Del 4

Halvåtta och alldeles strax skulle minutvisaren gå över halvtimmen. Hon knep ihop ögonen och skakade lätt på huvudet. Visst att hon hade önskat sig en lugn kväll, men nu önskade hon nästan att han där inne i cellen kunde ställa till med lite bråk. För tredje gången hade hon vaknat till av att hon tappat huvudet och ryckt till. Det var alldeles för lugnt för att kunna hålla sinnet vaket.

Hon smuttade på kaffet och grimaserade när den svarta vätskan rann ned i halsen, det var kallt. Undra hur länge hon hade sovit den här gången? När hon väl nickade till, märkte hon aldrig att hon somnade. Helt plötsligt ryckte hon bara till när kroppen började svikta. Kanske skulle hon få lov att sjukanmäla sig nästa dag. Förutom tröttheten kunde hon känna en värk som försökte ta över hennes kropp och beordra att ta det lugnt. Febervärk.

Hon reste på sig och gick bort till bänken i det lilla kontoret för att fylla på med färskt kaffe. Fyllde den blå koppen upp till kanten och plockade med sig den gröna person mappen som låg på skrivbordet.
"Låt oss ta reda på vem den här mannen är nu"


Hans fötter hade bäddat in sig i det tunna täcket. Ibland frös han, hade skakat av köld tidigare. Den extra tröjan han fått, låg på golvet nedanför den lilla sängen. Den hade hjälpt för stunden, men ganska snabbt blivit för varm. Och för trång. Drog åt runt halsen så hans vener kändes strypta. Ibland svettades han och blev rädd att hans kropp höll på att ge upp av värmeslag. Det kokade liksom innanför huden. Men när han klagat hos vakterna hade de sagt att de hade normal temperatur i lokalerna. "Det ligger alltid runt 20C" Sen hade de gett honom en till, lite tjockare tröja.

Hans rygg trycktes upp mot väggen och fötterna försökte hålla emot när han gled nedåt på lakanet. Temperatur förändringarna var kaotiska i den här trånga lilla cellen. Det var som att de två skillnaderna krigade mot varandra och han befann sig alltid i mitten. Hans kropp, det fysiska, satt på sin plats därpå sängen. Men allt det andra, det man inte kan se, befann sig överallt och skapade oordning. Lockade antingen till sig kylan som fick honom att känna sig så liten. Eller jagade bort den och ersatte den med otillräckliga lungor som inte klarade av att tillfredsställa vad som krävdes. Det mörka håret reste sig i givakt längst hans armar och han försökte lista ut om pärlorna i pannan berodde på kyla eller värme? Hakan böjdes upp mot taket så halsen sträcktes ut och kunde ta in mer syre. Han befann sig precis på kanten nu. Precis mellan galenskap och desperation.


Jane slog igen den gröna pärmen och tittade på klockan igen. Det var dags att gå och titta till den unga mannen. En gång i kvarten var rutinen. Titta in genom det lilla fönstret, titta så att han inte hade gjort illa sig och kanske fråga om han ville ha något. Än så länge hade han bara suttit där på sängen, inte sagt ett ord. För en timme sedan hade han somnat, fortfarande sittandes med huvudet sänkt mot bröstet. Hon hade stannat kvar och letat efter tecken på att han bara sov, ville inte störa i onödan när han äntligen lyckats få lite ro. Hade försökt att röra sig tyst, trippat fram på tårna. Men hans bröstkorg hade rest och sänkt sig i takt med hans andetag.

Cellen han satt i hade blivit säkrad, det fanns inget han kunde göra sig illa på. Inga fönster, inga krokar och inga vassa föremål. Men hon hade sett med egna ögon, att om paniken var tillräckligt stark var kreativiteten minst lika stark. Spärrarna som vanligtvis jobbade inom ens huvud, försvann och många hade i ren förtvivlan slängt sig blodiga mot väggarna för att få tyst på rösterna. Så hon fick lov att försäkra sig om att allt stod rätt till innan hon kunde gå tillbaka till sin stol.

På den slutna avdelningen som hon var på nu, satt endast två personer. Erik, en lite äldre man som ofta hamnade i bråk efter att han lyckats säga för mycket och reta upp de andra intagna. Särskilt mexikaner tyckte han om att förolämpa. En smal liten gubbe med flint formad som en halvmåne på hans hjässa. Han var satt i isolering i en vecka, skötte sig alltid för stunden, men skulle ganska snart sitta där igen. Det gällde att inte bli lurad av hans storlek, för hans egna självbild var bra mycket större.

Sen var det den nya killen, Bill.
Den unga mannen som flyttats dit, till isoleringen, efter att de hittat honom hängandes inne i cellen. Det hade tagit en vecka innan han försökt ta sitt liv, strypt sig med skosnören. Och nu var han satt i den säkrade cellen, suttit där i två dagar. Innan fyra dagar inne på sjukavdelningen med övervakning dygnet runt. Tanken var att han skulle få komma ut till de andra intagna i slutet på nästa vecka. Kanske, om han klarade läkarens utvärdering.

Jane stannade utanför hans dörr och tittade in genom det lilla fönstret. Han var vaken och uppmärksammad på att hon stod utanför. Han hade hört henne när hon gått i korridoren. Det hördes lätt eftersom allt var så tyst, spelade ingen roll hur försiktigt den fria försökte sätta stegen. Det enda som lyckades överrösta var lysrören i taket som hade ett konstant surrande. Som på film. Men vad hon hittade oroade henne.

