del 9

Del 9



"Meki!"

Bill vände sig om, lät de små gruskornen slipa spår i hans skosulor när friktionen tog vid. Lät minnena gnissla, när tyngden lades på avtrycken. Höll kvar blicken framför sig när blicken färdades över väggen i takt med att kroppen vände sig om. Höll kvar sig själv, sitt kaos. Stannade, mitt emot brodern han intalat sig själv var död. Höll kvar sig själv, sin förvirring.

Toms läppar formade de fyra bokstäverna som gett personen sitt namn. De små rörelserna som han fyllt hela block med. Som Tom stirrat sig trött på när han inte kunde minnas vem den personen egentligen var. Varför han fyllt papper efter papper utav bläck och färg med just dessa fyra bokstäver?
Ett B, Ett I och två L... Bill

Bill hade flyttat ut ena foten längre till vänster och gett sig själv lite mer utrymme att hålla balansen på. Ett axelbrett avstånd mellan hälarna. Glipan mellan hans läppar fuktades och de synliga käkbenen spändes. Snett bakom tittade han. Snett bakom sin broders tinning, på väggen. På den lilla sprickan som nästan var formad som ett S. Lät foten glida ut mot sidan lite mer. Höll kvar sig själv.

Tom hade gett upp balansen och låtit ryggen ta stöd mot väggen igen. Lät den lite mer stabila materian ansvara över den pressade luften som trycktes emot honom. Han hade sagt det tyst, smeknamnet han gett sin bror när de var små. Nästan viskat fram det. Men han hade fått en reaktion från personen som hade vänt ryggen till. Nu var ryggen vänd bort ifrån Tom, med den främre delan av skorna pekandes mot hans egna. Han hade följt de svarta byxorna och den grå skjortan. Ögonen hade inspekterat varje litet veck i tyget och försökt kämpa sig upp mot ansiktet, men aldrig kom han längre än upp till hakan. Sen var det någon sorts spärr inom honom som aktiverades. En rädsla.

Ibland känns en minut som flera timmar. Att ta sig från en punkt till en annan och kämpa mot vilken förnekelse som var rätt att använda. Framför Bill, framför Tom, stod plötsligt någon som inte borde finnas. En person som givits titeln "ej existerande" En tvillingbror som för väldigt länge sedan plötsligt bara försvann. Försvann från Tom. Försvann från Bill. Försvann från världen och försväntades att aldrig bli sedd igen.

Ett osäkert steg togs och lite utav det där obegripliga avståndet kortades ned. Trycket pressade Tom lite längre mot väggen, fick kroppen att fasa över vilken reaktion som väntade. För hur skulle han reagera efter alla dessa år?

Bill tog ett steg närmre såg hur osäker Tom var. Bill var lika förvirrad själv. I över en vecka hade han haft den där känslan inom sig, att något var annorlunda. Som att något bara väntade på att hoppa på honom och slå honom gul och blå och vända upp och ned på allt. Och Bill hade ständigt letat tecken efter vad det kunde vara? Låtit sig känna efter och analyserat vad som hade hänt före och efter att den där känslan sagt något. Försökt komma på vad som aktiverade det. Men inget.

Bill tog ett steg till. Ett steg för honom.

Egentligen visste de båda vilka de var för varandra. Tom hade sett det redan där ute i matsalen, bara inte tillåtit sig själv att tro. Bill hade inte avbrutit mexikanen och försvarat Tom för ingenting. Det var rösten, när Tom bad mexikanen om förlåtelse. Instinkten att försvara hade tagit över Bill. Som alltid för alla de där åren sedan. De var dem två, tvillingarna mot resten av världen.

Bill tog ett steg till.

Tre meter hade kortats ned till en meter.
Tom var lite kortare än Bill, som alltid.

De båda bröderna andades tungt och lät blicken vandra över varandras ansikten. Försökte minnas varandra, sätta ihop alla minnen som dök upp inom dem med personen som stod framför och meningar som spelades upp. Bill lyfte armen och lät fingret nudda vid Toms ögonbryn. Lät det smeka över det ytliga ärret som gömde sig under små hårstråna. Och han log. Tom kände klumpen i bröstet växa till enorm storlek. Drog in doften från sin bror, kände hur en ström av nostalgi blixtrade genom hans kropp när han kände sin hud bli smekt av Bills fingrar.

"Du fick det där ärret när du ramlade rakt in i ett träd på din cykel"
Tom nickade och och skrattade tyst. Det var skönt. Med ett leende tittade han upp på sin tvillingbror och suckade.
"Herregud! Hur länge sen är det nu?"
Bill ryckte på ena ögonbrynet, så där som bara han kunde göra och svarade. "15 år"
Tom fortsattte:"15 år, två månader och.." Bill avbröt: "7 dagar...och ungefär 5 timmar sedan"

De hade bara varit 7 år när de skiljdes åt, men vissa saker glömmer man aldrig.
"Du var bara borta helt plötsligt en dag?" Tom visste inte om det var ett påstående eller mer en fråga han ställde Bill. Han hade kommit hem från sin mormor den där söndagen och inte kunnat hitta sin bror. Efter den dagen slutade hans familj att prata om Bill. Han slutade existera.

"Du med" Deras leenden dog ut och tankarna drogs tillbaka in i tystnad. In i 15 år av tystnad och den där bultande värken tog tag om dem. Bill insåg varför senaste veckan dragit i honom. Han lät handen rätta till Toms skjorta och svalde. De hade aldrig varit så här nära varandra sedan någon särade på dem. Det var naturligt, trådarna försökte laga och knyta ihop igen. Bill och Toms syskonband hade varit fascinerande, utöver det vanliga. Var kanske fortfarande?

"Varför hörde ni aldrig av er?" Frågade Bill, sänkte blicken och släppte kroppskontakten med Tom och hans skjorta. Plötsligt hade en äldre kvinna och två polismän kommit och hämtat honom när han satt uppe på sitt rum och ritade i sitt block. Mamma hade kramat om honom och sen hörde han aldrig nåt mer? "Varför Tom?"

"Jag försökte, hela tiden" svarade Tom. Efter tystnad kommer frågor. Kommer ångest. Tom kände den brännande känslan som sakta steg inom honom. "Men ingen ville berätta för mig vart du tagit vägen. Jag visste inte var du var, Bill" Toms röst darrade och ilskan kom upp. Allt kändes så orättvist. I flera år hade Tom gått omkring och känt sig misshandlad av hjälplöshet.

Han tittade upp på Bill och kände ilskan riktas åt ett annat håll. "Varför hörde aldrig du av dig? Du visste vart jag var" Han visste inte hur många nätter han hade legat vaken och lyssnat efter ljud, efter röster som på något sätt kunde avslöja varför han helt plötsligt blev enda barnet i familjen? Och varje gång det ringde på dörrklockan eller telefonen ringde, förväntade han att få se Bill ute på trappen eller höra Bills röst i telefonen. Tom själv hade aldrig någon chans att kunna försvara sig själv och sin bror. De vuxna verkade ha glömt bort hans ena halva helt plötsligt. "Du visste i alla fall vart jag, vart VI bodde"

"Ni hade flyttat när jag lyckades rymma därifrån"
Tom nickade och kom ihåg att de faktiskt flyttade ganska snart efter att Bill försvunnit. Men det var inte nog. "Varför frågade du inte bara grannen, Ann visste mycket väl vart vi hade flyttat" frågade Tom uppgivet och besviket. "Du vet att hon hade hjälpt dig" Och Tom kunde inte för en sekund förstå varför Bill inte hade försökt mer?

Bill puttade till Tom och ökade på avståndet mellan dem. Rynkan i hans panna hade blivit djupare, allvarligare. "Ni gav bort mig, Tom" Och Bills tonläge var mörkt och sårat. "Ni ville inte ha mig längre, adopterade bort mig" Och han gav Tom ännu ett slag över axeln. Inte hårt, mer som en markering. "Jag kände mig inte välkommen längre, så varför skulle jag jaga när ingen annan gjorde det?" Bill svalde hårt, ryckte på axlarna och försökte lugna ner sitt kaos.

Och tystnaden tog plats igen.

Det var svårt för dem båda att veta, nånting överhuvudtaget. Att som sjuåring få uppleva något så traumatiskt, hade påverkat dem som individ mer än de hade räknat med. Något som de inte tänkt på, men snart skulle få reda på. När ens hela liv har spenderats med en enda person. När alla tankar och drömmar, all gråt och alla skratt som slutat i kramp på golvet med tårarna sputandes. När allt som på något sätt påverkat den ena, har delats med till den andra. När allt det slits upp och aldrig får någon förklaring, inga svar eller tröst. Det skapar en glipa i beteendet.

Tom ville säga något som gjorde allt bättre, men det fanns egentligen inget att säga. De båda var bara barn när det hände. Det hände och de hade båda fått lov att lära sig leva med det.
"Så jag antar att det rann ut i sanden helt enkelt?" Tom skrapade foten längst golvet och rullade runt en liten sten han hittat. "Vi...det glömdes bort helt enkelt"

Och i deras öron lät det så obegripligt. För när de nu stod där, öga mot öga, kändes dessa 15 år som ingenting. Tom hade fortfarande samma ärr över ögonbrynet och Bills ena ögonbryn levde fortfarande sitt egna liv. De hade fortfarande samma botten i sina röster och deras kroppar kände fortfarande igen varandras rörelser. Men ändå var de helt främmande för varandra. "Jo, jag antar att det gjorde det" Bill kliade sig i ögat, kanske torkade bort något ur ögonvrån. Tom var inte säker.

"Jag eh...ja..jag måste nog gå" Bills röst tappade kraft mellan orden och han pekade med handen åt vänster, bort mot korridoren för att visa vad han menade. Tom nickade och kände sig besvärad. Det var inte så här det skulle vara, eller? Total förvirring. Han visste inte hur många gånger han hade fantiserat om just detta ögonblick, och aldrig hade han ens varit i närheten av det här. Det var Bill, hans tvillingbror.

Bill tittade på honom en sista gång, gav en lika förvirrad blick tillbaka. Vände sig om och tog tre steg ifrån honom. Och alla tre stegen kändes lika stickande för dem båda. För hur lämnar man dessa 15 år bakom sig igen? De var fortfarande bröder, hade trots allt delat livmoder med varandra och kunnat varandra utan och innan. Men ändå var de främlingar för varandra. De kände igen det yttre, vissa delar av det inre. Som att Tom fortfarande rev med pekfingrets nagel mot tummens hud när han var nervös. Som att Bill fortfarande tuggade på insidan av höger läpp när han inte visste vad han skulle säga. Men mer än så var det inte. Båda hade utvecklats till sin egen individ och det var inte lika självklart längre att de kunde läsa varandras tankar.

Mitt i det fjärde steget stannade Bill till.
"Men, kommer jag få se dig igen?" Toms osäkra, sökande fråga hördes bakom honom och han kom på sig själv med att le. Bill kände hur värmen steg i bröstet och han nickade. "Om du vill...så kommer du att få se mig igen" Bakom hans rygg stod Tom med kinder som genast fått en varmare ton. Med ett hjärta och en saknad som fått ny kraft. "Det vill jag"

Del 8

Del 8



Med ena handen, stöttandes, följandes de långsamma meter han gick längst väggen på väg till sin cell, jobbade Toms bröst för full kapacitet att försöka hålla ihop det som slog där inne. För att hålla ihop huden som spände och sträckte och kändes alldeles för litet för hans kropp. Stegen var tunga och stumma, förde sig sakta fram. Visste inte riktigt vart de ville ta honom? För även om han ville springa, även om han ville skrika och klättra på väggarna, slå stora hål i väggen med nävarna, kändes hans största framgång att han ens klarade av att stå upp. För det kändes som att tvinga sig fram i en tjock lera, varje steg han tog. Varje andetag han tvingade i sig själv.

