Annie

Rummet var fullt utav kostymklädda herrar och några enstaka kvinnor i dräkt. Allt som rördes ekade runt i salen och studsade mot den fattiga inredningen. Alla satt de med papper och penna prydligt i sina knän och iaktog. Som maskiner, redo att ta isär henne. Oroligt vred hon sig på den hårda stolen och klämde ned händerna mellan de korsade benen. Det enda som fattades var mannen som stod på den lilla upphöjda scenen och ropade ut auktionsnummer.
Såld till herren där bak för tre tusen!
Högst pris vann. Bästa frågan tog hem vinsten. Även om hon visste att hon inte gjort något fel kändes det som om hon förbereddes på att vandra den gröna milen fram till sin egen avrättning. Som om de snart skulle avslöja hennes brott och straffa henne för alla synder hon begått. Sättet alla stirrade på henne fick håret att krypa in i sina hårrötter igen och rulla ihop sig.

Vid hennes sida satt domaren med sin kappa och klubba. Något hon trodde bara förekom i filmer. Mitt emot henne satt juryn och provade om deras bläckpennor var klara att börja användas. Om bläcket fortfarande var flytande och kunde fylla i de små cirklar i blocket som bildats under tiden de väntat på att klubban skulle slå i bordet. På hennes andra sida satt de få människor som blivit inbjudna. Ditbjudna att få festa på hennes kadaver. Det var endast ett fåtal hon kände igen. Elin som satt tillsammans med hennes psykolog från sjukhuset. En hjälp som var menad åt henne men som hon helldre såg att Elin fick. Hennes advokat och vakterna som hjälpt dem dit på morgonen. Advokaten var en man i femtioårsåldern, nästan skallig men väldigt vänlig. Han kändes rätt. Längre bak satt en grupp hon gärna höll blicken ifrån.

Fyra manliga gestalter som då och då kastade ett öga på henne. Omringade av sina egna vakter och förlitandes på varandras sällskap var de ett slutet sällskap. Åskådare till showen som räknade ned. Som en sluten cirkel satt de där och delade varandras närhet, uppslutna av nyfikenhet. De sa inte mycket, men det syntes på dem att de var förväntansfulla. Något som fick avskyn att välla upp inom henne. Där satt de och väntade på att få höra om mardrömmarna som höll henne vaken dygnet runt. De hade satt klockan på ringning i morse endast för att hinna i tid för hennes avrättning. De skulle aldrig behöva sitta där uppe och bli utfrågad om de mest intima detaljer och de skulle aldrig behöva se vad hon såg när hon stängde ögonen. De satt där för att de blivit inbjudna. De vågade inte ens se på henne. Trots att de satt skyddade långt bak var de rädda för henne. I smyg sneglade de på henne men ingen vågade möta hennes blick. De ville höra allt men de var rädda för att höra det. Rädd för att det kanske smittade.

Kanske blandade hon ihop avsky med rädsla och saknad? Kanske var det besvikelsen över att inte han var där som hon medvetet vägrade se på dem och visa sin nervositet? Den enda hon ville dela med sig av var tillsammans med honom. Det här var deras slag. Det spelade ingen roll hur många som befann sig där inne, det fanns bara en person hon ville ha där. En människa som kunde ge henne den trygghet hon behövde för att klara av det här. Även om de inte skulle säga ett ord till varandra, skulle tanken på att han fanns där ge henne trygghet. Då fanns det en till som visste precis vad hon menade, hur hon kände. En människa hon kunde blunda och tänka tillbaka på. Hur han hållt om henne och tröstat henne. Dom var inne på sista kapitlet nu och det fick de lov att skapa tillsammans. Inte en och en som nu. Hon behövde sin Bill.

