23

Tom


Hissdörren stängdes och det lilla utrymmet skakade till. En halvsekund stod vi alla med andan i halsen. Ögonblicket av osäkerhet innan hissen äntligen börjar sin kontrollerade rutt, allt enligt planerna. Oavsett vilka som var i hissen tvingade alltid den där osäkra halvsekunden till tystnad. Alla tar ett djupt andetag och biter ihop. Försöker undvika varandras blickar i den alldeles för belysta spegeln. Alla tittar ned på sina skor. Ett klick och golvet rör sig äntligen i önskad riktning. Spänningen släpper och knutna nävar rätas ut. Ögonen letar snabbt på spegelbilden och den där korta halvsekunden är som bortblåst. Nu ligger all fokus på det speglande glaset. Det dras i kläder, hårslingor rättas till och ansiktet inspekteras noga så att ingen oönskad fläck dykt upp. Allt utan att de andra ska märka och uppfatta en som självupptagen. 0.5 sekund av osäker panik, 0.5 sekund av osäker framtoning. I sekund men 2 helt olika världar. I vår hiss existerade inte det sistnämda. Alla tittade ned i golvet. Alla stod med ryggen vänd mot den enda spegeln.


Vi var på väg ned. Mamma stod tätt intill mig. Gordon stod vid hennes sida med armen om hennes axlar. Rakt framför mig stod Andreas med David på ena sidan och Sara, hans mamma, på den andra. Han höll sin mamma hårt i handen. De var båda naturligt ljusblonda och lite lätt brunbrända. Hon hade sitt hår uppsatt i en slarvig knut. Hon hade kommit inatt direkt ifrån Kuba och sen dess hade de inte lämnat varandras sida. Andreas pappa var död sedan länge så deras band var väldigt starkt. David, vår manager, stod och pratade i sin mobil. Ända sen han klev av planet hade den suttit som fastklistrad vid hans öra. Jag antog att det var väldigt viktig saker de disskuterade men jag kunde inte låta bli att känna mig irriterad över hans stressade stämma. Det ständiga tryckandet på knapparna. Än så länge hade jag inte sett några tecken på att tagit illa vid sig av Bills försvinnande. Hans ansiktsuttryck förmedlade ingen större känsla än den han gav som vår manager. Jag var besviken för jag såg honom inte som manager längre. Jag ville se smärta i hans blick.


Mamma och Gordon var tapprast av oss alla. Jag hade hört dem gråta båda två. De försökte hålla skenet uppe och varje gång våra blickar möttes gav dom mig ett leende. Inget riktigt leende, där fanns ingen glädje. Men där fanns tröst. Vi visste vad det betydde. De försökte verkligen, men de grät. När lyset var släckt och de trodde jag sov...jag var så tacksam över det där ansträngda leendet. De hade flyttat in i mitt hotellrum och det var skönt att ha lite sällskap. Även om vi inte sade något till varandra eller ens var i samma rum fanns känslan av närhet där. Gordons snarkningar när han sov, ljudet av fotsteg och det knarrande golvet eller slammret inne på toan...det kändes tryggt. Avslappnande att slippa tystnaden.

Gordon var inte min riktiga pappa. Min riktiga pappa bor i Hannover efter skiljsmässan men vi har knappt någon kontakt med varandra. Ett samtal på högtiderna eller kanske en träff vart 3:e år. Ingen utav oss mådde särskillt dåligt över den bristfälliga och sporadiska kontakten. Vi hade alla gått vidare med våra liv, nya familjer och nya vänner. Mamma träffade Gordon som tog klivet in i våra liv som vår nya styvpappa. Men för oss var Gordon vår enda pappa. Han hade alltid varit där för oss och ställt upp. Ingen utav oss visste egenligen varför det tog slut mellan våra föräldrar, men både jag och Bill visste att något inte stått rätt till. Hela cirkusen runt deras skiljsmässa hade fått ett väldigt abrupt slut, mamma fick ensam vårdnad av oss vi flyttade till helt olika städer. Bandet bröts.


