kroppen.
- Är det samma person som sitter där nere?
Advokaten pekade åt ett håll nedanför dem, ned mot raderna av stolar. Runt honom hörs människor vrida på sig, skor slår i stolsben och kläder prasslar. Han ser hur juryn sträcker på sig för att se och hur de sedan vänder sig mot honom med frågande min. I bröstet jagade hjärtat efter blod och han försöker koncentrera sig på att få alla organ i kroppen att fungera enligt överenskommelse. Lungorna andas, hjärtat pulserar, svetten kontrollerar temperaturen, hjärnan kordinerar allt. Satt hon verkligen där nere? Han hade trott att hon, precis som han, skulle välja att inte vara med på varandras vittnesmål. Särskillt med tanke på hur hon hade betett sig i hotell receptionen. Hon borde inte vara här? Men skulle han lita på vad advokaten pekade på befann hon sig på en stol där nere. Hela tiden hade hon suttit där och lyssnat på honom. Han önskade inget mer nu än att det kunde varit omvända roller. Att han varit den som i smyg fått sitta där nere, gömd bland alla och få lugna saknaden. Innan han lydde advokaten vände han sig till Tom för råd. Tvillingen var upptagen med att koncentrera sig på något som satt i samma riktning som advokaten pekade. Han suckar tyst för sig själv och lyckas inte komma på något mer som skulle kunna fördriva tiden. Någon harklar sig och han låter blicken leta sig till henne.
"En annan bil kör upp bredvid den grå bilen jag kommit i. Jag sliter blicken från honom en sekund och tittar på bilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En man går ur bilen och öppnar bakluckan. Han lyfter upp en kropp. En liten tjej. Hon har blondt hår och hon är helt sönderslagen. Jag ser hennes ansikte som är alldeles svullet och blått. Hon verkar inte vara vid medvetande. Hennes kropp bara hänger."
Samma tjej på bilden som visades på den stora skärmen, samma trasiga ansikte som han sett bäras ut från bilen den där första gången. Samma människa som han skrattat och gråtit med, gråtit för, var den samma människa som satt där nere och vred på sig på stolen. Håret hängde för hennes ögon och huvudet var nedböjt. Hans lilla sparv, Annie. Vad tänkte hon? En känsla av lycka spred sig inom honom och för en sekund glömde han allt som hade med rättegången att göra. Allt runtomkring dem var bara luft, inte värt att uppmärksamma för det skulle alltid finnas där. Han ville resa sig upp, gå ned till henne och lämna allt detta bakom dem. Ville hon skulle han ta med henne, erbjuda henne allt han hade och aldrig låta henne känna sorg igen. Det fanns ingenting han inte skulle göra för henne. Han hade henne att tacka för allt. Lugnt nickade han åt advokatens fråga på om det var samma tjej som på bilden.
Den manliga advokaten försökte tänka ut nästa fråga men hade helt tappat facit. Det var som om hela salen stannat upp och allas ögon var riktade mot paret som turades om med att kasta blickar efter varandra. Ibland mötte de varandra halvvägs och lät blicken hänga kvar. En känslostorm kastades rakt ut mot dem och deras sinnen jobbade för fullt med att försöka sortera upp allt och lägga det i rätt fack. Längtan efter varandra, Rädslan för den andras liv, den andras flykt. Det var kärlek och det var besvikelse. Men samtidigt en förståelse som kanske inte alltid gav det enklaste svaret. Bill ville le, han kunde känna rodnaden. Men han vågade inte. Viljan fick lov att läggas band på och avvakta. Han såg på henne att hon inte var redo än.
"De låg tätt emot varandra. Två vilsna själar som sökte tröst hos varandra. Den ena knappt vid medvetande men fast besluten om att hålla fast vid värmen. Den andre vid fullt medvetande och fast besluten att ta hand om och beskydda henne. Han hade legat där och strykt henne över håret. Tittat på hennes sargade ansikte och hört hennes djupa lugna andetag. Varje gång hon hade tryckt sig allt närmre hans bröst hade han lovat henne. Med lugn men väldigt bestämd röst hade han gett henne ett löfte. Sitt ord på att han skulle ta henne därifrån och få henne hel igen."
Kap 74
Annie
Rummet var fullt utav kostymklädda herrar och några enstaka kvinnor i dräkt. Allt som rördes ekade runt i salen och studsade mot den fattiga inredningen. Alla satt de med papper och penna prydligt i sina knän och iaktog. Som maskiner, redo att ta isär henne. Oroligt vred hon sig på den hårda stolen och klämde ned händerna mellan de korsade benen. Det enda som fattades var mannen som stod på den lilla upphöjda scenen och ropade ut auktionsnummer.
Såld till herren där bak för tre tusen!
Högst pris vann. Bästa frågan tog hem vinsten. Även om hon visste att hon inte gjort något fel kändes det som om hon förbereddes på att vandra den gröna milen fram till sin egen avrättning. Som om de snart skulle avslöja hennes brott och straffa henne för alla synder hon begått. Sättet alla stirrade på henne fick håret att krypa in i sina hårrötter igen och rulla ihop sig.
Vid hennes sida satt domaren med sin kappa och klubba. Något hon trodde bara förekom i filmer. Mitt emot henne satt juryn och provade om deras bläckpennor var klara att börja användas. Om bläcket fortfarande var flytande och kunde fylla i de små cirklar i blocket som bildats under tiden de väntat på att klubban skulle slå i bordet. På hennes andra sida satt de få människor som blivit inbjudna. Ditbjudna att få festa på hennes kadaver. Det var endast ett fåtal hon kände igen. Elin som satt tillsammans med hennes psykolog från sjukhuset. En hjälp som var menad åt henne men som hon helldre såg att Elin fick. Hennes advokat och vakterna som hjälpt dem dit på morgonen. Advokaten var en man i femtioårsåldern, nästan skallig men väldigt vänlig. Han kändes rätt. Längre bak satt en grupp hon gärna höll blicken ifrån.
Fyra manliga gestalter som då och då kastade ett öga på henne. Omringade av sina egna vakter och förlitandes på varandras sällskap var de ett slutet sällskap. Åskådare till showen som räknade ned. Som en sluten cirkel satt de där och delade varandras närhet, uppslutna av nyfikenhet. De sa inte mycket, men det syntes på dem att de var förväntansfulla. Något som fick avskyn att välla upp inom henne. Där satt de och väntade på att få höra om mardrömmarna som höll henne vaken dygnet runt. De hade satt klockan på ringning i morse endast för att hinna i tid för hennes avrättning. De skulle aldrig behöva sitta där uppe och bli utfrågad om de mest intima detaljer och de skulle aldrig behöva se vad hon såg när hon stängde ögonen. De satt där för att de blivit inbjudna. De vågade inte ens se på henne. Trots att de satt skyddade långt bak var de rädda för henne. I smyg sneglade de på henne men ingen vågade möta hennes blick. De ville höra allt men de var rädda för att höra det. Rädd för att det kanske smittade.
Kanske blandade hon ihop avsky med rädsla och saknad? Kanske var det besvikelsen över att inte han var där som hon medvetet vägrade se på dem och visa sin nervositet? Den enda hon ville dela med sig av var tillsammans med honom. Det här var deras slag. Det spelade ingen roll hur många som befann sig där inne, det fanns bara en person hon ville ha där. En människa som kunde ge henne den trygghet hon behövde för att klara av det här. Även om de inte skulle säga ett ord till varandra, skulle tanken på att han fanns där ge henne trygghet. Då fanns det en till som visste precis vad hon menade, hur hon kände. En människa hon kunde blunda och tänka tillbaka på. Hur han hållt om henne och tröstat henne. Dom var inne på sista kapitlet nu och det fick de lov att skapa tillsammans. Inte en och en som nu. Hon behövde sin Bill.
- God morgon,Annie!
Hennes advokat hade rest sig från stolen och stod nu alldeles framför henne.
- Hur mår du?
Om hon bara hade haft facit till alla frågor. Allt kändes som kuggfrågor. Eller om hon i alla fall kunde få alternativ.
1. Jo tack, jag mår bra!
X. Lite trött idag!
2. Aldrig mått sämre!
Hon visste precis hur hon mådde. Det var allt och ingenting på samma gång. Så hon nickade lätt och ryckte på axlarna, på så sätt kunde hon klämma in flera alternativ på samma gång.
- Kan inte du berätta om vad som hände din första kväll i Jerusalem?
Alltid börjar dom med de lätta frågorna. Advokatens skor knarrade när han cirkulerade runt på golvet och hon berättade hur hon frågat receptionisten på hennes hotell om en bra restaurang. En helt vanlig receptionist, någon som satt där varje natt och bläddrade i en tidning, inget mer än det. Om hon visste vad han hade för planer för henne och hur allt hade fortlöpt, hade hon fortfarande åkt till den där restaurangen nere vid floden då? Hon ställde sig frågan under tiden hon berättade och skorna knarrade runt. Med vetskapen om vad som hade hänt kom hon fram till att hon nog hade det. Att tacka nej och på så sätt kanske aldrig få träffa sin trygghet fick henne attt välja bort det enkla alternativet.
- Gjorde de någonsin illa dig?
Utan förvarning började hon skratta åt advokatens fråga. Hade de någonsin inte gjort henne illa? Alla i rummet tittade förvånat på henne när hon lät skrattet eka runt i salen. Hon blev så chockaad av sin egen reaktion så hon nickade bara på frågan.
- På vilket sätt gjorde de illa dig?
Hon samlade sig och insåg att skämtet var över.
- På alla möjliga sätt.
Aldrig hade hon blivit så utnyttjad som hon blivit utav männen. Hon berättade om hur de våldtog henne, tvingade henne tillfreddställa de äckligaste kroppar de kunde föreställa sig. Hon berättade i detalj hur de tvingade ned henne på golvet och blötte ned henne med urin. Varje liten detalj ville hon rista in i deras huvuden. Hade de kommit dit för att gotta sig åt hennes olycka skulle hon ge dem det. Ingen utav beskådarna såg på henne. Hon tog flera varv med blicken runt i salen men ingen vågade utmana henne. Alla var fega. Hon försökte få kontakt med Tom men han stirrade nervöst ned i golvet. Tänk bara när Bill skulle berätta sin version.
- Och hur klarade du av det?
Kallt tittade hon på juryn som satt med sina bläckpennor redo.
- Med piller, massor av piller.
- När träffade du Bill Kaulitz första gången?
Plötsligt började den slutna lilla gruppen röra sig längre bort bland stolarna. Äntligen hade frågan kommit som berörde dem. En utav dem var plötsligt inblandad och de skulle få valuta för sin medverkan. Hon kunde se hur tvillingen tryckte styvpappans hand och de andra bandmedlemmarna stöttande tittade på varandra. Ingen vände sig mot henne. Frågorna hon fått än så länge hade hon enkelt kunnat svara på. Den här frågan puttade till henne där hon satt på stolen. Det var nu det började, blottningen. På ett sätt brydde hon sig inte så mycket om våldtäkterna eller slagen. Det var tiden med honom hon värdesatte och tog illa vid sig att folk ville snoka i. Tiden med honom var hennes och inget hon ville dela med sig av inför kostymklädda maskiner. Han var inte hennes längre så minnena hon hade var alltför ömtåliga för att leka med. Han var något hon tog fram när hon behövde, som hjälpte henne överleva. Absolut inget hon ville visa upp för andra.
"Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon."
När hon spelade upp allt igen blev han och allt så verkligt. Blundade hon kunde hon se honom. Höra hans underbara stämma alldeles intill sitt öra. Ett leende spred sig på läpparna och fuktades samtidigt av tårarna som rann över hennes kinder.
"Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen."
Hon svalde gång på gång, försökte pressa ned luften som rymdes i hennes mun. Orden fick inte plats längre och hon höll båda händerna om halsen. Kroppen ville inte sammarbeta när lungorna försökte tänjas ut.
- Annie, är du OK?
Domaren med den svarta kappan brevid henne hade lutat sig mot henne och lagt ena handen på hennes axel.
Men nej, hon var inte OK.
Det spände, sträckte i henne efter något som inte fanns där. Tårarna som fyllde henne med den salta eftersmaken gav henne inget rum att andas. Hon saknade just de där ögonparen. Den djupbruna grunden som alltid lyckades ge henne hopp. Hon saknade famnen som alltid höll henne varm och mannen som höll henne trygg. Andetag efter andetag försökte hon ta in men överallt tog det stopp.
- Nej, jag är inte OK!
"- Hej! Jag heter Bill förresten.
Jag stirrar på hans hand, fortfarande lite chockad. Sakta tar jag fram min hand och lägger den tillrätta i hans. Han hade smala vackra händer. Jag skakade hans hand och tittade upp.
- Hej! Jag heter Annie.
Min blick fastande när jag såg hans ansikte. Lampans klena strålar hade äntligen hittat honom. Våra händer skakades fortfarande upp och ned, sakta sakta. Jag tittade honom rakt in i ögonen. Bruna mörka ögon, nätta små läppar, höga kindben...håret. Han log lite generat och drog åt sig handen. Jag vände blicken ned i madrassen. Mitt hjärta bultade. Det var han..."
Tom
När han öppnade dörren in till deras rum fann han det helt tomt. Första tanken var att genast anmäla honom försvunnen. Att hans bror gett sig av och kanske hittat på något dumt? Sedan kom han på att Saki skulle ta hand om honom idag. De skulle antagligen bara kolla på en film eller något för att försöka fördriva tiden. Trött sparkade han av sig skorna och satte sig i fotöljen som stod framför honom. Ur fickan fiskade han upp en cigarett, tände den och drog ett djupt efterlängtat halsbloss. Det hade varit en lång dag och han kände sig helt utmattad efter alla intryck och bilder han fått uppmålade framför sig. Och då var bara det här första dagen utav en hel veckas vittnesmål och redogörelser. Plötsligt slängs dörren upp och en andfådd Bill nästan dyker in i rummet. När han får syn på Tom harklar han sig och försöker diskret lugna ned sig och stänger dörren. De nickade åt varandra och Bill går bort mot kylskåpet för att hämta en flaska vatten. Med ryggen åt Tom dricker han några klunkar innan han går bort mot sängen där han plockar upp någon liten papperslapp han låtsas läsa. Hela tiden sneglandes på Tom. Tom satt kvar i fotöljen och tittade roat på sin bror som trippade omkring inne i rummet och försökte tyda ett upp och nedvänt kvitto från deras roomservice i morse. Hur han försökte verka ointresserad men avslöjade sig så väl med de smygande blickarna. Det var så uppenbart vad han ville och varför han hade kommit inrusande i rummet. Han hade varit lite tidigare än bestämt så Bill hade nog inte förväntat att hitta honom där överhuvudtaget. Därav den plötsliga entren.
Tom satte sig tillrätta i fotöljen och bestämde sig för att bryta tystnaden.
- Vad vill du veta, Bill?
Hans bror tittade förvånat upp på honom från sängen och höjde axlarna i en gest. Som om han inte hade en aning om vad Tom pratade om. Som om kvittot faktiskt hade något viktigt skrivet på sig, upp och ned. Tom gav honom en menande blick och nickade mot papperet. Bill hade alltid varit bra på att agera, dock visste han alltid när Bill fejkade. Han hade lärt sig alla tecken som tydde på lögn hos honom. Han försökte sig på några scener utav ögon stora som frågetecken innan han satte sig ned i fotöljen brevid och suckade.
- Allt, jag vill veta allt!
Han kunde se framför sig hur Bill följt klockan maniskt och väntat på att han skulle komma hem och kunna ge en full rapport på allt som hade hänt borta i rättsalen. Första dagen hade han valt att inte följa med till rätten, han behövde lite tid att landa. Så idag hade bara Tom, Gustav, Georg och Gordon gått. Mamma ville stanna kvar ifall Bill behövde stöd.
Han tittade upp på sin bror och försökte hitta på ett ord som kunde förklara hur han kände. Men varje ord han kom på kändes för vekt. Han hade hoppats på att den första dagen skulle lyckas sätta ribban för resten av veckan. Men trots allt det han hade hört från Annie, kände han på sig att det inte var något jämfört med hur han skulle reagera på morgondagen. Det skrämde honom men samtidigt ville han inte oroa sin bror i onödan. Bill skulle få det kämpigt nog ändå.
- Det var...mycket!
För det var så hade varit, mycket. Både att tvingas se hur Annie kämpade med att hålla samman allt och att höra alla hemska detaljer om hur de hade behandlats. Nu var allt helt plötsligt hundra procent verklighet för honom.
Bill nickade och började pilla på nagelbanden igen. De visste båda vart deras samtal skulle leda, det var bara en fråga om tid. Tom hade varit borta i åtta timmar sammanlagt och han kunde svära på att varje minut hos Bill hade gått till att tänka på henne. Bill tog en klunk till ur vattenflasan och tog mod till sig.
-Och hur, hur verkade hon?
Ja, hur verkade hon? Varje gång de fått ögonkontakt hade båda flytt undan. Ingen kände sig modig nog att avslöja sig för varandra eller bekänna sin rädsla. Han var rädd för att visa sig besviken och få henne osäker. Även om det var just det han var, besviken, så ville han inte lägga en ännu tyngre börda på hennes axlar. Vad hon gjort mot Bill hade inte i en rättsal att göra eller hade ingen rätt att påverka hennes mentala hälsa i det här stadiet. Han var inte riktigt redo att stötta henne riktigt än, men han visste bättre än att försöka störta henne. Det hade inte tagit lång tid innan han insett hur skör hon var. Aldrig hade han sett henne gråta men idag hade inte tagit mer än några frågor innan hennes ögon börjat blänka.
- Såg hon lycklig ut?
Bills fråga fick honom att sätta röken i halsen och började hosta. Förvånat tittade han upp på honom.Vad var det för fråga? Om hon såg lycklig ut? Bill satt med knäna uppdragna och vilade hakan mellan knäskålarna. Han försökte förstå vad hans bror ville få ut av den frågan, vad som fått honom att ställa den? Hade någon gett honom samma tillfälle att få fråga något hade han inte ens förväntat sig att någon skulle ha ett vettigt svar om han ställde den frågan. Om hon var lycklig, hur skulle hon kunna vara ens i närheten av lycklig?
- Vad menar du?
Bill borrade ned hakan längre ned mellan knäna och höll om sina fötter med båda händerna. Han slets fortfarande mellan att vara arg på henne eller förlåta. Nu när hon var i närheten igen kunde, ville han inte ge upp möjligheten att hon kanske skulle komma tillbaka. Men Tom kände sin bror och visste att han analyserade varje liten sak hundra gånger om innan han kom till ett beslut. Ett beslut som antagligen skulle omformuleras ett tiotal gånger under dagen beroende på vad hans nya analyser skulle komma fram till. Ena sekunden ville han inte ha något att göra med henne överhuvudtaget. Den andra sekunden kkunde han ge allt för att få se henne igen. Allt som kom ut från hans mun behövde inte innehålla logik för tillfället.
- Va?
Bill vaknade ur sin koma och skakade lätt på huvudet.
- Jag vet inte, Tom?
Han sträckte ut en hand mot Tom och bad om en cigarett att sätta mellan sitt pek och långfinger. Tom drog fram en cigarett och erbjöd sig att tända den med sin tändare. Bill drog några djupa bloss på darrande händer och kröp ihop ännu mer i fotöljen.
- Såg hon ledsen ut?
Han visste att det fortfarande gjorde ont i hans bror när det gällde Annie. Oavsett hur illa hon hade gjort honom delade de fortfarande på en väldigt stor plats i hans hjärta, han och Annie. Bill ville att hon skulle må bra.
Tom nickade mot sin bror och sträckte sig fram för att fimpa sin cigarett. Det hade han sett redan dagen innan. Det hade tagit honom några sekunder, sedan hade han insett hur olycklig hon var. Han visste skillnad på lycka och olycka och hon hade haft det sistnämnda målat i lysande färg i ansiktet nere i hotell receptionen. Idag hade inte varit annorlunda, långt ifrån. Men i morgon var det Bills tur.
- Hur känns det inför i morgon?
Han var nästan rädd för att fråga den frågan. En dag han visste skulle komma förr eller senare. En dag som han sett fram emot i början, sett fram emot att få känna sig delaktig i deras historia. En dag han drömt madrömmar om. En dag han varit rädd skulle innehålla att männen skulle bli dömda för mord. Nu var det bara några timmar kvar innan dagen skulle vara här och han såg hur Bill vred sig i fotöljen och hur det skavde.
- Det känns bra att det snart är över...
Bill bytte position och satte sig i skräddarställning.
- Men jag är rädd, Tom!
När han satt där i fotöljen såg han om möjligt ännu mindre och tunnare ut än vad han gjort innan. Om några timmar skulle hans bror kläs av ända in på benen. Allt som han försökt gömma undan och skona resten av sina nära och kära, skulle fläkas upp och lämnas öppet för resten av världen att ta åt sig av buffe bordet. Allt som Bill så hårt hållt på och skyddat dem ifrån skulle snart släppas lös. Han visste att Bill skämdes över vad han männen gjort mot honom. Att han kände sig smutsig. Men han skulle finnas där vid sin brors sida och stötta honom, oavsett vad som skulle komma fram. Det fanns inget som skulle kunna hålla honom borta eller skrämma honom. Allt Bill hade gått igenom skulle han gå igenom.
- Jag vet att du är det.
Han tog sin brors hand och tryckte den hårt mot sitt bröst, hoppades han skulle känna hur innerligt han önskade sin brors trygghet. De balanserade på kanten nu, men Tom var fast besluten om att hålla balansen för dem båda.
- Men jag finns alltid här, jag lämnar dig aldrig.
Att balansera på kanten betyder att väga nackdelar mot fördelar. Att försöka ta ett steg i taget och inte stanna till på mitten. Det kräver att man inte låter de farliga partierna tvinga en ta steget tillbaka utav rädslan för att falla. Det kräver ett mod starkt nog att se förbi hindren. Så när Bill frågade om Annie såg ledsen ut nickade han bara. Ord hade avslöjat honom. Vad han inte berättade var att hennes första tårar bröt sig fri då hon insåg att han inte var den hon trodde. Att ögonblicket då hon insåg att hans bror, hennes trygghet, inte var gestalten i den stora svarta huvtröjan hade sänkt henne. När de hasselnötsbruna ögonen skvallrat om en tvilling och hon funnit sig alldeles ensam i den stora salen bland kostymer och kritiska ögon. Vad han inte berättade var att just det ögonblicket hade fått dem båda att gråta. Hon för att hon aldrig känt sig så ensam och sårbar. Han för att han plötsligt insåg hur illa det gjorde henne att försöka verka så stark. Han var medveten om att hans bror försökte med samma metod, men de hade varandra. Med henne var det annorlunda. Hon var ensam. Vad han inte berättade var att rättegången fick avbrytas då Annie fick ett sammanbrott. Men balanserar man på en kant måste man väga fördelar mot nackdelar. Toms fördel var hans bror. Hur orättvist det än kändes var hon en nackdel just nu. Hon var den svaga länken mellan tvillingarna. Hon hade svikit dem, sig själv.
Ska man komma till andra sidan måste man fortsätta stega frammåt.
Rummet var fullt utav kostymklädda herrar och några enstaka kvinnor i dräkt. Allt som rördes ekade runt i salen och studsade mot den fattiga inredningen. Alla satt de med papper och penna prydligt i sina knän och iaktog. Som maskiner, redo att ta isär henne. Oroligt vred hon sig på den hårda stolen och klämde ned händerna mellan de korsade benen. Det enda som fattades var mannen som stod på den lilla upphöjda scenen och ropade ut auktionsnummer.
Såld till herren där bak för tre tusen!
Högst pris vann. Bästa frågan tog hem vinsten. Även om hon visste att hon inte gjort något fel kändes det som om hon förbereddes på att vandra den gröna milen fram till sin egen avrättning. Som om de snart skulle avslöja hennes brott och straffa henne för alla synder hon begått. Sättet alla stirrade på henne fick håret att krypa in i sina hårrötter igen och rulla ihop sig.
Vid hennes sida satt domaren med sin kappa och klubba. Något hon trodde bara förekom i filmer. Mitt emot henne satt juryn och provade om deras bläckpennor var klara att börja användas. Om bläcket fortfarande var flytande och kunde fylla i de små cirklar i blocket som bildats under tiden de väntat på att klubban skulle slå i bordet. På hennes andra sida satt de få människor som blivit inbjudna. Ditbjudna att få festa på hennes kadaver. Det var endast ett fåtal hon kände igen. Elin som satt tillsammans med hennes psykolog från sjukhuset. En hjälp som var menad åt henne men som hon helldre såg att Elin fick. Hennes advokat och vakterna som hjälpt dem dit på morgonen. Advokaten var en man i femtioårsåldern, nästan skallig men väldigt vänlig. Han kändes rätt. Längre bak satt en grupp hon gärna höll blicken ifrån.
Fyra manliga gestalter som då och då kastade ett öga på henne. Omringade av sina egna vakter och förlitandes på varandras sällskap var de ett slutet sällskap. Åskådare till showen som räknade ned. Som en sluten cirkel satt de där och delade varandras närhet, uppslutna av nyfikenhet. De sa inte mycket, men det syntes på dem att de var förväntansfulla. Något som fick avskyn att välla upp inom henne. Där satt de och väntade på att få höra om mardrömmarna som höll henne vaken dygnet runt. De hade satt klockan på ringning i morse endast för att hinna i tid för hennes avrättning. De skulle aldrig behöva sitta där uppe och bli utfrågad om de mest intima detaljer och de skulle aldrig behöva se vad hon såg när hon stängde ögonen. De satt där för att de blivit inbjudna. De vågade inte ens se på henne. Trots att de satt skyddade långt bak var de rädda för henne. I smyg sneglade de på henne men ingen vågade möta hennes blick. De ville höra allt men de var rädda för att höra det. Rädd för att det kanske smittade.
Kanske blandade hon ihop avsky med rädsla och saknad? Kanske var det besvikelsen över att inte han var där som hon medvetet vägrade se på dem och visa sin nervositet? Den enda hon ville dela med sig av var tillsammans med honom. Det här var deras slag. Det spelade ingen roll hur många som befann sig där inne, det fanns bara en person hon ville ha där. En människa som kunde ge henne den trygghet hon behövde för att klara av det här. Även om de inte skulle säga ett ord till varandra, skulle tanken på att han fanns där ge henne trygghet. Då fanns det en till som visste precis vad hon menade, hur hon kände. En människa hon kunde blunda och tänka tillbaka på. Hur han hållt om henne och tröstat henne. Dom var inne på sista kapitlet nu och det fick de lov att skapa tillsammans. Inte en och en som nu. Hon behövde sin Bill.
- God morgon,Annie!
Hennes advokat hade rest sig från stolen och stod nu alldeles framför henne.
- Hur mår du?
Om hon bara hade haft facit till alla frågor. Allt kändes som kuggfrågor. Eller om hon i alla fall kunde få alternativ.
1. Jo tack, jag mår bra!
X. Lite trött idag!
2. Aldrig mått sämre!
Hon visste precis hur hon mådde. Det var allt och ingenting på samma gång. Så hon nickade lätt och ryckte på axlarna, på så sätt kunde hon klämma in flera alternativ på samma gång.
- Kan inte du berätta om vad som hände din första kväll i Jerusalem?
Alltid börjar dom med de lätta frågorna. Advokatens skor knarrade när han cirkulerade runt på golvet och hon berättade hur hon frågat receptionisten på hennes hotell om en bra restaurang. En helt vanlig receptionist, någon som satt där varje natt och bläddrade i en tidning, inget mer än det. Om hon visste vad han hade för planer för henne och hur allt hade fortlöpt, hade hon fortfarande åkt till den där restaurangen nere vid floden då? Hon ställde sig frågan under tiden hon berättade och skorna knarrade runt. Med vetskapen om vad som hade hänt kom hon fram till att hon nog hade det. Att tacka nej och på så sätt kanske aldrig få träffa sin trygghet fick henne attt välja bort det enkla alternativet.
- Gjorde de någonsin illa dig?
Utan förvarning började hon skratta åt advokatens fråga. Hade de någonsin inte gjort henne illa? Alla i rummet tittade förvånat på henne när hon lät skrattet eka runt i salen. Hon blev så chockaad av sin egen reaktion så hon nickade bara på frågan.
- På vilket sätt gjorde de illa dig?
Hon samlade sig och insåg att skämtet var över.
- På alla möjliga sätt.
Aldrig hade hon blivit så utnyttjad som hon blivit utav männen. Hon berättade om hur de våldtog henne, tvingade henne tillfreddställa de äckligaste kroppar de kunde föreställa sig. Hon berättade i detalj hur de tvingade ned henne på golvet och blötte ned henne med urin. Varje liten detalj ville hon rista in i deras huvuden. Hade de kommit dit för att gotta sig åt hennes olycka skulle hon ge dem det. Ingen utav beskådarna såg på henne. Hon tog flera varv med blicken runt i salen men ingen vågade utmana henne. Alla var fega. Hon försökte få kontakt med Tom men han stirrade nervöst ned i golvet. Tänk bara när Bill skulle berätta sin version.
- Och hur klarade du av det?
Kallt tittade hon på juryn som satt med sina bläckpennor redo.
- Med piller, massor av piller.
- När träffade du Bill Kaulitz första gången?
Plötsligt började den slutna lilla gruppen röra sig längre bort bland stolarna. Äntligen hade frågan kommit som berörde dem. En utav dem var plötsligt inblandad och de skulle få valuta för sin medverkan. Hon kunde se hur tvillingen tryckte styvpappans hand och de andra bandmedlemmarna stöttande tittade på varandra. Ingen vände sig mot henne. Frågorna hon fått än så länge hade hon enkelt kunnat svara på. Den här frågan puttade till henne där hon satt på stolen. Det var nu det började, blottningen. På ett sätt brydde hon sig inte så mycket om våldtäkterna eller slagen. Det var tiden med honom hon värdesatte och tog illa vid sig att folk ville snoka i. Tiden med honom var hennes och inget hon ville dela med sig av inför kostymklädda maskiner. Han var inte hennes längre så minnena hon hade var alltför ömtåliga för att leka med. Han var något hon tog fram när hon behövde, som hjälpte henne överleva. Absolut inget hon ville visa upp för andra.
"Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon."
När hon spelade upp allt igen blev han och allt så verkligt. Blundade hon kunde hon se honom. Höra hans underbara stämma alldeles intill sitt öra. Ett leende spred sig på läpparna och fuktades samtidigt av tårarna som rann över hennes kinder.
"Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen."
Hon svalde gång på gång, försökte pressa ned luften som rymdes i hennes mun. Orden fick inte plats längre och hon höll båda händerna om halsen. Kroppen ville inte sammarbeta när lungorna försökte tänjas ut.
- Annie, är du OK?
Domaren med den svarta kappan brevid henne hade lutat sig mot henne och lagt ena handen på hennes axel.
Men nej, hon var inte OK.
Det spände, sträckte i henne efter något som inte fanns där. Tårarna som fyllde henne med den salta eftersmaken gav henne inget rum att andas. Hon saknade just de där ögonparen. Den djupbruna grunden som alltid lyckades ge henne hopp. Hon saknade famnen som alltid höll henne varm och mannen som höll henne trygg. Andetag efter andetag försökte hon ta in men överallt tog det stopp.
- Nej, jag är inte OK!
"- Hej! Jag heter Bill förresten.
Jag stirrar på hans hand, fortfarande lite chockad. Sakta tar jag fram min hand och lägger den tillrätta i hans. Han hade smala vackra händer. Jag skakade hans hand och tittade upp.
- Hej! Jag heter Annie.
Min blick fastande när jag såg hans ansikte. Lampans klena strålar hade äntligen hittat honom. Våra händer skakades fortfarande upp och ned, sakta sakta. Jag tittade honom rakt in i ögonen. Bruna mörka ögon, nätta små läppar, höga kindben...håret. Han log lite generat och drog åt sig handen. Jag vände blicken ned i madrassen. Mitt hjärta bultade. Det var han..."
Tom
När han öppnade dörren in till deras rum fann han det helt tomt. Första tanken var att genast anmäla honom försvunnen. Att hans bror gett sig av och kanske hittat på något dumt? Sedan kom han på att Saki skulle ta hand om honom idag. De skulle antagligen bara kolla på en film eller något för att försöka fördriva tiden. Trött sparkade han av sig skorna och satte sig i fotöljen som stod framför honom. Ur fickan fiskade han upp en cigarett, tände den och drog ett djupt efterlängtat halsbloss. Det hade varit en lång dag och han kände sig helt utmattad efter alla intryck och bilder han fått uppmålade framför sig. Och då var bara det här första dagen utav en hel veckas vittnesmål och redogörelser. Plötsligt slängs dörren upp och en andfådd Bill nästan dyker in i rummet. När han får syn på Tom harklar han sig och försöker diskret lugna ned sig och stänger dörren. De nickade åt varandra och Bill går bort mot kylskåpet för att hämta en flaska vatten. Med ryggen åt Tom dricker han några klunkar innan han går bort mot sängen där han plockar upp någon liten papperslapp han låtsas läsa. Hela tiden sneglandes på Tom. Tom satt kvar i fotöljen och tittade roat på sin bror som trippade omkring inne i rummet och försökte tyda ett upp och nedvänt kvitto från deras roomservice i morse. Hur han försökte verka ointresserad men avslöjade sig så väl med de smygande blickarna. Det var så uppenbart vad han ville och varför han hade kommit inrusande i rummet. Han hade varit lite tidigare än bestämt så Bill hade nog inte förväntat att hitta honom där överhuvudtaget. Därav den plötsliga entren.
Tom satte sig tillrätta i fotöljen och bestämde sig för att bryta tystnaden.
- Vad vill du veta, Bill?
Hans bror tittade förvånat upp på honom från sängen och höjde axlarna i en gest. Som om han inte hade en aning om vad Tom pratade om. Som om kvittot faktiskt hade något viktigt skrivet på sig, upp och ned. Tom gav honom en menande blick och nickade mot papperet. Bill hade alltid varit bra på att agera, dock visste han alltid när Bill fejkade. Han hade lärt sig alla tecken som tydde på lögn hos honom. Han försökte sig på några scener utav ögon stora som frågetecken innan han satte sig ned i fotöljen brevid och suckade.
- Allt, jag vill veta allt!
