Han hade legat vaken hela morgonen och funderat. Sorterat och lagt allt i olika fack för att få ett bättre system. För nu kände han att han verkligen kunde gå igenom allt det som hänt och ge det en förklaring. Det var inte längre att han fick lov att ge någon skulden för allt eller hitta en mening bakom allt. Vissa saker hände bara helt enkelt och det fanns inget att göra åt saken. För hur mycket man än fortsatte att gå igenom händelserna i detalj, fanns det inget sätt att ta tillbaka allt och omöjliggöra det. Han hade följt alldeles för många fotsteg bakåt och gått in i återvändsgränder. Nu hade han ett fack för allt det, det förflutna. Han delade upp det i lärdomar, lyckliga minnen och vissa minnen valde han helt enkelt att slänga bort. Sånt som han inte hade någon som helst nytta av, utan bestämde sig för att låta vara.

Under det tunna vita lakanet rörde sig en arm och kröp in under hennes ena arm. Lade sig runt hennes midja och tog tag så hennes höft trycktes bak mot hans kropp. Han drog tippen på näsan längst hennes nakna rygg och följde linjen som bildades av hennes ryggrad. Hela vägen upp till hårfästet där hennes svarta ruffsiga hår försökte smita ut ur hårsnodden. De hade duschat precis innan de gått och lagt sig natten innan. Båda tillsammans för första gången. Tätt intill varandra hade de stått och låtit vattnet rinna över dem. Hållt om varandra och kysst vattnet som samlades på varandras nyckelben. Han drog ett djuptandetag och suckade av den rena doften som omgav henne.

Hela sitt liv hade han fått stå ut med skämt om sitt val att vänta på den riktiga kärleken. Toms alla gliringar om att han aldrig delat säng med en tjej och allas tvivlel i media om att han verkligen aldrig haft en riktig flickvän. Ibland hade han känt för att bara ta hem första bästa tjej så att det blev tyst på alla spekulationer. Nej, han var inte bög. Nej, han var inte asexuell. Han var ärlig, kanske lite för ärlig. Därför hade han gjort ett medvetet val att spara sig tills det kändes rätt. Tills han visste att det inte var en engångsföreteelse och han kunde lova utan att behöva bryta det.

Framför sig hörde han hur hon började vakna. Små grymtningar och protester över att behöva släppa sömnen. Hon ville inte riktigt än. Men han kunde inte hålla sig längre. Hela morgonen hade han legat där bredvid och tittat på henne. Nypt sig själv för att förstå att det verkligen hade hänt. Hans placerade sina läppar alldeles bakom hennes öra och kysste mjukt hennes hud. Följde kantlinjerna efter hennes käkben och nådde hennes läppar samtidigt som hon kisande slog upp ögonen. Deras blickar möttes och han sänkte försiktigt ned sig över hennes mun. Lät läpparna smeka hennes, djupt forskande i hennes stora blå ögon. Kysste hennes överläpp, den lilla näsan, mjukt på hennes ena ögonlock och ömt på hennes kind.

Hon sträckte på armarna över hans huvud och vände sig om så de låg mot varandra. Ansikte mot ansikte. Med ena handen strök hon huden ihans ansikte och han blundade njutandes av hennes lena händer. Log åt de små kyssarna hon nu gav honom. På den under läppen, näsryggen, i pannan och ovanpå det andra ögonlocket.
- Jag vill aldrig vara ifrån dig mer, Annie.

Hon log varmt när hon hörde orden hon väntat på hela morgonen. För det var inte bara hon som kände att det här var på riktigt. Båda visste att det de hade var mycket större än allt annat de upplevt. Större än de själv.
- Jag vill att du ska bli gammal och rynkig med mig.
Hon skrattade åt hans ord och slog skämtsamt honom över bröstet.
- Det får vi allt se. Blir du för skrynklig och grå, kanske jag hittar mig en yngre pensionär.
Bill var inte sen med att ge tillbaka och lade sig ovanpå henne med händerna greppandes om hennes sidor.

Annie kollade skräckslaget på honom och bröt ut i ett nästan panikslaget skratt. Varje gång han råkade röra fingrarna på handen som höll om henne smidja ryckte hon till och försökte krypa undan hans grepp. Som en ål kröp hon omkring i sängen och lät sitt retsamma skratt eka mellan väggarna. Det lockade att ta tag i hennes lilla kropp igen och tvinga henne till tårar där hon låg och tjöt av hans kittlande skämt. Undra hur länge han kunde hålla på? Eller om det var möjligt att spara ögonblicket i en ask och ta fram igen lite senare. Då skulle han definitivt spara just nu. Just det skrattet. Men han ville visa en sak. Kände att det skulle lägga till den sista pusselbiten på resan.

- Annie, kan du vissla?
Han fångade in henne mot sitt bröst med båda armar om hennes överkropp. Lät henne ta några lugnande andetag och lade hakan att vila mot hennes hals.
Hon tittade bak på honom så hennes läppar vilade mot hans näsa.
- Va? Jo, jag kan vissla.

En nöjt leende spred sig över Bills läppar som letade sig uppåt mot hennes näsa. Hon hade ett frågande leende över sina läppar. Varför hade han ställt en så konstig fråga? Med fumlande rörelser lät han sig själv kyssa henne, mjukt och försiktigt. Så där morgonförsiktigt, som när man rör sig så tyst man kan för att inte råka väcka dagen. Som när man vill stanna i morgonen och låta dagen passera alldeles utanför fönstret utan att märkas. Han mumlade nöjt åt hennes svar och drog in hennes underbara doft. Sådär naturlig och mysig. Morgonmysig.
- Bra, jag har en ide nämligen

Med täcket på balkong golvet och kuddar i en stor hög låg de båda utslagna i solen och blundade. Kände huden värmas upp av strålarna. Början hade varit lite krånglig innan Bill kommit på den riktiga melodin, men nu kunde de båda vissla i samma ton och takt. Annie fick lov att vicka på tårna i takt för att det skulle bli rätt. Något Bill sett på en gång och glatt retade henne för. Så varje gång hon lyckades låg han bredvid och bet sig i kinden för att inte skratta åt de små fötterna som guppade runt under täcket som hon försökt dolt det med. Varför han lärt henne just den melodin hade hon ingen aning om. Eller varför han hade den där förväntansfulla minen? Hade hon missat något?

