Kap 92

Kliven han tagit över gräset kändes mer och mer som att gå på ett träsk. Benen kändes som gele och hela världen verkade böja sin kupol runt honom och göra marken alldeles skev. Det var inte långt han skulle ta sig, men bröstet var redan andfått och full av mjölksyra. Det stack. Tvekande vände han sig om och letade blicken bort till sin äldre bror. Kände han sig någonsin vilsen visste han att Tom kunde hjälpa honom med guidning. Skulle han verkligen klara det här? Tom stod lutad mot den svarta huven och nickade som svar på hans tysta fråga. De visste alltid vad den andre tänkte redan innan de försökt förmedla sin fråga som normalt folk. Han var glad att Tom velat följa med honom till Sverige. Fortfarande hemma i Hamburg hade han inte tvekat på att åka ensam. Men nu, nu behövde han verkligen stödet som stod där borta vid bilen och en bekräftelse på att han gjorde det rätta. Han visste ju att det var rätt, men det var väldigt skrämmande, sårbart. Det var en längtan han haft så länge. Han nickade tillbaka på Toms svar och lät hakan glida åt motsvarande håll.

- Min lilla sparv!
Med steg mer självsäkra tog han sig närmre den stora grå stenen och stannade till endast några meter från henne. Alla namnen med samma bokstäver i slutet fick honom att svälja hårt. Så det var här dom låg, hennes familj. Fyra personer Annie sällan pratade om, kanske för att det smärtade för mycket? Han skulle aldrig kunna sätta sig in i hennes position. Han skakade på huvudet och slog genast bort tanken på hans bror i en kista, långt ned i den kalla jorden. Nej, det skulle aldrig hända dem. Leva tillsammans resten av livet eller dö tillsammans, det var enda utvägen. Han skulle få henne att leva igen.

Första namnet var det äldsta namnet, det som användts längst. Även om han aldrig träffat dem var de inte totala främlingar för honom. Många nätter hade han legat sömnlös och försökt målat upp bilder utav dem. Byggt scenarier där de umgicks som den underbara familj han bestämt att de var. Han hade fått små pusselbitar om vilka de kunde vara.

Hans: Pappan som gillade att se på fotboll och hejade på Real Madrid. Mannen som gett henne den lilla uppåtnäsan och den barnsliga humorn, enligt henne själv.

Lena: Mamman som alltid satt och löste korsord på söndagsmornarna och gjorde världens godaste lasagne. Hon som alltid såg till att det fanns levande ljus när mörkret fallit varhelst det fanns människor.

Lina: Systern som alltid sjöng och berättade för alla att en dag skulle hon bli lika känd som Madonna. Han log åt tanken för han hade varit precis likadan. Drömmar som räckte högre upp än till stjärnorna och som alltid fick lov att delas med av till alla som glatt lyssnade.

Ellen: Systern som kunde imitera den svenska drottningen så alla vek sig dubbla av skratt. Systern som en gång klippte av sig allt hår för hon ville se ut som gubbarna ute i rymden. Deras mamma hade blivit alldeles förstörd då hon hittat sin dotter bland alla hårtussar, pekande ut mot fönstret till sitt försvar.

Så även om de aldrig träffats hade han en bild utav dem. Och han visste att även om de inte delade blodsband och hon inte fått chansen att lära känna alla i hans familj, visste han att hon skulle trivas bland dem. I hans familj fanns det gott om märkliga egenskaper hos var och en utav dem. Det fanns gott om saker att skratta åt. Och hos varje medlem fanns ett hjärta av guld och ett tålamod som inte var av denna värld. Annie var mer än välkommen.

Sista steget fick marken att skälva och illusionen han byggt upp om att han mådde bra, att svikta. Han tog sig för låren och satte sig mjukt ned på knä bakom henne. Hennes jacka bar spår av granbarr och annat naturligt skräp som låg omkring dem. Den var blå, jackan. Det korpsvarta håret var klippt och nådde precis ned till axlarna. Lite lagomt ruffsigt och han log åt de små tofsarna som slitit sig loss från resten av håret och skapat sig ett eget liv. Även där hade små barr trasslat in sig.

Tänk att han äntligen var där. Så nära att han kunde nudda henne om han sträckte fram armen. Precis som inne på toaletten på domstolen i Israel där de träffades senast. Precis så nära han behövde vara för att känna att bitarna nog passade i varandra ändå. Än hade hon inte märkt att han kommit och han hade ingen brådska. Även om han tyckte hon borde reagera på luftslagen hans puls verkade generera i sitt brådskande rus. Aldrig hade han känt sig så enkel att förinta. Eller så självklar till att kunna rädda hela världen. Den lilla tjejen som satt framför honom fick varje liten del utav honom att skrika. Varje liten cell i hans kropp ville skrika för full hals, ord som inte ens uppfunnits än. Ord han inte ens visste vad de betydde. Han visste bara att det betydde otroligt mycket. Allt, faktiskt, precis som henne.



