Rummet var inte alls stort. Det hade precis ljusnat ute och en liten lucka på hövre halvan av dörren hade öppnats. Jag hade vaknat av solen som sken ned på mitt ansikte. Jag hade legat kvar på madrassen några minuter och lyssnat efter männen. Jag vågade inte gå upp innan jag var säker på att det var på säkert avstånd. När jag inte hörde några steg längre och inga främmande röster satte jag mig på sidan av madrassen. Jag sträckte armarna över huvudet och försökte räta ut överkroppen. Hela natten hade jag hållt om henne. Tjejen brevid mig, Annie. Hon sov fortfarande, ihopkrupen i fosterställning som vanligt. Jag tog tag i filten och drog upp den över hennes axlar. Det var skönt att ha fått en röst till det förstörda ansiktet. Nu kändes hon inte så avlägsen längre. Den slagna människan framför mig var inte längre bara en okänd namnlös docka. Det var Annie.

Jag hoppas vi kan prata lite mer idag. Inatt efter att vi hade presenterat oss för varandra hade vi återgått till våra positioner och fortsatt tystnaden. Hon hade lagt sig ned med ryggen vänd mot mig och låtsats sova. Jag hade suttit lutad mot väggen och tittat på henne. Hennes lätta andning hade avslöjat henne. Jag visste att hon inte sov. Helt ärligt var jag lättad att hon vänt sig om. Hennes ansikte fick mig att känna obehag. Illa till mods. Det var en sak att iakta henne när hon sov. Men att se hennes ögon...att se de där ljusblå ögonen bakom alla blånader och svullen hud. Jag klarade inte av det. Jag klarade inte av att hon såg på mig för jag hade ingen aning om hur jag skulle bemöta henne. Vad säger man till någon man aldrig träffat som åkt på mer stryk än jag någonsin sett? Oroa dig inte, allt kommer att bli bra? Hur skulle jag kunna lova nåt sånt? Jag hade ingen som helst rätt att ge henne ett så betydande, så stort löfte, utan att känna att jag kunde hålla det. Tro mig, jag vill verkligen, men jag vågade inte. Även om vi tog oss härifrån, vad säger att hon kommer bli bra för det? Jag kunde bara fantisera om vad hon blivit utsatt för och vem vet hur djupa hennes sår är? Det jag ser är bara ytligt ont. Hennes inre smärta kommer sitta kvar länge, om inte för alltid? Hur skulle jag kunna laga det? Frågorna gnagde inom mig. Jag hoppas vi kan prata mer idag. Hoppas vi kan komma lite närmre.

Jag reste mig upp och ställde mig rakt framför dörren. Det var fortfarande kanske 2 meter fram till tröskeln men jag såg rakt ut. Utanför var det grönt. Ett stort lövträd hängde sina grenar mot huset. Solen lekte i lövverket och fick det att glittra. Bakom bredde en äng ut sig med högt frodigt gräs som ramades in av mörggröna granar. Det var verkligen vackert. Helt annorlunda än miljön vid vårt beach house. Vi måste ha åkt upp mot bergen för här var allt fortfarande grönt och levande. Inte torrt. Ute på ängen flög fjärilar i alla möjliga färger. Små färgklickar som virvlade runt. Jag kunde höra bina som flitigt surrade omkring bland blommorna. Från den ena till den andra, fullt upp med att arbeta. Ute i skogen hördes fågelkvitter och efter vidpusten följde lövens prasslande. Vindsus, lövprassel, tyst... Allt var verkligen fridfullt. Jag stod där med den värmande solen i ansiktet och försökte ta in varje liten del av det. Det påminnde om hemma. Här hade världen precis vaknat. Jag brukade aldrig vara vaken vid den här tiden på dygnet. Tänk så mycket jag missat!

Jag vände mig om och tittade in i rummet. I det vänstra bakre hörnet låg Annie och sov på madrassen. Det enda vi hade var en tunn filt. Madrassen var full av fläckar men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt saken. Man fick försöka blunda för en del saker för att inte bli knäpp. Situationen krävde att vi inte brydde oss. Golvet var ett grått betong golv och väggarna bestod av ihopmurade tegelstenar. Någon hade försökt täckt väggarna med ett vitt spackel av nåt slag men det hade fallit bort på de flesta ställen. På höger sida om dörren var toaletten, eller den trasiga toalettstolen. Det satt en liten kran i väggen och under stod en vattenfylld hink med en liten skopa i. Det var för att spola. Man fyllde bara skopan med vatten och hällde ned i toaletten. En liten uppmurad vägg skiljde toalettstolen från resten av rummet.

Jag tittade bak åt Annies håll och försäkrade mig om att hon fortfarande sov. Hon låg med ryggen till men hennes rygg höjde sig sakta upp och ned. Hon sov. Jag behövde verkligen kissa men jag ville inte att hon skulle höra mig. Bara för att vara säker tittade jag efter en gång till. Hon sov. Jag knäppte upp gylfen och släppte på trycket. Det var befriande men riktigt jobbigt. Jag hade verkligen problem med det här. Att inte kunna få vara ifred, att man skulle riskera att någon hörde eller ännu värre-kände lukten! Jag knäppte byxorna och sträckte mig motvilligt efter skopan med vatten. Kanterna var gröna av alger. Försökte vara så tyst som möjligt.

Försiktigt tittade jag fram bakom väggen. Hon sov. Jag drog en lättnadens suck och gick bort mot sängen. Försiktigt satte jag mig ned på madrassen och tog av mig skorna. Solen sken fortfarande på mitt ansikte. Jag drog en djup suck. Så det här var min nya värld? 6 X 4 steg... 6 steg i ena riktningen och 4 steg i den andra!

Han gick runt runt i det lilla rummet. Stegade upp sträckan mellan den ena väggen till den andra. Långa bestämda kliv ända fram till väggen. Noga med att tårna var upptryckta ända mot väggen. Han mumlade något för sig själv. Håret ströks ur hans panna och han vände sig om för att gå samma steg igen. Hans ansikte var bestämt. De små rynkorna i hans panna talade om att han var väldigt fokuserad på det han gjorde. Ännu en gång tog han långa raka steg över golvet och tryckte tårna mot väggen. För varje steg räknade han. Jag kunde se hur höll räkningen med fingrarna. För varje kliv höjdes ett finger ur hans knutna näve.

Han var klädd i en tajt mörkgrön T-shirt och svarta baggyjeans. Han var lång, säkert 2dm längre än mig och han var väldigt smal. Hans tajta T-shirt lämnade inte mycket åt fantasin men jag vet inte om det fanns så mycket att dölja. Hans överkropp var helt rak, inga muskler som formade kroppen och inget överblivet fett som trycktes ut över byxlinningen. Håret hängde i stripor över hans axlar och var kolsvart. Han vände sig om och tog sikte på ena långsidan av väggen. Långa raka kliv, noga att tårna stod så nära väggen som möjligt, vänder sig om, noga med att hälen står rakt mot väggen och går tillbaka. Men den här gången med små steg. Ena foten framför den andra, viktigt att det inte finns någon bortkastad cm mellan fötterna. Han höll armarna rakt ut och lät omedvetet tungan sticka ut i ena mungipan.

Jag låg på madrassen och tittade på honom. Det var ganska roande att titta på honom när han gick där som en anka som försöker går på lina, vankades och vinglandes fram och tillbaka. Jag hade vaknat av att mina revben värkte och rullat mig över på den andra sidan för att avlasta. Med en gång hade synen av Bill fått mig att glömma värken. Länge hade jag iaktagit honom. Han hade mätt upp varje sida av rummet nu med långa steg, med väldigt korta steg och med vanliga promenadsteg. Om och om igen. Det såg viktigt ut. Jag satte mig upp mot väggen och lade huvudet på sned. Skulle jag avslöja hans galenskap eller skulle jag låta honom fortsätta kartlägga vårt minimala rum?

Han hoppade till av förvåning över den nya rösten. Snabbt hade han vändt sig om och avbrutit sitt räknande. Han tittade frågande på mig...

Han var illröd i ansiktet. Jag vet inte om det var att han var generad att jag kommit på honom eller för att han var andfådd?. Han verkade fortfarande inte fatta mitt skämt. Han stod mitt i rummet med armarna vid sin höft och ögonbrynen djupt rynkade.

- Det är bäst att du aktar dig så inte upptäcker helt plötsligt att du grävt ned dig! Du får använda ditt stegande med förnuft!

Han satte upp ena handen för ansiktet och försökte dölja sin rodnande kind. Han skakade sitt huvud och skrattade. Jag log lite ironiskt åt honom och han kom och satte sig bredvid mig på madrassen.

- Förlåt om jag väckte dig? Det var verkligen inte meningen. Hans leende hade gått över i en orolig min. Jag försökte vifta bort hans ursäkt. Jag var bara glad att han fått mig att le. Det var länge sen jag hade funnit något som roade mig. Men synen av Bill, vinglandes omkring med sina krokiga ballerina armar hade fått mig att rycka på mungiporna. Han satt rakt framför mig, vilandes på sina knän. Hans rodnad hade börjat gå ned men han hade fortfarande kvar sin oroliga min.

- Hur är det med dig? Jag menar...gör det ont...ditt ansikte? Han rynkade ihop ögonen och grimaserade. Mina händer kände försiktigt på mitt ansikte. Det var väldigt ömt men så länge ingen rörde det kände jag mig ganska OK.

- De är lugnt, bara lite vägbulor i pannan men de försvinner snart. Efter några dagar är jag snart mig själv. Jag trodde jag skulle känna mig lite bättre idag. Det sista pillerruset hade jag sovit bort men nu värkte hela kroppen när jag rörde mig. Jag var stel och kall. Jag huttrade till och drog upp filten under näsan. Jag kände mig nästan lite febrig.

Han hjälpte mig upp på benen och höll i mig. För att inte riskera att jag svimmade igen stod vi kvar på golvet några sekunder så blodet hann med i rörelserna. Jag nickade åt honom och tog det första steget mot dörren. Greppet om min arm hårdnade lite som att han ville stoppa mig. Jg vände mig om tittade frågande på honom. Hans blick svepte över golvet från vägg till vägg. Han tittade upp på mig med finurliga ögon.

Jag fattade på en gång vad han menade och skakade på huvudet åt honom. Han ledde bort mig till ena väggen och tillsammans stegade vi upp avståndet till den andra väggen. Han räknade mina steg högt. När vi var klara med alla väggar tittade han nöjt på mig.

- Du e ju knäpp! Han nickade belåtet...

- Nej då, det går bra. Men försök att inte trycka hårdare bara.

Jag blötte strumpan igen och vred ur den. Vattnet var kallt men det var det enda som fanns. Försiktigt duttade jag tyget mot hennes panna och försökte tvätta bort allt intorkat blod och smuts. En tjock klump av torkat blod satt över hennes ena ögonbryn. Jag försökte tvätta rent runt såret men lät skorpan sitta kvar. Ville inte trycka för hårt men jag ville verkligen försöka få henne så ren som möjligt. Hon skulle inte behöva gå med all skit i ansiktet. Jag ville inte det. Ville få henne förnyad, ren från allt det gamla. Jag blötte strumpan igen och tog bort det sista i pannan. Vattnet i hinken hade blivit helt missfärgat.

- Jag ska bara byta vatten. Du e så skitig, LortMaja! Jag lyfte upp hennes huvud och ställde mig upp. Tog hinken och hällde ut det bruna vattnet i toaletten. Jag fyllde på nytt vatten och sköljde ur strumpan ordentligt.

