lunsan

Igår var en himla bra dag!
Vaknade och drog med mig täcke och kudde ut i soffan och startade en film: Brothers.
Visade sig vara en riktig snyftare så jag kröp ned under täcket och snörvlade lite. Men slutet blev bra, så jag var nöjd. Sen var det ut och ragga grannar till söndagsnöjen i solen. Vi hamnade hemma hos Johan och spelade spel. Hej Knäckt var en favorit och pojkarna höll på att få hjärtinfarkt av all stress. Det inhandlades lite öl och vi klättrade vidare upp på taket för att få ut så mycket vi kunde av solen. Riktigt skönt och hösten kändes lite längre bort.

När solen kröp ned, kröp vi ned på gräsmattan igen och jag myste ned mig i ett knä under filten. Satt där och tjattrade till elva innan jag kom på den brigta iden att inatt skulle vi minsann sova under stjärnhimlen. Sagt och gjort, sprang jag hem och hämtade alla täcken och filtar jag hade. Det var jättemysigt med tända ljus över hela gräset och en massa tindrande stjärnor ovanför. Och det var vad jag fick se på hela natten. I början var det inte så kallt, men sen blev allt fuktigt och kroppen började skaka. Johan gick upp vid fem, så då packade vi ihop och gick hem. lade mig i sängen och försökte få upp lite värme i en halvtimme innan det var dags att slänga sig i duschen och gå till jobbet.

Så idag är det en trött Malin!
Inte en minut sömn inatt och snuvig, men det var det lätt värt!

I already forget how I used to feel about you

Ikväll blir det film, filt, te och en massa ljus!

Måndag och veckan känns redan som två veckor. Som att det aldrig kommer ta slut, den här dagen, nästa eller den efter. Vem bestämde att en helg bara skulle vara två dagar lång? Varför inte 50/50, rättvist och jämnt fördelat. Och varför har dom aldrig frukost på måndagar nere i cafeterian? Varför blir man alltid måndags deppig? Och varför kan det aldrig bli varmt på kontoret? Spelar ingen roll att jag köper nya kläder så länge det inte är tjocktröjor, jag kan ju ändå aldrig använda dom. Och varför har det kommit gula blad på träden? Det är inte ens September än. När jag ändå håller på:  Varför verkar det som att alla säger Hej till alla andra, men aldrig till mig?

Och varför är det alltid så att man måste lyssna på fina låtar, leta igenom Mp3n efter de sorgligaste låtar man har? Vad tjänar det till egentligen? Jäkla Winnerbäck, satans va fint du sjunger

Vissa dagar känner jag mig helt osynlig. Det kommer några nickningar, men jag ser inget God Morgon i nicken. Mer ett, ”jag nickar bara för att jag måste”. Det känns bara så falskt ibland, allt. Vet inte riktigt varför det blev så, men plötsligt hittade jag mig själv några meter ifrån allt annat. Antagligen bara mitt egna påhitt, men det känns förbannat ensamt ibland bara. Jag saknar det där äkta och viljan att vilja anstränga sig för min skull. Vad det betyder vet jag inte, men det fattas vissa dagar. Den där vänskapen när enda orsaken att man finns där, är för att de vill. Inte för att de vill ha ut något, inte att de hoppas på något mer, inte för att de inte hade något bättre för sig. Jäkligt flummigt det här...

I helgen kändes det äkta.
När vi satt halva natten och bara pratade. När en hel film passerade utan att vi ägnade den någon uppmärksamhet. När jag insåg att den personen var mycket mer än jag trodde, bar på fler tankar är jag räknat med. Vi bara pratade och pratade. Och det var skönt, så jäkla skönt! Det saknar jag, att sitta uppe hela nätter och disskutera och få ventilera. Få dela med sig av förtroendet. När man helt plötsligt märker att solen börjat gå upp och man känner att det gör inget. Jag kan sova senare. Såna nätter hade vi alltid i Belgien, jag, Bruce och Jeff. Vi kom aldrig till klubben före tre och vi kom aldrig i säng före nio på morgonen. Allt disskuterades, vändes in och ut och bytte riktning. Oförglömliga nätter!

Så visst e jag lite bitter idag!
Det är höst ute och jag bor, lever och gör något jag inte vill. Men jag har varm choklad och snart har halva arbetsdagen gått. Livet går vidare och snart är det tisdag

Fick höra att jag såg finurlig ut idag. Känner mig lite flurig.
Lite sådär FredagsFlurig!