Hennes ögon följde konturen av varje liten bokstav i deras namn. Försökte se varenda ojämnhet som de inte lyckats hugga ut i en rak linje. Undra hur det känns att tillverka gravstenar? Om det tar emot att karva in någons namn i sten och veta att människor kommer plågas utav den senare. Undra vem som skulle tillverka hennes namnskylt? Kommer den personen ens fråga sig vem hon var, eller var det bara ett vanligt 8 timmarsjobb för honom? Förnamnet före lunch och sedan hennes efternamn efter att ätit upp gårdagens middag i den lilla plastlådan han ställt i micron. Var det så opersonligt? Det var trots allt den sista accessoaren en människa fick och den borde därför handskas med respekt. Hennes panna rynkades ihop och hon skakade trött på huvudet. Vad försökte hon med egentligen? Det är bara en sten. En stor grå sten med hål i.

Den annars så lugna och sköna dagen avbröts hastigt av en vindpust som genast väckte upp henne ur hennes dagdrömmeri. Hon såg hur det ljusa håret ställde sig upp i givakt på hennes armar och huttrade till. Vad var det bra för? Varför försöka förstöra en dag som varit så bra. Hade han där uppe ingen tanke på att det var hennes sista dag här på jordelivet? Kanske hon inte skulle svära åt honom om det nu skulle vara så att han väntade där vid himmelsporten. Sekunden senare tittade hon förvånat sig omkring. Hon kunde svära på att hon hade röster. Men det var helt tomt på kyrkogården. Helt tomt, förutom på alla döda kroppar som vilade där nedanför.

Som av en reflex sträckte hon bak armen och lade handflatan mot det mjuka gräset. Det var bara en känsla som kommit. Något knackade inom henne och hon kastade en frågande blick på de inristade namnen. Har ni något med det här att göra? Alldeles tyst runt omkring henne. Men något knackade, försökte få henne uppmärksam på att titta efter en gång till. Hon såg inte löven som ändrade riktning och virvlade in bakom henne eller hur en utav de blå ballongerna plötsligt slet sig och flög upp med vinden. Hon försökte koncentrera sig på skårorna som bildade deras namn och försökte tygla vad det än var som höll på att hända inom henne. Så, utan att veta varför, lät hon handflatan lägga sig ned och välkomna vad det än var som ville ge sig tillkänna.

Bakom henne satt en ung man på sina knän och tittade storögt på den öppna handflatan. De smala fingrarna som lockande spelade för honom. Han byter position i gräset gång på gång och biter små sår i den fylliga läppen. Blicken far ibland bort mot bilen som nu skymts bakom alla grå stenar. Osäker på hur han borde reagera. Han kliar huden under ögonbrynet och lyfter till slut den vänstra handen framför sig. Låter den smeka luften ovanför innan han försiktigt sänker pekfingret och drar längst hennes finger. Binder ihop alla bortglömda trådar på nytt. Ett djupt andetag tvingas in och bröstet darrar till. Hon rycker till men sekunden senare känner hon hur allt exploderar. Hur den lätta beröringen skickar ut en flodvåg av värme och chock som flyr runt inom henne. Rör upp moln av känslor hon så länge försökt mättat. Hon visste. Bakom henne, med fingret smekande hennes, satt hennes älskade trygghet.

Handen slöt sig om hans och drog honom lätt mot sig. Sakta, centimeter för millimeter, en grad varmare än tidigare. Nu kunde hon höra det hasande ljudet av hans knän mot marken och de darrande andetagen. Hennes andra hand letade sig ned genom buketterna av blommor och grep tag om gräset under. Det sved, brann bakom hennes ögon och tryckte på. Allt verkade vilja trycka sig ut. Det överflödiga livet alla förlorade kroppar ville ge till henne fyllde varje cell och fick blodet att tjockna. För ögonblicket upplevde hon allt i slow motion. När hon kunde känna hur hans bröst pausade mot hennes rygg och hon kunde fylla näsan med Bills helande doft. Hon kunde svära på att fåglarna flög långsammare över dem just då. Tyst inom sig föreställde hon sig deras ansikten. Mindes deras röster, skrattet som brukade höras i soffan där på söndagskvällarna och doften av hemma. Tyst tackade hon dem för allt och för att de inte lät henne hoppa. Hoppades de kunde känna hur hon tryckte handen närmre deras vita kistor.