Just som hon skulle börja på en ny omgång var det något som fångade Bills intresse och han lyfte på huvudet för att se mellan balkongens räcke. Automatiskt slutade hon och tittade nyfiket efter vad han upptäckt? Nedanför deras rum trängdes flertalet växter och små träd i en djungel och hon kunde inte se något speciellt som kunde vara orsaken?
- Lyssna.

Hon vände örat mot hållet han nickade och försökte koncentrera sig. Inget. Sen hörde hon någon komma närmre. Det hördes på stegen, personen hasade fötterna efter sig. Sedan hörde hon hur den här personen började vissla. Samma melodi som de legat och övat på hela morgonen. Förvånat tittade hon på Bill som plötsligt sken upp och verkade tappat hakan. Som att han blev förvånad över att det han tänkt på faktiskt fungerade?

- Vad? viskade hon. För det kändes som att de smög på den stackars mannen som dök upp mellan alla växter med en kratta. Bill skakade på huvudet och försökte visa med munnen att de skulle börja vissla igen. Han började, på samma melodi som trädgårdsmästaren. Annie fortsatte i samma spår, mest för att Bill såg så förväntansfull ut. Som en liten pojke på åtta år som precis insett att sommarlovet börjat. Alla tre visslande på samma melodi och de båda diskret spionerande på den gamle mannen som börjat kratta nedfallna löv i högar längst stenplattorna.

Den äldre mannen fortsatte sitt arbete och verkade bli mer energisk av den dolda kören som försökte hålla sig för skratt när även ett danssteg togs med krattan. En snurr och mannen stod plötsligt vänd mot balkongen och fick syn på de två huvudena som stack upp. Mitt i steget stannade han abrupt av sänkte sitt trädgårdsredskap. Tom på ord och med kinder som för varje sekund blev allt rödare. Annie kände på en gång att skuldkänslorna kom fram. Hon hade bara ryckts med i Bills lek, men nu kände hon sig dum. För henne kändes det fel bara att de hade en trädgårdsmästare anställd, hon var inte vad vid att ha egna anställda. Att sedan skratta åt honom? Bill däremot skrattade åt mannens genanta kinder och vinkade glatt åt honom. Något som gjorde Annie ännu mer illa till mods.
- Hello again!

Men hon fick ta tillbaka allt när mannen nedanför plötsligt lyste upp i ansiktet och höjde handen för att vinka tillbaka. De verkade känna varandra och från att inte ha sagt ett ord, knappt vågat titta på dem, rann det nu ut ord ur mannens mun på ett språk endast han själv förstod. Inget han verkade lägga märke till och Bill bara nickade och log.
- Känner ni varandra?
När mannen återgått till sitt arbete, skämtsamt viftandes åt dem när han förstod att de inte förstod ett ord av det han sa, kunde hon inte hålla sig längre. Bill gav henne en finurlig blick.
- Det kan man säga.




De hade kommit ned sent igår kväll till huset, så alla fick sova så länge de ville idag. Det fanns ingen färdig plan hur dagen skulle utföras eller gås igenom. Den fick bara hända. Nere vid poolen satt Andreas och Tom med fötterna svalkande i vattnet och lät solen bränna på deras ryggar. De hade varit uppe i en timme kanske och ätit frukost. Första dagen av en veckas semester och Tom kunde inte undgå hur mycket lättare han kände sig. Skulle han vara helt ärlig, hade Bills förslag skrämt honom. Hans yngre bror hade kommit en kväll och börjat diskutera vart det nya året skulle firas in. Toms första tanke hade varit Maldiverna. Långt ut i havet på nån ödslig liten ö, utan en massa turister. Bill hade haft en annan önskan. Han ville tillbaka till Israel.

Det hade krävts många och långa diskussioner och övertygelse för att åka till det
här huset. Lite som att åka till ett hemsökt hus och överallt fanns spår utav det som hänt. Men det var som Bill hade sagt; Så fort man ramlat av en häst måste man ta sig upp igen. Annars riskerar man att bli rädd och aldrig går nära en häst igen. Lite annorlunda liknelse kanske, men han hade rätt. Och nu när han satt här, på samma plats igen, bestämde han sig för att sluta fred med allt. Om två dagar börjar ett nytt år och det finns ingen anledning att dra in det gångna året in i det nya.

Bakom hörnet kom hans bror och Annie hand i hand. Sådär lyckligt förälskade och vackra och gjorde alla andra avundsjuka att de inte hade någons hjärta att ta hand om. De två var en utav orsakerna till varför han kände sig lättare. Nu behövde han inte längre oroa sig för dem. Han visste att de tog han dom varandra. Men inte bara det. Energin de gav ut till världen gjorde han själv lite kär. Så där allmänt kär och glad att han ibland hoppade fram istället får att gå. Helt enkelt för att han kunde och ville. För att gravitationen lät honom göra det.

- Hey lovebirds!
Tom klappade på pool kanten och visade att de skulle sätta sig ned.
- Om jag inte visste bättre skulle jag vilja påstå att du ser nyknul...
Han stannade mitt i meningen och såg på en minst lika förvånad Bill. Sedan tittade båda tvillingarna bort mot buskarna och den nynnande trädgårdsmästaren.
- Det där var läskigt!
Alla tre killarna skrattade förvånat åt fenomenet de kallade deja vu. Den enda som lite irriterat stod mellan dem, var Annie.
- Jag förstår inte?
Och killarna fortsatte skratta. Med putande underläpp puttade hon till Bill och försökte få hans uppmärksamhet. Varför förstod hon inte skämtet?
- Lilla sparv, ibland är världen bra lustig!
Han ruffsade om hennes hår och förklarade att hela dagen hade varit som en enda deja vu. Från att inspektera sina armmuskler, till att höra samma melodi visslas på morgonen av Mod som trädgårdsmästaren hette, till att få samma dräpande kommentar av sin bror.

- Så nästa grej är att hoppa ner i poolen och skrika?
På Toms tonfall märktes det hur fyndig han tyckte sig vart. Bill tittade något chockat på sin bror. Hur kunde han veta det? Och som alltid gick det inte att dölja frågor för Tom. Så han svarade helt enkelt på Bills tysta fråga.
- Jodå, jag hörde dig nog. Hade varit svårare att inte höra ditt djungelvrål.
Med generande kinder ryckte Bill på axlarna och försökte komma på något som kunde ge honom en comeback. Men han hade blivit tagen på sängen. Han hade ju faktiskt tänkt göra just det. Han hann inte längre innan Tom tog tag i hans handled och drog ned honom i vattnet med ett tjut.