Jag ställde mig bredvid madrassen och tittade ned på henne där hon låg och väntade. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det gick ett tydligt streck genom ansiktet där jag hade tvättat ren henne. Det såg nästan overkligt ut. Hon tittade upp på mig med sina svullna ögon och rynkade pannan.

- Det finns inte så mycket att berätta. Jag är 21 år och kommer från Sverige. Inget ovanligt med mig. En dyster dimma lade sig över hennes ögon. Hon vände uppmärksamheten mot mig.

Jag tvekade först. Även om jag kände ett förtroende för henne tog det emot avslöja historien om Tokio Hotel. Vad jag sett verkade hon inte känna igen mig och jag ville låta det vara så ett tag till. Jag ville att hon skulle lära känna mig som anonym. Det skulle vara på riktigt, vår vänskap.

- Jag antar att det är för att min familj är ganska rik. Dom hoppas väl kunna mjölka ut dom på en massa pengar. Jag tryckte henne närmre mig och kramade om henne. Jag tog hennes späda lilla kropp och begravde ansiktet i hennes hår. Jag visste att det var jobbigt att prata om men jag gjorde ett försök.

- Annie, vad gjorde dom med dig egentligen? Jag hörde hur min röst stakade sig. Mig mage spände sig. Ville jag verkligen veta? Hon stelnade till i mina armar. Under några minuter var allt tyst. Flera gånger hörde jag henne försöka säga något men precis innan försvann hennes röst. Hon vände ned blicken.

- Det fanns inte mycket som dom inte gjorde... Jag hade varit beredd på ett jobbigt svar men det här träffade mig rakt i bröstet. Det kändes så hårt, så rått. Jag ville gå djupare men jag lät det vara. Hennes tonfall berättade att hon inte ville prata om det. Jag lyfte upp hennes haka med mitt pekfingret och log.

- Vad säger du? Ska vi ta och piffa upp dig lite och tvätta bort krigsmålningen? Hon nickade instämmande.

Jag vred ur strumpan och började gnugga hennes hals. Hon grimaserade och vände bort huvudet. Jag slutade på en gång.

- Oj, gör det ont? Jag fick genast skuldkänslor.

Det var menat som ett skämt men alldeles efter att det hade sagts stelnade båda till. Jag började tvätta hennes hals igen. Blodet som runnit ned över hennes hals försvann bit för bit. Hennes ljusa hy kom fram och jag förflyttade mig upp mot hennes kind. Sakta och försiktigt kom hon fram igen.

- Jag lovar, jag ska göra mitt bästa för att skydda dig. Jag menade det verkligen.Hon lade sin hand ovanpå min och tryckte den närme hennes kind. Hon slöt sina ögon och jag kände hur en tår föll mot min hand. Jag lutade mig ned och kysste hennes panna.

- Jag lovar...

Jag sjönk ned på den svarta stolen vid balkongräcket. Solen var gömd bakom tunna vita moln, men den värmde fortfarande. Den svaga vinden som fanns förde med sig vardags ljuden upp från gatan, bilarna, männsikorna, cykelpinglor...allt som hör vardagen till. Fåglarna flög förbi mig och gjorde små volter i luften. Allt verkade som vanligt. Jag lutade mig bakåt och tog några djupa andetag. Det hade varit en jobbig dag, många känslor. Jag var förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle känna, vad var tillåtet? Den där bubbliga känslan jag hade i magen- var den bra eller dålig? Allt velande fram och tillbaka hade gett mig huvudvärk. Jag drog e djup suck och tittade ut över hustaken. Glad eller ledsen? Vad var jag?

"Vi har goda nyheter...om Bill"

Orden hade ekat mitt huvud, om och om igen. Jag har aldrig varit så rastlös under en 10 minuters bilfärd. David hade vägrat säga vad nyheten var och han åkte i en annan bil framför oss. Vi satt alla som på nålar i vår bil. Alla undrade samma sak...vad hade hänt Bill som var så bra? Hade dom hittat honom? Ville David överraska oss? Satt han kanske och väntade på oss på polisstationen. Jag fick lov att vakna till. Sluta, Tom! Du kan inte tänka i dom banorna. hade jag för höga förhoppningar skulle jag bara bryta ned mig själv. Försök vara realistisk. jag tittade på mamma. Hon stirrade rakt ut genom fönstret. Gordon satt och höll hennes hand. Jag insåg att alla i bilen satt och tänkte samma saker som jag.Ingen visste hur höga deras förhoppningar skulle vara. Hur mycket skulle dom våga hoppas på. Jag lutade mig fram och lade min hand ovanpå Gordons och mammas. De tittade på mig båda två med vilsna blickar. Nu var det min tur att försöka ge stöd. Jag tittade in i deras ögon och försökte leta reda på ett leende. Jag hittade ett litet...

-Hörrni...det var goda nyheter dom hade. Glöm inte det! Mamma, glöm inte det! Hon lade sin hand på min axel och kramade om. Jag såg att hon hade nära till gråt men hon log.

-Det har du rätt i, Tom. Det var goda nyheter... vi får försöka tänka positivt. Jag beundrade verkligen min mamma. Hon var så stark. Hon ställde alltid upp för oss. Jag och Bill var inga änglar som små. Vi råkade ofta i trubbel och vi fick stå ut med mycket på grund av hur vi såg ut. jag skaffade mina dreads vid 11 års ålder och Bill klädde sig alltid i konstiga kläder och sminkade sig. Men oavsett vad folk sa, stod alltid mamma bakom oss. Hon stöttade oss och lät oss leva våra drömmar. och nu satt hon här och klarade av att le, trots att hennes son e kidnappad. Hela tiden, redan innan hon kom hit, har hon ställt upp för mig. Hon har tröstat mig och satt mig i det främsta rummet. Jag hade hört henne gråta, men det var när hon trodde att jag sov. Hon offrade sina tårar för att låta mina rinna istället. Jag lutade mig fram och pussade henne på kinden. Hon satte sin hand bakom mitt huvud och tryckte mig närmre. - Det ska nog lösa sig det här, Tom. Han är snart tillbaka!

Vi hade parkerat nere i parkeringshuset för att slippa dra till oss uppmärksamhet. Nu satt vi i ett litet mörkt rum på tredje våningen och väntade på en man som kallade sig Mohammed. Vi satt alla runt ett avlångt ljusbrunt bord. Det fanns inga fönster i rummet. I bakgrunden hördes luftkonditioneringens brummande. Mitt på bordet stod en bricka med glas och kallt citronvatten. Ingen hade rört glasen. Vi satt bara och väntade på att få höra det där klickande ljudet när någon drar ned handtaget på dörren. Vi var alla otåliga på att få höra nyheten. Mamma och Gordon satt på varsin sida om mig och Andreas satt mellan Gordon och sin mamma. David stod utanför och pratade i sin mobil, igen. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som skulle avslöjas. Jag vet att det var bland det dummaste jag kunde göra, men jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut om Bill helt plötsligt kom in genom dörren och gav oss sitt allra största leende. Kunde föreställde mig hur alla sprang upp och kramade om honom. Alla skrattade och log och resten skulle vara historia. Det var dumt av mig, jag vet. Men jag ville verkligen...

Nu satt han där framför oss, Mohammed. Han var klädd i en vit skjorta och svarta kostymbyxor. Hans hår hade tunnats ut mitt på huvudet och han hade en grå mustasch. Vi hade alla ryckt till när vi äntligen såg att handtaget tryckts ned och vi hörde det efterlängtade klickljudet. Jag kan nästan lova att alla i det rummet höll andan...tänk om det var Bill?! Vi väntade alla att få se hans mörka hår när dörren öppnades.Väntade, ville, hoppades... Men istället hade Mohammed kommit in,precis som vi blivit informerade om. Något vi alla vetat om från början, men ingen ville ge upp sitt "tänk om" Det var värt alldleles för mycket.

- Vi fick kontakt med kidnapparna idag, tidigt i morse. Mohammed tittade allvarligt på oss. -De vill ha 3 miljoner för Bill...

Alla i rummet drog efter andan. Det här var väl inga goda nyheter? Jag kände hur hjärtat rusade. Nu var det sant, nu var det verklighet. Andreas ord den där första kvällen. Vi hade suttit på Bills säng och han hade påstått att det snart skulle komma en lösensumma för Bill. troligtvis inom några dagar. Just då hade allt det kännts så overkligt och långt borta. Det hände inte i vår värld. Nu var det här, lösensumman var satt. "De vill ha 3 miljoner för Bill" Allt lät så overkligt. Ett pris för Bill? Jag visste att Bill var borta men helt plötsligt sprang allt ikapp mig, hoppade på mig och slog ned mig. Luften försvann ur mig. Ett pris för Bill? Hur gick det här till?

- Vi har haft första kontakten med förövarna och vi har fått bevis på att Bill lever.

Aj! Aj, aj, aj...sluta! Bevis för att Bill lever? Varför säger han så? varför skulle inte Bill leva? Jag tittar förvirrat på mamma och hon trycker om min hand. Hon ser lugn ut, jag tvekar.

- Dom ska höra av sig igen inom 2 dagar och berätta vart vi ska träffas för överlämnandet.

Överlämnandet? Det kändes som om en simpel handelsvara. Överlämnandet av Bill...aj.

- Vi har fått en bild, på Bill. Jag vet inte, vill ni se bilden eller ska vi låta det vara? Mohammed tittade frågande på oss.

Jag var rädd men jag ville se. Jag ville se Bill. Alla runt bordet nickade instämmande. Vi ville ha Bill.

Han sköt fram ett papper. Ovansidan var blank men vi visste alla att under den blanka ytan dolde sig vår son, kompis och bror. Papperet stannade framför Gordon. Han lade handen ovanpå. Vi var rädda. Men vi hade en längtan. kanske undersidan av det där papperet kunde ge oss hopp. Komma ett steg närmre vår längtan. Bill...Gordons hand var spänd, varje liten muskel var beredd. Alla runt bordet kunde känna hur hjärtat slog extra hårt, extra fort. Vi visste att chansen för att få hopp var lika stor som att förlora.

Gordons fingrar tog tag i ena kanten av papperet och vände upp det. Vi stirrar på bilden. Som förstenade. Vi ser vad bilden föreställer. Det var vad vi hoppats på, men ändå inte. Långt ifrån. Jag drog åt mig bilden. lade den alldeles framför mig, precis nedanför mitt ansikte. Jag studerade varje liten detalj. Färgerna, miljön, ansiktet...nog var det han alltid. Det var Bill, min bror. Min läpp började darra. den där dumma klumpen i halsen var tillbaka. Mamma sträckte fram sin hand och vände snabbt på papperet, gömde Bill. Hon höll ena handen för sin mun och jag hörde hennes snabba andetag. Bill var gömd, vänd mot bordets glansiga yta, men jag kom ihåg allt. Den bilden kommer jag aldrig glömma. Han satt på en stentrappa framför ett grått stenhus. Hans fotleder hade varit tejpade, hans armar bakbundna och hans mun stängd med silvertejp. Hans blick var trött. Det var Bill på bilden men jag kunde inte ta till mig bilden. Det kändes inte på riktigt. Men jag vet att det var på riktigt. Tyvärr...

- Men jag förstår inte. Vilka var de goda nyheterna? frågade Gordon.

- De goda nyheterna är att Bill lever och att vi har fått kontakt med förövarna. Det är ett bra tecken, tro mig. Mohammed nickade.