Han kunde se framför sig hur Bill följt klockan maniskt och väntat på att han skulle komma hem och kunna ge en full rapport på allt som hade hänt borta i rättsalen. Första dagen hade han valt att inte följa med till rätten, han behövde lite tid att landa. Så idag hade bara Tom, Gustav, Georg och Gordon gått. Mamma ville stanna kvar ifall Bill behövde stöd.
Han tittade upp på sin bror och försökte hitta på ett ord som kunde förklara hur han kände. Men varje ord han kom på kändes för vekt. Han hade hoppats på att den första dagen skulle lyckas sätta ribban för resten av veckan. Men trots allt det han hade hört från Annie, kände han på sig att det inte var något jämfört med hur han skulle reagera på morgondagen. Det skrämde honom men samtidigt ville han inte oroa sin bror i onödan. Bill skulle få det kämpigt nog ändå.
- Det var...mycket!
För det var så hade varit, mycket. Både att tvingas se hur Annie kämpade med att hålla samman allt och att höra alla hemska detaljer om hur de hade behandlats. Nu var allt helt plötsligt hundra procent verklighet för honom.
Bill nickade och började pilla på nagelbanden igen. De visste båda vart deras samtal skulle leda, det var bara en fråga om tid. Tom hade varit borta i åtta timmar sammanlagt och han kunde svära på att varje minut hos Bill hade gått till att tänka på henne. Bill tog en klunk till ur vattenflasan och tog mod till sig.
-Och hur, hur verkade hon?
Ja, hur verkade hon? Varje gång de fått ögonkontakt hade båda flytt undan. Ingen kände sig modig nog att avslöja sig för varandra eller bekänna sin rädsla. Han var rädd för att visa sig besviken och få henne osäker. Även om det var just det han var, besviken, så ville han inte lägga en ännu tyngre börda på hennes axlar. Vad hon gjort mot Bill hade inte i en rättsal att göra eller hade ingen rätt att påverka hennes mentala hälsa i det här stadiet. Han var inte riktigt redo att stötta henne riktigt än, men han visste bättre än att försöka störta henne. Det hade inte tagit lång tid innan han insett hur skör hon var. Aldrig hade han sett henne gråta men idag hade inte tagit mer än några frågor innan hennes ögon börjat blänka.
- Såg hon lycklig ut?
Bills fråga fick honom att sätta röken i halsen och började hosta. Förvånat tittade han upp på honom.Vad var det för fråga? Om hon såg lycklig ut? Bill satt med knäna uppdragna och vilade hakan mellan knäskålarna. Han försökte förstå vad hans bror ville få ut av den frågan, vad som fått honom att ställa den? Hade någon gett honom samma tillfälle att få fråga något hade han inte ens förväntat sig att någon skulle ha ett vettigt svar om han ställde den frågan. Om hon var lycklig, hur skulle hon kunna vara ens i närheten av lycklig?
- Vad menar du?
Bill borrade ned hakan längre ned mellan knäna och höll om sina fötter med båda händerna. Han slets fortfarande mellan att vara arg på henne eller förlåta. Nu när hon var i närheten igen kunde, ville han inte ge upp möjligheten att hon kanske skulle komma tillbaka. Men Tom kände sin bror och visste att han analyserade varje liten sak hundra gånger om innan han kom till ett beslut. Ett beslut som antagligen skulle omformuleras ett tiotal gånger under dagen beroende på vad hans nya analyser skulle komma fram till. Ena sekunden ville han inte ha något att göra med henne överhuvudtaget. Den andra sekunden kkunde han ge allt för att få se henne igen. Allt som kom ut från hans mun behövde inte innehålla logik för tillfället.
- Va?
Bill vaknade ur sin koma och skakade lätt på huvudet.
- Jag vet inte, Tom?
Han sträckte ut en hand mot Tom och bad om en cigarett att sätta mellan sitt pek och långfinger. Tom drog fram en cigarett och erbjöd sig att tända den med sin tändare. Bill drog några djupa bloss på darrande händer och kröp ihop ännu mer i fotöljen.
- Såg hon ledsen ut?
Han visste att det fortfarande gjorde ont i hans bror när det gällde Annie. Oavsett hur illa hon hade gjort honom delade de fortfarande på en väldigt stor plats i hans hjärta, han och Annie. Bill ville att hon skulle må bra.
Tom nickade mot sin bror och sträckte sig fram för att fimpa sin cigarett. Det hade han sett redan dagen innan. Det hade tagit honom några sekunder, sedan hade han insett hur olycklig hon var. Han visste skillnad på lycka och olycka och hon hade haft det sistnämnda målat i lysande färg i ansiktet nere i hotell receptionen. Idag hade inte varit annorlunda, långt ifrån. Men i morgon var det Bills tur.
- Hur känns det inför i morgon?
Han var nästan rädd för att fråga den frågan. En dag han visste skulle komma förr eller senare. En dag som han sett fram emot i början, sett fram emot att få känna sig delaktig i deras historia. En dag han drömt madrömmar om. En dag han varit rädd skulle innehålla att männen skulle bli dömda för mord. Nu var det bara några timmar kvar innan dagen skulle vara här och han såg hur Bill vred sig i fotöljen och hur det skavde.
- Det känns bra att det snart är över...
Bill bytte position och satte sig i skräddarställning.
- Men jag är rädd, Tom!
När han satt där i fotöljen såg han om möjligt ännu mindre och tunnare ut än vad han gjort innan. Om några timmar skulle hans bror kläs av ända in på benen. Allt som han försökt gömma undan och skona resten av sina nära och kära, skulle fläkas upp och lämnas öppet för resten av världen att ta åt sig av buffe bordet. Allt som Bill så hårt hållt på och skyddat dem ifrån skulle snart släppas lös. Han visste att Bill skämdes över vad han männen gjort mot honom. Att han kände sig smutsig. Men han skulle finnas där vid sin brors sida och stötta honom, oavsett vad som skulle komma fram. Det fanns inget som skulle kunna hålla honom borta eller skrämma honom. Allt Bill hade gått igenom skulle han gå igenom.
- Jag vet att du är det.
Han tog sin brors hand och tryckte den hårt mot sitt bröst, hoppades han skulle känna hur innerligt han önskade sin brors trygghet. De balanserade på kanten nu, men Tom var fast besluten om att hålla balansen för dem båda.
- Men jag finns alltid här, jag lämnar dig aldrig.
Att balansera på kanten betyder att väga nackdelar mot fördelar. Att försöka ta ett steg i taget och inte stanna till på mitten. Det kräver att man inte låter de farliga partierna tvinga en ta steget tillbaka utav rädslan för att falla. Det kräver ett mod starkt nog att se förbi hindren. Så när Bill frågade om Annie såg ledsen ut nickade han bara. Ord hade avslöjat honom. Vad han inte berättade var att hennes första tårar bröt sig fri då hon insåg att han inte var den hon trodde. Att ögonblicket då hon insåg att hans bror, hennes trygghet, inte var gestalten i den stora svarta huvtröjan hade sänkt henne. När de hasselnötsbruna ögonen skvallrat om en tvilling och hon funnit sig alldeles ensam i den stora salen bland kostymer och kritiska ögon. Vad han inte berättade var att just det ögonblicket hade fått dem båda att gråta. Hon för att hon aldrig känt sig så ensam och sårbar. Han för att han plötsligt insåg hur illa det gjorde henne att försöka verka så stark. Han var medveten om att hans bror försökte med samma metod, men de hade varandra. Med henne var det annorlunda. Hon var ensam. Vad han inte berättade var att rättegången fick avbrytas då Annie fick ett sammanbrott. Men balanserar man på en kant måste man väga fördelar mot nackdelar. Toms fördel var hans bror. Hur orättvist det än kändes var hon en nackdel just nu. Hon var den svaga länken mellan tvillingarna. Hon hade svikit dem, sig själv.
Ska man komma till andra sidan måste man fortsätta stega frammåt.
Kap 73
Det lilla flygplanet hade stängt alla dörrar och börjat rulla bort mot startbanan. Ute var det fortfarande mörkt och hela området var upplyst av röda, blå och gröna lysen. Tänk att se allt detta från ovan. Skulle en vanlig människa som inte var utbildad pilot förstå något utav alla dessa mönster i olika färger? Hon och hennes sällskap följde de blå lysena och snart skulle planet öka farten och lämna den trygga marken. De skulle tryckas bak i stolarna och det skulle slå lock för öronen. Undra om det var en kalkylerad bieffekt för att människorna ombord på planet inte skulle höra de panikartade skrik som skulle komma fram vid en olycka? Om de klarat av att ge oss ett transportmedel i form av en flera ton tung kropp som flyger, borde de väl kunna komma på ett sätt att förhindra lock för öronen? Nej, det var nog uttänkt från första början. Hennes kropp sjönk ned i sätet när farten ökade och hon blundade. Skulle en hastig olycka inträffa skulle hon i alla fall inte se det och hade hon tur skulle det gå fort. Några hundra meter, ett par sekunder och allt kunde vara förändrat. Hon hade tänkt samma sak förra gången hon satte på ett plan till Israel. På några sekunder kan ens liv förändras helt och hållet eller rentav av sluta. Något hon visste allt om. Förra gången hade hon även sökt bland molnen efter alla de änglar som sades leva där uppe. Inte heller denna gången skulle hon se några. Inga bekanta ansikten hon saknade. Ingen ur hennes familj som glatt vinkade och meddelade att allt var bra. Den enda bekanta hon såg var Elin som satt brevid henne och sov. Inom tio minuter hade Elin slocknat och nu hängde huvudet på henne och guppade i takt med luftgroparna de passerade. Besviket vände hon sig mot fönstret och utsikten hon hade innan de passerade molnen. Precis som på startbanan kryllade det av små ljus där nere. Små miniatyrliv som precis skulle börja sina normala liv. Undra vem det var som precis tände den lampan i det huset? Var det en Johan eller en Johanna? Skulle den människan äta frukost nu? Kanske flingor med fil och en kopp kaffe? Kanske en dusch sen innan Johan eller Johanna tar på sig ytterskorna och skyndar iväg till jobbet? Tänk va många liv som pågår där nere. Undra om vi kommer flyga över deras hus?
På flygplatsen möttes de upp av säkerhetspersonalen som skulle följa med dem till hotellet. Tydligen och precis som förväntat, hade det samlats en hel del människor utanför flygplatsen, hotellet och domstolen. Alla ville få en skymt av historien som gäckat hela världen i månader nu. Det var fem stora män med snaggat hår och kostym och öronsnäcka. De blev förvarnade om att det skulle bli högljudt och det skulle bli mycket knuffande från fansen utanför. Vakterna skulle göra sitt bästa men de kunde inte garantera att det inte skulle gå hårdhänt till. Fick de lov skulle de bara ta tag i dem och slänga in dem i bilen som väntade. Sömnen som hade befunnit sig i närheten hela tiden var som bortblåst och det var med fasa hon såg på alla unga hysteriska tjejer som stod utanför glasdörrarna och tjöt. Automatiskt började handen leta efter Elins hand, men hon fick aldrig något tag. Plötsligt var Elin långt framför henne och hon fick känna på hur brutal folksamlingar kunde vara. Det armbågades, skreks, nöps och luggages när vakterna knuffade fram henne mellan dem. Inne i bilen försökte hon än en gång få kontakt med Elin, men hon hade blicken fäst långt borta. Varför hade hon ens brytt sig om att ta med henne hit? De visste mycket väl båda två att de skulle driva varandra till vansinne, men någonstanns hoppades hon fortfarande på att det skulle ordna upp sig mellan dem när hon fick reda på hur det verkligen hade varit. Här nere kunde inte längre Elin blunda för det och kanske skulle det väcka henne?
Bakom receptionsdisken satt en äldre herre med kroknäsa och kort krulligt hår. Han var klädd i svart kostym och var nyrakad med grå fält efter skäggstubben. Lite sneögt välkomnade han dem till hotellet. De gav honom sina pass och han började genast studera dem, jämföra bilderna och knappa in något på den lilla datorn som stod på bänken. Det hela var väldigt prydligt upplagt och han bar en guldig namnskylt med något konstigt namn på som ingen kunde uttala. Någon minut senare såg han upp på dem och gav tillbaka deras pass.
- Ni har nu checkat in under namnet Carlito!
På grund av säkerhetsskäl fick de lov att bo under ett annat namn. Det var ett välkänt hotell så många västerlänningar bodde där och Carlito var ett namn som förhoppningsvis inte skulle vara allt för lätt att lista ut för fansen. De nickade och blev informerade om att de skulle få hjälp med väskorna utav killen bakom dem. Hon vände sig om och fann mycket riktigt en ung kille i kostym bakom dem som väntade på deras order. Även han med en namnskylt i guld. Han tog deras väskor och bad dem följa efter honom mot hissen som skulle ta dem till deras rum. Hon följde tätt efter pojken och Elin när plötsligt hennes blick fastnade på en person på andra sidan av rummet. Det var något som fick henne att reagera på hans kroppbyggnad och stegen stannade av. Som om någon ställt en glasvägg alldeles framför henne som hon krashade rakt in i. En större man var i full gång med att lasta in stora svarta väskor i foajen och samtidigt försöka han hålla ett öga på allt som hände runt omkring dem. Memorerade allas rörelser och uttryck och försökte bearbeta dem för att kunna lista ut hur den närmsta minuten skulle te sig. Ett namn lämnande hennes läppar och hon kände hur hela hon frös till.
- Saki...
De var här! Genast började hennes blick svepa över rummet och den jagande känslan av rädsla sköljde över henne. Vart var han någonstanns? Där fanns Saki och några utav hans kollegor, alla svartklädda och fokuserade på sitt jobb. Hon visste mycket väl vems väskorna var och vilka de var där för att skydda. Gång på gång gick hon igenom hela rummet och alla människor som befann sig där inne men han fanns ingenstanns. Inte mannen som stod med ryggen till borta vid kaffeautomaten och inte axeln hon såg skymta bakom den stora växten vid toaletten. Varje liten detalj analyserades och sökte igenom hennes minne efter honom. Men ingenstanns kunde hon hitta någon som passade in på hans beskrivning. Att veta att han fanns någonstanns var som att veta att alldeles strax skulle en bomb explodera. Hon fick bara lov att försöka lista ut vilket håll hon skulle springa åt för att klara sig undan lågorna.
Utanför skrek fansen högre än någonsin och allt tydde på att de var alldeles i närheten. De svartklädda liv vakterna hade släppt väskorna och disskuterade med varandra samtidigt som de vandrade bort i grupp mot entren. Hennes trygghet var på väg. För varje sekund lyfte hon sig någon millimeter längre upp på tårna för att försöka se längre ut över foksamlingen. Någonstanns bland alla huvuden där ute befann han sig, bara några meter från henne. Nervöst tuggade hon på en nagel hon bitit av tidigare och kilade in den mellan tänderna så det skavde i tandköttet. Nu var kaoset här. Hela hon gjorde uppror mot sig själv, slets mellan att springa därifrån eller springa fram till Saki och desperat fråga efter honom. Aldrig hade hon känt sig så sliten mitt itu som nu. Att andas var inte självklart längre, hon fick påminna sig själv varje gång. In, ut, in, ut...
Folkmassan börjar röra på sig och det märks att något händer där ute. Just som hon känner att benen ska vika sig av nervositet öppnas entre dörren och två till svartklädda liv vakter dyker upp. Bakom dem kommer en lång varelse med en grå huvtröja uppdragen och hukar sig. Det kunde vara vem som helst utav dem och hjärtat hoppade desperat till inne i hennes bröst. Det kanske är 50 meter mellan dem och plötsligt vrider varelsen upp huvudet som avslöjar ett par stora glasögon som skymmer delar av ansiktet. Hon hör skriken som följer med dem in och hon hör namnet de skriker. Det skär i henne. Hon ser varelsens ansikte, hans ansikte. De mjuka läpparna och de höga kindbenen. Passet hon haft i sin hand faller genast till golvet och allt slås ut. Hjärna, hjärta och själ...allt låg tillplattat på golvet och kämpade för att få luft. Det fanns inget som skulle kunna gömma honom från hennes syn. Där var han. Allt det hon inte fick känna och längta efter, allt det kom gåendes emot henne med raska steg. Varje steg han tog fick marken att skälva. Hindrade hennes puls från att slå ett slag. För några dagar sen hade hon börjat tvivla på om hon verkligen hade upplevt honom, om hon bara hittat på allting? Nu var han högst verklig.
Snabbt vände hon på klacken och sprang efter Elin och väsk pojken mot hissen. Precis innan hissdörren stängdes smet hon in och klämde in sig brevid Elin som trött kollade sin mobil. I springan kunde hon fortfarande se honom där han gick mot deras håll. Egentligen borde hon tittat bort, men något höll kvar hennes blick. Aldrig hade hon kunnat gissa sig till att det skulle kännas så svårt att se honom igen. Att längtan någonsin skulle kunna växa sig så stark och oförutsägbar? Hon såg sig om för att hitta något eller någon att stödja sig mot men i hissen fanns bara främlingar. Hisspojken, Elin och någon kvinna i blå business dress. Ingen som kunde leda bort krampen hon hade i bröstet. Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Med stapplande steg följde hon återigen efter de andra och hoppades att hon inte skulle snubbla över matt kanterna. De steg in i hotellrummet och den unga mannen ställde ned deras väskor på golvet i hallen. Fortfarande var luften lika trög som sirap att försöka leva av.
- Jag tar en dusch!
Hon märkte inte ens att hon sa det. Dörren till badrummet låstes och det kalla vattnet i duschen sattes på. Mitt på golvet i duschen satt hon med blöta kläder som klistrade sig runt hennes lilla kropp och försökte skaka liv i huvudet. Det slog henne plötsligt att de enda som verkligen brytt sig om henne var de som hon avvisat. Hennes flickvän var knappt hennes vän längre. Där nere befann sig hennes riktiga familj. Eller i allafall den familj hon skulle kunna fått. Nu var det för sent. De hatade henne, alla hatade henne.
Bill
Huden under tröjan började bli våt av svett och han kunde känna hur svettpärlorna ville tränga ut genom den ljusa huden i pannan. Han hade gömt kroppen i flera lager av tyg och hans kropp var nära kokpunkten nu. Alla nerver var på helspänn och hur mycket han än svalde verkade salivet aldrig ta slut. Alla naglar var nedbitna och nästa projekt hade varit att peta ned nagelbanden på varje nagel tills det sved till. Natten hade varit sömnlös men det fanns inte ett spår av tröttthet i honom. Hans jag jobbade för fullt med att försöka lugna ned honom och få honom till att sitta still i bilen.
Tobi tog hans hand och nickade åt honom att det var dags. Försiktigt stretade han emot och tittade åt Toms håll som satt brevid honom. Det var farligt där ute. Tidigare hade han alltid haft någon med sig, brevid sig. Nu var det krig utanför och även om Tobi var stor och hade sina kollegor med sig, kändes det som att han riskerade att dö ensam. De skulle slita honom i delar och dela upp honom mellan varandra. Skryta om vem som fick den bästa delen. Han ville inte gå ut ensam, han behövde sin bror. Tom ler lugnande mot honom, drar in hans kropp mot sin axel och två trygga armar håller om honom och lovar honom att allt kommer att gå bra. Det här har han gjort tusen gånger innan. Han blev försäkrad om att deras liv vakter skulle ta hand om honom och se till att få in honom till hotellet på nolltid. De två armarna släppte taget om honom och han drogs därifrån, dörren öppnades till den stora svarta bilen och helvetet bröt loss. Han hade tagit till alla trick i världen för att gömma sig själv. Mössa, stor huvtröja, säckiga mjukisbyxor, de största solglasögonen han hittat och att blunda. Såg inte han dem, såg nog inte dem han heller. De första stegen gick bra och han kunde bara hålla ett hårt tag i tröjan framför honom som ledde honom mot entren till hotellet. Efter några steg blev det svårare. Andras fötter var i vägen, trottoarkanter dök upp och blixtrar störde hans koncentration. Några gånger tappade han balansen för trycket som knuffade dem från sida till sida. Alltid var det någon som drog upp honom igen, men han började tappa sin förklädnad. Händer sträcktes ut efter honom som om han hade helande krafter, greppade tag i hans huva och mössa och blottade hans rakade huvud. Fansen hade börjat skrika ut Toms namn, de visste fortfarande inte att Bills hår var lika kort. Med den ena handen hårt greppandes om Tobies tröja försökte han med den andra ta tillbaka sin huva och gömma huvudet igen. Visst han hade gjort det här tusen gånger tidigare, men aldrig hade han velat det så lite.
Äntligen puttades han in genom entredörren till hotellet och han kunde ta sitt första riktiga steg utan att bli inkuffad i nån. Saki var snabbt framme och fångade upp honom när benen svek för en sekund. Ibland önskade han att det fortfarande var fri tillgång på de vita pillren. Tänk om han kunde få låta några utav åren gå och sen vakna upp till en ny frisk värld där hans namn inte var nämnt längre.
- Är du OK?
Något desorienterad tittade han upp på Saki och nickade.
Han hade överlevt krigsfältet. Det var ett konstant surrande utanför och han såg fortfarande gröna prickar efter alla blixtrar fotograferna fyrat av rakt i ansiktet på honom. Men han kunde uprätt. Hotellet han befann sig i var samma som de bott på första gången de var i Israel för sin spelning. En röd matta täckte golvet i hela receptionen, gamla rustika möbler stod utplacerade bland stora växter och i mitten av taket hängde en gigantiskt kristall krona. Väldigt flott och väldigt dyrt. Enda hotellet i Jerusalem som kunde uppfylla de enorma säkerhetskraven deras besök krävde. En hel avdelning hade blivit bokad åt bara dem och vakter skulle vakta dem dygnet runt.
Han hör dörrarna öppnas igen och vänder sig om. En våg av röster slår emot och där bakom kan han se sin bror komma, halvt knuffandes, halvt springandes bakom vakterna. De får ögonkontakt bakom de gigantiska solglasögonen och genast känner han sig mycket lugnare. Det gick ju bra trots allt. Saki ville få bort honom från glasdörrarna och ber honom att gå mot hissen. Allt var redan incheckat och klart och de skulle få samma rum som förra gången. Han vinkar åt sin bror som för att berätta att de går i förväg och får en nick tillbaka. Ett efterlängtat andetag tar plats och han känner hur avslapppnat det känns att tömma bröstet på luft igen och vara säker på att det automatiskt skulle fyllas på. Något man alltid tagit för givet men som han lärt sig inte alltid var så enkelt.
I huvudreceptionen var det ganska folktomt förutom på ett par människor. Alla som jobbade där var klädda i kostym med en namnskylt helt i guld. De var vana vid kändisar så det brydde sig inte nämnvärt om hans ankomst. Däremot verkade folksamlingen utanför intressera dem mer och de tog gärna en paus i arbetet för att uppdatera sig om läget. Några gäster väntade på att checka in eller ut eller satt ned i fotöljerna och precis som personalen, följde dramat framför dem. Saki stannade till för att byta ett ord med en utav de anställda och han hamnade i täten med huvan högt dragen över huvudet. Några meter framför skyndar en tjej i svarta träningsbyxor och en röd tjock tröja efter ett par med varsin väska. Framför dem gick en utav de unga killarna som hade ansvaret på sig att visa nya gäster till sina rum för lite dricks. De gick åt samma håll men han hoppades att de inte skulle behöva ta samma hiss. Det skulle vara trångt nog med bara honom i hissen.
Hon hade blondt axel långt hår och trots de stora kläderna såg hon väldigt smal ut. Han gick fort men hon sprang nästan, trots hennes korta ben. Väggen de gick längst var klädd av speglar men han vägrade kolla efter sin egen spegelbild. Istället försökte han få en skymt av tjejen framför honom. Varför hade hon så bråttom? Normalt sett var det tvärtom, han fick fly från tjejer. Varje gång han trodde sig skulle få se hennes ansikte lyckades hon skymma det med håret eller handen. När sedan kvinnan hon jagar vänder sig om för en sekund är han nära att tappa balansen igen. Det var ingen nytt ansikte. Just det ansiktet hade han sett på TVn och han hade avskytt det redan från första början. Det fanns ingen värme i det, ingen förståelse. Han förstod inte överhuvudtaget hur Annie skulle vilja vara med en så kall människa?
Vänta nu...om det var hon...vem var då tjejen som hade så bråttom framför honom?
- Annie?
Han skrek inte, inte heller talade han med höjd röst. Ändå stannade hon till halvt i steget och verkade precis vara på väg att vända sig om. Han hann med att se hennes nästipp innan hon fortsatte rakt fram och ökade på stegen ännu mer. Men i spegelväggen lyckades han se hela hennes ansikte. Inga blånader, inga svullna ögon eller bandage. Det var bara hon, hans Annie. För alla andra var det två snabba sekunder hon gjorde sig synlig, men för honom kunde det lika gärna varit två timmar. Han såg hur varje hårstrå dansade runt hennes huvud när hon rörde sig i detalj. Chock! Människan han drömt om och fantiserat om i flera veckor befann sig nu endast några meter framför honom. Hon hade börjat springa men skulle han ta tio steg hade han varit ikapp henne, lätt. Då kunde han ge henne den där efterlängtade kramen. Utan att tänka sig för började han springa och ropade hennes namn igen. Det tog två steg innan någon grabbade tag i hans axel och stoppade honom.
- Låt det vara, Bill!
Han försökte slita sig loss med greppet var alldeles för hårt och det gick för många sekunder för att han skulle hinna ikapp henne innan hissen slog igen sina dörrar.
Med knytnävar som fick hans knogar att vitna tvingades han se på när hon smet in i hissen med människan han hatade just nu, Elin. Människan som tagit henne ifrån honom och på något sätt lyckats placera spöken i hennes hjärna. Varför skulle hon annars springa ifrån honom så där. Hon verkade nästan rädd för honom? Efter allt de hade gjort tillsammans, allt de gått igenom. Elin måste ha gjort något med henne för att få henne att fly sådär?
- Annie!
Han var förvirrad. Visst att hon lämnat dem, det hade han kunnat smälta. Tänk bara vilken press hon måste haft på sig. De hade i alla fall erfarenhet av journalister och media och för dem hade det varit slitsamt. Det måste ju ha varit en mardröm för henne. Men varför så här?
Sekunden innan hissdörrarna stängdes tittade hon upp. Hennes stora blå ögon såg på honom och han träffades av hur sårad hon såg ut. Han hade väntat sig en kall blick som skulle säga åt honom att hålla sig undan. Istället var det skuldkänslor som dök upp inom honom. De stora rådjursögonen såg verkligen ut som de tillhörde någon långt ute på den hala isen. Det brände till i honom när hon gav honom en blick som skrek; förlåt! Hade hon bara stannat upp hade han tagit henne i famnen och aldrig släppt henne igen. Han hade hjälpt henne och berättat för henne att allt skulle bli bra, precis som hans bror brukade göra för honom.
- Låt det vara, hon vill inte.En besvärad Tom dök upp framför honom och greppade tag om hans handled ännu en gång. Det var ett hårt och bestämt grepp som tog tillbaka honom till nutiden igen. Han tittade upp mot hiss klockan som hade stannat på våning elva. Det var inte deras våning, de bodde på våning tretton. Hans bror gjorde samma sak och släppte greppet om handleden.
- Låt det bara vara, Bill.
Hur skulle han kunna låta det vara? Hon var det enda han inte ville låta vara. Hon hade varit den enda lilla ljusglimt han hade sett med hela den här cirkusen. De var inte menade att bara låta vara.
- Tom, jag såg henne.
Hans storebror lade handen på hans axel och kramade lätt om den tunna kroppen. Han visste inte vad han skulle säga för att underlätta för sin lillebror. Bill pendlade med blicken mellan golvet, väggen, taket och tillbaka till hissen igen.
- Hon behöver mig.
Alla visste att de behövde varandra. Tom, familjen, bandet, alla visste om det. Bill visste det, lika mycket som han behövde henne. Men någonstanns hade det gått fel? Han hade sett det i hennes blick, spärren som hindrade henne från att tillåta honom. Men om han bara kunde komma tillräckligt nära var han säker på att det skulle lossna, att hon skulle komma tillbaka igen.
- Varför sprang hon då?
Tom var inte nedlåtande på något sätt, han försökte bara att anpassa tonläget efter sin brors tillstånd. Vilket för ögonblicket var som ett barn i trotsåldern. Hans bror vägrade inse vad som egentligen hade hänt. Det syntes på honom. Varje gång han tänkte flackade blicken och den vänstra handens pekfinger trummade snabbt mot tummen.
- För att hinna med hissen, hon sprang för att hinna med hissen.
Orden pressades genom hans tänder och han stampade besviket med ena foten i mattan. Det måste ju ha varit den enda logiska förklaringen, eller hur? Varför måste alla ifrågasätta allting och fortsätta gräva i sånt de inte vet något om?
- Bill...
Hans brors röst var så uppenbar. De visste båda hur det egentligen låg till. Den ena broderna ville bara inte tro på det. Besviket slog han bort sin brors hand och stegade bort mot hissen och tryckte ned den.
- Var bara tyst, Tom. OK?
Tom
Han hörde hur duschen sattes på och lät kroppen äntligen falla mot den mjuka madrassen. En djup suck lämnades hans bröst och huvudvärken spände till trots försöken att massera tinningen med fingrarna. Det hade varit en lång dag och en dag full av spänningar mellan de olika världarna han och hans bror levde i. Ända sedan de fick besked om vilket datum rättegången skulle äga rum hade alla oro han lyckats hålla borta bubblat upp igen. Alla vittnesmål, all blottning, pressen, alla möten, allt förflutet som skulle komma upp igen och bli synligt skulle, och höll redan på att göra hans bror till ett nerv vrak. Bill hade knappt ätit eller sovit de senaste dagarna och idag hade han helt tappat sinnesnärvaron. Det kunde gå flera minuter innan man lyckades få kontakt med honom genom att säga hans namn och fråga honom saker. Han var helt i sin egen värld. Ibland hade det till och med hänt att han pratat med honom, tittat honom i ögonen men likaväl fick han aldrig något svar. Det var precis som att Bill tittade rakt igenom honom på någon osynlig källa bakom honom.
Han hade inte kunnat slappna av på flera dagar efter att ständigt jaga tecken på att Bill skulle bryta ihop eller på att något annat skulle gå fel. Han kunde inte lita på något nu. Inte när Bill redan började bete sig konstigt och rättegången inte började förrän i morgon. Varje liten detalj tog han i åtanke och analyserade. Vad menade Bill med det, varför gjorde han si och inte så? Inte ens nu kunde han slappna av. Omedvetet räknade han minuterna vattnet var på i duschen och lyssnade efter udda ljud. Som ljudet av någon som föll eller grät.
Det hade varit ett väl medvetet val att boka ett dubbelrum åt de båda. Än hade de inte sovit i samma rum sedan de lämnade sjukhuset, men nu fick de lov. Vakterna hade blivit tillsagda att skylla på säkerheten om Bill skulle fråga. Vilket det i och för sig var, men inte säkerheten från folk som kunde ta sig in utifrån. Det var av säkerhet från honom själv. Tom hade blivit instruerad av sin psykolog att Bill inte var att lita på i den här situationen. Något han högljudt protesterat mot i början, men sedan insett var sant. Vad Bill kunde hitta på i ett sådant pressat läge kunde vara vad som helst. Hur ont det än gjorde att erkänna för sig själv.
Det skulle bli en prövande tid för alla parter. Alla fick lov att försöka stötta varandra och se till att göra det bästa av situationen. Mycket stod på spel, inte minst hans bror. Men även hon.
Det första han hade sett när han klev in genom glasdörrarna var henne. Det hade fått honom att tappa fotfästet och inte förrän Tobi puttat till honom i sidan hade han vaknat till igen. Hon var klädd i stora bylsiga kläder men inget kunde dölja det faktum att hon såg olycklig ut. Med stora ögon stirrade hon på Bill när han kom gåendes bakom Saki. Hade någon frågat honom kunde han svära på att hon inte tog ett enda andetag under hela den tiden. Hon rörde inte en muskel förutom hjärtat som slog till förbannelse innanför bröstet. Blicken hon gav hans bror såg så fruktansvärt sorglig ut. Som om hon sett en död människa gå igen, bara för att veta att han skulle försvinna igen.
Precis när hon vänder sig om och flyr tittar hans bror upp och gör precis samma sak som han själv gjorde. Bill hade fått syn på henne och följde henne med blicken. För att förhindra att något galet skulle hända började Tom öka på stegen för att komma ikapp Bill. På platsen där Annie stått böjer han sig ned och plockar upp något hon tappat alldeles innan. Han hör hennes namn framför sig och inser att Bill förstått vad det hela handlar om. Fort springer han fram och hinner precis ta tag i sin bror för att stoppa honom. Framför dem försvinner hon in i hissen och dörrarna stängs.
Bill stretar emot och kämpar med att försöka förstå allt. Han frågar sig om och om igen varför hon sprang ifrån honom? Nervöst trampar han runt i korridoren och torkar svetten ur pannan. Han kan inte förstå varför hon inte bara sprang fram till honom och grät av lycka för att se honom igen? Tom visste bättre än så. Han hade sett blicken hon gett Bill innan hon sprang. Den var full av längtan och oro. Det kunde lika gärna varit så att hon gråtit av lycka, hon önskade nog att hon kunde. Han såg att hon ville, så mycket. Men något sade nej inom henne. Han visste fortfarande inte helt säkert varför hon lämnade dem på sjukhuset och flög hem till Sverige. Eller varför hon envisades med att inte ha någon kontakt med dem? Antagligen för att hon inte villa leva med journalister om sig dygnet runt. Men nu visste han i alla fall varför de inte fick kontakta henne. Hon klarade inte av det. Endast synen av Bill nere i receptionen hade fått henne att brista av saknad. Hon var inte lycklig, inte alls. Det krävdes inget geni för att se det.
Bill kom ut från duschen och slängde en irriterad blick på honom. Han vet att han kanske hade varit lite för hård mot Bill där nere, men han fick lov att försöka få honom att förstå. Bill ville inget helldre än att återförenas med Annie och låtsas som om inget hade hänt. Men det var inte så lätt som han hade målat upp det. Hon ville inte komma tillbaka till deras liv. Han antog att det gjorde för ont för hans bror att inse. Även om han erbjöd sig om och om igen att ta lite av sin brors ångest, skulle han aldrig kunna mäta sig med henne. Hon var med honom under hela kidnappningen, hon visste allt utan att Bill behövde berätta. Men ville hon inte så kunde ingen tvinga henne, inte ens Bill. Så även om det tog emot att behöva kasta det i ansiktet på Bill, fick han lov att försöka få honom att inse. Bill slängde sig ned i sängen och pustade besvärat. Han ville inte ha det så här. De var ju bröder, tvillingar. Varför kunde de inte läsa varandras tankar när det verkligen behövdes? Varför kunde de inte bara se på varandra och tyst komma överens om vad som gällde?
