Dörren smällde igen och vindpusten som följde fick mina hårstrån att klibba fast i pannan. Jag lutade mig tillbaka mot väggen och tog ett djupt andetag. Varje liten muskel i min kropp hade varit spänd i en evighet kändes det som. Nu var dörren stängd och om jag ville kunde jag låta kroppen slappna av. Jag kunde men jag visste inte om jag orkade. Det krävde en stor del fysisk energi att fortsätta i det här tillståndet, men att gå vidare skulle kräva ännu mer utav min mentala styrka. Styrka som inte fanns. Just nu kändes det lättare att sitta kvar och försöka hålla kvar den där bortdomnade känslan. Skulle jag slappna av nu riskerade jag att släppa lös alla känslor och tvingas möta nutiden och det som precis hade hänt. Jag satt hellre och undvek allt ett tag till. Satt hellre kvar och blundade med ena foten frenetiskt vickande och fingrarna trummandes mot varandra. En liten stund till...

What do I do to ignore them behind me?
Do I follow my instincts blindly?
Do I hide my pride from these bad dreams?
And give in to sad thoughts that are maddening?
Do I sit here and try to stand it?
Or do I try to catch them red-handed?

Jag hade vaknat av att någon drog i mina kläder. Någon luggade mig i håret och över mig hördes högljudda mörka röster. Min gröna T-shirt ryckte tag i min näsa när den drogs över huvudet på mig och så fort de släppte taget om mig dunsade jag i backen. Mina händer försökte känna efter om huvudet fortfarande var intakt men någon hindrade mig. Så fort jag lyfte armarna tog någon tag i dem och höll undan dem från min egna kropp. Någon eller några försökte även lyfta upp halva mig för att dra av mig mina byxor. Jag kunde känna deras händer fumla med min dragkedja och till slut låg jag där, helt naken. Huden helt blottad för deras mörka blickar. Pillrets verkan hade börjat släppa men allt var fortfarande väldigt otydligt. Jag kände att något var på gång att hända, något hemskt. Men jag kunde inte uppfatta eller koppla till vad. Mitt fokus var rubbat. Min kropp var fortfarande sovande men jag började kunna tänka klart. Försökte jag öppna ögonen var det enda som hände att ögonlocken fladdrade till lite. Försökte jag streta emot puttade dom lätt bort mina armar eller bara höll ned mig. Jag kunde inte inte ens skrika på hjälp. Det enda ljud jag lyckades få fram var otydliga ord. Jag sluddrade. Inga krafter och absolut ingen kontroll. Ingen chans att försvara mig mot deras onda planer. I korta ögonblick lyckades jag fästa blicken på männen runt mig. Jag hade redan känt igen dem på rösterna. En man höll tag i mina ben, den andra höll ett hårt grepp om mina handleder med ena handen och rökte en cigarett med den andra. Den tredje mannen stod med fötterna intill mitt lår och knäppte upp sina byxor. Han var hård och hans ögon visade mig något skrämmande. Lust. Den kommande timmen var den värsta i hela mitt liv. En timme jag aldrig vill tvingas uppleva igen. Vissa studer var jag glad att pillret fortfarande höll mig domnad till viss del. Andra stunder var jag så förbannad att jag inte kunde slå tillbaka. Jag hade precis upplevt min första riktiga våldtäkt. Nej, inte bara min första. Min första, min andra och min tredje.

Det var kallt i källaren jag befann mig i. Bara betong överallt, inga fönster eller möbler, bara kal betong. Några meter ovanför mig hördes återigen deras råa skratt. Ett skratt som lät som vilket skratt som helst, skillnaden var att för några minuter sedan hade det skrattet var riktat mot mig. Mot mig och min hjälplöshet. Mot undantryckta lilla mig och allt bara för att roa dem. Jag var så förbannad. På mig själv, på dom, förbannad över att jag låtit det hända, förbannad över att Tom och Andreas lät mig gå hem själv, över att jag var tillräckligt dum att jag gick ensam, förbannad över att jag inte försökt gjort mer när jag såg polisbilen, förbannad på allt. Jag har varit borta i över en månad nu och vad har hänt? Inget! Absolut ingenting har hänt. Jag är fan från Tyskland, Europa och jag är en stor rockstjärna. Ska det vara så svårt att lista ut vart jag befinner mig? Jag trodde de kunde fixa sånt här? Och vart fan var Annie?

If I
Turn my back I'm defenseless
And to go blindly seems senseless
If I hide my pride and let it all go on then they'll
Take from me ‘till everything is gone
If I let them go I'll be outdone
But if I try to catch them I'll be outrun
If I'm killed by the questions like a cancer
Then I'll be buried in the silence of the answer

I handen låg det vita pillret och klibbade sig mot handflatan. Jag svalde hårt flera gånger för att försöka få bort den äckliga smaken som hade fastnat bak i halsen på mig. Försiktigt lade jag ned pillret bredvid mig på golvet för att det skulle torka. Nu var det gjort i alla fall. Det hade gått en månad, eller mer. Jag var inte riktigt säker. Alla dessa dagar hade det gnagt inom mig, rädslan. Men nu var det änligen över. Ännu en gång förvånades jag över mina bisarra tankar. Jag kände en sorts lättnad för nu visste jag vad det innebar. Det var det värsta jag varit med om men nu vet jag i alla fall rutinerna. Jag vet hur det känns. Det gör ont och det är förnedrande. Fruktansvärt förnedrande. Men nu har jag fått det överstökat, att bli våldtagen. Jag kan bocka av det i listan för saker man ska uthärda under kidnappning. Jag skrattade tyst åt mina egna tankar. Jag börjar bli galen.

Just därför var det dags att jag började göra nåt åt saken. Jag tittade ännu en gång på det vita pillret vid sidan av mitt lår. Som en liten insekt. Med tyget de hade satt på mig torkade jag bort det röda läppstiftet från ansiktet. Jag pillade försiktigt och tittade beundrande på tabletten.