Hon rätade till det blommiga påslakanet över sina knän så blombladen fick rätt form och kom fram ur vecket. Ena blomman var röd och hade formen av en ros. Den andra sorten var en blåklint. Tryckta över tyget så det såg ut som mjuka penseldrag. Hon borde köpa nya sängkläder, kom inte ens ihåg vart hon köpt det? Antagligen när det var rea, juldagsrean kanske. En gäspning tog sats och fick nästan hennes käkar att böjas ur led. Det hade varit en orolig natt, som alltid den här tiden på året. Det var nog inte bara biologiska klockor som tickade och verkade hålla en kalender. Även om just den hade slutat ticka för länge sen. Nej, hennes klocka var inställd på en helt annan sak.

När hon ändå var inne på klockor, tittade hon trött på väckarklockan och insåg att den inte skulle ringa förrän om en en kvart. Halvsju stod den på den här gången. Första gången hon tittat åt sidan den morgonen, hade den varit halvfem. Som sagt, den här tiden på året sov hon väldigt dåligt. Hennes kalender hade ställt in sig på att fylla hennes nätter av drömmar och minnen som gjorde det omöjligt att försöka få ro att somna om. Därför tog hon alltid ledigt den här dagen.

Rastlös gick hon ut i köket i sina bruna tofflor, som snart nött ut ett hål för stortån, och det beiga nattlinnet som gömdes under den röda morgonrocken. Hon var inget modeoffer, inte den som brydde sig eller försökte välja kläder efter rätt färg kombination eller säsong. Inte den som brydde sig om att de grå hårstråna blev fler och fler och endast verkade vilja sätta sig på den vänstra sidan av huvudet. Hade nog aldrig varit och nu var det inte allt för många år kvar tills pensionen. Vad var det för vits att börja nu?

Det var mitten av oktober och vädret blev bara värre och värre. Hon såg inte fram emot den här vintern. Kylan fick alltid hennes kropp stel och lederna verkade bli sämre för varje vinter. Vad hände med att livet börjar vid femtio? Suckandes slog hon sig ned på köksstolen och blåste på det nybryggta kaffet. Hon var inte purung längre. Om ett år skulle hon fylla femtiofem och sängen där uppe hade stått orörd av en annan man på... hon räknade efter på fingrarna och höjde förvånat på ögonbrynen. Det var 10 år sedan hon hade ett förhållande.

- Ja, tiden går, men singel livet består!
Hon skrattade åt sig själv. Det lät så klyshe. Hon hade aldrig haft några problem att bo ensam eller fira högtider på egen hand. Vissa julaftons kvällar hade hon lagat den maten hon tyckte om från julbordet, oftast Janssons Frestelse, sylta och ägghalvor. Sen hade hon bäddat ned sig på soffan med en filt och tittat på alla julprogram som visades varje år. En ljusstake tog hon fram ur garderoben och satte i köksfönstet och kanske lade en julduk på köksbordet. Inte mer.

Nu på senare år hade hon åkt hem till sin bror och firat med sin brordotter. Att se den lille flickans ögon lysa upp när grannen kom utklädd till tomten och räckte henne alla dessa stora paket som hennes treåriga armar precis räckte runt...det hade gett julen en helt annan betydelse och hon brukade komma på sig själv där efter maten, inlindad i filten på soffan med alla ljusen på granen och den där doftande känslan som bara kan fås då, och hon njöt. Njöt av att få känna sådär igen.

Några egna barn hade hon inte, aldrig ens tänkt på att hon kunde få egna. Hon granskade de avbitna naglarna och sprickorna i nagelbandet. De såg mer ut som en karls händer än kvinnohänder efter alla åren i jordbruket. Vissa är menade att skaffa familj och andra inte. Så enkelt är det. Kanske hade hennes avsaknad av familj att göra med hennes egen familj. Hela hennes upväxt spenderades med hennes pappa och sju år äldre bror på en gård med köttdjur. Mamman dog i barnafödsel, hennes egna födsel. Kanske var det på grund av den där våldtäkten när hon var trettton, som hon omedvetet tagit avstånd från närhet? Ens undermedvetna kan få dig att spela ut många oväntade kort. Det var i alla fall orsaken till att hon tog jobb på grannstadens fängelse. För att kunna kontrollera avskummen som trodde sig äga mer rätt än resten av befolkningen. Hon var inte den feminina typen helt enkelt.

Hon lutade sig över bordet och tittade ut genom fönstret. Alltid samma väder. Sådär halvmulet så man nästan trodde det regnade trots att det var torrt på marken. Det kändes bara som att något tungt hängde i luften som borde få allt att falla nedåt. När man blev övertygad om att något faktiskt knackade på pannan så fort man gick utanför dörren. Hon tyckte det var sorgligt att vädret bestämt sig för att göra hela världen deprimerad just den dagen. Hon hade föredragit solsken och glada, leende människor. För hon var glad att de äntligen sluppit därifrån. Att de fick tillbaka sin frihet. Men samtidigt kunde hon förstå vädret. För hon skulle antagligen aldrig träffa dem igen. Hon hade ingen vart de var eller vad de gjorde? Bara att de var tillsammans. Och visst grät hon inombords varje gång hon gick förbi det där kortet hon hade inramat på byrån i vardagsrummet.  

Samma dag i fem års tid hade hon tagit ledigt. Hon hade gjort ett försök att jobba första året, men hon hade bara klarat sig till parkeringen. Med nycklarna fortfarande i tändningslåset hade ögonen stirrat på den stora grå byggnaden och regndropparna hade fallit tungt på rutan. Det var först då hon insåg hur tomt det kändes. Hur mycket hon saknade dem. Det kan tyckas konstigt att älska mördare, speciellt om man är fångvaktare till yrket. Men just de två männen hade förändrat hennes liv helt. Fått henne att se på världen i nya färger, även efter att de försvunnit.  

Hon hade aldrig trott på Gud eller någon högre makt. Hon hade låtsas när hennes pappa tvingat dem att be bordsbön, för att inte få stryk. Men att tro att någon skäggig man i klänning bestämde över hennes liv, det var skrattretande. Ändå bad hon alltid en bön just den här dagen. Bad någon eller något ta hand om hennes pojkar. Bad det där uppe ta hand Bill och Tom och se till att de var lyckliga...