”Bill, det var Bill jag pratade med”

Visst kände Tom igen de där öronen, de som såg ut som små kotletter. Och alldeles säkert hade den där temperatur förändringen inuti hans bröst, berott på att han tyckte sig se något igenkännande i de höga kindbenen och den putande överläppen. Visst hade han sett flera olika punkter i den där killens ansikte som påminde alldeles för mycket om hans egna ansikte. Och nog hade han önskat, hoppats och velat att tiden kunde ta några steg tillbaka. Ångra de senaste 15 åren och låta dem försöka igen. Ge dem kunskapen om vad framtiden kunde göra mot dem och kämpa emot. Kämpa för en annan framtid. Samma sekund som Jane hade upprepat det där namnet för en tredje gång, hade en värk tagit tag om honom. En värk som sade åt honom att han ville tillbaka. Ville ta tillbaka allt de hade förlorat tillsammans, utan varandra.

Snubblandes runt hörnet stannade Tom till och lutade sig mot väggen. Pannan fick agera balanshållare när han tvingade ned några djupa andetag och hoppades lindra yrseln som snurrat runt i hans huvud ända sedan han lämnade Jane."Vad fan är det här?" Skinnet som skyddade hans pannben, gnuggades mot den sträva ytan som målats på den vit/grå väggen. "Det kan inte..." En hård spark in i väggen av Toms ben fick honom att kvida till av smärta. "Nej, jag inbillar mig" Tom nickade och höll med sig själv. Så måste det ha varit, inbillelse. Stress. Nickandet blev mer intensivt. Jo, så måste det vara!

"Tttttoom!"
Upptäckten av att den annars tysta korridoren, nu ljudsattes av en mörk, rosslig röst fick Tom att genast vända sig om. Hans namn ropades ut och alla bokstäver drog ut och avslutades med en hånande suck. Mot honom kom Juan gåendes, mexicanen. Han nästan skuttade fram, nöjd över att sprungit på Tom. Det syntes på det fula flinet som avslöjade att en tand fattades. Tom kunde inte låta bli, men automatiskt skrattade han lite tyst för sig själv. Juan hade samma leende som en femåring som stolt vill visa upp siin glugg där mjölkltanden en gång satt.

"Haha, vad är det som är så roligt, Tom?"
Och det faktum att den saknade tanden även medförde en tyst, men ändå hörbar läspning, gjorde det svårare för Tom att hålla sig allvarlig. Som sagt, Tom hade alltid haft svårt för att hålla sig till en enda värld, när han visste att han hade tillgång till så många. Han blandade gärna ihop dem, och det kunde få sina konsekvenser. Inget han hade för avsikt att lära sig skilja på dock. Så han lät den ena mungipan stanna där uppe och roa sig åt sitt verk. Det var trots allt Tom som slagit ut tanden på Juan. Det seriösa skulle komma snart oavsett.

Mellan de två var det endast ett par steg nu och Juan hade ökat på stegen allt eftersom Tom brydde sig allt mindre om hans hot. För Juan var det ett hån. För Tom var det en flykt från en annan värld, en väldigt gammal undanknuffad värld. Han trodde aldrig att han skulle känna sig lättad över att få se mexikanen.

Den instängda andedräkten lade sig över Toms ansikte och han fick hålla tillbaka.
"Tänk att jag har väldigt svårt att förstå varför du ens försöker tycka det här är roligt?" Juan hade stannat alldeles framför Tom, tryckt in sin blick i Toms bruna ögon. Genom tröjan, känner Tom hur något vasst petar honom i magen. Hur Juan lägger tyngden mer och mer på honom och försöker gömma sin ena hand så mycket som möjligt. "För jag ser faktiskt inget som skulle kunna roa dig just nu?" Hånfullt skrattade Juan åt honom. Visade tomrummet efter tanden Tom slagit ut, och påvisade att det fortfarande var Juan som hade all makt. Att han var den starkare utav de två.

Tom skakade hackigt på huvudet. "Nej, jag tycker inte alls det är roligt. Förlåt att det verkade så"
Toms puls skenade, händerna tog tag i varandra bakom ryggen för att dölja sina skakningar. Juan tryckte udden lite längre ini den mjuka vävnanden på Toms framsida av kroppen. Inte så att det gick hål, bara så att han kunde visa vart han stod. "Jag vet inte jag?" Mexikanens ansikte hade kommit obehagligt nära Toms. Fick andedräkten som stank utav främmande kryddor att klistra sig fast på Toms ansikte. "Vet inte vad vi ska hitta på för att jag ska kunna ta emot din förlåtelse?" Tom svalde, försökte att inte svälja så hårt. Försökte smyga saliven förbi sitt adamsäpple utan att göra ett ljud.

"Nu får du fan ge dig. Allt ditt skitsnack gör mig illamående!"
Både Tom och mexikanen blev lika chockade när plötsligt en knytnäve for fram och slog till det känsliga adamsäpplet på Juan. Mexikanen tappade fokus, tappade den hemmagjorda kniven av en tillsågad träbit, tog sig för halsen och stapplade bort mot den andra väggen. Gjorde sitt allra yttersta för att tvinga ned syre i den misshandlade halsen. Under tiden stod Tom kvar på sin plats, halvt medveten, halvt chockad över vad som hade hänt. Från att ha fått sett flashbacks utav sitt liv och trott att den sista timmen var kommen, känt den vassa eggen, till att helt plötsligt bli räddad utav... Till slut lyckades Tom slita blicken från den stackars mexikanen som låg på golvet och kippade efter luft, och såg upp på mannen som räddat honom.

Tänk er hur två lastbilar frontalkrockar med varandra. Hur all last de bar på, flyger iväg, sprids ut och blandas ihop med varandra. Försök att föreställa er den kraft som släpps lös när den ena rörande kraften, plötsligt stoppas av en annan rörlig kraft. När det tar totalstopp! Ett liv slungas åt ett håll.

Mexikanen kunde inte andas, Tom kunde inte andas.

"Är du ok?"
Den darrande, osäkra rösten nådde Toms öron. Läpparna som uttalades orden, hade lyckats satt Tom i trans. Precis som allt annat som hörde den andra personen till. De små söta öronen, det lilla födelsemärket vid läppen, de hasselnötsbruna ögonen. Tom dissekerade varje millimeter av det motsatta ansiktet och han kände hur benen tappade kraft vid sekunden. En stum nick till svar på frågan. Han var inte död i alla fall.

Mitt emot Tom stod en person som påminde alldeles för mycket om någon som betytt allt. Men det var många år sedan nu. Alldeles för många år sedan för att han skulle kunna komma ihåg allt. Vad sa att han inte var inne i ännu en utav sina världar just då? Han hade trots allt just blivit mordhotad och chock kan mixtra rejält med hjärnan. Hur kunde han vara säker på att just den mannen som stod en meter ifrån honom, var just den han önskade att det var?

Tom fuktade läpparna och frigjorde sig från väggen, ställde sig upp. Han visste inte vad han skulle säga? Det var för mycket som krigade inom honom just nu. Men han började försöka formulera ett tack. Försökte få fram stavelsen för att visa tacksamhet för att personen räddat hans liv.
"Tom?"

Det skrek innuti hans huvud. Att få höra sitt namn uttalas av en röst, av det där speciella tonläget som han visste bara en människa kunde få till. Att efter 15 år, få sitt namn uttalat igen...på ett exakt likadant sätt som sin bror. Sin bort adopterade bror. Det var mer än Tom klarade av. Mordhot och fängelse, inga problem. En gammal värld som plötsligt slängs rakt upp i ansiktet på honom...inte ok!

"Nej...jag menade tack!"
Mannen som räddat hans liv sänkte genast sin axlar och en besviken min tog över hans ansikte. Som att han hade hoppats på ett annat svar. Som att han hade tänkt samma sak som Tom.

"Åh, ingen fara!" Personen gjorde ett försök till att le. Det slutade i någon halvdant och han vände sig om för att gå därifrån. Nästan med lika tunga steg som Tom tidigare tagit.

Med en en dov duns, lutade sig Tom återigen mot väggen i full panik. 15 år, mycket kan ha hänt sen dess. Bara för att vissa delar påminde, behövde inte det betyda att det måste. Bara för att han visste Toms namn, behövde inte det betyda att han vetat det sedan innan. Det var många "bara för att" som singlade runt i Toms hjärna. Han ville tro, men han vågade inte. Inte än.

Men han fick lov att prova.

"Meki"
Tom ropade tyst efter personen, kanske i hopp om att han inte skulle höra. Då hade Tom alltid en orsak att skylla på om det inte skulle bli någon reaktion. Men personen framför saktade in, stannade mitt i steget...

Del 7

Runt borden satt dom, alla i samma färg och åt ur den lilla plast behållaren med mat. Idag bjöds det på en sorts pasta gratäng, full av grönsaker han kunde spy åt. Broccoli. Med en äcklad min vände han bort blicken och vred kroppen åt vänster, ut mot den avdelningen av matsalen som bestod av några soffor och lägre bord. I ena soffan satt två lite äldre män och pratade med varandra, annars var det tomt på folk. De andra satt och tuggade på sin fabrikerat tillagade mat och drack sin äckliga mjölk.

Bill lät ögonen vila på golvet. Det var sten, grått och repigt. Kallt.

För två timmar sedan hade han lämnat psykologens kontor och blivit beviljad att få flytta ut ur sin självmords säkrade cell. Jane hade mött honom utanför i korridoren och följt med honom tillbaka för att hämta upp sina sista saker. Den extra tröjan han hade och tofflorna han fått. Mer än så hade han inte. Det hade kommit krypandes de senaste dagarna, insikten om att han egentligen inte hade något längre. Så egentligen följde han bara med Jane tillbaka för hennes skull. För att hon skulle få fråga i lugn och ro, om han var ok? Och för att han skulle få svara henne att hon inte behövde oroa sig, han var ok.

Det hade synts på henne hela dagen att hon oroade sig för honom. Och kanske, eller antagligen, hade han betett sig alldeles för mycket som ett svin mot henne. Hon försökte, hade alltid ett uppmuntrande leende som väntade om han ville ta emot det. Aldrig hade Bill känt att hon på något sätt dömt honom och vägrat förstå honom på grund av brottet han faktiskt begått. Så han följde med Jane tillbaka och försökte ge tillbaka lite utav den respekt han fått av henne.

"Eller vad tycker du om saken?"
Den skrovliga rösten fick Bill att förvånat hoppa till. En utav männen i soffan tittade frågande på honom, och Bill skakade frågande tillbaka på huvudet. De två gubbarna skrattade åt honom och viftade bort frågan med handen. Skrattade åt den stackars nya killen som inte ens vågade sitta och äta med de andra intagna.

"Fan alltså"
Det hade tagit Bill nästan en timme att försöka övertyga psykologen om att han var redo att flytta ut till de andra igen. Att han inte längre hade dödslängtan och inte skulle försöka sig på något liknande igen. Han hade dragit lögn efter lögn. "Jag funderar på att kanske försöka studera något, språk eller litteartur. Kanske till och med skriva en bok" Han skulle ju ha tid för det. Inget utav det var sant. Kanske den delen om att han inte kände sig tillräckligt deprimerad för att vira lakanet om halsen igen. Inte för tillfället. Men ok var han inte.

"Hej Bill"
Jane hade ställt sig alldeles brevid honom och lade en hand på hans axel. "Hur är det?"
Bill tittade ned i golvet igen. Det kändes hårt, grått...och repigt. Förbannat instängt.

"Det känns lite lättare än jag hade förväntat mig" Armen lyftes och kliade besvärat på axeln. Jane klämde åt hans andra axel med sin hand, lätt men bestämt. "Är det säkert?" Han bet ihop och tvingade upp ena mungipan för att dölja sin lögn. Tittade upp på henne och nickade. "Det är säkert. Lite läskigt, men skönt att få träffa lite andra människor igen." Han hade inte pratat med någon sedan han kom dit, bara suttit för sig själv och undvikit dem.

