Bill

Vissa dagar vet redan innan man har vaknat att man inte kommer orka med sig själv. När lakanen snurrar sig ett varv runt benet och kudden ligger hårt ihoptryckt under huvudet. Ögonblicket innan ögonlocken rycker till och man omedvetet gör en sista ansträngning för att tynga ner dem. Rösten gör ett test men kroppen gör sitt bästa för att inget höra och fortsätta dvalan. Det kan vara att någon eller någon förstörde den sista vakna timmen av föregående dag. Att en mardröm hållt dig vaken hela natten, sovandes eller oroligt stirrandes bort mot det mörklagda hörnet. Eller att det helt enkelt känns svårt att se någon mening med att somna, endast för att behöva vakna upp igen. Åtta timmar om dynget var jag ombedd att sova, minst. Men även om de återstående 16 timmarna jag skulle hålla mig vaken var en pina, tog det emot att lägga ned huvudet på kudden varje kväll. När äntligen sömnen slog till och jag fick vara ifred var det den mest fridfulla stunden för mig. Ofta drömde jag mardömmar, men i sömnen visste jag åtminstonde att det var just det de var, mardrömmar. Att drömma i vaket tillstånd var något helt annat. Det var inga drömmar, det var verklighet. Men jag var rädd för att somna. Somnade jag fick jag lov att vakna. Vaknade jag fick jag lov att finnas till. För att finnas till fick jag lov att föröska leva. För att leva fick jag lov att känna. För att känna fick jag lov att möta mig själv.

Idag hade varit en sån dag. När jag i ren förtvivlan försökt tänka på allt annat än att tänka och hoppas sömnen skulle ge med sig på nytt när solen lyckats leta sig in i min borg. Men i morse tog en förändring plats. Jag tog ett beslut. När varken sömnen eller verkligheten kunde tillfredställa mig och klockan bara tickade iväg. Jag måste ta mig upp, måste hitta på en lösning på vilka vägar jag måste ta. Min kropp var öm efter alla känslostormar, men jag kände. Idag hade jag levt på riktigt. Det hade gjort ont, gjort mig andfådd. Men jag hade känt det.

Vattnet färgades brunt när det rann över min kropp. Snabbt strömmandes runt i en virvel som försvann i en stril ned mot avloppet. Flera lager av smink rann av mig och jag lämnades återigen naken och utan bortförklaringar. Det fick ta sin tid. Den här gången lät jag tvättsvampen ligga kvar på hyllan. strålen från dusch munstycket fick succesivt jobba sig fram och ta fram min egna ljusa hy. Så många gånger jag skrubbat mig röd i mina försök att bli kvitt smutsen. Med tiden blev det bruna vattnet ljusare till färgen.
Dagens lösning hade varit att helt enkelt låtsas vara någon annan. Jag hade tittat mig länge i spegeln och letat efter mod, men insåg att jag aldrig skulle klara av det. Bill var alldeles för rädd för att möta världen. Den var inte redo för honom än. Istället fick Natalie hjälpa mig att skapa en mask, en ny roll jag kunde ta med mig ut. En identitet så långt ifrån mig själv jag kunde komma. Reglerna var enkla, det fick inte påminna om mig själv överhuvudtaget. Ingen skulle veta att det var jag, inte ens jag själv. Jag vet att min psykiatriker skulle skrikit rakt ut. Det var ingen lösning på mitt problem, endast en tillfällig flykt. Men som jag såg det var det den enda vägen ut ur mig själv och dessa väggar.

tack vare min nya mask kunde jag ge mig möjligheten att känna igen. Känna den riktiga känslan av att leva. Den fick mig att dansa. För några timmar var jag med i spelet igen och inte bara en bisittare som alla kunde peka på. Jag mötte människor, pratade med dem och de spelade med på ett helt naturligt sätt. Så som de borde. Tillsammans med Tom skapade jag en tillvaro utan någon som helst bakgrund eller historia som kunde göra sig påmind. Den tillfälliga vardagen började idag. Jag har skrattat idag, jag har ätit glass sittandes på gräset i en park. Axel mot axel har jag stått brevid människor i kön till matkassan med endast ett äpple i handen. Jag har varit en utav dem. Jag har dansat. Ett förvånat skratt lämnade mig och lät vattnet smita in i min öppna mun. Jag spottade ut det och insåg att vattnet var alldeles klart nu. Det enda spåret som fanns kvar efter dagens gömställe var den mörka kanten längst ena väggen. Försiktigt lutade jag mig mot väggen och lade pannan mot det mörka kaklet. Så många gånger jag stått och stirrat mig blind på vattnet i duschen. Väntat på att smutsen skulle rinna av mig. Men hur mycket jag än förväntat mig kolsvart vatten av skam, var det alltid klart. Idag var första gången jag sett fysiskt bevis på att jag faktiskt innehöll smuts.
Jag borde vara ren nu, känna den där fräsha nytvättade piggheten. Men det spelar ingen roll om vattnet är rent, jag känner mig fortfarande lika smutsig. Sminket kanske var borta, men inom satt smutsen fortfarande ingrodd. Och nu var jag naken igen
- Herregud, jag dansade idag!

Ute i köket stod Tom och hällde upp Cola i två stora glas. Isen klingade till när den trycktes ut mot glasväggarna och jag kunde skymta hans tungspets i mungipan. På vägen hem hade vi hyrt fem filmer, bara komedier. Jag vågade inte prova filmer med spänning och våld i och inte heller känsliga dramor. Jag litade inte på mig själv och mina reaktioner. Så det fick bli komedier med riktigt låg humor.