Sista dagen innan helgen, jag har två tröjor på mig så jag fryser inte det minsta. Dessutom är det en goströja och jag har en massa mys musik i min Mp3. Jag har hittat en skola jag vill gå på, som internationella elever får gå på. Jag har med mig matlåda, duktig som jag e. Jag får ta en powernap när jag kommer hem, för det får man på fredagar. Jag har pratat med Tias och sagt att jag påtvingar han en date i Antwerpen i oktober. 4 timmar kvar sen blir det lugnt! Nej, idag finns nog inte så mycket som kan förstöra mitt humör. Inte än iaf!

Hade en helt underbar dröm inatt och fick lov att ligga kvar 5 minuter och låta allt sjunka in när Radiohead började spela på mobilen. Antar att filmen smittade av sig lite ändå och jag får hålla mig att inte bli för närgången med männsikor idag. Vill ju gärna stå nära idag, gärna kramas lite. Tur jag har en Maddo som är getingrädd och kommer springandes så fort hon hör ett surr <3

Ska hem och leka med pennor och färger idag tror jag. Fick allldeles för många ideer för att låta dom bara slippa undan!

Flurig, som sagt... och bra jäkla sugen på att börja leva igen

Nu har jag svalt min stolthet och fall för Maddos grupptryck...jag har handlat mat online från Tesco. Har stått emot länge ändå tycker jag, men visst svider det lite. Tycker ju det känns så fruktansvärt lat och fegt. Så hemkörning i morgon kväll för bara 4 euro extra. Men det kändes väldigt lockande när magen krampar och det känns som jag har en liten jävul där inne som drar och sliter.



Ikväll tänker jag inte röra mig en meter...

Jag vet en människa som har en gräns på hur många vänner han har på FaceBook. Max 200 vänner, sen börjar han rensa. Tar bort de han har minst kontakt med eller bara inte känner för att ha kvar. Ser till att endast ha de aktiva, betydande människorna kvar i sin närhet. Ganska smart! Men jag tycker om att ha många vänner. Känner mig social och konstigt behövd, även om jag inte ens pratar med en tredjedel utav alla. Det blir en underlig tröst att se på siffrorna och stolt konstatera att jag är vän med nästan 400 människor här på jorden. Så jag tackar glatt ja till kommande förfrågningar och fortsätter räkna de nya bekantskaperna. Vem vet vad det kan leda till i framtiden?

Men att rensa bland de icke internetbaserade vänförfrågningarna då? Att inse att det kanske blivit dags att säga Hej Då till sin gamla barndomsvän, för att tiden helt enkelt gått ut.

”Bästa kompisar för alltid”

Jag har aldrig behövt rensa bort vänner på det sättet. Det har kommit naturligt att man växer ifrån varandra utan att det gör någon skada. Efter skolan flyttar man vidare, tar sig an nya utmaningar och livet går vidare. Det är bara så det är. Livet går vidare, men vänskapen består! Nästa gång man träffar dem igen kramar om varandra och konstaterar att även om kontakten är nästintill obetydlig sedan många år, är de fortfarande ens vän. Vi kan fortfarande skratta åt gamla minnen lika som vi kan skapa nya minnen att skratta till nästa gång vi ses igen. För det är det som vänner är...för alltid vänner.

Men i år har jag faktiskt valt att välja bort vänner medvetet. Vänner som delat ont och gott och funnits vid min sida i alla lägen. Vänner som jag krigat tillsammans med, vi mot världen. Vi mot föräldrarna och fördomarna. Vi mot lagen. Vänner jag delar helt galna minnen med och som gett mig oförglömliga upplevelser. Helt galet underbara människor. Men vår tid är över insåg jag den här sommaren. De tillhör fortfarande den lilla skaran av folk som jag håller skyddade under pansaren, som ingen någonsin kommer komma åt och kunna förstöra. De var med och formade mig, gjorde mig till den jag är idag och de är de personer som mina barn och barnbarn kommer få höra otaliga historier om. Jag har inte gett upp dom, har bara slutat försöka få tillbaka något som inte längre går. Möter jag dem på stan blir jag genast några år yngre och lite mer rebellisk. Men jag kommer inte jaga dem eller den där längtan efter att få tillbaka lite utav våra år tillsammans. Det var och det var grymt! Går inte att få igen.

Men sen finns det den där kategorin utav vänner man får slåss mot sig själv för att övertyga sig själv att ha kvar. När ena dagen känns helt bortkastad efter att försökt få allt tillbaks till normalt igen. Vissa saker går att bortse från, vissa ord kan omvandlas till obetydliga och inte lika onda och de där jobbiga dagarna fulla av skrik och bråk kan övertalas att glömmas. Alla dessa saker försöker jag intala mig själv, att det går att glömma och förlåta. Varken han eller jag var ett helgon, lika jävliga och envisa båda två.