Men Jane verkade nöjd och ett leende lyste upp hennes ansikte. "Det gör mig glad, Bill. Ge inte upp!" Och precis då ville han slänga sig i hennes famn och be henne ta hand om honom. Be henne låta honom gråta sig uttorkad mot hennes tröja, be henne stryka honom över håret tills han somnade. För han behövde någon som gjorde allt det. Någon som tillät honom att bete sig om en tioåring igen och kunde ta hand om alla hans sprickor och ojämnheter. Men han höll inne, bet ihop lite hårdare och log tillbaka. För han var inte tio, och han visste att man inte alltid kan bete sig som man vill utan att det får konsekvenser.

Jane strök hans axel en sista gång lite diskret och visade att hon skulle gå vidare. Han nickade förstående och gick tillbaka till att stirra ned i golvet. Det enda vettiga han kunde komma på. Bakom sig kunde han höra Janes röst och hur hon hälsade på någon " Hej Tom!" Och Bills mage knöt sig igen. Hur kunde han ha glömt bort det namnet?






Med en inspekterande blick förde han gaffeln närmre sin mun och godkände. Idag bjöds det på pasta och broccoli gratäng och de små gröna bitarna gjorde honom illamående. Han kunde för allt i världen inte förstå hur någon kunde tycka om de där missformade sakerna?

Redan innan Tom hade lagt sig natten innan, hade han haft huvudvärk, och nu blev det bara värre och värre. Broccolin hade säkert inte hjälpt det minsta. Han lade ned gaffeln och suckade när han begravde huvudet i händerna. Kunde inte den här dagen ta slut snart?

Med besvärade steg gick han för att lämna brickan, dock alltid med ett vakande öga mot vad som hände runt omkring. De var endast tillåtna att äta med plast bestick, säkerthets åtgärd såklart. Men alla visste att allt gick att få, bara man kunde betala för det och hade rätt kontakter. Och Tom tvivlade inte en sekund på att mexikanen, Juan som han tydligen hette, hade allt det där. Kontakter och pengar. Och Tom var inte hans största idol för tillfället.

Tom hade inget emot att sitta i fängelse, inte när han visste att det bara var tillfälligt. De långa dagarna, alla strikta regler och begränsningar, det kunde han ta. Men att ständigt behöva gå runt och vara rädd för att någon skulle komma med hot och misshandla honom om han inte gjorde som de sa, började tära på hans psyke. Ibland fick han för sig att han såg saker i syne. Saker eller personer han minst av allt skulle förväntat sig att se.

Borta vid ett bord stod Jane och pratade med en annan kille. Lång och smal. Killen verkade inte riktigt kunna slita blicken från golvet. Kanske han kunde fråga Jane om han fick gå tillbaka till sitt rum lite tidigare och vila. Hon brukade ju kunna förstå honom och vara hjälpsam, till skillnad mot de andra vakterna.

Tom började gå mot Janes och den andra killens håll och kände plötsligt ett stung av avundsjuka när Jane lade handen på den andra killens axel. Det kändes löjligt, lite patetiskt att han skulle bli svartsjuk på något sådant. Men Jane var hans enda vän här inne, och han erkände för sig själv att kanske ansåg sig ha lite ensamrätt över henne. Alla andra hade ju varandra. Tom nöp sig själv i armen för att skaka av sig tankarna och koncentrerade sig istället på att få till en bra formulering till varför han skulle få special behandling och få gå tillbaka redan.

För att få det så bra som möjligt harklade han sig för att inte riskera att låta svag eller osäker. Några steg ifrån dem saktar Tom in stegen. Den andra killen, den där långa smala killen som verkade ha tappat hakan helt...han kändes bekant. Men vem kunde Tom känna här inne? Vem kände han som hade så speciella, lite missformade öron? Han försökte leta igenom alla minnesbilder på alla han kände, alla han misstänkte kunde sitta i fängelse, men ingen verkade stämma. Ändå kände han igen det där ansiktet så väl? Om han bara kunde titta dit, då kanske...

"Det gör mig glad, Bill. Ge inte upp!"
När Tom hörde Janes röst och det hon sa, han var säker på att någon stötte i honom och knuffade till honom. Snabbt vände han sig om, men det var ingen där.
"Hej Tom" Han hoppade till och vände sig om tillbaka för att möta Janes muntra ansikte. Toms ben verkade ha fått extra tyngd för plötsligt kunde han inte röra dom längre. Han växlade mellan att se åt Janes håll och bort mot den andra killen håll. Han som gått tillbaka till att titta ned i golvet. Han med det där lilla utåtstående födelsemärket alldeles vid läppen.

"Hej" Tom svalde och försökte få ordning på sig själv. "Vem var det du pr..." Rösten försvann när killen vände huvudet något åt hans håll och Tom kunde se de långa mörka ögonfransarna. Jane rynkade pannan och tittade åt samma håll. Kunde inte förstå varför Tom var så blek i ansiktet?
"Åh, det var Bill jag pratade lite med, han är ny här. Kom ungefär samtidigt som dig" Tom svalde igen och tappade taget om andetaget han just tagit. "Förlåt, men vad sa du?" Tom låste fast sina ögon i hennes för att se till att han fick det 100% korrekt, den här gången, hennes svar.
"Bill, han heter Bill"

Del 6

Året var inne på sin sista vecka i Juni, på torsdag skulle den ta slut, månaden. Nu var det måndag, måndag eftermiddag och solstrålarna som efter klockan fem gömde sig bakom de stora träden kämpade för att ta sig igenom. Så fort chansen kom, när vinden tog tag i de tunna bladen och förde dem åt sidan, letade sig solen igenom och bländade honom i ögonen. Kisande såg han mot det ljusa suddiga klotet och suckade.

Det var en halvtimme kvar innan klockan slog sex på kvällen och han fick lov att gå tillbaka in. Men han ville inte in. Visst att väggen han lutade sig mot var stenhård och hans revben ömmade så fort han rörde på sig. Sängen som väntade på honom där inne var mjukare och skulle vara mer behaglig mot hans kropp. Visst att det inte fanns mygg där inne, mygg eller någon annan insekt som kunde bita honom. Och det var varmare, där inne i hans djur fria säng.

Tom lutade bakhuvudet mot tegelväggen, lät de envisa strålarna värma det sista de hann med. Vidgade näsborrarna och lät lungorna fylla upp sig själva med den friska luften och höll den inne en kort sekund. Men där inne, där fanns ingen luft, inget syre att leva av. Där inne, bakom de grå väggarna, inlåst i sin cell, var han så fången han kunde bli. Ingen att prata med och med ständig oro för att bli överfallen igen.

Och mörkret under natten,det där instängda mörka ensamma skrämde honom.

Tom tittade bort mot en annan del utav den inhägnade gården. Försökte se utan att behöva lyfta handen för att skymma solen. Ville inte visa att han faktiskt brydde sig om att de befann sig just där. De där fyra killarna som stått där hela tiden och disskuterat, antagligen honom. Antagligen för att hålla koll på honom, mexikanens vänner. Se till att Tom inte gjorde för mycket väsen av sig och sa fel saker till fel människor.

Tom tog sig för axeln och grimaserade lätt när han tryckte på det stora blåmärket som täckte överarmen. Påminde sig själv om varför han alltid satt i samma hörn, nära vakten och diskret försökte hålla sig borta från alla andra. Påminde sig själv om att hans vistelse där bara var tillfällig, skulle sluta som tillfällig. Han tryckte in pekfingret hårade. Påminde sig själv om att uppföra sig och leka feg om det var det som krävdes för att hålla sig borta från bråk.

På lunchen idag hade Tom sett honom, mexikanen, komma gåendes emot honom när han skulle lämna brickan. Reflexen var att brösta upp sig, lyfta hakan något högre och lägga på den där stela oåtkomliga fasaden. Tom hade gått några steg närme, innan han tvingade sig själv ned på jorden igen och vek av. Han ville slå tillbaka, och försvara sin heder. Med hela knytnäven som värkte av hämnd, hade han böjt ned huvudet och känt hur skammen brände i ryggen när han hörde skratten bakom sig.

Men han kunde inte riskera något när han satt i fängelset. Han fick lov att komma därifrån.






En minut efter att minutvisaren passerat halvsex, knackade Jane på dörren in till Bills cell. Genom det lilla fönstret hade hon sett att han låg i sängen, gömd under täcket så att endast hans panna syntes. Han hade legat så hela helgen, avskärmat sig från alla som försökt ta kontakt med honom.

"Bill" Försiktigt knackade hon på rutan för att göra honom uppmärksam på att hon var där. Hon fortsatte att knacka och till slut såg hon ett irriterat öga titta fram under täcket.
"Ställ dig upp, Bill. Du ska få komma ut ett tag"

Jane hade längtat efter det här ögonblicket, när hon skulle få komma med den glada nyheten. Bill hade suttit inlåst i sitt lilla rum i snart en hel vecka, och hon förstod att hans humör hade sjunkit. I början hade de pratat med varandra, men nu var han helt innesluten i sig själv. Han låg bara där i sängen och vred på sig. På onsdag hade han möte med läkaren och hon hoppades för hans egen skull att han skulle klara av sin utvärdering och få komma ut till de andra intagna. Bill behövde lite liv och rörelse för att komma tillbaka igen. Det förstod väl vem som helst att man blir deprimerad av att sitta inlåst i ett rum dygnet runt.

Reaktionerna var dåliga från Bills sida, så hon vinkade dit Bob för hjälp.
"Kan du hjälpa till här" Jane nickade åt Bills håll och rynkade pannan. Hon hade hoppats på lite mer aktivitet där inne. Bob ställde sig brevid och placerade handen på den korta batongen som satt vid hans sida. Bara för säkerhets skull.

Jane låste upp låset och öppnade sakta dörren.
"Bill, du måste vakna nu"
Dörren var öppen och hon tog ett prövande steg längre in. "Bill, kom igen nu. Vi ska gå ut och få lite frisk luft" Det rörde sig under täcket och han drog ned täcket så hela ansiktet syntes. Det smala ansiktet hade påsar under ögonen och ett slags matt skimmer över ögonen. Jane stannade till och log uppmuntrande åt honom. "Hopp upp nu, Bill"

Ett grymtande hördes från Bills mun och något irriterat började han sätta sig upp, stel i kroppen. "Ska vi ut?" Bill tittade misstänksamt på Jane och gnuggade gruset ur ögonen. Hon nickade och viftade med handen för att visa att hon ville skynda på honom. Han suckade och placerade fötterna på golvet. Då tog även Bob ett steg in i det lilla rummet och Bill kunde inte undgå att lägga märke till den svarta batongen som knäppts lös i Bobs bälte och handen som var redo att greppa.

"Alltså, Bob..." Trött och aningen besviken skakade han på huvudet åt den manliga vakten och gav tinningen en lätt massage. Jane följde Bills blick och insåg vad han menade. "Bill, det hör till rutinerna. Vi måste följa säkerhets föreskrifterna" Och med det sagt, förde hon handen till bältets sida och knäppte lös ett par handbojor. "Jag är ledsen, men du måste sätta på dig de här" Hon kastade dem på golvet framför Bill och visade med hakan att han skulle plocka upp dem och sätta runt sina handleder.

Bill bet ihop och malde kindbenen mot varandra.
"Kan vi inte bara skita i allt det här. Jag är trött"
Bill hade tappat lusten. När allt behövdes planeras och förberedas. Tecknas upp som att värsta tänkbara scenario skulle kunna utspelas, hade han ingen lust att spela med längre. Då stannade han helldre kvar i sin säng och hoppades att dygnen, åren skulle gå lite fortare. Eller att han skulle ha sån tur att taket rasade in på honom.

