Del 3


Vad anses vara på riktigt?

När han tittade ut över det öppna rummet och alla män som satt där, alla i samma färg och alla i samma grå skjorta. När han studerade den biffiga vakten som stod vid den stora dörren som ändå var låst. När han smakade på den smaklösa bruna grytan han blivit serverad, samma skål fylld med likadant. Linser och potatis. När han kände hur hans ena ben värkte efter förra kvällens balanserande...vad var egentligen på riktigt?

I tre veckor hade han suttit i häktet, instängd i ett likadant rum, utan något att läsa eller göra. Fastnat mitt i mellan den ena världen och den andra. Stått stilla mitt i tiden. Förgäves försökt hitta ett sätt att få dagarna att gå framåt. Han hade lärt sig två låttexter baklänges. Lärt sig vända på orden och försökt hitta dolda ord. Precis som alla religiösa människor lyckades göra så fort de ville skylla något på utvecklingen. Som de gjort med Elvis för att han uppfann Rock'n'Roll och vickade på höfterna. Som de gjorde med Marilyn Manson när de där ungdomarna sköt vilt omkring sig på den där skolan och han tydligen hade hjärntvättat dem till att börja dyrka djävulen.

Inte ett enda ord hade han hittat som gick att uttala baklänges och som betydde något.

Igår hade han spenderat flera timmar på att försöka balansera. Stå på ett ben, det andra benet, stå på händerna mot väggen, armhävningar på knogarna. Försökte få tiden att ta några steg. Idag satt han i en sal full med gråklädda män, alla dömda för ett brott. Alla bevakade av beväpnade vakter och övervakningskameror. Alla beodrade att lyda order. Alla utsatta för möjligheten att bli skjuten om säkerheten sa att det var nödvändigt. Försökte balansera sig själv.

- "Kanske det här får dig att komma tillbaka till verkligheten"

Vad menade dom med det egentligen?
Syrran, advokaten staten hade gett honom med billigast arvode och den där sekreteraren som tog emot honom på polis stationen. Hur såg de på verkligheten? De som satt på andra sidan.

-"Ska du ha den här?"
Han tittade åt samma håll som den mörka, lite rossliga frågan kommit ifrån. Vid sidan av honom, alldeles vid bordskanten, något lutad över honom, stod en lite kortare man med fingret pekandes på hans bröd. Antagligen mexikan. Hans panna blänkte, antagligen av svett. Hans pupiller var nästan lika stora som resten av det stirrande ögat. Senigt finger, smalt ansikte. Skit under naglarna. Han skakade på huvudet åt hans fråga. "Nej, ta den du"

Mexikanen började le, le med munnen som tydligen saknade en tand. De små mandelformade ögonen smalnade av ut i spetsen och han kunde inte annat än undra om han verkligen kunde se något med de ögonen? Och han var inte säker, men kanske försökte han härma det ihopskrynklade ansiktet, för plötsligt tar den seniga mannen hans bröd och slänger det i backen. Stampar på det och spottar. Och kanske var det meningen att Tom borde reagera? Antagligen letade den där mannen efter en reaktion, efter en orsak att få känna.

För visst kände många utav dem sig mindre verkliga här inne?

Men Tom kunde inte med att spela det spelet. Hela natten hade han legat med armarna korsade under nacken och stirrat upp i taket. Det hade inte velat ge sig. Alla tankar om vad som egentligen spelade roll?

"Tom, förstår du inte vad du gjort?"
"Tom, det här kommer göra dig gott!"
"Tom, du skulle aldrig gjort det"

Han satt inne för misshandel. Hög på tjack, hade han kommit hem till sin familjs hus och hittat sin mamma blåslagen framför kylskåpet. Han satt inne på för droginnehav. Han hade hittat sin styvpappa, lika hög på whiskey och ömmande knogar.

"Tom, du måste komma bort från din fantasivärld. Man kan inte bara göra som man vill"
Både hans fabror och granne hade antytt samma sak.

Tom satt inne för grov misshandel av sin pappa, styvpappa. För att ha krossat näsbenet på honom, tryckt in några revben och gett honom en hjärnblödning. Hög på amfetamin, med pupiller lika stora som mexikanen brevid honom. För att han kört grannens bil, laddad med maijuana. Grannen som läxade upp honom och sa att man kan inte bara göra som känner för här i världen. Styvpappan som gång på gång låtit knytnäven träffa hans mammas kind.

Vad var egentligen på riktigt?
Livet han levde innan? Verkligheten där hans familj tvingades leva på bidrag och han ibland sålde stödgods bara för att kunna garantera att hans syster fick nya skor till skolavslutningen. Eller för att hans mamma skulle kunna gå till frisören och få känna sig ompysslad och vacker.

