36

Tom


Jag kände hur det torra fyllde min strupe. Mina näsborrar vidgades och fylldes av små osynliga partiklar. Jag fyllde mig av dom, gång på gång. Lät dem glida ned i min hals, följa med salivet ned mot bröstet, närmre hjärtat. Jag kunde inte känna dem, men tittade jag mot solen kunde jag se hur de stilla virvlade runt i luften. Trädet jag stod under släppte ner ett löv som landade på min axel. Ena kanten på lövet var alldeles taggigt av tuggorna som någon liten insekt lyckats åstadkommma. Jag tog tag i stjälken på bladet och luktade på den mörk gröna ytan. Det luktade friskt, sommar. När jag höll upp bladet mot solen som höll på att gå ned, lyste dess ådror igenom. Skelettet var fullt synligt. Jag snurrade bladet mellan mina fingrar och lät det fläkta min kind. Trädet jag stod under var en stor ek. Jag lutade mig mot den bruna stammen och lade armarna i kors över bröstet. Barken skavde något på mitt kala huvud med sin ojämna yta. Ovanför mig sträckte sig tjocka grenar upp mot himlen. Jag förundrades över hur mycket just det här trädet måste ha sett. Det är säkert över hundra år gammalt och kommer antagligen leva ytterligare hundra år till. Jag skulle vilja veta vad du sett, mumlade jag tyst. På andra sidan av ängen intill trädet bredde skogen ut sig. Överallt hördes fågelkvitter och de sista bina surrade runt blommorna och började avsluta dagens arbete. Det var verkligen fridfullt här uppe. Solens strålar kämpade sig igenom trädkronorna och luften var fortfarande varm från dagen. Så lugnt och tyst. Den ultimata kontrasten till hur jag kände mig. De korsade armarna försökte desperat lugna ned hjärtats frenetiska slag. Jag kunde tydligt känna slagen genom bröstet. Hårt och konstigt förväntansfullt. Rädd men ändå bisarrt lycklig.


Live a life that´s sheltered
I'm constantly alone
I'm pointing out my weakness
There's an emptiness at home
I need to find a reason to live this way
I'm running out of patience and my life is over


Jag hade åkt tidigt i morse från Hamburgs flygplats och det hade gått förvånansvärt smidigt. Med mig hade jag haft tre livvakter som höll koll på mig och eventuella fans som skulle känna igen mig. Men jag hade gett dem strikta regler om att de fick lov att hålla sig på avstånd, annars skulle det bli alldeles för uppenbart. Jag hade tagit ur piercingen och bar vanliga jeans och en träningsjacka. Så fort jag klev ur bilen på flygplatsen hade jag instinktivt satt min kropp på helspänn och försökte upptäcka stirrande blickar som gjorde sig redo för anfall. Men det fanns inga. Inte en enda person hade känt igen mig. Jag kunde gå helt obehindrat genom flygplatsen och vakterna som var klädda i helt vanliga kläder hade hållt ett tillräckligt stort avstånd till mig för att jag skulle känna mig fri. Det kändes skumt! Att kunna röra mig så fritt hade inte varit möjligt på flera år. I väntan på ombordstigningen hade jag bara suttit och iaktagit alla människor som gått förbi. Det var lugnande att för en gångs skull få vara betraktaren och inte den som var betraktad. Nu var det jag som bestämde reglerna. När jag satt där på den hårda plaststolen och lyssnade på rösten som ropade ut flightnummer i högtalaren och kände mig någorlunda normal igen, kunde jag ändå bara tänka på en enda sak. Tänk om Bill åxå kunde få känna så här. Tänk om han kunde få sitta här bredvid mig och iakta alla jäktande resenärer, utan att någon ägnade oss en tanke. Även om han älskade uppmärksamheten runt sig visste vi alla att ibland blev det bara för mycket. Ibland blev den yttre världen alldeles för intim och påträngande. Jag visste att han skulle uppskatta att få vara anonym med mig här på den hårda plaststolen. Jag var dock rätt säker på att han aldrig skulle offra sitt hår för att få vara betraktaren.


I'm standing here but I'm on my way
Searching to find an answer
I'm standing here but it's all the same
And I'm running out of patience
Well I will take my reason for you
And I have gained a reason for you
But you left me
You left me here and I'm all alone


Det var exakt 14 timmar sen nu som telefonen hade ringt och vår advokat hade berättat om polisens framsteg. Sekunden efter att jag lagt på telefonluren hade jag slagit numret till biljettkassan och bokat första bästa biljett tillbaka till Israel. Mamma hade stått alldeles bakom mig och hade gång på gång försökt lägga på luren medan jag pratade. Hon hade varit så arg och ledsen när jag berättade att jag skulle flyga tillbaka nästa dag. Varför hade hon skrikit åt mig. Varför måste du utsätta dig, oss, för det här igen? Dom har inte hittat något som är värt risken att åka dit igen, Tom. Snälla stanna hemma hos oss. Jag bara skakade på huvudet och frågade henne varför hon var så feg? Vad tjänar det till att bara sitta här hemma och ruttna bort när dom äntligen har fått en ledtråd om var Bill kunde vara? Jag bryr mig inte om vad andra försöker göra mot mig. Jag bryr mig inte om galna fans eller irriterande reportrar. Allt jag bryr mig om är min bror, och om han fortfarande finns kvar där ute, tänker jag göra allt för att vara nära honom. Jag hade skrikit åt henne och hon hade skrikit åt mig. Hon grät och hängde sig om mina axlar.