"Absolut inte, nu är det du som sätter på dig dom där och följer med oss ut. Du behöver lite frisk luft för att kunna få bort dom där påsarna under ögonen." Lite besviken över att ha gått hela dagen och förväntat sig ett uppskattat leende, skärpte Jane till tonläget på sin röst och gav honom en order istället för ett erbjudande.

Bill tog på sig skorna och kände att han ville ge henne mothugg. Han ville börja käfta emot Jane och ifrågasätta hur det var möjligt att dessa två människor hade tillåtelse att få köra med honom hur de ville. Men han visste att han inte skulle ha något konkret att komma med där. Han visste redan svaret på alla sina frågor, allt för väl. De hade rätt, han hade fel. Alltid!

Bill reste sig upp och visade med handlederna att handfängslet var riktigt åtdraget genom att försöka dra isär dem. Nöjt, sa Jane att han kunde komma mot dörren och stanna alldeles utanför öppningen. Med Bob framför sig och Jane bakom, gick de sedan vidare mot den andra dörren som ledde ut ur den slutna avdelningen.

“Har du nån gång haft en hund?” Frågade Bill till den som tog åt sig att bli kallad "du".

Bill letade in sitt pekfinger mellan stålet på handbojan och den tunna huden som satt på insidan av handleden och smekte där huden blivit irriterad av den vassa kanten av fängslet. Bob stannade till framför honom och väntade på att Bill skulle göra samma sak. Bill stannade, Bob kontrollerade att Jane var med bakom de två och drog sedan passerkortet över den lilla kortläsaren så det gröna ljuset tändes och dörren öppnades.

Jane kom upp brevid honom. ”Nej, inte som jag kommer ihåg. Jag var för liten”
Bill kände en avsmak bildas i hans mun och såg inte att Bob försökte få ögonkontakt med honom några steg längre framför.

Istället puttade Jane till BIll lite lätt i sidan för att visa att han skulle fortsätta framåt. Ut genom dörren och följa efter Bob. De tog några steg innan nästa dörr kom och Bob vände sig om mot honom igen. ”Stanna där medans jag öppnar” Han sa det med en sträng monotom röst.

Bill svalde och bet ihop.

”Men nu har du det” Han vände något på huvudet så ansiktet vinklades mot Janes blick. ”Titta, jag kan till och med kommandot plats”

Halvt utputtad av en irriterad Jane, möttes Bill av en liten inhägnad gräsplätt med en mindre fyrkant av stenplattor alldeles vid grinden. Jane stängde grinden om bakom Bill och bad honom sträcka fram handlederna för att ta av handfängslet. ”Har du en pinne, kanske vi kan kasta lite apport” Den rakade unga mannen kunde inte låta bli att visa hur missnöjd han var med tillvaron. Varför kunde han inte bara fått ligga kvar i sin säng och slippa känna sig förödmjukad?

Bill gick ut på den lilla inhägnade gräsplanen och skakade på huvudet. ”Bill, kom igen...” Jane ville gå efter och prata med honom, ta reda på varför den plötsliga humörsvägningen. Klappa till honom på kinden och be honom skärpa sig, växa upp. Men Bills kroppspråk och ryggtavlan han vändt mot henne, tydde på att hon inte var välkommen. Så hon stannade kvar, satte sig ned på bänken som fanns alldeles utanför stängslet. Lade ena benet över det andra och iaktog honom när han stod borta vid kortsidan längst bort och stirrade ut genom öglorna i stängslet.

Med händerna hårt greppandes om stängslet tvingade Bill den hotande tåren att hålla sig kvar uppe i ögonvrån. Det var något fel på honom. De senaste dagarna hade allt bara blivit fel. Hur han än gjorde, hur han är satt eller låg, var det något som skavde nånstanns på honom. Inom honom. Som att en tyngd placerats inom honom, som alltid fick den ena sidan av honom att vägra tyngre och ge honom slagsida. För han sjönk verkligen nu.

Bill såg bort över en tom gräsplan och vidare bort mot en likadan gård som han satts i, men större. Där gick flera olika grupper omkring. Några spelade basket eller hade lagt sig på gräset i solen. Händerna greppade hårdare om stängslet. Han hörde skratt.

"När ska jag få skratta igen?" viskade han tyst för sig själv.

För Bill var det overkligt att han skulle få spendera resten av sitt liv där inne. Rastas lite då och då för att inte bli ännu knäppare. Arg, var han. Förbannad rent ut sagt på sitt liv. Varför kunde han inte fått behållt sitt gamla liv, sin första barndom? Händerna började sakta skaka öglorna i stängslet och han ville bara skrika rakt ut. Få människorna i Kina att höra hur arg han var.

Pulsen sprang iväg inom honom. Något var på väg att hända, något höll på att brista. Bill släppte greppet om stängslet och började gå längst med det, mer stressade steg. Den där känslan han haft i flera dagar, att något jagar honom, var tillbaka. Närmre än någonsin tidigare. Han hoppades att de snäva svängarna han gjorde skulle lyckas skaka av sig lite utav den känslan, men känslan av att bli förföljd höll på att ta över helt. Nästan så att någon tagit tag om hans axlar och sakta tryckte allt hårdare och förberedde sig på att skaka om honom. Bill trodde först det var den gamla ångesten som tagit nytt tag om honom, men ju mer han jagade upp sig förstod han att det handlade om nåt annat. Det triggad eigång honom. Fick honom att vilja kämpa för att det där något inom honom skulle spricka.

Frustrationen över att vilja något så mycket att det tränger undan alla andra känslor, fick Bills ben att vika sig. Men andan i halsen släppte den där tåren taget om honom och föll ned längst hans kind. Han försökte torka bort den, men efter den första kommer det alltid fler.

"Fan, farsan det här ditt fel" Bill tog tag om en grästuva och ryckte upp ur jorden. "Hade inte du gått och dött, hade allt varit som det borde ha varit. Hans röst avbröts av snor som rann ur näsan och gråten som fick hans röst att spricka.

"Fan då, varför fick inte jag stanna kvar hos er. Ni var ju min familj"
Bill rev upp fler grästovor och gråten blev bara värre.

Bill började förbanna alla människor han stött på som på något sätt bidragit till att hans liv förstörts.

"Fan få, din jävla gris till mamma, som aldrig såg nåt. Låtsades om att allt var perfekt"
"Fan för allt ni ville ge mig men aldrig frågade om jag ens ville ha det"

Snyftande gömde han ansiktet i händerna och kände hur axlarna börjat skaka okontrollerande. "Fan för dig som lämnade mig. Vi lovade ju..."

Och om Bill hade känt sig trasig tidigare, var det inget emot hur splittrad han kände sig nu, när allt kom över honom igen.
"Fan för dig, Tom"

Del 5

Den kommande timmen satt Bill och Jane på golvet, med en vägg mellan sig. För det mesta var det Bill som pratade. Diskuterade ekonomi, maträtter och allt möjligt han kunde komma på. Jane lyssnade, gav små tecken på att hon fortfarande fanns där. Jane märkte att redan efter fem minuter hade Bills tonläge lugnat ned sig och han tog sig tid att andas mellan meningarna. I början hade det bara varit panik. Orden hade jagats fram för att hinna bli av med dom.

" Har du någonsin haft en deja vu upplevelse, Jane?"
Hon rättade till ena benet för att förhindra att det somnade. Hon var trots allt för gammal för att sitta på hårda stengolv. "Mjo, nån vet jag att jag har haft" Hon tänkte efter. "Men jag kan inte komma på vad för slags deja vu" Säkerligen fanns det ögonblick då hon stannat upp och insett att allting kändes alltför bekant.

"Lyssna på det här då"
Bill blinkade några gånger och försökte få meningen rätt.
"Har du någonsin haft en för-deja vu?" Han försökte omformulera sig. "Har du någonsin känt att du snart kommer få en deja vu? Som en deja vu förvarning om en deja vu"

Jane gjorde samma sak som Bill. Blinkade några gånger extra, rynkade pannan och försökte få ihop vad han just sagt. "Eh, nje det lät främmande"
"Hm, det låter konstigt, jag vet" Bill fyllde bröstkorgen med luft och suckade. "Men jag har den här återkommande känslan av att något bekant kommer dyka upp snart. Ingen aning om vad dock?"

Både Jane och Bill rycker till när den stora dörren in till avdelningen låses upp och en annan manlig vakt kommer in.
"Det har varit ett litet slagsmål här ute, så ni får två till besökare inatt."

Jane reste sig genast och kunde inte låta bli att känna sig lite generad över att bli påkommen med att sitta på golvet och prata med en vägg. Hon borstade av byxorna, även om det inte fanns något smuts på golvet. Kanske var det mest som en avledande manöver.
"Vad hände?" frågade hon.

Bakom dörren dök Bob och en till vakt upp med en utav de intagna i släptåg. Det var en utav bråkstakarna, Juan. Hans näsa blödde lätt och underläppen hade svällt till sin dubbla storlek.

"Det var en misslyckad rekrytering från den här idiotens sida" svarade Bob. Juan skrattade till och avslöjade en glugg där en tand normalt sett hade suttit.

"Vem?" Egentligen behövde hon inte fråga, men Jane ville vara säker.
"Det var en utav de nya killarna. Men han vägrade" Bob puttade till den fängslade mexikanen och beordrade honom att gå framåt. "Tom, hette han väl?" Den andra vakten nickade instämmande. "Han fick tas till sjukavdelningen, men han kommer nog snart"



Alla stressade fotsteg och rörelser utanför fick Bill att resa på sig och börja gå mot sin säng längre bort, längre in i rummet. Han hade äntligen lyckats lugna ner sin panik med hjälp av Jane's närvaro. Lakanet hade knölat ihop sig under hans lår och han lyfte lite på låret för att räta ut det vita tyget. Egentligen var hela hans säng en enda röra efter alla timmar av oroliga rörelsemönster. Men just den knölen han lyckades sätta sig på, var otroligt irriterande.

Jane's och Bob's röst hördes utanför, de verkade ge varandra order. Eller mer direktiv kanske. Jane bad Bob hålla i de handfängslade armarna, och Bob bad Jane hålla upp dörren till cellen mitt emot honom. Sen var det den tredje rösten från en vakt Bill aldrig hört tidigare, Dave kallade de honom. Dave höll åxå i en utav de fängslade armarna. Han lät grov, rösten var så där djup och lite rosslig. Som man förväntade sig av en fängelsevakt.

Bob's bakhuvud syntes genom det lilla fönstret som satt på dörren in till Bills rektangulära lilla rum. Det var en halv flint som lystes upp under de kalla lysrören som satt i taket. Bill kunde höra hur den fjärde personen, mannen som tagits dit av vakterna, grymtade och suckandes skrattade åt hur vakterna strikt följde sina rutiner.

"Dave, du och Bob får se till han inte har någon arm fri, så öppnar jag dörren åt er" Det hördes på Jane's röst att hon var trött. Bill hade ändå fått henne att stanna kvar en timme extra efter att hennes skift slutat.

Bob's bakhuvud försvann ur hans synfält, och istället var det någon annans blick som mötte Bills ögon. Djupt, tätt sittande ögon stirrade rakt på honom genom det lilla fönstret och en rysning följde längst Bills rygg. Små svettpärlor hade runnit ned längst näsryggen på det mörka skinnet, några droppar hade fångats upp av de mörka buskiga ögonbrynen. Han såg ond ut, mannen som både Bob och Dave höll hårt om. Han var inte särskilt lång, ett huvud kortare än Bob i alla fall. Men hans utseende var vilt. Opålitligt. Han gav Bill den där känslan att inget gick säkert. Att han, mexikan gissade Bill på, kunde explodera när som helst utan att tänka på några som helt konsekvenser.

