Den kommande timmen satt Bill och Jane på golvet, med en vägg mellan sig. För det mesta var det Bill som pratade. Diskuterade ekonomi, maträtter och allt möjligt han kunde komma på. Jane lyssnade, gav små tecken på att hon fortfarande fanns där. Jane märkte att redan efter fem minuter hade Bills tonläge lugnat ned sig och han tog sig tid att andas mellan meningarna. I början hade det bara varit panik. Orden hade jagats fram för att hinna bli av med dom.

" Har du någonsin haft en deja vu upplevelse, Jane?"
Hon rättade till ena benet för att förhindra att det somnade. Hon var trots allt för gammal för att sitta på hårda stengolv. "Mjo, nån vet jag att jag har haft" Hon tänkte efter. "Men jag kan inte komma på vad för slags deja vu" Säkerligen fanns det ögonblick då hon stannat upp och insett att allting kändes alltför bekant.

"Lyssna på det här då"
Bill blinkade några gånger och försökte få meningen rätt.
"Har du någonsin haft en för-deja vu?" Han försökte omformulera sig. "Har du någonsin känt att du snart kommer få en deja vu? Som en deja vu förvarning om en deja vu"

Jane gjorde samma sak som Bill. Blinkade några gånger extra, rynkade pannan och försökte få ihop vad han just sagt. "Eh, nje det lät främmande"
"Hm, det låter konstigt, jag vet" Bill fyllde bröstkorgen med luft och suckade. "Men jag har den här återkommande känslan av att något bekant kommer dyka upp snart. Ingen aning om vad dock?"

Både Jane och Bill rycker till när den stora dörren in till avdelningen låses upp och en annan manlig vakt kommer in.
"Det har varit ett litet slagsmål här ute, så ni får två till besökare inatt."

Jane reste sig genast och kunde inte låta bli att känna sig lite generad över att bli påkommen med att sitta på golvet och prata med en vägg. Hon borstade av byxorna, även om det inte fanns något smuts på golvet. Kanske var det mest som en avledande manöver.
"Vad hände?" frågade hon.

Bakom dörren dök Bob och en till vakt upp med en utav de intagna i släptåg. Det var en utav bråkstakarna, Juan. Hans näsa blödde lätt och underläppen hade svällt till sin dubbla storlek.

"Det var en misslyckad rekrytering från den här idiotens sida" svarade Bob. Juan skrattade till och avslöjade en glugg där en tand normalt sett hade suttit.

"Vem?" Egentligen behövde hon inte fråga, men Jane ville vara säker.
"Det var en utav de nya killarna. Men han vägrade" Bob puttade till den fängslade mexikanen och beordrade honom att gå framåt. "Tom, hette han väl?" Den andra vakten nickade instämmande. "Han fick tas till sjukavdelningen, men han kommer nog snart"



Alla stressade fotsteg och rörelser utanför fick Bill att resa på sig och börja gå mot sin säng längre bort, längre in i rummet. Han hade äntligen lyckats lugna ner sin panik med hjälp av Jane's närvaro. Lakanet hade knölat ihop sig under hans lår och han lyfte lite på låret för att räta ut det vita tyget. Egentligen var hela hans säng en enda röra efter alla timmar av oroliga rörelsemönster. Men just den knölen han lyckades sätta sig på, var otroligt irriterande.

Jane's och Bob's röst hördes utanför, de verkade ge varandra order. Eller mer direktiv kanske. Jane bad Bob hålla i de handfängslade armarna, och Bob bad Jane hålla upp dörren till cellen mitt emot honom. Sen var det den tredje rösten från en vakt Bill aldrig hört tidigare, Dave kallade de honom. Dave höll åxå i en utav de fängslade armarna. Han lät grov, rösten var så där djup och lite rosslig. Som man förväntade sig av en fängelsevakt.

Bob's bakhuvud syntes genom det lilla fönstret som satt på dörren in till Bills rektangulära lilla rum. Det var en halv flint som lystes upp under de kalla lysrören som satt i taket. Bill kunde höra hur den fjärde personen, mannen som tagits dit av vakterna, grymtade och suckandes skrattade åt hur vakterna strikt följde sina rutiner.

"Dave, du och Bob får se till han inte har någon arm fri, så öppnar jag dörren åt er" Det hördes på Jane's röst att hon var trött. Bill hade ändå fått henne att stanna kvar en timme extra efter att hennes skift slutat.

Bob's bakhuvud försvann ur hans synfält, och istället var det någon annans blick som mötte Bills ögon. Djupt, tätt sittande ögon stirrade rakt på honom genom det lilla fönstret och en rysning följde längst Bills rygg. Små svettpärlor hade runnit ned längst näsryggen på det mörka skinnet, några droppar hade fångats upp av de mörka buskiga ögonbrynen. Han såg ond ut, mannen som både Bob och Dave höll hårt om. Han var inte särskilt lång, ett huvud kortare än Bob i alla fall. Men hans utseende var vilt. Opålitligt. Han gav Bill den där känslan att inget gick säkert. Att han, mexikan gissade Bill på, kunde explodera när som helst utan att tänka på några som helt konsekvenser.

Dörren till den andra cellen stängdes och ett hånande skratt hördes där inifrån.

"Jag går och tittar till Tom"
Jane försvann från dem och de andra männen, Bob och Dave, gick in till det lilla kontoret och satte sig på stolarna. Bill hörde hur ena stolens ben släpade i golvet när den drogs ut. Bill själv kom på sig själv att sitta med ryggen tryckt tätt mot väggen. Hans händer skakade lätt.


