Del 6

Året var inne på sin sista vecka i Juni, på torsdag skulle den ta slut, månaden. Nu var det måndag, måndag eftermiddag och solstrålarna som efter klockan fem gömde sig bakom de stora träden kämpade för att ta sig igenom. Så fort chansen kom, när vinden tog tag i de tunna bladen och förde dem åt sidan, letade sig solen igenom och bländade honom i ögonen. Kisande såg han mot det ljusa suddiga klotet och suckade.

Det var en halvtimme kvar innan klockan slog sex på kvällen och han fick lov att gå tillbaka in. Men han ville inte in. Visst att väggen han lutade sig mot var stenhård och hans revben ömmade så fort han rörde på sig. Sängen som väntade på honom där inne var mjukare och skulle vara mer behaglig mot hans kropp. Visst att det inte fanns mygg där inne, mygg eller någon annan insekt som kunde bita honom. Och det var varmare, där inne i hans djur fria säng.

Tom lutade bakhuvudet mot tegelväggen, lät de envisa strålarna värma det sista de hann med. Vidgade näsborrarna och lät lungorna fylla upp sig själva med den friska luften och höll den inne en kort sekund. Men där inne, där fanns ingen luft, inget syre att leva av. Där inne, bakom de grå väggarna, inlåst i sin cell, var han så fången han kunde bli. Ingen att prata med och med ständig oro för att bli överfallen igen.

Och mörkret under natten,det där instängda mörka ensamma skrämde honom.

Tom tittade bort mot en annan del utav den inhägnade gården. Försökte se utan att behöva lyfta handen för att skymma solen. Ville inte visa att han faktiskt brydde sig om att de befann sig just där. De där fyra killarna som stått där hela tiden och disskuterat, antagligen honom. Antagligen för att hålla koll på honom, mexikanens vänner. Se till att Tom inte gjorde för mycket väsen av sig och sa fel saker till fel människor.

Tom tog sig för axeln och grimaserade lätt när han tryckte på det stora blåmärket som täckte överarmen. Påminde sig själv om varför han alltid satt i samma hörn, nära vakten och diskret försökte hålla sig borta från alla andra. Påminde sig själv om att hans vistelse där bara var tillfällig, skulle sluta som tillfällig. Han tryckte in pekfingret hårade. Påminde sig själv om att uppföra sig och leka feg om det var det som krävdes för att hålla sig borta från bråk.

På lunchen idag hade Tom sett honom, mexikanen, komma gåendes emot honom när han skulle lämna brickan. Reflexen var att brösta upp sig, lyfta hakan något högre och lägga på den där stela oåtkomliga fasaden. Tom hade gått några steg närme, innan han tvingade sig själv ned på jorden igen och vek av. Han ville slå tillbaka, och försvara sin heder. Med hela knytnäven som värkte av hämnd, hade han böjt ned huvudet och känt hur skammen brände i ryggen när han hörde skratten bakom sig.

Men han kunde inte riskera något när han satt i fängelset. Han fick lov att komma därifrån.






En minut efter att minutvisaren passerat halvsex, knackade Jane på dörren in till Bills cell. Genom det lilla fönstret hade hon sett att han låg i sängen, gömd under täcket så att endast hans panna syntes. Han hade legat så hela helgen, avskärmat sig från alla som försökt ta kontakt med honom.

"Bill" Försiktigt knackade hon på rutan för att göra honom uppmärksam på att hon var där. Hon fortsatte att knacka och till slut såg hon ett irriterat öga titta fram under täcket.
"Ställ dig upp, Bill. Du ska få komma ut ett tag"

Jane hade längtat efter det här ögonblicket, när hon skulle få komma med den glada nyheten. Bill hade suttit inlåst i sitt lilla rum i snart en hel vecka, och hon förstod att hans humör hade sjunkit. I början hade de pratat med varandra, men nu var han helt innesluten i sig själv. Han låg bara där i sängen och vred på sig. På onsdag hade han möte med läkaren och hon hoppades för hans egen skull att han skulle klara av sin utvärdering och få komma ut till de andra intagna. Bill behövde lite liv och rörelse för att komma tillbaka igen. Det förstod väl vem som helst att man blir deprimerad av att sitta inlåst i ett rum dygnet runt.

Reaktionerna var dåliga från Bills sida, så hon vinkade dit Bob för hjälp.
"Kan du hjälpa till här" Jane nickade åt Bills håll och rynkade pannan. Hon hade hoppats på lite mer aktivitet där inne. Bob ställde sig brevid och placerade handen på den korta batongen som satt vid hans sida. Bara för säkerhets skull.

