Annie & Bill

På madrassen satt en liten tjej, det stripiga håret hängde för hennes ansikte och hon höll hårt om sina knän. Platsen bredvid henne var tom. Den manliga kropp som de senaste dagarna suttit bredvid henne, hållt om henne, pratat med henne, skrattat och gråtit med henne var borta. Släpad ut genom dörren för att äntligen bli kvitt det här. Han var på väg hem. Jag var kvar. Jag har inget hem. Jag var dömd att misslyckas bli fri från allt det här. Ingen ville ha mig, saknade mig eller försökte hjälpa mig. Han var redan på väg hem. Hem till sin familj och sin vardag. Om några dagar skulle jag vara bortglömd igen, gömd här i mörkret. Jag skulle ge mig åt dom, männen som tog hand om mig. De som gav mig mat, tak över huvudet och de som slog mig, våldtog mig och skrattade åt mig. Trots allt dumt måste dom ju tycka om mig på nåt sätt? Annars skulle dom väl inte behålla mig. För dom betydde jag i alla fall något. Ont eller gott, dom var de enda där. Jag skulle ge mig åt dom. Jag var ändå förlorad...

I baksätet på en bil satt en förvirrad man på väg mot framtiden. Hans kropp värkte efter slagen men hans tankar värkte allt mer. - You're going home, hade mannen sagt. Hem, du ska hem. Jag ska hem. Varje gång orden upprepades i mitt huvud kände jag hur jag slets mellan att skratta och gråta. Jag skulle hem till min familj, mitt allt. Men samtidigt lämnade jag något så bräckligt och skört där nere i källaren. En del av mig. Jag hade lett, ett stort leende hade sträckt sig från min ena mungipa till den andra. -You're going home! Jag hade frågat honom först vad han menade men min lycka hade inte kunnat dolds. Inte förrän jag vänt mig om. Några sekunder hade allt släppt, det var så självklart. Snart skulle mina föräldrar och Tom möta upp mig, krama om mig och vi skulle lägga allt det här bakom oss. Sen tittade jag åt sidan och mötte Annies blick. Hon stirrade, men inte på mig. Något långt bakom mig, bakom alla väggar och alla träd. Bakom glädjen som smög sig på mig såg hon något mörkt. Hon var inte bjuden. Jag försökte nå henne, försökte intala henne att jag skulle komma efter henne. Försökte lova henne att vi skulle ses igen snart. Men hon hörde inte, såg inte. Annie var ensam!

Han hade tagit mig, fyllt mig med sin äckliga existens ännu en gång. Jag visste redan när jag såg honom vad som skulle hända. Utav alla dagar som gått förlorade av pillerdimman är det en sak jag kommer ihåg. Ett ansikte som ständigt förföljer mig och vägrar låta mig sova. Mannens ansikte som idag tog min enda ifrån mig. Ansiktet som idag spottade på mig. Ansiktet som aldrig kommer kunna låta mig vara. Ansiktet som tog tryggheten ifrån mig. Han hade våldtagit mig, skändat mig. Bill hade hållt om mig. Han hade försvagat mig. Bill hade stärkt mig. Han hade tillintetgjort mig. Bill var borta. De tröstande orden,smekningarna, de vackra ögonen, allt var borta. På väg mot framtiden. - Shhh, var inte ledsen Annie. Det kommer ordna sig. Jag lovar att jag ska ta hand om oss. Jag tänker inte lämna dig. Jag höll om mig själv och vaggade min överkropp till ro. Försökte intala mig själv att Bills ord kunde lika gärna komma ur min mun. -Jag ska skydda dig från allt ont, alla hemska drakar. Snart är vi hemma ska du se... Rösten ekade tomt mellan väggarna och jag stannade upp. Vem försökte jag lura? Vad håller jag på med? Jag har inget hem, ingen framtid. Sluta klandra Bill för att han äntligen fick en chans att komma härifrån. Han har ändå något att komma hem till. Var inte så självisk. Önska honom lycka till istället. Jag skadade om mitt huvud och slog mig hårt över pannan med handflatan. Lägg av Annie! Bill har hjälpt dig mer än någon annan, varför är du så avundsjuk? Du kan ändå aldrig få det han har. Jag kom att tänka på papperen Bill hade gömt bakom toaletten. Jag reste mig upp och gick för att plocka fram dem. Ett papper var fullklottrat av oläsliga krummelurer och det stod på ett språk jag inte kände igen. Tyska, antog jag. Tyska var inget språk jag kunde bra men lite förstod jag och några saker förvånade mig. Den Bill jag kände var inte den som hade skrivit det här brevet. Men det spelade ingen roll. Jag var ändå en nobody! Jag tog det andra papperet och började skriva...tack Bill, för allt.