Deras händer knöt hårt om varandra, överens om att aldrig mera släppa. Ända sedan han började läsa hade han varit övertygad om att de mest berömda författare och poeter hade en hållhake på sig. Att det antingen var berusade av olika medel när de skrev, eller att de hade något sorts handikapp. Med största sannolikhet, brukade han poängtera, hade de en störning inne i huvudet. Något som inte stämde med deras sinnen. För hur skulle de annars kunna beskriva sådana underbara platser och få en hel värld att visa sig för beskådaren, enbart genom ord. En beskådare som dessutom grät och skrattade år deras påhitt. När hans näsa gömde sig i hennes nacke och kröp in mot hennes hals insåg han vad just den berusningen bestod av. Han kände hur ett mästerverk hade börjat skapats. Hur en ny värld tagit form inom honom.

- Annie... han smakade på namnet. Viskade fram det genom det svarta håret.
Han kände hur hon sträckte sig bak efter hans andra hand och lade den runt sina egna axlar. Kysste hans hand och höll om. Det var nu det kom. När insikten om att det var över nu, allt var över. När han med säkerhet kunde säga att det skulle bli ljusare nu än om han hade tvingats skapa ett framtida liv helt utan hennes existens. Det var nu de salta tårarna kom och det kändes som att det inte fanns någon hejd. Det borde inte finnas något slut tårarna. Men det var inte den vanliga hetska gråten. Han grät inte för att han var ledsen. Han grät helt enkelt för att han var lycklig och hjärtat kanske slog några slag för hårt.

Hon hörde sitt namn rullas fram över hennes kind och och det gick rysningar längst hennes kropp. Som alltid när hans hesa stämma uttalade hennes namn med sin tyska dialekt. Tänk att den här dagen till slut kunde få komma. Hon visste att hon skulle behöva vara rädd för världen, att det skulle krävas mycket att få vara en utav dem. Men vem hade hon annars? Ingen. Hennes tidigare allt låg där nere i jorden och log åt henne nu. Eller skrattar åt hennes dumhet att hon inte förstod allt tidigare. Med all rätt, hon hade varit så korkad.

Hon drogs in i en hård omfamning och i ögonvrån kunde hon se hans långa ögonfransar som blinkade bort tårar. Det kändes overkligt. Huvudet vändes mot hans håll och den vackraste syn någonsin uppenbarade sig. Ögonparen låste sig i varandra och en hel historia om saknad berättades. Hans hår var inte längre svart eller rakat. Blonda solblekta slingor lyste igenom det mörkblonda halvlånga håret och det nakna ansiktet lyste av något. Det var svårt att sätta fingret på, men han lyste. Mer än han någonsin gjort. Som om någon stod med en stark lampa bakom honom och bländade med ljus. Gick inte att andas, eller svälja. Det var oartigt att stirra, det hade hennes mamma lärt henne. Men det fanns ingen annan utväg. Det var det vackraste hon sett.

Hade ett världskrig utspelat sig runt om dem hade han inte rört en min. Det hade inte rört honom i ryggen. Bomber och kulsprutor hade inte fått den minsta uppmärksamhet. Hade någon skjutit honom hade han kanske jämrat sig lite men inte mer. Vad han såg och kände för tillfället krävde all hans energi. Ett ansikte han drömt om så länge. Vackra drömmar där de höll om varandra och skrattade. Underbara drömmar som genast omvandlats till mardrömmar varje gång han vaknat själv i en alldeles för stor säng. Diskret utan att hon såg det, nöp han sig själv i armen och jublade inom sig att han kände smärtan. Den här gången var det ingen dröm.

- Tack för att du kom tillbaka.
Hennes röst kämpade sig fram genom alla känslor.
Han torkade bort den lilla tåren som brytit sig lös och kysste fingret så tåren hamnade på hans läppar. En tår är det renaste som finns på en människa.

- Jag försvann aldrig. Jag har alltid funnits här och väntat.
Den rösten kunde få is att smälta. Fick hennes hjärta att kollapsa och förbanna sig själv att hon inte tog emot hans hjälp den där sista gången i Israel. Men hon kunde höra hejaropen där nedifrån graven och vad hon än gjort tidigare, var det vad som hände nu som spelade roll.

Hela världen glittrade och sjöng ljuva melodier. Hjärtan log och tackade för stödet och framtiden såg fram emot att få ge lycka till sina utvalda. På en plats med så mycket död och olycka glittrade det som aldrig förr. De två såg varandra djupt in i ögonen, ett par isblå och ett par hasselnötsbruna, och kunde inte trycka tillbaka skrattet. Kunde inte motså lättnaden och värmen som bubblade upp inom dem. Och det var sant som Bill hade tänkt. Hade ett världskrig startar runt om dem hade ingen utav dem märkt något. Deras krig hade precis slutit fred och världen hade aldrig varit ljusare.

En mening som båda lyckades uttala i exakt samma sekund fick de båda att roda och titta ned i marken med minne om att det var just det här de båda hade drömt om i över ett halvår. Just det här allting handlat om.

- Jag har saknat dig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0