Dörren till den andra cellen stängdes och ett hånande skratt hördes där inifrån.

"Jag går och tittar till Tom"
Jane försvann från dem och de andra männen, Bob och Dave, gick in till det lilla kontoret och satte sig på stolarna. Bill hörde hur ena stolens ben släpade i golvet när den drogs ut. Bill själv kom på sig själv att sitta med ryggen tryckt tätt mot väggen. Hans händer skakade lätt.


Han insåg plötsligt att den andra mannens blick var alltför bekant. Den där becksvarta glödande hatande blicken som gav tunnelseende. Som fokuserade på uppgiften som getts och inte ödslade en enda tanke på konsekvenserna.
"Bill, du måste hjälpa oss"

Skamset tittade han ner på sina fötter. Bill hade varit ägare till precis den förbannade blicken och varit precis lika blind för vad det varit han egentligen höll på med. Förståndet kom liksom efter handling. Det hade slagit honom när han suttit i polisbilen och sett sin egen spegelbild i rutan. Han hade sett hur hans ena mungipa hade dragits upp mot kinden. Inte mycket, men märkbart. Något han även fått hört senare under rättegången. Att han var en kallblodig mördare.
"Gör något då, du kan inte bara stå där"


Jo, nog skämdes han alltid. Han hörde inte hemma på ett fängelse. Om två år skulle han ha tagit examen och kunnat få ett välbetalt jobb som gett honom möjlighet att göra det han ville. Vad nu det var? Han hade alltid fått höra att hans framtidsutsikter varit de bästa han någonsin kunde fått. Att han hade sin familj att tacka för sin fina utbildning och sin kommande karriär som kunde följa hans styvpappas fotspår. Alltid diskuterades hans framtid, i skolan, i hemmet, på släktmiddagar, i mataffären. Ja, överallt och utav alla. Utom av han själv.
"Bill, snälla, han får ingen luft längre"

Han insåg nu att hans framtid var slut. Härifrån kom han ingenstans. Men det spelade ingen roll för vad som skulle hända intresserade honom inte det minsta. Hade väl egentligen aldrig gjort. Nej, Bill brydde sig mer om det som redan hade hänt. Ännu en sak som kritiserats av hans styv familj, att han aldrig gav upp sitt förflutna och inte lade energin på att gå framåt istället. Men hur är det möjligt att glömma om det finns en aning om att det förflutna kan ha varit så mycket bättre? Det fanns liksom en spärr som hindrade honom att släppa alla de åren han knappt kommer ihåg.


Han kände inte att han hörde hemma bland mördare. Men varje dag blev han påmind om att han faktiskt gjorde det. Mördare skulle sitta bakom lås och bom. Och han hade inte bara stulit livet från en person, utan han hade bragt hela sin familj om livet. Även om han tyckte sig ha gjort dem en tjänst.
"Förlåt, Bill. Förlåt för allt, jag menade inte att göra dig illa"

Utan att märka det, vann hans ögonlock över honom, och Bill somnade med ryggen lutad mot väggen. Det hade varit en lång dag med många slagsmål mot sitt egna förstånd. Kroppen gled ned på madrassen och fingrarna började rycka i takt med att drömmen började spelas upp.

***

"Haha, kom igen nu, Bill"
Han sprang så fort han kunde längst grusvägen och jagade killen framför i de blå badshortsen. De var båda barfota och små stenar flög upp när fötterna tog sats för nästa steg. Killen Bill jagade var kanske fyra år, han visste inte riktigt. Men han han var snabb. Varje gång Bill började minska ned avståndet, verkade den andra pojken hitta lite extra energi och ökade takten.

"Nej, jag orkar inte mer,..."
Förvånat stannar Bill mitt på grusvägen och tar sig för munnen. Den andra pojken stannar åxå till, men står fortfarande med ryggen till. "Jag har fått håll, ..." Den lekande jakten var inte rolig längre, och Bill klämde skräckslaget på halsen för att se om allt verkade rätt? Varför kunde han inte säga det där sista ordet. Han öppnade munnen igen och försökte få fram en ton, en bokstav i namnet han sökte. Men det var bara tyst. Bill försökte minnas vilket ord han försökte säga, vilket namn han sökte, men inget minne gav sig till känna. Oroligt tittade han sig omkring.

"Vet du inte vad jag heter?"
Den andra pojken hade börjat gå emot honom, var endast några meter ifrån. Pojkens panna hade veck, oroliga veck. Och Bills ben började kännas osäkra att balansera på. Pojken mitt emot honom, såg precis likadan ut. De hade samma hårfärg, samma taniga kropp och samma färg och form på ögonen. Samma röst.
"Kommer du inte ihåg mig, Bill?"


***

Med ett ryck vaknade han upp och satte sig raklång upp i sängen. Drog några hastiga andetag och försökte orientera sig. Satte handen runt halsen och strök försiktigt skinnet. Bill var säker på att han hade haft den där drömmen igen. Det fanns en ständigt återkommande dröm som alltid fick honom orolig och som aldrig ville lämna några spår efter sig. Endast en känsla av att något fattades. Med en rusande puls lade han sig ned igen på madrassen och blundade. Kanske om han försökte somna igen, skulle han kunna hitta tillbaka och komma ihåg vad det är han drömmer hela tiden?

Under tiden Bill legat och vridit sig i sängen, hade ännu en cell fått en inneboende på den slutna avdelningen. Inte ens mexikanen hade varit vaken när han förts dit utav Jane och Dave. Nu satt han på sängen med ett omplåstrat ansikte och ömmande revben. Han var arg, förbannad att han låtit sig lurats. Rädd för att hans tid inne på fängelset skulle vara alldeles för lång. Förvirrad över den där nya känslan som lagt sig bakom hans bröstkorg och försiktigt knackade på ryggraden. Försökte göra honom uppmärksammad på något? Nervös över att han höll på att bli galen. Han kunde svära på att han kunde höra sitt namn mumlas genom väggarna. Och det var inte mexikanens röst.

Del 4

Halvåtta och alldeles strax skulle minutvisaren gå över halvtimmen. Hon knep ihop ögonen och skakade lätt på huvudet. Visst att hon hade önskat sig en lugn kväll, men nu önskade hon nästan att han där inne i cellen kunde ställa till med lite bråk. För tredje gången hade hon vaknat till av att hon tappat huvudet och ryckt till. Det var alldeles för lugnt för att kunna hålla sinnet vaket.

Hon smuttade på kaffet och grimaserade när den svarta vätskan rann ned i halsen, det var kallt. Undra hur länge hon hade sovit den här gången? När hon väl nickade till, märkte hon aldrig att hon somnade. Helt plötsligt ryckte hon bara till när kroppen började svikta. Kanske skulle hon få lov att sjukanmäla sig nästa dag. Förutom tröttheten kunde hon känna en värk som försökte ta över hennes kropp och beordra att ta det lugnt. Febervärk.

Hon reste på sig och gick bort till bänken i det lilla kontoret för att fylla på med färskt kaffe. Fyllde den blå koppen upp till kanten och plockade med sig den gröna person mappen som låg på skrivbordet.
"Låt oss ta reda på vem den här mannen är nu"


Hans fötter hade bäddat in sig i det tunna täcket. Ibland frös han, hade skakat av köld tidigare. Den extra tröjan han fått, låg på golvet nedanför den lilla sängen. Den hade hjälpt för stunden, men ganska snabbt blivit för varm. Och för trång. Drog åt runt halsen så hans vener kändes strypta. Ibland svettades han och blev rädd att hans kropp höll på att ge upp av värmeslag. Det kokade liksom innanför huden. Men när han klagat hos vakterna hade de sagt att de hade normal temperatur i lokalerna. "Det ligger alltid runt 20C" Sen hade de gett honom en till, lite tjockare tröja.

Hans rygg trycktes upp mot väggen och fötterna försökte hålla emot när han gled nedåt på lakanet. Temperatur förändringarna var kaotiska i den här trånga lilla cellen. Det var som att de två skillnaderna krigade mot varandra och han befann sig alltid i mitten. Hans kropp, det fysiska, satt på sin plats därpå sängen. Men allt det andra, det man inte kan se, befann sig överallt och skapade oordning. Lockade antingen till sig kylan som fick honom att känna sig så liten. Eller jagade bort den och ersatte den med otillräckliga lungor som inte klarade av att tillfredsställa vad som krävdes. Det mörka håret reste sig i givakt längst hans armar och han försökte lista ut om pärlorna i pannan berodde på kyla eller värme? Hakan böjdes upp mot taket så halsen sträcktes ut och kunde ta in mer syre. Han befann sig precis på kanten nu. Precis mellan galenskap och desperation.


Jane slog igen den gröna pärmen och tittade på klockan igen. Det var dags att gå och titta till den unga mannen. En gång i kvarten var rutinen. Titta in genom det lilla fönstret, titta så att han inte hade gjort illa sig och kanske fråga om han ville ha något. Än så länge hade han bara suttit där på sängen, inte sagt ett ord. För en timme sedan hade han somnat, fortfarande sittandes med huvudet sänkt mot bröstet. Hon hade stannat kvar och letat efter tecken på att han bara sov, ville inte störa i onödan när han äntligen lyckats få lite ro. Hade försökt att röra sig tyst, trippat fram på tårna. Men hans bröstkorg hade rest och sänkt sig i takt med hans andetag.

Cellen han satt i hade blivit säkrad, det fanns inget han kunde göra sig illa på. Inga fönster, inga krokar och inga vassa föremål. Men hon hade sett med egna ögon, att om paniken var tillräckligt stark var kreativiteten minst lika stark. Spärrarna som vanligtvis jobbade inom ens huvud, försvann och många hade i ren förtvivlan slängt sig blodiga mot väggarna för att få tyst på rösterna. Så hon fick lov att försäkra sig om att allt stod rätt till innan hon kunde gå tillbaka till sin stol.

På den slutna avdelningen som hon var på nu, satt endast två personer. Erik, en lite äldre man som ofta hamnade i bråk efter att han lyckats säga för mycket och reta upp de andra intagna. Särskilt mexikaner tyckte han om att förolämpa. En smal liten gubbe med flint formad som en halvmåne på hans hjässa. Han var satt i isolering i en vecka, skötte sig alltid för stunden, men skulle ganska snart sitta där igen. Det gällde att inte bli lurad av hans storlek, för hans egna självbild var bra mycket större.

Sen var det den nya killen, Bill.
Den unga mannen som flyttats dit, till isoleringen, efter att de hittat honom hängandes inne i cellen. Det hade tagit en vecka innan han försökt ta sitt liv, strypt sig med skosnören. Och nu var han satt i den säkrade cellen, suttit där i två dagar. Innan fyra dagar inne på sjukavdelningen med övervakning dygnet runt. Tanken var att han skulle få komma ut till de andra intagna i slutet på nästa vecka. Kanske, om han klarade läkarens utvärdering.

Jane stannade utanför hans dörr och tittade in genom det lilla fönstret. Han var vaken och uppmärksammad på att hon stod utanför. Han hade hört henne när hon gått i korridoren. Det hördes lätt eftersom allt var så tyst, spelade ingen roll hur försiktigt den fria försökte sätta stegen. Det enda som lyckades överrösta var lysrören i taket som hade ett konstant surrande. Som på film. Men vad hon hittade oroade henne.

Hans långa ben höjde honom upp mot taket och kroppen var tryckt mot väggen, tryckt in mot hörnet med händerna spjärnandes mot varsin vägg. Som att han satt fast mellan de två väggarna som utgjorde hörnet. Sängen han stod på gav honom en extra meter, men det var säkert ändå en meter kvar till taket. Hon tittade frågande på honom och försökte hitta någon förklaring. Han tittade tillbaka på henne, ett oroligt flackande med ögonen.

