Annie

Tanken var att det skulle komma små ringar som lugnt suddades ut men allt som kom ut var stötvisa puffar av grå rök som spreds över hela rummet. Istället för att vila tungan mot tänderna försökte hon placera den i mitten av munnen så att röken kunde formas runt den och bilda en rund ring. Hon drog ned röken djupt i lungorna men även denna gång var det bara ett stort rökmolm som kom ut. På filmer såg det ju så enkelt ut? I ett sista försök drog hon in så mycket rök hon kunde innan glöden nådde ned till filtret på cigaretten, men det slutade med en hostattack och ett ännu större rökmoln vars lukt skulle sätta sig i varenda möbel. Det var tredje cigaretten nu på mindre än en halvtimme och askfatet fylldes på allt fortare. På soffbordet låg det aska överallt och runda ringar blänkte efter glasen som stått där. Persiennerna hade varit fördragna sedan nästan en vecka tillbaka och det såg riktigt hemskt ut. Vardagsrummet hade blivit hennes fort och ingen annan förutom Annie och katten Emil hade vistats där. Emil brukade bli utsläppt när Elin var hemma men själv hade hon inte kännt frisk luft sedan journalisterna attackerade deras hem och förstörde allt. Hon kunde fortfarande höra hur de smög omkring där ute och hoppades på napp så de fick nåt smaskigt att skriva om i sin tidning. Tänk att hon kunde vara så intressant att läsa om? Att människor i hela världen väntade på en kommentar från lilla Annie? Varje gång Elin kom hem eller gick iväg till jobbet blev det liv på gamarna, hon hade dock lärt sig nu att inte kommentera något utan bara gå till bilen. De hade båda trott att det skulle lugna ned sig med tiden men det blev bara värre. Särskillt inför vad som skulle ta plats den närmsta veckan.

Borta i hörnet stod den svarta väskan och väntade. Hon hade placerat den där med flit bakom den stora växten så den inte skulle synas, för varje gång hon såg den gick det rysningar längst ryggraden. Det var samma svarta väska hon hade lämnat på hotellrummet i Jerusalem kvällen hon försvann. Samma väska som stått och spökat i garderoben ända tills för tre dagar sedan. När hon först fick reda på datumet hade hon bett Elin om att köpa en ny väska men hon hade bara dumförklarat henne och kommenterat att deras ekonomiska situation inte var den bästa för tillfället. Det borde hon ha räknat ut att Elin inte skulle förstå men det värsta var att hon inte ens försökte förstå. Det hade varit många sådana situationer sista tiden. Tillfällen då hon behövde någon som kunde se förbi allt och försöka förstå henne och hennes kanske något udda behov. Behovet av att tugga varje tugge en extra gång för att försöka få ut så mycket näring som möjligt. Att sitta en timme i tvättrummet bara för att lukta på den nytvättade kläderna som hängde på tunna linor i taket. Eller att se till att varje liten ljuskälla var släckt innan hon kunde sova, för det var så det hade varit hela tiden.

Elin hade fortfarande inte insett vad som egentligen hade hänt och hon envisades fortfarande med att allt skulle återgå till det normala när som helst. De behövde bara vänta ut allt och försöka ignorera allt strunt folk skrev om dem. I början hade de löst allt med att skrika på varandra och på sätt berättat vad de kände för varandra eftersom de inte kunde prata på ett normalt sätt. Nu undvek de varandra helt enkelt. Elin kunde sova borta en del nätter och lika mycket som det var avslappnande var det frustrerande. Vissa dagar klättrade hon på väggarna i det lilla huset och kände sig mer och mer instängd. Inget solljus bjöds in på grund av journalisterna utanför och ingen kunde prata med henne eller ge henne närhet. Försökte hon titta på TV dök han alltid upp, satt hon stilla i soffan vandrade snart tankarna bort till honom och försökte hon sova hemsöktes hon alltid av männen. Hur hon än betedde sig kunde hon inte få ro och känslan av att fortfarande vara kidnappad växte.

Hon hoppade till när mobilen brevid henne durrade till på soffan och började blinka. Klockan var halvfyra på morgonen och det var dags att röra på sig. Hon hade fruktat för den här stunden ända sen hon vaknade igår morse. På ett sätt såg hon fram emot det och att kanske få ett avslut på det. Men när den här veckan var över var det verkligen över. Då hade hon inte längre något att skylla på eller luta sig tillbaka mot. Ville hon verkligen att det skulle ta slut? När hon suttit där helt ensam i mörkret och räknat ned timmarna hade hon spelat upp de senaste månaderna för sig själv igen. Första gången hon träffade honom, hur han hade tagit hand om henne från första början. Sättet de brytt sig om varandra och skyddat varandra, hållt om varandra om nätterna och torkat varandras tårar. Även om det hade varit den svåraste perioden i hennes liv var hon evigt tacksam över att fått chansen att träffa en sådan vacker människa. Han hade varit hennes allt och på något sätt var han det fortfarande. Allt som hände nu, hände på grund av honom. Alla bråk mellan henne och Elin var grundat på honom. Orsaken till varför hon inte kunde visa sig ute längre var honom. Han var orsaken till att hon inte kunde leva normalt längre. Men trots allt som vissa skulle anse att han hade förstört, kunde hon inte annat än vara tacksam över att han funnits där. Svart på vitt, han var den enda orsaken till att hon fortfarande var här.

Nu var det snart över. Snart skulle de träffas igen och tanken skrämde henne. Att vistas i samma rum, se hans vackra uppenbarelse och få allt aktiverat igen. Hon hade jobbat så hårt på att försöka gömma honom för sig själv och snart skulle allt det vara förgäves. Det skulle bli kaos inom henne och det skulle göra ont. Hon längtade något fruktansvärt efter honom och hon visste att första reaktionen skulle vara att vilja springa rakt in i hans famn och hoppas på tryggheten han kunde ge henne. Men det fick inte hända. För efter den här veckan var det över, då skulle han ut ur hennes liv en gång för alla. Inte för att hon ville, men för att hon kände att hon måste. Det existerade inget liv för dem båda tillsammans. Det hade hon insett nu. Hon klarade knappt av att leva det livet hon levde nu och att då försöka leva med pressen som skulle skapas med deras liv var otänkbart. Det var ett ont måste.

Dörren låstet upp och fyra svartklädda män kom in i hallen. Alla var stora och bredaxlade och hade varsin öronsnäcka i vänstra örat. Hennes livvakter. De tog hennes svarta väska och hon begav jag sig mot flygplatsen med Elin för att få hela sitt liv uppslitet ännu en gång...