De hade inte brytt sig om att försöka dölja mina ögon. De räknade väl med att det var sista gången de såg mig och orkade inte bry sig längre. De var nog glada att bli av med mig. Jag visste inte hur stor lösensummarn var men jag kan tänka mig att stressen av att kidnappat en internationell stjärna varit rätt hög. Nu skulle dom äntligen bli av med mig och jag skulle få komma hem. Slutet gott, allting gott. Eller? Hur mycket fjärilarna än flaxade inom mig kunde jag inte sluta tänka på henne. Hon var kvar där i källar rummet. Jag hörde hennes egna ord upprepas om och om igen. -Jag har ingen familj. Jag har ingen att skriva till. Var det så? Var hon verkligen helt ensam? Jag hade lovat henne att jag skulle ta hand om henne, oavsett vad. Det här var ett sådant ögonblick...oavsett vad. Jag skulle ta mig hem, jag skulle krama om hela min familj och berätta hur mycket jag älskade dom. Men jag skulle även berätta för dom om dig. Jag skulle berätta vilken vacker människa du var. Hur du hade hjälpt mig och stöttat mig. Jag skulle berätta för mina närmaste att du var min syster. Min enda syster. Och jag ska ta dig därifrån, bort från den hemska källaren, bort från den skitiga madrassen och hem till mig. Hem till min familj och hem till min värme. Du ska få äta min mammas goda mat och sova under mitt täcke. Jag ska hålla om dig och försäkra dig om att allt kommer bli bra. Jag ska torka dina tårar och jag ska vagga dig till sömns. Tro aldrig att jag kommer lämna dig, kära syster. Du är en del av mig nu...

Han hade kommit springande in genom dörren, med ena handen tryckt över sin bröstkorg. Han hade slängt sig ned bredvid mig på madrassen och tryckt mig mot sitt bröst. Han hade kysst min panna, talat till mig på ett främmande språk. Han hade satt sina båda händer på varsin sida om mitt ansikte, tittat djupt in i mina ögon och kysst mig på läpparna. Han hade gråtit och skrattat på samma gång. Han hade skakat på huvudet och gett en djup suck. -Jag var så rädd, Annie! Jag kunde inte annat än hålla om honom och känna den där tacksamheten sprida sig i inom mig. det spelade ingen roll hur mycket männen slog mig eller förnedrade mig. Bill fick mig alltid att våga se förbi allt det. Han gjorde mig starkare än någonsin. Så när ögonblicket kom och dom släpade ut honom, tvingade honom utanför vår dörr...dog jag. När jag hörde den där livsavgörande meningen och såg Bills överraskande leende. -You're going home! Då insåg jag att allt var över. Min askungesaga var bränd. De hade krävts två männ för att dra ut Bill ur vårt källar rum. Han hade srikit, jag hade skrikit. Han hade gråtit, jag hade gråtit. Men bara han var på väg hem. Jag var kvar i deras våld.