"Hej Bill!"

Han var uppenbarligen upprörd, svetten rann i hans panna och hon såg hur bröstet konsumerade syret alldeles för snabbt. Lugnande han inte ned sig snart skulle han svimma. Det var en smal ung man, väldigt smal och lång. Hon skulle tippa på 1,90 lång, om inte längre. Det mörkblonda håret var rakat och det första som drog åt sig blicken var de mörka mandelformade ögonen, de höga kindbenen och läpparna som hade ett naturligt put. Bill hade ett sånt ansikte, som precis som med Erik, kunde lura andra människor. Han var vacker, väldigt fin att titta på och hans röst kunde vara mjuk som bomull. Lite hes och mystisk. Ja, så skulle hon beskriva honom, mystisk. Men hon visste vad han var kapabel till, allt stod i den gröna mappen hon precis bläddrat igenom.

"Hur är det?" frågade Jane och försökte låta som att hon kunde ge tröst om han behövde.
Svaret lät vänta på sig och hans naglar verkade försöka gräva ned sig i betongväggen ju mer han tänkte på vad svaret skulle bli. Han svalde och svalde den tomma, halvt öppna munnen. Det nervösa skenet han gav, gjorde henne nervös. Det här var inte hennes avdelning, normalt sett jobbade hon ute bland de intagna. Inte här, bland de som krävde mer än hon var säker på att hon kunde ge.

"Kan jag göra nåt för dig?"

Janes kropp värkte mer nu än när hon fortfarande satt ned borta på kontorsstolen. Det var febervärk. Spred sig runt om i kroppen och protesterade. Men hon försökte hålla modet uppe.

Bill skakade hastigt på huvudet och slog till väggen med den ena handens knogar. Jane ryckte automatiskt till och blev för en sekund rädd att det var nu han skulle börja slänga sig handlöst runt om i cellen. Men han stod kvar, kanske något mer upprätt än innan. Hans panna drogs ihop så djupa veck bildades. Kanske något lugnare än innan, vaken.

"Lovar du?"
Han slappnade av och pannan rätades ut. Upp öppnades hans ögon, de hasselnötsbruna djupa ögonen som liksom borrade sig rakt in i henne. Som alltid skulle avslöja honom under tiden de kände varandra. Han kunde ha en röst som fick vem som helst att mjukna och ansiktsdrag som gjorde alla avundsjuka. Men hans ögon, skulle Jane lära sig att läsa allt för bra. För han var ärlig, Bill. Kände han sig bara trygg, gav han allt. Sig själv.

Nu stod han nere på golvet, bara någon meter från dörren där hon stod och tittade in genom den skyddande luckan. Märkena på hans hals spändes ut när varje liten sena och muskel kämpade för att öppna upp luftstrupen. Färgen skiftade i gul grön och Jane hade svårt att ta ögonen ifrån dem. Det blev fel. Det passade inte in på honom, han var för nätt.

"Lovar du?"
Viskningen kom från hans hals, som Jane kom på sig själv med att stirra på. Lite generat lyfte hon blicken. Hans stränga ansiktsdrag hade mjuknat, fått någon desperat över sig. Bedjande.

Hon nickade.

"Prata med mig." Han stod och vägde på steget. "Jag behöver prata, någon som lyssnar på mig" Ett steg närmre dörren togs, försiktigt. Han skulle ändå inte få komma ut därifrån, varför försöka då. "Jag behöver höra någon annan än mig själv prata" De sista orden fick hans röst att darra.

Här stod en ung man framför henne, en mördare. En människa som tagit någon annans liv, kallblodigt och planerat. En människa som riskerade dödsstraff. Värken som härjade i hennes kropp kändes fruktansvärt avlägsen för tillfället. Hon hade läst hans journal, Bills. Och som hon alltid sagt innan. Bakom varje människa fanns en hel historia att berätta. Hans var annorlunda. Framför henne stod en ung man som bar på lite för mycket än vad han klarade av, tydligt.

"Jane, din räddare är här."

Hon tittade bort mot den stora dörren där hennes kollega just klivit in, han som skulle ta över efter henne. Klockan var åtta och det var dags för henne att klocka ut. På tiden att hon åkte hem och bäddade ned febern. Hon nickade åt Bob, kollegan.

"Bill..."
Men när hon riktade uppmärksamheten tillbaka mot den lilla cellen, hade han sänkt huvudet och stod där med knutna nävar. Tvingade pulsen att lugna ner sig. Det var något med honom, något som fick henne att mjukna. Fick henne att känna sig behövd, uppskattad. I ett så tidigt skede var det förvirrande för henne att inte veta varför hennes sinne reagerade som det gjorde i Bills närhet.

"Bob, jag stannar ett tag till..."

Del 3

Del 3


Vad anses vara på riktigt?

När han tittade ut över det öppna rummet och alla män som satt där, alla i samma färg och alla i samma grå skjorta. När han studerade den biffiga vakten som stod vid den stora dörren som ändå var låst. När han smakade på den smaklösa bruna grytan han blivit serverad, samma skål fylld med likadant. Linser och potatis. När han kände hur hans ena ben värkte efter förra kvällens balanserande...vad var egentligen på riktigt?

I tre veckor hade han suttit i häktet, instängd i ett likadant rum, utan något att läsa eller göra. Fastnat mitt i mellan den ena världen och den andra. Stått stilla mitt i tiden. Förgäves försökt hitta ett sätt att få dagarna att gå framåt. Han hade lärt sig två låttexter baklänges. Lärt sig vända på orden och försökt hitta dolda ord. Precis som alla religiösa människor lyckades göra så fort de ville skylla något på utvecklingen. Som de gjort med Elvis för att han uppfann Rock'n'Roll och vickade på höfterna. Som de gjorde med Marilyn Manson när de där ungdomarna sköt vilt omkring sig på den där skolan och han tydligen hade hjärntvättat dem till att börja dyrka djävulen.

Inte ett enda ord hade han hittat som gick att uttala baklänges och som betydde något.

Igår hade han spenderat flera timmar på att försöka balansera. Stå på ett ben, det andra benet, stå på händerna mot väggen, armhävningar på knogarna. Försökte få tiden att ta några steg. Idag satt han i en sal full med gråklädda män, alla dömda för ett brott. Alla bevakade av beväpnade vakter och övervakningskameror. Alla beodrade att lyda order. Alla utsatta för möjligheten att bli skjuten om säkerheten sa att det var nödvändigt. Försökte balansera sig själv.

- "Kanske det här får dig att komma tillbaka till verkligheten"

Vad menade dom med det egentligen?
Syrran, advokaten staten hade gett honom med billigast arvode och den där sekreteraren som tog emot honom på polis stationen. Hur såg de på verkligheten? De som satt på andra sidan.

-"Ska du ha den här?"
Han tittade åt samma håll som den mörka, lite rossliga frågan kommit ifrån. Vid sidan av honom, alldeles vid bordskanten, något lutad över honom, stod en lite kortare man med fingret pekandes på hans bröd. Antagligen mexikan. Hans panna blänkte, antagligen av svett. Hans pupiller var nästan lika stora som resten av det stirrande ögat. Senigt finger, smalt ansikte. Skit under naglarna. Han skakade på huvudet åt hans fråga. "Nej, ta den du"

Mexikanen började le, le med munnen som tydligen saknade en tand. De små mandelformade ögonen smalnade av ut i spetsen och han kunde inte annat än undra om han verkligen kunde se något med de ögonen? Och han var inte säker, men kanske försökte han härma det ihopskrynklade ansiktet, för plötsligt tar den seniga mannen hans bröd och slänger det i backen. Stampar på det och spottar. Och kanske var det meningen att Tom borde reagera? Antagligen letade den där mannen efter en reaktion, efter en orsak att få känna.

För visst kände många utav dem sig mindre verkliga här inne?

Men Tom kunde inte med att spela det spelet. Hela natten hade han legat med armarna korsade under nacken och stirrat upp i taket. Det hade inte velat ge sig. Alla tankar om vad som egentligen spelade roll?

"Tom, förstår du inte vad du gjort?"
"Tom, det här kommer göra dig gott!"
"Tom, du skulle aldrig gjort det"

Han satt inne för misshandel. Hög på tjack, hade han kommit hem till sin familjs hus och hittat sin mamma blåslagen framför kylskåpet. Han satt inne på för droginnehav. Han hade hittat sin styvpappa, lika hög på whiskey och ömmande knogar.

"Tom, du måste komma bort från din fantasivärld. Man kan inte bara göra som man vill"
Både hans fabror och granne hade antytt samma sak.

Tom satt inne för grov misshandel av sin pappa, styvpappa. För att ha krossat näsbenet på honom, tryckt in några revben och gett honom en hjärnblödning. Hög på amfetamin, med pupiller lika stora som mexikanen brevid honom. För att han kört grannens bil, laddad med maijuana. Grannen som läxade upp honom och sa att man kan inte bara göra som känner för här i världen. Styvpappan som gång på gång låtit knytnäven träffa hans mammas kind.

Vad var egentligen på riktigt?
Livet han levde innan? Verkligheten där hans familj tvingades leva på bidrag och han ibland sålde stödgods bara för att kunna garantera att hans syster fick nya skor till skolavslutningen. Eller för att hans mamma skulle kunna gå till frisören och få känna sig ompysslad och vacker.

Livet han hade nu, som brottsling och inlåst på ett fängelse med hundratals andra brottslingar? Där gäng bildades snabbare än han skulle lära sig hitta till sin egen cell?

Livet efteråt, där han skulle ha ännu svårare att hitta ett jobb, stämplad i registret. Där allt förmodligen skulle se likadant ut som innan. Bara det att han förlorat något år i sin grå uniform här innanför murarna och lärt sig hur man lättare kommer undan.

Vilken utav alla verkligheter hade de menat?
Eller, vilken verklighet ansåg han var på riktigt?

Den korta mexikanaren började hetsa upp sig och nästan spottade när han skrek. Antagligen på sitt egna språk, för Tom förstod ingenting. Inte mer än att han var arg över något. Arg över att Tom försvunnit bort i sina egna tankar, när han krävde uppmärksamhet. Det var något Tom ofta gjorde, försvann bort. Så länge han kunde minnas hade han alltid haft en annan värld han ofta hälsade på. En värld som var något bättre, något närmre allt det han saknade. Mexikanen svor, slog näven i bordet och stampade därifrån, bort till sitt eget bord där de andra satt. Gänget på lite mer än tio män i olika storlek. Och alla tittadede på honom och försökte utmana honom. Men han orkade inte. Han såg ingen mening med att stresse upp sig och börja kriga. Det var inte därför han var där. Han var bara där för att försöka ta sig därifrån någon dag.

Ut från kontoret som stod lite längre bort, kom den där kvinnan ut, gåendes i ganska snabb takt, lite stressat. Jane, hette hon. Hon var lite över medelåldern antog han. Typisk kvinna som snart skulle bli kärring. Inget illa menat. Men hon var i den där åldern, där hon varken var kvinna eller tant. Så det fick lov att bli kärring. Han gillade henne, hon gav intryck av att stabilitet. Båda fötterna på jorden och vettig.

När hon passerade honom tittade hon upp och såg nog först inte att det var han. Sen blinkade hon till och log, vaknade. Han hade hoppats att hon kunde stanna och prata lite. Han saknade att ha någon att prata med. Att prata utan att behöva beräkna konsekvenser och få säga allt han ville. Det började samlas på nu och mexikanarens gäng var inget som lockade. Men hon gick förbi, ut genom en annan dörr och han suckade. Masserade tinningen lite lätt för att lätta på värken som plötsligt kom.
Varför kändes hans verklighet plötsligt mycket verkligare?


