kap 79

Annie



Det var endast ett fåtal frågor kvar, sedan skulle hennes del vara över. Alla frågor hade gåtts igenom innan med advokaten och svaren hade redan testats och blivit korrigerade. Det var dags för slutspelet och det var nu sluttexten skulle börja rulla och avslöja alla som jobbat med projektet och vad de gjort. I huvudrollen:
Bill Kaulitz - superstar
Annie Björk - mördare

Som alltid varje dag satt birolls innehavarna nedanför på stolarna. Där fanns den oroliga familjen, bandmedlemmarna och idag satt för första gången även en utav bovarna med, Hippien. Dagarna hade tickat iväg fortare än räknat och i morgon var sista dagen för dem. Gick allt som räknat skulle det komma ett utslag i morgon eftermiddag och domen skulle fastställas. Advokaten hade lovat att det inte skulle vänta något straff för henne, men hon tvivlade. Just den natten hade hennes händer varit väldigt röda av blod.

- Stämmer det att du medvetet styrde bilen av vägen?
Samvetet började bråka med henne och viska små påminnelser om hur det kunde slutat. Tänk om ödet velat annat och det slutat med att Bill dött och hon överlevt? Eller om de båda dött och männen lyckats gå fria? Vad hade hänt om männen klarat sig, gömt undan dem i jorden och ingen någonsin fått reda på vart de begravts? Skulle fler liv gå förlorade efter det i ren förtvivlan? Mörka bilder dök upp varje gång ögonlocken förnyade synfältet, men samtidigt visste hon att det varit rätt. De skulle troligen ändå ha dött om de väntat.


"-Bill, är du med mig? Trött nickade han åt mitt håll men jag var inte helt säker på att han visste vad jag menade. Jag flyttade mig ännu lite närmre, lade mina båda handflator på hans kinder och såg till att försöka memorisera varje liten millimeter av hans vackra ansikte. Varje liten del utav honom. Jag gav honom en kyss på munnen, oskyldigt men med en riktig mening bakom. Ärligt. Han låg bara där och tittade något funderande på mig. Älskade lilla Bill, du behöver inte oroa dig. Jag ska fixa det här.
Ni vet hur de brukar säga att precis innan man dör brukar hela ens liv passera framför ögonen på dig. Jag var inte rädd. Skulle det betyda att min tid här i livet var över, gjorde det mig inget. Skulle det vara så betydde det att jag hjälpt någon annan tillbaka til livet. Mitt liv mot en annans. I den sekunden kunde jag känna hur värmen spred sig inom mig. Rädslan fanns inte, bara en stark beslutsamhet och en längtan. Jag var inte riktigt säker på vilken sorts längtan? Längtan härifrån? Längtan efter min mamma varma famn? Längtan efter hans vackra leende? Jag visste bara vad jag behövde göra för att få ett slut på allt det här och på något sätt komma vidare.
- Jag älskar dig
Jag reste mig upp och han lyfte osäkert på huvudet. Med ett finger för min mun hyshade jag åt honom och tecknade åt honm att ligga ned.
- Håll i dig, Bill"



- Berätta om vad som hände efter krashen.

Minnesbilderna var vaga och blandade mellan tid och känslor. Hon klarade av att sätta upp delmål och specifika händelser. Men detaljer var väldigt suddiga och svåra att känna igen för att sätta tidsram på. Inte bara för utmattningen och adrenalinet som lyckades uppehålla hennes energi och fokus. Mycket hade kroppen helt enkelt bestämt att det var bäst att glömma. Glömmer man kan man gå vidare och läka. När sedan adrenalinet tagit slut hade chocken tagit över och resan till sjukhuset hade hon inget som helst minne av. Förlusten av minne hade varit uppskattat på hennes sida och att nu tvingas gräva i det väckte små alarm i hennes kropp gång på gång. Men hon visste vad hon hade gjort. Hon hade blod på sina händer, hon var oren. Trots att offren varit värda sin död, kände hon inte att hon hade haft rätten att ta det beslutet. Hon ville inte ha ansvaret över någon annans liv på sitt samvete. Men det hade inte funnits något annat sätt. Det var antingen dem eller männen. Hon hade ett ansvar gentemot sig själv och för Bill.