Och jag försöker, tro mig, jag försöker. Vi delade ändå flera år tillsammans. Vi var ute på äventyr, luffade runt i Asien och vi flyttade till Kina. Alltid hade vi planer och drömmar vi försökte uppfylla. Hade det inte varit för honom hade jag kanske inte suttit här idag, hade aldrig vågat flytta utomlands helt själv. För han fick mig att våga så mycket. För honom fanns inga problem. Allt gick att lösa och det skulle inte finnas något som skulle få begränsa dig. Drömmar fanns för att uppfyllas, och han lärde mig. Har aldrig känt mig så säker i mig själv som jag gör nu. Vill jag något, tvekar jag inte att försöka.

Men hur jag än kämpar för att få vår vänskap att fungera, når jag aldrig ända fram. Kommer jag runt ett hörn, kommer det alltid ett nytt och flera hinder och osäkerheter. Sista tiden var det alldeles för många bråk  och slag från oss båda. Vi förstörde allt och jag insåg att hans ”det finns inga problem, allt går att lösa” livsstil drabbade människor i min närhet som inte borde bli drabbade. Och därför kan jag inte riktigt släppa än. Vi är inte samma människor längre. Livet gick vidare och vi växte ifrån varandra och skapade helt nya, egna liv. Så på ett sätt känns det mest naturligt att helt enkelt släppa taget. Låt det vara! Är det meningen att vi ska vara bästa vänner kommer det bli så, men kanske inte just nu. Vi har ännu inte lyckats sortera ut alla små bitar.  

Och det känns inte rättvist att gömma undan allt vi delade. Jag kan hata honom och allt han är och står för vissa dagar, men han finns fortfarande där under mitt pansar. Det kan jag aldrig komma ifrån, jag älskar honom. Han är antagligen den som vet mest om mig utav alla människor jag känner och jag hoppas av hela mitt hjärta att den dagen kommer då vi kan umgås obehindrat och inte jagas av det förflutna. Hoppas och vill...

Ja, värsta dagen på året var här då...enligt vissa.
För mig har den här dagen bara inneburit bra saker, något jag hoppas kommer fortsätta. Fredagen den trettonde juli för många herrans år sedan träffade jag Tias och hittade en utav mina bästa vänner. Idag försov jag mig lite, men hann ändå tid. Kom till jobbet coh trodde mig ha glömt Mp3 spelaren hemma. Hittade den dock nu och min dag är räddad. Jag haffade "vaktmästaren" här på jobbet och bad honom fixa lite värme. Snart har jag inga fingrar kvar att förfrysa, så nu blir det förhoppningsvis lite varmare och jag slipper sitta med jacka. Det är fredag, dvs SubWay macka till lunch. Jag känner mig riktigt kreativ idag och känner på mig att det kommer bli en grym dag! Ska hem och leka med photoshop, kladda lite smink och trixa!
Räknar bara lite timmar innan jobb dagen e slut och helgen börjar...

Det är konstigt det där, när folk dör.

Var inne på en kompis FB sida och såg att han förlorat en kompis. Blev självklart nyfiken och började forska i vem det kunde vara? Ju längre jag kom, desto närmre kom jag själv. Insåg att nästan alla mina vänner från falun kände honom och skrivit samma sak:

Alla dessa kommentarer att ”vi ses snart, det borde inte varit du, hur ska jag kunna leva vidare utan dig, varför är du där och inte här...”

Det fick mig att tänka. Har jag träffat honom? Om nästan alla mina kompisar kände honom, borde inte chansen finnas att även jag pratat med honom och kanske även skrattat åt ett utav hans skämt? Det blir konstigt när man inte är säker och så gärna vill veta. Inte för att det skulle göra någon skillnad, korten av honom ger mig ingen igenkänning om vem han var. Men plötsligt, för att han dog, känns det som att jag ville känna honom. För att få känna den där otroliga uppskattningen man får över att fått den gåvan att få vara en del utav en människas liv. För att kunna skriva min egna kommentar: ”Tack för alla skratt. Vi ses där under körbärsträden. Du får den svarta hästen så tar jag den vita!”

Men åxå för att jag blir rädd att jag kanske har just träffat honom, men inte kommer ihåg. Tänk om det var just han som fick mig dubbelvikt av skratt åt det där jättedåliga skämtet för fem år sedan på bryggan. Tänk om det var den där killen jag sprang in i på stan och insåg efter några korta sekunders pinsam tystnad att oj, vilka fina blå ögon han har. Tänk om någon utav dem var han, han som inte finns mer. Undra hur många jag har träffat och lagt märke till, som fått något inom mig att reagera, som inte finns längre? Undra hur många som gått bort, som jag verkligen skulle sakna om jag visste om det? Det finns så många människor man träffar så sällan, eller kanske bara träffat enstaka gånger. Personer man inte tänker på så ofta, men som om de skulle försvinna, skulle göra ont att tänka på.

Det får en att börja tänka...