- Hej! Tom tittade inspekterande på mig bakom den stora Colaflaskan. Jag nickade åt honom till svar. Han ställde ned flaskan och gav mig ena glaset.
- Det var en väldigt lång dusch du tog. Med blicken visade han mig att vi skulle slå oss ned i soffan. - Allt bra?
Vi satte oss ned i varsitt hörn och tog båda en klunk samtidigt.
- Mm, det är bra tror jag? En till klunk. - Lite läskigt bara.
- Vad är det som är läskigt? Tom sträckte fram en cigarett mot mig och tände den. Jag tog ett djupt bloss och kände hur den varma röken fyllde strupen.
- Jag vet inte? Ett till bloss. - Jag antar att det skrämmer mig att det krävs en hel utklädnad för att jag ska klara av att fungera. Tom nickade lätt brevid mig och stämningen tryckte på.
- Men jag skrattade idag, jag till och med dansade. Försiktigt puttade jag honom i sidan med armbågen och försökte få ett medgivande. - Det är ju ett jäkla framsteg. Eller hur?
Jag gjorde mitt bästa för att skämta till det men jag var osäker på om jag verkligen tyckte det var bra? Tom måste ha sett hur jag tvekade för jag såg inte ett spår av ett leende i hans ansikte. Det fick mig att blekna.
- Eller hur? Om inte ens han tyckte det var bra, hur skulle jag då kunna gå vidare och leva?
Tom skakade på huvudet och såg nästan besviken ut. Det fick min mage att knyta sig.
- Bill, ditt skratt betyder allt för mig, verkligen. Han tog ett till bloss på den glödande cigaretten och fimpade den.
- Men det jag vill är att du ska kunna gråta tillsammans med mig.
Han flyttade närmre och tog min hand i sin.
- Det jag vill är att få trösta dig. De senaste dagarna har nästan knäckt mig. Han drog efter andan och jag kunde se hur hans underläpp snabbt darrade till. Jag hade aldrig menat att göra honom ledsen.
- Du måste våga öppna dig för mig, låt mig komma in, Bill.
Tom hade en desperat blick i sina ögon, vädjande.
- Om du bara visste hur mycket jag önskar att jag kunde det.
Det var det enda jag tänkte på, fasade för. han var ju den enda nu som kunde ge mig tröst. Men han var åxå den jag fasade mest över att beätta allt för.
- Men du måste ge mig tid helt enkelt...


Den natten satte vi uppe till fem på morgonen och tittade på Tv skärmen framför oss. Under tiden passerade ett antal TV-serier, en film, ett antal glas Cola och även en sista timme utav TV-shop. När resten av Tyskland sov satt vi tätt intill varandra i soffan och följde hur den självgående dammsugaren arbetade sig igenom en hög med utspillda flingor och garanterade rena hörn. Ljusen vi tänt hade redan brunnit ut och TVn var den enda ljuskällan. Ingen var egentligen trött. Ibland kommenterade vi ovesäntliga ting, som hur orealistiskt det är att man tappar ut ett helt paket flingor i hallen? Vilken hemsk färg TV hallåan hade på sitt läppstift eller vem som egentligen kom på att en TV måste vara fyrkantig? Varför inte rund skärm? Egentligen tittade vi inte ens på TV sista timmen. Vi riktade bara ögonen i den riktningen. Vi satt i soffan, kände värmen från den andres kropp och försökte dölja det fåniga leendet vi båda ville spricka ut i. Vi gjorde det vi alltid har gjort. Umgicks!

När det gått så långt att alla program slutat bestämde vi oss för att det var dags att försöka sova. Ännu en gång stod jag framför sängen och kände med handflatan på den mjuka kudden. Fingrarna bildade som små skåror i tyget när jag drog dem fram och tillbaka. Snart skulle världen vakna igen. Jag skulle försöka få mina åtta timmar sömn, sen upp och leva i sexton timmar igen. Idag hade varit en bra dag. Kanske jag inte skulle behöva bry mig den här gången. Bara låta det vara och somna? Jag lyfte på täcket och kröp ned under det med kläderna på. Fönstret hade stått öppet under natten så det var fortfarande kyligt inne i rummet. Jag kunde redan höra hur bilarna börjat röra sig ute på gatan.
Skulle jag kunna dansa på samma sätt igen? Skulle det alltid krävas en mask för att jag skulle kunna koppla bort historien? Jo, det hade varit en bra dag. Men nu hade jag istället krav att leva upp till. Jag lade ned huvudet på kudden och drog en djup suck. Det var en stor dubbelsäng. Fyra stora kuddar låg utsträckta i rad och jag kunde lägga mig tvärs över sängen om jag ville utan att riskera att tårna skulle ligga utanför. Det var bara jag och Tom som hade legat tillsammans i sängen. Så många gånger jag velat ha honom här brevid mig de senaste dagarna. Den vänstra handen vandrade ut mot mitten av sängen. Lakanet var kallt. Jag kunde höra Tom i badrummet utanför när han satte på duschen. Höger sida hade alltid varit min sida i sängen. Jag vet inte riktigt varför, det hade bara blivit så. I natt skulle jag sova på vänster sida. Jag huttrade till när jag lämnade den varma platsen och flyttade över till sängens andra del. Där borta hade jag legat på vänster sida. Du på höger. Jag brukade hålla om dig på nätterna när du drömde och grät. Ibland vaknade jag upp av att du höll om mig. Jag saknar din famn... varför lämnade du mig?