Hon hade suttit där, upptryckt mot väggen med tröjkanten i sin mun. Hon var rädd och förvirrad. Jag hade slängt mig om hennes hals och kramat, hårt. I över en timme hade jag trott att hon var borta, död. Förlorad och strypt. När sen dörren äntligen öppnats och jag såg henne visste lyckan inga gränser. Jag höll om henne, försökte säga uppmuntrande saker i hennes öra och torkade hennes torra tårar. Jag ville vara så nära hennes jag kunde. Att se henne levandes var så obeskrivligt vackert. Jag såg inte hennes rödgråtna ögon, hennes rödvridna handleder och hennes trasiga byxor. jag såg bara hennes bröstkorg som höjdes upp och ned. Jag såg bara att hon andades, att hon levde. Det var allt jag behövde veta...Nu satt jag här i bilen och var skräckslagen. Allt hade gått lugnt till. Männen i framsätet hade sjungit med radiorösten och ibland svängt i takt med musiken över grusvägen. Väldigt avslappnat. Sen efter någon timme hade allt gått snett. Jag hade sett polisbilen, jag hade sett de blå uniformerna. Jag hade skrikit till och sett hur mannen på passagerarsidan vänt sig mot mig och slagit till mig hårt över tinningen med någont hårt. Jag hade hört deras mobil ringa och jag hade hört paniken i deras röst. Något var fel. Snabbt hade bilen vänt om och föraren tryckte gasen i botten. Jag hörde stressade skrik och jag kände hur den lilla grå bilen svängde i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och tittade på vägen vi lämnade bakom oss. Det var min framtid. Varje decimeter av den asfalterade vägen som försvann tog mig allt längre bort från min historia. Något var så fel, så fel...

Plötsligt kom männen in och började dra i mig. De ville ha mig härifrån. Jag sträckte fram mina armar och de tog emot. Snabbt drog de upp mig på fötter och började gå mot dörren. Jag följde efter. Nu spelade det ingen roll. Gör vad ni vill med mig, jag bryr mig inte. Männen släpade mig runt huset och upp på framsidan av huset. De verkade stressade, de pratade i mun på varandra och gestikulerade häftigt med armarna. Den ena mannen öppnade dörren till baksätet på bilen och tecknade att jag skulle sätta mig. Jag nickade och satte mig på den utnötta läderklädseln. Männen satte sig på varsin sida om ratten och delade några meningar med varandra. Sen vände sig chaufören mot mig och sträckte ur sin handflata. Som en vit liten kristall låg den där. Helt oskyldig till det yttre, bara en vit liten tablett. Me jag visste vad det var. Det var dags att gå in i pillerdimman igen. Inget jag hade något emot dock. Det vita pillret verkade som ett lätt sätt att fly verkliheten. Jag plockade upp det runfa pillret med tummen och pekfingret och förde det mot min mun. Jag lade det på tungan och svalde. Jag ger mig till dem...

Fear that grips us all
Gives us an awful sound
Can't help anything but ourselves
Ooh, bury your head in the sand
Ooh, bury your head...

Sekunderna gick, minuterna gick. Jag kom allt längre från min räddning. Kilometer för kilometer fick modet att dränka sig själv. När bilen slutat kränga i kurvorna vände sig passageraren bak mot mig och sträckte fram sin hand. I mannens handflata låg en rund vit tablett. Jag tänkte inte längre, jag bara greppade den cirkelformade tabletten och lade den långt bak på tungan. Uan vatten tvingade jag ned giftet i min själv. Något hade gått riktigt galet. Bilen hade vänt om och nu var i återigen på väg mot ingenmansland. Jag kom att tänka på vad Annie sagt om sin pillerdimma. Hon hade varit borta i flera dagar. Det kändes ganska lockande just nu. Jag lade tabletten på tungan och tvingade ned den i halsen. Rädslan fanns inte just nu. Jag var bara så besviken på ödet och vart det hade fört mig. Snälla, låt mig glömma allt för en stund...

Borta i diplomatvillan satt Tom och stirrade på Davids plågade ansikte. Vad fan var det han försökte säga?