Man tar för givet att syret alltid ska hitta sin väg ned till lungorna. Att det självmant tar tag i det hela och får allt att hända. Liv, rörelser, återuppvaknanden och allt som hör världen till. Det ska gå automatiskt. Syre finns endast där för att kunna bidra och förbrukas. In genom näsan, öppna munnen och ned genom halsen, ut i blodet och agera. Andas in, andas ut. Rör dig framåt och mer syre finns för åtgång.

Den yngsta av de två tvillingarna traskade fram och tillbaka mellan de fyra vita väggarna. Trummade med fingrarna på låret, på bordet, toalettdörren, vattenglaset och allt annat som var inom räckhåll. Sicksackade mellan stegen och gjorde piruetter. Stod på tå och hoppade hage. Ja, han gjorde allt han kunde göra och dörren var låst och kontrollerad ett flertal gånger. Han hade försökt läsa tidningar, lyssna på sin Mp3, halvligga i soffan med en cigarett, dricka flera liter vatten, men varje försök slutade med ett nervöst stegande runt i rummet. Slutade i andnöd och skälvningar utav kallsvett. Antingen började syret ta slut, eller så gjorde det inte sitt jobb. För hur djupa andetag han än tog verkade det inte få någon effekt. Eller så hade lungorna helt plötsligt och mystiskt krympt till en tredjedel utav deras naturliga storlek.

Femton minuter.
Han befann sig i ett omklädningsrum. Vitt till vägg och tak med ett grått stengolv. Det fanns en vart soffa, ett svart bord med olika sorters dricka på och frukt. Han hade en egen toalett och dusch. En egen dator och en meny med mat han kunde beställa till sitt rum. Mest små snacks och olika smörgåsar. Inget han skulle kunna svälja ned utan att det skulle komma upp igen.

11 minuter.
Kom på sig själv att vandra i gamla spår igen. Första steget bara gick, andra med. Vid tredje steget började han räkna. Åt ena kortsidan till den andra. Från den ena långsidan till den andra. Men långa kliv, normala steg och små, små steg där foten sattes alldeles framför den andra och vice verca. Kontrollräknade och jämförde. Hans omklädningsrum var 13*11 steg stort. 13 steg mellan långsidorna och 11 steg mellan kortsidorna. Större än deras källare där borta i Israel. Den hade bara varit 10*7 steg. Med hans mått räknat bara 6*4 steg. Annies steg hade varit kortare, hade varit fler. Hennes resultat blev bättre.

7 minuter
Ofta hittade han sig själv hängandes på handfatet och stirrandes in i en spegel. Eller framför ett skuggat fönster som bildade reflektioner. Gick förbi och överraskades över det han såg. Alla har en bild utav sig själv inuti huvudet. En ide om hur tätt ögonen sitter, hur håret ligger och hur man ska dra på munnen för att få det finaste leendet. Han fastnade där framför det speglande glaset, alltid i förvirring över vem han såg. För i Bills huvud var Bill Kaulitz fortfarande den där svarthåriga karistmatiske mannen som var på omslaget till tonårs tidningar världen över. Det hade inte lyckats ändra sig. Antar att det blir så när man ständigt blir matad med sin egen bild.

Gång på gång blev han tillrättavisad när det blonda håret och de nakna ögonen stirrade tillbaka på honom. Han var inte den Bill Kaulitz längre. Den här gången var det en konstig blandning. Fortfarande blondt hår, men med sotade ögon. Som två delar tagna ut helt olika tidsåldrar. Något man hastigt rört ihop för att försöka få ihop något. Bara för att ord kunde sättas bredvid varandra i en mening, behövde det inte bli grammatiskt rätt. Som den där spegelbilden. Det var inte rätt.

3 minuter
Med bryska svep fångade han upp allt vatten och torkade bort de svarta resterna av sminket. Det här var ingen fortsättning på något som redan varit. Nej, det här var en början. Ett nytt kapitel som behövdes skrivas från första bladet till sista punkten. Vad handlingen var kunde han inte säga. Visste inte? Den höll på att skrivas just den här stunden som sekunderna tickade på, kamerorna riktades mot det lilla utmarkerade krysset han skulle sitta på och inslaget om den lilla tjejen som skrivit en bok för att samla in pengar till sin döda kompis fond höll på att avslutas. Det var nu, nu det skulle visa sig vad hans nya kapitel skulle handla om.

1 minut
Brett isär med båda benen för att lättast hålla sig upprätt räknade han in klockan. Ingen sade något och det enda levande som befann sig i rummet var han själv. Ändå hördes röster överallt och stressade honom. Krävde att han skulle sjunga rent och inte fega ur. Puttade hans rygg och kvävde hans tankar. Femton sekunder innan hans minut var över knackade det på dörren och en utav producenterna kom för att hämta honom. Med darrande händer låste han upp och nickade åt hennes uppmaning att följa efter ut. Ett steg efter det andra.