- God morgon,Annie!
Hennes advokat hade rest sig från stolen och stod nu alldeles framför henne.
- Hur mår du?
Om hon bara hade haft facit till alla frågor. Allt kändes som kuggfrågor. Eller om hon i alla fall kunde få alternativ.
1. Jo tack, jag mår bra!
X. Lite trött idag!
2. Aldrig mått sämre!
Hon visste precis hur hon mådde. Det var allt och ingenting på samma gång. Så hon nickade lätt och ryckte på axlarna, på så sätt kunde hon klämma in flera alternativ på samma gång.
- Kan inte du berätta om vad som hände din första kväll i Jerusalem?

Alltid börjar dom med de lätta frågorna. Advokatens skor knarrade när han cirkulerade runt på golvet och hon berättade hur hon frågat receptionisten på hennes hotell om en bra restaurang. En helt vanlig receptionist, någon som satt där varje natt och bläddrade i en tidning, inget mer än det. Om hon visste vad han hade för planer för henne och hur allt hade fortlöpt, hade hon fortfarande åkt till den där restaurangen nere vid floden då? Hon ställde sig frågan under tiden hon berättade och skorna knarrade runt. Med vetskapen om vad som hade hänt kom hon fram till att hon nog hade det. Att tacka nej och på så sätt kanske aldrig få träffa sin trygghet fick henne attt välja bort det enkla alternativet.

- Gjorde de någonsin illa dig?
Utan förvarning började hon skratta åt advokatens fråga. Hade de någonsin inte gjort henne illa? Alla i rummet tittade förvånat på henne när hon lät skrattet eka runt i salen. Hon blev så chockaad av sin egen reaktion så hon nickade bara på frågan.
- På vilket sätt gjorde de illa dig?
Hon samlade sig och insåg att skämtet var över.
- På alla möjliga sätt.
Aldrig hade hon blivit så utnyttjad som hon blivit utav männen. Hon berättade om hur de våldtog henne, tvingade henne tillfreddställa de äckligaste kroppar de kunde föreställa sig. Hon berättade i detalj hur de tvingade ned henne på golvet och blötte ned henne med urin. Varje liten detalj ville hon rista in i deras huvuden. Hade de kommit dit för att gotta sig åt hennes olycka skulle hon ge dem det. Ingen utav beskådarna såg på henne. Hon tog flera varv med blicken runt i salen men ingen vågade utmana henne. Alla var fega. Hon försökte få kontakt med Tom men han stirrade nervöst ned i golvet. Tänk bara när Bill skulle berätta sin version.
- Och hur klarade du av det?
Kallt tittade hon på juryn som satt med sina bläckpennor redo.
- Med piller, massor av piller.

- När träffade du Bill Kaulitz första gången?
Plötsligt började den slutna lilla gruppen röra sig längre bort bland stolarna. Äntligen hade frågan kommit som berörde dem. En utav dem var plötsligt inblandad och de skulle få valuta för sin medverkan. Hon kunde se hur tvillingen tryckte styvpappans hand och de andra bandmedlemmarna stöttande tittade på varandra. Ingen vände sig mot henne. Frågorna hon fått än så länge hade hon enkelt kunnat svara på. Den här frågan puttade till henne där hon satt på stolen. Det var nu det började, blottningen. På ett sätt brydde hon sig inte så mycket om våldtäkterna eller slagen. Det var tiden med honom hon värdesatte och tog illa vid sig att folk ville snoka i. Tiden med honom var hennes och inget hon ville dela med sig av inför kostymklädda maskiner. Han var inte hennes längre så minnena hon hade var alltför ömtåliga för att leka med. Han var något hon tog fram när hon behövde, som hjälpte henne överleva. Absolut inget hon ville visa upp för andra.


"Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon."

När hon spelade upp allt igen blev han och allt så verkligt. Blundade hon kunde hon se honom. Höra hans underbara stämma alldeles intill sitt öra. Ett leende spred sig på läpparna och fuktades samtidigt av tårarna som rann över hennes kinder.


"Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen."