Han reste sig upp och gick bort till sin brors säng.
- Här, du kanske kan försöka igen lite senare?
Han lade hennes röda pass på kudden brevid honom och gick tillbaka till sin egen säng. Även om han sett på henne att hon inte ville, hade han inte kunnat övertala sin bror. Han antog att enda sättet för honom att förstå var att upptäcka det själv. Det kanske lät elakt, men det fanns ingen annan väg som han såg det. Utan att riskera att verka för nyfiken tog Bill passet och bläddrade fort igenom det. Tom tänkte inte säga något om det. Istället lade han sig på rygg och blundade så hans bror kunde få titta ifred. Efter någon minut tittade han upp igen och fann sin bror vänd med ryggen mot honom och fullt upptagen med att utforska det röda dokumentet.
Bandet hans bror och Annie delade var inget han ville lägga sig i. Det var något de fick reda ut själva. Han kunde endast försöka guida sin bror och sedan låta honom fatta sina egna beslut. Var det något han lärt sig gällande sin bror, var det att ingen kunde berätta för honom vad som var rätt eller fel. Inte ens han själv. Sade man emot honom fann han en ännu större orsak att försöka utforska varför. Försökte han med omvänd psykologi körde hans bror med samma metod tillbaka. Det var lönlöst helt enkelt. Bill följde alltid sina egna vilkor, oavsett vem eller vad som satte sig emot. Han kunde bara finnas där för att stötta eller trösta om det var fel väg hans lillebror valt.
Bill vände sig om i sängen och tittade snabbt på honom innan han skamset tittade ned i madrassen och började pilla med kanten på lakanet.
- Kan jag få ett piller?
Han hade hoppats att Bill ville något annat. Att han kanske ville prata om något eller bara be honom komma över. Kanske krypa ned brevid honom och äntligen få hålla om honom igen. Han nickade utan att försöka visa sin besvikelse och grävde i fickan efter den lilla burken. Han fick ett piller om dagen av Saki som han kunde ge till Bill. Ett piller vid sänggående och det var allt. Ännu en säkerhetsregel som var ny inför de kommande veckorna. Varje dag fick Tom kontakta Saki för att få ett piller han kunde ge sin bror. Han hade inte tillåtelse att förvara hela burken i närheten utav sin bror. Allt på grund av självmordsrisken. Det var en regel Bills psykiatriker satt upp och en regel som gav Tom dåligt samvete. Visst att han alltid varit och agerat storebror, men den här uppgiften var mer än han velat. Han skulle aldrig tro något sådant om sin bror. Bill var inte heller fri från skammen. Det tog emot varje gång han bad om ett sömnpiller, det syntes. För varje gång han frågade dök de där frågorna upp. Skulle han vara kapabel till att göra det? Han önskade att hans lillebror inte skulle känna sig så skyldig när han frågade, han visste ju att det var nödvändigt för honom. Utan dem skulle han ligga vaken hela natten med mardrömmarna. Men han önskade även att det inte skulle vara nödvändigt med den där dumma regeln.
- Här!
Han sträckte fram det vita pillret mot sin bror och lade det i hans utsträckta handflata.
Bill tackade tyst och vände sig genast om, lade sig i fosterställning och svalde. Det var endast Toms sänglampa som lyste på det lilla träbordet brevid ena sängen. Klockan var endast åtta på kvällen men ingen utav dem hade egentligen någon lust att vara vaken. Tom skulle vänta tills han hörde sin brors djupa andetag. Sedan skulle han gå fram och kontrollera att han verkligen sov, titta om han reagerade om han kittlade honom under fötterna. Ett trick han kört ända sedan de var små pojkar. Bill var superkittlig under fötterna och skulle aldrig kunna fejka det. Fick han ingen reaktion kunde han slappna av och börja koncentrera sig på sin egen sömn. Han visste att om Bill väl hade somnat skulle han sova många timmar på det pillret. Han skulle sätta klockan på åtta och se till att vakna först. Bara ifall att...
På flygplatsen möttes de upp av säkerhetspersonalen som skulle följa med dem till hotellet. Tydligen och precis som förväntat, hade det samlats en hel del människor utanför flygplatsen, hotellet och domstolen. Alla ville få en skymt av historien som gäckat hela världen i månader nu. Det var fem stora män med snaggat hår och kostym och öronsnäcka. De blev förvarnade om att det skulle bli högljudt och det skulle bli mycket knuffande från fansen utanför. Vakterna skulle göra sitt bästa men de kunde inte garantera att det inte skulle gå hårdhänt till. Fick de lov skulle de bara ta tag i dem och slänga in dem i bilen som väntade. Sömnen som hade befunnit sig i närheten hela tiden var som bortblåst och det var med fasa hon såg på alla unga hysteriska tjejer som stod utanför glasdörrarna och tjöt. Automatiskt började handen leta efter Elins hand, men hon fick aldrig något tag. Plötsligt var Elin långt framför henne och hon fick känna på hur brutal folksamlingar kunde vara. Det armbågades, skreks, nöps och luggages när vakterna knuffade fram henne mellan dem. Inne i bilen försökte hon än en gång få kontakt med Elin, men hon hade blicken fäst långt borta. Varför hade hon ens brytt sig om att ta med henne hit? De visste mycket väl båda två att de skulle driva varandra till vansinne, men någonstanns hoppades hon fortfarande på att det skulle ordna upp sig mellan dem när hon fick reda på hur det verkligen hade varit. Här nere kunde inte längre Elin blunda för det och kanske skulle det väcka henne?
Bakom receptionsdisken satt en äldre herre med kroknäsa och kort krulligt hår. Han var klädd i svart kostym och var nyrakad med grå fält efter skäggstubben. Lite sneögt välkomnade han dem till hotellet. De gav honom sina pass och han började genast studera dem, jämföra bilderna och knappa in något på den lilla datorn som stod på bänken. Det hela var väldigt prydligt upplagt och han bar en guldig namnskylt med något konstigt namn på som ingen kunde uttala. Någon minut senare såg han upp på dem och gav tillbaka deras pass.
- Ni har nu checkat in under namnet Carlito!
På grund av säkerhetsskäl fick de lov att bo under ett annat namn. Det var ett välkänt hotell så många västerlänningar bodde där och Carlito var ett namn som förhoppningsvis inte skulle vara allt för lätt att lista ut för fansen. De nickade och blev informerade om att de skulle få hjälp med väskorna utav killen bakom dem. Hon vände sig om och fann mycket riktigt en ung kille i kostym bakom dem som väntade på deras order. Även han med en namnskylt i guld. Han tog deras väskor och bad dem följa efter honom mot hissen som skulle ta dem till deras rum. Hon följde tätt efter pojken och Elin när plötsligt hennes blick fastnade på en person på andra sidan av rummet. Det var något som fick henne att reagera på hans kroppbyggnad och stegen stannade av. Som om någon ställt en glasvägg alldeles framför henne som hon krashade rakt in i. En större man var i full gång med att lasta in stora svarta väskor i foajen och samtidigt försöka han hålla ett öga på allt som hände runt omkring dem. Memorerade allas rörelser och uttryck och försökte bearbeta dem för att kunna lista ut hur den närmsta minuten skulle te sig. Ett namn lämnande hennes läppar och hon kände hur hela hon frös till.
- Saki...
De var här! Genast började hennes blick svepa över rummet och den jagande känslan av rädsla sköljde över henne. Vart var han någonstanns? Där fanns Saki och några utav hans kollegor, alla svartklädda och fokuserade på sitt jobb. Hon visste mycket väl vems väskorna var och vilka de var där för att skydda. Gång på gång gick hon igenom hela rummet och alla människor som befann sig där inne men han fanns ingenstanns. Inte mannen som stod med ryggen till borta vid kaffeautomaten och inte axeln hon såg skymta bakom den stora växten vid toaletten. Varje liten detalj analyserades och sökte igenom hennes minne efter honom. Men ingenstanns kunde hon hitta någon som passade in på hans beskrivning. Att veta att han fanns någonstanns var som att veta att alldeles strax skulle en bomb explodera. Hon fick bara lov att försöka lista ut vilket håll hon skulle springa åt för att klara sig undan lågorna.
Utanför skrek fansen högre än någonsin och allt tydde på att de var alldeles i närheten. De svartklädda liv vakterna hade släppt väskorna och disskuterade med varandra samtidigt som de vandrade bort i grupp mot entren. Hennes trygghet var på väg. För varje sekund lyfte hon sig någon millimeter längre upp på tårna för att försöka se längre ut över foksamlingen. Någonstanns bland alla huvuden där ute befann han sig, bara några meter från henne. Nervöst tuggade hon på en nagel hon bitit av tidigare och kilade in den mellan tänderna så det skavde i tandköttet. Nu var kaoset här. Hela hon gjorde uppror mot sig själv, slets mellan att springa därifrån eller springa fram till Saki och desperat fråga efter honom. Aldrig hade hon känt sig så sliten mitt itu som nu. Att andas var inte självklart längre, hon fick påminna sig själv varje gång. In, ut, in, ut...
Folkmassan börjar röra på sig och det märks att något händer där ute. Just som hon känner att benen ska vika sig av nervositet öppnas entre dörren och två till svartklädda liv vakter dyker upp. Bakom dem kommer en lång varelse med en grå huvtröja uppdragen och hukar sig. Det kunde vara vem som helst utav dem och hjärtat hoppade desperat till inne i hennes bröst. Det kanske är 50 meter mellan dem och plötsligt vrider varelsen upp huvudet som avslöjar ett par stora glasögon som skymmer delar av ansiktet. Hon hör skriken som följer med dem in och hon hör namnet de skriker. Det skär i henne. Hon ser varelsens ansikte, hans ansikte. De mjuka läpparna och de höga kindbenen. Passet hon haft i sin hand faller genast till golvet och allt slås ut. Hjärna, hjärta och själ...allt låg tillplattat på golvet och kämpade för att få luft. Det fanns inget som skulle kunna gömma honom från hennes syn. Där var han. Allt det hon inte fick känna och längta efter, allt det kom gåendes emot henne med raska steg. Varje steg han tog fick marken att skälva. Hindrade hennes puls från att slå ett slag. För några dagar sen hade hon börjat tvivla på om hon verkligen hade upplevt honom, om hon bara hittat på allting? Nu var han högst verklig.
Snabbt vände hon på klacken och sprang efter Elin och väsk pojken mot hissen. Precis innan hissdörren stängdes smet hon in och klämde in sig brevid Elin som trött kollade sin mobil. I springan kunde hon fortfarande se honom där han gick mot deras håll. Egentligen borde hon tittat bort, men något höll kvar hennes blick. Aldrig hade hon kunnat gissa sig till att det skulle kännas så svårt att se honom igen. Att längtan någonsin skulle kunna växa sig så stark och oförutsägbar? Hon såg sig om för att hitta något eller någon att stödja sig mot men i hissen fanns bara främlingar. Hisspojken, Elin och någon kvinna i blå business dress. Ingen som kunde leda bort krampen hon hade i bröstet. Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Med stapplande steg följde hon återigen efter de andra och hoppades att hon inte skulle snubbla över matt kanterna. De steg in i hotellrummet och den unga mannen ställde ned deras väskor på golvet i hallen. Fortfarande var luften lika trög som sirap att försöka leva av.
- Jag tar en dusch!
Hon märkte inte ens att hon sa det. Dörren till badrummet låstes och det kalla vattnet i duschen sattes på. Mitt på golvet i duschen satt hon med blöta kläder som klistrade sig runt hennes lilla kropp och försökte skaka liv i huvudet. Det slog henne plötsligt att de enda som verkligen brytt sig om henne var de som hon avvisat. Hennes flickvän var knappt hennes vän längre. Där nere befann sig hennes riktiga familj. Eller i allafall den familj hon skulle kunna fått. Nu var det för sent. De hatade henne, alla hatade henne.
Bill
Huden under tröjan började bli våt av svett och han kunde känna hur svettpärlorna ville tränga ut genom den ljusa huden i pannan. Han hade gömt kroppen i flera lager av tyg och hans kropp var nära kokpunkten nu. Alla nerver var på helspänn och hur mycket han än svalde verkade salivet aldrig ta slut. Alla naglar var nedbitna och nästa projekt hade varit att peta ned nagelbanden på varje nagel tills det sved till. Natten hade varit sömnlös men det fanns inte ett spår av tröttthet i honom. Hans jag jobbade för fullt med att försöka lugna ned honom och få honom till att sitta still i bilen.
Tobi tog hans hand och nickade åt honom att det var dags. Försiktigt stretade han emot och tittade åt Toms håll som satt brevid honom. Det var farligt där ute. Tidigare hade han alltid haft någon med sig, brevid sig. Nu var det krig utanför och även om Tobi var stor och hade sina kollegor med sig, kändes det som att han riskerade att dö ensam. De skulle slita honom i delar och dela upp honom mellan varandra. Skryta om vem som fick den bästa delen. Han ville inte gå ut ensam, han behövde sin bror. Tom ler lugnande mot honom, drar in hans kropp mot sin axel och två trygga armar håller om honom och lovar honom att allt kommer att gå bra. Det här har han gjort tusen gånger innan. Han blev försäkrad om att deras liv vakter skulle ta hand om honom och se till att få in honom till hotellet på nolltid. De två armarna släppte taget om honom och han drogs därifrån, dörren öppnades till den stora svarta bilen och helvetet bröt loss. Han hade tagit till alla trick i världen för att gömma sig själv. Mössa, stor huvtröja, säckiga mjukisbyxor, de största solglasögonen han hittat och att blunda. Såg inte han dem, såg nog inte dem han heller. De första stegen gick bra och han kunde bara hålla ett hårt tag i tröjan framför honom som ledde honom mot entren till hotellet. Efter några steg blev det svårare. Andras fötter var i vägen, trottoarkanter dök upp och blixtrar störde hans koncentration. Några gånger tappade han balansen för trycket som knuffade dem från sida till sida. Alltid var det någon som drog upp honom igen, men han började tappa sin förklädnad. Händer sträcktes ut efter honom som om han hade helande krafter, greppade tag i hans huva och mössa och blottade hans rakade huvud. Fansen hade börjat skrika ut Toms namn, de visste fortfarande inte att Bills hår var lika kort. Med den ena handen hårt greppandes om Tobies tröja försökte han med den andra ta tillbaka sin huva och gömma huvudet igen. Visst han hade gjort det här tusen gånger tidigare, men aldrig hade han velat det så lite.
Äntligen puttades han in genom entredörren till hotellet och han kunde ta sitt första riktiga steg utan att bli inkuffad i nån. Saki var snabbt framme och fångade upp honom när benen svek för en sekund. Ibland önskade han att det fortfarande var fri tillgång på de vita pillren. Tänk om han kunde få låta några utav åren gå och sen vakna upp till en ny frisk värld där hans namn inte var nämnt längre.
- Är du OK?
Något desorienterad tittade han upp på Saki och nickade.
Han hade överlevt krigsfältet. Det var ett konstant surrande utanför och han såg fortfarande gröna prickar efter alla blixtrar fotograferna fyrat av rakt i ansiktet på honom. Men han kunde uprätt. Hotellet han befann sig i var samma som de bott på första gången de var i Israel för sin spelning. En röd matta täckte golvet i hela receptionen, gamla rustika möbler stod utplacerade bland stora växter och i mitten av taket hängde en gigantiskt kristall krona. Väldigt flott och väldigt dyrt. Enda hotellet i Jerusalem som kunde uppfylla de enorma säkerhetskraven deras besök krävde. En hel avdelning hade blivit bokad åt bara dem och vakter skulle vakta dem dygnet runt.
Han hör dörrarna öppnas igen och vänder sig om. En våg av röster slår emot och där bakom kan han se sin bror komma, halvt knuffandes, halvt springandes bakom vakterna. De får ögonkontakt bakom de gigantiska solglasögonen och genast känner han sig mycket lugnare. Det gick ju bra trots allt. Saki ville få bort honom från glasdörrarna och ber honom att gå mot hissen. Allt var redan incheckat och klart och de skulle få samma rum som förra gången. Han vinkar åt sin bror som för att berätta att de går i förväg och får en nick tillbaka. Ett efterlängtat andetag tar plats och han känner hur avslapppnat det känns att tömma bröstet på luft igen och vara säker på att det automatiskt skulle fyllas på. Något man alltid tagit för givet men som han lärt sig inte alltid var så enkelt.
I huvudreceptionen var det ganska folktomt förutom på ett par människor. Alla som jobbade där var klädda i kostym med en namnskylt helt i guld. De var vana vid kändisar så det brydde sig inte nämnvärt om hans ankomst. Däremot verkade folksamlingen utanför intressera dem mer och de tog gärna en paus i arbetet för att uppdatera sig om läget. Några gäster väntade på att checka in eller ut eller satt ned i fotöljerna och precis som personalen, följde dramat framför dem. Saki stannade till för att byta ett ord med en utav de anställda och han hamnade i täten med huvan högt dragen över huvudet. Några meter framför skyndar en tjej i svarta träningsbyxor och en röd tjock tröja efter ett par med varsin väska. Framför dem gick en utav de unga killarna som hade ansvaret på sig att visa nya gäster till sina rum för lite dricks. De gick åt samma håll men han hoppades att de inte skulle behöva ta samma hiss. Det skulle vara trångt nog med bara honom i hissen.
Hon hade blondt axel långt hår och trots de stora kläderna såg hon väldigt smal ut. Han gick fort men hon sprang nästan, trots hennes korta ben. Väggen de gick längst var klädd av speglar men han vägrade kolla efter sin egen spegelbild. Istället försökte han få en skymt av tjejen framför honom. Varför hade hon så bråttom? Normalt sett var det tvärtom, han fick fly från tjejer. Varje gång han trodde sig skulle få se hennes ansikte lyckades hon skymma det med håret eller handen. När sedan kvinnan hon jagar vänder sig om för en sekund är han nära att tappa balansen igen. Det var ingen nytt ansikte. Just det ansiktet hade han sett på TVn och han hade avskytt det redan från första början. Det fanns ingen värme i det, ingen förståelse. Han förstod inte överhuvudtaget hur Annie skulle vilja vara med en så kall människa?
Vänta nu...om det var hon...vem var då tjejen som hade så bråttom framför honom?
- Annie?
Han skrek inte, inte heller talade han med höjd röst. Ändå stannade hon till halvt i steget och verkade precis vara på väg att vända sig om. Han hann med att se hennes nästipp innan hon fortsatte rakt fram och ökade på stegen ännu mer. Men i spegelväggen lyckades han se hela hennes ansikte. Inga blånader, inga svullna ögon eller bandage. Det var bara hon, hans Annie. För alla andra var det två snabba sekunder hon gjorde sig synlig, men för honom kunde det lika gärna varit två timmar. Han såg hur varje hårstrå dansade runt hennes huvud när hon rörde sig i detalj. Chock! Människan han drömt om och fantiserat om i flera veckor befann sig nu endast några meter framför honom. Hon hade börjat springa men skulle han ta tio steg hade han varit ikapp henne, lätt. Då kunde han ge henne den där efterlängtade kramen. Utan att tänka sig för började han springa och ropade hennes namn igen. Det tog två steg innan någon grabbade tag i hans axel och stoppade honom.
- Låt det vara, Bill!
Han försökte slita sig loss med greppet var alldeles för hårt och det gick för många sekunder för att han skulle hinna ikapp henne innan hissen slog igen sina dörrar.
Med knytnävar som fick hans knogar att vitna tvingades han se på när hon smet in i hissen med människan han hatade just nu, Elin. Människan som tagit henne ifrån honom och på något sätt lyckats placera spöken i hennes hjärna. Varför skulle hon annars springa ifrån honom så där. Hon verkade nästan rädd för honom? Efter allt de hade gjort tillsammans, allt de gått igenom. Elin måste ha gjort något med henne för att få henne att fly sådär?
- Annie!
Han var förvirrad. Visst att hon lämnat dem, det hade han kunnat smälta. Tänk bara vilken press hon måste haft på sig. De hade i alla fall erfarenhet av journalister och media och för dem hade det varit slitsamt. Det måste ju ha varit en mardröm för henne. Men varför så här?
Sekunden innan hissdörrarna stängdes tittade hon upp. Hennes stora blå ögon såg på honom och han träffades av hur sårad hon såg ut. Han hade väntat sig en kall blick som skulle säga åt honom att hålla sig undan. Istället var det skuldkänslor som dök upp inom honom. De stora rådjursögonen såg verkligen ut som de tillhörde någon långt ute på den hala isen. Det brände till i honom när hon gav honom en blick som skrek; förlåt! Hade hon bara stannat upp hade han tagit henne i famnen och aldrig släppt henne igen. Han hade hjälpt henne och berättat för henne att allt skulle bli bra, precis som hans bror brukade göra för honom.
- Låt det vara, hon vill inte.En besvärad Tom dök upp framför honom och greppade tag om hans handled ännu en gång. Det var ett hårt och bestämt grepp som tog tillbaka honom till nutiden igen. Han tittade upp mot hiss klockan som hade stannat på våning elva. Det var inte deras våning, de bodde på våning tretton. Hans bror gjorde samma sak och släppte greppet om handleden.
- Låt det bara vara, Bill.
Hur skulle han kunna låta det vara? Hon var det enda han inte ville låta vara. Hon hade varit den enda lilla ljusglimt han hade sett med hela den här cirkusen. De var inte menade att bara låta vara.
- Tom, jag såg henne.
Hans storebror lade handen på hans axel och kramade lätt om den tunna kroppen. Han visste inte vad han skulle säga för att underlätta för sin lillebror. Bill pendlade med blicken mellan golvet, väggen, taket och tillbaka till hissen igen.
- Hon behöver mig.
Alla visste att de behövde varandra. Tom, familjen, bandet, alla visste om det. Bill visste det, lika mycket som han behövde henne. Men någonstanns hade det gått fel? Han hade sett det i hennes blick, spärren som hindrade henne från att tillåta honom. Men om han bara kunde komma tillräckligt nära var han säker på att det skulle lossna, att hon skulle komma tillbaka igen.
- Varför sprang hon då?
Tom var inte nedlåtande på något sätt, han försökte bara att anpassa tonläget efter sin brors tillstånd. Vilket för ögonblicket var som ett barn i trotsåldern. Hans bror vägrade inse vad som egentligen hade hänt. Det syntes på honom. Varje gång han tänkte flackade blicken och den vänstra handens pekfinger trummade snabbt mot tummen.
- För att hinna med hissen, hon sprang för att hinna med hissen.
Orden pressades genom hans tänder och han stampade besviket med ena foten i mattan. Det måste ju ha varit den enda logiska förklaringen, eller hur? Varför måste alla ifrågasätta allting och fortsätta gräva i sånt de inte vet något om?
- Bill...
Hans brors röst var så uppenbar. De visste båda hur det egentligen låg till. Den ena broderna ville bara inte tro på det. Besviket slog han bort sin brors hand och stegade bort mot hissen och tryckte ned den.
- Var bara tyst, Tom. OK?
Tom
Han hörde hur duschen sattes på och lät kroppen äntligen falla mot den mjuka madrassen. En djup suck lämnades hans bröst och huvudvärken spände till trots försöken att massera tinningen med fingrarna. Det hade varit en lång dag och en dag full av spänningar mellan de olika världarna han och hans bror levde i. Ända sedan de fick besked om vilket datum rättegången skulle äga rum hade alla oro han lyckats hålla borta bubblat upp igen. Alla vittnesmål, all blottning, pressen, alla möten, allt förflutet som skulle komma upp igen och bli synligt skulle, och höll redan på att göra hans bror till ett nerv vrak. Bill hade knappt ätit eller sovit de senaste dagarna och idag hade han helt tappat sinnesnärvaron. Det kunde gå flera minuter innan man lyckades få kontakt med honom genom att säga hans namn och fråga honom saker. Han var helt i sin egen värld. Ibland hade det till och med hänt att han pratat med honom, tittat honom i ögonen men likaväl fick han aldrig något svar. Det var precis som att Bill tittade rakt igenom honom på någon osynlig källa bakom honom.
Han hade inte kunnat slappna av på flera dagar efter att ständigt jaga tecken på att Bill skulle bryta ihop eller på att något annat skulle gå fel. Han kunde inte lita på något nu. Inte när Bill redan började bete sig konstigt och rättegången inte började förrän i morgon. Varje liten detalj tog han i åtanke och analyserade. Vad menade Bill med det, varför gjorde han si och inte så? Inte ens nu kunde han slappna av. Omedvetet räknade han minuterna vattnet var på i duschen och lyssnade efter udda ljud. Som ljudet av någon som föll eller grät.
Det hade varit ett väl medvetet val att boka ett dubbelrum åt de båda. Än hade de inte sovit i samma rum sedan de lämnade sjukhuset, men nu fick de lov. Vakterna hade blivit tillsagda att skylla på säkerheten om Bill skulle fråga. Vilket det i och för sig var, men inte säkerheten från folk som kunde ta sig in utifrån. Det var av säkerhet från honom själv. Tom hade blivit instruerad av sin psykolog att Bill inte var att lita på i den här situationen. Något han högljudt protesterat mot i början, men sedan insett var sant. Vad Bill kunde hitta på i ett sådant pressat läge kunde vara vad som helst. Hur ont det än gjorde att erkänna för sig själv.
Det skulle bli en prövande tid för alla parter. Alla fick lov att försöka stötta varandra och se till att göra det bästa av situationen. Mycket stod på spel, inte minst hans bror. Men även hon.
Det första han hade sett när han klev in genom glasdörrarna var henne. Det hade fått honom att tappa fotfästet och inte förrän Tobi puttat till honom i sidan hade han vaknat till igen. Hon var klädd i stora bylsiga kläder men inget kunde dölja det faktum att hon såg olycklig ut. Med stora ögon stirrade hon på Bill när han kom gåendes bakom Saki. Hade någon frågat honom kunde han svära på att hon inte tog ett enda andetag under hela den tiden. Hon rörde inte en muskel förutom hjärtat som slog till förbannelse innanför bröstet. Blicken hon gav hans bror såg så fruktansvärt sorglig ut. Som om hon sett en död människa gå igen, bara för att veta att han skulle försvinna igen.
Precis när hon vänder sig om och flyr tittar hans bror upp och gör precis samma sak som han själv gjorde. Bill hade fått syn på henne och följde henne med blicken. För att förhindra att något galet skulle hända började Tom öka på stegen för att komma ikapp Bill. På platsen där Annie stått böjer han sig ned och plockar upp något hon tappat alldeles innan. Han hör hennes namn framför sig och inser att Bill förstått vad det hela handlar om. Fort springer han fram och hinner precis ta tag i sin bror för att stoppa honom. Framför dem försvinner hon in i hissen och dörrarna stängs.
Bill stretar emot och kämpar med att försöka förstå allt. Han frågar sig om och om igen varför hon sprang ifrån honom? Nervöst trampar han runt i korridoren och torkar svetten ur pannan. Han kan inte förstå varför hon inte bara sprang fram till honom och grät av lycka för att se honom igen? Tom visste bättre än så. Han hade sett blicken hon gett Bill innan hon sprang. Den var full av längtan och oro. Det kunde lika gärna varit så att hon gråtit av lycka, hon önskade nog att hon kunde. Han såg att hon ville, så mycket. Men något sade nej inom henne. Han visste fortfarande inte helt säkert varför hon lämnade dem på sjukhuset och flög hem till Sverige. Eller varför hon envisades med att inte ha någon kontakt med dem? Antagligen för att hon inte villa leva med journalister om sig dygnet runt. Men nu visste han i alla fall varför de inte fick kontakta henne. Hon klarade inte av det. Endast synen av Bill nere i receptionen hade fått henne att brista av saknad. Hon var inte lycklig, inte alls. Det krävdes inget geni för att se det.
Bill kom ut från duschen och slängde en irriterad blick på honom. Han vet att han kanske hade varit lite för hård mot Bill där nere, men han fick lov att försöka få honom att förstå. Bill ville inget helldre än att återförenas med Annie och låtsas som om inget hade hänt. Men det var inte så lätt som han hade målat upp det. Hon ville inte komma tillbaka till deras liv. Han antog att det gjorde för ont för hans bror att inse. Även om han erbjöd sig om och om igen att ta lite av sin brors ångest, skulle han aldrig kunna mäta sig med henne. Hon var med honom under hela kidnappningen, hon visste allt utan att Bill behövde berätta. Men ville hon inte så kunde ingen tvinga henne, inte ens Bill. Så även om det tog emot att behöva kasta det i ansiktet på Bill, fick han lov att försöka få honom att inse. Bill slängde sig ned i sängen och pustade besvärat. Han ville inte ha det så här. De var ju bröder, tvillingar. Varför kunde de inte läsa varandras tankar när det verkligen behövdes? Varför kunde de inte bara se på varandra och tyst komma överens om vad som gällde?
Han reste sig upp och gick bort till sin brors säng.
- Här, du kanske kan försöka igen lite senare?
Han lade hennes röda pass på kudden brevid honom och gick tillbaka till sin egen säng. Även om han sett på henne att hon inte ville, hade han inte kunnat övertala sin bror. Han antog att enda sättet för honom att förstå var att upptäcka det själv. Det kanske lät elakt, men det fanns ingen annan väg som han såg det. Utan att riskera att verka för nyfiken tog Bill passet och bläddrade fort igenom det. Tom tänkte inte säga något om det. Istället lade han sig på rygg och blundade så hans bror kunde få titta ifred. Efter någon minut tittade han upp igen och fann sin bror vänd med ryggen mot honom och fullt upptagen med att utforska det röda dokumentet.
Bandet hans bror och Annie delade var inget han ville lägga sig i. Det var något de fick reda ut själva. Han kunde endast försöka guida sin bror och sedan låta honom fatta sina egna beslut. Var det något han lärt sig gällande sin bror, var det att ingen kunde berätta för honom vad som var rätt eller fel. Inte ens han själv. Sade man emot honom fann han en ännu större orsak att försöka utforska varför. Försökte han med omvänd psykologi körde hans bror med samma metod tillbaka. Det var lönlöst helt enkelt. Bill följde alltid sina egna vilkor, oavsett vem eller vad som satte sig emot. Han kunde bara finnas där för att stötta eller trösta om det var fel väg hans lillebror valt.
Bill vände sig om i sängen och tittade snabbt på honom innan han skamset tittade ned i madrassen och började pilla med kanten på lakanet.
- Kan jag få ett piller?
Han hade hoppats att Bill ville något annat. Att han kanske ville prata om något eller bara be honom komma över. Kanske krypa ned brevid honom och äntligen få hålla om honom igen. Han nickade utan att försöka visa sin besvikelse och grävde i fickan efter den lilla burken. Han fick ett piller om dagen av Saki som han kunde ge till Bill. Ett piller vid sänggående och det var allt. Ännu en säkerhetsregel som var ny inför de kommande veckorna. Varje dag fick Tom kontakta Saki för att få ett piller han kunde ge sin bror. Han hade inte tillåtelse att förvara hela burken i närheten utav sin bror. Allt på grund av självmordsrisken. Det var en regel Bills psykiatriker satt upp och en regel som gav Tom dåligt samvete. Visst att han alltid varit och agerat storebror, men den här uppgiften var mer än han velat. Han skulle aldrig tro något sådant om sin bror. Bill var inte heller fri från skammen. Det tog emot varje gång han bad om ett sömnpiller, det syntes. För varje gång han frågade dök de där frågorna upp. Skulle han vara kapabel till att göra det? Han önskade att hans lillebror inte skulle känna sig så skyldig när han frågade, han visste ju att det var nödvändigt för honom. Utan dem skulle han ligga vaken hela natten med mardrömmarna. Men han önskade även att det inte skulle vara nödvändigt med den där dumma regeln.
- Här!
Han sträckte fram det vita pillret mot sin bror och lade det i hans utsträckta handflata.
Bill tackade tyst och vände sig genast om, lade sig i fosterställning och svalde. Det var endast Toms sänglampa som lyste på det lilla träbordet brevid ena sängen. Klockan var endast åtta på kvällen men ingen utav dem hade egentligen någon lust att vara vaken. Tom skulle vänta tills han hörde sin brors djupa andetag. Sedan skulle han gå fram och kontrollera att han verkligen sov, titta om han reagerade om han kittlade honom under fötterna. Ett trick han kört ända sedan de var små pojkar. Bill var superkittlig under fötterna och skulle aldrig kunna fejka det. Fick han ingen reaktion kunde han slappna av och börja koncentrera sig på sin egen sömn. Han visste att om Bill väl hade somnat skulle han sova många timmar på det pillret. Han skulle sätta klockan på åtta och se till att vakna först. Bara ifall att...
Kap 72
Bill
- Tom, fort kom och kolla!
Den äldre brodern släppte potatisen han höll på att skala och lyckades träffa sin mamma med vattnet som skvättade upp i ur diskhon. Hon pep till och han bad snabbt om ursäkt innan han smet bakom hörnet och in till vardagsrummet och den bruna soffan där Bill satt. I ena handen hade han ett stort glas med Cola och den andra handen höll i en tidning som han nästan såg ut att drunkna i med näsan tryckt mot bladet.
- Vad är det?
Tom slängde sig ned brevid sin bror och roffade åt sig tidningen som Bill tydligen tyckte var så intressant. Det var mittenuppslaget och en stor bild på Katrina som stod utanför deras skola i Magdeburg med ett fult flin. Oförstående tittade han upp på sin bror som verkade blivit upppslukad av en listig plan som bara väntade på att bli godkänd.
- Läs vidare, sa han och höjde på sitt Bill ögonbryn.
Tom satte sig tillrätta för att kunna koncentrera sig på orden och läste den första delen av reportaget. Katrina berättade om sitt förhållande med de två bröderna och vad hon tyckte om dem. Ingen utav dem hade pratat med henne på över ett år men hon verkade tydligen ha en hel del att berätta om. Bill och Toms första kyss och även första sex hade varit med samma tjej, Katrina. Det hade bara gått en vecka mellan de båda bröderna och Katrina. I Bravo, som tidningen hette, avslöjade hon allt om kärleksbrev till smekar till första sexet. Vissa saker stämde inte och vissa saker hade hon kryddat på lite extra, men det fick bara bröderna att se bra ut.