Precis innan hissdörren öppnades slängde Andreas en blick över sin ena axel och kom på mig stirrandes. Jag var borta i mina enga tankar och märkte först inte hans frågande blick. Utan att veta hur jag skulle reagera försökte jag mig på ett leende. Redan innan visste jag att det var dömt att misslyckas.. Jag kunde inte le? Jag kunde ge honom ett mekaniskt lyft av mungiporna. Ett fysiskt leende utan någon ärlig känsla bakom. Ingen glöd i ögonen som stödjer upp det och försvarar. Han uppmärksammar mitt misslyckade försök till tröst. Först ger han mig en anklagande frågande blick, sen ger han mig samma tomma leende tillbaka innan han vänder sig om och går ut ur hissen. jag suckar tyst för mig själv. Så jäkla onödigt! Vi behöver inte hålla på så inför varandra.


Det var nu 4 dagar sen Bill försvann. För första gången på 3 dagar satte jag foten utanför hotelrummets väggar. Dagarna hade spenderats i soffan, zappandes mellan olika kanaler. Blicken hade aldrig fastnat för något program, bara dröjt sig kvar. På natten sov vi alla med hjälp av sömntabletter som vi fått utskrivna av en läkare. En psykolog hade pratat med oss och försökt skrapat lite på ytan. De närmsta dagarna skulle bli mer djupgående och personligare. Jag ville inte prata med någon utomstående. Alla intervjuer vi gjort gjorde sig påminda när psykologen ställde alla frågor. Det kändes inövat och opersonligt. Jag fick inget förtroende av situationen. Istället försökte jag att inte tänka så mycket, försökte avdistansiera mig från allt, zappandes på TV:n. Jag försökte gå och lägga mig så tidigt som möjligt. När det blev mörkt ute gick jag till David och bad om ett piller. Han hade tagit på sig ansvaret för mina sömntabletter. Jag tänkte inte mer på det. Jag var bara glad att få ett slut på dagen.


Den 4:e dagen hade vi blivit tvingade att äta nere i hotellets restaurang. David tyckte att vi alla kunde behöva se något än hotellrummet vita tapet. Alla hade protesterat. Ingen hade någon direkt matlust eller lust att möta främmande människor. deras nyfikna blick i nacken. Efter väldigt mycket tjat och hårda ord satt vi nu runt bordet med varsin tallrik framför oss. En gaffel i handen, petandes i maten. Vi tvingade i oss några tuggor var, mest för principens skull. Alla tittade allvarligt ned i bordet och bytte position med jämna mellanrum. Ingen sa någonting. Endast gafflarna mot tallrikarna. David harklar sig och försöker få vår uppmärksamhet. Efter ännu ett försök har han allas blick på sig. Han tittar nervöst på oss och ler. Han harklar sig igen.


- Om 10 minuter blir vi hämtade av en bil som kör oss till polisstationen. Han kunde se våra misstänksamma blickar. han log lite större.

Vi har goda nyheter...om Bill! Han tittade på oss var och en. var och en stirrade tillbaka. Allas munnar ryckte för att försöka få fram ett ljud. Jag visste inte vad jag skulle tro...


Bilen hade kört fram och väntade på oss. Utanför var det nästan tomt på folk. Ingen visste att vi var här så det stod inga fans och väntade. Andreas och Sara gick in först, sen mamma. Jag lägger in min väska i bilen och ska precis sätta mig när jag känner någon alldeles bredvid mig. Jag sneglar upp och ser en ung tjej stå där med en penna och ett papper i handen. Av ren rutin tog jag emot papperet och skrev en slarvig signatur. Jag gav henne ett sedan länge inövat leende och gav tillbaka papperet. Jag vinkade hej då och fortsatte in i bilen.


- tack så jättemycket, Tom! Jag älskar er, ni e bäst!

- Tack tack! Jag satte mig ned på sätet och log mot henne, helt oförberedd på nästa fråga...

- Var e Bill? Hon tittade hoppfullt på mig.


PANG!

En käftsmäll rakt i ansiktet! För en halvsekund glömde jag allt. 0.5 sekunder och allt hade varit som vanligt.

- Han e...han...han e upptagen på annat håll!

0.5 sekund och helvetet var tillbaka. En sekund men 2 helt olika världar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0