Vilken chock! Var det de goda nyheterna? Vi var lika förvirrade allihopa men samtidigt insåg vi att för just den här situationen var det goda nyheter. Vi kom till den punkten då vi insåg att Bill faktiskt var kidnappad. Det kändes så bisarrt allt. Att så hemska nyheter kunde vara goda. Vi hade ett kort på en ensam och rädd Bill. Vi hade en lösensumma...vi hade goda nyheter.

Mamma kom ut på balkongen och satte sig mittemot mig. Hon satte upp sitt blonda hår i en snodd och gnuggade sig i ögonen.

- Hur är det, Tom?

- jag vet inte? Allt är bara så förvirrande, mamma. Det där kortet...och lösensumman...jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Va fan e det som händer, mamma?

- Jag vet inte? Men trots allt var det ju faktiskt goda nyheter. Det kunde ju ha varit my... Hon stannade mitt i meningen när hon insåg vad hon var på väg att säga. Hon harklade sig och knöt sina händer runt mina-

- Jag vet inte vad du ska göra, jag vill bara inte att du ska förlora hoppet. Bill kommer komma tillbaka. Goda eller dåliga nyheter, nu är vi ett steg närmre...

Klockan kunde inte vara mer än 10 på morgonen. Vi låg på madrassen och vilade. Annie sov men jag hade varit vaken i flera timmar. Jag kunde inte sluta tänka på min familj. Igår hade jag lyckats övertala mannen som vi kallade för Hippien att hämta papper och en penna till mig. Jag hade lurat honom och sagt att om han hjälpte mig få iväg ett brev till min bror skulle jag låta honom vara om polisen hittade oss. Jag ljög så klart men han hade trott mig. Men sen hade allt blivit konstigt. Jag gav Annie ett papper men hon vägrade att ta emot det. Jag förstår inte varför hon blev så sur? Det här var ju våran chans att ta oss härifrån. Hon hade bara snäst av mig och sen hade hon undvikit mig resten av dagen. Jag hade sparat ett papper åt henne som hon kunde skriva på sen när hon lugnat ned sig. Nu låg hennes papper tillsammans med mitt brev till Tom, gömd bakom toaletten. Brevet till Tom var inte färdigt än, jag visste hur jag skulle skriva? Jag försökte komma på ledtrådar om var vi befann oss, men jag har ju ingen aning om var? Det enda jag såg på vägen hit var skog och återigen skog. Jag hade inte sett några som helst speciella kännetecken som kunde avslöja vart vi var. Men jag tänkte försöka prata lite mer med Hippien sen. Han borde kunna säga något mer.

Någon vrider om nyckeln i låset och dörren slår upp med en smäll. Jag sätter mig hastigt upp och rycker åt mig den sovande Annie. Hon tittar förvånat upp men så fort hon fått syn på mannen i dörren slänger hon sig bak mot väggen och rycker i min tröja för att få mig närmre. Jag flyttar bak till henne och frågar vad som är fel? Så här har hon aldrig reagerat förut? Hennes blick är låst på den stora mannen i dörröppningen och hennes ögon lyser av skräck. Hon griper tag om min arm och skakar på huvudet fram och tillbaka. Hon var livrädd! Mannen tittar ned på oss och skrattar. Han är stor och kraftig. Han har små elaka ögon och han är nyrakad. Jag kan se den blanka grå ytan där skägget brukade sitta. Han är snaggad och han har armarna fulla av tattueringar. Han börjar gå mot oss och för varje steg han tog kände jag hur Annie ryckte till. Vem var han? Kände Annie igen honom? Han ställde sig alldeles framför mig. Annie hade gömt sitt ansikte bakom min axel. Jag visste inte vad jag skulle tro om allt. Annies beteende skrämde mig. Jag visste att han var farlig, men hur farlig? Vart var Hippien?

Mannen pekar på mig och visar att jag ska ställa mig upp. Jag tvekar, vad händer sen då? Jag tittar upp mot mannen och tillbaka på Annie. Hon gömmer sig, vågar inte titta längre. Mannen börjar bli otålig och skriker åt mig - UP! Jag rycker till av hans mörka stämma och hur mycket jag än ville resa mig så kunde jag inte. kroppen ville inte lyda mig. Han böjer sig ned och sliter tag i min arm och rycker upp mig. Hans hand når runt min överarm och jag slängs iväg över golvet. -Out! skriker han efter mig. Jag kravlar mig ut ur dörren och möter ännu en okänd man. Han är minst lika stor och av ren instinkt börjar jag backa bakåt för att försöka komma undan från honom. Han går lugnt efter mig och tar tag i min tröjan för att stoppa mig. Precis när jag ska försöka slita mig från honom hör jag ett fasanfullt skrik innifrån källar rummet.

Annie! Jag tittar förskräckt mot dörren och ser hur hon ligger nedtryckt på madrassen men den rakade mannen ovanpå sig. Jag ser hur hans händer letar sig innanför hennes kläder och jag ser hur hon gråter. Hon börjar slå honom och försöker sparka bort honom. Jag kan se paniken i hennes ögon. Men helt plötsligt blir det tyst, han har tagit stryptag om henne. Jag flyger upp och slänger mig mot dörren. -NEEEEEJ! Bara någon meter framför dörröppningen tar någon tag i mitt hår och jag faller. Mannen går förbi mig och stänger dörren. Med en smäll gömmer han Annie och mannen ovanpå henne. Jag kan inte höra några skrik. Jag känner rädslan, den pumpas runt i mina ådror och förgiftar varje liten cell. Vad gjorde han där inne?

-Annie! Annie... jag försökte få ett svar från henne. Mannen utanför bara skrattade åt mig. Han ropade något åt mannen innanför dörren och jag kunde höra ett skratt innifrån källar rummet. Ett rått och kallt skratt. Dom jävlarna skrattade åt oss,åt mig. Jag visste inte ens om Annie levde fortfarande. Han tog tag i min tröja igen och tvingade upp mig på fötterna. Jag knuffades bort mot ena gaveln på huset och på en sekund hade hade han slitit av mig tröjan. Jag försökte desperat dölja min nakna hud och skydda mig. Skulle han göra samma sak mot mig? Han pekade på mina byxor. -Take of!

Aldrig i livet att jag skulle ta av mig byxorna. Ville dom våldta mig var det precis vad dom fick göra, ta mig med våld. Jag tänkte inte hjälpa till. Mannen tog ett steg mot mig och gav mig en örfil. Det brännde på kinden. -Take of! han började bli arg. Jag skakade på huvudet. Jag borde inte gjort det men jag kunde inte tänka klart längre. Min hjärna hade slutat fungera. Jag var i chock. Han slog till mig igen, den här gången med knytnäven. Mitt huvud slog i väggen bakom mig när jag föll av slaget. Jag kände hur smärtan i min käke ilade i hela kroppen. Nu stod han ovanför mig och skrek. Jag vet inte vad, jag förstod inte, men han var förbannad. Han spottade på mig och började sparka mig i magen. Varje gång han träffade mig kände jag hur ännu lite av min livsgnista försvann. Jag började känna att det kvittade. Slå mig sönder och samman bara. Men lämna mig fan inte ensam sen. Då försvinner jag hellre helt och hållet. Jag kunde inte andas längre men han bara fortsatte.

Plötsligt kommer den rakade mannnen ut och slår bort honom från mig. Han skriker åt honom och ger honom en käftsmäll. Sen sätter han sig på huk bredvid mig och tittar oroat på mig. Jag försökte krypa ifrån honom men jag fick ingen luft. Hur jag än försökte fick jag ingen luft. Den rakade mannen hjälpte mig att sätta mig upp och efter några sekunder började trycket i bröstet släppa. Små små andetag letade sig in i mina lungor. Jag höll mig för revbenen som gjorde nåt fruktansvärt ont.

-Take of your pants. Get clean. Den rakade mannen pekade på mina byxor. Jag skakade fortfarande på huvudet. Jag blundade och väntade på nästa slag. Har dom kommit så här långt kan dom lika gärna fortsätta, tänker jag. Istället känner jag en stark stråle med iskallt vatten träffa min rygg. Jag rycker till. Mannen står med en vattenslang och pekar ännu en gång på mina byxor. -Take of! Jag bara skakar på huvudet. Han suckar åt mig och vinkar dit den andra mannen. Jag orkar inte försöka fly, det gör alldeles för ont. Den andra mannen böjer sig ned och börjar knäppa upp mina byxor. Jag stretar emot men jag har inget att säga till om. Han drar av mig byxorna och kalsongerna och till slut ligger jag där på marken helt naken. Blottad för männen som står bredvid mig och tittar på. Jag kryper ihop i fosterställning. Vattnet rinner över min kropp och jag känner kylan tränga sig på. Smärtan börjar domna bort. Den sjunker allt längre in i själen.

När vattnet slutat kyla ned mig drar de bort mig till trädet utanför vår dörr. Jag lutas mot trädet och jag känner solstrålarna som träffar min hud. Det känns skönt med de värmande strålarna men samtidigt gör det ont Vattnet droppar från mitt hår och jag tar små lätta andetag. Jag lägger en hand över mina revben. Smärtan tillåter mig inte att andas, den stänger in mig. Jag vänder bort blicken mot dörren in till källar rummet. Mitt och Annies rum. Dörren är fortfarande stängd...det är fortfarande helt tyst...

Annie & Bill

På madrassen satt en liten tjej, det stripiga håret hängde för hennes ansikte och hon höll hårt om sina knän. Platsen bredvid henne var tom. Den manliga kropp som de senaste dagarna suttit bredvid henne, hållt om henne, pratat med henne, skrattat och gråtit med henne var borta. Släpad ut genom dörren för att äntligen bli kvitt det här. Han var på väg hem. Jag var kvar. Jag har inget hem. Jag var dömd att misslyckas bli fri från allt det här. Ingen ville ha mig, saknade mig eller försökte hjälpa mig. Han var redan på väg hem. Hem till sin familj och sin vardag. Om några dagar skulle jag vara bortglömd igen, gömd här i mörkret. Jag skulle ge mig åt dom, männen som tog hand om mig. De som gav mig mat, tak över huvudet och de som slog mig, våldtog mig och skrattade åt mig. Trots allt dumt måste dom ju tycka om mig på nåt sätt? Annars skulle dom väl inte behålla mig. För dom betydde jag i alla fall något. Ont eller gott, dom var de enda där. Jag skulle ge mig åt dom. Jag var ändå förlorad...

I baksätet på en bil satt en förvirrad man på väg mot framtiden. Hans kropp värkte efter slagen men hans tankar värkte allt mer. - You're going home, hade mannen sagt. Hem, du ska hem. Jag ska hem. Varje gång orden upprepades i mitt huvud kände jag hur jag slets mellan att skratta och gråta. Jag skulle hem till min familj, mitt allt. Men samtidigt lämnade jag något så bräckligt och skört där nere i källaren. En del av mig. Jag hade lett, ett stort leende hade sträckt sig från min ena mungipa till den andra. -You're going home! Jag hade frågat honom först vad han menade men min lycka hade inte kunnat dolds. Inte förrän jag vänt mig om. Några sekunder hade allt släppt, det var så självklart. Snart skulle mina föräldrar och Tom möta upp mig, krama om mig och vi skulle lägga allt det här bakom oss. Sen tittade jag åt sidan och mötte Annies blick. Hon stirrade, men inte på mig. Något långt bakom mig, bakom alla väggar och alla träd. Bakom glädjen som smög sig på mig såg hon något mörkt. Hon var inte bjuden. Jag försökte nå henne, försökte intala henne att jag skulle komma efter henne. Försökte lova henne att vi skulle ses igen snart. Men hon hörde inte, såg inte. Annie var ensam!