Tom läste hela artikeln och tittade storögt på sin bror. Han visste precis vilka id'eer hans tvillingbror hade. De båda nickade stolt åt varandra.
- Fatta va många brudar vi kommer ha!
Tom lät nästan lite chockad men Bill bara nickade nöjt och insåg alla möjligheter de skulle få. För en månad sedan slog Dursch De Monsun igenom i Tyskland och nu går deras ex flickvän ut och berättar om vilket bra sex de haft.
Fullpott!
Han log åt den barnsliga triumfen. Vilka drömmar de hade haft. Det var just i den svängen som alla började få upp ögonen för dem och till och med gamla klasskamrater frågade efter deras autograf. De var kungar, han och Tom, oslagbara. Vart de än gick spred människor guld och gröna skogar efter dem. Tjejerna stod på rad för att få ett kort tillsammans med dem och kanske även få ge dem en puss på kinden. Det var alltid första steget, sen kom den lilla lappen med telefonnumret som smögs ned i fickan och en blick som visade att det fanns mer att hämta. Det fanns ingen gräns på vad som var tillåtet och inte. De var precis mittemellan att vara lokalkändisar till att bli Tyskland och Frankrikes listettor. Fantasin flödade och i ögonen gnistrade framgången på alla i bandet.
Hans kropp pulserade i historia och det ryckte till i lillfingret när han återigen kunde känna hur fjärilarna svärmade runt inom honom. Precis som den dagen deras manager, David, ringde och berättade att deras första riktiga turne skulle ta plats. Finns det något i denna värld som ska kallas magi, var det just det ögonblicket. Det hakade fortfarande upp sig i bröstet på honom när han såg bilden av sin bror, Gustav och Georg som försökte lugna sina nerver minuterna innan starten av deras turne drog igång i Oberhausen. Hur de sprang runt och trummade nervöst på allt och drack vatten för att lugna ned magen. Hur han själv kände för att bara stänga in sig på toan och vänta tills konserten var över och alla gett upp tanken på att hitta honom. Eller känslan av fullständighet när den sista tonen var sjungen och de alla fyra stod och blickade ut över publikhavet och ryste ikapp med fansens skrik. Vart tog den där magin vägen?
Det hade tagit några månader innan de förstått att allt faktiskt inte var guld och gröna skogar. Med tiden kom allt fler artiklar som vred och vände på deras liv och hittade på sin egen fakta. De första upptäckterna skrattade bandet bort och skämtade om hur de skulle lyckas få alla att tro på deras smörja. Till deras förvåning slutade det alltid med att de fick lov att kommentera alla lögner och försöka rätta till dem. Släktingar och vänner började svika och sälja sina historier till pressen och de som stannade kvar vid deras sida blev istället egna mål för pajkastningen. Magin började avta och de tvingades lugna ned sig. Ville de festa och bete sig som normala tonåringar fick de helt enkelt göra det bakom låsta dörrar där ingen penna eller blixt existerade.
De senaste månaderna hade det cirkulerat en cirkus kring hela hans liv. För honom, hans familj och resterande befolkning. På något ofattbart sätt hade de lyckats hålla all fakta och alla bilder borta från allmänheten, så inga äkta artiklar hade kommit i tryck. Dock hade de egenkomponerade artiklarna poppat upp allt oftare och människor gick runt och trodde på lögner. Fick han bestämma kunde de lika gärna få göra det och han kunde åka långt bort från all iaktagelse och börja sitt egna lilla liv. Problemet var att hans liv delades med så många betydelsefulla personer så det var inget val längre. Det var bara att ta sig i kragen, eller att be någon ta ett extra tag i honom och försöka ordna upp allt så det nya livet kunde packas upp och börja användas. Alldeles snart skulle den riktiga historian avslöjas. Den hårda och nakna verkligheten som han så hårt försökt dölja för alla. Men nu var det dags. Han hade bjudit med alla och sagt åt dem, varnat dem för att det skulle bli svårt. Att det fanns en anledning till att han inte viljat prata om det eller haft svårt för att träffa människor igen. Det skulle finnas bilder, videoband och vittnesmål som kunde vrida om magarna på många. Men nu var det slut på hemlighetsmakeriet.
Väskan var packad och i morgon blev de upphämtade och körda till flygplatsen vid sex på morgonen. Det var sista steget på förvandlingen och det skulle bli ett tufft steg att ta. I morgon tog han, Tom, Georg, Gustav, mamma och Gordon flyget ned till Israel igen för att närvara vid rättegången mot männen som kidnappat honom. Men det var inte männen han var rädd för, de farligaste var redan döda. Nej, det var att möta henne igen. Det fanns tusen frågor han ville fråga henne om och så många svar han kände att han förtjänade. Känslan av att få ha henne nära igen och inte behöva känna sig ensam längre. Det fanns alltid ett val att inte träffa henne. De behövde inte vara med på den andres vittnesmål och trots att de skulle bo på samma hotell var det inga problem att undvika att de skulle stöta på varandra. Det fanns alltid ett val och en utväg. Ena halvan skrek efter henne, saknade henne och var övertygad om att hon saknade honom med. Men den andra halvan dunkade innanför skallbenet och påminde honom om att hon faktiskt lämnade honom. Han hade hört hur hennes flickvän hade spytt galla över dem på TVn och det hade känts. Inte bara det att hon tyckte att han var en plåga för dem, åxå det att hon aldrig berättat att hon hade en flickvän. Det fick honom att undra hur mycket mer det var hon inte berättat? Om hon var att lita på eller om skulle kunna sälja deras historia?
Men trots alla tvivel och besvikelser värkte det efter henne och hennes lugn. Han ville ha henne tillbaka. Det spelade ingen roll hur mycket han försökte tränga undan henne och försöka ersätta henne med Tom, hon fanns alltid där i bakgrunden. Annie hade blivit en del utav honom och även om han inte fick, hoppades han att hon skulle komma tillbaka efter den här veckan. Att hon skulle följa med honom hem till Hamburg och de skulle bli som den familj de alltid pratat om. Han hoppades, ville och önskade...men försökte sitt innersta att inte göra det!
- Tom, fort kom och kolla!
Den äldre brodern släppte potatisen han höll på att skala och lyckades träffa sin mamma med vattnet som skvättade upp i ur diskhon. Hon pep till och han bad snabbt om ursäkt innan han smet bakom hörnet och in till vardagsrummet och den bruna soffan där Bill satt. I ena handen hade han ett stort glas med Cola och den andra handen höll i en tidning som han nästan såg ut att drunkna i med näsan tryckt mot bladet.
- Vad är det?
Tom slängde sig ned brevid sin bror och roffade åt sig tidningen som Bill tydligen tyckte var så intressant. Det var mittenuppslaget och en stor bild på Katrina som stod utanför deras skola i Magdeburg med ett fult flin. Oförstående tittade han upp på sin bror som verkade blivit upppslukad av en listig plan som bara väntade på att bli godkänd.
- Läs vidare, sa han och höjde på sitt Bill ögonbryn.
Tom satte sig tillrätta för att kunna koncentrera sig på orden och läste den första delen av reportaget. Katrina berättade om sitt förhållande med de två bröderna och vad hon tyckte om dem. Ingen utav dem hade pratat med henne på över ett år men hon verkade tydligen ha en hel del att berätta om. Bill och Toms första kyss och även första sex hade varit med samma tjej, Katrina. Det hade bara gått en vecka mellan de båda bröderna och Katrina. I Bravo, som tidningen hette, avslöjade hon allt om kärleksbrev till smekar till första sexet. Vissa saker stämde inte och vissa saker hade hon kryddat på lite extra, men det fick bara bröderna att se bra ut.
Tom läste hela artikeln och tittade storögt på sin bror. Han visste precis vilka id'eer hans tvillingbror hade. De båda nickade stolt åt varandra.
- Fatta va många brudar vi kommer ha!
Tom lät nästan lite chockad men Bill bara nickade nöjt och insåg alla möjligheter de skulle få. För en månad sedan slog Dursch De Monsun igenom i Tyskland och nu går deras ex flickvän ut och berättar om vilket bra sex de haft.
Fullpott!
Han log åt den barnsliga triumfen. Vilka drömmar de hade haft. Det var just i den svängen som alla började få upp ögonen för dem och till och med gamla klasskamrater frågade efter deras autograf. De var kungar, han och Tom, oslagbara. Vart de än gick spred människor guld och gröna skogar efter dem. Tjejerna stod på rad för att få ett kort tillsammans med dem och kanske även få ge dem en puss på kinden. Det var alltid första steget, sen kom den lilla lappen med telefonnumret som smögs ned i fickan och en blick som visade att det fanns mer att hämta. Det fanns ingen gräns på vad som var tillåtet och inte. De var precis mittemellan att vara lokalkändisar till att bli Tyskland och Frankrikes listettor. Fantasin flödade och i ögonen gnistrade framgången på alla i bandet.
Hans kropp pulserade i historia och det ryckte till i lillfingret när han återigen kunde känna hur fjärilarna svärmade runt inom honom. Precis som den dagen deras manager, David, ringde och berättade att deras första riktiga turne skulle ta plats. Finns det något i denna värld som ska kallas magi, var det just det ögonblicket. Det hakade fortfarande upp sig i bröstet på honom när han såg bilden av sin bror, Gustav och Georg som försökte lugna sina nerver minuterna innan starten av deras turne drog igång i Oberhausen. Hur de sprang runt och trummade nervöst på allt och drack vatten för att lugna ned magen. Hur han själv kände för att bara stänga in sig på toan och vänta tills konserten var över och alla gett upp tanken på att hitta honom. Eller känslan av fullständighet när den sista tonen var sjungen och de alla fyra stod och blickade ut över publikhavet och ryste ikapp med fansens skrik. Vart tog den där magin vägen?
Det hade tagit några månader innan de förstått att allt faktiskt inte var guld och gröna skogar. Med tiden kom allt fler artiklar som vred och vände på deras liv och hittade på sin egen fakta. De första upptäckterna skrattade bandet bort och skämtade om hur de skulle lyckas få alla att tro på deras smörja. Till deras förvåning slutade det alltid med att de fick lov att kommentera alla lögner och försöka rätta till dem. Släktingar och vänner började svika och sälja sina historier till pressen och de som stannade kvar vid deras sida blev istället egna mål för pajkastningen. Magin började avta och de tvingades lugna ned sig. Ville de festa och bete sig som normala tonåringar fick de helt enkelt göra det bakom låsta dörrar där ingen penna eller blixt existerade.
De senaste månaderna hade det cirkulerat en cirkus kring hela hans liv. För honom, hans familj och resterande befolkning. På något ofattbart sätt hade de lyckats hålla all fakta och alla bilder borta från allmänheten, så inga äkta artiklar hade kommit i tryck. Dock hade de egenkomponerade artiklarna poppat upp allt oftare och människor gick runt och trodde på lögner. Fick han bestämma kunde de lika gärna få göra det och han kunde åka långt bort från all iaktagelse och börja sitt egna lilla liv. Problemet var att hans liv delades med så många betydelsefulla personer så det var inget val längre. Det var bara att ta sig i kragen, eller att be någon ta ett extra tag i honom och försöka ordna upp allt så det nya livet kunde packas upp och börja användas. Alldeles snart skulle den riktiga historian avslöjas. Den hårda och nakna verkligheten som han så hårt försökt dölja för alla. Men nu var det dags. Han hade bjudit med alla och sagt åt dem, varnat dem för att det skulle bli svårt. Att det fanns en anledning till att han inte viljat prata om det eller haft svårt för att träffa människor igen. Det skulle finnas bilder, videoband och vittnesmål som kunde vrida om magarna på många. Men nu var det slut på hemlighetsmakeriet.
Väskan var packad och i morgon blev de upphämtade och körda till flygplatsen vid sex på morgonen. Det var sista steget på förvandlingen och det skulle bli ett tufft steg att ta. I morgon tog han, Tom, Georg, Gustav, mamma och Gordon flyget ned till Israel igen för att närvara vid rättegången mot männen som kidnappat honom. Men det var inte männen han var rädd för, de farligaste var redan döda. Nej, det var att möta henne igen. Det fanns tusen frågor han ville fråga henne om och så många svar han kände att han förtjänade. Känslan av att få ha henne nära igen och inte behöva känna sig ensam längre. Det fanns alltid ett val att inte träffa henne. De behövde inte vara med på den andres vittnesmål och trots att de skulle bo på samma hotell var det inga problem att undvika att de skulle stöta på varandra. Det fanns alltid ett val och en utväg. Ena halvan skrek efter henne, saknade henne och var övertygad om att hon saknade honom med. Men den andra halvan dunkade innanför skallbenet och påminde honom om att hon faktiskt lämnade honom. Han hade hört hur hennes flickvän hade spytt galla över dem på TVn och det hade känts. Inte bara det att hon tyckte att han var en plåga för dem, åxå det att hon aldrig berättat att hon hade en flickvän. Det fick honom att undra hur mycket mer det var hon inte berättat? Om hon var att lita på eller om skulle kunna sälja deras historia?
Men trots alla tvivel och besvikelser värkte det efter henne och hennes lugn. Han ville ha henne tillbaka. Det spelade ingen roll hur mycket han försökte tränga undan henne och försöka ersätta henne med Tom, hon fanns alltid där i bakgrunden. Annie hade blivit en del utav honom och även om han inte fick, hoppades han att hon skulle komma tillbaka efter den här veckan. Att hon skulle följa med honom hem till Hamburg och de skulle bli som den familj de alltid pratat om. Han hoppades, ville och önskade...men försökte sitt innersta att inte göra det!
Kap 71
Annie
Tanken var att det skulle komma små ringar som lugnt suddades ut men allt som kom ut var stötvisa puffar av grå rök som spreds över hela rummet. Istället för att vila tungan mot tänderna försökte hon placera den i mitten av munnen så att röken kunde formas runt den och bilda en rund ring. Hon drog ned röken djupt i lungorna men även denna gång var det bara ett stort rökmolm som kom ut. På filmer såg det ju så enkelt ut? I ett sista försök drog hon in så mycket rök hon kunde innan glöden nådde ned till filtret på cigaretten, men det slutade med en hostattack och ett ännu större rökmoln vars lukt skulle sätta sig i varenda möbel. Det var tredje cigaretten nu på mindre än en halvtimme och askfatet fylldes på allt fortare. På soffbordet låg det aska överallt och runda ringar blänkte efter glasen som stått där. Persiennerna hade varit fördragna sedan nästan en vecka tillbaka och det såg riktigt hemskt ut. Vardagsrummet hade blivit hennes fort och ingen annan förutom Annie och katten Emil hade vistats där. Emil brukade bli utsläppt när Elin var hemma men själv hade hon inte kännt frisk luft sedan journalisterna attackerade deras hem och förstörde allt. Hon kunde fortfarande höra hur de smög omkring där ute och hoppades på napp så de fick nåt smaskigt att skriva om i sin tidning. Tänk att hon kunde vara så intressant att läsa om? Att människor i hela världen väntade på en kommentar från lilla Annie? Varje gång Elin kom hem eller gick iväg till jobbet blev det liv på gamarna, hon hade dock lärt sig nu att inte kommentera något utan bara gå till bilen. De hade båda trott att det skulle lugna ned sig med tiden men det blev bara värre. Särskillt inför vad som skulle ta plats den närmsta veckan.
Borta i hörnet stod den svarta väskan och väntade. Hon hade placerat den där med flit bakom den stora växten så den inte skulle synas, för varje gång hon såg den gick det rysningar längst ryggraden. Det var samma svarta väska hon hade lämnat på hotellrummet i Jerusalem kvällen hon försvann. Samma väska som stått och spökat i garderoben ända tills för tre dagar sedan. När hon först fick reda på datumet hade hon bett Elin om att köpa en ny väska men hon hade bara dumförklarat henne och kommenterat att deras ekonomiska situation inte var den bästa för tillfället. Det borde hon ha räknat ut att Elin inte skulle förstå men det värsta var att hon inte ens försökte förstå. Det hade varit många sådana situationer sista tiden. Tillfällen då hon behövde någon som kunde se förbi allt och försöka förstå henne och hennes kanske något udda behov. Behovet av att tugga varje tugge en extra gång för att försöka få ut så mycket näring som möjligt. Att sitta en timme i tvättrummet bara för att lukta på den nytvättade kläderna som hängde på tunna linor i taket. Eller att se till att varje liten ljuskälla var släckt innan hon kunde sova, för det var så det hade varit hela tiden.
Elin hade fortfarande inte insett vad som egentligen hade hänt och hon envisades fortfarande med att allt skulle återgå till det normala när som helst. De behövde bara vänta ut allt och försöka ignorera allt strunt folk skrev om dem. I början hade de löst allt med att skrika på varandra och på sätt berättat vad de kände för varandra eftersom de inte kunde prata på ett normalt sätt. Nu undvek de varandra helt enkelt. Elin kunde sova borta en del nätter och lika mycket som det var avslappnande var det frustrerande. Vissa dagar klättrade hon på väggarna i det lilla huset och kände sig mer och mer instängd. Inget solljus bjöds in på grund av journalisterna utanför och ingen kunde prata med henne eller ge henne närhet. Försökte hon titta på TV dök han alltid upp, satt hon stilla i soffan vandrade snart tankarna bort till honom och försökte hon sova hemsöktes hon alltid av männen. Hur hon än betedde sig kunde hon inte få ro och känslan av att fortfarande vara kidnappad växte.
Hon hoppade till när mobilen brevid henne durrade till på soffan och började blinka. Klockan var halvfyra på morgonen och det var dags att röra på sig. Hon hade fruktat för den här stunden ända sen hon vaknade igår morse. På ett sätt såg hon fram emot det och att kanske få ett avslut på det. Men när den här veckan var över var det verkligen över. Då hade hon inte längre något att skylla på eller luta sig tillbaka mot. Ville hon verkligen att det skulle ta slut? När hon suttit där helt ensam i mörkret och räknat ned timmarna hade hon spelat upp de senaste månaderna för sig själv igen. Första gången hon träffade honom, hur han hade tagit hand om henne från första början. Sättet de brytt sig om varandra och skyddat varandra, hållt om varandra om nätterna och torkat varandras tårar. Även om det hade varit den svåraste perioden i hennes liv var hon evigt tacksam över att fått chansen att träffa en sådan vacker människa. Han hade varit hennes allt och på något sätt var han det fortfarande. Allt som hände nu, hände på grund av honom. Alla bråk mellan henne och Elin var grundat på honom. Orsaken till varför hon inte kunde visa sig ute längre var honom. Han var orsaken till att hon inte kunde leva normalt längre. Men trots allt som vissa skulle anse att han hade förstört, kunde hon inte annat än vara tacksam över att han funnits där. Svart på vitt, han var den enda orsaken till att hon fortfarande var här.
Nu var det snart över. Snart skulle de träffas igen och tanken skrämde henne. Att vistas i samma rum, se hans vackra uppenbarelse och få allt aktiverat igen. Hon hade jobbat så hårt på att försöka gömma honom för sig själv och snart skulle allt det vara förgäves. Det skulle bli kaos inom henne och det skulle göra ont. Hon längtade något fruktansvärt efter honom och hon visste att första reaktionen skulle vara att vilja springa rakt in i hans famn och hoppas på tryggheten han kunde ge henne. Men det fick inte hända. För efter den här veckan var det över, då skulle han ut ur hennes liv en gång för alla. Inte för att hon ville, men för att hon kände att hon måste. Det existerade inget liv för dem båda tillsammans. Det hade hon insett nu. Hon klarade knappt av att leva det livet hon levde nu och att då försöka leva med pressen som skulle skapas med deras liv var otänkbart. Det var ett ont måste.
Dörren låstet upp och fyra svartklädda män kom in i hallen. Alla var stora och bredaxlade och hade varsin öronsnäcka i vänstra örat. Hennes livvakter. De tog hennes svarta väska och hon begav jag sig mot flygplatsen med Elin för att få hela sitt liv uppslitet ännu en gång...
Tanken var att det skulle komma små ringar som lugnt suddades ut men allt som kom ut var stötvisa puffar av grå rök som spreds över hela rummet. Istället för att vila tungan mot tänderna försökte hon placera den i mitten av munnen så att röken kunde formas runt den och bilda en rund ring. Hon drog ned röken djupt i lungorna men även denna gång var det bara ett stort rökmolm som kom ut. På filmer såg det ju så enkelt ut? I ett sista försök drog hon in så mycket rök hon kunde innan glöden nådde ned till filtret på cigaretten, men det slutade med en hostattack och ett ännu större rökmoln vars lukt skulle sätta sig i varenda möbel. Det var tredje cigaretten nu på mindre än en halvtimme och askfatet fylldes på allt fortare. På soffbordet låg det aska överallt och runda ringar blänkte efter glasen som stått där. Persiennerna hade varit fördragna sedan nästan en vecka tillbaka och det såg riktigt hemskt ut. Vardagsrummet hade blivit hennes fort och ingen annan förutom Annie och katten Emil hade vistats där. Emil brukade bli utsläppt när Elin var hemma men själv hade hon inte kännt frisk luft sedan journalisterna attackerade deras hem och förstörde allt. Hon kunde fortfarande höra hur de smög omkring där ute och hoppades på napp så de fick nåt smaskigt att skriva om i sin tidning. Tänk att hon kunde vara så intressant att läsa om? Att människor i hela världen väntade på en kommentar från lilla Annie? Varje gång Elin kom hem eller gick iväg till jobbet blev det liv på gamarna, hon hade dock lärt sig nu att inte kommentera något utan bara gå till bilen. De hade båda trott att det skulle lugna ned sig med tiden men det blev bara värre. Särskillt inför vad som skulle ta plats den närmsta veckan.
Borta i hörnet stod den svarta väskan och väntade. Hon hade placerat den där med flit bakom den stora växten så den inte skulle synas, för varje gång hon såg den gick det rysningar längst ryggraden. Det var samma svarta väska hon hade lämnat på hotellrummet i Jerusalem kvällen hon försvann. Samma väska som stått och spökat i garderoben ända tills för tre dagar sedan. När hon först fick reda på datumet hade hon bett Elin om att köpa en ny väska men hon hade bara dumförklarat henne och kommenterat att deras ekonomiska situation inte var den bästa för tillfället. Det borde hon ha räknat ut att Elin inte skulle förstå men det värsta var att hon inte ens försökte förstå. Det hade varit många sådana situationer sista tiden. Tillfällen då hon behövde någon som kunde se förbi allt och försöka förstå henne och hennes kanske något udda behov. Behovet av att tugga varje tugge en extra gång för att försöka få ut så mycket näring som möjligt. Att sitta en timme i tvättrummet bara för att lukta på den nytvättade kläderna som hängde på tunna linor i taket. Eller att se till att varje liten ljuskälla var släckt innan hon kunde sova, för det var så det hade varit hela tiden.
Elin hade fortfarande inte insett vad som egentligen hade hänt och hon envisades fortfarande med att allt skulle återgå till det normala när som helst. De behövde bara vänta ut allt och försöka ignorera allt strunt folk skrev om dem. I början hade de löst allt med att skrika på varandra och på sätt berättat vad de kände för varandra eftersom de inte kunde prata på ett normalt sätt. Nu undvek de varandra helt enkelt. Elin kunde sova borta en del nätter och lika mycket som det var avslappnande var det frustrerande. Vissa dagar klättrade hon på väggarna i det lilla huset och kände sig mer och mer instängd. Inget solljus bjöds in på grund av journalisterna utanför och ingen kunde prata med henne eller ge henne närhet. Försökte hon titta på TV dök han alltid upp, satt hon stilla i soffan vandrade snart tankarna bort till honom och försökte hon sova hemsöktes hon alltid av männen. Hur hon än betedde sig kunde hon inte få ro och känslan av att fortfarande vara kidnappad växte.
Hon hoppade till när mobilen brevid henne durrade till på soffan och började blinka. Klockan var halvfyra på morgonen och det var dags att röra på sig. Hon hade fruktat för den här stunden ända sen hon vaknade igår morse. På ett sätt såg hon fram emot det och att kanske få ett avslut på det. Men när den här veckan var över var det verkligen över. Då hade hon inte längre något att skylla på eller luta sig tillbaka mot. Ville hon verkligen att det skulle ta slut? När hon suttit där helt ensam i mörkret och räknat ned timmarna hade hon spelat upp de senaste månaderna för sig själv igen. Första gången hon träffade honom, hur han hade tagit hand om henne från första början. Sättet de brytt sig om varandra och skyddat varandra, hållt om varandra om nätterna och torkat varandras tårar. Även om det hade varit den svåraste perioden i hennes liv var hon evigt tacksam över att fått chansen att träffa en sådan vacker människa. Han hade varit hennes allt och på något sätt var han det fortfarande. Allt som hände nu, hände på grund av honom. Alla bråk mellan henne och Elin var grundat på honom. Orsaken till varför hon inte kunde visa sig ute längre var honom. Han var orsaken till att hon inte kunde leva normalt längre. Men trots allt som vissa skulle anse att han hade förstört, kunde hon inte annat än vara tacksam över att han funnits där. Svart på vitt, han var den enda orsaken till att hon fortfarande var här.
Nu var det snart över. Snart skulle de träffas igen och tanken skrämde henne. Att vistas i samma rum, se hans vackra uppenbarelse och få allt aktiverat igen. Hon hade jobbat så hårt på att försöka gömma honom för sig själv och snart skulle allt det vara förgäves. Det skulle bli kaos inom henne och det skulle göra ont. Hon längtade något fruktansvärt efter honom och hon visste att första reaktionen skulle vara att vilja springa rakt in i hans famn och hoppas på tryggheten han kunde ge henne. Men det fick inte hända. För efter den här veckan var det över, då skulle han ut ur hennes liv en gång för alla. Inte för att hon ville, men för att hon kände att hon måste. Det existerade inget liv för dem båda tillsammans. Det hade hon insett nu. Hon klarade knappt av att leva det livet hon levde nu och att då försöka leva med pressen som skulle skapas med deras liv var otänkbart. Det var ett ont måste.
Dörren låstet upp och fyra svartklädda män kom in i hallen. Alla var stora och bredaxlade och hade varsin öronsnäcka i vänstra örat. Hennes livvakter. De tog hennes svarta väska och hon begav jag sig mot flygplatsen med Elin för att få hela sitt liv uppslitet ännu en gång...
kap 70
Bill
Han satte ned foten på gruset och försökte lite diskret känna efter om det kändes som vanligt. Om vibrationerna som gick upp genom sulan kunde kännas igen av minnet. Från lädersätet han satt på i baksätet av bilen kunde han se hur det lyste i de stora fönstren. De doldes delvis av de stora barrväxterna utanför men den varma känslan lyckades hitta honom bakom alla grenar. Av alla tusentals timmar de spenderat på sin turnebuss eller i bilar på väg till flygplatser, hade väldigt många timmar gått åt till att fantisera om värmen som fanns bakom varje fönster i varje hus de passerade. Det hade varit hans favoritsyssla när han inte kunnat sova. Att sitta längst fram i bussen med alla lysen släckta och en filt, lyssna på de andras sömn och drömmande studera den andra världen. Ibland satte Tom med honom och lät fingrarna stilla röra sig över strängarna på gitarren i bakgrunden. Han hade sett hela familjer samlade runt matbordet,skrattandes och disskuterande om dagens händelser. Mysiga hemmakvällar i soffan framför TVn med ända ljus. Människor ute på en sista kvällspromenad med sin hund, lysen som släcktes när barnen skulle gå och lägga sig och bäddas ned under täcket. Tidigt på morgonen, när han suttit med kaffekoppen vilandes på de uppdragna knäna hade han sett hundratals pappor på väg ut i morgonrocken för att hämta tidningen, huttrandes av den kyliga morgonluften och gnuggat sömnen ur ögonen. Längst vägen hade de åkt förbi mammor som följde sina barn till skolan med sina små ryggsäckar, hårt hållandes i handen vid rödljuset. Från den lilla soffan i turnebussen hade han sett många liv passera utan att någon utav dem visste det. Det var så svårt att förställa sig att det faktiskt fanns människor som levde och kände precis som honom. Att människorna bakom fönstren faktiskt hade en egen värld och antagligen tänkte precis samma sak om honom.
Han sparkade bort några utav stenarna som låg framför honom med ena foten. Bakom dessa stora fönster visste han vad som levde. Två gånger hade han sett deras huvuden skymta förbi när de gick mot köket, förbi den lilla byrån och vasen med de gröna dekorationsbladen. Antagligen för att hämta något i kylskåpet det glömt ställa fram på bordet. Det kändes som en evighet sedan han var här. Han hade gjort samma sak på vägen dit, glömt bort sig i världarna som utspelades i de små tegelhusen, fantiserat om dockorna som levde där inne.Föreställt sig dofterna. Han kom på sig själv med att sakna sin gamla värld. Kläderna som alltid låg trappen och som mamma alltid fick lägga in i vårat rum när hon tröttnat på att vi inte lyssnade och nästan snubblat över dem. Den där fula gullrankan som hängde längst hela gardinstången i vardagsrummet och bara blev längre och längre. Han saknade att sitta på stolen mittemot sin bror och styvpappa på altanen och sjunga till deras gitarrer tills solen gick upp på sommaren. Ibland saknade han det något så fruktansvärt. Känslan av att bara få vara. Gå runt i huset och trippa med fingertopparna längst fönsterbrädan i väntan på att Tom skulle vakna så de kunde ta cyklarna och hitta på äventyr. Men han visste att det var just därför han hade kämpat så hårt med att komma därifrån, för att inte bara vara. Nej, den världen var endast något han kunde tänka tillbaka på och le åt nu. Den var inte tillgänglig längre för honom och skulle kanske aldrig bli det igen. Livet han levde nu var mer overkligt än verkligt. Han kunde inte cykla längre och den där fula gullrankan hade till slut brutits av i flytten. Tanken fick honom att huttra till. Skulle han tvingas leva hela sitt liv bakom likadana murar som omringade det här vita huset? Han var ju bara tjugo år gammal...
En cigarett sträcktes fram mot honom och han tog den ur Toms hand. Hans bror tittade ned på honom där han satt och rynkade frågande på pannan.
- Hur mår du?
Han hade suttit där på sätet med båda fötterna på gruset ett tag nu under tiden som alla tankar och minnen fladdrat förbi honom. En suck lämnade hans kropp och han bet tag i en liten skinbit som satt löst på hans underläpp. Han var trött. Det enda han sett av livet sedan han kom tillbaka till Tyskland var det som visades genom TV rutan. Inte en enda gång hade han lämnat väggarna som utgjorde deras lägenhet. Han hade inte ens öppnat balkongdörren. De senaste dygnet hade så mycket ändrats i hans gömställe. Fansen hade fått träffa sin Bill idag, känt hans närvaro och till och med bjudits på ett leende. Han hade gjort sig tillgänglig igen. Han gjorde ett försök att ställa sig upp och förvånades över hur stadigt han kunde stå. Ett tag var han inte ens varit säker på om han skulle kunna resa sig överhuvudtaget. Fötterna kändes som stora stenar som släpades runt och som i vilken sekund skulle kunna fälla honom. Men Tom stod där för att fånga upp honom om olyckan skulle vara framme, som alltid. Han växte i Bills ögon varje dag som han fanns där vid hans sida. Tillsammans lutade de sig mot bilen och tog ett bloss av cigaretten som snart var nere på sin sista centimeter. Framför dem låg huset deras mamma och styvpappa flyttat in i för ett år sedan. Ett stort vitt hus omringat av en hög mur i utkanten av Hamburg. Det lilla huset de bott i tidigare var inget alternativ längre med alla fans och fotografer som smög omkring. De två bröderna hade disskuterat det ett bra tag innan de till slut bestämde sig för att tillsammans köpa det här huset åt dem. Här kunde de få vara ifred och kunna leva någorlunda normalt.
- Saknar du någonsin det gamla huset?
Han fimpade cigaretten mot ena skosulan och tog av sig de mörka solglasögonen. Tom nickade tyst brevid honom och drog ett sista halsbloss.
- Nej, sa han efter en stund och blåste ut röken.
- Huset saknar jag inte, det är livet jag kan sakna. Även han fimpade cigaretten mot skosulan och rättade till mössan som åkt för långt ned över ögonen. Båda visste vad som pågick inom deras tankar och minnen. Vilka bilder som spelades upp och båda brödernas mungipor drog upp när de kom ihåg all galenskap.
- Jag vill inte sälja det huset. En allvarlig min hade satt sig på Bills ansikte.
- Även om vi aldrig är där vill jag ha det kvar. Han tittade på sin bror och kände hur hjärtat höll inne med ett slag.
- Det är vårat hus, våra minnen och jag vill inte att någon annan ska få chansen att ta över allt det.
Det var en trygghet för honom. Ibland hände det att han tappade bort sig mitt i allt och även om han alltid lyckats hitta tillbaka, kändes det som ett måste att behålla det huset. Där fanns hela han, hela hans uppväxt och alla avtryck han och hans liv lämnat efter sig. Där fanns många dåliga minnen men även de räknades in i hans historia.
Plötsligt öppnades dörren och deras svarta katt smet ut genom dörröppningen och sprang fram emot dem. Ett huvud tittade ut och ett par stora förvånade ögon mötte dem. Han kände hur hans kropp omedvetet tryckte sig närmre bilen och luften han nyss fyllt sina lungor med vägrade släppa. Idag hade han bestämt sig för att bli tillgänglig igen. De förvånade ögonen mötte hans egna och han kunde se hur osäkerheten spelade runt dem. Personen i dörröppningen släppte taget om handtaget och lät armarna falla längst sidorna. Aldrig hade han kunnat tro att det skulle kunna kännas så spänt mellan dem. På din vänstra sidan kände han hur Tom lät sitt pekfinger greppa om hans egna fingrar och knuffade till hans axel lite lätt.
- Hej Georg! Tom gav Bill en snabb blick för att uppmuntra honom att följa efter och gick fram för att krama om den osäkra mannen i dörren. De hälsade på varandra och klappade varandra om ryggen.
- Är resten där inne eller? Georg nickade och Tom gick förbi honom in i det vita huset.