Hon svalde gång på gång, försökte pressa ned luften som rymdes i hennes mun. Orden fick inte plats längre och hon höll båda händerna om halsen. Kroppen ville inte sammarbeta när lungorna försökte tänjas ut.
- Annie, är du OK?
Domaren med den svarta kappan brevid henne hade lutat sig mot henne och lagt ena handen på hennes axel.
Men nej, hon var inte OK.
Det spände, sträckte i henne efter något som inte fanns där. Tårarna som fyllde henne med den salta eftersmaken gav henne inget rum att andas. Hon saknade just de där ögonparen. Den djupbruna grunden som alltid lyckades ge henne hopp. Hon saknade famnen som alltid höll henne varm och mannen som höll henne trygg. Andetag efter andetag försökte hon ta in men överallt tog det stopp.
- Nej, jag är inte OK!


"- Hej! Jag heter Bill förresten.
Jag stirrar på hans hand, fortfarande lite chockad. Sakta tar jag fram min hand och lägger den tillrätta i hans. Han hade smala vackra händer. Jag skakade hans hand och tittade upp.
- Hej! Jag heter Annie.
Min blick fastande när jag såg hans ansikte. Lampans klena strålar hade äntligen hittat honom. Våra händer skakades fortfarande upp och ned, sakta sakta. Jag tittade honom rakt in i ögonen. Bruna mörka ögon, nätta små läppar, höga kindben...håret. Han log lite generat och drog åt sig handen. Jag vände blicken ned i madrassen. Mitt hjärta bultade. Det var han..."


Tom


När han öppnade dörren in till deras rum fann han det helt tomt. Första tanken var att genast anmäla honom försvunnen. Att hans bror gett sig av och kanske hittat på något dumt? Sedan kom han på att Saki skulle ta hand om honom idag. De skulle antagligen bara kolla på en film eller något för att försöka fördriva tiden. Trött sparkade han av sig skorna och satte sig i fotöljen som stod framför honom. Ur fickan fiskade han upp en cigarett, tände den och drog ett djupt efterlängtat halsbloss. Det hade varit en lång dag och han kände sig helt utmattad efter alla intryck och bilder han fått uppmålade framför sig. Och då var bara det här första dagen utav en hel veckas vittnesmål och redogörelser. Plötsligt slängs dörren upp och en andfådd Bill nästan dyker in i rummet. När han får syn på Tom harklar han sig och försöker diskret lugna ned sig och stänger dörren. De nickade åt varandra och Bill går bort mot kylskåpet för att hämta en flaska vatten. Med ryggen åt Tom dricker han några klunkar innan han går bort mot sängen där han plockar upp någon liten papperslapp han låtsas läsa. Hela tiden sneglandes på Tom. Tom satt kvar i fotöljen och tittade roat på sin bror som trippade omkring inne i rummet och försökte tyda ett upp och nedvänt kvitto från deras roomservice i morse. Hur han försökte verka ointresserad men avslöjade sig så väl med de smygande blickarna. Det var så uppenbart vad han ville och varför han hade kommit inrusande i rummet. Han hade varit lite tidigare än bestämt så Bill hade nog inte förväntat att hitta honom där överhuvudtaget. Därav den plötsliga entren.

Tom satte sig tillrätta i fotöljen och bestämde sig för att bryta tystnaden.
- Vad vill du veta, Bill?
Hans bror tittade förvånat upp på honom från sängen och höjde axlarna i en gest. Som om han inte hade en aning om vad Tom pratade om. Som om kvittot faktiskt hade något viktigt skrivet på sig, upp och ned. Tom gav honom en menande blick och nickade mot papperet. Bill hade alltid varit bra på att agera, dock visste han alltid när Bill fejkade. Han hade lärt sig alla tecken som tydde på lögn hos honom. Han försökte sig på några scener utav ögon stora som frågetecken innan han satte sig ned i fotöljen brevid och suckade.
- Allt, jag vill veta allt!