Det kan inte vara bra att utsätta sig för sånt här? Ett hjärta som skenar i panik och desperat försöker klämma sig mellan revbenen. Ben som osäkert vinglar sig fram och snubblar över varje liten brödsmula känns det som. Eller allt syre som verkar fly så fort han öppnade munnen. Han skulle svimma innan han kommit fram till scenen. Var det nu han skulle ändra sig i sista sekunden och skylla på torgskräck? Kanske låtsas ramla och försöka slå sig tillräckligt för att slippa? Den bruna gitarren sträcktes fram emot honom och Gordons initialer stirrade tillbaka på honom från det mörka träet.







De hade fått ett bord uppe på en liten platå. Familjen Kaulitz med Annie, Georg och Gustav. Ett runt bord med vattenglas och varsitt glas vin. Vilka som satt vid borden bredvid visste nog ingen utav dem. Eller, ingen utav dem hade tittat efter. Det var säkert någon skådespelare och någon minister utav nåt slag? Deras fokus hade varit riktat mot showen och galan med olika band som uppträtt, inslag om barn som klarat sig igenom övergrepp, uppmaningar om att ringa in och skänka pengar, tävlingar och diverse dragplåster.

Hela kvällen var ämnad åt att försöka bekämpa övergrepp och våld mot barn. För att försöka utbilda och uppmärksamma vad som kan hända om folket inte reagerar i tid och hur de utsatta kan hjälpas för att klara av samhället igen. Det fanns många starka inslag och alla runt bordet hade fått bita sig i läppen för att inte låta underläppen darra sönder. Alldeles för många barn med alldeles för tunga upplevelser att berätta om. Små oskyldiga barn. Men mitt bland alla dem finns även deras Bill. Allt som upplystes och uppmanades att förhindra. Bill var åxå en utav dem, han och Annie.

Under bordet höll de varandras hand, Tom och Annie. De hade inte sagt något sedan de kom dit, men handen hade de hållit redan på väg in i taxin. Båda nervösa och osäkra som aldrig förr. Skulle han klara det, Bill?
Inslaget om den lilla tjejen som skrivit en barnbok för att samla in pengar till sin avlidna kompis tog slut och publiken klappade hjärtskärande i händerna. Den lilla flickan tog tårögt emot deras jubel och vinkade mot den fullsatta arenan. De två kramade om varandras händer lite hårdare. Värdinnan i gul lång klänning gick fram till scenkanten och tittade in i kameran. De unga tjejerna nedanför sträckte upp sina armar och lät hesa skrik lämna deras strupar. Klockan hade blivit kvart i nio

" Han var en utav Tysklands största stjärnor. Reste jorden runt och satte hjärtan i brand. Han hade en karisma som överglänste de starkaste stjärnor och en personlighet som fick alla att känna sig hemma i hans närhet. En kille alla kom på sig att tycka om. Tills för nästan ett år sedan. Plötsligt en dag fylldes tidningarnas framsida av chockerande nyheter om att Tokio Hotels sångare var spårlöst försvunnen. Överallt kunde man följa den tragiska historien som aldrig verkade få ett slut. Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Hjärtan brast och hopp blåstes ut. Men han kom tillbaka. Ikväll är han är för att visa att det sista som överger en är hoppet. För första gången ska han stå på scen igen och vi är väldigt stolta över att fått hans förtroende. Mina damer och herrar, Bill Kaulitz!"


Jublet som tog över hallen var öronbedövande och de två glömde av att de levde. På scenen följdes en person i lyset av en spotlight fram till den lilla catwalken. En blond ung man i grå t-shirt och svarta jeans. Sneaker och med en gitarr i handen. På de stora TV-skärmarna avslöjades det nakna ansiktet och de nervösa ögonen som letade efter sitt kryss. Någon ton hade inte sjungits än, hans röst var fortfarande tyst. Men runt det lilla bordet kämpade hans familj och vänner att försöka behärska alla känslosvall som sköljde över dem. Tom svalde och svalde och kände hur tvillingbrodern nere på scenen kämpade mot sig själv. Det syntes på sättet han förde sig och hur han lät tänderna massakera hans underläpp. Annie tittade med skräckblandad förtjusning på. Hon visste hur svårt Bill hade haft för folksamlingar och framför scenen höll fansen på att bryta ihop av att se sin idol igen. Kanske var de lika stora, rädslan och nyfikenheten. Det var första gången hon skulle få se Bill Kaulitz, sångaren i Tokio Hotel.