- Men om ni ska ha en sån här deja vu dag, får jag sätta upp en aktivitet på listan då?
Annie hade taktiskt flyttat sig längre bort från pool kanten för att undvika att bli neddragen. De tre killarna nickade och ställde den självklara följdfrågan. Tvillingarna i mun på varandra. Vad?
- Det finns en restaurang nere vid floden som tydligen ska vara väldigt mysig. Jag hann aldrig riktigt se den förra gången jag var här.
Tom tog sig för magen och gjorde små smaskljud med munnen.
- Finns det mat så finns vi där, Annie!

Med två simtag tog de sig mot mitten av poolen, de två enäggstvillingarna. Två individer med samma DNA. Egentligen samma person, bara i lite olika utföranden. Två individer som fungerade som en och samma. Den ena behövdes för att den andra skulle fungera. I deras fall fanns inget undantag. Det var antingen eller. Tillsammans eller döende. Bredvid varandra eller kämpande in i döden. Vissa människor trodde inte på att det fanns så starka band. Att allt bara var inbillning. Men de visste.

När de snurrade runt sin egna axel och lät farten föra dem fram genom vattenmassorna, insåg de hur fria de egentligen var. De var inte den samme längre. Kanske Bill var några millimeter längre. Han verkade ju aldrig sluta växa. Men ett år hade gett dem en ny syn på sig själva och livet de levde. Fått dem att öppna ögonen och verkligen uppskatta det lilla som gjorde dem lyckliga.

Ett till simtag, en till färd genom det klara vattnet. Sida vid sida, som alltid. De hade ofta pratat om hur skrämmande det var att göra framsteg. Att ett steg fram räknades följas av ett till steg. Inte i sidled, inte baklänges. Utan framåt. Nu sprang de fram. Hoppade, som Tom brukade göra ibland. För det var inte skrämmande längre. Behövdes ett steg bakåt fanns det alltid någon som höll en om ryggen. Och nu var alla hinder övermannade. Inga murar fanns kvar att skymma sikten. Det var dem mot världen. Som alltid. Inget kunde stoppa dem och de tänkte springa precis så långt de ville. Precis så långt de behövde. De tre musketörerna, Annie och tvillingarna.

I mitten av poolen möttes de öga mot öga. Fyra hasselnötsbruna ögon som sett mer än vad många sett. Glittrande och leendes. De sträckte fram armarna och greppade varandras händer. Skickade ut en signal endast de kunde läsa av. Det var bra nu, allt var bra.

Med all kraft lät de luften tryckas ut ur lungorna och två skrik hördes från botten. Ett hav av bubblor fick ytan att koka och upp kom de två bröderna och drog efter andan. De torkade bort vattnet ur ögonen och klappade om varandra över ryggen. Det må hända att dagen bestått av upprepelser av dagen för ett år sedan. Men den här gången kunde de välja sina upprepningar. Bara för att historien varit på ett sätt betyder inte det att framtiden måste gå i liknande spår.

De vände sig om mot sin flickvän och kompis och brast ut i skratt när de såg Annie sitta där på solstolen och göra tummen upp åt dem. Ibland var världen bra lustig!

Man tar för givet att syret alltid ska hitta sin väg ned till lungorna. Att det självmant tar tag i det hela och får allt att hända. Liv, rörelser, återuppvaknanden och allt som hör världen till. Det ska gå automatiskt. Syre finns endast där för att kunna bidra och förbrukas. In genom näsan, öppna munnen och ned genom halsen, ut i blodet och agera. Andas in, andas ut. Rör dig framåt och mer syre finns för åtgång.

Den yngsta av de två tvillingarna traskade fram och tillbaka mellan de fyra vita väggarna. Trummade med fingrarna på låret, på bordet, toalettdörren, vattenglaset och allt annat som var inom räckhåll. Sicksackade mellan stegen och gjorde piruetter. Stod på tå och hoppade hage. Ja, han gjorde allt han kunde göra och dörren var låst och kontrollerad ett flertal gånger. Han hade försökt läsa tidningar, lyssna på sin Mp3, halvligga i soffan med en cigarett, dricka flera liter vatten, men varje försök slutade med ett nervöst stegande runt i rummet. Slutade i andnöd och skälvningar utav kallsvett. Antingen började syret ta slut, eller så gjorde det inte sitt jobb. För hur djupa andetag han än tog verkade det inte få någon effekt. Eller så hade lungorna helt plötsligt och mystiskt krympt till en tredjedel utav deras naturliga storlek.

Femton minuter.
Han befann sig i ett omklädningsrum. Vitt till vägg och tak med ett grått stengolv. Det fanns en vart soffa, ett svart bord med olika sorters dricka på och frukt. Han hade en egen toalett och dusch. En egen dator och en meny med mat han kunde beställa till sitt rum. Mest små snacks och olika smörgåsar. Inget han skulle kunna svälja ned utan att det skulle komma upp igen.

11 minuter.
Kom på sig själv att vandra i gamla spår igen. Första steget bara gick, andra med. Vid tredje steget började han räkna. Åt ena kortsidan till den andra. Från den ena långsidan till den andra. Men långa kliv, normala steg och små, små steg där foten sattes alldeles framför den andra och vice verca. Kontrollräknade och jämförde. Hans omklädningsrum var 13*11 steg stort. 13 steg mellan långsidorna och 11 steg mellan kortsidorna. Större än deras källare där borta i Israel. Den hade bara varit 10*7 steg. Med hans mått räknat bara 6*4 steg. Annies steg hade varit kortare, hade varit fler. Hennes resultat blev bättre.

7 minuter
Ofta hittade han sig själv hängandes på handfatet och stirrandes in i en spegel. Eller framför ett skuggat fönster som bildade reflektioner. Gick förbi och överraskades över det han såg. Alla har en bild utav sig själv inuti huvudet. En ide om hur tätt ögonen sitter, hur håret ligger och hur man ska dra på munnen för att få det finaste leendet. Han fastnade där framför det speglande glaset, alltid i förvirring över vem han såg. För i Bills huvud var Bill Kaulitz fortfarande den där svarthåriga karistmatiske mannen som var på omslaget till tonårs tidningar världen över. Det hade inte lyckats ändra sig. Antar att det blir så när man ständigt blir matad med sin egen bild.

