Den trettonde juni, 2007 hade hon vaknat vid sex på morgonen, sträckt ut armarna över huvudet och känt ett välbehövt knak längst hela nedre ryggraden. Som att sömnen släppte tag om hennes kropp. Solen sken redan utanför fönstret och på radion hade de varnat dagen innan för häftiga skyfall. Roat hade hon frågat sig själv hur de där meterologerna arbetade egentligen? Temperaturen var redan uppe i 20 grader och det fanns inga som helst tecken på regn. Bara för att trotsa skulle hon låta jackan hänga kvar hemma i hallen.

Vid kvart i sju, svängde hon in på den lilla parkeringen på den östra sidan av den stora byggnaden. Personalparkeringen. Inga platser var reserverade med skyltar, men efter flera år med samma personal, visste alla vart de skulle parkera. Det blev automatiskt att alla valde en egen parkeringsficka, beroende på om man ville ha nära till ingången, stå i skuggan eller stå lite längre bort eftersom man ändå skulle tända en cigarett när skiftet var slut.

Den trettonde juni det året hade infallit på en onsdag, mitt i veckan. Det är konstigt, men många datum hade hon koll på exakt vilken dag det var. Men bara under deras tid. Normalt sett var hon glad om hon kom ihåg sin egen födelsedag. En gång i veckan kom det en buss med nya fångar vid lunchtid. Det var inte många, kanske tio stycken åt gången. Hennes uppgift var att ta hand om dem vid ankomsten, informera dem om vilka regler som gällde, rutinerna de hade på fängelset och visa dem till sina celler. En uppgift hon haft i många år och som hon tog allvarligt på. Ofta brukade hon få frågor av vänner om det verkligen är som på film? Att vakterna skriker och trycker ner fångarna det första dom gör för att visa vem som bestämmer? Alltid refererandes till militär och krigsfilmer.

"Är det var du tror?" frågade hon dem då, och nästan alla nickade.

Hon hatade attityden samhället hade gemtemot fängelser och de intagna. Hon höll med lika mycket på inställningen att de som blivit intagna på fängelset gjort något otroligt dumt. Det förnekade hon inte. Men oavsett vad en människa gjort, förtjänar ingen att bli behandlad som ett djur och klampad på. Hon ville sätta exempel. Alla förtjänade en andra chans och åren på fängelset hade lärt henne att ofta låg en mycket djupare historia bakom deras brott. Allt var inte alltis vart på vitt. Därför såg hon alltid till att behandla dem med respekt om de visade henne respekt. Behandla din näste så som du vill bli behandlad på. Inget konstigt, inga oläsliga krussiduller...bara rent logistk tänkande.

Inne i omklädningsrummet låste hon sitt skåp och rättade till hatten så inte öronen stack ut alldeles för mycket. Hennes uniform bestod av ett par svarta strykta byxor, en grå skjorta, svart hatt och hade hon haft längre hår, skulle det sitta samlat i en knut. Det var en säkerhetsåtgärd, inget hår får hänga löst ifall en utav de intagna skulle få för sig att dra i det. Hon satte fast namnskylten -  Jane Hickey, och gick iväg mot lunchrummet för att disskutera de nya fångarna som skulle komma vid lunch med sina kollegor.

När den stora grå bussen anlände, strax efter halvett, var det endast fyra män som klev ur den. Det betydde att det förhoppningsvis skulle bli en lugn dag. Den dagens grupp bestod endast av fem män som blivit straffade för misshandel och droginnehav. De var alla rätt unga, ingen var äver 35 år hade hon läst i journalerna som postats till dem förra veckan. Den yngsta hade precis fyllt 18 och den äldsta fyllde 33 i september. Ingen utav dem hade suttit fängslad tidigare, alla första gångs förbrytare. Det skulle bli en lång natt för dem.