Längre fram såg han det lilla vita krysset som menade att han skulle placera sig ovanpå. Där kameravinkeln skulle bli bäst och han skulle synas. Spotlighten som följde honom var stark och lyckades nästan blända honom ibland. Något han fann betryggande just då. Gömde publiken. Nedanför och runt om hörde han tjejer som skrek. Några försökte säga något, men de flesta bara skrek. Hur kunde han komma på iden att just det här skulle vara hans comeback? Hade dte inte kunnat räcka med att gå ut på stan och skriva lite autografer? Varför ett live uppträdande. Och varför på ett så känsligt tillfälle? Och på ett instrument han just har lärt sig spela? Varför hade han tagit tre saker han var rädd för och slagit ihop? Han skakade på huvudet och satte sig ned i skräddarställning ovanpå på det vita krysset. Gitarren i knäet och den lilla micken som var fäst med en hudfärgad tejpbit alldeles bredvid munnen. Det var väl bara sån han var.

- Ikväll är första gången jag visar mig offenligt på nästan ett år. Första gången jag känner mig tillräckligt stark för att klara av mig själv och resten av världen.
Han fokuserade blicken på en punkt bakom alla i publiken. På en mörk fläck på väggen. I öronsnäckan kunde han höra hur den egna rösten darrade och han bannade sig själv för att ge efter. Ta det bara lugnt, Bill!

- Jag vet vad många utav de här barnen har gått igenom och jag vet hur svårt allting kan verka efteråt. Hur hopplöst och onödigt det kan kännas att ens försöka orka ta sig vidare.
Efter ett djupt andetag sänkte han blicken och såg ned på den unga skaran av fans som samlats framför och kämpade med gråten. Den intensiva känsla som träffade honom när han såg ett fan han kände igen sedan tidigare, fick honom att tappa orden. Hennes mascara hade runnit av tårar, men hon var inte hysterisk. Hon grät men hon log. Log åt honom och mimade åt honom. Han följde hennes läppars rörelse som formade ordet Tack och kände hur kinderna började blossa upp.

- Men jag vet åxå att det går att komma tillbaka. Man måste tillåta sig själv att gråta men det går även att skratta igen. Jag har haft en helt underbar familj som stöttat mig och stått ut med mina utbrott. Min gråt, panik och rädsla. Underbara vänner som stannat uppe med mig om nätterna och tagit emot mina slag när ilskan mot världen varit för tung att bära.
Han ville leta reda på deras bord där uppe på platån. Se in i deras ögon och säga det rakt till dem. Men det var alldeles för riskfyllt. Han höll redan på att svämma över av känslor.

- Jag har lärt mig att familjen är det som spelar mest roll i ens liv. Det är den delen som håller en flytande när man själv håller på att drunkna. Men jag har även lärt mig att inte alla har en egen familj. De har ingen mamma som kan hålla om en vid mardrömmar eller en pappa som kan jaga bort monstren under sängen. Jag har fått lära mig att vara både och för min vän. Finnas där när ingen annan fanns där.
Han såg återigen ned på den bekanta tjejen nere i publiken och kände hur krampen i bröstet började ta form. Det fanns så många som fanns där för honom utan att han visste det. Tusentals namn han aldrig hört som trodde på honom. Aldrig gav upp.

- Jag hoppas att alla som går härifrån ikväll tar sin vän i handen och lovar att aldrig släppa. Aldrig ge upp bara för att det verkar svårt att kämpa. Aldrig sluta lyssna bara för att orden ersatts med gråt. Aldrig sluta lita på er vän, bara för att det verkar orealistiskt. Er vän är er familj. Och jag har precis insett hur stor min familj är.

Han svalde och svepte med blicken över publikhavet som vevade med armar och jublade. Det gjorde honom alldeles varm i kroppen och krampen ersattes med en överväldigande lycka. Som han hade saknat det här. Stolt över att ha klarat av första delen lyfte han upp gitarren och fuktade läpparna. Nu kom den svåra delen.

- Den här låten har jag skrivit till er, som tack för att ni aldrig gav upp!





Den första strängen spändes på gitarren och stråkastarna dämpades ned. Ensam på scenen sjöng han den första tonen på låten han skrivit för att ge något tillbaka till sin familj. Till Tom som stått ut med honom alla dessa månader då han varken åt eller visade sig utanför rummet. Till Annie som räddat hans liv och fått hans själ att lysa igen. För Simone och Gordon för att de tagit emot Annie med så öppna armar och hjälpt honom att gå igen. För Georg och Gustav, som trots hans kalla bemötande, varit förstående och alltid varit vid hans sida och väntat. För fansen som alltid funnits där och vägrat ge upp. Det här var den viktigaste låten han någonsin skrivit och de starkaste orden han någonsin sjungit.