Gång på gång blev han tillrättavisad när det blonda håret och de nakna ögonen stirrade tillbaka på honom. Han var inte den Bill Kaulitz längre. Den här gången var det en konstig blandning. Fortfarande blondt hår, men med sotade ögon. Som två delar tagna ut helt olika tidsåldrar. Något man hastigt rört ihop för att försöka få ihop något. Bara för att ord kunde sättas bredvid varandra i en mening, behövde det inte bli grammatiskt rätt. Som den där spegelbilden. Det var inte rätt.

3 minuter
Med bryska svep fångade han upp allt vatten och torkade bort de svarta resterna av sminket. Det här var ingen fortsättning på något som redan varit. Nej, det här var en början. Ett nytt kapitel som behövdes skrivas från första bladet till sista punkten. Vad handlingen var kunde han inte säga. Visste inte? Den höll på att skrivas just den här stunden som sekunderna tickade på, kamerorna riktades mot det lilla utmarkerade krysset han skulle sitta på och inslaget om den lilla tjejen som skrivit en bok för att samla in pengar till sin döda kompis fond höll på att avslutas. Det var nu, nu det skulle visa sig vad hans nya kapitel skulle handla om.

1 minut
Brett isär med båda benen för att lättast hålla sig upprätt räknade han in klockan. Ingen sade något och det enda levande som befann sig i rummet var han själv. Ändå hördes röster överallt och stressade honom. Krävde att han skulle sjunga rent och inte fega ur. Puttade hans rygg och kvävde hans tankar. Femton sekunder innan hans minut var över knackade det på dörren och en utav producenterna kom för att hämta honom. Med darrande händer låste han upp och nickade åt hennes uppmaning att följa efter ut. Ett steg efter det andra.

Det kan inte vara bra att utsätta sig för sånt här? Ett hjärta som skenar i panik och desperat försöker klämma sig mellan revbenen. Ben som osäkert vinglar sig fram och snubblar över varje liten brödsmula känns det som. Eller allt syre som verkar fly så fort han öppnade munnen. Han skulle svimma innan han kommit fram till scenen. Var det nu han skulle ändra sig i sista sekunden och skylla på torgskräck? Kanske låtsas ramla och försöka slå sig tillräckligt för att slippa? Den bruna gitarren sträcktes fram emot honom och Gordons initialer stirrade tillbaka på honom från det mörka träet.







De hade fått ett bord uppe på en liten platå. Familjen Kaulitz med Annie, Georg och Gustav. Ett runt bord med vattenglas och varsitt glas vin. Vilka som satt vid borden bredvid visste nog ingen utav dem. Eller, ingen utav dem hade tittat efter. Det var säkert någon skådespelare och någon minister utav nåt slag? Deras fokus hade varit riktat mot showen och galan med olika band som uppträtt, inslag om barn som klarat sig igenom övergrepp, uppmaningar om att ringa in och skänka pengar, tävlingar och diverse dragplåster.

Hela kvällen var ämnad åt att försöka bekämpa övergrepp och våld mot barn. För att försöka utbilda och uppmärksamma vad som kan hända om folket inte reagerar i tid och hur de utsatta kan hjälpas för att klara av samhället igen. Det fanns många starka inslag och alla runt bordet hade fått bita sig i läppen för att inte låta underläppen darra sönder. Alldeles för många barn med alldeles för tunga upplevelser att berätta om. Små oskyldiga barn. Men mitt bland alla dem finns även deras Bill. Allt som upplystes och uppmanades att förhindra. Bill var åxå en utav dem, han och Annie.

Under bordet höll de varandras hand, Tom och Annie. De hade inte sagt något sedan de kom dit, men handen hade de hållit redan på väg in i taxin. Båda nervösa och osäkra som aldrig förr. Skulle han klara det, Bill?
Inslaget om den lilla tjejen som skrivit en barnbok för att samla in pengar till sin avlidna kompis tog slut och publiken klappade hjärtskärande i händerna. Den lilla flickan tog tårögt emot deras jubel och vinkade mot den fullsatta arenan. De två kramade om varandras händer lite hårdare. Värdinnan i gul lång klänning gick fram till scenkanten och tittade in i kameran. De unga tjejerna nedanför sträckte upp sina armar och lät hesa skrik lämna deras strupar. Klockan hade blivit kvart i nio

" Han var en utav Tysklands största stjärnor. Reste jorden runt och satte hjärtan i brand. Han hade en karisma som överglänste de starkaste stjärnor och en personlighet som fick alla att känna sig hemma i hans närhet. En kille alla kom på sig att tycka om. Tills för nästan ett år sedan. Plötsligt en dag fylldes tidningarnas framsida av chockerande nyheter om att Tokio Hotels sångare var spårlöst försvunnen. Överallt kunde man följa den tragiska historien som aldrig verkade få ett slut. Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Hjärtan brast och hopp blåstes ut. Men han kom tillbaka. Ikväll är han är för att visa att det sista som överger en är hoppet. För första gången ska han stå på scen igen och vi är väldigt stolta över att fått hans förtroende. Mina damer och herrar, Bill Kaulitz!"


Jublet som tog över hallen var öronbedövande och de två glömde av att de levde. På scenen följdes en person i lyset av en spotlight fram till den lilla catwalken. En blond ung man i grå t-shirt och svarta jeans. Sneaker och med en gitarr i handen. På de stora TV-skärmarna avslöjades det nakna ansiktet och de nervösa ögonen som letade efter sitt kryss. Någon ton hade inte sjungits än, hans röst var fortfarande tyst. Men runt det lilla bordet kämpade hans familj och vänner att försöka behärska alla känslosvall som sköljde över dem. Tom svalde och svalde och kände hur tvillingbrodern nere på scenen kämpade mot sig själv. Det syntes på sättet han förde sig och hur han lät tänderna massakera hans underläpp. Annie tittade med skräckblandad förtjusning på. Hon visste hur svårt Bill hade haft för folksamlingar och framför scenen höll fansen på att bryta ihop av att se sin idol igen. Kanske var de lika stora, rädslan och nyfikenheten. Det var första gången hon skulle få se Bill Kaulitz, sångaren i Tokio Hotel.