Han hade tagit mig, fyllt mig med sin äckliga existens ännu en gång. Jag visste redan när jag såg honom vad som skulle hända. Utav alla dagar som gått förlorade av pillerdimman är det en sak jag kommer ihåg. Ett ansikte som ständigt förföljer mig och vägrar låta mig sova. Mannens ansikte som idag tog min enda ifrån mig. Ansiktet som idag spottade på mig. Ansiktet som aldrig kommer kunna låta mig vara. Ansiktet som tog tryggheten ifrån mig. Han hade våldtagit mig, skändat mig. Bill hade hållt om mig. Han hade försvagat mig. Bill hade stärkt mig. Han hade tillintetgjort mig. Bill var borta. De tröstande orden,smekningarna, de vackra ögonen, allt var borta. På väg mot framtiden. - Shhh, var inte ledsen Annie. Det kommer ordna sig. Jag lovar att jag ska ta hand om oss. Jag tänker inte lämna dig. Jag höll om mig själv och vaggade min överkropp till ro. Försökte intala mig själv att Bills ord kunde lika gärna komma ur min mun. -Jag ska skydda dig från allt ont, alla hemska drakar. Snart är vi hemma ska du se... Rösten ekade tomt mellan väggarna och jag stannade upp. Vem försökte jag lura? Vad håller jag på med? Jag har inget hem, ingen framtid. Sluta klandra Bill för att han äntligen fick en chans att komma härifrån. Han har ändå något att komma hem till. Var inte så självisk. Önska honom lycka till istället. Jag skadade om mitt huvud och slog mig hårt över pannan med handflatan. Lägg av Annie! Bill har hjälpt dig mer än någon annan, varför är du så avundsjuk? Du kan ändå aldrig få det han har. Jag kom att tänka på papperen Bill hade gömt bakom toaletten. Jag reste mig upp och gick för att plocka fram dem. Ett papper var fullklottrat av oläsliga krummelurer och det stod på ett språk jag inte kände igen. Tyska, antog jag. Tyska var inget språk jag kunde bra men lite förstod jag och några saker förvånade mig. Den Bill jag kände var inte den som hade skrivit det här brevet. Men det spelade ingen roll. Jag var ändå en nobody! Jag tog det andra papperet och började skriva...tack Bill, för allt.

De hade inte brytt sig om att försöka dölja mina ögon. De räknade väl med att det var sista gången de såg mig och orkade inte bry sig längre. De var nog glada att bli av med mig. Jag visste inte hur stor lösensummarn var men jag kan tänka mig att stressen av att kidnappat en internationell stjärna varit rätt hög. Nu skulle dom äntligen bli av med mig och jag skulle få komma hem. Slutet gott, allting gott. Eller? Hur mycket fjärilarna än flaxade inom mig kunde jag inte sluta tänka på henne. Hon var kvar där i källar rummet. Jag hörde hennes egna ord upprepas om och om igen. -Jag har ingen familj. Jag har ingen att skriva till. Var det så? Var hon verkligen helt ensam? Jag hade lovat henne att jag skulle ta hand om henne, oavsett vad. Det här var ett sådant ögonblick...oavsett vad. Jag skulle ta mig hem, jag skulle krama om hela min familj och berätta hur mycket jag älskade dom. Men jag skulle även berätta för dom om dig. Jag skulle berätta vilken vacker människa du var. Hur du hade hjälpt mig och stöttat mig. Jag skulle berätta för mina närmaste att du var min syster. Min enda syster. Och jag ska ta dig därifrån, bort från den hemska källaren, bort från den skitiga madrassen och hem till mig. Hem till min familj och hem till min värme. Du ska få äta min mammas goda mat och sova under mitt täcke. Jag ska hålla om dig och försäkra dig om att allt kommer bli bra. Jag ska torka dina tårar och jag ska vagga dig till sömns. Tro aldrig att jag kommer lämna dig, kära syster. Du är en del av mig nu...

Han hade kommit springande in genom dörren, med ena handen tryckt över sin bröstkorg. Han hade slängt sig ned bredvid mig på madrassen och tryckt mig mot sitt bröst. Han hade kysst min panna, talat till mig på ett främmande språk. Han hade satt sina båda händer på varsin sida om mitt ansikte, tittat djupt in i mina ögon och kysst mig på läpparna. Han hade gråtit och skrattat på samma gång. Han hade skakat på huvudet och gett en djup suck. -Jag var så rädd, Annie! Jag kunde inte annat än hålla om honom och känna den där tacksamheten sprida sig i inom mig. det spelade ingen roll hur mycket männen slog mig eller förnedrade mig. Bill fick mig alltid att våga se förbi allt det. Han gjorde mig starkare än någonsin. Så när ögonblicket kom och dom släpade ut honom, tvingade honom utanför vår dörr...dog jag. När jag hörde den där livsavgörande meningen och såg Bills överraskande leende. -You're going home! Då insåg jag att allt var över. Min askungesaga var bränd. De hade krävts två männ för att dra ut Bill ur vårt källar rum. Han hade srikit, jag hade skrikit. Han hade gråtit, jag hade gråtit. Men bara han var på väg hem. Jag var kvar i deras våld.

Hon hade suttit där, upptryckt mot väggen med tröjkanten i sin mun. Hon var rädd och förvirrad. Jag hade slängt mig om hennes hals och kramat, hårt. I över en timme hade jag trott att hon var borta, död. Förlorad och strypt. När sen dörren äntligen öppnats och jag såg henne visste lyckan inga gränser. Jag höll om henne, försökte säga uppmuntrande saker i hennes öra och torkade hennes torra tårar. Jag ville vara så nära hennes jag kunde. Att se henne levandes var så obeskrivligt vackert. Jag såg inte hennes rödgråtna ögon, hennes rödvridna handleder och hennes trasiga byxor. jag såg bara hennes bröstkorg som höjdes upp och ned. Jag såg bara att hon andades, att hon levde. Det var allt jag behövde veta...Nu satt jag här i bilen och var skräckslagen. Allt hade gått lugnt till. Männen i framsätet hade sjungit med radiorösten och ibland svängt i takt med musiken över grusvägen. Väldigt avslappnat. Sen efter någon timme hade allt gått snett. Jag hade sett polisbilen, jag hade sett de blå uniformerna. Jag hade skrikit till och sett hur mannen på passagerarsidan vänt sig mot mig och slagit till mig hårt över tinningen med någont hårt. Jag hade hört deras mobil ringa och jag hade hört paniken i deras röst. Något var fel. Snabbt hade bilen vänt om och föraren tryckte gasen i botten. Jag hörde stressade skrik och jag kände hur den lilla grå bilen svängde i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och tittade på vägen vi lämnade bakom oss. Det var min framtid. Varje decimeter av den asfalterade vägen som försvann tog mig allt längre bort från min historia. Något var så fel, så fel...

Plötsligt kom männen in och började dra i mig. De ville ha mig härifrån. Jag sträckte fram mina armar och de tog emot. Snabbt drog de upp mig på fötter och började gå mot dörren. Jag följde efter. Nu spelade det ingen roll. Gör vad ni vill med mig, jag bryr mig inte. Männen släpade mig runt huset och upp på framsidan av huset. De verkade stressade, de pratade i mun på varandra och gestikulerade häftigt med armarna. Den ena mannen öppnade dörren till baksätet på bilen och tecknade att jag skulle sätta mig. Jag nickade och satte mig på den utnötta läderklädseln. Männen satte sig på varsin sida om ratten och delade några meningar med varandra. Sen vände sig chaufören mot mig och sträckte ur sin handflata. Som en vit liten kristall låg den där. Helt oskyldig till det yttre, bara en vit liten tablett. Me jag visste vad det var. Det var dags att gå in i pillerdimman igen. Inget jag hade något emot dock. Det vita pillret verkade som ett lätt sätt att fly verkliheten. Jag plockade upp det runfa pillret med tummen och pekfingret och förde det mot min mun. Jag lade det på tungan och svalde. Jag ger mig till dem...

Fear that grips us all
Gives us an awful sound
Can't help anything but ourselves
Ooh, bury your head in the sand
Ooh, bury your head...

Sekunderna gick, minuterna gick. Jag kom allt längre från min räddning. Kilometer för kilometer fick modet att dränka sig själv. När bilen slutat kränga i kurvorna vände sig passageraren bak mot mig och sträckte fram sin hand. I mannens handflata låg en rund vit tablett. Jag tänkte inte längre, jag bara greppade den cirkelformade tabletten och lade den långt bak på tungan. Uan vatten tvingade jag ned giftet i min själv. Något hade gått riktigt galet. Bilen hade vänt om och nu var i återigen på väg mot ingenmansland. Jag kom att tänka på vad Annie sagt om sin pillerdimma. Hon hade varit borta i flera dagar. Det kändes ganska lockande just nu. Jag lade tabletten på tungan och tvingade ned den i halsen. Rädslan fanns inte just nu. Jag var bara så besviken på ödet och vart det hade fört mig. Snälla, låt mig glömma allt för en stund...

Borta i diplomatvillan satt Tom och stirrade på Davids plågade ansikte. Vad fan var det han försökte säga?

Precis som jag hade trott var det panik framme på flygplatsen. Fotograferna hade till slut hittat vårt gömställe och vi hade haft ett tiotal bilar som följt oss hela vägen därifrån. Polisen hade tillkallats och blivit förvarnade om vår ankomst och det var ordnat så vi snabbt skulle komma igenom alla säkerhetskontroller och Saki tog hand om allt bagage, även Bills. Ja, Bill skulle flyga med mig hem. I alla fall en del av honom. Bilen stannade in framför entren och Saki gick ut för att försöka styra upp kaoset. Han samlade ihop sina kollegor och polisen och bildade en mur för att hålla undan alla människor. Om några sekunder öppnades bildörren och jag skulle försöka ta mig så snabbt som möjligt in genom glasdörrarna och bort mot vår gate. Jag skulle inte svara på några frågor, inte titta in i några kameror, inte skriva några autografer och jag skulle inte ta åt mig av det som skulle sägas. Så var reglerna. Men det var svårt. Jag tog steget ut från bilen, genast tryckte alla på från alla sidor om bilen, alla skrek, blixtrarna förblindade mig och jag blev bara stående utan att veta vart jag skulle ta vägen. Jag hörde alla elaka, hemska ord som skreks åt mitt håll, alla besvikna fans och anklagelserna. Saki hade förvarnat mig och försökt få mig att förstå att det bara var fotografernas knep för att få uppmärksamhet. Men när jag nu stod här och allt träffade mig tog jag ändå åt mig. Det var ju mitt fel. Sekunderna jag stod still kändes som timmar men jag kunde inte se något. Jag ropade desperat ut efter Saki och till slut kände jag en hand som greppade tag i min arm. Jag blev ledd in på flygplatsen och kamera blixtrarna lugnade ned sig. Vi tog oss till incheckningsdisken, gick igenom säkerhetskontrollen och äntligen blev det lugnt. Vi hade fått ett eget litet rum där vi kunde vara tills planet var redo att lyfta. Jag satte mig ned på den vita plast stolen och tvingade mig själv att lugna ned mig. Djupa andetag efter varandra. Saki lade en hand på min rygg och masserade lugnt min ena axel. - Bry dig inte om vad de säger. De gör allt för att få en bild, OK? Jag nickade och bet ihop.

