lunsan

Första dagen på jobbet idag efter många veckor i cirklar hemma. Idag skrev jag, skrev mail i cirklar och kände att jag kom ingenstans. Fick en släng av kontors fobi. Låst knä och värkande långfinger - alla öppnar fönstren så det blåser kallt och tror att det på nåt sätt ska göra att det känns bättre. Frisk luft botar inte kontors fobi, inte när man fortfarande har minst femtio mail kvar att svara på. Men ryssar och engelska är roligt: "I wrote again about problem and you not reply"

 

Nej, käre Ryss...jag ber om ursäkt! Jag var upptagen med annat

 

Min hund har haft diarre i flera dagar och nu kommer det blod. Google säger att jag måste fasta min hund i minst 24 timmar men jag tror inte dom förstår hur skört ett Puppy hjärta är. Min mormor tror att hon har blodcancer och jag är inte sen att haka på. Hennes hälsa har hållt mig på halster ett tag nu och när andra säger att det inte är omöjligt tar jag för givet att där är så. Bara att vänta på doktorn och vem säger att inte jag åxå har cancer eller nåt? - obotlig passiv dramatiker med hudcancer. Yes, har varit övertygad i flera år nu att en av alla prickar kommer visa sig jävlig. Är den obotlig så kommer jag flytta till Bora Bora.

 

...childhood is the kingdom where nowbody dies

 

Så ikväll sket jag helt enkelt i att tänka på allt det där (förutom nu då) och kände mig istället jävligt lyckligt lottad som faktiskt lekt Bullerby barn när jag var liten. Det är förjävligt, rent ut sagt, att man inte kommer ihåg mer från när man var ett litet snubbelbarn, för det var nog riktigt bra. Eller det var bra! Minnen sparas inte bara mentalt utan det sätter sig fysiskt i kroppen och jag går fortfarande in i ladan och stallet när jag kommer till Mormor. Nu senast med Puppy, öppnar dörren med upprymd röst och säger att kom, kom så tittar vi på stallet. Här stod det en gris en gång.

 

Jag har "hjälpt" till att slå hö på sommaren med mormor och morfar och jag har åkt vagn efter hästen, jag har hoppat på höskullen och jag har rymt, bara för att bli hittad i hagen, ståendes under Lisas fjording mage och klappat hennes runda mage. Jag vet att jag gjort det, jag kommer inte ihåg det - men jag känner det. Det sitter i benmärgen på mig. Så jag är förbannad att risken ens finns att det kan vara cancer för jag avskyr gamla och sjukdomar. Låt det gå fort, låt allt minnas som det levde. Inte som det dog. Låt oss kramas med kinderna och skratta tills vi kiknar av att bli kittlade - låt oss stanna där. Sluta åldras