Han kunde se framför sig hur Bill följt klockan maniskt och väntat på att han skulle komma hem och kunna ge en full rapport på allt som hade hänt borta i rättsalen. Första dagen hade han valt att inte följa med till rätten, han behövde lite tid att landa. Så idag hade bara Tom, Gustav, Georg och Gordon gått. Mamma ville stanna kvar ifall Bill behövde stöd.

Han tittade upp på sin bror och försökte hitta på ett ord som kunde förklara hur han kände. Men varje ord han kom på kändes för vekt. Han hade hoppats på att den första dagen skulle lyckas sätta ribban för resten av veckan. Men trots allt det han hade hört från Annie, kände han på sig att det inte var något jämfört med hur han skulle reagera på morgondagen. Det skrämde honom men samtidigt ville han inte oroa sin bror i onödan. Bill skulle få det kämpigt nog ändå.
- Det var...mycket!

För det var så hade varit, mycket. Både att tvingas se hur Annie kämpade med att hålla samman allt och att höra alla hemska detaljer om hur de hade behandlats. Nu var allt helt plötsligt hundra procent verklighet för honom.
Bill nickade och började pilla på nagelbanden igen. De visste båda vart deras samtal skulle leda, det var bara en fråga om tid. Tom hade varit borta i åtta timmar sammanlagt och han kunde svära på att varje minut hos Bill hade gått till att tänka på henne. Bill tog en klunk till ur vattenflasan och tog mod till sig.
-Och hur, hur verkade hon?

Ja, hur verkade hon? Varje gång de fått ögonkontakt hade båda flytt undan. Ingen kände sig modig nog att avslöja sig för varandra eller bekänna sin rädsla. Han var rädd för att visa sig besviken och få henne osäker. Även om det var just det han var, besviken, så ville han inte lägga en ännu tyngre börda på hennes axlar. Vad hon gjort mot Bill hade inte i en rättsal att göra eller hade ingen rätt att påverka hennes mentala hälsa i det här stadiet. Han var inte riktigt redo att stötta henne riktigt än, men han visste bättre än att försöka störta henne. Det hade inte tagit lång tid innan han insett hur skör hon var. Aldrig hade han sett henne gråta men idag hade inte tagit mer än några frågor innan hennes ögon börjat blänka.

- Såg hon lycklig ut?
Bills fråga fick honom att sätta röken i halsen och började hosta. Förvånat tittade han upp på honom.Vad var det för fråga? Om hon såg lycklig ut? Bill satt med knäna uppdragna och vilade hakan mellan knäskålarna. Han försökte förstå vad hans bror ville få ut av den frågan, vad som fått honom att ställa den? Hade någon gett honom samma tillfälle att få fråga något hade han inte ens förväntat sig att någon skulle ha ett vettigt svar om han ställde den frågan. Om hon var lycklig, hur skulle hon kunna vara ens i närheten av lycklig?

- Vad menar du?
Bill borrade ned hakan längre ned mellan knäna och höll om sina fötter med båda händerna. Han slets fortfarande mellan att vara arg på henne eller förlåta. Nu när hon var i närheten igen kunde, ville han inte ge upp möjligheten att hon kanske skulle komma tillbaka. Men Tom kände sin bror och visste att han analyserade varje liten sak hundra gånger om innan han kom till ett beslut. Ett beslut som antagligen skulle omformuleras ett tiotal gånger under dagen beroende på vad hans nya analyser skulle komma fram till. Ena sekunden ville han inte ha något att göra med henne överhuvudtaget. Den andra sekunden kkunde han ge allt för att få se henne igen. Allt som kom ut från hans mun behövde inte innehålla logik för tillfället.

- Va?
Bill vaknade ur sin koma och skakade lätt på huvudet.
- Jag vet inte, Tom?
Han sträckte ut en hand mot Tom och bad om en cigarett att sätta mellan sitt pek och långfinger. Tom drog fram en cigarett och erbjöd sig att tända den med sin tändare. Bill drog några djupa bloss på darrande händer och kröp ihop ännu mer i fotöljen.
- Såg hon ledsen ut?
Han visste att det fortfarande gjorde ont i hans bror när det gällde Annie. Oavsett hur illa hon hade gjort honom delade de fortfarande på en väldigt stor plats i hans hjärta, han och Annie. Bill ville att hon skulle må bra.