Flygresan hem hade tagit 6 timmar och vi hade flera sätesrader bokade längst fram i planet. Jag satt längst in med mamma och Gordon bredvid mig. Det var rena rama cirkusen. En vakt satt vid varje gång och hindrade fans att komma fram till oss. Jag kunde höra unga tjejer som grät längre bak och bad vakterna om att få prata med mig. Inte ens flygvärdinnorna kunde uppföra sig proffesionellt utan alla stirrade på mig när de gick förbi och ibland fick Saki säga till dom och hotade med att klaga hos deras chef. Det var väldigt långa 6 timmar och jag hade min I-pod på högsta volym hela resan för att försöka avskärma mig. Sen var det precis samma sak när vi landande. Efter att vi trängt oss igenom en massiv folksamling körde bilen mig till hotellet. Jag hade bestämt mig att sova på hotell första natten. Jag klarade inte av att åka varken hem till mamma eller hem till min och Bills lägenhet. Det var alldeles för många minnen där och jag orkade inte tänka mer på honom än jag redan gjorde. Det fanns ett hotell kvar i Hamburg som Tokio Hotel aldrig hade bott på som klarade av att uppfylla säkerhetskraven och jag hade fått klartecken att få bo där i natt.

Jag satte mig ned på sängen och drog en djup suck, lät kinderna blåsas upp av luft och sedan sakta tömmas. Det hade varit en lång dag, väldigt lång. Jag hade knappt sovit på 2 dagar och matlusten hade varit som bortblåst de senaste 3 dagarna. Tungt slängde jag mig ned på sängen och korsade armarna över ansiktet. Huvudvärk. Läpparna var torra och naglarna nedbitna och ömma. Tidigt i morse har resan hem börjat. Det hade betytt timmar av stirrande blickar och desperata reportrar, starka blixtrar och ett öronbedövat tjut av krossade fans på flygplatsen. Huvan och de stora glasögonen hade delvis täckt mig. Saki och hans stora vakter hade delvis skyddat mig. Mamma och Gordon hade gått på varsin sida om mig och delvis tröstat mig. Men det var precis så jag kände mig, delvis. Jag var varken tom eller full. Varken hel eller trasig. Jag var delvis. Min familjs tröst skapade mig delvis glad men saknaden av min ena familje medlem skapade mig delvis fruktansvärt ledsen. Jag kände mig splittrad och dragen mitt itu. Delvis.

Det hade nu gått två veckor sen hela skiten hade gått fel. Jag hade räknat timmarna tills du skulle komma till mig. Allt hade ju varit klart. En man skulle överlämna pengarna, du skulle sätta dig i mannens bil och sen skulle du åka raka vägen hem till mig. -Jag är ledsen, Tom, men det var något som gick fel och hela operationen fick lov att avbrytas. De försökte jaga ifatt bilen men de tappade bort dom. Vad hade gått fel? Varför hade dom sabbat allt? Planen var att en ensam man, utan några poliser skulle överlämna 3 miljoner till Bills kidnappare som sedan skulle byta pengarna mot Bill. Jag hade gjort klart för alla att jag sket fullständigt i pengarna och vad gällde kidnapparna fick dom göra vad dom ville med pengarna. Jag brydde mig inte det minsta om all det. Allt jag brydde mig om var att få hem min bror. Men hade de lyssnat på mig? Istället hade de placerat ut poliser i hemlighet som skulle jaga efter kidnapparna när Bill var överlämnad. De hade blivit sedda och det hade aldrig skett något överlämnande. Istället försvann kidnapparna med min bror och nu har det gått två veckor utan minsta lilla livstecken. Ingen visste om Bill levde eller var död. Polisen hade bett om ursäkt men sedan skyllt på att det bara gjort sitt jobb. Jag tror aldrig jag har varit så arg. Saki och Gordon hade båda hållt fast mig när jag försökt slå polischefen själv. Deras jobb var att få hem Bill. Nu var han borta. De hade gett mig två alternativ. Antingen försökte de mobilisera om sig och försöker komma så långt bort från sina gamla gömställen för att på nytt ta kontakt när de känner sig säkra. Eller så är tyvärr Bill död. Det var deras två alternativ. Två veckor utan minsta lilla livstecken. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle tro? Jag visste vilket alternativ jag ville tro på men samtidigt verkade det mest logiskt att tro på det sista alternativet.

David hade gett mig två sömntabletter som jag tog så fort jag kom in på rummet. Jag ville bara vila lite från kaoset. I morgon skulle jag försöka åka till lägenheten...

Nästa dag mötte Saki återigen upp mig och tillsammans med hans kollegor förde dom mig mot bilen som stod parkerad i parkeringshuset. Vi körde mot lägenheten och klumpen växte sig allt större i bröstet. Allt mitt och Bills bagage hade redan lämnats av och jag hade bett om att få vara ensam även inatt. Jag kände att det här var något jag behövde gå igenom själv. Jag skulle försöka packa upp alla våra grejer, alla kläder och försöka reda ut lite saker i mitt inre. Jag behövde en natt ensam med Bill och hans minnen. Utanför lägenheten väntade fansen och fotograferna. Jag hade bildat en sorts hat kärlek till dom. De verkade gå hand i hand. Var fansen där, som alltid stöttat oss, var även fotograferna där och infekterade allt. Det kändes elakt att fansen skulle behöva bli lidanden men de var inte längre en del av mitt ansvar. Mitt ansvar var gentemot mig själv och Bill. Vi gick in i hissen och när vi kom till vår våning tackade jag för Sakis stöd men från och med nu ville jag vara för mig själv. Han nickade förstående och lämnade mig framför vår dörr. Hissen åkte ned igen och jag satte nyckeln i låset. Låset klickade till för att berätta att det var öppet och jag tryckte ned handtaget. I samma sekund som dörren öppnades kände jag hur den där varma "äntligen-är-jag-hemma" doften slog emot mig. Det var min och Bills doft. Jag kan inte urskilja precis vilka dofter det är men för mig är det allt som är hemma. Min och Bills personliga doft, våra kläders doft, soffans lite läderaktiga doft, ljusen som stod utspridda överallts doft, parkettens doft, allt som hade med oss att göra och som betydde trygghet. Den doften. Jag stängde dörren och lutade min rygg mot väggen. Jag tog ett djupt andetag och släppte allt för en sekund. Jag var hemma.

Inne i våra rum låg våra respektive resväskor och väntade. Bills saker hade inte blivit rörda på nästan 3 veckor. Allt som låg där inne bakom de låsta locken var precis som innan allt de här. Precis som Bill hade lämnat det. Jag lät fingrarna smeka det glänsande kombinationslåset och lät det rätta siffrorna rullas fram. KLICK. Väskan var redo att öppnas och jag satte händerna på varsin sida om locket. Där inne hade tiden stått stilla. Det som befann sig inom dessa två lock hade ingen aning om vad som hänt de senaste 3 veckorna. Där inne var allt fortfarande normalt, helt i sin ordning. Där inne var allt orört och nästan lite heligt. Jag visste inte riktigt om jag ville öppna resväskan. Det kändes på nåt sätt betryggande att det faktiskt fanns ett ställe i världen som inte visste om vilket helvete som utspelade sig på utsidan. Jag lät bli att öppna. Jag snurrade om siffrorna igen och det där slutgiltiga klicket gick tillbaka. Jag stängde in den skyddade världen ett ta till. Istället gick jag bort mot baren och hällde upp en vodka drink åt mig själv.

Vodkan brann när den rann nedför min hals. Jag tog klunk efter klunk och tömde glaset i min hand. I botten låg endast isbitarna kvar och skramlade. Jag lyfte upp vodkaflaskan och fyllde upp till en ny drink. Allt såg ut precis som vi lämnat det. Bills kläder låg utspridda överallt efter att han provat alla tänkbara klädkombinationer för att veta vilka kläder han skulle packa med sig på semestern. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Efter månader av hårt slit hade det äntligen varit dags för vår semester. Som vi hade längtat efter den där dagen. Jag flyttade på några utav Bills tröjor och satte mig ned i soffan. Allt var som vanligt förutom att jag var själv. Ingen nervös Bill som sprang fram och tillbaka mellan garderoben och resväskan. Ingen Bill som hysteriskt kom utspringande från sitt rum och frågade hur lång tid vi hade på oss innan flyget gick. Jag hade bara stått och skrattat åt honom då. Allt var så typiskt Bill. Han kunde hålla på hela dagen med att packa men ändå var han alltid klar i sista sekunden. Lägenheten kändes väldigt stor och tom. Det fanns ingen energi som fyllde ut det stora tomrummet mellan det höga taket och golvet. Där fanns bara jag. -Åh, Bill, var är du?

You and I have lived through many things.
I'll hold on to your heart.
I wouldn't cry for anything

Jag reste mig hastigt upp och gick bort mot en utav våra stora garderober. Jag öppnade dörren och flyttade på några stolar. Där stod den. Jag log för mig själv, nu behövde jag inte vara ensam längre. Jag tog tag i den hårda kartongen och tryckte den förbi stolarna. Jag ställde den bredvid soffan och satte mig igen. Nej, det blev inte bra. Det kändes alldeles för långt bort. Jag försökte sätta den i soffan men kartongen var alldeles för hård. Jag suckade och kliande mig i huvudet. -Följ med här så länge! Jag tog den under armen och ställde den framför bardisken. Jag hällde upp en ny drink och ställde glaset på bordet och tittade förundrat på den stora kartong figuren. På andra sidan stenskivan stod Bill. De mörka sminkade ögonen, det stora yviga håret, det upphöjda ögonbrynet och händerna på höften. Precis som Bill. Jag log nöjt. Vi hade alla en stor kartong figur som föreställde oss. Den var i naturlig storlek och vi brukade ofta använda oss av dom om vi skulle skrämma någon. Perfekt att ställa den bakom en dörr eller utanför balkongen så att den såg ut att stirra in genom fönstret. Men nu var den det perfekta sällskapet. Bill var tillbaka för ett ögonblick. Hans ögon såg rakt in i mig och han såg ut att le mot mig. Jag log tillbaka och sköt fram min drink mot honom. - Välkommen tillbaka, käre bror! Jag hällde upp en ny drink åt mig själv och tog en stor klunk. Jag höjde glaset åt Bill och drack ännu en klunk. - Skål för oss, brorsan!

Länge stod jag och tittade på det där vackra ansiktet. Många gånger hade jag tittat på honom och undrat hur det kunde vara möjligt att vi var en och samme? Vi kunde vara från två helt olika världar. Jag såg inte alls några likheter i vårat utseende och ansåg mig vara ljusår från Bills skönhet. Han var något alldeles extra. Jag ställde mig bredvid honom och skrattade till. Han var några centimeter längre än mig, precis som i verkligheten.