Jane låste upp låset och öppnade sakta dörren.
"Bill, du måste vakna nu"
Dörren var öppen och hon tog ett prövande steg längre in. "Bill, kom igen nu. Vi ska gå ut och få lite frisk luft" Det rörde sig under täcket och han drog ned täcket så hela ansiktet syntes. Det smala ansiktet hade påsar under ögonen och ett slags matt skimmer över ögonen. Jane stannade till och log uppmuntrande åt honom. "Hopp upp nu, Bill"

Ett grymtande hördes från Bills mun och något irriterat började han sätta sig upp, stel i kroppen. "Ska vi ut?" Bill tittade misstänksamt på Jane och gnuggade gruset ur ögonen. Hon nickade och viftade med handen för att visa att hon ville skynda på honom. Han suckade och placerade fötterna på golvet. Då tog även Bob ett steg in i det lilla rummet och Bill kunde inte undgå att lägga märke till den svarta batongen som knäppts lös i Bobs bälte och handen som var redo att greppa.

"Alltså, Bob..." Trött och aningen besviken skakade han på huvudet åt den manliga vakten och gav tinningen en lätt massage. Jane följde Bills blick och insåg vad han menade. "Bill, det hör till rutinerna. Vi måste följa säkerhets föreskrifterna" Och med det sagt, förde hon handen till bältets sida och knäppte lös ett par handbojor. "Jag är ledsen, men du måste sätta på dig de här" Hon kastade dem på golvet framför Bill och visade med hakan att han skulle plocka upp dem och sätta runt sina handleder.

Bill bet ihop och malde kindbenen mot varandra.
"Kan vi inte bara skita i allt det här. Jag är trött"
Bill hade tappat lusten. När allt behövdes planeras och förberedas. Tecknas upp som att värsta tänkbara scenario skulle kunna utspelas, hade han ingen lust att spela med längre. Då stannade han helldre kvar i sin säng och hoppades att dygnen, åren skulle gå lite fortare. Eller att han skulle ha sån tur att taket rasade in på honom.

"Absolut inte, nu är det du som sätter på dig dom där och följer med oss ut. Du behöver lite frisk luft för att kunna få bort dom där påsarna under ögonen." Lite besviken över att ha gått hela dagen och förväntat sig ett uppskattat leende, skärpte Jane till tonläget på sin röst och gav honom en order istället för ett erbjudande.

Bill tog på sig skorna och kände att han ville ge henne mothugg. Han ville börja käfta emot Jane och ifrågasätta hur det var möjligt att dessa två människor hade tillåtelse att få köra med honom hur de ville. Men han visste att han inte skulle ha något konkret att komma med där. Han visste redan svaret på alla sina frågor, allt för väl. De hade rätt, han hade fel. Alltid!

Bill reste sig upp och visade med handlederna att handfängslet var riktigt åtdraget genom att försöka dra isär dem. Nöjt, sa Jane att han kunde komma mot dörren och stanna alldeles utanför öppningen. Med Bob framför sig och Jane bakom, gick de sedan vidare mot den andra dörren som ledde ut ur den slutna avdelningen.

“Har du nån gång haft en hund?” Frågade Bill till den som tog åt sig att bli kallad "du".

Bill letade in sitt pekfinger mellan stålet på handbojan och den tunna huden som satt på insidan av handleden och smekte där huden blivit irriterad av den vassa kanten av fängslet. Bob stannade till framför honom och väntade på att Bill skulle göra samma sak. Bill stannade, Bob kontrollerade att Jane var med bakom de två och drog sedan passerkortet över den lilla kortläsaren så det gröna ljuset tändes och dörren öppnades.

Jane kom upp brevid honom. ”Nej, inte som jag kommer ihåg. Jag var för liten”
Bill kände en avsmak bildas i hans mun och såg inte att Bob försökte få ögonkontakt med honom några steg längre framför.

Istället puttade Jane till BIll lite lätt i sidan för att visa att han skulle fortsätta framåt. Ut genom dörren och följa efter Bob. De tog några steg innan nästa dörr kom och Bob vände sig om mot honom igen. ”Stanna där medans jag öppnar” Han sa det med en sträng monotom röst.

Bill svalde och bet ihop.