Tom nickade mot sin bror och sträckte sig fram för att fimpa sin cigarett. Det hade han sett redan dagen innan. Det hade tagit honom några sekunder, sedan hade han insett hur olycklig hon var. Han visste skillnad på lycka och olycka och hon hade haft det sistnämnda målat i lysande färg i ansiktet nere i hotell receptionen. Idag hade inte varit annorlunda, långt ifrån. Men i morgon var det Bills tur.

- Hur känns det inför i morgon?
Han var nästan rädd för att fråga den frågan. En dag han visste skulle komma förr eller senare. En dag som han sett fram emot i början, sett fram emot att få känna sig delaktig i deras historia. En dag han drömt madrömmar om. En dag han varit rädd skulle innehålla att männen skulle bli dömda för mord. Nu var det bara några timmar kvar innan dagen skulle vara här och han såg hur Bill vred sig i fotöljen och hur det skavde.
- Det känns bra att det snart är över...
Bill bytte position och satte sig i skräddarställning.
- Men jag är rädd, Tom!
När han satt där i fotöljen såg han om möjligt ännu mindre och tunnare ut än vad han gjort innan. Om några timmar skulle hans bror kläs av ända in på benen. Allt som han försökt gömma undan och skona resten av sina nära och kära, skulle fläkas upp och lämnas öppet för resten av världen att ta åt sig av buffe bordet. Allt som Bill så hårt hållt på och skyddat dem ifrån skulle snart släppas lös. Han visste att Bill skämdes över vad han männen gjort mot honom. Att han kände sig smutsig. Men han skulle finnas där vid sin brors sida och stötta honom, oavsett vad som skulle komma fram. Det fanns inget som skulle kunna hålla honom borta eller skrämma honom. Allt Bill hade gått igenom skulle han gå igenom.
- Jag vet att du är det.
Han tog sin brors hand och tryckte den hårt mot sitt bröst, hoppades han skulle känna hur innerligt han önskade sin brors trygghet. De balanserade på kanten nu, men Tom var fast besluten om att hålla balansen för dem båda.
- Men jag finns alltid här, jag lämnar dig aldrig.


Att balansera på kanten betyder att väga nackdelar mot fördelar. Att försöka ta ett steg i taget och inte stanna till på mitten. Det kräver att man inte låter de farliga partierna tvinga en ta steget tillbaka utav rädslan för att falla. Det kräver ett mod starkt nog att se förbi hindren. Så när Bill frågade om Annie såg ledsen ut nickade han bara. Ord hade avslöjat honom. Vad han inte berättade var att hennes första tårar bröt sig fri då hon insåg att han inte var den hon trodde. Att ögonblicket då hon insåg att hans bror, hennes trygghet, inte var gestalten i den stora svarta huvtröjan hade sänkt henne. När de hasselnötsbruna ögonen skvallrat om en tvilling och hon funnit sig alldeles ensam i den stora salen bland kostymer och kritiska ögon. Vad han inte berättade var att just det ögonblicket hade fått dem båda att gråta. Hon för att hon aldrig känt sig så ensam och sårbar. Han för att han plötsligt insåg hur illa det gjorde henne att försöka verka så stark. Han var medveten om att hans bror försökte med samma metod, men de hade varandra. Med henne var det annorlunda. Hon var ensam. Vad han inte berättade var att rättegången fick avbrytas då Annie fick ett sammanbrott. Men balanserar man på en kant måste man väga fördelar mot nackdelar. Toms fördel var hans bror. Hur orättvist det än kändes var hon en nackdel just nu. Hon var den svaga länken mellan tvillingarna. Hon hade svikit dem, sig själv.
Ska man komma till andra sidan måste man fortsätta stega frammåt.