Hon önskade att alla som gjorde narr av de intagna och hyllade fängelsevakterna för att de i deras egna version, slog och förnedrade fångarna, kunde vara med i ett sådant ögonblick och se med sina egna ögon hur det såg ut. Det kunde sitta våldtäktsmän, mördare och hustrumisshandlare på de där bussarna. Stora killar som tidigare gått på stereoider eller välbärgade affärsmän som var van att hantera kontrakt värda miljoner. Men oavsett deras bakgrund och brott, hade alla samma blick när de klev ut och blev upppradare framför henne.

Sista klivet nedför bussen fick många lov att ta stöd mot väggen med sin ena axel, eftersom händerna var i handfängsel. Och många utav dem kisade med blicken, även om det var mulet och regnade. Kisade och rynkade pannan, som att något gjorde illa deras ögon. Det var rädsla helt enkelt. Och hon förstod dem. Fängelset var bara en enda stor grå fyrkant, omringad av murar, taggtråd och beväpnade vakter i grå skjortor. Det fanns inget som helst välkomnande med det här stället. Men det var väl inte meningen heller.

Och många gnällde över att kedjan mellan handfängslet som satt runt deras ben var för kort. Att det fick dem att nästan falla. Det var åxå en lögn. Enda gången som de intagna klagade över den kedjan, var antingen när de klev av bussen eller när det handlade om de fångar som blivit dömda till dödsstraff. De sa alla samma sak de sista stegen de tog. Att den kedjan nästan fick dem att falla omkull. Men kedjan var aldrig för kort, de snubblade inte på grund av den. Det var av rädsla. För att benen helt enkelt inte klarade av all extra vikt.

För vad de alla insåg när bussen körde in genom den stora grinden, var att nu gällde inte deras lagar längre. Nu var det statens lagar som gällde, och de hade inget att säga till om. De hade blivit laglösa gememot sig själva. Och det skulle ta år innan de kunde ta på sig sin egen skjorta igen och dricka sitt morgonkaffe ur sig egna kopp, läsandes i tidningen. Vad alla andra gjorde varje dag, helt vanliga rutiner som att åka till kvällskiosken och köpa bröd till morgondagens frukost, var inte längre en del utav deras liv. De befann sig utanför resten av befolkningen.


Hon presenterade sig själv för gruppen, försökte uppmärksamma deras oroligt flackande blick som försökte ta in allt nytt. Hon berättade att det var hon som skulle se till att de kom tillrätta med allt, att det fick sina ljusgrå uniformer, rena lakan och såg till att de fick sitt hår kortklippt och en dusch. Hon var noga med att låta bestämd, men ändå förtroende ingivande. Hennes förhoppning var att de efter ett tag skulle låta sig själv lita på henne och våga anförtro sig åt henne.

De fyra männen nickade åt hennes instruktioner och följde efter henne in genom dörren som ledde in till deras hem den kommande tiden. Deras steg var tunga och hon visste att många utav dem kämpade med allt de hade för att inte börja gråta. Hon hade aldrig varit med om att någon gett upp vid det tillfället, det kom senare på kvällen. När de satt inlåsta i sina celler, lamporna släckts och de blivit lämnade ensamma med sina tankar. Då brast det för många. Och fast än det drog lite i henne när hon hörde deras desperata gråt, var hon glad att de grät. Det visade att de på något sätt insett vad som hade hänt.

Klockan visade på halvsju inne i lunchrummet och hennes tolv timmars pass var snart över. Onsdagar verkade alltid vara den längsta dagen på veckan. Hon suckade och lyfte upp den svarta mössan från bordet. Jäkla meterologer, de fick rätt till slut ändå. I snart en timme hade det regnat och blåst ute. Nästan så hon trott topparna på träden skulle gå av ibland. Årets storm hade de lagt till på radion tidigare. Och jackan hängde kvar på kroken hemma i hallen, torr och oanvänd. Jaja, lite regn har aldrig skadat mig tidigare.