- Men fattar du inte, Tom? Jag är ju rädd om dig. Jag vill inte mista ännu en son.

På en gång hade jag slitit mig ur hennes grepp och blängt på henne.

- Vad är det som säger att du har förlorat någon av dina söner?

Jag hade slängt igen dörren till mitt rum och gått fram till spegeln. Inget skulle få stoppa mig. Inte mamma och inte de andra, ingen. Det var då jag bestämde mig för att göra mig av med Tom Kaulitz. Om inte han fanns, fanns det inte heller någon att förfölja. Det var ett stort steg men det kändes nödvändigt. Mamma hade brytit ihop när jag visade mitt rakade huvud. Det kom nog lite som en chock för henne. Först att jag hade rakat av mina dreads som faktiskt var den jag var. Det var en del av Tom. Men sen åxå för att så fort håret var borta lades all fokus på ansiktet. Och när mamma, som varit med under hela vår uppväxt, såg mig, såg hon bara en utav sina tvillingsöner. Hon såg inte specifikt Tom eller Bill. Hon såg bara ett ansikte som tillhörde henne, hennes kött och blod. Jag hade reagerat likadant när jag såg mig själv i spegeln första gången utan hår. Jag och Bill såg helt olika ut i omvärldens ögon, olika stilar och helt olika utseenden. Men hemma, i familjens närhet, var det en helt annan sak. De som vi höll nära kände två helt olika personer, eller lika. Tog man bort allt annat, hår, smink, kläder och bara tittade på det nakna ansiktet, var vi precis likadana. Enäggstvillingar. Så på ett sätt hade mamma även sett Bill när jag gick fram till henne och kramade om henne. För henne var det så mycket mer.


I've been stripped of my young innocence
I take pity in myself
A certain chain of events
That have left me in this hell
Well I will take my reason for you
And I have gained a reason for you

- Are you ready?

Jag ryckte till av den mörka rösten som dök upp bakom mig. Snabbt vände jag mig om och såg honom komma gåendes mot mig i sin blåa kostym. Han var lite små mullig och hans ansikte blänkte av svetten som lagt sig i hans veckade panna. Jackan var uppknäppt och han hade ett irriterat uttryck i ögonen. Jag nickade åt honom. Josef, som han hette, kom fram och ställde sig rakt framför mig. Jag kunde se hur hans ena bröstvårta skymtade genom den vita skjortan. Han granskade mig. Jag kände hur olusten spred sig inom mig och jag vände ned blicken. Hans tunga andetag flåsade mig i pannan.

- Are you sure? You don't look so good.

Hur sjukt det än låter, kände jag bara för att skratta när jag hörde honom säga det. Nej, jag mår inte så bra. Jag mår piss. Vem skulle kunna må bra i det här läget? Jag tittade upp på hans potatisnäsa och nickade till svar. Han vek inte undan utan höjde sitt ena ögonbryn, precis som Bill brukade göra, och frågade igen. Jag lyckades klämma fram ett svagt Yes och reste mig osäkert från trädet jag lutat mig emot. Josef ryckte på axlarna och viftade bort flugan som irriterade honom och började gå mot det andra hållet. Jag hade försökt unvika det länge nu, försökt att hålla blicken därifrån. I över en halvtimme hade jag haft ryggen vänd mot det uppenbara. Sakta letade sig min blick mot Josefs håll. Han stod precis framför och signalerade med sin hand att jag skulle komma dit. Med försiktiga steg började jag gå emot honom. Varje steg kändes svårare att ta men ändå ville jag dit. Jag ville se. När jag bara var någon meter ifrån det lilla huset tog han tag i handtaget och sköt upp dörren med sin ena axel. Josef tog ett steg in men jag tog genast ett steg tillbaka. Hans rygg försvann in i mörkret och dörren slog igen efter honom. Återigen kunde jag se hur de små dammpartiklarna lekte i solstrålarna. Vinden förde dem närmre mig och till slut kunde jag se dem snurra runt, runt precis framför mig. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Det spelade ingen roll hur små de var eller hur obetydliga andra kunde uppfatta dem som. För mig betydde dom allt. Dessa små singlande korn kom innifrån Bills gömställe. Det var samma korn som lekt runt min brors ansikte, samma korn som han beskådat, snurrandes runt i luften. Samma korn som levt runt min bror var nu på väg in i mig. Det spelade ingen roll att vissa av dem var mikroskopiska...det här var det närmsta jag varit Bill på flera veckor. Det här betydde allt för mig just nu. Där inne bakom dörren fanns en liten del av min bror fortfarande kvar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0