***


Jane torkade pannan med ovansidan av handen. idag var en stressig dag. Tre ur den normala personalen var sjuka och hon hade ansvaret för den nya killen som skulle skolas in. Ny personal tärde på henne. Hon ville alltid ge dem ett bra intryck av sitt jobb, men alltid fanns det personer som älskade att göra jobbet svårt för henne. Intagna som såg sin chans till gratis underhållning när den nya kom och försökte bestämma över dem. Ja, ibland fick hon bita bra hårt för att inte säga något dumt åt någon utav dem, intagna eller ny utexaminerade.

Hon hade sett Tom i matsalen när hon gått förbi. Han hade suttit vid ett bord, ganska ensam med bara två till killar. Lugna killar som aldrig ställde till med bråk. Tom skulle vara eftertraktad snart. Alltid letade gängen efter nya medlemmar, och Toms förflutna skulle snart vara ute bland grupperna. En kille från gatan, mer färdighet än så kunde man inte få. Om man inte suttit i fängelse innan då.

Nån gång skulle hon försöka få lite tid över och prata med honom. Kunde hon hålla Tom borta från brottsligheten där inne, skulle göra allt hon kunde. Något sa henne att han skulle vara värd det. Att han kunde klara sig ur det här om han bara höll sig ren.

Om två timmar fick hon gå hem, men först skulle hon sitta vakt. Strax innan lunch blev en intagen förflyttad till deras avdelning. En ung man som behövde lite extra uppsyn ett tag, som förtfarande var lite trasig. Kom direkt från isoleringen där han suttit efter ett självmordsförsök.

Kent som vanligtvis skulle varit där, hade gått hem tidigare. Känt sig dålig och febrig.
Hon satte sig ned på stolen och lutade sig tillbaka. Två timmar, sen skulle hon åka hem och lägga sig i sängen. Och hon hoppades att svetten i hennes panna inte hade något som helst med febern som härjade runt på fängelset att göra. Hon var bara lite stressad. Och den unga mannen som satt lutad mot väggen inne i cellen, var inte vem som helst. Hans brott var hemskt, men hon hade hört rykten om att hans historia hade många snäva svängar.

Del 2

Den trettonde juni, 2007 hade hon vaknat vid sex på morgonen, sträckt ut armarna över huvudet och känt ett välbehövt knak längst hela nedre ryggraden. Som att sömnen släppte tag om hennes kropp. Solen sken redan utanför fönstret och på radion hade de varnat dagen innan för häftiga skyfall. Roat hade hon frågat sig själv hur de där meterologerna arbetade egentligen? Temperaturen var redan uppe i 20 grader och det fanns inga som helst tecken på regn. Bara för att trotsa skulle hon låta jackan hänga kvar hemma i hallen.

Vid kvart i sju, svängde hon in på den lilla parkeringen på den östra sidan av den stora byggnaden. Personalparkeringen. Inga platser var reserverade med skyltar, men efter flera år med samma personal, visste alla vart de skulle parkera. Det blev automatiskt att alla valde en egen parkeringsficka, beroende på om man ville ha nära till ingången, stå i skuggan eller stå lite längre bort eftersom man ändå skulle tända en cigarett när skiftet var slut.

Den trettonde juni det året hade infallit på en onsdag, mitt i veckan. Det är konstigt, men många datum hade hon koll på exakt vilken dag det var. Men bara under deras tid. Normalt sett var hon glad om hon kom ihåg sin egen födelsedag. En gång i veckan kom det en buss med nya fångar vid lunchtid. Det var inte många, kanske tio stycken åt gången. Hennes uppgift var att ta hand om dem vid ankomsten, informera dem om vilka regler som gällde, rutinerna de hade på fängelset och visa dem till sina celler. En uppgift hon haft i många år och som hon tog allvarligt på. Ofta brukade hon få frågor av vänner om det verkligen är som på film? Att vakterna skriker och trycker ner fångarna det första dom gör för att visa vem som bestämmer? Alltid refererandes till militär och krigsfilmer.

"Är det var du tror?" frågade hon dem då, och nästan alla nickade.

Hon hatade attityden samhället hade gemtemot fängelser och de intagna. Hon höll med lika mycket på inställningen att de som blivit intagna på fängelset gjort något otroligt dumt. Det förnekade hon inte. Men oavsett vad en människa gjort, förtjänar ingen att bli behandlad som ett djur och klampad på. Hon ville sätta exempel. Alla förtjänade en andra chans och åren på fängelset hade lärt henne att ofta låg en mycket djupare historia bakom deras brott. Allt var inte alltis vart på vitt. Därför såg hon alltid till att behandla dem med respekt om de visade henne respekt. Behandla din näste så som du vill bli behandlad på. Inget konstigt, inga oläsliga krussiduller...bara rent logistk tänkande.

Inne i omklädningsrummet låste hon sitt skåp och rättade till hatten så inte öronen stack ut alldeles för mycket. Hennes uniform bestod av ett par svarta strykta byxor, en grå skjorta, svart hatt och hade hon haft längre hår, skulle det sitta samlat i en knut. Det var en säkerhetsåtgärd, inget hår får hänga löst ifall en utav de intagna skulle få för sig att dra i det. Hon satte fast namnskylten -  Jane Hickey, och gick iväg mot lunchrummet för att disskutera de nya fångarna som skulle komma vid lunch med sina kollegor.

När den stora grå bussen anlände, strax efter halvett, var det endast fyra män som klev ur den. Det betydde att det förhoppningsvis skulle bli en lugn dag. Den dagens grupp bestod endast av fem män som blivit straffade för misshandel och droginnehav. De var alla rätt unga, ingen var äver 35 år hade hon läst i journalerna som postats till dem förra veckan. Den yngsta hade precis fyllt 18 och den äldsta fyllde 33 i september. Ingen utav dem hade suttit fängslad tidigare, alla första gångs förbrytare. Det skulle bli en lång natt för dem.

Hon önskade att alla som gjorde narr av de intagna och hyllade fängelsevakterna för att de i deras egna version, slog och förnedrade fångarna, kunde vara med i ett sådant ögonblick och se med sina egna ögon hur det såg ut. Det kunde sitta våldtäktsmän, mördare och hustrumisshandlare på de där bussarna. Stora killar som tidigare gått på stereoider eller välbärgade affärsmän som var van att hantera kontrakt värda miljoner. Men oavsett deras bakgrund och brott, hade alla samma blick när de klev ut och blev upppradare framför henne.

Sista klivet nedför bussen fick många lov att ta stöd mot väggen med sin ena axel, eftersom händerna var i handfängsel. Och många utav dem kisade med blicken, även om det var mulet och regnade. Kisade och rynkade pannan, som att något gjorde illa deras ögon. Det var rädsla helt enkelt. Och hon förstod dem. Fängelset var bara en enda stor grå fyrkant, omringad av murar, taggtråd och beväpnade vakter i grå skjortor. Det fanns inget som helst välkomnande med det här stället. Men det var väl inte meningen heller.

Och många gnällde över att kedjan mellan handfängslet som satt runt deras ben var för kort. Att det fick dem att nästan falla. Det var åxå en lögn. Enda gången som de intagna klagade över den kedjan, var antingen när de klev av bussen eller när det handlade om de fångar som blivit dömda till dödsstraff. De sa alla samma sak de sista stegen de tog. Att den kedjan nästan fick dem att falla omkull. Men kedjan var aldrig för kort, de snubblade inte på grund av den. Det var av rädsla. För att benen helt enkelt inte klarade av all extra vikt.

För vad de alla insåg när bussen körde in genom den stora grinden, var att nu gällde inte deras lagar längre. Nu var det statens lagar som gällde, och de hade inget att säga till om. De hade blivit laglösa gememot sig själva. Och det skulle ta år innan de kunde ta på sig sin egen skjorta igen och dricka sitt morgonkaffe ur sig egna kopp, läsandes i tidningen. Vad alla andra gjorde varje dag, helt vanliga rutiner som att åka till kvällskiosken och köpa bröd till morgondagens frukost, var inte längre en del utav deras liv. De befann sig utanför resten av befolkningen.


Hon presenterade sig själv för gruppen, försökte uppmärksamma deras oroligt flackande blick som försökte ta in allt nytt. Hon berättade att det var hon som skulle se till att de kom tillrätta med allt, att det fick sina ljusgrå uniformer, rena lakan och såg till att de fick sitt hår kortklippt och en dusch. Hon var noga med att låta bestämd, men ändå förtroende ingivande. Hennes förhoppning var att de efter ett tag skulle låta sig själv lita på henne och våga anförtro sig åt henne.

De fyra männen nickade åt hennes instruktioner och följde efter henne in genom dörren som ledde in till deras hem den kommande tiden. Deras steg var tunga och hon visste att många utav dem kämpade med allt de hade för att inte börja gråta. Hon hade aldrig varit med om att någon gett upp vid det tillfället, det kom senare på kvällen. När de satt inlåsta i sina celler, lamporna släckts och de blivit lämnade ensamma med sina tankar. Då brast det för många. Och fast än det drog lite i henne när hon hörde deras desperata gråt, var hon glad att de grät. Det visade att de på något sätt insett vad som hade hänt.

Klockan visade på halvsju inne i lunchrummet och hennes tolv timmars pass var snart över. Onsdagar verkade alltid vara den längsta dagen på veckan. Hon suckade och lyfte upp den svarta mössan från bordet. Jäkla meterologer, de fick rätt till slut ändå. I snart en timme hade det regnat och blåst ute. Nästan så hon trott topparna på träden skulle gå av ibland. Årets storm hade de lagt till på radion tidigare. Och jackan hängde kvar på kroken hemma i hallen, torr och oanvänd. Jaja, lite regn har aldrig skadat mig tidigare.

Den sista halvtmmen skulle hon ägna åt att titta till de nya.
Rutinen var att placera alla nyintagna på samma avdelning den första natten. Mest för att kunna hålla bättre koll på dem och inte riskera att någon försökte sig på nåt dumt. Det skulle inte vara första gången någon försökte slänga sig mot väggarna i cellen och slå sig blodig. Den första natten bjöd på mång amardrömmar, vakna och sovande. Så hon gick alltid en sista runda innan hon åkte hem, mest bara för att säga Hej, jag finns här. Du är inte ensam.

Endast lyrsören i taket var tända i korridoren och stämningen var lite halv dunkel. Hon stannade till efter att hon klivit in genom dörren och lyssnade. Det fanns trettio lediga celler, men den kvällen var endast tio celler upptagna. De fem nya och fem andra intagna som behövde lite extra uppsyn. En utav dem hade förlorat sin dotter i en bilolycka natten innan, så det hade blivit bestämt att hålla lite extra koll på honom. Den här avdelningen tog aldrig hand om patienter som var självmordsbenägna, men kunde ta på sig ansvar för dem strax under den nivån. Alltid satt en ur personalen där och kontrollerade så att allt stod rätt till en gång i halvtimmen. Tittade in genom luckan och hoppades att de sov lugnt och stilla i sin säng.

Hon hejade på Kent som stod för nattens shift. Han var ok. Ensamstående äldre man, med tr barnbarn. Han passade in på den här avdelningen. Hade ett hjärta stort nog för att ta han dom även de som krossat andras hjärtan.

I den första cellen låg Erik och sov. De hade alla en egen sänglampa de kunde tända, men han hade släckt och låga snarkningar kunde höras från hans säng. Bra det, tänkte hon. Du kan behöva all energi du kan få inför morgondagen.

Nästa cell tillhörde Adam, en 28 årig man som blivit fälld för hustru misshandel. Han var stor, säkert 1,90 lång och muskulös. Kort snaggat hår och getskägg. Det var något med hans ögon som kändes obehagligt. De satt för långt in i huvudet. Han hade släckt lampan, men när hon lade huvudet mot hans dörr, kunde hon höra svaga snyftningarna. I normala fall hade hon knackat på och frågat om de ville prata om det, men vissa personer ville inte visa sig svaga. det skulle skada mer än hjälpa för dem, att de tvingades visa sig svagare än de andra. Så hon gick bara förbi.