Den sista halvtmmen skulle hon ägna åt att titta till de nya.
Rutinen var att placera alla nyintagna på samma avdelning den första natten. Mest för att kunna hålla bättre koll på dem och inte riskera att någon försökte sig på nåt dumt. Det skulle inte vara första gången någon försökte slänga sig mot väggarna i cellen och slå sig blodig. Den första natten bjöd på mång amardrömmar, vakna och sovande. Så hon gick alltid en sista runda innan hon åkte hem, mest bara för att säga Hej, jag finns här. Du är inte ensam.

Endast lyrsören i taket var tända i korridoren och stämningen var lite halv dunkel. Hon stannade till efter att hon klivit in genom dörren och lyssnade. Det fanns trettio lediga celler, men den kvällen var endast tio celler upptagna. De fem nya och fem andra intagna som behövde lite extra uppsyn. En utav dem hade förlorat sin dotter i en bilolycka natten innan, så det hade blivit bestämt att hålla lite extra koll på honom. Den här avdelningen tog aldrig hand om patienter som var självmordsbenägna, men kunde ta på sig ansvar för dem strax under den nivån. Alltid satt en ur personalen där och kontrollerade så att allt stod rätt till en gång i halvtimmen. Tittade in genom luckan och hoppades att de sov lugnt och stilla i sin säng.

Hon hejade på Kent som stod för nattens shift. Han var ok. Ensamstående äldre man, med tr barnbarn. Han passade in på den här avdelningen. Hade ett hjärta stort nog för att ta han dom även de som krossat andras hjärtan.

I den första cellen låg Erik och sov. De hade alla en egen sänglampa de kunde tända, men han hade släckt och låga snarkningar kunde höras från hans säng. Bra det, tänkte hon. Du kan behöva all energi du kan få inför morgondagen.

Nästa cell tillhörde Adam, en 28 årig man som blivit fälld för hustru misshandel. Han var stor, säkert 1,90 lång och muskulös. Kort snaggat hår och getskägg. Det var något med hans ögon som kändes obehagligt. De satt för långt in i huvudet. Han hade släckt lampan, men när hon lade huvudet mot hans dörr, kunde hon höra svaga snyftningarna. I normala fall hade hon knackat på och frågat om de ville prata om det, men vissa personer ville inte visa sig svaga. det skulle skada mer än hjälpa för dem, att de tvingades visa sig svagare än de andra. Så hon gick bara förbi.

Den tredje mannen, Peter sov med. Eller låtsades sova kanske. Många använde sig av den strategin. Låtsas som att allt är bra så länge som möjligt, sen när småtimmarna smygit sig på lättar de på rädslan.

Cell nummer fyra tillhörde den näst yngsta nykomlingen. Han var 22 år gammal och satt inne för misshandel och kokaininnehav. Misshandel av sin egen pappa. Det fanns vissa profiler inom ett fängelse, vissa typer av människor och deras bakgrund som alltid kom igen. Den här unga mannen var en utav dem. Uppväxt i slummen, en familj som gått på socialbidrag i stort sett hela hans liv. Tragiskt var det, men många med den bakgrunden hamnade oftast här själv, eller hade en annan familjemedlem de ägnade helgerna åt att komma och hälsa på.

Lampan var tänd och när hon tittade in genom den lilla luckan som täckts med hårdplast, såg hon honom stå balanserande på ett ben med det utsträckt framför sig. Hans armar utsträckta på sidorna och tungan mitt i munnen. Hon blev minst sagt förvånad. Mycket hade hon sett, men aldrig något sådant.

"Hej" sa hon och hoppades han ville försöka utveckla sitt handlande.

Han tittade upp på henne och log. Han måste nästan stått så ett tag, för benet han lagt tyngden på hade börjat darra.

"Hej!"

Något alla i personalen på fängelset fick lära sig, var att aldrig lita på de intagna. Alltid fanns det människor som försökte luras. Och hon hade varit benhård på den punkten. För att vinna henne stillit krävdes något alldeles extra. Men när hon såg den där unga mannen stå där, på ett ben med de varma bruna ögonen...vad det var kunde hon inte sätta fingret på, men något sa åt henne att det var ok. Han var ok.

