Runt borden satt dom, alla i samma färg och åt ur den lilla plast behållaren med mat. Idag bjöds det på en sorts pasta gratäng, full av grönsaker han kunde spy åt. Broccoli. Med en äcklad min vände han bort blicken och vred kroppen åt vänster, ut mot den avdelningen av matsalen som bestod av några soffor och lägre bord. I ena soffan satt två lite äldre män och pratade med varandra, annars var det tomt på folk. De andra satt och tuggade på sin fabrikerat tillagade mat och drack sin äckliga mjölk.

Bill lät ögonen vila på golvet. Det var sten, grått och repigt. Kallt.

För två timmar sedan hade han lämnat psykologens kontor och blivit beviljad att få flytta ut ur sin självmords säkrade cell. Jane hade mött honom utanför i korridoren och följt med honom tillbaka för att hämta upp sina sista saker. Den extra tröjan han hade och tofflorna han fått. Mer än så hade han inte. Det hade kommit krypandes de senaste dagarna, insikten om att han egentligen inte hade något längre. Så egentligen följde han bara med Jane tillbaka för hennes skull. För att hon skulle få fråga i lugn och ro, om han var ok? Och för att han skulle få svara henne att hon inte behövde oroa sig, han var ok.

Det hade synts på henne hela dagen att hon oroade sig för honom. Och kanske, eller antagligen, hade han betett sig alldeles för mycket som ett svin mot henne. Hon försökte, hade alltid ett uppmuntrande leende som väntade om han ville ta emot det. Aldrig hade Bill känt att hon på något sätt dömt honom och vägrat förstå honom på grund av brottet han faktiskt begått. Så han följde med Jane tillbaka och försökte ge tillbaka lite utav den respekt han fått av henne.

"Eller vad tycker du om saken?"
Den skrovliga rösten fick Bill att förvånat hoppa till. En utav männen i soffan tittade frågande på honom, och Bill skakade frågande tillbaka på huvudet. De två gubbarna skrattade åt honom och viftade bort frågan med handen. Skrattade åt den stackars nya killen som inte ens vågade sitta och äta med de andra intagna.

"Fan alltså"
Det hade tagit Bill nästan en timme att försöka övertyga psykologen om att han var redo att flytta ut till de andra igen. Att han inte längre hade dödslängtan och inte skulle försöka sig på något liknande igen. Han hade dragit lögn efter lögn. "Jag funderar på att kanske försöka studera något, språk eller litteartur. Kanske till och med skriva en bok" Han skulle ju ha tid för det. Inget utav det var sant. Kanske den delen om att han inte kände sig tillräckligt deprimerad för att vira lakanet om halsen igen. Inte för tillfället. Men ok var han inte.

"Hej Bill"
Jane hade ställt sig alldeles brevid honom och lade en hand på hans axel. "Hur är det?"
Bill tittade ned i golvet igen. Det kändes hårt, grått...och repigt. Förbannat instängt.

"Det känns lite lättare än jag hade förväntat mig" Armen lyftes och kliade besvärat på axeln. Jane klämde åt hans andra axel med sin hand, lätt men bestämt. "Är det säkert?" Han bet ihop och tvingade upp ena mungipan för att dölja sin lögn. Tittade upp på henne och nickade. "Det är säkert. Lite läskigt, men skönt att få träffa lite andra människor igen." Han hade inte pratat med någon sedan han kom dit, bara suttit för sig själv och undvikit dem.

Men Jane verkade nöjd och ett leende lyste upp hennes ansikte. "Det gör mig glad, Bill. Ge inte upp!" Och precis då ville han slänga sig i hennes famn och be henne ta hand om honom. Be henne låta honom gråta sig uttorkad mot hennes tröja, be henne stryka honom över håret tills han somnade. För han behövde någon som gjorde allt det. Någon som tillät honom att bete sig om en tioåring igen och kunde ta hand om alla hans sprickor och ojämnheter. Men han höll inne, bet ihop lite hårdare och log tillbaka. För han var inte tio, och han visste att man inte alltid kan bete sig som man vill utan att det får konsekvenser.

Jane strök hans axel en sista gång lite diskret och visade att hon skulle gå vidare. Han nickade förstående och gick tillbaka till att stirra ned i golvet. Det enda vettiga han kunde komma på. Bakom sig kunde han höra Janes röst och hur hon hälsade på någon " Hej Tom!" Och Bills mage knöt sig igen. Hur kunde han ha glömt bort det namnet?