Längre fram såg han det lilla vita krysset som menade att han skulle placera sig ovanpå. Där kameravinkeln skulle bli bäst och han skulle synas. Spotlighten som följde honom var stark och lyckades nästan blända honom ibland. Något han fann betryggande just då. Gömde publiken. Nedanför och runt om hörde han tjejer som skrek. Några försökte säga något, men de flesta bara skrek. Hur kunde han komma på iden att just det här skulle vara hans comeback? Hade dte inte kunnat räcka med att gå ut på stan och skriva lite autografer? Varför ett live uppträdande. Och varför på ett så känsligt tillfälle? Och på ett instrument han just har lärt sig spela? Varför hade han tagit tre saker han var rädd för och slagit ihop? Han skakade på huvudet och satte sig ned i skräddarställning ovanpå på det vita krysset. Gitarren i knäet och den lilla micken som var fäst med en hudfärgad tejpbit alldeles bredvid munnen. Det var väl bara sån han var.

- Ikväll är första gången jag visar mig offenligt på nästan ett år. Första gången jag känner mig tillräckligt stark för att klara av mig själv och resten av världen.
Han fokuserade blicken på en punkt bakom alla i publiken. På en mörk fläck på väggen. I öronsnäckan kunde han höra hur den egna rösten darrade och han bannade sig själv för att ge efter. Ta det bara lugnt, Bill!

- Jag vet vad många utav de här barnen har gått igenom och jag vet hur svårt allting kan verka efteråt. Hur hopplöst och onödigt det kan kännas att ens försöka orka ta sig vidare.
Efter ett djupt andetag sänkte han blicken och såg ned på den unga skaran av fans som samlats framför och kämpade med gråten. Den intensiva känsla som träffade honom när han såg ett fan han kände igen sedan tidigare, fick honom att tappa orden. Hennes mascara hade runnit av tårar, men hon var inte hysterisk. Hon grät men hon log. Log åt honom och mimade åt honom. Han följde hennes läppars rörelse som formade ordet Tack och kände hur kinderna började blossa upp.

- Men jag vet åxå att det går att komma tillbaka. Man måste tillåta sig själv att gråta men det går även att skratta igen. Jag har haft en helt underbar familj som stöttat mig och stått ut med mina utbrott. Min gråt, panik och rädsla. Underbara vänner som stannat uppe med mig om nätterna och tagit emot mina slag när ilskan mot världen varit för tung att bära.
Han ville leta reda på deras bord där uppe på platån. Se in i deras ögon och säga det rakt till dem. Men det var alldeles för riskfyllt. Han höll redan på att svämma över av känslor.

- Jag har lärt mig att familjen är det som spelar mest roll i ens liv. Det är den delen som håller en flytande när man själv håller på att drunkna. Men jag har även lärt mig att inte alla har en egen familj. De har ingen mamma som kan hålla om en vid mardrömmar eller en pappa som kan jaga bort monstren under sängen. Jag har fått lära mig att vara både och för min vän. Finnas där när ingen annan fanns där.
Han såg återigen ned på den bekanta tjejen nere i publiken och kände hur krampen i bröstet började ta form. Det fanns så många som fanns där för honom utan att han visste det. Tusentals namn han aldrig hört som trodde på honom. Aldrig gav upp.

- Jag hoppas att alla som går härifrån ikväll tar sin vän i handen och lovar att aldrig släppa. Aldrig ge upp bara för att det verkar svårt att kämpa. Aldrig sluta lyssna bara för att orden ersatts med gråt. Aldrig sluta lita på er vän, bara för att det verkar orealistiskt. Er vän är er familj. Och jag har precis insett hur stor min familj är.

Han svalde och svepte med blicken över publikhavet som vevade med armar och jublade. Det gjorde honom alldeles varm i kroppen och krampen ersattes med en överväldigande lycka. Som han hade saknat det här. Stolt över att ha klarat av första delen lyfte han upp gitarren och fuktade läpparna. Nu kom den svåra delen.

- Den här låten har jag skrivit till er, som tack för att ni aldrig gav upp!





Den första strängen spändes på gitarren och stråkastarna dämpades ned. Ensam på scenen sjöng han den första tonen på låten han skrivit för att ge något tillbaka till sin familj. Till Tom som stått ut med honom alla dessa månader då han varken åt eller visade sig utanför rummet. Till Annie som räddat hans liv och fått hans själ att lysa igen. För Simone och Gordon för att de tagit emot Annie med så öppna armar och hjälpt honom att gå igen. För Georg och Gustav, som trots hans kalla bemötande, varit förstående och alltid varit vid hans sida och väntat. För fansen som alltid funnits där och vägrat ge upp. Det här var den viktigaste låten han någonsin skrivit och de starkaste orden han någonsin sjungit.






Blanka ögon som satt runt det runda bordet och kämpade för att inte bryta ihop, tittade stolt ned på scenen. Höll handen för bröstet för att inte låta hjärtat slå sig igenom. Där satt han med gitarren i knäet och sjöng med den mjukaste, ärligaste stämman. Bill, som så länge tvingat sig själv undan från allt var nu tillbaka på platsen han älskat som mest innan. Ute på scenen bland all uppmärksamhet. Annie var inte säker på om det var ljusen, hon hade aldrig varit med om något likande event innan. Men visst såg det ut som att han glittrade, Bill. Orden han sjöng bäddade in sig i hennes kropp och hon fick nypa sig själv. Var det verkligen hennes Bill som gjorde så vackra ting?

Tom torkade diskret bort en tår som ramlat ned på kinden. Efter en hel dag sprängfylld av nerver, kände han att bristningsgränsen var nära nu. Att se Bill på scen var han van vid. Men att se sin lillebror klättra över sina gigantiska murar gjorde honom så stolt och rörd. Han visste inte vart han skulle göra av allt. Hur han skulle hålla händerna eller vilken del utav stolen han skulle lägga tyngden på? Nästa tår ramlade ned och han fortsatte torka med tröjärmen. De flesta hörde det inte ens, men Tom hörde på en gång när Bill spelade fel på gitarren. Även om han aldrig hört låten innan. Och det fick honom att le och känna hur underbart livet var på väg att bli. För även om Bill var så nervös att han höll på att krypa ur skinnet och glad över att han klarade av att genomföra det. Så kunde han se hur Bill irriterat gjorde en osynlig min varje gång han halkade med fingrarna och spelade fel. Han var fortfarande en perfektionist ut i fingerspetsarna. Mycket hade förändrats men Bill var fortfarande den samme!