Den tredje mannen, Peter sov med. Eller låtsades sova kanske. Många använde sig av den strategin. Låtsas som att allt är bra så länge som möjligt, sen när småtimmarna smygit sig på lättar de på rädslan.

Cell nummer fyra tillhörde den näst yngsta nykomlingen. Han var 22 år gammal och satt inne för misshandel och kokaininnehav. Misshandel av sin egen pappa. Det fanns vissa profiler inom ett fängelse, vissa typer av människor och deras bakgrund som alltid kom igen. Den här unga mannen var en utav dem. Uppväxt i slummen, en familj som gått på socialbidrag i stort sett hela hans liv. Tragiskt var det, men många med den bakgrunden hamnade oftast här själv, eller hade en annan familjemedlem de ägnade helgerna åt att komma och hälsa på.

Lampan var tänd och när hon tittade in genom den lilla luckan som täckts med hårdplast, såg hon honom stå balanserande på ett ben med det utsträckt framför sig. Hans armar utsträckta på sidorna och tungan mitt i munnen. Hon blev minst sagt förvånad. Mycket hade hon sett, men aldrig något sådant.

"Hej" sa hon och hoppades han ville försöka utveckla sitt handlande.

Han tittade upp på henne och log. Han måste nästan stått så ett tag, för benet han lagt tyngden på hade börjat darra.

"Hej!"

Något alla i personalen på fängelset fick lära sig, var att aldrig lita på de intagna. Alltid fanns det människor som försökte luras. Och hon hade varit benhård på den punkten. För att vinna henne stillit krävdes något alldeles extra. Men när hon såg den där unga mannen stå där, på ett ben med de varma bruna ögonen...vad det var kunde hon inte sätta fingret på, men något sa åt henne att det var ok. Han var ok.

"Jag får ju erkänna att det där var något nytt"

Han skrattade till åt hennes lite nedlåtande skämt. Att personalen på det här gråa trista stället skulle ha någon som helst sympati för dem hade han aldrig räknat med. De avskydde honom antagligen lika mycket som han avskydde dem. Efter alla historier han hört från sina polare hade han inga höga förhoppningar om de kommande året.

"Kanske för att jag aldrig varit här förut" svarade han lite spydigt.

Sekunden senare hörde han hur hon skrattade åt vad han sagt. Det fick honom att stanna upp i sitt försök att hålla balansen. Redo att fyra av en hämnd, samlade han sig och lyfte blicken från väggen. De skulle inte få skratta åt honom. Men redan innan han hunnit uttala första stavelsen, insåg han en sak. Det syntes på henne. När han tittade på hennes ansikte, såg han inget nedlåtande, inget som skvallrade om att hon föröska göra narr av honom. Nej, enligt hennes ögoen hade hon skrattat, på riktigt. Skrattat för att det var roligt.

"Så vad är det du gör egentligen?"
Hela sättet han var på, fick en nyfikenhet i henne att växa. Det var något med honom, det mjuka sken hans ögon gav eller det där lite sneda leendet han bjöd på. Hon visste inte.

Han hoppade till och tog stöd mot väggen för några sekunder, laddade. Armarna rakt ut, benet darrandes upplyft framför honom.
"Försöker få tiden att gå. Jag är inte van att gå och lägga mig så här tidigt"

Vilken underbar liten clown.
Förvånad över vad hennes tankar spelade omkring med, påminde hon sig själv om vad hon gjorde där egentligen.

"Du vet, om du behöver någon att prata med eller om du saknar hemma, finns det alltid någon här att prata med." Hon ville försäkra den unge mannen om att han inte var ensam. Må hända att hon aldrig sett någon hantera stressen på det sättet, men det behövde inte betyda att hon visste skillnande på bra eller dåligt.

Han stannade till, fortfarande med ena benet upp i luften.
"Jag tror inte jag har något hem för tillfället"

"Vet du vad ett hem är, enligt mig?" Frågade han henne.

Hon skakade på huvudet.
Han tog ned benet och tillät tyngden fördela sig över båda benen igen. Hans ansikte var ansträngt och röd flammigt. Men ändå vänligt, avslappnat.

"Ett hem är inte där du bor. Frågar du mig så är ditt hem, där människorna förstår dig"
Han tog några djupa andetag, kände hur ena benets blod rusade tillbaka dit det tidigare arbetat.

Förvånad över hans mening, fann hon sig själv lutad mot dörren med båda handflatorna mot den vita ytan. Tidigare den dagen hade de hälsat på varandra, men hon hade inte sett något utav detta i honom då. Inget utav det där överraskande som presenterades för henne nu.

"Så, tror du att du kommer känna dig hemma här?" Frågade hon den unge mannen och insåg att om hon skulle ställt den frågan till någon annan utav de intagna, skulle de tagit det som en förolämpning. Men den här mannen, han gick bara några steg närmre, undersökte hennes ansikte med den varma blicken och log. Inte med munnen, men ögonen, och med de små, små linjerna som bildades i ögonvrån. Sedan nickade han.

"Jo, det tror jag"

Hon nickade.
"Det glädjer mig"

Han nickade åt hennes håll och visade sin uppskattning. Vände sig om och gick bort mot enkelsängen som stod längst ena sidan. Skorna stod redan intill väggen, prydligt brevid varandra. Han lyfte armen och greppade tag om det korta vita snöret som skulle släcka lampan som lyste i den lilla vägglampan när han drog.

"God natt då"

"God natt, Tom!"

Del 1

Hon rätade till det blommiga påslakanet över sina knän så blombladen fick rätt form och kom fram ur vecket. Ena blomman var röd och hade formen av en ros. Den andra sorten var en blåklint. Tryckta över tyget så det såg ut som mjuka penseldrag. Hon borde köpa nya sängkläder, kom inte ens ihåg vart hon köpt det? Antagligen när det var rea, juldagsrean kanske. En gäspning tog sats och fick nästan hennes käkar att böjas ur led. Det hade varit en orolig natt, som alltid den här tiden på året. Det var nog inte bara biologiska klockor som tickade och verkade hålla en kalender. Även om just den hade slutat ticka för länge sen. Nej, hennes klocka var inställd på en helt annan sak.

När hon ändå var inne på klockor, tittade hon trött på väckarklockan och insåg att den inte skulle ringa förrän om en en kvart. Halvsju stod den på den här gången. Första gången hon tittat åt sidan den morgonen, hade den varit halvfem. Som sagt, den här tiden på året sov hon väldigt dåligt. Hennes kalender hade ställt in sig på att fylla hennes nätter av drömmar och minnen som gjorde det omöjligt att försöka få ro att somna om. Därför tog hon alltid ledigt den här dagen.

Rastlös gick hon ut i köket i sina bruna tofflor, som snart nött ut ett hål för stortån, och det beiga nattlinnet som gömdes under den röda morgonrocken. Hon var inget modeoffer, inte den som brydde sig eller försökte välja kläder efter rätt färg kombination eller säsong. Inte den som brydde sig om att de grå hårstråna blev fler och fler och endast verkade vilja sätta sig på den vänstra sidan av huvudet. Hade nog aldrig varit och nu var det inte allt för många år kvar tills pensionen. Vad var det för vits att börja nu?

Det var mitten av oktober och vädret blev bara värre och värre. Hon såg inte fram emot den här vintern. Kylan fick alltid hennes kropp stel och lederna verkade bli sämre för varje vinter. Vad hände med att livet börjar vid femtio? Suckandes slog hon sig ned på köksstolen och blåste på det nybryggta kaffet. Hon var inte purung längre. Om ett år skulle hon fylla femtiofem och sängen där uppe hade stått orörd av en annan man på... hon räknade efter på fingrarna och höjde förvånat på ögonbrynen. Det var 10 år sedan hon hade ett förhållande.

- Ja, tiden går, men singel livet består!
Hon skrattade åt sig själv. Det lät så klyshe. Hon hade aldrig haft några problem att bo ensam eller fira högtider på egen hand. Vissa julaftons kvällar hade hon lagat den maten hon tyckte om från julbordet, oftast Janssons Frestelse, sylta och ägghalvor. Sen hade hon bäddat ned sig på soffan med en filt och tittat på alla julprogram som visades varje år. En ljusstake tog hon fram ur garderoben och satte i köksfönstet och kanske lade en julduk på köksbordet. Inte mer.

Nu på senare år hade hon åkt hem till sin bror och firat med sin brordotter. Att se den lille flickans ögon lysa upp när grannen kom utklädd till tomten och räckte henne alla dessa stora paket som hennes treåriga armar precis räckte runt...det hade gett julen en helt annan betydelse och hon brukade komma på sig själv där efter maten, inlindad i filten på soffan med alla ljusen på granen och den där doftande känslan som bara kan fås då, och hon njöt. Njöt av att få känna sådär igen.

Några egna barn hade hon inte, aldrig ens tänkt på att hon kunde få egna. Hon granskade de avbitna naglarna och sprickorna i nagelbandet. De såg mer ut som en karls händer än kvinnohänder efter alla åren i jordbruket. Vissa är menade att skaffa familj och andra inte. Så enkelt är det. Kanske hade hennes avsaknad av familj att göra med hennes egen familj. Hela hennes upväxt spenderades med hennes pappa och sju år äldre bror på en gård med köttdjur. Mamman dog i barnafödsel, hennes egna födsel. Kanske var det på grund av den där våldtäkten när hon var trettton, som hon omedvetet tagit avstånd från närhet? Ens undermedvetna kan få dig att spela ut många oväntade kort. Det var i alla fall orsaken till att hon tog jobb på grannstadens fängelse. För att kunna kontrollera avskummen som trodde sig äga mer rätt än resten av befolkningen. Hon var inte den feminina typen helt enkelt.

Hon lutade sig över bordet och tittade ut genom fönstret. Alltid samma väder. Sådär halvmulet så man nästan trodde det regnade trots att det var torrt på marken. Det kändes bara som att något tungt hängde i luften som borde få allt att falla nedåt. När man blev övertygad om att något faktiskt knackade på pannan så fort man gick utanför dörren. Hon tyckte det var sorgligt att vädret bestämt sig för att göra hela världen deprimerad just den dagen. Hon hade föredragit solsken och glada, leende människor. För hon var glad att de äntligen sluppit därifrån. Att de fick tillbaka sin frihet. Men samtidigt kunde hon förstå vädret. För hon skulle antagligen aldrig träffa dem igen. Hon hade ingen vart de var eller vad de gjorde? Bara att de var tillsammans. Och visst grät hon inombords varje gång hon gick förbi det där kortet hon hade inramat på byrån i vardagsrummet.  

Samma dag i fem års tid hade hon tagit ledigt. Hon hade gjort ett försök att jobba första året, men hon hade bara klarat sig till parkeringen. Med nycklarna fortfarande i tändningslåset hade ögonen stirrat på den stora grå byggnaden och regndropparna hade fallit tungt på rutan. Det var först då hon insåg hur tomt det kändes. Hur mycket hon saknade dem. Det kan tyckas konstigt att älska mördare, speciellt om man är fångvaktare till yrket. Men just de två männen hade förändrat hennes liv helt. Fått henne att se på världen i nya färger, även efter att de försvunnit.  

Hon hade aldrig trott på Gud eller någon högre makt. Hon hade låtsas när hennes pappa tvingat dem att be bordsbön, för att inte få stryk. Men att tro att någon skäggig man i klänning bestämde över hennes liv, det var skrattretande. Ändå bad hon alltid en bön just den här dagen. Bad någon eller något ta hand om hennes pojkar. Bad det där uppe ta hand Bill och Tom och se till att de var lyckliga...

RSS 2.0