Jag tog honom under armen och gick in mot Bills sovrum. Mitt på sängen lade jag ned honom och lade huvudet på sned för att skåda mitt verk. Det var perfekt. Precis som förr i tiden. Jag hämtade min drink och ställde den på nattduksbordet. Sen lade jag mig ned bredvid Bill. Jag puffade till hans kudde och såg till att han hade det bra. Jag lade mig på rygg och tittade åt hans håll. Nej, det här dög inte. Jag hämtade fler kuddar och lade under hans ena sida, på så sätt verkade han ligga med framsidan åt mitt håll. Jag ville ju se honom. Jag provade igen och lade mig bredvid honom. Jag tittade åt sidan och mötte genast hans varma ögon. Jag nickade nöjt med huvudet och tog ännu en klunk ur glaset. Det var precis som förut. Jag och Bill, liggandes i sängen tillsammans och pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi kunde ligga så i timmar och lätta på våra känslor och bekymmer. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var dom stunderna det märktes att vi var en och samma. Ibland räckte de med att en utav oss påbörjade en mening sen förstod båda två utan att meningen avslutades. Jag kände när Bill mådde dåligt och han kände när jag mådde dåligt. I såna stunder kunde jag bara gå in och lägga mig bredvid honom på hans säng. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var allt som behövdes för att vi båda skulle förstå. Jag finns här för dig Bill.

Därför kändes allt så hårt nu. Två veckor hade gått och du var utom räckhåll. Vi brukade känna varandras tankar och problem men jag kunde inte. Hur hårt jag än försökte och ville kunde jag inte känna dig. Du var utom räckhåll för mig. Var det för att du var alltför långt borta eller var det för att du nte längre var i livet? Vi hade ju alltid kunnat känna varandras närhet, oavsett hur långt borta vi befann oss. Jag vände mig mot den stora papp figuren och lät en tår falla. Du log och var så vacker. Som alltid. Jag följde dina läppaars konturer med mitt pekfinger och kysste den hårda kartongen. Jag ville inte ha dig död. Jag ville inte låta fotograferna få rätt. Du var fortfarande kvar här hos mig. Du levde. Du var fruktansvärt långt borta men ändå var du precis här med mig. Liggandes i sängen med mig, armbågarna mot varandra stirrandes upp mot taket. Jag skulle inte ge dom rätt. Jag vet att du finns där ute nånstanns, Bill. Tillsammans klarar vi det här. Låt inte världen få rätt...

Artikel

Över hela världen brinner ljus för den saknade Bill Kaulitz, sångare i Tokio Hotel. På platser spridda över hela jordklotet samlas deras fans för att stötta varandra och visa anhöriga deras stöd. Det har aldrig varit så mycket aktivitet på bandets hemsidor och alla fansidor som det har varit de senaste veckorna. Breven från fans samlas i stora säckar inne på Universals kontor och all försäljningsstatistik över Tokio Hotels merchandise och skivor fortsätter stiga för varje dag. Hyllorna gapar tomma i Tysklands skivaffärer och tröjor med bandets bild blir allt mer sällsynt i klädaffärerna. Numera ser man dom, bärandes av tjejer och killar i all åldrar, ute på gatorna. Alla vill hylla sin förlorade idol.

Det är nu över en månad sen Bill Kaulitz kidnappades utanför staden Ashdod i Israel. Efter månader av turne och marknadsföring av deras nya album åkte Bill och hans tvillingbror Tom till Israel för en välbehövd semester. Resan slutade i katastrof då Bill sent en natt fördes bort i en mörk skåpbil och har inte hörts av sedan flera veckor. Bills familj har i nuläget gått under jord och ingen vet än var de befinner sig. De resterande bandmedlemmarna, Geroge Listing och Gustaf Schäfer, har inte setts på flera dagar men källor säger att de gömmer sig i sina familjehem. Efter att ha spenaderat 3 veckor i Israel på hemlig ort, flög Bills tvillingbror hem till Tyskland igen. Rykten påstår att det var efter en misslyckad uppgörelse mellan polisen och Bills kidnappare som hans familj bestämde sig för att lämna Israel. Inga nya uppgifter har kommit in och ingen vet riktigt säkert vad som har hänt eller vad som kommer hända i framtiden. Bills familj gömmer sig undan pressen och alla tusentals fans som samlas för att minnas sin idol. Rykten om att Bill är död har varken dementerats eller avfärdats.

Unga tjejer över hela världen lever i ovisshet och överallt anordnas minnesceremonier för den saknade Bill Kaultz. I Japan, SydAfrika, Oslo, San Fransisco, Buenos Aires och många, många fler städer, lyser tända ljus. Tröstande kramar utdelas och i varje stad skymtar de mörka ögonen som blivit ett utav den androgyna sångarens kännetecken på husfasader och fönster. Fans över hela världen har samlats för att minnas och varje stad har sin egna ceremoni. I New York är varje husfasad prydd av Bills ansikte och en utav Tokio Hotels låtttexter. I Beiijing tändes ljus över ett helt torg, format som bandets logo. I Mexico City samlades hundratals fans och sjöng deras låtar. I Hamburg lyser hundratals ljus utanför Tokio Hotels studio. Varje stad har sin egna manifestation men det pågår även en internationell manifestation. Varje dag tills några nyheter om Bill nått världen ska ljus runt om i världen lysa för honom. Varje officiellt och inofficielt fanforum gör reklam på internet och på alla ställen Tokio Hotel har uppträtt eller varit de senaste åren, lyser ett ljus. Utanför deras studio, utanför deras hem, i Oberhausen där deras live DVD spelades in, utanför House of Blues i Cleveland, utanför arenor det var planerat att det skulle spela innan Bills hasl operation, överallt brinner ljusen för Bill kaulitz.

Efter flera veckor av ovisshet är fansen uppdelade i två läger. Den ena delen tror att Bill är död eftersom familjen gömmer sig och den andra delen tror att Bill är tillbaka, men håller sig undan för att återhämta sig. Inga uttalanden har gjorts den senaste tiden och det finns bara plats för spekulationer. Här utanför Tom och Bills lägenhet i Hamburg lyser hundratals ljus i den kalla februarinatten. Överallt står unga tjejer och kramar om varandra. Att klockan är halv elva på kvällen spelar ingen roll. Här utanför finns alltid någon och tittar upp mot de mörka fönstren. Vi frågar två tjejer som nyss har tänt varsitt ljus, vad dom tänker på?

"Vi har inte hört något på flera veckor nu och inga bilder har dykt upp på någon ur Bills familj, så man börjar ju undra. Jag är rädd att han är död. Jag menar, om han skulle leva och vara tillbaka, skulle vi ha fått reda på det. Tokio Hotel har alltid tagit hand om sina fans. Dom skulle inte låta oss lida så här i onödan!" Linda Schmidt tittar på sin kompis och ser hoppfull ut. Hennes kompis, Klara Lintsh, ser lite obekväm ut och berättar att hon tror mer p att Bill är död. Att hans familj håller sig borta just för att de vill sörja ifred. Hon anser inte att bandet har någon skyldighet gemtemot fansen just nu. Hon tänder ett ljus för att hedra Bills minne. Linda tänder ett ljus för att hålla hopper vid liv. Så är det över hela världen. Fans samlas och hoppas, tröstar varandra och erbjuder en varm famn. Inget vet hur det ligger till. Lever en utav Tysklands största stjärnor eller har han slocknat? Står de tända ljusen för hopp eller sorg? Endast Bill kaulitz familj vet...

Jag kände hur det torra fyllde min strupe. Mina näsborrar vidgades och fylldes av små osynliga partiklar. Jag fyllde mig av dom, gång på gång. Lät dem glida ned i min hals, följa med salivet ned mot bröstet, närmre hjärtat. Jag kunde inte känna dem, men tittade jag mot solen kunde jag se hur de stilla virvlade runt i luften. Trädet jag stod under släppte ner ett löv som landade på min axel. Ena kanten på lövet var alldeles taggigt av tuggorna som någon liten insekt lyckats åstadkommma. Jag tog tag i stjälken på bladet och luktade på den mörk gröna ytan. Det luktade friskt, sommar. När jag höll upp bladet mot solen som höll på att gå ned, lyste dess ådror igenom. Skelettet var fullt synligt. Jag snurrade bladet mellan mina fingrar och lät det fläkta min kind. Trädet jag stod under var en stor ek. Jag lutade mig mot den bruna stammen och lade armarna i kors över bröstet. Barken skavde något på mitt kala huvud med sin ojämna yta. Ovanför mig sträckte sig tjocka grenar upp mot himlen. Jag förundrades över hur mycket just det här trädet måste ha sett. Det är säkert över hundra år gammalt och kommer antagligen leva ytterligare hundra år till. Jag skulle vilja veta vad du sett, mumlade jag tyst. På andra sidan av ängen intill trädet bredde skogen ut sig. Överallt hördes fågelkvitter och de sista bina surrade runt blommorna och började avsluta dagens arbete. Det var verkligen fridfullt här uppe. Solens strålar kämpade sig igenom trädkronorna och luften var fortfarande varm från dagen. Så lugnt och tyst. Den ultimata kontrasten till hur jag kände mig. De korsade armarna försökte desperat lugna ned hjärtats frenetiska slag. Jag kunde tydligt känna slagen genom bröstet. Hårt och konstigt förväntansfullt. Rädd men ändå bisarrt lycklig.

Jag hade åkt tidigt i morse från Hamburgs flygplats och det hade gått förvånansvärt smidigt. Med mig hade jag haft tre livvakter som höll koll på mig och eventuella fans som skulle känna igen mig. Men jag hade gett dem strikta regler om att de fick lov att hålla sig på avstånd, annars skulle det bli alldeles för uppenbart. Jag hade tagit ur piercingen och bar vanliga jeans och en träningsjacka. Så fort jag klev ur bilen på flygplatsen hade jag instinktivt satt min kropp på helspänn och försökte upptäcka stirrande blickar som gjorde sig redo för anfall. Men det fanns inga. Inte en enda person hade känt igen mig. Jag kunde gå helt obehindrat genom flygplatsen och vakterna som var klädda i helt vanliga kläder hade hållt ett tillräckligt stort avstånd till mig för att jag skulle känna mig fri. Det kändes skumt! Att kunna röra mig så fritt hade inte varit möjligt på flera år. I väntan på ombordstigningen hade jag bara suttit och iaktagit alla människor som gått förbi. Det var lugnande att för en gångs skull få vara betraktaren och inte den som var betraktad. Nu var det jag som bestämde reglerna. När jag satt där på den hårda plaststolen och lyssnade på rösten som ropade ut flightnummer i högtalaren och kände mig någorlunda normal igen, kunde jag ändå bara tänka på en enda sak. Tänk om Bill åxå kunde få känna så här. Tänk om han kunde få sitta här bredvid mig och iakta alla jäktande resenärer, utan att någon ägnade oss en tanke. Även om han älskade uppmärksamheten runt sig visste vi alla att ibland blev det bara för mycket. Ibland blev den yttre världen alldeles för intim och påträngande. Jag visste att han skulle uppskatta att få vara anonym med mig här på den hårda plaststolen. Jag var dock rätt säker på att han aldrig skulle offra sitt hår för att få vara betraktaren.

Det var exakt 14 timmar sen nu som telefonen hade ringt och vår advokat hade berättat om polisens framsteg. Sekunden efter att jag lagt på telefonluren hade jag slagit numret till biljettkassan och bokat första bästa biljett tillbaka till Israel. Mamma hade stått alldeles bakom mig och hade gång på gång försökt lägga på luren medan jag pratade. Hon hade varit så arg och ledsen när jag berättade att jag skulle flyga tillbaka nästa dag. Varför hade hon skrikit åt mig. Varför måste du utsätta dig, oss, för det här igen? Dom har inte hittat något som är värt risken att åka dit igen, Tom. Snälla stanna hemma hos oss. Jag bara skakade på huvudet och frågade henne varför hon var så feg? Vad tjänar det till att bara sitta här hemma och ruttna bort när dom äntligen har fått en ledtråd om var Bill kunde vara? Jag bryr mig inte om vad andra försöker göra mot mig. Jag bryr mig inte om galna fans eller irriterande reportrar. Allt jag bryr mig om är min bror, och om han fortfarande finns kvar där ute, tänker jag göra allt för att vara nära honom. Jag hade skrikit åt henne och hon hade skrikit åt mig. Hon grät och hängde sig om mina axlar.