”Men nu har du det” Han vände något på huvudet så ansiktet vinklades mot Janes blick. ”Titta, jag kan till och med kommandot plats”

Halvt utputtad av en irriterad Jane, möttes Bill av en liten inhägnad gräsplätt med en mindre fyrkant av stenplattor alldeles vid grinden. Jane stängde grinden om bakom Bill och bad honom sträcka fram handlederna för att ta av handfängslet. ”Har du en pinne, kanske vi kan kasta lite apport” Den rakade unga mannen kunde inte låta bli att visa hur missnöjd han var med tillvaron. Varför kunde han inte bara fått ligga kvar i sin säng och slippa känna sig förödmjukad?

Bill gick ut på den lilla inhägnade gräsplanen och skakade på huvudet. ”Bill, kom igen...” Jane ville gå efter och prata med honom, ta reda på varför den plötsliga humörsvägningen. Klappa till honom på kinden och be honom skärpa sig, växa upp. Men Bills kroppspråk och ryggtavlan han vändt mot henne, tydde på att hon inte var välkommen. Så hon stannade kvar, satte sig ned på bänken som fanns alldeles utanför stängslet. Lade ena benet över det andra och iaktog honom när han stod borta vid kortsidan längst bort och stirrade ut genom öglorna i stängslet.

Med händerna hårt greppandes om stängslet tvingade Bill den hotande tåren att hålla sig kvar uppe i ögonvrån. Det var något fel på honom. De senaste dagarna hade allt bara blivit fel. Hur han än gjorde, hur han är satt eller låg, var det något som skavde nånstanns på honom. Inom honom. Som att en tyngd placerats inom honom, som alltid fick den ena sidan av honom att vägra tyngre och ge honom slagsida. För han sjönk verkligen nu.

Bill såg bort över en tom gräsplan och vidare bort mot en likadan gård som han satts i, men större. Där gick flera olika grupper omkring. Några spelade basket eller hade lagt sig på gräset i solen. Händerna greppade hårdare om stängslet. Han hörde skratt.

"När ska jag få skratta igen?" viskade han tyst för sig själv.

För Bill var det overkligt att han skulle få spendera resten av sitt liv där inne. Rastas lite då och då för att inte bli ännu knäppare. Arg, var han. Förbannad rent ut sagt på sitt liv. Varför kunde han inte fått behållt sitt gamla liv, sin första barndom? Händerna började sakta skaka öglorna i stängslet och han ville bara skrika rakt ut. Få människorna i Kina att höra hur arg han var.

Pulsen sprang iväg inom honom. Något var på väg att hända, något höll på att brista. Bill släppte greppet om stängslet och började gå längst med det, mer stressade steg. Den där känslan han haft i flera dagar, att något jagar honom, var tillbaka. Närmre än någonsin tidigare. Han hoppades att de snäva svängarna han gjorde skulle lyckas skaka av sig lite utav den känslan, men känslan av att bli förföljd höll på att ta över helt. Nästan så att någon tagit tag om hans axlar och sakta tryckte allt hårdare och förberedde sig på att skaka om honom. Bill trodde först det var den gamla ångesten som tagit nytt tag om honom, men ju mer han jagade upp sig förstod han att det handlade om nåt annat. Det triggad eigång honom. Fick honom att vilja kämpa för att det där något inom honom skulle spricka.

Frustrationen över att vilja något så mycket att det tränger undan alla andra känslor, fick Bills ben att vika sig. Men andan i halsen släppte den där tåren taget om honom och föll ned längst hans kind. Han försökte torka bort den, men efter den första kommer det alltid fler.

"Fan, farsan det här ditt fel" Bill tog tag om en grästuva och ryckte upp ur jorden. "Hade inte du gått och dött, hade allt varit som det borde ha varit. Hans röst avbröts av snor som rann ur näsan och gråten som fick hans röst att spricka.

"Fan då, varför fick inte jag stanna kvar hos er. Ni var ju min familj"
Bill rev upp fler grästovor och gråten blev bara värre.

Bill började förbanna alla människor han stött på som på något sätt bidragit till att hans liv förstörts.

"Fan få, din jävla gris till mamma, som aldrig såg nåt. Låtsades om att allt var perfekt"
"Fan för allt ni ville ge mig men aldrig frågade om jag ens ville ha det"

Snyftande gömde han ansiktet i händerna och kände hur axlarna börjat skaka okontrollerande. "Fan för dig som lämnade mig. Vi lovade ju..."

Och om Bill hade känt sig trasig tidigare, var det inget emot hur splittrad han kände sig nu, när allt kom över honom igen.
"Fan för dig, Tom"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0