Det var ungefär tre steg mellan dem. Båda kämpade med sina tankar, vad som var rätt att göra och vad som borde undvikas. Georg var rädd för att ta i Bill. Han såg så skör ut där han stod lutad mot bilen med ena handen hårt hållandes om armbågen och blicken flackandes. Det hade gått nästan fyra månader sedan han såg honom senast. Tänk om han skulle gå sönder om han råkade kramade om honom precis så hårt han ville nu? Han kanske inte ens ville bli kramad? Bill tyckte det hela kändes olustigt. Han kände sig skamsen för att inte velat träffa dem en enda gång sedan han räddades. De var som en familj men han hade helt stängt ute dem. Tänk om Georg var besviken på honom? Tystnaden började bli jobbig och båda männen bytte besvärat foten de lade tyngden på.
Han sneglade upp mot Georg som nervöst pillade på ena nagelbandet. Han såg ut som senast, kanske lite smalare. Han var en sån härlig kille. Han fick stå ut med mycket när han och Tom satte igång att skämta om honom. Vi visste inga gränser och Georg kunde alltid ta det med en klackspark. Han var som en stor björn. Ofta spelade han med till intervjuvarens förtjusning och det hade bjudit på många skratt. Efter Tom var han nog den som stod honom närmast bland alla vänner. Att då stå här som två främlingar inför varandra verkade plötsligt så onödigt och bortkastat. Inte förrän nu insåg han hur mycket han hade saknat sin vän och även om skammen fanns där, var saknaden större. Han visste att det skulle hjälpa honom att komma tillbaka om han fick vara nära sin familj igen. Georg stoppade handen i fickan och ryckte förvånat till när han mötte Bills blick.
- Hej främling!
Han log lättat åt Bills varma röst och blåste bort en hårslinga som hängde för hans ögon.
- Hej Bill!
Han satte ned foten på gruset och försökte lite diskret känna efter om det kändes som vanligt. Om vibrationerna som gick upp genom sulan kunde kännas igen av minnet. Från lädersätet han satt på i baksätet av bilen kunde han se hur det lyste i de stora fönstren. De doldes delvis av de stora barrväxterna utanför men den varma känslan lyckades hitta honom bakom alla grenar. Av alla tusentals timmar de spenderat på sin turnebuss eller i bilar på väg till flygplatser, hade väldigt många timmar gått åt till att fantisera om värmen som fanns bakom varje fönster i varje hus de passerade. Det hade varit hans favoritsyssla när han inte kunnat sova. Att sitta längst fram i bussen med alla lysen släckta och en filt, lyssna på de andras sömn och drömmande studera den andra världen. Ibland satte Tom med honom och lät fingrarna stilla röra sig över strängarna på gitarren i bakgrunden. Han hade sett hela familjer samlade runt matbordet,skrattandes och disskuterande om dagens händelser. Mysiga hemmakvällar i soffan framför TVn med ända ljus. Människor ute på en sista kvällspromenad med sin hund, lysen som släcktes när barnen skulle gå och lägga sig och bäddas ned under täcket. Tidigt på morgonen, när han suttit med kaffekoppen vilandes på de uppdragna knäna hade han sett hundratals pappor på väg ut i morgonrocken för att hämta tidningen, huttrandes av den kyliga morgonluften och gnuggat sömnen ur ögonen. Längst vägen hade de åkt förbi mammor som följde sina barn till skolan med sina små ryggsäckar, hårt hållandes i handen vid rödljuset. Från den lilla soffan i turnebussen hade han sett många liv passera utan att någon utav dem visste det. Det var så svårt att förställa sig att det faktiskt fanns människor som levde och kände precis som honom. Att människorna bakom fönstren faktiskt hade en egen värld och antagligen tänkte precis samma sak om honom.
Han sparkade bort några utav stenarna som låg framför honom med ena foten. Bakom dessa stora fönster visste han vad som levde. Två gånger hade han sett deras huvuden skymta förbi när de gick mot köket, förbi den lilla byrån och vasen med de gröna dekorationsbladen. Antagligen för att hämta något i kylskåpet det glömt ställa fram på bordet. Det kändes som en evighet sedan han var här. Han hade gjort samma sak på vägen dit, glömt bort sig i världarna som utspelades i de små tegelhusen, fantiserat om dockorna som levde där inne.Föreställt sig dofterna. Han kom på sig själv med att sakna sin gamla värld. Kläderna som alltid låg trappen och som mamma alltid fick lägga in i vårat rum när hon tröttnat på att vi inte lyssnade och nästan snubblat över dem. Den där fula gullrankan som hängde längst hela gardinstången i vardagsrummet och bara blev längre och längre. Han saknade att sitta på stolen mittemot sin bror och styvpappa på altanen och sjunga till deras gitarrer tills solen gick upp på sommaren. Ibland saknade han det något så fruktansvärt. Känslan av att bara få vara. Gå runt i huset och trippa med fingertopparna längst fönsterbrädan i väntan på att Tom skulle vakna så de kunde ta cyklarna och hitta på äventyr. Men han visste att det var just därför han hade kämpat så hårt med att komma därifrån, för att inte bara vara. Nej, den världen var endast något han kunde tänka tillbaka på och le åt nu. Den var inte tillgänglig längre för honom och skulle kanske aldrig bli det igen. Livet han levde nu var mer overkligt än verkligt. Han kunde inte cykla längre och den där fula gullrankan hade till slut brutits av i flytten. Tanken fick honom att huttra till. Skulle han tvingas leva hela sitt liv bakom likadana murar som omringade det här vita huset? Han var ju bara tjugo år gammal...
En cigarett sträcktes fram mot honom och han tog den ur Toms hand. Hans bror tittade ned på honom där han satt och rynkade frågande på pannan.
- Hur mår du?
Han hade suttit där på sätet med båda fötterna på gruset ett tag nu under tiden som alla tankar och minnen fladdrat förbi honom. En suck lämnade hans kropp och han bet tag i en liten skinbit som satt löst på hans underläpp. Han var trött. Det enda han sett av livet sedan han kom tillbaka till Tyskland var det som visades genom TV rutan. Inte en enda gång hade han lämnat väggarna som utgjorde deras lägenhet. Han hade inte ens öppnat balkongdörren. De senaste dygnet hade så mycket ändrats i hans gömställe. Fansen hade fått träffa sin Bill idag, känt hans närvaro och till och med bjudits på ett leende. Han hade gjort sig tillgänglig igen. Han gjorde ett försök att ställa sig upp och förvånades över hur stadigt han kunde stå. Ett tag var han inte ens varit säker på om han skulle kunna resa sig överhuvudtaget. Fötterna kändes som stora stenar som släpades runt och som i vilken sekund skulle kunna fälla honom. Men Tom stod där för att fånga upp honom om olyckan skulle vara framme, som alltid. Han växte i Bills ögon varje dag som han fanns där vid hans sida. Tillsammans lutade de sig mot bilen och tog ett bloss av cigaretten som snart var nere på sin sista centimeter. Framför dem låg huset deras mamma och styvpappa flyttat in i för ett år sedan. Ett stort vitt hus omringat av en hög mur i utkanten av Hamburg. Det lilla huset de bott i tidigare var inget alternativ längre med alla fans och fotografer som smög omkring. De två bröderna hade disskuterat det ett bra tag innan de till slut bestämde sig för att tillsammans köpa det här huset åt dem. Här kunde de få vara ifred och kunna leva någorlunda normalt.
- Saknar du någonsin det gamla huset?
Han fimpade cigaretten mot ena skosulan och tog av sig de mörka solglasögonen. Tom nickade tyst brevid honom och drog ett sista halsbloss.
- Nej, sa han efter en stund och blåste ut röken.
- Huset saknar jag inte, det är livet jag kan sakna. Även han fimpade cigaretten mot skosulan och rättade till mössan som åkt för långt ned över ögonen. Båda visste vad som pågick inom deras tankar och minnen. Vilka bilder som spelades upp och båda brödernas mungipor drog upp när de kom ihåg all galenskap.
- Jag vill inte sälja det huset. En allvarlig min hade satt sig på Bills ansikte.
- Även om vi aldrig är där vill jag ha det kvar. Han tittade på sin bror och kände hur hjärtat höll inne med ett slag.
- Det är vårat hus, våra minnen och jag vill inte att någon annan ska få chansen att ta över allt det.
Det var en trygghet för honom. Ibland hände det att han tappade bort sig mitt i allt och även om han alltid lyckats hitta tillbaka, kändes det som ett måste att behålla det huset. Där fanns hela han, hela hans uppväxt och alla avtryck han och hans liv lämnat efter sig. Där fanns många dåliga minnen men även de räknades in i hans historia.
Plötsligt öppnades dörren och deras svarta katt smet ut genom dörröppningen och sprang fram emot dem. Ett huvud tittade ut och ett par stora förvånade ögon mötte dem. Han kände hur hans kropp omedvetet tryckte sig närmre bilen och luften han nyss fyllt sina lungor med vägrade släppa. Idag hade han bestämt sig för att bli tillgänglig igen. De förvånade ögonen mötte hans egna och han kunde se hur osäkerheten spelade runt dem. Personen i dörröppningen släppte taget om handtaget och lät armarna falla längst sidorna. Aldrig hade han kunnat tro att det skulle kunna kännas så spänt mellan dem. På din vänstra sidan kände han hur Tom lät sitt pekfinger greppa om hans egna fingrar och knuffade till hans axel lite lätt.
- Hej Georg! Tom gav Bill en snabb blick för att uppmuntra honom att följa efter och gick fram för att krama om den osäkra mannen i dörren. De hälsade på varandra och klappade varandra om ryggen.
- Är resten där inne eller? Georg nickade och Tom gick förbi honom in i det vita huset.
Det var ungefär tre steg mellan dem. Båda kämpade med sina tankar, vad som var rätt att göra och vad som borde undvikas. Georg var rädd för att ta i Bill. Han såg så skör ut där han stod lutad mot bilen med ena handen hårt hållandes om armbågen och blicken flackandes. Det hade gått nästan fyra månader sedan han såg honom senast. Tänk om han skulle gå sönder om han råkade kramade om honom precis så hårt han ville nu? Han kanske inte ens ville bli kramad? Bill tyckte det hela kändes olustigt. Han kände sig skamsen för att inte velat träffa dem en enda gång sedan han räddades. De var som en familj men han hade helt stängt ute dem. Tänk om Georg var besviken på honom? Tystnaden började bli jobbig och båda männen bytte besvärat foten de lade tyngden på.
Han sneglade upp mot Georg som nervöst pillade på ena nagelbandet. Han såg ut som senast, kanske lite smalare. Han var en sån härlig kille. Han fick stå ut med mycket när han och Tom satte igång att skämta om honom. Vi visste inga gränser och Georg kunde alltid ta det med en klackspark. Han var som en stor björn. Ofta spelade han med till intervjuvarens förtjusning och det hade bjudit på många skratt. Efter Tom var han nog den som stod honom närmast bland alla vänner. Att då stå här som två främlingar inför varandra verkade plötsligt så onödigt och bortkastat. Inte förrän nu insåg han hur mycket han hade saknat sin vän och även om skammen fanns där, var saknaden större. Han visste att det skulle hjälpa honom att komma tillbaka om han fick vara nära sin familj igen. Georg stoppade handen i fickan och ryckte förvånat till när han mötte Bills blick.
- Hej främling!
Han log lättat åt Bills varma röst och blåste bort en hårslinga som hängde för hans ögon.
- Hej Bill!
kap 69
Nu står vi här utanför tvillingarna Kaulitz hem igen, de två bandmedlemmarna i Tokio Hotel. Snön ligger endast kvar i små drivor längst väggarna och det är inte lika kallt. Annars är scenen ungefär den samma som förra gången vi stod här och frös. Människor, deras trogna fans, står samlade i grupper och tröstar varandra. Unga röster överröstar varandra när deras låtar sjungs och tårar rinner. Allas ansikten är vända upp mot de tända fönster som tillhör tvillingarnas lägenhet och alla hoppas att få se en skymt av sina idoler. En skugga eller ett tecken på att de befinner sig där inne. Varje dag sedan Bill Kaulitz försvann har minst ett ljus brunnit här utanför porten och fansen har visat att de aldrig kommer svika dem. Förra gången grät de av hopplösheten de kände av att inte veta vad som hade hänt. Idag gråter de av lycka efter att hört det första uttalandet från Bill efter månader av tysthet. Vi lyckades hitta samma tjejer vi pratade med förra gången.
-Hur känns det, Linda? Du trodde alltid att han skulle komma tillbaka, du tvivlade inte?
- Nej, jag tvivlade aldrig. Jag visste att han skulle komma tillbaka, han är stark.
- Men du var inte lika säker, Klara?
- Nej, jag tyckte det var konstigt att vi inte fick något tecken alls på hur det stod still efter ryktet om att Bills överlämnade hade misslyckats. Man utgår ju från att det värsta hade hänt.
- Jag ser att ni båda tänt ett ljus ikväll igen. Tände ni dem av samma orsak idag?Båda tjejerna nickar och det glittrar till i deras ögon.
- Ja, idag tände vi dem för att visa vår uppskattning och dela vår glädje med dem.
Plötsligt började människor springa mot grinden och rösterna höjdes. Klara och Linda som blev intervjuvade av den brunhåriga reportern tvingar sin fram i massan och står till slut längst fram mot stålgrinden. Deras hjärtan bultar av förväntning och tillsammans håller de varandras händer när de trycks fram och tillbaka av andra fans. På andra sidan står den svarta bilen med de tonade rutorna och den välbekanta nummerskylten. Alla bakom grinden vet att det var den bilen Saki brukade köra bandmedlemmarna i. Det var en känslostorm där utanför, desperation och den där förvirrande glädjen när någon plötsligt inser att ögonblicket är där. Sekunden då man kanske skulle få träffa sin idol, en människa man älskade och tyckte sig veta allt om. En människa man aldrig träffat men som ändå betyder så mycket. Ett overkligt ögonblick för många och som många fortfarande kunde tvivla på senare om det verkligen hade hänt. Sakta öppnas grindarna och så fort det är möjligt trycker sig människorna förbi stålpinnarna. Handflator trycks mot den svarta lacken och nästan alla unga flickors kinder var svarta av mascaran som runnit ikapp med deras tårar. Desperat rop efter deras uppmärksamhet ekade mellan husväggarna och när grinden var helt öppen började bilen sakta rulla framåt. Ingen brådska utan allt gick sakta och säkert så ingen skulle bli skadad. Fönstren var mörktonade och även om det inte gick att se in genom dem hördes det då och då ett skrik när någon trodde sig se en utav tvillingarna.
På andra sidan rutan satt de båda, inklämda mot mitten tätt intill varandra. Båda med stora solglasögon och huvorna högt uppdragna över sina rakade huvuden. Båda klädda i en stor svart tröja, sneakers och blå jeans. Hade Saki vändt sig om i framsätet hade han sett två kopior av varandra. Identiska. Bröderna var spända och beredda på att något kunde hända. Vad visste de inte, bara att det kändes bra att vara beredd. Ena handen satt de båda två för att försöka kontrollera sig själva. Innan de lämnade garaget hade det pillats på tröjan, petats i ögon och kliats i huvudet. Utan att det märkt det hade båda gömt den under sitt yttre lår när de närmat sig grinden. Den innersta handen låg och vilade på låret, båda på deras innersta lår. Ovansidan av handen nuddade den andra broderns hand. De höll inte handen och de tänkte nog inte på det överhuvudtaget. Det hade bara blivit så. Efter att ha försökt vifta bort det där irriterande hårstrået som egentligen inte fanns där och kittlades, hade båda helt enkelt lagt handen på låret och fastnat. Automatiskt hade de lugnat ned sig när de kände varandra och tryggheten den andra gav. Den äldre brodern frågade alltid med blickar om allt var bra? Än så länge nickade den yngre brodern tillbaka. Han svalde, andades och nickade. Idag var första gången han tog sig utanför lägenheten sedan han kom tillbaka. Första gången han träffade fansen utan droger i kroppen. Men det var ett steg han bestämt sig för att ta.
- Jag är OK!
Han tog sin broders hand och tryckte den. Så länge han var alldeles brevid hade han inget att oroa sig för. Det var skrämmande men samtidigt var det något han fick lov att göra. Det var något han hade tänkt på hela dagen. Det var lockande att prova igen. Han såg upp på sin bror och redan innan han sagt något visste Tom vad det rörde sig om. Tvillingarna nickade förstående mot varandra och Tom lät ena tummen smeka handen han höll i. Båda tog ett djupt andetag och den ena utav dem lutade sig fram och börjde diskutera med föraren av bilen.
Bilen hade kört ut från grindarna och fansen's puls rusar i takt alltefterom de inser att bilen är på väg bort. Deras ögonblick håller på att försvinna. Satt de verkligen där inne i bilen? Var det sant att det endast skiljde en tunn plåt mellan dem? Många hade svårt att inse vad som egentligen hände. För många var det första gången de försökte få en skymt av tvillingarna. För dem var tvillingarna fortfarande nästintill overkliga och tanken på att de var lika mänskliga som de själva kändes väldigt långt borta. För dem var de magiska. Bilen åkte fortfarande sakta fram för att inte köra på någon och folksamlingen följde troget efter. Många lade handen mot bilen för att försöka uppfatta någon som helst känsla. Andra följde bara efter och var i chock. Plötsligt börjar fansen på den ena sidan skrika högt och trycket ökar. Sekunden senare öppnas rutan på den andra sidan och en smal hand sticker ut sina fingrar. Naglarna är omålade men en stor svart ring pryder långfingret. Klara är en utav dem som först låter sina fingrar möta den andres fingrar. Hennes pekfinger nuddar hans ring och lillfinger innan hon blir bortknuffad. Magin hade träffat henne, trollat för henne. Bilen ökar farten och till slut stängs bilrutan och folksamlingen lämnas bakom. Inte en kind är torr och många tröstas av sina kamrater. Det hade hänt. Ögonblicket hade uppfyllts men nu var det borta. Magin hade gjort sitt och många var märkta för livet av det korta mötet. Längre bak stod Klara och höll hårt om sina fingrar. Hon hade känt det, elektriciteten som strömmat genom hennes kropp när hon kände honom. När hon fick chansen och kunde se in i honom och möta hans blick. Han hade lett. Det kändes äkta, det var åt henne han hade lett. Försiktigt luktade hon på fingrarna i hopp om att hitta en främmande doft. Andetag efter andetag tvingade hon i sig, men allt hon kände var sin egen doft. Det spelade ingen roll, hon hade känt magin. Linda sprang fram till henne och var alldeles röd om kinderna. Hon stannade alldeles framför och försökte hämta andan. Båda glittrade och lyckan ångade om dem i den kalla luften. Linda höll upp sin hand och tittade frågande på Klara. Hon svarade genom att hålla upp sin hand och nicka. De flög in i varandras famn och skrattade högt medans de snurrade runt runt i en cirkel alldeles utanför grinden.
Morgondagens artikel var klar och redo att tryckas. Den hade blivit läst av kollegan som godkänt den och rättat eventuella stavfel. Om en timme skulle den gå till tryck och i morgon vid femtiden låg de förtsa redo att läsas på köksborden i de tyska hemmen. Den brunhåriga reportern lutade sig tillbaka i stolen och stängde locket till laptopen. En klunk av det heta kaffet svaldes och en djup suck hördes från hans bröst. Ute var det mörkt nu och om 45 sekunder skulle klockan slå elva på kvällen och hans skift slutade. Det hade varit en intressant kväll. I morse hade han fått reda på att klippet tvillingarna spelat in skulle sändas på deras hemsida senare på eftermiddagen, så han hade genast blivit ombedd att vänta utanför deras lägenhet med en fotograf. Han hade gjort samma sorts reportage någon kväll efter att ryktet hade dragit igång om att Bills räddningsförsök hade misslyckats några månader tidigare. Det hade varit tungt att se så många unga förstörda människor gråta. Han hade aldrig varit ett fan av bandet, han hade helt enkelt inte tänkt på dem. Men när han såg vilken påverkan de hade på sina fans kunde han inte annat än att bli imponerad. De gav aldrig upp och under tidens gång hade han skrivit några små artiklar om hur det fortskred med kidnappningen och deras tid på sjukhuset. Inte mycket information hade kommit ut och inte en enda bild på Bill hade pressen fått tag på. Ändå höll sig fansen kvar och stöttade. De krävde ingenting. Han hade frågat många om varför de stod där ute i kylan trots att inget hänt på flera veckor? Alla hade svarat samma sak.
- Vi gör det för dem, för att visa att vi bryr oss om dem och älskar dem.
Ingen hade nämnt något om att de hoppades få en autograf eller bild på dem. Normalt sett skulle han inte trott dem, de var trots allt fans i tonåren och kära i sina idoler. Men efter att ha sett samma människor står där utanför grindarna flera gånger insåg han att det var inte ute efter något speciellt. De brydde sig bara. Det var det som imponerande honom. Det starka bandet mellan dem, fansen och Tokio Hotel. Respekten de gav varandra. Även om hysteri hade utbrytit när bilen kommit hade de uppfört sig och visat respekt. Ingen hade dunkat på bilrutorna som alltid annars och ingen hade försökt dra dem i handen när tvillingarna vevat ned rutan och hälsat. Ett fåtal kort hade försökt tagits men inte alls i likhet med tidigare. Det var som om fansen insett att saker och ting inte var som tidigare och att de fick lov att se efter sin stjärna nu och skydda honom från all press. Han tog ännu en klunk av sitt kaffe och såg minutvisaren förflytta sig till den högsta punkten på klockan. Nu skulle han hem och ta en dusch och krama om sin fru, berätta för henne hur mycket han uppskattade henne och älskade henne. Det hade varit en konstig dag med många intryck. Han tog på sig den bruna läderjackan och lyfte upp den svarta väskan där dagens tomma lunchlåda låg. Lyset släcktes och han gick nöjt bort mot hissen som skulle ta honom ned till parkeringsgaraget. Morgondagens rubriker skulle ge många den där varma tinglande känslan i magen. Bilden på en leende Bill skulle nog även frambringa en eller två tårar.
Tokio Hotel har verkligen världens bästa fans
kap 68
Annie
Jag satte mig på huk och sträckte fram handen för att locka på Emil som lufsade omkring borta under buskarna där marken fortfarande var bar. Vi hade börjat prata mer och mer de senaste dagarna. Katter hade aldrig varit min grej, för jag tyckte aldrig att jag fick något gensvar. Man kunde slösa en massa kärlek och tid på dem, men så fort man inte gav dem mat i samma sekund som de började jama, gick dom vidare till första bästa som kunde föda dem. De var egoister. Men nu kändes det som att vi kommit varandra ganska nära. Han hade alltid varit Elins katt men eftersom hon jobbade hela dagarna och jag alltid fanns tillgänglig för att öppna kylskåpet, började han ty sig mer och mer till mig. Han sov med mig på soffan när jag sov där. Något som hände allt oftare för jag stod inte ut med kravet att behöva leka kärlekspar och mysa runt i sängen. Jag hade alltför många hjärnspöken fortfarande och hittils var det bara Emil som ville prata med mig om dem. Vi åt frukost tillsammans, han fick en skål med mjölk och en ostskiva med kaviar på och sen satt vi vid köksbordet och disskuterade nattens drömmar. Vi tog hand om varandra så båda var nöjda. Jag matade honom och klappade honom på magen och han lyssnade och höll mig sällskap. Ingen gnällde.
- Kom då dumma katt.
Emil nosade runt och strök sig mot grenarna så de bruna löven fastnade i hans gråa päls. Ju mer jag ropade på honom för att han skulle komma, desto mer började han åla sig och njuta av uppmärksamheten. Han gjorde allt för att visa upp sig och för att få dit mig så jag kunde klia honom på magen.
- Inser du inte hur kallt det är utomhus?
Jag skulle bara ut för att röka en cigarett och hade ingen jacka på mig. Idag måste det vara minusgrader tänkte jag och huttrade. Han hade i alla fall en tjock päls på sig.
Han visste precis hur han skulle göra och jag visste precis att jag gjorde vad jag inte borde göra men gjorde det ändå. Så fort jag reste på mig ramlade Emil omkull och blottade magen för mig. De svarta små ögonen kisade mot mig och ena tassen spändes ut i luften. Självklart kunde jag inte motstå honom.
- Du vet då precis vilka knappar man ska trycka på.
Jag rullade en ostskiva till Emil och nynnade lätt till en låt på radion. Om några minuter skulle Elin komma hem. Samtidigt som jag hoppades på lite mänskligt sällskap hade jag mina tvivel. Det verkade alltid som att något kom imellan oss. Det var inte många lugna kvällar vi fått tillsammans sedan jag kom hem. Emil tuggar nöjt på sin ost när han plötsligt rycker till och springer iväg ut ur köket. Utanförs hörs en massa olika röster som nästan skriker och mitt i allt kan jag höra Elins upprörda stämma. Chockat springer jag till dörren och öppnar och mitt i allt smiter Emil ut. Det första jag möter är blixtrar som släpps lösa mitt i ansiktet på mig och människor som beter sig som gamar. De slänger sig över mig och Elin och skriker. Elin tränger sig igenom massan och när hon kommer fram till dörren slänger hon bara igen dörren så jag nätt och jämnt hinner undan med ansiktet. Jag försöker öppna den igen men någon håller emot.
- Elin, vad håller du på med?
Oron växer inom mig. Det var första gången reportrarna flockats så här. Visst hade jag sett någon bil stå parkerad utanför med en fotograf i, men aldrig så här många. Jag ställer mig med örat mot dörren och hör hur Elin lyckas tysta gamarna.
- Tokio Hotel har inte gjort något bra för den här familjen. Allt Bill och hans bror har lyckats med är att ha dragit olycka över oss. Så vill ni ha ut något utav det här, gör oss en tjänst och be dem hålla sig så långt borta från oss de kan!
Det kändes som om lungorna torkade ihop när jag hörde hennes förbannelse. Vad höll hon på med? Det var så fel allt hon precis gjort. Varje ord kändes som ett kulhål i bröstet. Plötsligt öppnades dörren och jag knuffades in i väggen är Elin kom instörtandes. Dörren låstes och hon gick raka vägen in i vardagsrummet där hon började rycka och slita i gardinerna. Hon var upprörd och ryckte nästan ned gardinstången när tyget inte lydde. Hon blev inte gladare när kamerablixtrarna bländade henne och hon nästan tappade balansen. När de två fönstrena var klara klampade hon vidare in i köket med klackarna hårt i golvet. Varje fönster i hela huset täcktes för och jag kunde höra hennes frustande. Stegen närmade sig och sedan stod hon alldeles framför mig. Vi tittade båda bort mot skuggorna som rörde sig utanför fönstret brevid dörren.
- Vilken cirkus dom har dragit in oss i. Hon fnös och skakade på huvudet.
- Förhoppningsvis kommer dom lämna oss i fred nu.
Innan jag förstod vad hon egentligen sade kunde jag bara stirra på henne och fråga mig själv varför jag ens kom hem hit igen? Att hon hade mage att ens tänka så. Hon var lätt andfådd och jag kunde skymta svettpärlor i hennes panna. Allt som jag en gång tyckt var vackert med henne var som bortblåst. Min största önskan just nu var att endast kunna knäppa med fingrarna och få henne att försvinna. Hon måste ha sett hatet i min blick för när hon såg på mig fick hon lov att backa ett steg.
- Hur kunde du göra så där? Min röst var entonig och kall. Jag var så trött på hennes lekar nu. Oförstående tittade hon på mig och lade huvudet på sned.
- Göra vad?
- Alla fula lögner och påhitt du precis gjorde där ute. Jag fick anstränga mig för att lossa på käkarna för att få fram orden.
- Hur i helvete kunde du göra så mot oss?
Elin spärrade upp ögonen och grimaserade åt mig som om jag var dum.
- Hur? Hon gick fram emot mig och började vifta med armarna.
- Jag gjorde det för oss, dummer. Så att vi kan försöka få ett liv igen.
När hon kom för nära puttade jag helt enkelt bort henne. Jag klarade inte av att ha henne nära mig. Det glödde till i hennes ögon när mina händer tryckte bort henne.
- Jag pratar inte om oss. Jag börjar tvivla på om ens finns något oss. Hur kunde du göra så mot mig och Bill?
Hela jag skakade av frustration när jag såg Elin stå två meter från mig och hånle mot mig.
- Lilla, lilla Annie! Hon lade armarna i kors och skakade på huvudet i en nedlåtande ton.
- När ska du ge upp det här och börja leva igen? Tröttnar du aldrig på all jäkla drama?
Utan förvarning tog jag ett steg fram och klappade till henne på kinden med full kraft. Hon pep till och lade handen på den brännande delen. Men jag kände ingen ånger. Istället gjorde jag samma sak igen på den andra kinden när hon vände upp huvudet igen. Hon var precis på väg att hämta andan för att säga något men jag avbröt henne.
- Tänk dig att få sådana smällar fast med en knuten näve varje dag. Det var precis vad jag och Bill fick leva med i flera månader. Det och så mycker mer som aldrig kommer kunna förställa dig.
Jag skrek och slog på henne. Hon försökte hålla fast mig men det gav mig bara ännu mer kraft. När jag lyckats tränga upp henne mot väggen placerade jag våra ansikten tätt emot varandra och såg allvarligt på henne.
- Bill var den som fick mig att överleva. Du har honom att tacka för allt.
Nu grät hon. Jag borde känna att jag gjorde fel men allt kändes bara så rätt. Jag hoppas hon gråter för att hon känner att hon har gjort fel. Mitt grepp om henne lossnar och jag backar undan. Elin torkar bort mascaran som runnit och jag ser på en gång att hon inte innehåller något utav det. Hon höjer fingret åt mig och stirrar argt.
- Du skulle bara våga göra sådär igen emot mig. Allt jag gör, gör jag för dig.
Jag ville slå henne igen. Banka henne gul och blå och slita sönder henne. Skrika högt rakt in i örat på henne att hon hade fel. Men det skulle inte bita på henne. Hon var alldeles för blind för att se vad jag verkligen behövde.
- Men prata med mig då. Jag hade slut på ideer och kände mig alldeles utpumpad på energi.
- Jag behöver att du pratar med mig, Elin.
- Vad spelar det för roll? Hon fnös och puttade sig förbi mig. - Du vägrar ju släppa det där djävulsskapet.
Elin sprang upp på övervåningen och smällde igen sovrumsdörren. Jag fick lust att skrika efter henne men insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa någon utav oss. Varför höll hon på såhär? Hon ville ge alla bilden utav att vara den starka. Hon ville vara den som höll ihop familjen och ordnade upp allt. Jag har ingen aning om vad hon sagt till sina arbetskollegor, men jag kunde tänka mig att hon drog en och en annan vals. Likaväl som hon önskade att det här aldrig hänt, visste jag att hon njöt av den nyfunna uppmärksamheten. Hon ville vara den modiga men hon var så feg. Utanför hemmet kunde hon ta på sig den rollen men så fort hon var i mitt sällskap var det precis som om hon satte på sig skygglappar. Vi pratade aldrig om vad som hänt, om oss eller mig. Här hemma skulle allt vara normalt. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Hon åkte hemifrån vid nio på morgonen och kom inte hem förrän sju på kvällen. Hon fick sin paus där hon kunde fortsätta och vädra från all instängd Annie. Jag var fast i det här huset hela dagarna. Jag vågade inte gå ut än så det var jag och Emil. När sen Elin kom hem gick allt på rutin om vi inte bråkade. Vi åt kvällsmiddag, tittade på en film och sov vid elva. Försökte jag prata med henne satte hon upp handen och tyckte att jag var jobbig som aldrig kunde släppa det. Jag hade ingen att prata med eller få hjälp av. När Elin kom hem var hon klar med min historia för dagen efter att ha lekt hjälte inför sina vänner.
Jag gick in i vardagsrummet och svor. Inte nog med det. Nu har hon gömt sig inne i sovrummet med och kattjäkeln är fortfarande ute. Jag satte mig i soffan med en suck och pep till när jag insåg att jag satt mig på något hårt. Jag drog fram fjärrkontrollen till TV:n och plötsligt börjar TV bilden flimmra till och fjärrkontrollen ramlar ned på golvet.
Den hesa rösten får håret på mina armar att resa sig. Det var länge sen nu. Lika mycket som jag ville ta upp fjärrkontrollen och trycka bort dig, ville jag pausa bilden så du inte kunde försvinna. Handen letade sig nedåt och till slut satte jag på golvet med händerna knutna runt knäna. Det gjorde ont på så många sätt att jag inte hade en aning hur jag skulle handla. Ända tills nu hade ni helt lagt locket på. Inga nyheter hade läckt ut om ditt tillstånd och ingen ville kommentera. På ett sätt var det befriande att höra dig säga det, då behövde jag inte känna mig lika skyldig. Men på samma gång gjorde det mig förbannad. Jag då?
- Jag mår bra nu. Jag är omgiven av mina närmaste och deras kärlek.
Det var bara ett ljudklipp som spelades upp. Din underbara röst som jag hört så många gånger alldeles brevid mig. Hes men så mjuk och lugnande. I bakgrunden var en gammal bild på dig och Tom. Båda log. Det där underbara leendet när du kisar med ögonen och man kan ana tungspetsen mellan dina tänder. Leendet som får mig varm i hela kroppen. När du gav mig det leendet kunde jag leva några dagar till med männen. Det var min livlina.
- Jag hatar dig! väste jag fram.
Jag var död innan jag träffade dig, du återupplivade mig men nu dödar du mig om och om och om igen. Varför kan du inte lämna mig ifred? Klippet spelades upp igen och bilder på överlyckliga gråtande fans dök upp. Bilder på din familj, på kärlek. Din röst som försäkrade världen om att du mådde bra. Jag kunde haft det där. Hade jag inte varit så feg hade jag varit hos dig nu. Då hade du tröstat mig, hållt om mig, älskat mig. Jag hade varit omgiven av dig och din kärlek och jag hade vågat sova. Nu är jag helt ensam. Bara en hårig katt till tröst.
- Jag hatar dig!
Stirrandes på ditt ansikte märker jag inte hur kinden blir våt och händerna krampaktigt håller tag i varandra. En TV-reporter kommer fram och säger något, fortfarande med din bild i bakgrunden. Jag ser henne bara suddigt där hon står och skymmer. Vad hon säger har jag ingen aning om, min hörsel är blockerad. Allt är blockerat. Sedan kommer eftertexterna och min andning upphör för ett tag.
