Bill

Jag lade på telefonluren och bet av den sista irriterande flagan på nageln. Det hade tagit mig många timmar innan jag vågat slå numret. Många timmar av övertalning från mig själv. Kan jag? Borde jag? Vad är det värsta som kan hända? Vad är det bästa som kan hända? Jag försökte fokusera på den sista frågan. Hur som helst behövde jag det. Nej, vi behövde det! Jag slog ihop laptopen och koncentrerade mig på gestalten framför mig. Smal, blek, hålögd...död. Det var skrämmande hur jag blivit. Det var verkligen bara en gestalt som stirrade tillbaka på mig. Ingen skymt av vilja. Total avsaknad av glädje. Vi behövde det verkligen! Alla sår var läkta, allt yttre. Revbenen ömmade fortfarande men det gick åt rätt håll. Jag kunde röra mig normalt, det var bara när jag skulle sätta mig eller resa mig som jag fick lov att ta stöd. Fingret löpte längst ärret som gick rakt genom mitt ögonbryn. Försiktigt tryckte jag på näsbenet. Aj, det ömmade åxå fortfarande. Profilen såg fortfarande ut att vara samma, ingen sned näsa som tur var. Jag böjde mig fram så näsan nuddade spegeln. Varje liten por syntes. Jag var ful. Ögonen såg inte lika bruna ut längre, de hade mattats av. Kunde jag se något där inne? Var det möjligt att se något, något jag missat tidigare? Kanske fanns jag kvar där inne någonstanns? Ögonfransarna borstade glaset men hur jag än vred och vände på huvudet hittade jag inget som påminde om mig själv. Jag tog ett steg tillbaka. Var det så här jag skulle se ut nu? Spegelbilden skakade på huvudet. Ett djupt andetag och ett leende spändes upp i ansiktet. Fruktansvärt stelt och ocharmigt. Noll inlevelse. Det fattades till och med en tand på högra sidan i nedre käken. Jag försökte igen. Tänk på nåt roligt och bara le. Tom kom upp i mitt huvud, men inget roligt. Nej, vi lägger ner det här.

Vi hade varit hemma i 9 dagar nu, jag och Tom. Mamma och Gordon brukade komma och hälsa på, men jag hade sagt åt alla att jag ville vara ensam. Georg och Gustaf har jag inte ens träffat än. Det var jobbigt för dem att jag inte ville träffa dem, men de förstod. Tom verkade hålla alla uppdaterade om läget ändå. Även om det inte riktigt fanns något "läge" att uppdatera om. Jag vaknade, låg i sängen, sov lite till, åt något litet, tog en dusch, sov lite, satt framför min lap top och läste igenom allt som hänt, sov lite till. Tom försökte komma med ideer ibland, frågade om jag ville spela kort, titta på film med honom, dricka te? Varje gång tackade jag nej. Jag höll mig inne i mitt fort, min borg. Det fanns fortfarande ett behov av att gömma sig och inte vilja finnas till. Skammen var överväldigande ju mer jag visste att världen fick veta. Varje dag uppdaterades min historia i media. Varje gång telefonen ringde visste jag att Tom skulle tvingas dra ännu ett chockat andetag. Till slut hade jag bett om honom att dra ur telefonjacket och sätta sin mobil på ljudlöst. Jag klarade inte av det. Varje gång jag behövde lämna min borg fruktade jag att behöva möta Tom i hallen. Men hur orättvist jag än betedde mig hade han inte lämnat mig en enda gång sen vi kom hem. Han sov på soffan och höll sig alltid i närheten av mig. Han hade sina dagliga kontroller då han knackade på och kollade hur jag mådde.

Jag hade läst allt jag lyckats komma över på internet. Alla tidningsartiklar, nyhetsinslag, olika fanpages, forum, minnesinslag...ja, det fanns till och med minnesvideos över Tokio Hotel, över mig. Stora kända kanaler hade haft speciella minnes program? De trodde jag var död. Att läsa om sin egen död, se förkrossade människor som gråter hysteriskt i TVn...jag hade fått lov att sätta mig i duschen med kallt vatten för att lugna ned mig. Tänk om det verkligen varit så? Vad hade hänt om jag inte kommit tillbaka? Det där trycket över bröstet hade kommit tillbaka och jag hade fått lov att slå hårt på det för att försöka få det att försvinna. Vattnet hade stängts av och när jag tittat upp hade Tom stått där med en handduk redo att viras om min kropp. Jag satt där helt naken, ihopkurad mot väggen.
- Tom, jag ville inte att d..
- Jag ska inte, jag lovar. Tom vände bort blicken men satte sig på knä brevid mig och virade handduken om mig. - Du behöver inte vara rädd för mig, Bill.
Han hjälpte mig upp, följde mig till sängen och bäddade ned mig.
- Vill du att jag ska stanna?
Jag skämdes. Jag ville nicka, ville att han skulle krypa ned brevid mig och hålla om mig. Jag ville ha min Tom. Men jag skakade på huvudet och drog täcket över huvudet. Jag var smutsig.
- Ok! Jag finns här alldeles utanför om du vill något.