Livet han hade nu, som brottsling och inlåst på ett fängelse med hundratals andra brottslingar? Där gäng bildades snabbare än han skulle lära sig hitta till sin egen cell?

Livet efteråt, där han skulle ha ännu svårare att hitta ett jobb, stämplad i registret. Där allt förmodligen skulle se likadant ut som innan. Bara det att han förlorat något år i sin grå uniform här innanför murarna och lärt sig hur man lättare kommer undan.

Vilken utav alla verkligheter hade de menat?
Eller, vilken verklighet ansåg han var på riktigt?

Den korta mexikanaren började hetsa upp sig och nästan spottade när han skrek. Antagligen på sitt egna språk, för Tom förstod ingenting. Inte mer än att han var arg över något. Arg över att Tom försvunnit bort i sina egna tankar, när han krävde uppmärksamhet. Det var något Tom ofta gjorde, försvann bort. Så länge han kunde minnas hade han alltid haft en annan värld han ofta hälsade på. En värld som var något bättre, något närmre allt det han saknade. Mexikanen svor, slog näven i bordet och stampade därifrån, bort till sitt eget bord där de andra satt. Gänget på lite mer än tio män i olika storlek. Och alla tittadede på honom och försökte utmana honom. Men han orkade inte. Han såg ingen mening med att stresse upp sig och börja kriga. Det var inte därför han var där. Han var bara där för att försöka ta sig därifrån någon dag.

Ut från kontoret som stod lite längre bort, kom den där kvinnan ut, gåendes i ganska snabb takt, lite stressat. Jane, hette hon. Hon var lite över medelåldern antog han. Typisk kvinna som snart skulle bli kärring. Inget illa menat. Men hon var i den där åldern, där hon varken var kvinna eller tant. Så det fick lov att bli kärring. Han gillade henne, hon gav intryck av att stabilitet. Båda fötterna på jorden och vettig.

När hon passerade honom tittade hon upp och såg nog först inte att det var han. Sen blinkade hon till och log, vaknade. Han hade hoppats att hon kunde stanna och prata lite. Han saknade att ha någon att prata med. Att prata utan att behöva beräkna konsekvenser och få säga allt han ville. Det började samlas på nu och mexikanarens gäng var inget som lockade. Men hon gick förbi, ut genom en annan dörr och han suckade. Masserade tinningen lite lätt för att lätta på värken som plötsligt kom.
Varför kändes hans verklighet plötsligt mycket verkligare?


***


Jane torkade pannan med ovansidan av handen. idag var en stressig dag. Tre ur den normala personalen var sjuka och hon hade ansvaret för den nya killen som skulle skolas in. Ny personal tärde på henne. Hon ville alltid ge dem ett bra intryck av sitt jobb, men alltid fanns det personer som älskade att göra jobbet svårt för henne. Intagna som såg sin chans till gratis underhållning när den nya kom och försökte bestämma över dem. Ja, ibland fick hon bita bra hårt för att inte säga något dumt åt någon utav dem, intagna eller ny utexaminerade.

Hon hade sett Tom i matsalen när hon gått förbi. Han hade suttit vid ett bord, ganska ensam med bara två till killar. Lugna killar som aldrig ställde till med bråk. Tom skulle vara eftertraktad snart. Alltid letade gängen efter nya medlemmar, och Toms förflutna skulle snart vara ute bland grupperna. En kille från gatan, mer färdighet än så kunde man inte få. Om man inte suttit i fängelse innan då.

Nån gång skulle hon försöka få lite tid över och prata med honom. Kunde hon hålla Tom borta från brottsligheten där inne, skulle göra allt hon kunde. Något sa henne att han skulle vara värd det. Att han kunde klara sig ur det här om han bara höll sig ren.

Om två timmar fick hon gå hem, men först skulle hon sitta vakt. Strax innan lunch blev en intagen förflyttad till deras avdelning. En ung man som behövde lite extra uppsyn ett tag, som förtfarande var lite trasig. Kom direkt från isoleringen där han suttit efter ett självmordsförsök.

Kent som vanligtvis skulle varit där, hade gått hem tidigare. Känt sig dålig och febrig.
Hon satte sig ned på stolen och lutade sig tillbaka. Två timmar, sen skulle hon åka hem och lägga sig i sängen. Och hon hoppades att svetten i hennes panna inte hade något som helst med febern som härjade runt på fängelset att göra. Hon var bara lite stressad. Och den unga mannen som satt lutad mot väggen inne i cellen, var inte vem som helst. Hans brott var hemskt, men hon hade hört rykten om att hans historia hade många snäva svängar.