- Jag saknar dig...
Jag satte mig på huk och sträckte fram handen för att locka på Emil som lufsade omkring borta under buskarna där marken fortfarande var bar. Vi hade börjat prata mer och mer de senaste dagarna. Katter hade aldrig varit min grej, för jag tyckte aldrig att jag fick något gensvar. Man kunde slösa en massa kärlek och tid på dem, men så fort man inte gav dem mat i samma sekund som de började jama, gick dom vidare till första bästa som kunde föda dem. De var egoister. Men nu kändes det som att vi kommit varandra ganska nära. Han hade alltid varit Elins katt men eftersom hon jobbade hela dagarna och jag alltid fanns tillgänglig för att öppna kylskåpet, började han ty sig mer och mer till mig. Han sov med mig på soffan när jag sov där. Något som hände allt oftare för jag stod inte ut med kravet att behöva leka kärlekspar och mysa runt i sängen. Jag hade alltför många hjärnspöken fortfarande och hittils var det bara Emil som ville prata med mig om dem. Vi åt frukost tillsammans, han fick en skål med mjölk och en ostskiva med kaviar på och sen satt vi vid köksbordet och disskuterade nattens drömmar. Vi tog hand om varandra så båda var nöjda. Jag matade honom och klappade honom på magen och han lyssnade och höll mig sällskap. Ingen gnällde.
- Kom då dumma katt.
Emil nosade runt och strök sig mot grenarna så de bruna löven fastnade i hans gråa päls. Ju mer jag ropade på honom för att han skulle komma, desto mer började han åla sig och njuta av uppmärksamheten. Han gjorde allt för att visa upp sig och för att få dit mig så jag kunde klia honom på magen.
- Inser du inte hur kallt det är utomhus?
Jag skulle bara ut för att röka en cigarett och hade ingen jacka på mig. Idag måste det vara minusgrader tänkte jag och huttrade. Han hade i alla fall en tjock päls på sig.
Han visste precis hur han skulle göra och jag visste precis att jag gjorde vad jag inte borde göra men gjorde det ändå. Så fort jag reste på mig ramlade Emil omkull och blottade magen för mig. De svarta små ögonen kisade mot mig och ena tassen spändes ut i luften. Självklart kunde jag inte motstå honom.
- Du vet då precis vilka knappar man ska trycka på.
Jag rullade en ostskiva till Emil och nynnade lätt till en låt på radion. Om några minuter skulle Elin komma hem. Samtidigt som jag hoppades på lite mänskligt sällskap hade jag mina tvivel. Det verkade alltid som att något kom imellan oss. Det var inte många lugna kvällar vi fått tillsammans sedan jag kom hem. Emil tuggar nöjt på sin ost när han plötsligt rycker till och springer iväg ut ur köket. Utanförs hörs en massa olika röster som nästan skriker och mitt i allt kan jag höra Elins upprörda stämma. Chockat springer jag till dörren och öppnar och mitt i allt smiter Emil ut. Det första jag möter är blixtrar som släpps lösa mitt i ansiktet på mig och människor som beter sig som gamar. De slänger sig över mig och Elin och skriker. Elin tränger sig igenom massan och när hon kommer fram till dörren slänger hon bara igen dörren så jag nätt och jämnt hinner undan med ansiktet. Jag försöker öppna den igen men någon håller emot.
- Elin, vad håller du på med?
Oron växer inom mig. Det var första gången reportrarna flockats så här. Visst hade jag sett någon bil stå parkerad utanför med en fotograf i, men aldrig så här många. Jag ställer mig med örat mot dörren och hör hur Elin lyckas tysta gamarna.
- Tokio Hotel har inte gjort något bra för den här familjen. Allt Bill och hans bror har lyckats med är att ha dragit olycka över oss. Så vill ni ha ut något utav det här, gör oss en tjänst och be dem hålla sig så långt borta från oss de kan!
Det kändes som om lungorna torkade ihop när jag hörde hennes förbannelse. Vad höll hon på med? Det var så fel allt hon precis gjort. Varje ord kändes som ett kulhål i bröstet. Plötsligt öppnades dörren och jag knuffades in i väggen är Elin kom instörtandes. Dörren låstes och hon gick raka vägen in i vardagsrummet där hon började rycka och slita i gardinerna. Hon var upprörd och ryckte nästan ned gardinstången när tyget inte lydde. Hon blev inte gladare när kamerablixtrarna bländade henne och hon nästan tappade balansen. När de två fönstrena var klara klampade hon vidare in i köket med klackarna hårt i golvet. Varje fönster i hela huset täcktes för och jag kunde höra hennes frustande. Stegen närmade sig och sedan stod hon alldeles framför mig. Vi tittade båda bort mot skuggorna som rörde sig utanför fönstret brevid dörren.
- Vilken cirkus dom har dragit in oss i. Hon fnös och skakade på huvudet.
- Förhoppningsvis kommer dom lämna oss i fred nu.
Innan jag förstod vad hon egentligen sade kunde jag bara stirra på henne och fråga mig själv varför jag ens kom hem hit igen? Att hon hade mage att ens tänka så. Hon var lätt andfådd och jag kunde skymta svettpärlor i hennes panna. Allt som jag en gång tyckt var vackert med henne var som bortblåst. Min största önskan just nu var att endast kunna knäppa med fingrarna och få henne att försvinna. Hon måste ha sett hatet i min blick för när hon såg på mig fick hon lov att backa ett steg.
- Hur kunde du göra så där? Min röst var entonig och kall. Jag var så trött på hennes lekar nu. Oförstående tittade hon på mig och lade huvudet på sned.
- Göra vad?
- Alla fula lögner och påhitt du precis gjorde där ute. Jag fick anstränga mig för att lossa på käkarna för att få fram orden.
- Hur i helvete kunde du göra så mot oss?
Elin spärrade upp ögonen och grimaserade åt mig som om jag var dum.
- Hur? Hon gick fram emot mig och började vifta med armarna.
- Jag gjorde det för oss, dummer. Så att vi kan försöka få ett liv igen.
När hon kom för nära puttade jag helt enkelt bort henne. Jag klarade inte av att ha henne nära mig. Det glödde till i hennes ögon när mina händer tryckte bort henne.
- Jag pratar inte om oss. Jag börjar tvivla på om ens finns något oss. Hur kunde du göra så mot mig och Bill?
Hela jag skakade av frustration när jag såg Elin stå två meter från mig och hånle mot mig.
- Lilla, lilla Annie! Hon lade armarna i kors och skakade på huvudet i en nedlåtande ton.
- När ska du ge upp det här och börja leva igen? Tröttnar du aldrig på all jäkla drama?
Utan förvarning tog jag ett steg fram och klappade till henne på kinden med full kraft. Hon pep till och lade handen på den brännande delen. Men jag kände ingen ånger. Istället gjorde jag samma sak igen på den andra kinden när hon vände upp huvudet igen. Hon var precis på väg att hämta andan för att säga något men jag avbröt henne.
- Tänk dig att få sådana smällar fast med en knuten näve varje dag. Det var precis vad jag och Bill fick leva med i flera månader. Det och så mycker mer som aldrig kommer kunna förställa dig.
Jag skrek och slog på henne. Hon försökte hålla fast mig men det gav mig bara ännu mer kraft. När jag lyckats tränga upp henne mot väggen placerade jag våra ansikten tätt emot varandra och såg allvarligt på henne.
- Bill var den som fick mig att överleva. Du har honom att tacka för allt.
Nu grät hon. Jag borde känna att jag gjorde fel men allt kändes bara så rätt. Jag hoppas hon gråter för att hon känner att hon har gjort fel. Mitt grepp om henne lossnar och jag backar undan. Elin torkar bort mascaran som runnit och jag ser på en gång att hon inte innehåller något utav det. Hon höjer fingret åt mig och stirrar argt.
- Du skulle bara våga göra sådär igen emot mig. Allt jag gör, gör jag för dig.
Jag ville slå henne igen. Banka henne gul och blå och slita sönder henne. Skrika högt rakt in i örat på henne att hon hade fel. Men det skulle inte bita på henne. Hon var alldeles för blind för att se vad jag verkligen behövde.
- Men prata med mig då. Jag hade slut på ideer och kände mig alldeles utpumpad på energi.
- Jag behöver att du pratar med mig, Elin.
- Vad spelar det för roll? Hon fnös och puttade sig förbi mig. - Du vägrar ju släppa det där djävulsskapet.
Elin sprang upp på övervåningen och smällde igen sovrumsdörren. Jag fick lust att skrika efter henne men insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa någon utav oss. Varför höll hon på såhär? Hon ville ge alla bilden utav att vara den starka. Hon ville vara den som höll ihop familjen och ordnade upp allt. Jag har ingen aning om vad hon sagt till sina arbetskollegor, men jag kunde tänka mig att hon drog en och en annan vals. Likaväl som hon önskade att det här aldrig hänt, visste jag att hon njöt av den nyfunna uppmärksamheten. Hon ville vara den modiga men hon var så feg. Utanför hemmet kunde hon ta på sig den rollen men så fort hon var i mitt sällskap var det precis som om hon satte på sig skygglappar. Vi pratade aldrig om vad som hänt, om oss eller mig. Här hemma skulle allt vara normalt. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Hon åkte hemifrån vid nio på morgonen och kom inte hem förrän sju på kvällen. Hon fick sin paus där hon kunde fortsätta och vädra från all instängd Annie. Jag var fast i det här huset hela dagarna. Jag vågade inte gå ut än så det var jag och Emil. När sen Elin kom hem gick allt på rutin om vi inte bråkade. Vi åt kvällsmiddag, tittade på en film och sov vid elva. Försökte jag prata med henne satte hon upp handen och tyckte att jag var jobbig som aldrig kunde släppa det. Jag hade ingen att prata med eller få hjälp av. När Elin kom hem var hon klar med min historia för dagen efter att ha lekt hjälte inför sina vänner.
Jag gick in i vardagsrummet och svor. Inte nog med det. Nu har hon gömt sig inne i sovrummet med och kattjäkeln är fortfarande ute. Jag satte mig i soffan med en suck och pep till när jag insåg att jag satt mig på något hårt. Jag drog fram fjärrkontrollen till TV:n och plötsligt börjar TV bilden flimmra till och fjärrkontrollen ramlar ned på golvet.
Den hesa rösten får håret på mina armar att resa sig. Det var länge sen nu. Lika mycket som jag ville ta upp fjärrkontrollen och trycka bort dig, ville jag pausa bilden så du inte kunde försvinna. Handen letade sig nedåt och till slut satte jag på golvet med händerna knutna runt knäna. Det gjorde ont på så många sätt att jag inte hade en aning hur jag skulle handla. Ända tills nu hade ni helt lagt locket på. Inga nyheter hade läckt ut om ditt tillstånd och ingen ville kommentera. På ett sätt var det befriande att höra dig säga det, då behövde jag inte känna mig lika skyldig. Men på samma gång gjorde det mig förbannad. Jag då?
- Jag mår bra nu. Jag är omgiven av mina närmaste och deras kärlek.
Det var bara ett ljudklipp som spelades upp. Din underbara röst som jag hört så många gånger alldeles brevid mig. Hes men så mjuk och lugnande. I bakgrunden var en gammal bild på dig och Tom. Båda log. Det där underbara leendet när du kisar med ögonen och man kan ana tungspetsen mellan dina tänder. Leendet som får mig varm i hela kroppen. När du gav mig det leendet kunde jag leva några dagar till med männen. Det var min livlina.
- Jag hatar dig! väste jag fram.
Jag var död innan jag träffade dig, du återupplivade mig men nu dödar du mig om och om och om igen. Varför kan du inte lämna mig ifred? Klippet spelades upp igen och bilder på överlyckliga gråtande fans dök upp. Bilder på din familj, på kärlek. Din röst som försäkrade världen om att du mådde bra. Jag kunde haft det där. Hade jag inte varit så feg hade jag varit hos dig nu. Då hade du tröstat mig, hållt om mig, älskat mig. Jag hade varit omgiven av dig och din kärlek och jag hade vågat sova. Nu är jag helt ensam. Bara en hårig katt till tröst.
- Jag hatar dig!
Stirrandes på ditt ansikte märker jag inte hur kinden blir våt och händerna krampaktigt håller tag i varandra. En TV-reporter kommer fram och säger något, fortfarande med din bild i bakgrunden. Jag ser henne bara suddigt där hon står och skymmer. Vad hon säger har jag ingen aning om, min hörsel är blockerad. Allt är blockerat. Sedan kommer eftertexterna och min andning upphör för ett tag.
- Jag saknar dig...
Kap 67
Bill
Vissa dagar vet redan innan man har vaknat att man inte kommer orka med sig själv. När lakanen snurrar sig ett varv runt benet och kudden ligger hårt ihoptryckt under huvudet. Ögonblicket innan ögonlocken rycker till och man omedvetet gör en sista ansträngning för att tynga ner dem. Rösten gör ett test men kroppen gör sitt bästa för att inget höra och fortsätta dvalan. Det kan vara att någon eller någon förstörde den sista vakna timmen av föregående dag. Att en mardröm hållt dig vaken hela natten, sovandes eller oroligt stirrandes bort mot det mörklagda hörnet. Eller att det helt enkelt känns svårt att se någon mening med att somna, endast för att behöva vakna upp igen. Åtta timmar om dynget var jag ombedd att sova, minst. Men även om de återstående 16 timmarna jag skulle hålla mig vaken var en pina, tog det emot att lägga ned huvudet på kudden varje kväll. När äntligen sömnen slog till och jag fick vara ifred var det den mest fridfulla stunden för mig. Ofta drömde jag mardömmar, men i sömnen visste jag åtminstonde att det var just det de var, mardrömmar. Att drömma i vaket tillstånd var något helt annat. Det var inga drömmar, det var verklighet. Men jag var rädd för att somna. Somnade jag fick jag lov att vakna. Vaknade jag fick jag lov att finnas till. För att finnas till fick jag lov att föröska leva. För att leva fick jag lov att känna. För att känna fick jag lov att möta mig själv.
Idag hade varit en sån dag. När jag i ren förtvivlan försökt tänka på allt annat än att tänka och hoppas sömnen skulle ge med sig på nytt när solen lyckats leta sig in i min borg. Men i morse tog en förändring plats. Jag tog ett beslut. När varken sömnen eller verkligheten kunde tillfredställa mig och klockan bara tickade iväg. Jag måste ta mig upp, måste hitta på en lösning på vilka vägar jag måste ta. Min kropp var öm efter alla känslostormar, men jag kände. Idag hade jag levt på riktigt. Det hade gjort ont, gjort mig andfådd. Men jag hade känt det.
Vattnet färgades brunt när det rann över min kropp. Snabbt strömmandes runt i en virvel som försvann i en stril ned mot avloppet. Flera lager av smink rann av mig och jag lämnades återigen naken och utan bortförklaringar. Det fick ta sin tid. Den här gången lät jag tvättsvampen ligga kvar på hyllan. strålen från dusch munstycket fick succesivt jobba sig fram och ta fram min egna ljusa hy. Så många gånger jag skrubbat mig röd i mina försök att bli kvitt smutsen. Med tiden blev det bruna vattnet ljusare till färgen.
Dagens lösning hade varit att helt enkelt låtsas vara någon annan. Jag hade tittat mig länge i spegeln och letat efter mod, men insåg att jag aldrig skulle klara av det. Bill var alldeles för rädd för att möta världen. Den var inte redo för honom än. Istället fick Natalie hjälpa mig att skapa en mask, en ny roll jag kunde ta med mig ut. En identitet så långt ifrån mig själv jag kunde komma. Reglerna var enkla, det fick inte påminna om mig själv överhuvudtaget. Ingen skulle veta att det var jag, inte ens jag själv. Jag vet att min psykiatriker skulle skrikit rakt ut. Det var ingen lösning på mitt problem, endast en tillfällig flykt. Men som jag såg det var det den enda vägen ut ur mig själv och dessa väggar.
tack vare min nya mask kunde jag ge mig möjligheten att känna igen. Känna den riktiga känslan av att leva. Den fick mig att dansa. För några timmar var jag med i spelet igen och inte bara en bisittare som alla kunde peka på. Jag mötte människor, pratade med dem och de spelade med på ett helt naturligt sätt. Så som de borde. Tillsammans med Tom skapade jag en tillvaro utan någon som helst bakgrund eller historia som kunde göra sig påmind. Den tillfälliga vardagen började idag. Jag har skrattat idag, jag har ätit glass sittandes på gräset i en park. Axel mot axel har jag stått brevid människor i kön till matkassan med endast ett äpple i handen. Jag har varit en utav dem. Jag har dansat. Ett förvånat skratt lämnade mig och lät vattnet smita in i min öppna mun. Jag spottade ut det och insåg att vattnet var alldeles klart nu. Det enda spåret som fanns kvar efter dagens gömställe var den mörka kanten längst ena väggen. Försiktigt lutade jag mig mot väggen och lade pannan mot det mörka kaklet. Så många gånger jag stått och stirrat mig blind på vattnet i duschen. Väntat på att smutsen skulle rinna av mig. Men hur mycket jag än förväntat mig kolsvart vatten av skam, var det alltid klart. Idag var första gången jag sett fysiskt bevis på att jag faktiskt innehöll smuts.
Jag borde vara ren nu, känna den där fräsha nytvättade piggheten. Men det spelar ingen roll om vattnet är rent, jag känner mig fortfarande lika smutsig. Sminket kanske var borta, men inom satt smutsen fortfarande ingrodd. Och nu var jag naken igen
- Herregud, jag dansade idag!
Ute i köket stod Tom och hällde upp Cola i två stora glas. Isen klingade till när den trycktes ut mot glasväggarna och jag kunde skymta hans tungspets i mungipan. På vägen hem hade vi hyrt fem filmer, bara komedier. Jag vågade inte prova filmer med spänning och våld i och inte heller känsliga dramor. Jag litade inte på mig själv och mina reaktioner. Så det fick bli komedier med riktigt låg humor.
- Hej! Tom tittade inspekterande på mig bakom den stora Colaflaskan. Jag nickade åt honom till svar. Han ställde ned flaskan och gav mig ena glaset.
- Det var en väldigt lång dusch du tog. Med blicken visade han mig att vi skulle slå oss ned i soffan. - Allt bra?
Vi satte oss ned i varsitt hörn och tog båda en klunk samtidigt.
- Mm, det är bra tror jag? En till klunk. - Lite läskigt bara.
- Vad är det som är läskigt? Tom sträckte fram en cigarett mot mig och tände den. Jag tog ett djupt bloss och kände hur den varma röken fyllde strupen.
- Jag vet inte? Ett till bloss. - Jag antar att det skrämmer mig att det krävs en hel utklädnad för att jag ska klara av att fungera. Tom nickade lätt brevid mig och stämningen tryckte på.
- Men jag skrattade idag, jag till och med dansade. Försiktigt puttade jag honom i sidan med armbågen och försökte få ett medgivande. - Det är ju ett jäkla framsteg. Eller hur?
Jag gjorde mitt bästa för att skämta till det men jag var osäker på om jag verkligen tyckte det var bra? Tom måste ha sett hur jag tvekade för jag såg inte ett spår av ett leende i hans ansikte. Det fick mig att blekna.
- Eller hur? Om inte ens han tyckte det var bra, hur skulle jag då kunna gå vidare och leva?
Tom skakade på huvudet och såg nästan besviken ut. Det fick min mage att knyta sig.
- Bill, ditt skratt betyder allt för mig, verkligen. Han tog ett till bloss på den glödande cigaretten och fimpade den.
- Men det jag vill är att du ska kunna gråta tillsammans med mig.
Han flyttade närmre och tog min hand i sin.
- Det jag vill är att få trösta dig. De senaste dagarna har nästan knäckt mig. Han drog efter andan och jag kunde se hur hans underläpp snabbt darrade till. Jag hade aldrig menat att göra honom ledsen.
- Du måste våga öppna dig för mig, låt mig komma in, Bill.
Tom hade en desperat blick i sina ögon, vädjande.
- Om du bara visste hur mycket jag önskar att jag kunde det.
Det var det enda jag tänkte på, fasade för. han var ju den enda nu som kunde ge mig tröst. Men han var åxå den jag fasade mest över att beätta allt för.
- Men du måste ge mig tid helt enkelt...
Den natten satte vi uppe till fem på morgonen och tittade på Tv skärmen framför oss. Under tiden passerade ett antal TV-serier, en film, ett antal glas Cola och även en sista timme utav TV-shop. När resten av Tyskland sov satt vi tätt intill varandra i soffan och följde hur den självgående dammsugaren arbetade sig igenom en hög med utspillda flingor och garanterade rena hörn. Ljusen vi tänt hade redan brunnit ut och TVn var den enda ljuskällan. Ingen var egentligen trött. Ibland kommenterade vi ovesäntliga ting, som hur orealistiskt det är att man tappar ut ett helt paket flingor i hallen? Vilken hemsk färg TV hallåan hade på sitt läppstift eller vem som egentligen kom på att en TV måste vara fyrkantig? Varför inte rund skärm? Egentligen tittade vi inte ens på TV sista timmen. Vi riktade bara ögonen i den riktningen. Vi satt i soffan, kände värmen från den andres kropp och försökte dölja det fåniga leendet vi båda ville spricka ut i. Vi gjorde det vi alltid har gjort. Umgicks!
När det gått så långt att alla program slutat bestämde vi oss för att det var dags att försöka sova. Ännu en gång stod jag framför sängen och kände med handflatan på den mjuka kudden. Fingrarna bildade som små skåror i tyget när jag drog dem fram och tillbaka. Snart skulle världen vakna igen. Jag skulle försöka få mina åtta timmar sömn, sen upp och leva i sexton timmar igen. Idag hade varit en bra dag. Kanske jag inte skulle behöva bry mig den här gången. Bara låta det vara och somna? Jag lyfte på täcket och kröp ned under det med kläderna på. Fönstret hade stått öppet under natten så det var fortfarande kyligt inne i rummet. Jag kunde redan höra hur bilarna börjat röra sig ute på gatan.
Skulle jag kunna dansa på samma sätt igen? Skulle det alltid krävas en mask för att jag skulle kunna koppla bort historien? Jo, det hade varit en bra dag. Men nu hade jag istället krav att leva upp till. Jag lade ned huvudet på kudden och drog en djup suck. Det var en stor dubbelsäng. Fyra stora kuddar låg utsträckta i rad och jag kunde lägga mig tvärs över sängen om jag ville utan att riskera att tårna skulle ligga utanför. Det var bara jag och Tom som hade legat tillsammans i sängen. Så många gånger jag velat ha honom här brevid mig de senaste dagarna. Den vänstra handen vandrade ut mot mitten av sängen. Lakanet var kallt. Jag kunde höra Tom i badrummet utanför när han satte på duschen. Höger sida hade alltid varit min sida i sängen. Jag vet inte riktigt varför, det hade bara blivit så. I natt skulle jag sova på vänster sida. Jag huttrade till när jag lämnade den varma platsen och flyttade över till sängens andra del. Där borta hade jag legat på vänster sida. Du på höger. Jag brukade hålla om dig på nätterna när du drömde och grät. Ibland vaknade jag upp av att du höll om mig. Jag saknar din famn... varför lämnade du mig?
Vissa dagar vet redan innan man har vaknat att man inte kommer orka med sig själv. När lakanen snurrar sig ett varv runt benet och kudden ligger hårt ihoptryckt under huvudet. Ögonblicket innan ögonlocken rycker till och man omedvetet gör en sista ansträngning för att tynga ner dem. Rösten gör ett test men kroppen gör sitt bästa för att inget höra och fortsätta dvalan. Det kan vara att någon eller någon förstörde den sista vakna timmen av föregående dag. Att en mardröm hållt dig vaken hela natten, sovandes eller oroligt stirrandes bort mot det mörklagda hörnet. Eller att det helt enkelt känns svårt att se någon mening med att somna, endast för att behöva vakna upp igen. Åtta timmar om dynget var jag ombedd att sova, minst. Men även om de återstående 16 timmarna jag skulle hålla mig vaken var en pina, tog det emot att lägga ned huvudet på kudden varje kväll. När äntligen sömnen slog till och jag fick vara ifred var det den mest fridfulla stunden för mig. Ofta drömde jag mardömmar, men i sömnen visste jag åtminstonde att det var just det de var, mardrömmar. Att drömma i vaket tillstånd var något helt annat. Det var inga drömmar, det var verklighet. Men jag var rädd för att somna. Somnade jag fick jag lov att vakna. Vaknade jag fick jag lov att finnas till. För att finnas till fick jag lov att föröska leva. För att leva fick jag lov att känna. För att känna fick jag lov att möta mig själv.
Idag hade varit en sån dag. När jag i ren förtvivlan försökt tänka på allt annat än att tänka och hoppas sömnen skulle ge med sig på nytt när solen lyckats leta sig in i min borg. Men i morse tog en förändring plats. Jag tog ett beslut. När varken sömnen eller verkligheten kunde tillfredställa mig och klockan bara tickade iväg. Jag måste ta mig upp, måste hitta på en lösning på vilka vägar jag måste ta. Min kropp var öm efter alla känslostormar, men jag kände. Idag hade jag levt på riktigt. Det hade gjort ont, gjort mig andfådd. Men jag hade känt det.
Vattnet färgades brunt när det rann över min kropp. Snabbt strömmandes runt i en virvel som försvann i en stril ned mot avloppet. Flera lager av smink rann av mig och jag lämnades återigen naken och utan bortförklaringar. Det fick ta sin tid. Den här gången lät jag tvättsvampen ligga kvar på hyllan. strålen från dusch munstycket fick succesivt jobba sig fram och ta fram min egna ljusa hy. Så många gånger jag skrubbat mig röd i mina försök att bli kvitt smutsen. Med tiden blev det bruna vattnet ljusare till färgen.
Dagens lösning hade varit att helt enkelt låtsas vara någon annan. Jag hade tittat mig länge i spegeln och letat efter mod, men insåg att jag aldrig skulle klara av det. Bill var alldeles för rädd för att möta världen. Den var inte redo för honom än. Istället fick Natalie hjälpa mig att skapa en mask, en ny roll jag kunde ta med mig ut. En identitet så långt ifrån mig själv jag kunde komma. Reglerna var enkla, det fick inte påminna om mig själv överhuvudtaget. Ingen skulle veta att det var jag, inte ens jag själv. Jag vet att min psykiatriker skulle skrikit rakt ut. Det var ingen lösning på mitt problem, endast en tillfällig flykt. Men som jag såg det var det den enda vägen ut ur mig själv och dessa väggar.
tack vare min nya mask kunde jag ge mig möjligheten att känna igen. Känna den riktiga känslan av att leva. Den fick mig att dansa. För några timmar var jag med i spelet igen och inte bara en bisittare som alla kunde peka på. Jag mötte människor, pratade med dem och de spelade med på ett helt naturligt sätt. Så som de borde. Tillsammans med Tom skapade jag en tillvaro utan någon som helst bakgrund eller historia som kunde göra sig påmind. Den tillfälliga vardagen började idag. Jag har skrattat idag, jag har ätit glass sittandes på gräset i en park. Axel mot axel har jag stått brevid människor i kön till matkassan med endast ett äpple i handen. Jag har varit en utav dem. Jag har dansat. Ett förvånat skratt lämnade mig och lät vattnet smita in i min öppna mun. Jag spottade ut det och insåg att vattnet var alldeles klart nu. Det enda spåret som fanns kvar efter dagens gömställe var den mörka kanten längst ena väggen. Försiktigt lutade jag mig mot väggen och lade pannan mot det mörka kaklet. Så många gånger jag stått och stirrat mig blind på vattnet i duschen. Väntat på att smutsen skulle rinna av mig. Men hur mycket jag än förväntat mig kolsvart vatten av skam, var det alltid klart. Idag var första gången jag sett fysiskt bevis på att jag faktiskt innehöll smuts.
Jag borde vara ren nu, känna den där fräsha nytvättade piggheten. Men det spelar ingen roll om vattnet är rent, jag känner mig fortfarande lika smutsig. Sminket kanske var borta, men inom satt smutsen fortfarande ingrodd. Och nu var jag naken igen
- Herregud, jag dansade idag!
Ute i köket stod Tom och hällde upp Cola i två stora glas. Isen klingade till när den trycktes ut mot glasväggarna och jag kunde skymta hans tungspets i mungipan. På vägen hem hade vi hyrt fem filmer, bara komedier. Jag vågade inte prova filmer med spänning och våld i och inte heller känsliga dramor. Jag litade inte på mig själv och mina reaktioner. Så det fick bli komedier med riktigt låg humor.
- Hej! Tom tittade inspekterande på mig bakom den stora Colaflaskan. Jag nickade åt honom till svar. Han ställde ned flaskan och gav mig ena glaset.
- Det var en väldigt lång dusch du tog. Med blicken visade han mig att vi skulle slå oss ned i soffan. - Allt bra?
Vi satte oss ned i varsitt hörn och tog båda en klunk samtidigt.
- Mm, det är bra tror jag? En till klunk. - Lite läskigt bara.
- Vad är det som är läskigt? Tom sträckte fram en cigarett mot mig och tände den. Jag tog ett djupt bloss och kände hur den varma röken fyllde strupen.
- Jag vet inte? Ett till bloss. - Jag antar att det skrämmer mig att det krävs en hel utklädnad för att jag ska klara av att fungera. Tom nickade lätt brevid mig och stämningen tryckte på.
- Men jag skrattade idag, jag till och med dansade. Försiktigt puttade jag honom i sidan med armbågen och försökte få ett medgivande. - Det är ju ett jäkla framsteg. Eller hur?
Jag gjorde mitt bästa för att skämta till det men jag var osäker på om jag verkligen tyckte det var bra? Tom måste ha sett hur jag tvekade för jag såg inte ett spår av ett leende i hans ansikte. Det fick mig att blekna.
- Eller hur? Om inte ens han tyckte det var bra, hur skulle jag då kunna gå vidare och leva?
Tom skakade på huvudet och såg nästan besviken ut. Det fick min mage att knyta sig.
- Bill, ditt skratt betyder allt för mig, verkligen. Han tog ett till bloss på den glödande cigaretten och fimpade den.
- Men det jag vill är att du ska kunna gråta tillsammans med mig.
Han flyttade närmre och tog min hand i sin.
- Det jag vill är att få trösta dig. De senaste dagarna har nästan knäckt mig. Han drog efter andan och jag kunde se hur hans underläpp snabbt darrade till. Jag hade aldrig menat att göra honom ledsen.
- Du måste våga öppna dig för mig, låt mig komma in, Bill.
Tom hade en desperat blick i sina ögon, vädjande.
- Om du bara visste hur mycket jag önskar att jag kunde det.
Det var det enda jag tänkte på, fasade för. han var ju den enda nu som kunde ge mig tröst. Men han var åxå den jag fasade mest över att beätta allt för.
- Men du måste ge mig tid helt enkelt...
Den natten satte vi uppe till fem på morgonen och tittade på Tv skärmen framför oss. Under tiden passerade ett antal TV-serier, en film, ett antal glas Cola och även en sista timme utav TV-shop. När resten av Tyskland sov satt vi tätt intill varandra i soffan och följde hur den självgående dammsugaren arbetade sig igenom en hög med utspillda flingor och garanterade rena hörn. Ljusen vi tänt hade redan brunnit ut och TVn var den enda ljuskällan. Ingen var egentligen trött. Ibland kommenterade vi ovesäntliga ting, som hur orealistiskt det är att man tappar ut ett helt paket flingor i hallen? Vilken hemsk färg TV hallåan hade på sitt läppstift eller vem som egentligen kom på att en TV måste vara fyrkantig? Varför inte rund skärm? Egentligen tittade vi inte ens på TV sista timmen. Vi riktade bara ögonen i den riktningen. Vi satt i soffan, kände värmen från den andres kropp och försökte dölja det fåniga leendet vi båda ville spricka ut i. Vi gjorde det vi alltid har gjort. Umgicks!
När det gått så långt att alla program slutat bestämde vi oss för att det var dags att försöka sova. Ännu en gång stod jag framför sängen och kände med handflatan på den mjuka kudden. Fingrarna bildade som små skåror i tyget när jag drog dem fram och tillbaka. Snart skulle världen vakna igen. Jag skulle försöka få mina åtta timmar sömn, sen upp och leva i sexton timmar igen. Idag hade varit en bra dag. Kanske jag inte skulle behöva bry mig den här gången. Bara låta det vara och somna? Jag lyfte på täcket och kröp ned under det med kläderna på. Fönstret hade stått öppet under natten så det var fortfarande kyligt inne i rummet. Jag kunde redan höra hur bilarna börjat röra sig ute på gatan.
Skulle jag kunna dansa på samma sätt igen? Skulle det alltid krävas en mask för att jag skulle kunna koppla bort historien? Jo, det hade varit en bra dag. Men nu hade jag istället krav att leva upp till. Jag lade ned huvudet på kudden och drog en djup suck. Det var en stor dubbelsäng. Fyra stora kuddar låg utsträckta i rad och jag kunde lägga mig tvärs över sängen om jag ville utan att riskera att tårna skulle ligga utanför. Det var bara jag och Tom som hade legat tillsammans i sängen. Så många gånger jag velat ha honom här brevid mig de senaste dagarna. Den vänstra handen vandrade ut mot mitten av sängen. Lakanet var kallt. Jag kunde höra Tom i badrummet utanför när han satte på duschen. Höger sida hade alltid varit min sida i sängen. Jag vet inte riktigt varför, det hade bara blivit så. I natt skulle jag sova på vänster sida. Jag huttrade till när jag lämnade den varma platsen och flyttade över till sängens andra del. Där borta hade jag legat på vänster sida. Du på höger. Jag brukade hålla om dig på nätterna när du drömde och grät. Ibland vaknade jag upp av att du höll om mig. Jag saknar din famn... varför lämnade du mig?
kap 66
Tom
Bill öppnade dörren till slut efter att vägrat låta mig öppna. Jag stod alldeles bakom honom och var beredd att kasta honom åt sidan och slänga igen dörren för en eventuell fotograf. Till min förvåning var det Natalie som stod i dörren, Tokio Hotels sminkös. Hon slängde sig i armarna på Bill och ett typiskt tjej tjut hördes. De kramade om varandra och stod sedan och kollade på varandra i några sekunder.