Tänk om jag inte kommit tillbaka? Vad hade hänt med Tom då? Hade de tvingats göra ännu ett minnesprogram då? Hade Tom trott att jag varit död? Mamma? Det var upprörande att min familj tvingats stå ut med all sån skit. Det gjorde ont i mig. Jag stirrade tillbaka på spöket som stod mittemot mig och gav mig själv en smäll på kinden. Men nu var det inte så. Jag är inte död, men ändå ser jag mer död än levande ut. Jag är fortfarande borta. Idag hade jag fått tagit bort omslaget på huvudet. Mitt hål var läkt, huden. Stygnen hade lösts upp utav sig själva och kvar fanns endast en kal fläck och ett litet ärr. Rysningarna kröp längst min rygg när jag tänkte på att de faktiskt borrat i mitt huvud. Mycket hade jag varit med om, men jag levde fortfarande. Jag behövde bara återuppliva Bill. Annie var ute ur bilen. Jag hade försökt nå henne på alla möjliga sätt. Letat efter henne på internet, översatt svenska tidningsartiklar i hopp om att hitta någon sorts information om vart hon kunde vara. Jag hade frågat alla som skulle kunna veta, men inget kunde säga något. Tom verkade försöka undvika Annie och jag började undra om hon medvetet höll sig borta från mig? Jag kunde bara inte förstå varför? Vad hade jag gjort för fel? Annie kunde inte längre trösta mig, jag fick lov att försöka öppna mig. Med darriga händer drog jag ut lådan och började min förvandling.

TVn stod på i vardagsrummet och Tom halvlåg i soffan med fötterna på bordet. Han tittade på Animal Planet. Bordet var fullt av Cola burkar och ett askfat fullt av cigarettfimpar. Gardinerna var fördragna och allt kändes väldigt instängt. Som jag. Stackars Tom! Jag gick runt soffan och satte mig ned brevid honom. Han hoppade till och satte sig förskräckt upp. Jag skyndade fram ett hastigt och ursäktande Hej. Han nickade och rättade till sin sits i soffan. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av.
- Vad tittar du på?
- Eeeh.. Han vände blicken mot TVn och kontrollerade vad det var han egentligen tittade på. - Jag vet in...Animal Planet ser det ut som?
Jag nickade och drog upp benen mot hakan. Det var en tom plats mellan oss och luften var spänd. Jag försökte verka lugn och koncentrera mig på aporna som hoppade runt bland träden på TVn. Men hela tiden kunde jag känna Toms blickar som letade sig till mig. Det var första gången jag kommit ut ur mitt rum och frivilligt velat spendera tid med honom sen vi kom hem. Jag skämdes att jag varit så jäkla dum. Han var ju ändå min Tom.
- Bill...vad har du gjort?
Tom flyttade sig närmre och satt till slut alldeles intill mig. Jag kunde känna hans doft. Försiktigt sträckte han sig fram och drog ned huvan på min stora tröja. Han svalde och lät handen smeka mitt kala huvud. Hans hand var varm.
- varför?
Det var skönt att känna hans beröring, känna hans doft så nära. Det var befriande, trots att jag kände mig fruktansvärt naken och sårbar. Men det här gick inte längre.
- Jag måste börja leva igen. Hur mycket jag än ville stoppa den, tog den sig friheten och rann från ögat ned längst kinden. - Jag måste hitta Bill igen.
Tom strök bort tåren och drog in mig i en lång och varm omfamning. Jag gömde mitt ansikte hans stora tröja och drog ett djupt andetag. Hur kunde jag varit så orättvis?
- Tom, förlåt! Jag tog tag om hans tröja och försökte dra honom ännu närmre. Hur hade jag kunnat låta det gå så här långt? Det är ju Bill och Tom, det har det alltid varit.
- Du har inget att be om ursäkt för, Bill. Nu kunde jag även höra hur Tom grät. Det här hade varit efterlängtat. Dag som natt hade han vakat över mig, tagit hand om mig och aldrig fått något tillbaka. Men det var så han var. Stora macho Tom som han ville få alla att tro. Men min Tom var helt annorlunda. Han skulle offra sig själv för min skull.
- Jag älskar dig, Tomi!
Ett kvävt skratt hördes bland snyftningarna och Tom släppte taget.
- Jag älskar dig med pucko!
Han klappade mig på huvudet och skrattade med tårar rinnande nedför kinderna. Det var svårt att veta om det var glädjetårar eller den andra sortens?
- Nu ser vi lika dumma ut båda två.
-Tss, prata för sig själv du! Jag drog in honom i ännu en kram och luktade på hans tröja.

Plötsligt ringer det på dörren och båda hoppar till. Tom spänner sig på en gång och tittar oroligt på mig. Jag visste att alla hade fått stränga order om att ringa Tom först om de ville komma. Den här gången hade ingen ringt till honom.
- Du kanske ska gå in på rummet så länge så...
Jag skakade på huvudet och rufsade om det millimeter korta håret på hans huvud.
- Det är lugnt, jag öppnar! Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Tom flög upp efter mig och skyndade förbi för att blockera dörren.
- Men Bill, vi vet inte vem det är. Det är säkrast om du...
- Nej då, jag vet vem det är!
Han tittade oförstående på mig.
- Det var jag som ringde...