Sista tonen dog ut och Bill sänkte darrande på handen. Han hade gjort det, han klarade det. Hans mardröm var över för den här gången och hela han jublade inombords. Publiken stod upp framför sina sittplatser och klappade händerna. Busvisslade och ropade. Han kände hur det började göra ont i kinderna, men han kunde inte sluta le. Han försökte ställa sig upp och insåg att det fick gå lugnt till. Ett ben i taget, se till att ha balans. Utmattad som efter ett maraton lopp kände han sig. Helt utpumpad på kraft. Men han log och skrattade. Slängde kyssar åt fansen och mimade tillbaka: Tack! Han hade börjat skriva på sitt nya kapitlet och det började lyckligt.

Strålkastarna flyttade sig till nästa punkt på kvällens program och han tog några stapplande första steg ut från scenen. Små rus av eufori attackerade honom och han kunde inte låta bli att känna sig en aning hög. Ute i gången lutade han sig mot väggen och tog några djupa andetag. Fyllde på med syret som verkat ändrat uppfattning om honom helt plötsligt och villigt följde med ned i lungorna. Att få känna sig så här bra borde inte få vara möjligt. Det skulle nog bli ännu en sömnlös natt. Det här kunde han leva på länge.





Redan innan de rundat hörnet vände Bill blicken åt deras håll. Ännu en sån där tvilling grej. Att veta saker innan någon utomstående ens börjat fatta misstanke. Han reste sig från väggen och de saktade tillfälligt in i stegen. Tom och Annie tittade på den yngre tvillingen som inte kunde sluta le och Annie kunde konstatera svaret på hennes fråga tidigare. Det hade inte varit lamporna, Bill lyste verkligen. Det var en annan blick, annan rakare hållning. Han var en helt ny människa och hon tog sats och sprang fram, rakt in i hans famn. Han tog tag om henne och snurrade runt henne så fötterna nästan lämnade marken. Bill kysste hennes panna och hon hörde hur han skrattade genom hennes hår.

Innan Tom kom gav han henne en kyss på munnen och resten i hela hennes ansikte. Han släppte henne och tog två snabba steg fram till sin bror och de kramade om varandra i en stadig omfamning. En sådan som skulle kunna hålla för alltid. Genom krig och undergång. Annie kunde inte hålla tårarna borta längre. Hon ville sätta sig ned på golvet och bryta ihop. Väldigt förvirrande för hon ville bryta ihop av lycka. Ångesten hon haft tidigare och som kunde krama om hennes hjärta så det inte gick att andas, var nu utbytt av lycka. Allt var så överväldigande och snart stod båda tvillingbröderna med tårar rinnandes nedför kinderna och andetag som inte gick att ta för gråten. Ingen utav dem visste hur de skulle hantera allt och snart stod alla tre i en ring och höll om varandra. Panna mot panna mot panna. De största leenden som gick att hitta och den starkaste tron de någonsin upplevt. Efter det här var ingenting omöjligt.

- Vet ni vad?
Tom och Annie tittade nyfiket på Bill som kämpade med att få fram rösten. De skakade på huvudet och Bills leende blev ännu lite större och ännu lite stoltare.
- Vi klarade det!

Bill


Håret blev bara längre och längre och nu kunde han snart få upp alla envisa hårslingor i en samlad tofs. Det började bli irriterande att alltid ha hår i vägen för ögonen och som kittlades. Hur han kunde stå ut med den där manga frisyren när han var yngre, var ett mysterium. Samma frisyr nu skulle inte ens komma på fråga. Han drog snodden ett varv extra och blötte händerna för att lättare kunna stryka bak det hår som fortfarande var några centimeter för kort. Det blev bra för stunden i alla fall. Ögonbrynen var åxå mycket tjockare än innan och sommaren hade lyckats bleka håret några nyanser ljusare. Han gillade det. Tillsammans med den solbrända huden såg han frisk ut. Spegelbilden visade en ung, sund man som log. En ung man som lyckades ge intrycket av att vara lycklig. Länge hade han endast sett något som släpat fötterna efter sig och tittat på klockan för att uppskatta hur lång tid det var kvar innan han fick sova. En trött blick. Händerna blöttes på nytt och drogs bak över pannan. Stolt ryckte han på axlarna och nickade. Det kändes bra nu. Han var bra. Han såg lycklig ut, precis som han kände sig.

- Vill du ha hjälp med nåt mamma?
Simone vände sig om och skakade på huvudet åt hans fråga.
- Nej, jag är alldeles strax klar.
Den sista salladen vändes ned i salladsskålen och hon stannade till med omblandningen av grönsaker och tittade roat på sin son. Bill höjde roat på ena ögonbrynet, precis som han alltid gör och som hans bror aldrig klarat av. Toms försök slutade istället med en rolig ansträngd min och som han alltid fick höra om när den fångats på bild. Normalt sett borde han ha frågat vad hans mamma menade med att stirra retande på det viset, men båda visste vad hon menade. Istället gick han fram och knuffade henne lätt på axeln för att skämta bort det och försöka dölja sina generade kinder. Tillbaka fick han ett nöjt litet fnitter från sin mamma som glittrande ögon räckte honom skålen.
- Ställer du fram den här på bordet, vännen!

Framför den tända brasan låg alla fyra hundar och trängdes på hundfällen. Värmen från elden var det bästa de visste och det var länge sedan familjen eldat i den öppna spisen. På sommaren var det ändå så varmt. Men den här kvällen hade Bill insisterat på att tända den. Just för att lyxa till det för sina bästa vänner som alla låg med utsträckta ben och små snarkade. Det var nog enda gången de inte brydde sig om att tigga mat eller smyga omkring benen, bara utifall att det skulle ramla ned någon liten smula. Själva satt det alla runt det stora matbordet i vardagsrummet och njöt av de sista tuggorna på blåbärspajen som Annie lagat. Lördagskväll och deras planer för kvällen skulle ta slut i takt med att pajen tog slut. Efter det väntade vin, ost och kex och en hel natt tillsammans i soffan med disskusioner. Det var de bästa kvällarna. När allt gick ut på att umgås med varandra och njuta av att bara vara.