- Fan va skönt att ha dig tillbaka, rent ut sagt!
Natalie var röd om kinderna och det syntes att hon var lýcklig över att se oss tillsammans igen, jag och Bill! Hon tog ett steg mot mig och gav även mig världens kram och till slut båda två. Hon klappade oss på ryggen och böjde sig ned för att bära in sina väskor. Det var inte en, utan hela tre stora väskor.
- Jag verkar ha missat att du skulle flytta in?
Helt ärligt talat hade jag inget minne om att hon skulle bo här? Men å andra sidan hade mina tankar inte varit riktigt närvarande senate dagarna heller. Inte för att jag hade något emot det. Natalie var en utav våra närmsta vänner. Hon visste allt som det gick att veta om oss och både jag och Bill kände oss 100% trygga med henne. Hon knuffade sig förbi oss och viftade bort min kommentar.
-Pff, inte en chans att jag skulle flytta i här. Jag är alldles för gammal för att orka stå ut med er småpojkar.Rent instinktivt frustade både jag och Bill till då vi ansåg oss vara bra mycket mer mogen än vad andra killar i vår ålder, och till och med de äldre än oss, var.
- Jag är ju här för att förvandla er bortom det igenkännbara.
Med en förvirrad blick försökte jag förstå hennes uttalande men att både hon och Bill log ett hemlighetsfullt och listigt leende fick mig inte det minsta avslappnad.
She call me Mr. Boombastic say me fantastic...
Bill sprang runt i lägenheten och sjöng som aldrig förr. För varje blank yta han passerade stannade han upp och inspekterade sitt nya jag. Provade olika poser och dancemoves.Trots Natalies alla order om att försöka låta sminket vara, kunde han inte låta bli att pilla på det och undersöka. Vid den stora helkroppsspegeln i hallen hade han fastnat många gånger och jag kunde se allt från den spegeln jag hade där jag satt och blev förvandlad. Han stod och lyfte i den fejkade kroppshyddan han fått och försökte få till lyckade ansiktsuttryck till sitt nya ansikte. Ibland hade både jag och Natalie slutat med det vi höll på med och bara kollat på honom. Min lilla clown!
- Nå, vad tror du? Bill ställde sig brevid mig och satte händerna i midjan.
Jag satte handen för hakan och försökte se undrande ut.
- Hmm, jag ser en förändring. Bill himlade med ögonen och suckade.
- Jag skulle nog vilja påstå att du ser ut som en lite överviktigt mörkfärgad människa med tup'e!Bill skrattade först och slog sen till mig lätt över kinden.
- Fuck you! Sen snurrade han ett varv i spegeln, - Jag ser ju ut som Will Smith!
- Here comes the man in black, galaxy defenders...sen försvann han dansandes med de mörka solglasögonen.
Efter tre timmar stod jag och Bill framför spegeln i hallen och stirrade med tefatsögon på vår spegelbild. I början försökte vi göra diskreta rörelser för att se om spegelbilden hängde med. Jag lät ena fingret darra till lite på vänstra handen och blev lika chockad varje gång spegelbilden mitt emot mig lyckades göra samma sak. Istället för Tom och Bill från ett utav världens kändaste band, stod här två mulliga negrer med en lite diskret afrofrilla. Min var flätat men Bills stod upp. När han gick svajade håret, precis som en sån grön Jelly kaka man sett i amerikanska filmer. Eftersom Bill inte klarade av sig själv just nu, hade han kommit på den briljanta iden att helt enkelt skapa en ny person. När han börjat förklara sin plan för mig insåg jag hur farligt det var, för att inte tala om knäpp. Men just nu gjorde jag vad som helst för Bill!
- Georg, snälla ta ett kort med mig!
- Gustav, jag älskar dig!
- Var e Tom och Bill?
- Jag vill gifta mig med er!
Det var riktigt roande att stå där bland alla våra fans och spela en roll. Nog hade de kollat snett på oss när vi kom där och trängde ihop oss med de andra fansen framför studion. Vi var de enda killarna och dessutom rätt oattraktiva om jag fick säga som vad jag tyckte. Och nog hade vi varit nervösa alltid. Vi hade blivit avsläppta tre kvarter från studion för att inte dra åt oss uppmärksamhet. Men vi insåg ju ganska snart att vi skulle dra till oss uppmärksamhet bland alla små emos och tonåringar. Men å andra sidan gav det oss större chans att bli upptäckta av våra vänner. Bara för säkerheten hade vi fyra vakter som hade fått strikta orderom att hålla sig i bakgrunden så länge allt verkade vara inom kontroll. Det var en skum känsla, att stå helt anonym bland våra fans utanför en ändå rätt personlig lokal för oss. Det var vår studio som vi spelat in vår första seriösa skiva i. Många dagar och i princip alla helger under högstadiet hade spenderats inom dessa väggar.
Plötsligt höjs tjejernas tjut och man kan se billyktorna av en bil närma sig. Det är Georgs bil som kommer. Fansen springer för att möta bilen och jag och Bill springer efter. Jag visste själv hur det var med fansen utanför studion. Vi kunde inte ge dem nåt, inga autografer eller nåt, för då skulle det snart krylla utav fans utanför och det kunde vi inte tolerera. Vår studio var ändå en helig plats. Så chansen att bilen skulle stanna var inte stor...om inte någon ställde sig alldeles framför och blockerade.
Både jag och Bill ställde oss mitt på den lilla grusvägen och blockerade. Förutom Georg sitter även Gustav i bilen på passagerarsätet längst fram och ser måttligt roade ut. Jag kunde bara försöka föreställa mig vad de tänkte när 2 stycken småfeta, negrer i matchande blå träningsoverall stod i vägen och viftade med armarna. Jag kunde inte höra vad de sa men jag är 99% säker på att dom svor och sa en hel del nedvärderande saker. Inte för att de var rasister utan för att de var stressade. Bill hade fortfarande inte träffat dem eller pratar med dem överhuvudtaget. Det hade blivit lite utav en ond cirkel. Bill klarade inte av att träffa dem på grund av sina skuldkänslor och sin skam. Det var i alla fall vad min psykolog berättat för mig. Georg och Gustav tog illa vid sig, trots att de visste varför Bill inte klarade av det. Jag klandrade dem inte. Men jag klandrade inte Bill heller. Det han fått uppleva och ärren han fått är inget jag kommer hålla honom för eller disskutera. Men Georg och Gustav hade varit med i tio år nu och att deras vän helt plötsligt avskärmar sig helt och hållet är såklart svårt. han hade ju gjort samma sak mot mig och jag var ändå hans tvilling.
Jag hade ingen riktig koll på planen men när Bill helt plötsligt börjar tala teckenspråk med föraren av bilen och hans passagerare hänger jag skrattandes på. Mitt på vägen står jag och Bill, våra fejkade kropsshyddor och Bills svajande afrokrull och utför Georgs favorit teckenspråk rörelser. Kyss hysh fingret, för det mot din bakdel, smek det mellan rumpskåran, slicka hyshfingret och gör det italienska Perfetto tecknet där man kysser fingrarna som för att visa att måltiden e utsökt! Det var något Georg gjorde hela tiden för att visa sin icke uppskattning på mina och Bills skämt. Typ som ett Kiss My Ass! Det fanns några saker vi sagt till vårt kamera team att det absolut inte fick filma. Vissa saker ville vi ha helt för oss själva för att kunna känna oss någorlunda personliga och normala. Den här gesten var en utav dem. Det hade aldrig varit med på film och brukade mest dyka upp när vi var under inflytande av alkohol. Det var en utav våra saker, personligt inom gruppen och jäkligt viktigt för oss. Så när jag och Bill ställde oss mitt i vägen för att blockera Georgs bil och sen började utöva denna dumma dans, tappade båda i bilen hakan.
Det var verkligen inget de förväntat sig men de kände igen oss. Sakta rörde sig bilen frammåt men det var inte alls samma brådska att komma därifrån som det brukat vara när fansen flockats. De båda personerna i bilen stirrade nöjt på de två clownerna som stod och hoppade på grusvägen. Även om det var osäkert om det verkligen var tvillingarna kunde ingen utav personerna i bilen komma på en anledning att inte tro på galenskapen de trodde på. Tvillingarna hade alltid levt i ett annat universeum och att bryta mot den allmänna koden var inget de tvekade inför.Att Bill mått riktigt dåligt och hatade sig själv, hade Tom berättat för dem. Men galningen som stod och hoppade så gruser yrde var till 97% säkerhet Bill. Det var som sagt bara en tillfällig lösning med all förklädnad, men lika glada blev Gustav och Georg för det.
- Varsågod, det blir 2 euro tack!
Bill sträckte sig förväntansfullt efter glassen som räcktes fram och jag kunde se hur hela han glittrade. Han gav mannen pengarna och såg till att hålla båda händera i ett fast grepp om den gigantiska struten med 3 olika smaker. Choklad, blåbär pekannöt lastade på varandra och toppat med chokladsås. Den skulle få varje litet barn att gråta av avundsjuka. Jag sträckte mig efter min betydligt mindre bägare med jordgubb och vaniljglass i. Mannen fick sina pengar och när jag vände mig om höll jag nästan på att gå in i Bill som fortfarande stod alldeles bakom mig. Jag kom åt hans arm som snabbt puttades åt sidan och tvingade glassen upp i ansiktet på honom. Eftersom han varit helt försjunken i sina egna tankar hoppade han högt när den kalla smeten träffade hans näsa och tjöt till.
- Oj, förlåt! Jag tog tag om hans axel och försökte se om han var OK? - Det var verkligen inte meningen.Han satte ned hälarna igen och tittade misstänksamt på sin näsa så ögonen stirrade i kors till slut.
- Jag har glass på näsan, Tom! Han turades om med vilket öga som skulle blunda eller titta och vickade på näsan i olika vinklar och skrynklade ihop ansiktet för se bättre. Till slut smälte glassen och började smälta och droppa från hans näsa. Jag var osäker på vad han höll på med egentligen?
- Det ser ganska roligt ut härifrån! Han försökte sig på en till vinkel och tittade sen frågande på mig.
- Hur ser det ut från ditt håll?
Det tog mig några sekunder innan jag faktiskt fattade att han menade allvar. En oroskänsla letade sig fram och började reta mig i magen. Hade jag tagit mig vatten över huvudet som gått med på det här? Lite snabbt och diskret försäkrade jag mig om att vakterna fanns nära om det skulle behövas. Jag hade upplevt Bills sammanbrott tidigare och kände mig väldigt osäker på hur jag skulle hantera såna situationer. Gick det utför brukade det gå väldigt snabbt och att jag var nära verkade inte spela någon roll. Bröt han ihop, bröt han ihop på riktigt och var utom räckhåll för mig.
- Tom! Bill hade slitit sig från glassen som till och med droppat ned på hans grå tröja. Han såg aningen irriterad ut. - Ser det dumt ut? Blicken var orolig och frågande. De få sekunder han lyckades hålla masken var jag millimeter från att vinka åt mig vakterna för att få hjälp. Han började verkligen skrämma mig.
- Eller ser det bara väldigt irriterande ut? Han klarade av några sekunder till av det allvarliga ansiktet innan det började rycka i hans mungipa. - Jag skulle nog vilja påstå att det ser ganska stört ut! Även om det inte lät eller såg en tiondel så roligt ut som jag upplevde det, kunde jag inte hålla mig från att släppa all oro och skratta ut allt och på sätt peka finger åt världen, och mig själv. Vi insåg båda två hur spända vi var och hur desperat vi behövde att skratta så vi grät. Så det gjorde vi. När magen krampade och knäna vikt sig alldeles för långt ned för att kunna resa sig upp igen, ramlade vi helt enkelt ihop på backen och höll oss för magen. Människorna kollade konstigt på oss när de gick förbi oss och vi rullade runt på det blöta vintergräset och torkade tårarna. Tänk om de bara visste vilka vi egentligen var.
- Jo, du har rätt! Jag satte mig upp i skräddarställning och försökte hämta andan. - Du ser rätt störd ut!Bill satte sig mitt emot mig och försökte putta bort glassen han tappat med ena foten så han inte skulle lägga ena knäet rakt i den smälta massan.
- Men det gör inget! Han försökte fortfarande lugna ned sitt skratt som poppade upp på nytt hela tiden. -Stört e roligt!
Jag nickade och instämde. Att få se Bill störd på det här sättet var den mest överlägsna känslan av lycka jag någonsin känt. Särskillt med tanke på att vi satt på gräset mitt i en park i Hamburg, utan att en enda person kände igen oss. För första gången på många år. Vi hade nytt stått mitt bland alla vår fans och fått höra alla deras åsikter och tankar.
- Jiuk, fy va äckligt! Bill hade försökt slicka i sig glassen som fastnat på näsan men fick istället med sig en massa foundation och brunkräm, som smakade mindre bra med tanke på hans grimaser.
- Bill, jag tror inte det är så nyttigt att äta det där? Han kanske kunde bli förgiftas eller nåt? Det är aldrig bra att hålla på med kemikalier eller produkter med konstiga namn. Särskillt inte nu när han var svag,
Bill stannade upp och kollade besviket på mig med huvudet böjt. Jag hade svårt att hänga med i hans humörsvängningar. Min oroliga min fick honom att ta fram en pappersnäsduk och torka av glassen för hand. Ögonen spändes i kors igen och inspekterade den lilla uppåtnäsan. Alla dessa grimaser igen.
- Nu då, ingen glass men dock fortfarande en vit fläck mitt på näsan. Jag har ätit upp min anonyma roll som negern med glass på nosen. Han hade lyckats slicka i sig tillräckligt för attt lämna en ljus fläck. Innan han sprack upp i sitt underbara lilla leende igen fick han min puls att riskera fortkörningsböter igen. Var det nu han skulle bryta ihop?
- Kom igen nu Tom! Bill sparkade till mig lätt med foten på mitt lår och skrattade.
- Tänk inte för mycket.
Han hoppade upp på fötterna igen och lämnade mig utmattad på marken med benen i skräddarställning.
- Jag går och fixar en ny glass och det är bäst för dig att du inte smetar ut den i ansiktet på mig!
Med en duns slog jag i backen och kände mig stolt över Bills leende
Bill öppnade dörren till slut efter att vägrat låta mig öppna. Jag stod alldeles bakom honom och var beredd att kasta honom åt sidan och slänga igen dörren för en eventuell fotograf. Till min förvåning var det Natalie som stod i dörren, Tokio Hotels sminkös. Hon slängde sig i armarna på Bill och ett typiskt tjej tjut hördes. De kramade om varandra och stod sedan och kollade på varandra i några sekunder.
- Fan va skönt att ha dig tillbaka, rent ut sagt!
Natalie var röd om kinderna och det syntes att hon var lýcklig över att se oss tillsammans igen, jag och Bill! Hon tog ett steg mot mig och gav även mig världens kram och till slut båda två. Hon klappade oss på ryggen och böjde sig ned för att bära in sina väskor. Det var inte en, utan hela tre stora väskor.
- Jag verkar ha missat att du skulle flytta in?
Helt ärligt talat hade jag inget minne om att hon skulle bo här? Men å andra sidan hade mina tankar inte varit riktigt närvarande senate dagarna heller. Inte för att jag hade något emot det. Natalie var en utav våra närmsta vänner. Hon visste allt som det gick att veta om oss och både jag och Bill kände oss 100% trygga med henne. Hon knuffade sig förbi oss och viftade bort min kommentar.
-Pff, inte en chans att jag skulle flytta i här. Jag är alldles för gammal för att orka stå ut med er småpojkar.Rent instinktivt frustade både jag och Bill till då vi ansåg oss vara bra mycket mer mogen än vad andra killar i vår ålder, och till och med de äldre än oss, var.
- Jag är ju här för att förvandla er bortom det igenkännbara.
Med en förvirrad blick försökte jag förstå hennes uttalande men att både hon och Bill log ett hemlighetsfullt och listigt leende fick mig inte det minsta avslappnad.
She call me Mr. Boombastic say me fantastic...
Bill sprang runt i lägenheten och sjöng som aldrig förr. För varje blank yta han passerade stannade han upp och inspekterade sitt nya jag. Provade olika poser och dancemoves.Trots Natalies alla order om att försöka låta sminket vara, kunde han inte låta bli att pilla på det och undersöka. Vid den stora helkroppsspegeln i hallen hade han fastnat många gånger och jag kunde se allt från den spegeln jag hade där jag satt och blev förvandlad. Han stod och lyfte i den fejkade kroppshyddan han fått och försökte få till lyckade ansiktsuttryck till sitt nya ansikte. Ibland hade både jag och Natalie slutat med det vi höll på med och bara kollat på honom. Min lilla clown!
- Nå, vad tror du? Bill ställde sig brevid mig och satte händerna i midjan.
Jag satte handen för hakan och försökte se undrande ut.
- Hmm, jag ser en förändring. Bill himlade med ögonen och suckade.
- Jag skulle nog vilja påstå att du ser ut som en lite överviktigt mörkfärgad människa med tup'e!Bill skrattade först och slog sen till mig lätt över kinden.
- Fuck you! Sen snurrade han ett varv i spegeln, - Jag ser ju ut som Will Smith!
- Here comes the man in black, galaxy defenders...sen försvann han dansandes med de mörka solglasögonen.
Efter tre timmar stod jag och Bill framför spegeln i hallen och stirrade med tefatsögon på vår spegelbild. I början försökte vi göra diskreta rörelser för att se om spegelbilden hängde med. Jag lät ena fingret darra till lite på vänstra handen och blev lika chockad varje gång spegelbilden mitt emot mig lyckades göra samma sak. Istället för Tom och Bill från ett utav världens kändaste band, stod här två mulliga negrer med en lite diskret afrofrilla. Min var flätat men Bills stod upp. När han gick svajade håret, precis som en sån grön Jelly kaka man sett i amerikanska filmer. Eftersom Bill inte klarade av sig själv just nu, hade han kommit på den briljanta iden att helt enkelt skapa en ny person. När han börjat förklara sin plan för mig insåg jag hur farligt det var, för att inte tala om knäpp. Men just nu gjorde jag vad som helst för Bill!
- Georg, snälla ta ett kort med mig!
- Gustav, jag älskar dig!
- Var e Tom och Bill?
- Jag vill gifta mig med er!
Det var riktigt roande att stå där bland alla våra fans och spela en roll. Nog hade de kollat snett på oss när vi kom där och trängde ihop oss med de andra fansen framför studion. Vi var de enda killarna och dessutom rätt oattraktiva om jag fick säga som vad jag tyckte. Och nog hade vi varit nervösa alltid. Vi hade blivit avsläppta tre kvarter från studion för att inte dra åt oss uppmärksamhet. Men vi insåg ju ganska snart att vi skulle dra till oss uppmärksamhet bland alla små emos och tonåringar. Men å andra sidan gav det oss större chans att bli upptäckta av våra vänner. Bara för säkerheten hade vi fyra vakter som hade fått strikta orderom att hålla sig i bakgrunden så länge allt verkade vara inom kontroll. Det var en skum känsla, att stå helt anonym bland våra fans utanför en ändå rätt personlig lokal för oss. Det var vår studio som vi spelat in vår första seriösa skiva i. Många dagar och i princip alla helger under högstadiet hade spenderats inom dessa väggar.
Plötsligt höjs tjejernas tjut och man kan se billyktorna av en bil närma sig. Det är Georgs bil som kommer. Fansen springer för att möta bilen och jag och Bill springer efter. Jag visste själv hur det var med fansen utanför studion. Vi kunde inte ge dem nåt, inga autografer eller nåt, för då skulle det snart krylla utav fans utanför och det kunde vi inte tolerera. Vår studio var ändå en helig plats. Så chansen att bilen skulle stanna var inte stor...om inte någon ställde sig alldeles framför och blockerade.
Både jag och Bill ställde oss mitt på den lilla grusvägen och blockerade. Förutom Georg sitter även Gustav i bilen på passagerarsätet längst fram och ser måttligt roade ut. Jag kunde bara försöka föreställa mig vad de tänkte när 2 stycken småfeta, negrer i matchande blå träningsoverall stod i vägen och viftade med armarna. Jag kunde inte höra vad de sa men jag är 99% säker på att dom svor och sa en hel del nedvärderande saker. Inte för att de var rasister utan för att de var stressade. Bill hade fortfarande inte träffat dem eller pratar med dem överhuvudtaget. Det hade blivit lite utav en ond cirkel. Bill klarade inte av att träffa dem på grund av sina skuldkänslor och sin skam. Det var i alla fall vad min psykolog berättat för mig. Georg och Gustav tog illa vid sig, trots att de visste varför Bill inte klarade av det. Jag klandrade dem inte. Men jag klandrade inte Bill heller. Det han fått uppleva och ärren han fått är inget jag kommer hålla honom för eller disskutera. Men Georg och Gustav hade varit med i tio år nu och att deras vän helt plötsligt avskärmar sig helt och hållet är såklart svårt. han hade ju gjort samma sak mot mig och jag var ändå hans tvilling.
Jag hade ingen riktig koll på planen men när Bill helt plötsligt börjar tala teckenspråk med föraren av bilen och hans passagerare hänger jag skrattandes på. Mitt på vägen står jag och Bill, våra fejkade kropsshyddor och Bills svajande afrokrull och utför Georgs favorit teckenspråk rörelser. Kyss hysh fingret, för det mot din bakdel, smek det mellan rumpskåran, slicka hyshfingret och gör det italienska Perfetto tecknet där man kysser fingrarna som för att visa att måltiden e utsökt! Det var något Georg gjorde hela tiden för att visa sin icke uppskattning på mina och Bills skämt. Typ som ett Kiss My Ass! Det fanns några saker vi sagt till vårt kamera team att det absolut inte fick filma. Vissa saker ville vi ha helt för oss själva för att kunna känna oss någorlunda personliga och normala. Den här gesten var en utav dem. Det hade aldrig varit med på film och brukade mest dyka upp när vi var under inflytande av alkohol. Det var en utav våra saker, personligt inom gruppen och jäkligt viktigt för oss. Så när jag och Bill ställde oss mitt i vägen för att blockera Georgs bil och sen började utöva denna dumma dans, tappade båda i bilen hakan.
Det var verkligen inget de förväntat sig men de kände igen oss. Sakta rörde sig bilen frammåt men det var inte alls samma brådska att komma därifrån som det brukat vara när fansen flockats. De båda personerna i bilen stirrade nöjt på de två clownerna som stod och hoppade på grusvägen. Även om det var osäkert om det verkligen var tvillingarna kunde ingen utav personerna i bilen komma på en anledning att inte tro på galenskapen de trodde på. Tvillingarna hade alltid levt i ett annat universeum och att bryta mot den allmänna koden var inget de tvekade inför.Att Bill mått riktigt dåligt och hatade sig själv, hade Tom berättat för dem. Men galningen som stod och hoppade så gruser yrde var till 97% säkerhet Bill. Det var som sagt bara en tillfällig lösning med all förklädnad, men lika glada blev Gustav och Georg för det.
- Varsågod, det blir 2 euro tack!
Bill sträckte sig förväntansfullt efter glassen som räcktes fram och jag kunde se hur hela han glittrade. Han gav mannen pengarna och såg till att hålla båda händera i ett fast grepp om den gigantiska struten med 3 olika smaker. Choklad, blåbär pekannöt lastade på varandra och toppat med chokladsås. Den skulle få varje litet barn att gråta av avundsjuka. Jag sträckte mig efter min betydligt mindre bägare med jordgubb och vaniljglass i. Mannen fick sina pengar och när jag vände mig om höll jag nästan på att gå in i Bill som fortfarande stod alldeles bakom mig. Jag kom åt hans arm som snabbt puttades åt sidan och tvingade glassen upp i ansiktet på honom. Eftersom han varit helt försjunken i sina egna tankar hoppade han högt när den kalla smeten träffade hans näsa och tjöt till.
- Oj, förlåt! Jag tog tag om hans axel och försökte se om han var OK? - Det var verkligen inte meningen.Han satte ned hälarna igen och tittade misstänksamt på sin näsa så ögonen stirrade i kors till slut.
- Jag har glass på näsan, Tom! Han turades om med vilket öga som skulle blunda eller titta och vickade på näsan i olika vinklar och skrynklade ihop ansiktet för se bättre. Till slut smälte glassen och började smälta och droppa från hans näsa. Jag var osäker på vad han höll på med egentligen?
- Det ser ganska roligt ut härifrån! Han försökte sig på en till vinkel och tittade sen frågande på mig.
- Hur ser det ut från ditt håll?
Det tog mig några sekunder innan jag faktiskt fattade att han menade allvar. En oroskänsla letade sig fram och började reta mig i magen. Hade jag tagit mig vatten över huvudet som gått med på det här? Lite snabbt och diskret försäkrade jag mig om att vakterna fanns nära om det skulle behövas. Jag hade upplevt Bills sammanbrott tidigare och kände mig väldigt osäker på hur jag skulle hantera såna situationer. Gick det utför brukade det gå väldigt snabbt och att jag var nära verkade inte spela någon roll. Bröt han ihop, bröt han ihop på riktigt och var utom räckhåll för mig.
- Tom! Bill hade slitit sig från glassen som till och med droppat ned på hans grå tröja. Han såg aningen irriterad ut. - Ser det dumt ut? Blicken var orolig och frågande. De få sekunder han lyckades hålla masken var jag millimeter från att vinka åt mig vakterna för att få hjälp. Han började verkligen skrämma mig.
- Eller ser det bara väldigt irriterande ut? Han klarade av några sekunder till av det allvarliga ansiktet innan det började rycka i hans mungipa. - Jag skulle nog vilja påstå att det ser ganska stört ut! Även om det inte lät eller såg en tiondel så roligt ut som jag upplevde det, kunde jag inte hålla mig från att släppa all oro och skratta ut allt och på sätt peka finger åt världen, och mig själv. Vi insåg båda två hur spända vi var och hur desperat vi behövde att skratta så vi grät. Så det gjorde vi. När magen krampade och knäna vikt sig alldeles för långt ned för att kunna resa sig upp igen, ramlade vi helt enkelt ihop på backen och höll oss för magen. Människorna kollade konstigt på oss när de gick förbi oss och vi rullade runt på det blöta vintergräset och torkade tårarna. Tänk om de bara visste vilka vi egentligen var.
- Jo, du har rätt! Jag satte mig upp i skräddarställning och försökte hämta andan. - Du ser rätt störd ut!Bill satte sig mitt emot mig och försökte putta bort glassen han tappat med ena foten så han inte skulle lägga ena knäet rakt i den smälta massan.
- Men det gör inget! Han försökte fortfarande lugna ned sitt skratt som poppade upp på nytt hela tiden. -Stört e roligt!
Jag nickade och instämde. Att få se Bill störd på det här sättet var den mest överlägsna känslan av lycka jag någonsin känt. Särskillt med tanke på att vi satt på gräset mitt i en park i Hamburg, utan att en enda person kände igen oss. För första gången på många år. Vi hade nytt stått mitt bland alla vår fans och fått höra alla deras åsikter och tankar.
- Jiuk, fy va äckligt! Bill hade försökt slicka i sig glassen som fastnat på näsan men fick istället med sig en massa foundation och brunkräm, som smakade mindre bra med tanke på hans grimaser.
- Bill, jag tror inte det är så nyttigt att äta det där? Han kanske kunde bli förgiftas eller nåt? Det är aldrig bra att hålla på med kemikalier eller produkter med konstiga namn. Särskillt inte nu när han var svag,
Bill stannade upp och kollade besviket på mig med huvudet böjt. Jag hade svårt att hänga med i hans humörsvängningar. Min oroliga min fick honom att ta fram en pappersnäsduk och torka av glassen för hand. Ögonen spändes i kors igen och inspekterade den lilla uppåtnäsan. Alla dessa grimaser igen.
- Nu då, ingen glass men dock fortfarande en vit fläck mitt på näsan. Jag har ätit upp min anonyma roll som negern med glass på nosen. Han hade lyckats slicka i sig tillräckligt för attt lämna en ljus fläck. Innan han sprack upp i sitt underbara lilla leende igen fick han min puls att riskera fortkörningsböter igen. Var det nu han skulle bryta ihop?
- Kom igen nu Tom! Bill sparkade till mig lätt med foten på mitt lår och skrattade.
- Tänk inte för mycket.
Han hoppade upp på fötterna igen och lämnade mig utmattad på marken med benen i skräddarställning.
- Jag går och fixar en ny glass och det är bäst för dig att du inte smetar ut den i ansiktet på mig!
Med en duns slog jag i backen och kände mig stolt över Bills leende
kap 65
Annie
-Nu lämnar jag dig här om du vill? Julia såg forskande på mig. Hennes kunskaper om den mänskliga hjärnan scannade mig på tecken om instabilitet. Flackade min blick, bet jag på naglarna, uppförde jag mig stressat, stod jag still eller rörde jag mig från fot till fot? Var det ok att lämna mig nu eller skulle det behövas ännu ett piller? För att underlätta hennes arbete lade jag tyngden på båda fötterna, räknade till tre och andades in, räknade till två och andades ut. Hon gjorde sin bedömning och tog ett steg fram när hon letade efter min hand. Hon skakade den och tackade för vår tid tillsammans. Väldigt proffesionellt. Rak i ryggen, vänlig men bestämd ton och ett litet leende. Väldigt innehållslöst. Hon vände på klacken och hoppade in i taxin igen som åkte iväg. Jag klädde på mig rädslan igen.
Huset såg ut som det gjorde när jag lämnat det. Fortfarande låg snön i drivor mot ena väggen och mot den andra stod veden staplad. Kanske låg där även några snöflingor som sett mig tidigare? Under all snö kanske mitt frusna skoavtryck fanns kvar. Smulor av mitt liv. Dörren in till det lilla röda huset öppnades och sög in den kalla luften. Hennes mörka hår fladdrade till och hon lutade sig mot dörrkarmen. Min blick drogs till henne men tappade ganska snart sin punkt. Det kliade i pannan, ena foten blev trött och tyngden överfördes till nästa fot. Precis brevid mig fanns en liten yta där förra sommarens gräs fått komma fram. Det var grönt. Undra om det fortfarande lever eller om kylan bara lyckats konservera dess färg? Så fort solen kom fram kanske det helt enkelt förmultnade på några dagar?
-Annie!
Hennes röst fick mig att vakna till igen. Blicken slet sig från de små gröna krigarna på marken och tittade osäkert upp på Elin. Hennes hand var utsträckt och väntade på mig. Det var samma gröna ögon som fångat mig för två år sedan. Samma varma leende som tagit emot mina taffliga försök till en konversation. Det hade varit kärlek vid första ögonkast. Hon hade stått vid balkongdörren och rökt på en gemensam väns fest. Det hade varit kallt ute, ungefär som nu. Hennes lockiga hår hade varit uppsatt i en slarvig knut, endast mascara och en svart klänning. Jag hade känt hennes parfym. Det finns vissa människor som lyckas få en ström av underbara dofter efter sig när de passerat någon. De får människor att stanna upp och försöka samla in lite av den doften. Elin var en utav dem. Jag kunde spåra henne enbart genom att följa hennes doft. Hon luktade fräsht. Hon hade tändt min cigarett, kupat sina händer som skydd för vinden och jag kommer ihåg att våra fingrar mötts. En ström av intensiv längtan hade forsat fram inom mig. Vi hade pratat och tänt cigarett efter cigarett. Ingen hade längre något behov av att tillhöra resten av festen.
Jag hade kommit till första trappsteget men tankarna fick mig att tappa orienteringen. Istället kände jag hur Elin kom fram och omfamnade mig. Hennes hår kittlade överallt i mitt ansikte, letade sig upp i näsan och munnen. Jag drog ett djupt andetag. Det var nära att mina knän vek sig. Jag var hemma igen. Hennes kram besvarades och vi lät båda tårarna falla.
- Förlåt att jag bara försvann så där.
Efter min familjs begravning hade jag bara flytt. Packat min väska och hoppat på planet till Israel. Allt jag gjorde verkade bara irritera människorna runt omkring mig, så jag hade helt enkelt tagit en paus från livet hemma i Sverige. Men jag hade bara hunnit vara borta i 2 dagar innan kidnapparna slog till. Elin hade bara hittat mitt brev jag skrivit efter vårt bråk. Det var inte meningen att det skulle gå så lång tid innan vi skulle ses igen.
- Huvudsaken är att du är hemma nu!
Hon hjälpte mig med min väska och ledde in mig i huset. Vårt hus.
I en timme hade jag bara gått runt i alla rummen. Känt på alla saker, upprepat minnen för mig själv och tagit in alla välkända dofter och syner. Det var en underlig känsla. Allt kändes så...normalt. Mattorna låg rynkelfria på golvet, kvadratiskt under borden. Blommorna i fönstret var friska och såg alla ut att få tillräckligt med vatten. I köket droppade kaffemaskinen som alltid. Marabou chokladen låg på sin vanliga plats i dörren på kylskåpet. I fotöljen låg vår katt, Emil, och spann med ena tassen uppe i luften. Det var precis som innan. Elin hade dukat fram några bullar och fyllt på två koppar med kaffe på bordet inne i köket. Jag satte mig ned på stolen och lade händerna på den blå och vit rutiga duken. Elin tog en bulle och började genast peta loss allt pärlsocker som fastnat i brödpapperet. När hon var klar vecklade hon omsorgsfullt ihop det så mycket hon kunde utan att det såg knöligt ut och lade det på bordet brevid sig. Det var underligt men i samma sekund spred sig en rysning längst min ryggrad. Jag huttrade till och drog armarna mot bröstet.
- Hur är det? Elin tittade frågande på mig.
- Jag vet inte? jag sträckte mig efter bullen som låg på fatet och försökte koncentrera mig på annat. Precis som Elin började jag plocka de små pärlkornen som brännst fast i papperet och krossade dem mellan framtänderna. Pärla efter pärla. I bakgrunden droppade kaffemaskinen. På väggen tickade klockan sakta fram. Radion stod på med låg volym på byrån borta vid köksfönstret och nyhetsslingan på P3 började.
- Allt känns bara så underligt, så normalt. Jag tittade på bullen och kände hur hungern försvann.
- Är inte det bra? Pannan var veckad i hennes ansikte. - Normalt är väl bra, älskling?Där var det igen, min vardag. Älskling! Jag tittade besvärat på henne och hon ryggade nästan lite tillbaka. Skulle jag klara av det här verkligen?
Elin sträckte sig efter min hand och slöt den mellan sina.