Han insåg plötsligt att den andra mannens blick var alltför bekant. Den där becksvarta glödande hatande blicken som gav tunnelseende. Som fokuserade på uppgiften som getts och inte ödslade en enda tanke på konsekvenserna.
"Bill, du måste hjälpa oss"

Skamset tittade han ner på sina fötter. Bill hade varit ägare till precis den förbannade blicken och varit precis lika blind för vad det varit han egentligen höll på med. Förståndet kom liksom efter handling. Det hade slagit honom när han suttit i polisbilen och sett sin egen spegelbild i rutan. Han hade sett hur hans ena mungipa hade dragits upp mot kinden. Inte mycket, men märkbart. Något han även fått hört senare under rättegången. Att han var en kallblodig mördare.
"Gör något då, du kan inte bara stå där"


Jo, nog skämdes han alltid. Han hörde inte hemma på ett fängelse. Om två år skulle han ha tagit examen och kunnat få ett välbetalt jobb som gett honom möjlighet att göra det han ville. Vad nu det var? Han hade alltid fått höra att hans framtidsutsikter varit de bästa han någonsin kunde fått. Att han hade sin familj att tacka för sin fina utbildning och sin kommande karriär som kunde följa hans styvpappas fotspår. Alltid diskuterades hans framtid, i skolan, i hemmet, på släktmiddagar, i mataffären. Ja, överallt och utav alla. Utom av han själv.
"Bill, snälla, han får ingen luft längre"

Han insåg nu att hans framtid var slut. Härifrån kom han ingenstans. Men det spelade ingen roll för vad som skulle hända intresserade honom inte det minsta. Hade väl egentligen aldrig gjort. Nej, Bill brydde sig mer om det som redan hade hänt. Ännu en sak som kritiserats av hans styv familj, att han aldrig gav upp sitt förflutna och inte lade energin på att gå framåt istället. Men hur är det möjligt att glömma om det finns en aning om att det förflutna kan ha varit så mycket bättre? Det fanns liksom en spärr som hindrade honom att släppa alla de åren han knappt kommer ihåg.


Han kände inte att han hörde hemma bland mördare. Men varje dag blev han påmind om att han faktiskt gjorde det. Mördare skulle sitta bakom lås och bom. Och han hade inte bara stulit livet från en person, utan han hade bragt hela sin familj om livet. Även om han tyckte sig ha gjort dem en tjänst.
"Förlåt, Bill. Förlåt för allt, jag menade inte att göra dig illa"

Utan att märka det, vann hans ögonlock över honom, och Bill somnade med ryggen lutad mot väggen. Det hade varit en lång dag med många slagsmål mot sitt egna förstånd. Kroppen gled ned på madrassen och fingrarna började rycka i takt med att drömmen började spelas upp.

***

"Haha, kom igen nu, Bill"
Han sprang så fort han kunde längst grusvägen och jagade killen framför i de blå badshortsen. De var båda barfota och små stenar flög upp när fötterna tog sats för nästa steg. Killen Bill jagade var kanske fyra år, han visste inte riktigt. Men han han var snabb. Varje gång Bill började minska ned avståndet, verkade den andra pojken hitta lite extra energi och ökade takten.

"Nej, jag orkar inte mer,..."
Förvånat stannar Bill mitt på grusvägen och tar sig för munnen. Den andra pojken stannar åxå till, men står fortfarande med ryggen till. "Jag har fått håll, ..." Den lekande jakten var inte rolig längre, och Bill klämde skräckslaget på halsen för att se om allt verkade rätt? Varför kunde han inte säga det där sista ordet. Han öppnade munnen igen och försökte få fram en ton, en bokstav i namnet han sökte. Men det var bara tyst. Bill försökte minnas vilket ord han försökte säga, vilket namn han sökte, men inget minne gav sig till känna. Oroligt tittade han sig omkring.

"Vet du inte vad jag heter?"
Den andra pojken hade börjat gå emot honom, var endast några meter ifrån. Pojkens panna hade veck, oroliga veck. Och Bills ben började kännas osäkra att balansera på. Pojken mitt emot honom, såg precis likadan ut. De hade samma hårfärg, samma taniga kropp och samma färg och form på ögonen. Samma röst.
"Kommer du inte ihåg mig, Bill?"

***

Med ett ryck vaknade han upp och satte sig raklång upp i sängen. Drog några hastiga andetag och försökte orientera sig. Satte handen runt halsen och strök försiktigt skinnet. Bill var säker på att han hade haft den där drömmen igen. Det fanns en ständigt återkommande dröm som alltid fick honom orolig och som aldrig ville lämna några spår efter sig. Endast en känsla av att något fattades. Med en rusande puls lade han sig ned igen på madrassen och blundade. Kanske om han försökte somna igen, skulle han kunna hitta tillbaka och komma ihåg vad det är han drömmer hela tiden?

Under tiden Bill legat och vridit sig i sängen, hade ännu en cell fått en inneboende på den slutna avdelningen. Inte ens mexikanen hade varit vaken när han förts dit utav Jane och Dave. Nu satt han på sängen med ett omplåstrat ansikte och ömmande revben. Han var arg, förbannad att han låtit sig lurats. Rädd för att hans tid inne på fängelset skulle vara alldeles för lång. Förvirrad över den där nya känslan som lagt sig bakom hans bröstkorg och försiktigt knackade på ryggraden. Försökte göra honom uppmärksammad på något? Nervös över att han höll på att bli galen. Han kunde svära på att han kunde höra sitt namn mumlas genom väggarna. Och det var inte mexikanens röst.