Blanka ögon som satt runt det runda bordet och kämpade för att inte bryta ihop, tittade stolt ned på scenen. Höll handen för bröstet för att inte låta hjärtat slå sig igenom. Där satt han med gitarren i knäet och sjöng med den mjukaste, ärligaste stämman. Bill, som så länge tvingat sig själv undan från allt var nu tillbaka på platsen han älskat som mest innan. Ute på scenen bland all uppmärksamhet. Annie var inte säker på om det var ljusen, hon hade aldrig varit med om något likande event innan. Men visst såg det ut som att han glittrade, Bill. Orden han sjöng bäddade in sig i hennes kropp och hon fick nypa sig själv. Var det verkligen hennes Bill som gjorde så vackra ting?

Tom torkade diskret bort en tår som ramlat ned på kinden. Efter en hel dag sprängfylld av nerver, kände han att bristningsgränsen var nära nu. Att se Bill på scen var han van vid. Men att se sin lillebror klättra över sina gigantiska murar gjorde honom så stolt och rörd. Han visste inte vart han skulle göra av allt. Hur han skulle hålla händerna eller vilken del utav stolen han skulle lägga tyngden på? Nästa tår ramlade ned och han fortsatte torka med tröjärmen. De flesta hörde det inte ens, men Tom hörde på en gång när Bill spelade fel på gitarren. Även om han aldrig hört låten innan. Och det fick honom att le och känna hur underbart livet var på väg att bli. För även om Bill var så nervös att han höll på att krypa ur skinnet och glad över att han klarade av att genomföra det. Så kunde han se hur Bill irriterat gjorde en osynlig min varje gång han halkade med fingrarna och spelade fel. Han var fortfarande en perfektionist ut i fingerspetsarna. Mycket hade förändrats men Bill var fortfarande den samme!






Sista tonen dog ut och Bill sänkte darrande på handen. Han hade gjort det, han klarade det. Hans mardröm var över för den här gången och hela han jublade inombords. Publiken stod upp framför sina sittplatser och klappade händerna. Busvisslade och ropade. Han kände hur det började göra ont i kinderna, men han kunde inte sluta le. Han försökte ställa sig upp och insåg att det fick gå lugnt till. Ett ben i taget, se till att ha balans. Utmattad som efter ett maraton lopp kände han sig. Helt utpumpad på kraft. Men han log och skrattade. Slängde kyssar åt fansen och mimade tillbaka: Tack! Han hade börjat skriva på sitt nya kapitlet och det började lyckligt.

Strålkastarna flyttade sig till nästa punkt på kvällens program och han tog några stapplande första steg ut från scenen. Små rus av eufori attackerade honom och han kunde inte låta bli att känna sig en aning hög. Ute i gången lutade han sig mot väggen och tog några djupa andetag. Fyllde på med syret som verkat ändrat uppfattning om honom helt plötsligt och villigt följde med ned i lungorna. Att få känna sig så här bra borde inte få vara möjligt. Det skulle nog bli ännu en sömnlös natt. Det här kunde han leva på länge.





Redan innan de rundat hörnet vände Bill blicken åt deras håll. Ännu en sån där tvilling grej. Att veta saker innan någon utomstående ens börjat fatta misstanke. Han reste sig från väggen och de saktade tillfälligt in i stegen. Tom och Annie tittade på den yngre tvillingen som inte kunde sluta le och Annie kunde konstatera svaret på hennes fråga tidigare. Det hade inte varit lamporna, Bill lyste verkligen. Det var en annan blick, annan rakare hållning. Han var en helt ny människa och hon tog sats och sprang fram, rakt in i hans famn. Han tog tag om henne och snurrade runt henne så fötterna nästan lämnade marken. Bill kysste hennes panna och hon hörde hur han skrattade genom hennes hår.

Innan Tom kom gav han henne en kyss på munnen och resten i hela hennes ansikte. Han släppte henne och tog två snabba steg fram till sin bror och de kramade om varandra i en stadig omfamning. En sådan som skulle kunna hålla för alltid. Genom krig och undergång. Annie kunde inte hålla tårarna borta längre. Hon ville sätta sig ned på golvet och bryta ihop. Väldigt förvirrande för hon ville bryta ihop av lycka. Ångesten hon haft tidigare och som kunde krama om hennes hjärta så det inte gick att andas, var nu utbytt av lycka. Allt var så överväldigande och snart stod båda tvillingbröderna med tårar rinnandes nedför kinderna och andetag som inte gick att ta för gråten. Ingen utav dem visste hur de skulle hantera allt och snart stod alla tre i en ring och höll om varandra. Panna mot panna mot panna. De största leenden som gick att hitta och den starkaste tron de någonsin upplevt. Efter det här var ingenting omöjligt.

- Vet ni vad?
Tom och Annie tittade nyfiket på Bill som kämpade med att få fram rösten. De skakade på huvudet och Bills leende blev ännu lite större och ännu lite stoltare.
- Vi klarade det!