- Normalt är bra! Vi ska få dig bra igen, älskling.
Mina tår ryckte till varje gång hon sa det ordet. Jag kände mig inte som en älskling. Det var fel ord.
- Vi ska se till att glömma allt som varit och endast fokusera oss på det som kommer. Vi har fått en endra chans nu. Det kan inte bli annat än bättre och jag ska hjälpa dig. Hon hade helt övertygat sig själv. Mig skrämde hon bara. Men visst, hon hade rätt! Det kan inte bli så mycket värre nu. Jag har kommit hem och måste bara börja fokusera på rätt saker. Jag nickade åt Elin och hon sken genast upp i sitt underbara leende. Det tog bara inte lika mycket längre.
Hon försökte verkligen. Aldrig tog hon upp det som hänt. Allt skulle vara positivt och normalt. Hon lagade spagetti med köttfärssås och vi drack BOB's hallonsaft. Vi tittade på Beck på kvällen och drack te. Emil, vår katt, skulle bestämt ligga i mitt knä för djur hade en positiv inverkan på männsikor tydligen. Det var nästan så jag bara fick lov att skrika åt henne att lägga av och ta en närmre titt på mina ärr. Jag ville att hon skulle se mig, mig som jag är nu. Inte mig som jag var innan. Men jag vet att hon åxå är chockad. Det har gått en lång tid utan att hon visste något. Jag gjorde mitt bästa. Jag klappade katten och skrattade åt Gunvald Larssons spydiga kommentarer i filmen. Men det var åxå allt. Elin verkade nöjd så det var ju en början.
Efter filmen gick vi upp till sovrummet och jag kunde inte undgå att se längtan i Elins ögon. Hon klädde snabbt av sig och kröp ned under täcket. Själv stannade jag kvar vid dörren och kände hur tåna började rycka igen.
- Kom, Annie! Hon vek upp täcket åt mig och klappade på kudden.
Det tog emot att lägga sig ned brevid henne för jag visste att hon ville känna närhet. Det skulle nog gå bra. Vi har ändå varit tillsammans i två år nu. Jag släckte lampan och tog av mig byxorna. En T-shirt hade lagts fram åt mig och jag drog tröjan över huvudet. Det högg till i min muskel där knivsåret varit och jag kved till.
- vad hände? Är du ok?
Det hade varit snabb smärta och det var redan över. Men jag skakade på huvudet åt mig själv. Elin ville kramas, kyssas. Hon ville ha min kärlek. Hon ville fortsätta med vårat liv tillsammans, men det livet fanns inte längre. Jag fanns inte längre och hon vågade inte inse det. Inte än i alla fall.
- jag tror inte det? Förlåt, men jag tror jag sover på soffan i natt.
Innan hon hunnit protestera hade jag gått ut ur rummet och stängt dörren så att hon inte skulle följa efter. Jag hoppades att hon skulle förstå vinken.
Emil kom och kröp ihop vid mina fötter på soffan. Jag hade legat vaken i flera timmar med alla tankar som krigade emot varandra. Var det verkligen bra med normalt? Var det något jag skulle kunna genomföra, ett normalt liv? Och Elin...skulle vi klara av det här? Hon hade inte klarat av min sorg innan. Vad är det som säger att hon kommer klara det den här gången? När jag avvisar hennes ömhet av rädsla för vad som hänt tidigare. Kommer hon förstå vart allt kommer ifrån? Vill hon förstå överhuvudtaget?
Hej! Välkommen hem, jag har saknat dig. Varsegod, ta en bulle. Vi strävar efter det normala och kan inte se bakåt hela tiden. Det är framtiden som räknas...Hade jag gjort ett misstag som kommit hem hit igen?
Jag behöver någon som förstår mig, som kan trösta mig och tillåta mig att hata världen. Jag behöver någon som kan acceptera de senaste månaderna och inte bara blunda för min rädsla. Någon som kan ge mig trygghet. Kanske jag behöver mitt förflutna för att kunna skapa min framtid?
Jag drog upp täcket till hakan och kröp ihop på soffan så Emil tappade balansen. Klockan tickade fortfarande på ute i köket och skyndade på den normala gryningen. Snart skulle normala människor vakna upp, dricka sitt kaffe, läsa morgontidningen och skynda iväg till sina normala 8-17 jobb.
Jag skulle ligga kvar under täcket.
-Nu lämnar jag dig här om du vill? Julia såg forskande på mig. Hennes kunskaper om den mänskliga hjärnan scannade mig på tecken om instabilitet. Flackade min blick, bet jag på naglarna, uppförde jag mig stressat, stod jag still eller rörde jag mig från fot till fot? Var det ok att lämna mig nu eller skulle det behövas ännu ett piller? För att underlätta hennes arbete lade jag tyngden på båda fötterna, räknade till tre och andades in, räknade till två och andades ut. Hon gjorde sin bedömning och tog ett steg fram när hon letade efter min hand. Hon skakade den och tackade för vår tid tillsammans. Väldigt proffesionellt. Rak i ryggen, vänlig men bestämd ton och ett litet leende. Väldigt innehållslöst. Hon vände på klacken och hoppade in i taxin igen som åkte iväg. Jag klädde på mig rädslan igen.
Huset såg ut som det gjorde när jag lämnat det. Fortfarande låg snön i drivor mot ena väggen och mot den andra stod veden staplad. Kanske låg där även några snöflingor som sett mig tidigare? Under all snö kanske mitt frusna skoavtryck fanns kvar. Smulor av mitt liv. Dörren in till det lilla röda huset öppnades och sög in den kalla luften. Hennes mörka hår fladdrade till och hon lutade sig mot dörrkarmen. Min blick drogs till henne men tappade ganska snart sin punkt. Det kliade i pannan, ena foten blev trött och tyngden överfördes till nästa fot. Precis brevid mig fanns en liten yta där förra sommarens gräs fått komma fram. Det var grönt. Undra om det fortfarande lever eller om kylan bara lyckats konservera dess färg? Så fort solen kom fram kanske det helt enkelt förmultnade på några dagar?
-Annie!
Hennes röst fick mig att vakna till igen. Blicken slet sig från de små gröna krigarna på marken och tittade osäkert upp på Elin. Hennes hand var utsträckt och väntade på mig. Det var samma gröna ögon som fångat mig för två år sedan. Samma varma leende som tagit emot mina taffliga försök till en konversation. Det hade varit kärlek vid första ögonkast. Hon hade stått vid balkongdörren och rökt på en gemensam väns fest. Det hade varit kallt ute, ungefär som nu. Hennes lockiga hår hade varit uppsatt i en slarvig knut, endast mascara och en svart klänning. Jag hade känt hennes parfym. Det finns vissa människor som lyckas få en ström av underbara dofter efter sig när de passerat någon. De får människor att stanna upp och försöka samla in lite av den doften. Elin var en utav dem. Jag kunde spåra henne enbart genom att följa hennes doft. Hon luktade fräsht. Hon hade tändt min cigarett, kupat sina händer som skydd för vinden och jag kommer ihåg att våra fingrar mötts. En ström av intensiv längtan hade forsat fram inom mig. Vi hade pratat och tänt cigarett efter cigarett. Ingen hade längre något behov av att tillhöra resten av festen.
Jag hade kommit till första trappsteget men tankarna fick mig att tappa orienteringen. Istället kände jag hur Elin kom fram och omfamnade mig. Hennes hår kittlade överallt i mitt ansikte, letade sig upp i näsan och munnen. Jag drog ett djupt andetag. Det var nära att mina knän vek sig. Jag var hemma igen. Hennes kram besvarades och vi lät båda tårarna falla.
- Förlåt att jag bara försvann så där.
Efter min familjs begravning hade jag bara flytt. Packat min väska och hoppat på planet till Israel. Allt jag gjorde verkade bara irritera människorna runt omkring mig, så jag hade helt enkelt tagit en paus från livet hemma i Sverige. Men jag hade bara hunnit vara borta i 2 dagar innan kidnapparna slog till. Elin hade bara hittat mitt brev jag skrivit efter vårt bråk. Det var inte meningen att det skulle gå så lång tid innan vi skulle ses igen.
- Huvudsaken är att du är hemma nu!
Hon hjälpte mig med min väska och ledde in mig i huset. Vårt hus.
I en timme hade jag bara gått runt i alla rummen. Känt på alla saker, upprepat minnen för mig själv och tagit in alla välkända dofter och syner. Det var en underlig känsla. Allt kändes så...normalt. Mattorna låg rynkelfria på golvet, kvadratiskt under borden. Blommorna i fönstret var friska och såg alla ut att få tillräckligt med vatten. I köket droppade kaffemaskinen som alltid. Marabou chokladen låg på sin vanliga plats i dörren på kylskåpet. I fotöljen låg vår katt, Emil, och spann med ena tassen uppe i luften. Det var precis som innan. Elin hade dukat fram några bullar och fyllt på två koppar med kaffe på bordet inne i köket. Jag satte mig ned på stolen och lade händerna på den blå och vit rutiga duken. Elin tog en bulle och började genast peta loss allt pärlsocker som fastnat i brödpapperet. När hon var klar vecklade hon omsorgsfullt ihop det så mycket hon kunde utan att det såg knöligt ut och lade det på bordet brevid sig. Det var underligt men i samma sekund spred sig en rysning längst min ryggrad. Jag huttrade till och drog armarna mot bröstet.
- Hur är det? Elin tittade frågande på mig.
- Jag vet inte? jag sträckte mig efter bullen som låg på fatet och försökte koncentrera mig på annat. Precis som Elin började jag plocka de små pärlkornen som brännst fast i papperet och krossade dem mellan framtänderna. Pärla efter pärla. I bakgrunden droppade kaffemaskinen. På väggen tickade klockan sakta fram. Radion stod på med låg volym på byrån borta vid köksfönstret och nyhetsslingan på P3 började.
- Allt känns bara så underligt, så normalt. Jag tittade på bullen och kände hur hungern försvann.
- Är inte det bra? Pannan var veckad i hennes ansikte. - Normalt är väl bra, älskling?Där var det igen, min vardag. Älskling! Jag tittade besvärat på henne och hon ryggade nästan lite tillbaka. Skulle jag klara av det här verkligen?
Elin sträckte sig efter min hand och slöt den mellan sina.
- Normalt är bra! Vi ska få dig bra igen, älskling.
Mina tår ryckte till varje gång hon sa det ordet. Jag kände mig inte som en älskling. Det var fel ord.
- Vi ska se till att glömma allt som varit och endast fokusera oss på det som kommer. Vi har fått en endra chans nu. Det kan inte bli annat än bättre och jag ska hjälpa dig. Hon hade helt övertygat sig själv. Mig skrämde hon bara. Men visst, hon hade rätt! Det kan inte bli så mycket värre nu. Jag har kommit hem och måste bara börja fokusera på rätt saker. Jag nickade åt Elin och hon sken genast upp i sitt underbara leende. Det tog bara inte lika mycket längre.
Hon försökte verkligen. Aldrig tog hon upp det som hänt. Allt skulle vara positivt och normalt. Hon lagade spagetti med köttfärssås och vi drack BOB's hallonsaft. Vi tittade på Beck på kvällen och drack te. Emil, vår katt, skulle bestämt ligga i mitt knä för djur hade en positiv inverkan på männsikor tydligen. Det var nästan så jag bara fick lov att skrika åt henne att lägga av och ta en närmre titt på mina ärr. Jag ville att hon skulle se mig, mig som jag är nu. Inte mig som jag var innan. Men jag vet att hon åxå är chockad. Det har gått en lång tid utan att hon visste något. Jag gjorde mitt bästa. Jag klappade katten och skrattade åt Gunvald Larssons spydiga kommentarer i filmen. Men det var åxå allt. Elin verkade nöjd så det var ju en början.
Efter filmen gick vi upp till sovrummet och jag kunde inte undgå att se längtan i Elins ögon. Hon klädde snabbt av sig och kröp ned under täcket. Själv stannade jag kvar vid dörren och kände hur tåna började rycka igen.
- Kom, Annie! Hon vek upp täcket åt mig och klappade på kudden.
Det tog emot att lägga sig ned brevid henne för jag visste att hon ville känna närhet. Det skulle nog gå bra. Vi har ändå varit tillsammans i två år nu. Jag släckte lampan och tog av mig byxorna. En T-shirt hade lagts fram åt mig och jag drog tröjan över huvudet. Det högg till i min muskel där knivsåret varit och jag kved till.
- vad hände? Är du ok?
Det hade varit snabb smärta och det var redan över. Men jag skakade på huvudet åt mig själv. Elin ville kramas, kyssas. Hon ville ha min kärlek. Hon ville fortsätta med vårat liv tillsammans, men det livet fanns inte längre. Jag fanns inte längre och hon vågade inte inse det. Inte än i alla fall.
- jag tror inte det? Förlåt, men jag tror jag sover på soffan i natt.
Innan hon hunnit protestera hade jag gått ut ur rummet och stängt dörren så att hon inte skulle följa efter. Jag hoppades att hon skulle förstå vinken.
Emil kom och kröp ihop vid mina fötter på soffan. Jag hade legat vaken i flera timmar med alla tankar som krigade emot varandra. Var det verkligen bra med normalt? Var det något jag skulle kunna genomföra, ett normalt liv? Och Elin...skulle vi klara av det här? Hon hade inte klarat av min sorg innan. Vad är det som säger att hon kommer klara det den här gången? När jag avvisar hennes ömhet av rädsla för vad som hänt tidigare. Kommer hon förstå vart allt kommer ifrån? Vill hon förstå överhuvudtaget?
Hej! Välkommen hem, jag har saknat dig. Varsegod, ta en bulle. Vi strävar efter det normala och kan inte se bakåt hela tiden. Det är framtiden som räknas...Hade jag gjort ett misstag som kommit hem hit igen?
Jag behöver någon som förstår mig, som kan trösta mig och tillåta mig att hata världen. Jag behöver någon som kan acceptera de senaste månaderna och inte bara blunda för min rädsla. Någon som kan ge mig trygghet. Kanske jag behöver mitt förflutna för att kunna skapa min framtid?
Jag drog upp täcket till hakan och kröp ihop på soffan så Emil tappade balansen. Klockan tickade fortfarande på ute i köket och skyndade på den normala gryningen. Snart skulle normala människor vakna upp, dricka sitt kaffe, läsa morgontidningen och skynda iväg till sina normala 8-17 jobb.
Jag skulle ligga kvar under täcket.
kap 64
Bill
Jag lade på telefonluren och bet av den sista irriterande flagan på nageln. Det hade tagit mig många timmar innan jag vågat slå numret. Många timmar av övertalning från mig själv. Kan jag? Borde jag? Vad är det värsta som kan hända? Vad är det bästa som kan hända? Jag försökte fokusera på den sista frågan. Hur som helst behövde jag det. Nej, vi behövde det! Jag slog ihop laptopen och koncentrerade mig på gestalten framför mig. Smal, blek, hålögd...död. Det var skrämmande hur jag blivit. Det var verkligen bara en gestalt som stirrade tillbaka på mig. Ingen skymt av vilja. Total avsaknad av glädje. Vi behövde det verkligen! Alla sår var läkta, allt yttre. Revbenen ömmade fortfarande men det gick åt rätt håll. Jag kunde röra mig normalt, det var bara när jag skulle sätta mig eller resa mig som jag fick lov att ta stöd. Fingret löpte längst ärret som gick rakt genom mitt ögonbryn. Försiktigt tryckte jag på näsbenet. Aj, det ömmade åxå fortfarande. Profilen såg fortfarande ut att vara samma, ingen sned näsa som tur var. Jag böjde mig fram så näsan nuddade spegeln. Varje liten por syntes. Jag var ful. Ögonen såg inte lika bruna ut längre, de hade mattats av. Kunde jag se något där inne? Var det möjligt att se något, något jag missat tidigare? Kanske fanns jag kvar där inne någonstanns? Ögonfransarna borstade glaset men hur jag än vred och vände på huvudet hittade jag inget som påminde om mig själv. Jag tog ett steg tillbaka. Var det så här jag skulle se ut nu? Spegelbilden skakade på huvudet. Ett djupt andetag och ett leende spändes upp i ansiktet. Fruktansvärt stelt och ocharmigt. Noll inlevelse. Det fattades till och med en tand på högra sidan i nedre käken. Jag försökte igen. Tänk på nåt roligt och bara le. Tom kom upp i mitt huvud, men inget roligt. Nej, vi lägger ner det här.
Vi hade varit hemma i 9 dagar nu, jag och Tom. Mamma och Gordon brukade komma och hälsa på, men jag hade sagt åt alla att jag ville vara ensam. Georg och Gustaf har jag inte ens träffat än. Det var jobbigt för dem att jag inte ville träffa dem, men de förstod. Tom verkade hålla alla uppdaterade om läget ändå. Även om det inte riktigt fanns något "läge" att uppdatera om. Jag vaknade, låg i sängen, sov lite till, åt något litet, tog en dusch, sov lite, satt framför min lap top och läste igenom allt som hänt, sov lite till. Tom försökte komma med ideer ibland, frågade om jag ville spela kort, titta på film med honom, dricka te? Varje gång tackade jag nej. Jag höll mig inne i mitt fort, min borg. Det fanns fortfarande ett behov av att gömma sig och inte vilja finnas till. Skammen var överväldigande ju mer jag visste att världen fick veta. Varje dag uppdaterades min historia i media. Varje gång telefonen ringde visste jag att Tom skulle tvingas dra ännu ett chockat andetag. Till slut hade jag bett om honom att dra ur telefonjacket och sätta sin mobil på ljudlöst. Jag klarade inte av det. Varje gång jag behövde lämna min borg fruktade jag att behöva möta Tom i hallen. Men hur orättvist jag än betedde mig hade han inte lämnat mig en enda gång sen vi kom hem. Han sov på soffan och höll sig alltid i närheten av mig. Han hade sina dagliga kontroller då han knackade på och kollade hur jag mådde.
Jag hade läst allt jag lyckats komma över på internet. Alla tidningsartiklar, nyhetsinslag, olika fanpages, forum, minnesinslag...ja, det fanns till och med minnesvideos över Tokio Hotel, över mig. Stora kända kanaler hade haft speciella minnes program? De trodde jag var död. Att läsa om sin egen död, se förkrossade människor som gråter hysteriskt i TVn...jag hade fått lov att sätta mig i duschen med kallt vatten för att lugna ned mig. Tänk om det verkligen varit så? Vad hade hänt om jag inte kommit tillbaka? Det där trycket över bröstet hade kommit tillbaka och jag hade fått lov att slå hårt på det för att försöka få det att försvinna. Vattnet hade stängts av och när jag tittat upp hade Tom stått där med en handduk redo att viras om min kropp. Jag satt där helt naken, ihopkurad mot väggen.
- Tom, jag ville inte att d..
- Jag ska inte, jag lovar. Tom vände bort blicken men satte sig på knä brevid mig och virade handduken om mig. - Du behöver inte vara rädd för mig, Bill.
Han hjälpte mig upp, följde mig till sängen och bäddade ned mig.
- Vill du att jag ska stanna?
Jag skämdes. Jag ville nicka, ville att han skulle krypa ned brevid mig och hålla om mig. Jag ville ha min Tom. Men jag skakade på huvudet och drog täcket över huvudet. Jag var smutsig.
- Ok! Jag finns här alldeles utanför om du vill något.
Tänk om jag inte kommit tillbaka? Vad hade hänt med Tom då? Hade de tvingats göra ännu ett minnesprogram då? Hade Tom trott att jag varit död? Mamma? Det var upprörande att min familj tvingats stå ut med all sån skit. Det gjorde ont i mig. Jag stirrade tillbaka på spöket som stod mittemot mig och gav mig själv en smäll på kinden. Men nu var det inte så. Jag är inte död, men ändå ser jag mer död än levande ut. Jag är fortfarande borta. Idag hade jag fått tagit bort omslaget på huvudet. Mitt hål var läkt, huden. Stygnen hade lösts upp utav sig själva och kvar fanns endast en kal fläck och ett litet ärr. Rysningarna kröp längst min rygg när jag tänkte på att de faktiskt borrat i mitt huvud. Mycket hade jag varit med om, men jag levde fortfarande. Jag behövde bara återuppliva Bill. Annie var ute ur bilen. Jag hade försökt nå henne på alla möjliga sätt. Letat efter henne på internet, översatt svenska tidningsartiklar i hopp om att hitta någon sorts information om vart hon kunde vara. Jag hade frågat alla som skulle kunna veta, men inget kunde säga något. Tom verkade försöka undvika Annie och jag började undra om hon medvetet höll sig borta från mig? Jag kunde bara inte förstå varför? Vad hade jag gjort för fel? Annie kunde inte längre trösta mig, jag fick lov att försöka öppna mig. Med darriga händer drog jag ut lådan och började min förvandling.
TVn stod på i vardagsrummet och Tom halvlåg i soffan med fötterna på bordet. Han tittade på Animal Planet. Bordet var fullt av Cola burkar och ett askfat fullt av cigarettfimpar. Gardinerna var fördragna och allt kändes väldigt instängt. Som jag. Stackars Tom! Jag gick runt soffan och satte mig ned brevid honom. Han hoppade till och satte sig förskräckt upp. Jag skyndade fram ett hastigt och ursäktande Hej. Han nickade och rättade till sin sits i soffan. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av.
- Vad tittar du på?
- Eeeh.. Han vände blicken mot TVn och kontrollerade vad det var han egentligen tittade på. - Jag vet in...Animal Planet ser det ut som?
Jag nickade och drog upp benen mot hakan. Det var en tom plats mellan oss och luften var spänd. Jag försökte verka lugn och koncentrera mig på aporna som hoppade runt bland träden på TVn. Men hela tiden kunde jag känna Toms blickar som letade sig till mig. Det var första gången jag kommit ut ur mitt rum och frivilligt velat spendera tid med honom sen vi kom hem. Jag skämdes att jag varit så jäkla dum. Han var ju ändå min Tom.
- Bill...vad har du gjort?
Tom flyttade sig närmre och satt till slut alldeles intill mig. Jag kunde känna hans doft. Försiktigt sträckte han sig fram och drog ned huvan på min stora tröja. Han svalde och lät handen smeka mitt kala huvud. Hans hand var varm.
- varför?
Det var skönt att känna hans beröring, känna hans doft så nära. Det var befriande, trots att jag kände mig fruktansvärt naken och sårbar. Men det här gick inte längre.
- Jag måste börja leva igen. Hur mycket jag än ville stoppa den, tog den sig friheten och rann från ögat ned längst kinden. - Jag måste hitta Bill igen.
Tom strök bort tåren och drog in mig i en lång och varm omfamning. Jag gömde mitt ansikte hans stora tröja och drog ett djupt andetag. Hur kunde jag varit så orättvis?
- Tom, förlåt! Jag tog tag om hans tröja och försökte dra honom ännu närmre. Hur hade jag kunnat låta det gå så här långt? Det är ju Bill och Tom, det har det alltid varit.
- Du har inget att be om ursäkt för, Bill. Nu kunde jag även höra hur Tom grät. Det här hade varit efterlängtat. Dag som natt hade han vakat över mig, tagit hand om mig och aldrig fått något tillbaka. Men det var så han var. Stora macho Tom som han ville få alla att tro. Men min Tom var helt annorlunda. Han skulle offra sig själv för min skull.
- Jag älskar dig, Tomi!
Ett kvävt skratt hördes bland snyftningarna och Tom släppte taget.
- Jag älskar dig med pucko!
Han klappade mig på huvudet och skrattade med tårar rinnande nedför kinderna. Det var svårt att veta om det var glädjetårar eller den andra sortens?
- Nu ser vi lika dumma ut båda två.
-Tss, prata för sig själv du! Jag drog in honom i ännu en kram och luktade på hans tröja.
Plötsligt ringer det på dörren och båda hoppar till. Tom spänner sig på en gång och tittar oroligt på mig. Jag visste att alla hade fått stränga order om att ringa Tom först om de ville komma. Den här gången hade ingen ringt till honom.
- Du kanske ska gå in på rummet så länge så...
Jag skakade på huvudet och rufsade om det millimeter korta håret på hans huvud.
- Det är lugnt, jag öppnar! Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Tom flög upp efter mig och skyndade förbi för att blockera dörren.
- Men Bill, vi vet inte vem det är. Det är säkrast om du...
- Nej då, jag vet vem det är!
Han tittade oförstående på mig.
- Det var jag som ringde...
Jag lade på telefonluren och bet av den sista irriterande flagan på nageln. Det hade tagit mig många timmar innan jag vågat slå numret. Många timmar av övertalning från mig själv. Kan jag? Borde jag? Vad är det värsta som kan hända? Vad är det bästa som kan hända? Jag försökte fokusera på den sista frågan. Hur som helst behövde jag det. Nej, vi behövde det! Jag slog ihop laptopen och koncentrerade mig på gestalten framför mig. Smal, blek, hålögd...död. Det var skrämmande hur jag blivit. Det var verkligen bara en gestalt som stirrade tillbaka på mig. Ingen skymt av vilja. Total avsaknad av glädje. Vi behövde det verkligen! Alla sår var läkta, allt yttre. Revbenen ömmade fortfarande men det gick åt rätt håll. Jag kunde röra mig normalt, det var bara när jag skulle sätta mig eller resa mig som jag fick lov att ta stöd. Fingret löpte längst ärret som gick rakt genom mitt ögonbryn. Försiktigt tryckte jag på näsbenet. Aj, det ömmade åxå fortfarande. Profilen såg fortfarande ut att vara samma, ingen sned näsa som tur var. Jag böjde mig fram så näsan nuddade spegeln. Varje liten por syntes. Jag var ful. Ögonen såg inte lika bruna ut längre, de hade mattats av. Kunde jag se något där inne? Var det möjligt att se något, något jag missat tidigare? Kanske fanns jag kvar där inne någonstanns? Ögonfransarna borstade glaset men hur jag än vred och vände på huvudet hittade jag inget som påminde om mig själv. Jag tog ett steg tillbaka. Var det så här jag skulle se ut nu? Spegelbilden skakade på huvudet. Ett djupt andetag och ett leende spändes upp i ansiktet. Fruktansvärt stelt och ocharmigt. Noll inlevelse. Det fattades till och med en tand på högra sidan i nedre käken. Jag försökte igen. Tänk på nåt roligt och bara le. Tom kom upp i mitt huvud, men inget roligt. Nej, vi lägger ner det här.
Vi hade varit hemma i 9 dagar nu, jag och Tom. Mamma och Gordon brukade komma och hälsa på, men jag hade sagt åt alla att jag ville vara ensam. Georg och Gustaf har jag inte ens träffat än. Det var jobbigt för dem att jag inte ville träffa dem, men de förstod. Tom verkade hålla alla uppdaterade om läget ändå. Även om det inte riktigt fanns något "läge" att uppdatera om. Jag vaknade, låg i sängen, sov lite till, åt något litet, tog en dusch, sov lite, satt framför min lap top och läste igenom allt som hänt, sov lite till. Tom försökte komma med ideer ibland, frågade om jag ville spela kort, titta på film med honom, dricka te? Varje gång tackade jag nej. Jag höll mig inne i mitt fort, min borg. Det fanns fortfarande ett behov av att gömma sig och inte vilja finnas till. Skammen var överväldigande ju mer jag visste att världen fick veta. Varje dag uppdaterades min historia i media. Varje gång telefonen ringde visste jag att Tom skulle tvingas dra ännu ett chockat andetag. Till slut hade jag bett om honom att dra ur telefonjacket och sätta sin mobil på ljudlöst. Jag klarade inte av det. Varje gång jag behövde lämna min borg fruktade jag att behöva möta Tom i hallen. Men hur orättvist jag än betedde mig hade han inte lämnat mig en enda gång sen vi kom hem. Han sov på soffan och höll sig alltid i närheten av mig. Han hade sina dagliga kontroller då han knackade på och kollade hur jag mådde.
Jag hade läst allt jag lyckats komma över på internet. Alla tidningsartiklar, nyhetsinslag, olika fanpages, forum, minnesinslag...ja, det fanns till och med minnesvideos över Tokio Hotel, över mig. Stora kända kanaler hade haft speciella minnes program? De trodde jag var död. Att läsa om sin egen död, se förkrossade människor som gråter hysteriskt i TVn...jag hade fått lov att sätta mig i duschen med kallt vatten för att lugna ned mig. Tänk om det verkligen varit så? Vad hade hänt om jag inte kommit tillbaka? Det där trycket över bröstet hade kommit tillbaka och jag hade fått lov att slå hårt på det för att försöka få det att försvinna. Vattnet hade stängts av och när jag tittat upp hade Tom stått där med en handduk redo att viras om min kropp. Jag satt där helt naken, ihopkurad mot väggen.
- Tom, jag ville inte att d..
- Jag ska inte, jag lovar. Tom vände bort blicken men satte sig på knä brevid mig och virade handduken om mig. - Du behöver inte vara rädd för mig, Bill.
Han hjälpte mig upp, följde mig till sängen och bäddade ned mig.
- Vill du att jag ska stanna?
Jag skämdes. Jag ville nicka, ville att han skulle krypa ned brevid mig och hålla om mig. Jag ville ha min Tom. Men jag skakade på huvudet och drog täcket över huvudet. Jag var smutsig.
- Ok! Jag finns här alldeles utanför om du vill något.
Tänk om jag inte kommit tillbaka? Vad hade hänt med Tom då? Hade de tvingats göra ännu ett minnesprogram då? Hade Tom trott att jag varit död? Mamma? Det var upprörande att min familj tvingats stå ut med all sån skit. Det gjorde ont i mig. Jag stirrade tillbaka på spöket som stod mittemot mig och gav mig själv en smäll på kinden. Men nu var det inte så. Jag är inte död, men ändå ser jag mer död än levande ut. Jag är fortfarande borta. Idag hade jag fått tagit bort omslaget på huvudet. Mitt hål var läkt, huden. Stygnen hade lösts upp utav sig själva och kvar fanns endast en kal fläck och ett litet ärr. Rysningarna kröp längst min rygg när jag tänkte på att de faktiskt borrat i mitt huvud. Mycket hade jag varit med om, men jag levde fortfarande. Jag behövde bara återuppliva Bill. Annie var ute ur bilen. Jag hade försökt nå henne på alla möjliga sätt. Letat efter henne på internet, översatt svenska tidningsartiklar i hopp om att hitta någon sorts information om vart hon kunde vara. Jag hade frågat alla som skulle kunna veta, men inget kunde säga något. Tom verkade försöka undvika Annie och jag började undra om hon medvetet höll sig borta från mig? Jag kunde bara inte förstå varför? Vad hade jag gjort för fel? Annie kunde inte längre trösta mig, jag fick lov att försöka öppna mig. Med darriga händer drog jag ut lådan och började min förvandling.
TVn stod på i vardagsrummet och Tom halvlåg i soffan med fötterna på bordet. Han tittade på Animal Planet. Bordet var fullt av Cola burkar och ett askfat fullt av cigarettfimpar. Gardinerna var fördragna och allt kändes väldigt instängt. Som jag. Stackars Tom! Jag gick runt soffan och satte mig ned brevid honom. Han hoppade till och satte sig förskräckt upp. Jag skyndade fram ett hastigt och ursäktande Hej. Han nickade och rättade till sin sits i soffan. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av.
- Vad tittar du på?
- Eeeh.. Han vände blicken mot TVn och kontrollerade vad det var han egentligen tittade på. - Jag vet in...Animal Planet ser det ut som?
Jag nickade och drog upp benen mot hakan. Det var en tom plats mellan oss och luften var spänd. Jag försökte verka lugn och koncentrera mig på aporna som hoppade runt bland träden på TVn. Men hela tiden kunde jag känna Toms blickar som letade sig till mig. Det var första gången jag kommit ut ur mitt rum och frivilligt velat spendera tid med honom sen vi kom hem. Jag skämdes att jag varit så jäkla dum. Han var ju ändå min Tom.
- Bill...vad har du gjort?
Tom flyttade sig närmre och satt till slut alldeles intill mig. Jag kunde känna hans doft. Försiktigt sträckte han sig fram och drog ned huvan på min stora tröja. Han svalde och lät handen smeka mitt kala huvud. Hans hand var varm.
- varför?
Det var skönt att känna hans beröring, känna hans doft så nära. Det var befriande, trots att jag kände mig fruktansvärt naken och sårbar. Men det här gick inte längre.
- Jag måste börja leva igen. Hur mycket jag än ville stoppa den, tog den sig friheten och rann från ögat ned längst kinden. - Jag måste hitta Bill igen.
Tom strök bort tåren och drog in mig i en lång och varm omfamning. Jag gömde mitt ansikte hans stora tröja och drog ett djupt andetag. Hur kunde jag varit så orättvis?
- Tom, förlåt! Jag tog tag om hans tröja och försökte dra honom ännu närmre. Hur hade jag kunnat låta det gå så här långt? Det är ju Bill och Tom, det har det alltid varit.
- Du har inget att be om ursäkt för, Bill. Nu kunde jag även höra hur Tom grät. Det här hade varit efterlängtat. Dag som natt hade han vakat över mig, tagit hand om mig och aldrig fått något tillbaka. Men det var så han var. Stora macho Tom som han ville få alla att tro. Men min Tom var helt annorlunda. Han skulle offra sig själv för min skull.
- Jag älskar dig, Tomi!
Ett kvävt skratt hördes bland snyftningarna och Tom släppte taget.
- Jag älskar dig med pucko!
Han klappade mig på huvudet och skrattade med tårar rinnande nedför kinderna. Det var svårt att veta om det var glädjetårar eller den andra sortens?
- Nu ser vi lika dumma ut båda två.
-Tss, prata för sig själv du! Jag drog in honom i ännu en kram och luktade på hans tröja.
Plötsligt ringer det på dörren och båda hoppar till. Tom spänner sig på en gång och tittar oroligt på mig. Jag visste att alla hade fått stränga order om att ringa Tom först om de ville komma. Den här gången hade ingen ringt till honom.
- Du kanske ska gå in på rummet så länge så...
Jag skakade på huvudet och rufsade om det millimeter korta håret på hans huvud.
- Det är lugnt, jag öppnar! Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Tom flög upp efter mig och skyndade förbi för att blockera dörren.
- Men Bill, vi vet inte vem det är. Det är säkrast om du...
- Nej då, jag vet vem det är!
Han tittade oförstående på mig.
- Det var jag som ringde...