På en gång hade jag slitit mig ur hennes grepp och blängt på henne.

- Vad är det som säger att du har förlorat någon av dina söner?

Jag hade slängt igen dörren till mitt rum och gått fram till spegeln. Inget skulle få stoppa mig. Inte mamma och inte de andra, ingen. Det var då jag bestämde mig för att göra mig av med Tom Kaulitz. Om inte han fanns, fanns det inte heller någon att förfölja. Det var ett stort steg men det kändes nödvändigt. Mamma hade brytit ihop när jag visade mitt rakade huvud. Det kom nog lite som en chock för henne. Först att jag hade rakat av mina dreads som faktiskt var den jag var. Det var en del av Tom. Men sen åxå för att så fort håret var borta lades all fokus på ansiktet. Och när mamma, som varit med under hela vår uppväxt, såg mig, såg hon bara en utav sina tvillingsöner. Hon såg inte specifikt Tom eller Bill. Hon såg bara ett ansikte som tillhörde henne, hennes kött och blod. Jag hade reagerat likadant när jag såg mig själv i spegeln första gången utan hår. Jag och Bill såg helt olika ut i omvärldens ögon, olika stilar och helt olika utseenden. Men hemma, i familjens närhet, var det en helt annan sak. De som vi höll nära kände två helt olika personer, eller lika. Tog man bort allt annat, hår, smink, kläder och bara tittade på det nakna ansiktet, var vi precis likadana. Enäggstvillingar. Så på ett sätt hade mamma även sett Bill när jag gick fram till henne och kramade om henne. För henne var det så mycket mer.

- Are you ready?

Jag ryckte till av den mörka rösten som dök upp bakom mig. Snabbt vände jag mig om och såg honom komma gåendes mot mig i sin blåa kostym. Han var lite små mullig och hans ansikte blänkte av svetten som lagt sig i hans veckade panna. Jackan var uppknäppt och han hade ett irriterat uttryck i ögonen. Jag nickade åt honom. Josef, som han hette, kom fram och ställde sig rakt framför mig. Jag kunde se hur hans ena bröstvårta skymtade genom den vita skjortan. Han granskade mig. Jag kände hur olusten spred sig inom mig och jag vände ned blicken. Hans tunga andetag flåsade mig i pannan.

- Are you sure? You don't look so good.

Hur sjukt det än låter, kände jag bara för att skratta när jag hörde honom säga det. Nej, jag mår inte så bra. Jag mår piss. Vem skulle kunna må bra i det här läget? Jag tittade upp på hans potatisnäsa och nickade till svar. Han vek inte undan utan höjde sitt ena ögonbryn, precis som Bill brukade göra, och frågade igen. Jag lyckades klämma fram ett svagt Yes och reste mig osäkert från trädet jag lutat mig emot. Josef ryckte på axlarna och viftade bort flugan som irriterade honom och började gå mot det andra hållet. Jag hade försökt unvika det länge nu, försökt att hålla blicken därifrån. I över en halvtimme hade jag haft ryggen vänd mot det uppenbara. Sakta letade sig min blick mot Josefs håll. Han stod precis framför och signalerade med sin hand att jag skulle komma dit. Med försiktiga steg började jag gå emot honom. Varje steg kändes svårare att ta men ändå ville jag dit. Jag ville se. När jag bara var någon meter ifrån det lilla huset tog han tag i handtaget och sköt upp dörren med sin ena axel. Josef tog ett steg in men jag tog genast ett steg tillbaka. Hans rygg försvann in i mörkret och dörren slog igen efter honom. Återigen kunde jag se hur de små dammpartiklarna lekte i solstrålarna. Vinden förde dem närmre mig och till slut kunde jag se dem snurra runt, runt precis framför mig. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Det spelade ingen roll hur små de var eller hur obetydliga andra kunde uppfatta dem som. För mig betydde dom allt. Dessa små singlande korn kom innifrån Bills gömställe. Det var samma korn som lekt runt min brors ansikte, samma korn som han beskådat, snurrandes runt i luften. Samma korn som levt runt min bror var nu på väg in i mig. Det spelade ingen roll att vissa av dem var mikroskopiska...det här var det närmsta jag varit Bill på flera veckor. Det här betydde allt för mig just nu. Där inne bakom dörren fanns en liten del av min bror fortfarande kvar.

Dörren smällde igen och vindpusten som följde fick mina hårstrån att klibba fast i pannan. Jag lutade mig tillbaka mot väggen och tog ett djupt andetag. Varje liten muskel i min kropp hade varit spänd i en evighet kändes det som. Nu var dörren stängd och om jag ville kunde jag låta kroppen slappna av. Jag kunde men jag visste inte om jag orkade. Det krävde en stor del fysisk energi att fortsätta i det här tillståndet, men att gå vidare skulle kräva ännu mer utav min mentala styrka. Styrka som inte fanns. Just nu kändes det lättare att sitta kvar och försöka hålla kvar den där bortdomnade känslan. Skulle jag slappna av nu riskerade jag att släppa lös alla känslor och tvingas möta nutiden och det som precis hade hänt. Jag satt hellre och undvek allt ett tag till. Satt hellre kvar och blundade med ena foten frenetiskt vickande och fingrarna trummandes mot varandra. En liten stund till...

What do I do to ignore them behind me?
Do I follow my instincts blindly?
Do I hide my pride from these bad dreams?
And give in to sad thoughts that are maddening?
Do I sit here and try to stand it?
Or do I try to catch them red-handed?

Jag hade vaknat av att någon drog i mina kläder. Någon luggade mig i håret och över mig hördes högljudda mörka röster. Min gröna T-shirt ryckte tag i min näsa när den drogs över huvudet på mig och så fort de släppte taget om mig dunsade jag i backen. Mina händer försökte känna efter om huvudet fortfarande var intakt men någon hindrade mig. Så fort jag lyfte armarna tog någon tag i dem och höll undan dem från min egna kropp. Någon eller några försökte även lyfta upp halva mig för att dra av mig mina byxor. Jag kunde känna deras händer fumla med min dragkedja och till slut låg jag där, helt naken. Huden helt blottad för deras mörka blickar. Pillrets verkan hade börjat släppa men allt var fortfarande väldigt otydligt. Jag kände att något var på gång att hända, något hemskt. Men jag kunde inte uppfatta eller koppla till vad. Mitt fokus var rubbat. Min kropp var fortfarande sovande men jag började kunna tänka klart. Försökte jag öppna ögonen var det enda som hände att ögonlocken fladdrade till lite. Försökte jag streta emot puttade dom lätt bort mina armar eller bara höll ned mig. Jag kunde inte inte ens skrika på hjälp. Det enda ljud jag lyckades få fram var otydliga ord. Jag sluddrade. Inga krafter och absolut ingen kontroll. Ingen chans att försvara mig mot deras onda planer. I korta ögonblick lyckades jag fästa blicken på männen runt mig. Jag hade redan känt igen dem på rösterna. En man höll tag i mina ben, den andra höll ett hårt grepp om mina handleder med ena handen och rökte en cigarett med den andra. Den tredje mannen stod med fötterna intill mitt lår och knäppte upp sina byxor. Han var hård och hans ögon visade mig något skrämmande. Lust. Den kommande timmen var den värsta i hela mitt liv. En timme jag aldrig vill tvingas uppleva igen. Vissa studer var jag glad att pillret fortfarande höll mig domnad till viss del. Andra stunder var jag så förbannad att jag inte kunde slå tillbaka. Jag hade precis upplevt min första riktiga våldtäkt. Nej, inte bara min första. Min första, min andra och min tredje.

Det var kallt i källaren jag befann mig i. Bara betong överallt, inga fönster eller möbler, bara kal betong. Några meter ovanför mig hördes återigen deras råa skratt. Ett skratt som lät som vilket skratt som helst, skillnaden var att för några minuter sedan hade det skrattet var riktat mot mig. Mot mig och min hjälplöshet. Mot undantryckta lilla mig och allt bara för att roa dem. Jag var så förbannad. På mig själv, på dom, förbannad över att jag låtit det hända, förbannad över att Tom och Andreas lät mig gå hem själv, över att jag var tillräckligt dum att jag gick ensam, förbannad över att jag inte försökt gjort mer när jag såg polisbilen, förbannad på allt. Jag har varit borta i över en månad nu och vad har hänt? Inget! Absolut ingenting har hänt. Jag är fan från Tyskland, Europa och jag är en stor rockstjärna. Ska det vara så svårt att lista ut vart jag befinner mig? Jag trodde de kunde fixa sånt här? Och vart fan var Annie?

If I
Turn my back I'm defenseless
And to go blindly seems senseless
If I hide my pride and let it all go on then they'll
Take from me ‘till everything is gone
If I let them go I'll be outdone
But if I try to catch them I'll be outrun
If I'm killed by the questions like a cancer
Then I'll be buried in the silence of the answer

I handen låg det vita pillret och klibbade sig mot handflatan. Jag svalde hårt flera gånger för att försöka få bort den äckliga smaken som hade fastnat bak i halsen på mig. Försiktigt lade jag ned pillret bredvid mig på golvet för att det skulle torka. Nu var det gjort i alla fall. Det hade gått en månad, eller mer. Jag var inte riktigt säker. Alla dessa dagar hade det gnagt inom mig, rädslan. Men nu var det änligen över. Ännu en gång förvånades jag över mina bisarra tankar. Jag kände en sorts lättnad för nu visste jag vad det innebar. Det var det värsta jag varit med om men nu vet jag i alla fall rutinerna. Jag vet hur det känns. Det gör ont och det är förnedrande. Fruktansvärt förnedrande. Men nu har jag fått det överstökat, att bli våldtagen. Jag kan bocka av det i listan för saker man ska uthärda under kidnappning. Jag skrattade tyst åt mina egna tankar. Jag börjar bli galen.

Just därför var det dags att jag började göra nåt åt saken. Jag tittade ännu en gång på det vita pillret vid sidan av mitt lår. Som en liten insekt. Med tyget de hade satt på mig torkade jag bort det röda läppstiftet från ansiktet. Jag pillade försiktigt och tittade beundrande på tabletten.