"Jag får ju erkänna att det där var något nytt"

Han skrattade till åt hennes lite nedlåtande skämt. Att personalen på det här gråa trista stället skulle ha någon som helst sympati för dem hade han aldrig räknat med. De avskydde honom antagligen lika mycket som han avskydde dem. Efter alla historier han hört från sina polare hade han inga höga förhoppningar om de kommande året.

"Kanske för att jag aldrig varit här förut" svarade han lite spydigt.

Sekunden senare hörde han hur hon skrattade åt vad han sagt. Det fick honom att stanna upp i sitt försök att hålla balansen. Redo att fyra av en hämnd, samlade han sig och lyfte blicken från väggen. De skulle inte få skratta åt honom. Men redan innan han hunnit uttala första stavelsen, insåg han en sak. Det syntes på henne. När han tittade på hennes ansikte, såg han inget nedlåtande, inget som skvallrade om att hon föröska göra narr av honom. Nej, enligt hennes ögoen hade hon skrattat, på riktigt. Skrattat för att det var roligt.

"Så vad är det du gör egentligen?"
Hela sättet han var på, fick en nyfikenhet i henne att växa. Det var något med honom, det mjuka sken hans ögon gav eller det där lite sneda leendet han bjöd på. Hon visste inte.

Han hoppade till och tog stöd mot väggen för några sekunder, laddade. Armarna rakt ut, benet darrandes upplyft framför honom.
"Försöker få tiden att gå. Jag är inte van att gå och lägga mig så här tidigt"

Vilken underbar liten clown.
Förvånad över vad hennes tankar spelade omkring med, påminde hon sig själv om vad hon gjorde där egentligen.

"Du vet, om du behöver någon att prata med eller om du saknar hemma, finns det alltid någon här att prata med." Hon ville försäkra den unge mannen om att han inte var ensam. Må hända att hon aldrig sett någon hantera stressen på det sättet, men det behövde inte betyda att hon visste skillnande på bra eller dåligt.

Han stannade till, fortfarande med ena benet upp i luften.
"Jag tror inte jag har något hem för tillfället"

"Vet du vad ett hem är, enligt mig?" Frågade han henne.

Hon skakade på huvudet.
Han tog ned benet och tillät tyngden fördela sig över båda benen igen. Hans ansikte var ansträngt och röd flammigt. Men ändå vänligt, avslappnat.

"Ett hem är inte där du bor. Frågar du mig så är ditt hem, där människorna förstår dig"
Han tog några djupa andetag, kände hur ena benets blod rusade tillbaka dit det tidigare arbetat.

Förvånad över hans mening, fann hon sig själv lutad mot dörren med båda handflatorna mot den vita ytan. Tidigare den dagen hade de hälsat på varandra, men hon hade inte sett något utav detta i honom då. Inget utav det där överraskande som presenterades för henne nu.

"Så, tror du att du kommer känna dig hemma här?" Frågade hon den unge mannen och insåg att om hon skulle ställt den frågan till någon annan utav de intagna, skulle de tagit det som en förolämpning. Men den här mannen, han gick bara några steg närmre, undersökte hennes ansikte med den varma blicken och log. Inte med munnen, men ögonen, och med de små, små linjerna som bildades i ögonvrån. Sedan nickade han.

"Jo, det tror jag"

Hon nickade.
"Det glädjer mig"

Han nickade åt hennes håll och visade sin uppskattning. Vände sig om och gick bort mot enkelsängen som stod längst ena sidan. Skorna stod redan intill väggen, prydligt brevid varandra. Han lyfte armen och greppade tag om det korta vita snöret som skulle släcka lampan som lyste i den lilla vägglampan när han drog.

"God natt då"

"God natt, Tom!"