Don't Say It If You Don't Mean It
Måndag och veckan känns redan som två veckor. Som att det aldrig kommer ta slut, den här dagen, nästa eller den efter. Vem bestämde att en helg bara skulle vara två dagar lång? Varför inte 50/50, rättvist och jämnt fördelat. Och varför har dom aldrig frukost på måndagar nere i cafeterian? Varför blir man alltid måndags deppig? Och varför kan det aldrig bli varmt på kontoret? Spelar ingen roll att jag köper nya kläder så länge det inte är tjocktröjor, jag kan ju ändå aldrig använda dom. Och varför har det kommit gula blad på träden? Det är inte ens September än. När jag ändå håller på: Varför verkar det som att alla säger Hej till alla andra, men aldrig till mig?
Och varför är det alltid så att man måste lyssna på fina låtar, leta igenom Mp3n efter de sorgligaste låtar man har? Vad tjänar det till egentligen? Jäkla Winnerbäck, satans va fint du sjunger
Vissa dagar känner jag mig helt osynlig. Det kommer några nickningar, men jag ser inget God Morgon i nicken. Mer ett, ”jag nickar bara för att jag måste”. Det känns bara så falskt ibland, allt. Vet inte riktigt varför det blev så, men plötsligt hittade jag mig själv några meter ifrån allt annat. Antagligen bara mitt egna påhitt, men det känns förbannat ensamt ibland bara. Jag saknar det där äkta och viljan att vilja anstränga sig för min skull. Vad det betyder vet jag inte, men det fattas vissa dagar. Den där vänskapen när enda orsaken att man finns där, är för att de vill. Inte för att de vill ha ut något, inte att de hoppas på något mer, inte för att de inte hade något bättre för sig. Jäkligt flummigt det här...
I helgen kändes det äkta.
När vi satt halva natten och bara pratade. När en hel film passerade utan att vi ägnade den någon uppmärksamhet. När jag insåg att den personen var mycket mer än jag trodde, bar på fler tankar är jag räknat med. Vi bara pratade och pratade. Och det var skönt, så jäkla skönt! Det saknar jag, att sitta uppe hela nätter och disskutera och få ventilera. Få dela med sig av förtroendet. När man helt plötsligt märker att solen börjat gå upp och man känner att det gör inget. Jag kan sova senare. Såna nätter hade vi alltid i Belgien, jag, Bruce och Jeff. Vi kom aldrig till klubben före tre och vi kom aldrig i säng före nio på morgonen. Allt disskuterades, vändes in och ut och bytte riktning. Oförglömliga nätter!
Så visst e jag lite bitter idag!
Det är höst ute och jag bor, lever och gör något jag inte vill. Men jag har varm choklad och snart har halva arbetsdagen gått. Livet går vidare och snart är det tisdag