Han tittade på Annie som satt brevid honom och kände hur det ryckte till i kroppen. Han tittade bort mot sin mamma och styvpappa och kände hur blodet började rusa till alla celler och bröstet blev varmt. Han tittade bort mot sin bror som satt tvärs över bordet och han fick ont i kinderna av att försöka hålla nere leendet. Han tittade ned i bordet och försökte tänka på annat. Men det var svårt.

- Vad är det som är så roligt?
Borta i sina egna tankar tittar han upp i sin brors identiska ögon och känner att han bara vill spricka. Ställa sig upp på bordet och skrika ut sin hemlighet. För att hindra sig biter han sig i läppen och harklar sig.
- Det var bara en sak jag funderade på. En liten överraskning jag har.
Det kändes helt underbart att få vara den som kom med bra nyheter. Att få vara den som skulle göra dem stolta. Han hade planerat det här så länge nu och det var inte förräns för någon vecka som Gordon och hans mamma fick reda på det. Tidigare hade det bara varit han själv och David, deras manager, som vetat om det.

Han kunde känna nervositeten gräva sig ut ur sin gömma och bordsduken fick agera avlastningsmedel för de lätt darrhänta fingrarna. Det här var stort.
- Jag ska göra en sak om två veckor.
Han vågade knappt titta på medlemmarna runt bordet för han visste att ansiktet var lysande rött och generat.
- Har det något med ditt hemska gitarr spelande att göra kanske?
Rent reflexmässigt tog han det första bästa och kastade på Tom, som alltid efter hans spydiga kommentarer. I det här fallet innebar det den blå tändaren som legat brevid honom. Tom var snabb nog att hinna dra upp armarna som fick ta emot kastet och han skrattade åt Bills röda kinder. Visst, det kanske inte var toppklass på hans gitarr spelande, men det gjorde ju ont. Och han försökte verkligen. Generat skrattade han med och nickade.
- Jo, det har med det att göra. Det kommer vara en välgörenhetskonsert i Berlin om två veckor. För barn utsatta för våld. Jag tänkte ni skulle få åka dit med mig.

Bill var sämst på att hålla hemligheter. Han brukade klara någon dag, sen hittade han på orsaker till att få ge ledtrådar eller råkar försäga sig. Men den här gången hade han klarat det i nästan en månad. Och han hade övat, timme efter timme. Det var viktigt att det blev perfekt. Allt fick lov att vara perfekt. När han mötte de stolta blickarna från människorna brevid honom, kunde han inte annat än att känna sig nöjd.Det skulle bli så bra.
- Ska jag börja öva? För om det ska låta lika illa som det du spelar är det dags att jag börjar nedgradera mina skills!
Tungan räcktes ut åt Tom och alla skrattade åt de kärleskfulla bröderna.
- Nej. Du ska bara öva på att sitta i publiken...


När bordet dukats av och de flesta gått upp för att göra sig i ordning för sängen, satte sig Annie och Bill utanför på den lilla bänken i trädgården. Som vanligt var luften alldeles lagomt frisk och en tröja var tillräckligt för att hålla värmen. Hundarna var ute och nosade på daggen som fört med sig extra lukter och hela sommar doften av grönt och friskt smög runt i luften. Han tittade upp mot stjärnorna och kom på sig själv att tacka något där uppe. Inte Gud. Bara nåt. Det som fick stjärnorna att blinka. Annie drog upp knäna och han vände blicken mot hennes svart ruffs till hår. Hon hade lånat en utav hans tröjor och drog upp huvan för att hålla myggen borta. Han brydde sig inte. Märkte inte ens av surrandet runt hans huvud eller sticken på händerna. Han tackade vad det än var som placerade den här tjejen bredvid honom.

- Vad är det?
Hon hade upptäckt hans transliknande tillstånd och försökte väcka honom ur dvalan. Han fortsatte studera hennes blå ögon och tog andetag efter andetag för att försöka bidra med syre. Det snurrade inte för att han mådde dåligt. Världen snurrade inte för att han var påverkad av vinet. Marken snurrade inte för att han var trött. Han var helt enkelt yr av lycka. Påverkad av livet och lite hög.

Han reste på sig och ställde sig på knä framför henne. Han lade hakan på hennes uppdragna knän, höll om hennes ben och fyllde bröstkorgen med den svala luften. Hennes kinder började få en aningen rödare nyans och hon svalde fler gånger än nödvändigt. Precis som han hade gjort vid matbordet. Deras ansikten var endast några centimeter från varandra och han kunde känna hennes andhämtning mot sin näsa. Kunde se de små fläckarna i hennes ögon som var lite mörkare. Kunde känna doften av hennes schampoo. Kunde känna hur hennes puls kämpade sig igenom tyget på hennes kläder. Hur värmen slog emot honom och omfamnade hjärtat. Den där underbara drogen blev allt starkare och han lutade sig ännu lite närmre. Så där nära så läpparna nästan nuddade varandra och man inte riktigt kan avgöra om det är den andres läppar eller den laddade luften som håller på att explodera mellan. Så där nära så kroppen vill bestraffa att det inte fortsatte en halv millimeter till. Så där nära så att läpparna nuddar varandra när någon talar. Så där nära som alla vill vara men ingen vill stanna för länge. Så där nära så att båda håller på att gå itu och lutar sig närmre.

- Jag är bara så fruktansvärt lycklig, Annie!
Så där nära så det inte går att hålla längre...

Tom

En stor del utav livet består utav att iaktta. Finnas i bakgrunden och följa rörelserna som följde tiden och bestämma sig om det var värt att ta ett avtryck och spara det. Studera och ta ett beslut om man ville eller om det kunde låtas vara. Ibland kunde det handla om lärdomar, ibland intryck som antingen förgyllde eller skrämde. Kanske det bara var en händelse som fick iakttagaren att nicka lätt och tänka: "Smart att göra så och inte så". En iakttagelse som lärde att aldrig lita på tunn is eller en iakttagelse som lärde att aldrig ge upp. Att det alltid finns möjligheter och chanser.