"Jag tog upp en stor sten och bara någon meter innan skrek jag allt vad jag hade och kastade stenen rakt i huvudet på mannen. Nu kände jag en likgiltighet mot en annans liv. Jag brydde mig inte längre om den där spärren inom mig som alltid sagt åt mig att det är fel att döda. Stenen hade träffat mannen i bakhuvudet så han hade fallit ihop. Jag följde efter och började sparka på honom, skrika på honom och spotta på honom. Alla känslor släpptes lös, allt hat välkomnades ut och tog ut sin rätt på kroppen under mina fötter. Det fanns ingen nåd, inga regler. Min sista spark placerades mellan benen på mannen med ett löfte om att han aldrig skulle kunna leva kvar på den här jorden. Jag torkade bort blodet som träffat mig i ansiktet och riktar min uppmärksamhet mot Bill som svimmat bredvid. Han var illa skadad. Näsan verkade vara knäckt på honom, hans söta lilla näsa. Hela ansiktet var nedblodat så det var svårt att försöka urskilja vart han egentligen blödde ifrån. Sedan hade en blå lila färg börjat sprida sig runt ögonen och svullnaden hade börjat. Min vackra Bill. Jag satte mig på knä och lyfte upp hans huvud på mina lår. Nu har vi kommit så här långt, Bill. Ge inte upp nu... Jag hade slängt en blick åt mannens håll som låg bakom oss och synen skrämde mig. Hade jag verkligen gjort det där? Jag klarade inte av att titta på kroppen, för det var allt det var. En kropp. Personen fanns inte längre. Ännu en gång låg det en tom kropp utanför en krashad bil och jag satt på marken precis bakom. Men det var inte bilen som tagit död på kroppen, det hade varit jag. Jag insåg att vi fick lov att komma härifrån. Jag ville inte att Bill skulle se det här."




Under tiden hon berättade om krashen och hur mannen höjt sin arm för att slå Bill, om hur hon sparkade sönder mannen, fick hon för första gången ögonkontakt med Tom. Han log inte, men han visade tacksamhet med ögonen. Han visste nog inte hur nära det varit att hans bror förlorade livet den där natten. Flera gånger hade döden lekt med honom och hon hade aldrig varit så rädd som då. Hela tiden hade det känts som om de kämpat mot klockan. Skulle Bill klara av att hålla sig levande i det skick han hade varit i? Skulle de klara sig undan från männen eller skulle de hinna ikapp dem och än gång för alla göra slut på dem? Så mycket kunde ha gått fel och ett tag var hon nära att ge upp. När inte Bill orkade hålla sig kvar, trots att de var så nära räddningen, hade hennes motivation gått på sparlåga. Tom kände tacksamhet mot henne för att hon räddat hans bror. Egentligen har han bara sig själv att tacka. Hade inte han svarat i mobilen den natten hade hans tvilling kanske inte levt idag.


"-Hej! Det här är Annie. Jag har någon här som vill prata med dig...
Med darrande händer satte jag telefonen mot Bills öra och kysste honom lätt i pannan. Bill tittade förvirrat upp och jag såg hur han öppnade munnen och försökte få fram orden som så länge legat och glött inom honom. Han fick inte fram något men jag såg hans underläpp darra och jag såg hur tårarna rann nedför hans kinder. Jag såg hur han kämpade med att äntligen få säga namnet han saknat så fruktansvärt mycket. Namnet som skulle få honom att kämpa vidare och aldrig ge upp. Namnet jag behövde ge honom för att han inte skulle försvinna. Jag kunde känna lättnaden som lämnade Bill, hur min gamla Bill sprack upp igen och bakom alla tårar kunde jag se hans gnista igen. Min Bill!
Jag bröt ihop och fick lov att gå därifrån. Allt det vi pratat om och det vi båda längtat efter så länge, hade nu satts i rullning. Jag var överlycklig, för Bills skull. Samtidigt insåg jag att verkligheten var farligt nära nu. Snart skulle vi vara hemma. Vad skulle hända då? Vad skulle hända med mig? Vem skulle ta emot mig med öppna famnar när jag kom hem? I bakgrunden hör jag hur Bill äntligen lyckas få tillräckligt med luft
-Tom, är det du? "



Med två döda liv, skulle himlen vänta eller fanns det en plats bokad i skärselden för henne? Fanns det en lista med olika grader på mord, vilken sort som gav flest livstider i den brinnade elden? Kunde självförsvar lätta på straffet eller var det mord som mord? Hon kunde inte säga att hon inte var rädd för helvetet. Alltid fanns det något efter döden och alla historier om himmel och helvete kan ju inte ha kommit från ingenstanns. Ens död kunde hon på något sätt rättfärdiga. Där hade det varit självförsvar. Det hade varit ett smittat liv bytt mot ett rent liv. Mannen mot Bills. I det fallet hade hon lika gärna kunnat hamna nere hos Lucifer för att hon inte räddat Bill. Gud hade sett till att dela ut ett straff för att hans ängel inte räddats.Det mordet skulle godkännas.

Det andra mordet var smutsigt. Hon hade lurat honom till sin egen död. Låtsats sprungit långsammare än hon egentligen behövde, fått honom att tro han var starkare. Det var fulspel och egentligen endast varit för hennes skull. Det andra mordet hade varit egoistiskt. Mannen hade lyckats skada henne med kniven men det hade inte hindrat henne från att om och om igen hugga honom med kniven. Rakt in i hjärtat för att slakta livet som getts honom då han föddes. Alla detaljer hade inte berättas helt enligt sanningen. Vissa saker fick lov att lämnas utanför för att självförsvar skulle kunna gälla. I versionen som precis berättats var det mannen som sprang ikapp henne, hoppade på henne och försökte döda henne. I den riktiga versionen som inte nämndes var det hon som lät mannen komma fram bara för att snabbt sparka sönder ena knäskålen och sedan jaga kniven i hans hand för att döda. Vad som aldrig skulle nämnas för någon var att när kniven trängt djupt in i mannens kött och kroppen segnat ned på marken, hade ett leende smugit sig fram på hennes läppar. Kanske skulle hon passa i helvete bättre än i himlen?