Hans långa ben höjde honom upp mot taket och kroppen var tryckt mot väggen, tryckt in mot hörnet med händerna spjärnandes mot varsin vägg. Som att han satt fast mellan de två väggarna som utgjorde hörnet. Sängen han stod på gav honom en extra meter, men det var säkert ändå en meter kvar till taket. Hon tittade frågande på honom och försökte hitta någon förklaring. Han tittade tillbaka på henne, ett oroligt flackande med ögonen.

"Hej Bill!"

Han var uppenbarligen upprörd, svetten rann i hans panna och hon såg hur bröstet konsumerade syret alldeles för snabbt. Lugnande han inte ned sig snart skulle han svimma. Det var en smal ung man, väldigt smal och lång. Hon skulle tippa på 1,90 lång, om inte längre. Det mörkblonda håret var rakat och det första som drog åt sig blicken var de mörka mandelformade ögonen, de höga kindbenen och läpparna som hade ett naturligt put. Bill hade ett sånt ansikte, som precis som med Erik, kunde lura andra människor. Han var vacker, väldigt fin att titta på och hans röst kunde vara mjuk som bomull. Lite hes och mystisk. Ja, så skulle hon beskriva honom, mystisk. Men hon visste vad han var kapabel till, allt stod i den gröna mappen hon precis bläddrat igenom.

"Hur är det?" frågade Jane och försökte låta som att hon kunde ge tröst om han behövde.
Svaret lät vänta på sig och hans naglar verkade försöka gräva ned sig i betongväggen ju mer han tänkte på vad svaret skulle bli. Han svalde och svalde den tomma, halvt öppna munnen. Det nervösa skenet han gav, gjorde henne nervös. Det här var inte hennes avdelning, normalt sett jobbade hon ute bland de intagna. Inte här, bland de som krävde mer än hon var säker på att hon kunde ge.

"Kan jag göra nåt för dig?"

Janes kropp värkte mer nu än när hon fortfarande satt ned borta på kontorsstolen. Det var febervärk. Spred sig runt om i kroppen och protesterade. Men hon försökte hålla modet uppe.

Bill skakade hastigt på huvudet och slog till väggen med den ena handens knogar. Jane ryckte automatiskt till och blev för en sekund rädd att det var nu han skulle börja slänga sig handlöst runt om i cellen. Men han stod kvar, kanske något mer upprätt än innan. Hans panna drogs ihop så djupa veck bildades. Kanske något lugnare än innan, vaken.

"Lovar du?"
Han slappnade av och pannan rätades ut. Upp öppnades hans ögon, de hasselnötsbruna djupa ögonen som liksom borrade sig rakt in i henne. Som alltid skulle avslöja honom under tiden de kände varandra. Han kunde ha en röst som fick vem som helst att mjukna och ansiktsdrag som gjorde alla avundsjuka. Men hans ögon, skulle Jane lära sig att läsa allt för bra. För han var ärlig, Bill. Kände han sig bara trygg, gav han allt. Sig själv.

Nu stod han nere på golvet, bara någon meter från dörren där hon stod och tittade in genom den skyddande luckan. Märkena på hans hals spändes ut när varje liten sena och muskel kämpade för att öppna upp luftstrupen. Färgen skiftade i gul grön och Jane hade svårt att ta ögonen ifrån dem. Det blev fel. Det passade inte in på honom, han var för nätt.

"Lovar du?"
Viskningen kom från hans hals, som Jane kom på sig själv med att stirra på. Lite generat lyfte hon blicken. Hans stränga ansiktsdrag hade mjuknat, fått någon desperat över sig. Bedjande.

Hon nickade.

"Prata med mig." Han stod och vägde på steget. "Jag behöver prata, någon som lyssnar på mig" Ett steg närmre dörren togs, försiktigt. Han skulle ändå inte få komma ut därifrån, varför försöka då. "Jag behöver höra någon annan än mig själv prata" De sista orden fick hans röst att darra.

Här stod en ung man framför henne, en mördare. En människa som tagit någon annans liv, kallblodigt och planerat. En människa som riskerade dödsstraff. Värken som härjade i hennes kropp kändes fruktansvärt avlägsen för tillfället. Hon hade läst hans journal, Bills. Och som hon alltid sagt innan. Bakom varje människa fanns en hel historia att berätta. Hans var annorlunda. Framför henne stod en ung man som bar på lite för mycket än vad han klarade av, tydligt.

"Jane, din räddare är här."

Hon tittade bort mot den stora dörren där hennes kollega just klivit in, han som skulle ta över efter henne. Klockan var åtta och det var dags för henne att klocka ut. På tiden att hon åkte hem och bäddade ned febern. Hon nickade åt Bob, kollegan.

"Bill..."
Men när hon riktade uppmärksamheten tillbaka mot den lilla cellen, hade han sänkt huvudet och stod där med knutna nävar. Tvingade pulsen att lugna ner sig. Det var något med honom, något som fick henne att mjukna. Fick henne att känna sig behövd, uppskattad. I ett så tidigt skede var det förvirrande för henne att inte veta varför hennes sinne reagerade som det gjorde i Bills närhet.

"Bob, jag stannar ett tag till..."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0