Jag låg med huvudet på bordet, gömd under mina armar. Huvudet kändes så jäkla tungt och tjockt. Som en tjock smet som täppte till alla små andningshål för hjärnan. Trycket mot pannan blev bara större och jag kunde känna hur varje dunk innifrån huvudet fick bordet att vibrera. Jag drog en djup suck och stönade till när jag insåg att jag inte hade den blekaste aning om var jag befann mig. Jag höll andan i några sekunder och försökte lokalisera om det var någon i rummet med mig? Inget, inte ett ljud. Sakta lyfte jag huvudet från bordet och såg mig omkring. Minsta rörelse kändes som en stor blykula som slog emot väggarna i mitt huvud. Jag satte mina handflator mot tinningen och tryckte emot för att dämpa slagen. Något som antagligen inte hade minsta effekt men det verkade lindra lite i alla fall. Jag verkade vara i någons kök. Det fanns en kokplatta, ett litet kylskåp, bordet jag lutat mig över, några pinnstolar och en massa öppnade konservburkar. Det var skitit och ganska nedgånget. Jag gissade på att det var ännnu ett av våra gömställen. Inget ställe någon faktiskt bodde i, bara ännu en anhalt. Jag reste mig upp och gick bort till fönstret. Först fick jag hålla i mig i bordet. Jag var fortfarande yr efter alla piller dom matat oss med och maten dom inte matat oss med. Jag visste inte exakt hur mycket men jag visste att jag hade förlorat ganska mycket i vikt. Innan den här piller perioden hade vi mest fått soppa eller nån vattning gryta. Nu fick vi knappt det eftersom vi var däckade av sömnpiller största tiden av dygnet. Det började ta ut sin rätt på våra kroppar. Drog jag ena fingret längst ena sidan av överkroppen kunde jag känna revbenen och höftbenet började synas under linnet.

Jag ställde mig framför fönstret och tittade ut på skogen. Ännu en gång var vi mitt i ingenstanns. Undra om vi fortfarande var i Israel? Till min besvikelse var fönstren igenspikade och jag vågade inte krossa rutan. Vad jag visste så kunde de vara i rummet bredvid? Att krossa en ruta förde oväsen, något jag inte kunde undvika. Förutom fönstret fanns det två dörrar på varsin sida om rummet. Jag hade ingen aning om vilken som ledde vart? Jag pressade näsan mot fönstret och försökte lista ut vart dörrarna ledde, men det var bara en enda lång tegelvägg på varsin sida. Antagligen ledde en dörr in i ett annat rum och hade jag riktigt tur ledde en utav dörrarna ut i farstun eller rent utav ut. Ut till den riktiga världen, friheten. Bara tanken på att jag var helt ensam, obevakad, och hade chansen till att fly fick håret på mina armar att resa sig. Det var nu eller aldrig...

Om och om igen inspekterade jag dörrarna. Vilken var den rätta? Jag försökte gå efter magkänslan, hjärtat, hjärnan, utseendet, lukten, ja allt. Men inget gjorde mig något smartare. Båda dörrarna var mörkbruna , lika repiga, ingen visade tecken på att användas mer eller mindre, lukten var lika unken oavsett vilket håll jag vände näsan åt och magkänslan ändrade sig lika fort som jag vände blicken mot den andra dörren. Det här var lönlöst. Jag räknade ut att jag fick lov att gå fram till den ena dörren och försöka lyssna om jag hörde något. Var någon utav männen där kanske jag skulle höra dem och om det var dörren ut borde jag kunna höra nåt i alla fall. Vinden, fågelkvitter, löv? Inte vet jag? Jag måste försöka i alla fall. Försiktigt smög jag fram till den ena dörren och satte örat mot träet. Jag hörde inget. För att vara på den säkra sidan höll jag andan i några sekunder men jag hörde fortfarande inget. Kanske var det här dörren ut? Jag kände hur min puls ökade i slag. Kanske var det nu jag skulle få chansen att fly? Komma bort härifrån och slippa allt det här. Men jag kunde ju inte vara helt säker förrän jag hade lyssnat på den andra dörren. Kanske var den lika tyst? Då visste jag fortfarande inget. Visst, eftersom jag inte hörde nåt kanske det var dörren ut? Men det kunde även betyda att männen sov eller kanske bara var väldigt tysta? Vad visste jag? Jag visste bara att jag inte hade råd att ta några risker.

Kinden mot det sträva träet, strupen stängd för all inkommande och utgående luft, hjärtat på helspänn och örat inställt på eventuella ljud. Ingenting. - Va fan! mumlade jag för mig själv. Ingen utav dörrarna gav mig någon ledtråd. Jag försökte igen men fortfarande inget ljud. Hur skulle jag göra nu då? Skulle jag bara gissa på en dörr och hoppas att det var rätt dörr? Tänk om jag gick rakt in i famnen på en utav männnen? Vad då? Skulle jag bara låtsas om att jag letade efter dom och försöka dölja chocken? Helvete! Jag lät blicken svepa mellan dörrarna igen och bestämde mig tills sist för att prova den första dörren. Den hade jag bestämt mig för först och min pappa hade alltid sagt att jag skullle lita på min magkänsla. Jag smög tillbaka över golvet och placerade handen på dörrens handtag. Ett djupt andetag och det trycktes ned. För varje millimeter slog hjärtat ett slag extra. Det var nu. Det här var nu. Handtaget slog i botten och jag försökte öppna dörren. Låst! Dörrjäveln var låst. Allt detta bara för att upptäcka att dörren var låst. Då var det antagligen den rätta dörren då, dörren till min frihet. Låst! Helvete!

Jag hann precis svära över dörren och slå mig själv på kindbenet när plötsligt den andra dörren slängs upp och tre utav männen kommer utvinglandes ut och tjoandes. Jag trycker mig mot den låsta dörren och försöker lugna ned min rusande puls. Tur att jag inte tog den dörren. Först ser de mig inte och jag försöker diskret röra mig bort från dörren. Jag visste att det inte såg så bra ut om jag stod där. Jag hann kanske två meter innan den största utav dem upptäckte mig och ropade till. Jag stannde på en gång och försökte se rädd ut. Inte för att jag inte var rädd, jag visste bara att om jag visade mig rädd och underlägsen skullle dom känna sig tillfredsställda. Han pekade på mig och vinglade fram mot mitt håll. Dom hade helt klart druckit och det gjorde mig osäker. Var de fulla fanns inga gränser. Det fick mig att lägga märke till att alla mina kläder faktiskt satt på plats och inget saknade. Jag försökte känna efter men inget gjorde ont heller, förutom mitt huvud. Hade de låtit mig vara? Eller var det dags nu? Hade de väntat på attt jag skulle piggna till?

Han stannade alldeles framför mig och jag kunde känna hans spritdränkta andedräkt mot mig. Han skrattade åt mig och pratade med sina kompisar på sitt språk. Jag förstod inte vad. Men det han sa fick de andra att skratta och sen skakade han sakta på huvudet åt mig, samtidigt som han smackade med munnen åt mig. Han hånade mig. För vad vet jag inte men jag fattade poängen. Plötsligt tog han tag i min ena arm och drog mig mot dörren de kom ut från. Jag försökte förbereda mig på vad som skulle hända. Försökte intala mig själv att blockera smärtan. Han öppnade dörren och vi kom in i en smal hall. Den kanske var 2 meter lång,helt naken. Inga tavlor eller nåt, bara beiga väggar och en mörkbrun matta. Han öppnade nästa dörr och knuffade in mig. Jag tittade på honom men han bara stängde dörren. Jag tittade funderande mot hans håll och undrade vad han hade för plan? Skulle han hämta de andra först? Jag stod otåligt och stampade ena foten i marken. Jag ville inte, orkade inte...

-Annie? Är det du?

Fort vände jag mig om. Innan jag ens sett honom fick jag dåligt samvete, Här har jag tänkt på flyktplaner och inte ens lagt en tanke på honom. Jag vände mig om, glad över att få höra hans röst igen. Men samma sekund satte jag i halsen.

- Bill, vad har dom gjort med dig?

Tom

Jag stod länge i dörröppningen och försökta ta in allt jag såg. Tyngden min kropp skapade fick avlasta sig mot väggen en stund. När jag väl hade öppnat dörren visste jag inte riktigt vad jag skulle vara beredd på? Vad som väntade mig? Skulle det vara skitigt och hemskt eller bara väldigt tomt, mörkt och hemskt? Skulle jag klara av att ta in synen av min brors gömställe? Jag vet att jag försökte föreställa mig hela scenen när jag stod där utanför och hade handflatan mot trädörren. Jag försökte föreställa mig hur Bill hade stått därinne och tittat sig omkring. Försökte föreställa mig lukterna. Jag visste att han hade hållts gömd där inne i över 2 veckor och att det var det sista kända gömstället innan den misslyckade överlämningen hade ägt rum. Där innanför träet som vilade mot min hand hade Bill levt, ätit och sovit utan att jag haft en aning om vart han befann sig. Nu stod jag här i dörröppningen men händerna ihopflätade under hakan och försökte registrera allt som min bror kunde ha rört, varje litet steg han kunde ha tagit.

Jag smekte brevet mjukt med mina fingertoppar. Nog var det Bills handstil alltid. Halvt skrivstil, halvt vanligt stil, lite feminin stil, lutande och det där a:et som var så speciellt för Bill. Jag blev alldeles varm i kroppen när jag följde skriften längst papperet. Det var bara en kopia av det rikiga brevet eftersom det var bevis, men det spelade ingen roll. Brevet jag höll i mina händer var ändå från Bill. Polisen hade hittat det bakom toaletten tillsammans med ett annat brev. Det var det sista kända tecknet från dem. Jag kände en vördnad när jag satt här på samma ställe som Bill suttit för en vecka sedan. Den skräckblandade lyckan jag hade känt när jag stod utanför hade nu utbytts mot en slags fascination. Jag var inte längre rädd för att röra mig i Bills fotspår. Jag kände mer ett sug efter att uppleva så mycket som möjligt av det han hade upplevt. Det blev nästan en kick. En fascination av jakten på min bror. Jag kunde se framför mig hur Bill satt här brevid mig på sängen och sjöng tyst för sig själv. Jag kunde se honom stå och titta ut genom den lilla luckan på dörren och le. Det var konstigt men jag kunde bara se honom som glad. Det kanske är en sorts skyddsinstinkt från mitt undermedvetna? Ett sätt att skydda mig från att bryta ihop? Jag tänkte inte längre på Bill som ledsen och svag. Nu när jag sitter här på sängen kan jag bara se min Bill, glad och sprallig. Han existerade inte längre i den här bisarra situationen. Det här var bara ett rum, inget mer. Han var där ute någonstanns med den där tjejen, Annie, och reste.

-Annie...vem är du egentligen?

Det kändes skumt att läsa hennes brev. Tjejen som faktiskt levt tillsammans med min bror under den här tiden? De verkar ha kommit varandra väldigt nära och det var nästan med lite svartsjuka jag läste brevet. Jag var så enormt tacksam att hon funnits där, men ändå ville jag vara den som varit där. Jag ville vara den som tröstade honom och fick honom att skratta. Men som Bill hade skrivit i sittt brev, Annie hade en inre styrka som överträffade det flesta. Jag var inte ens säker på att jag skulle klara av att trösta Bill? Det är lätt att sitta här och vara svartsjuk, men när det verkligen kom till kritan kanske jag skulle fega ur? Jag kan bara tänka mig vilka berättelser Bill kommer ha sen. Att höra allt det och sen försöka sätta Bills ansikte på personen i berättelsen kanske var mer än jag klarade av? Att inte kunna ge den tröst Bill behöver var min värsta mardröm. Nej, jag är glad att Annie har funnits där. Jag hoppas jag får träffa henne någon dag. Undra vart hon är nu? Ingen utav dom e ju kvar här och vad jag vet så är hon inte med Bill?

- Are you ready? Den mörka mansrösten från dörröppningen tittade frågande på mig.

Jag satt kvar några sekunder och såg mig om en sista gång i det lilla rummet. Tog ett sista djupt andetag av min tvillingbrors kvarvarande andetag.

Jag nickade lugnt och kunde inte låta bli att låta ena mungipan le lite diskret