Sittandes i den stora fotöljen som var klädd i vitt tyg, satt Annie med den gröna boken och hörlurar i öronen. Hon hade krypit ihop och Bills lilla tax skymtade bakom hennes ena lår. Den hunden lyckades alltid krångla in sig på de minsta ytor och ibland kunde han inte förstå hur hon kunde tycka om det. Det kunde vara ett virrvarr av tassar och svans, men likaväl låg hunden där med slutna ögon och snarkade. De hade fattat tycke för varandra på en gång. Kanske för att Annie alltid lät henne göra som hon ville. Ville hunden ligga med nosen bakom hennes svank, flyttade hon gärna på sig. Han hade alltid fått höra att djur kunde känna vilket humör människan var på, om det behövde tröst eller någon som lugnade nerverna. Antagligen hade den lilla taxen förstått att den där tjejen som plötsligt flyttat in behövde lite värme och trygghet.

Den gröna boken hade hans mamma köpt åt henne. Hon var helt koncentrerad på texten och hennes läppar försökte synka rösten i hörlurarna. Det var roande att se de där rynkorna i pannan och se den ansträngda minen när en helt ny mening kom upp. Eftersom hon skulle bo i Tyskland ett tag, hade hon bestämt sig för att lära sig språket. Sakta men säkert lärde hon sig bygga upp meningar och försökte använda de nya orden så ofta hon klarade det. Och han kunde inte hjälpa det, men så fort han visste att hon satt med hörlurarna i, stannade han gärna kvar i närheten en stund. Den där svensk-tyska brytningen hade en viss charm och han trivdes med att hon kände sig hemma där i huset.

Nu hade det gått två månader sedan han och Bill hämtade hem Annie från Sverige, och livet rullade på. Dagarna hade lugnat ned sig och det hela började falla på plats kändes det som. För det mesta sov de i huset med Simone och Gordon. Det var lugnare och lättare att koncentrera sig och alla hade börjat få färg i ansiktet. Det hade varit ett jobbigt år och han såg fram emot att få avsluta det precis som det var menat att det skulle börja. Med utvilade sinnen och förväntansfulla tankar. Äntligen började han växa i sina skor igen och han kunde börja koncentrera sig på att gå framåt igen, hand i hand med sina familj.

Bill och Annie växte åxå, tillsammans och var för sig. Båda hade utvecklats och fått en mer eftertänksam hållning. De var mer försiktigare, tog sig tid att tänka efter innan de öppnade en dörr. Men det lite mer vuxna sättet hindrade dem aldrig från att starta matkrig och springa runt med hinkar fyllda av iskallt vatten när vädret var för varmt. De var fortfarande unga och äventyrslystna. Men det syntes att det fanns något mer bakom allt för dem. Någon han inte kunde se. Deras bild av världen var nog inte den samma som Toms, även om hans bild åxå ändrat sig. De hade nog alla förändrats. Av alla stora galna upptåg han och Bill varit med om tillsammans med Tokio Hotel, var hans största och mest uppskattade äventyr just nu att få den där glimten i sin brors ögon. Den som berättade att hyss var på gång.

De ömtåligaste stunderna för honom, var när han kom på Bill och Annie i en utav deras stunder. Då och då hände det att han hittade dem, ståendes i varandras famn och tittandes ut mot natt himlen. Eller sovandes, lutandes mot varandra i soffan. Sittandes på gräset utanför, axel mot axel. Varje gång nära varandra, tysta och funderandes. De verkade fastna i varandra och han blev alltid lika förundrad över vad som pågick i deras huvuden i dessa små stunder. De bara var där och höll tag i varandras värme. Aldrig hade han sett dem kyssa varandra eller ta på varandras kroppar. De bara höll om och erbjöd stöd. Alla såg att det fanns äkta känslor men ingen ville skynda på. Ingen frågade eller skämtade om det. Istället lyckades alla som kom på Bill och Annie dessa gånger att själva fastna i det vackra som omgav dem.

I föräldrarnas hus fanns en liten studio. Eller det var mer ett litet rum med gitarrer, ett piano och inspelnings möjligheter. Han lämnade Annie i hennes tyska studier och riktade öronen mot den bortre delen av huset där studion låg. Någon spelade gitarr och han kände hur det började klia i fingrarna. Det var länge sedan han hade spelat med sin styvpappa. Gordon hade varit upptagen på skolan senaste tiden med alla privatlektioner under sommaren, så Tom hade fått klinka själv på gitarr strängarna. Klockan var fortfarande tidig så Bill skulle antagligen sova minst två timmar till. Han spenderade gärna den tiden med att spela gamla klassiker på den gamla gitarren som han en gång lärde sig sina första ackord på. Som en liten far&son session.

När han kom närmre blev han nyfiken för han hade aldrig hört just den melodin innan och det lät som att den precis blivit påhittad. Det lät inte riktigt rent och lite ansträngt. Han log och skyndade på stegen. En utmaning! Framför öppnades dörren på baksidan och Gordon steg in från trädgården. Förvånat stannade han till och stirrade på sin styvfar som verkade ha legat i trädgårdslandet med jord över hela knäna. Gitarren fortsätta spela inne i den lilla studion och Tom försökte förvirrat komma på vem det kunde vara om inte Gordon? Det var helt tomt i huvudet, så han skakade på det och gick fram för att öppna dörren och titta. Genast ställde sig Gordon i vägen och stoppade honom från att lägga tyngden på dörr handtaget.

- Låt honom vara.
Gordons blick gav sken att försöka vara allvarlig men Tom kunde hur det glittrade där inne i ögonen. Som om han egentligen ville göra något helt annat och skratta. Kanske var det för att morgonen fortfarande var tidig och han inte fått sitt kaffe? Kanske ville han inte inse hur det var för att inte behöva riskera att bli besviken? Kanske ville han alldeles för mycket för att våga tro? Men när han hörde hur de stela fingrarna kämpade på med stål strängarna där inne, upptäckte han hur livet brusade upp igen. Och hans styvpappas glittrande ögon blänkte om ännu mer då han såg sin styvson få tårar i ögonen. Det var ett stolt ögonblick. Ett oväntat far&son ögonblick. Gordon lade sin arm runt Tom och klappade om hans rygg. Lite så där tafatt för att försöka balansera upp den tillmjukade manligheten som stolt blivit tårögd. Tillsammans gick de bort mot köket för att äta frukost.
- Kom så låter vi din bror vara ifred. Han har jobbat hårt på det här...