Även den här natten skulle hon sova i samma säng som Bill legat i. Simone hade bara skakat på huvudet när hon sade att hon skulle fråga efter ett annat rum.
- Du saknar säng och vi har en extra säng. Finns ingen anledning till det.
Den kvinnan fortsatte att imponera på Annie. Ibland fick mamman henne att känna sig dum för att hon kände sig i vägen. De tvingades hur som helst att hålla hemligheter för sina två söner och hon tvingade hela teamet med säkerhetsvakter att ljuga för hennes skull. Lika mycket som det kändes som hon kränkte sig in på deras liv, började hon trivas med sällskapet. Både föräldrarna var otroligt lätta att prata med och aldrig fick de henne att känna skuld. Aldrig tvingades det förflutna dras upp eller utfrågningar om den plötsliga flykten från sjukhuset. De gav henne en trygghet och på ett sätt gav de henne en familj igen. Hon trivdes i deras sällskap och försökte att inte tänka på att det snart skulle ta slut.

Täcket drogs upp upp till hakan och just som hon bestämmer sig för att blunda hör hon ett hårt knackande på ytterdörren. Någon verkar upprörd och hon sätter sig upp mot väggen med knäna uppdragna mot bröstet. Någon går och öppnar dörren och in kommer en utav tvillingarna. Den lilla sömn som funnits tidigare var som bortblåst och hörseln jobbade spänt på att höra vad som sades på andra sidan rummet.
- Hon är borta, mamma.
Rösten var osäker och darrade på tonerna.
- Jag var nere i receptionen för att lämna det här och de sa att hon checkat ut.

En obehaglig kyla tvingade sig fram genom hennes kropp och slog igenom samvetet. Tvillingen utanför grät för hennes skull. Ännu en gång hade hon gjort illa någon. Tidigare idag hade han erbjudit sig att ta hand om henne, hållt om och försökt trösta henne. Hon önskade att hon vågat sagt ja och inte flytt ännu en gång. De hade kunnat ta hand om varandra och skydda varandra från minnena och plågoandarna. Precis som han hållt om henne idag ville hon öppna dörren och helt enkelt ta honom i sin famn. Berätta att allt kommer ordna sig och hans liv skulle bli lätt att leva snart igen.

Istället kände hon sig som en brottsling som fört honom bakom ljuset och lurat honom på känslor. Två nätter hade han befunnit sig tre rum bort och inte haft en aning om att hans egen mamma kramat henne God Natt varje kväll. På andra sidan väggen satt en desperat tvilling och grät. Han trodde han förlorat henne ännu en gång och aldrig skulle få se henne igen. Inget meddelande hade han hittat från henne, inget telefonnummer eller adress. Snyftningarna från Bill fick hennes egen hals att krampa och en tår smet nedför kinden. Hon skulle kunna gå ut till honom, men hon vågade inte. Han hade fortfarande sitt liv med Tokio Hotel och där fanns ingen plats för henne. Oavsett alla fina bilder som målats upp tillsammans med Bill, visste hon att det bara var fiction. Det var inte möjligt att endast leva med honom, resten av världen följde automatiskt med och hon var inte redo för den.

Dörren ut öppnades igen och det blev tyst. Upptagen av alla tankar hade hon missat vad som hade sagts. Kanske hade hon låtit bli att lyssna för att inte behöva få ännu större skuld? En lätt knackning hördes på hennes dörr och Simone tittade fram.
- Är du OK?
Mamman kom och satte sig bredvid på sängen och lade ena handen över hennes rygg. Hon nickade sakta och svalde ned gråten. Inte nog med att hon fick Bill att gråta, hon hade även stulit hans mamma. Två armar lades om henne och kramade om hennes kropp som plötsligt började skaka och tår efter tår slet sig loss. Det var ingen brådska, tiden fick ticka och mamman höll om så länge det krävdes för att Annie skulle kunna släppa loss skulden som slet i hennes bröst. Hon ville så gärna ha en familj, ha sin trygghet. Enda gången hon känt sig hel sista tiden var just i hans famn. Men i morgon gick hennes flyg tillbaka hem till Sverige. Tillbaka till en ensam framtid och bostadsletande. I morgon var det dags att en gång för alla släppa allt det här och börja bygga på det nya livet hon fick lov att skapa. Mamman släppte taget och sträckte fram ett kuvert.
- Här, han glömde det på bordet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0