Med en inspekterande blick förde han gaffeln närmre sin mun och godkände. Idag bjöds det på pasta och broccoli gratäng och de små gröna bitarna gjorde honom illamående. Han kunde för allt i världen inte förstå hur någon kunde tycka om de där missformade sakerna?

Redan innan Tom hade lagt sig natten innan, hade han haft huvudvärk, och nu blev det bara värre och värre. Broccolin hade säkert inte hjälpt det minsta. Han lade ned gaffeln och suckade när han begravde huvudet i händerna. Kunde inte den här dagen ta slut snart?

Med besvärade steg gick han för att lämna brickan, dock alltid med ett vakande öga mot vad som hände runt omkring. De var endast tillåtna att äta med plast bestick, säkerthets åtgärd såklart. Men alla visste att allt gick att få, bara man kunde betala för det och hade rätt kontakter. Och Tom tvivlade inte en sekund på att mexikanen, Juan som han tydligen hette, hade allt det där. Kontakter och pengar. Och Tom var inte hans största idol för tillfället.

Tom hade inget emot att sitta i fängelse, inte när han visste att det bara var tillfälligt. De långa dagarna, alla strikta regler och begränsningar, det kunde han ta. Men att ständigt behöva gå runt och vara rädd för att någon skulle komma med hot och misshandla honom om han inte gjorde som de sa, började tära på hans psyke. Ibland fick han för sig att han såg saker i syne. Saker eller personer han minst av allt skulle förväntat sig att se.

Borta vid ett bord stod Jane och pratade med en annan kille. Lång och smal. Killen verkade inte riktigt kunna slita blicken från golvet. Kanske han kunde fråga Jane om han fick gå tillbaka till sitt rum lite tidigare och vila. Hon brukade ju kunna förstå honom och vara hjälpsam, till skillnad mot de andra vakterna.

Tom började gå mot Janes och den andra killens håll och kände plötsligt ett stung av avundsjuka när Jane lade handen på den andra killens axel. Det kändes löjligt, lite patetiskt att han skulle bli svartsjuk på något sådant. Men Jane var hans enda vän här inne, och han erkände för sig själv att kanske ansåg sig ha lite ensamrätt över henne. Alla andra hade ju varandra. Tom nöp sig själv i armen för att skaka av sig tankarna och koncentrerade sig istället på att få till en bra formulering till varför han skulle få special behandling och få gå tillbaka redan.

För att få det så bra som möjligt harklade han sig för att inte riskera att låta svag eller osäker. Några steg ifrån dem saktar Tom in stegen. Den andra killen, den där långa smala killen som verkade ha tappat hakan helt...han kändes bekant. Men vem kunde Tom känna här inne? Vem kände han som hade så speciella, lite missformade öron? Han försökte leta igenom alla minnesbilder på alla han kände, alla han misstänkte kunde sitta i fängelse, men ingen verkade stämma. Ändå kände han igen det där ansiktet så väl? Om han bara kunde titta dit, då kanske...

"Det gör mig glad, Bill. Ge inte upp!"
När Tom hörde Janes röst och det hon sa, han var säker på att någon stötte i honom och knuffade till honom. Snabbt vände han sig om, men det var ingen där.
"Hej Tom" Han hoppade till och vände sig om tillbaka för att möta Janes muntra ansikte. Toms ben verkade ha fått extra tyngd för plötsligt kunde han inte röra dom längre. Han växlade mellan att se åt Janes håll och bort mot den andra killen håll. Han som gått tillbaka till att titta ned i golvet. Han med det där lilla utåtstående födelsemärket alldeles vid läppen.

"Hej" Tom svalde och försökte få ordning på sig själv. "Vem var det du pr..." Rösten försvann när killen vände huvudet något åt hans håll och Tom kunde se de långa mörka ögonfransarna. Jane rynkade pannan och tittade åt samma håll. Kunde inte förstå varför Tom var så blek i ansiktet?
"Åh, det var Bill jag pratade lite med, han är ny här. Kom ungefär samtidigt som dig" Tom svalde igen och tappade taget om andetaget han just tagit. "Förlåt, men vad sa du?" Tom låste fast sina ögon i hennes för att se till att han fick det 100% korrekt, den här gången, hennes svar.
"Bill, han heter Bill"