Bill

Hela morgonen hade blivit försenad. På vägen dit hade de fastnat i trafiken, någon olycka på motorvägen. Minuterna släpade sig förbi och huvudet gungade i takt med att gasen släppte och motorn bromsade in meter efter meter. När de hade åkt förbi ambulansen och blåsljusen flyttade han medvetet närmre sin bror. Det var ett dåligtt tecken och även om han aldrig varit särskillt vidskeplig skrämde det honom. Vid domstolen var det återigen fullt av människor och han började känna sig jagad. Att vara tillgänglig var något han börjat ångra. Tiden de normalt sett skulle ha att samla sig på innan rättegången började fanns inte längre på grund av alla förseningar. Istället skyndade de sig ned längst gången som gick mellan alla stolar. Först gick två vakter och deras advokat. Brevid honom gick Tom tätt och höll i hans jacka med tummen och pekfingret. Mamma, Gordon, Georg och Gustav gick längst bak och bakom dem ännu en vakt. All stress hade lyckats få honom att glömma vad han egentligen var där för att göra, men när vakterna stannar och visar vart de ska sitta hinner tiden ifatt honom. Tredje raden framifrån var reserverad åt dem. Det lilla båset uppe brevid domaren var reserverad åt honom. Han kastar en snabb blick upp på domaren och lyckas backa in i sin bror steget bakom. Tom lägger sina händer på hans höft och låter hakan vila mot hans ena axel. Båda var rädda för de kommande timmarna och alla känslor som skulle röras upp. Båda kände hur nerverna spände i deras kroppar. Han lägger sina händer ovanpå Toms och trycker hårt. Dagen hade kommit...

Tummen gnuggade nervöst handflatan och masserade upp den spända näven. Det var tur att han inte ätit någon frukost för han hade nog inte klarat av att hålla nere den. Många konserter hade han genomfört, TV-framträdanden, intervjuver, skrämmande folksamlingar av skrikade fans men aldrig hade han varit så nervös och känt sig så obekväm som nu. Det lilla båset var av mörkbrunt trä och rispigt efter alla andra som nervöst suttit där innan honom och naglat i skårorna. Nedanför honom satt hans familj och vänner och han visste att de stöttade honom till fullo, oavsett vad de skulle få höra idag. Hade han lyft hakan skulle se alla sitta där och nicka åt honom. Än så länge fick tanken på dem räcka. Han var alldeles för rädd för att se på de andra människorna som befann sig i salen. Vem vet vad deras ögon skulle säga? Enda anledningen till att han var här var för att berätta om männen. Inte för att bjuda på gratis konsert.

- Vad hände den kvällen nere vid stranden?
Han kom ihåg den som en natt han aldrig varit lyckligare. Hela dagen hade de gjort precis vad de ville, inga bilder hade tagits förutom deras egna personliga. De hade skrattat, ätit och druckit och inte brytt sig. Fria som vanliga tonåringar ska vara. Hela natten hade suttit hos sina vänner och disskuterat allt från majonäs till reinkarnation. Han hade suttit under stjärnorna och plockat vindruvor från rankorna som slingrat sig längst väggarna. Myst under filten i den stora fotöljen och vickat på tårna.


"-Ser du båtarna där ute, Tom?
-Ser du de små lysena om guppar där ute? Som små lyktor. En egen liten värld som följer vågornas form. De bara slappnar av och tar emot. Precis som jag. För första gången på länge kan jag bara slappna av. Jag gör, säger, beter mig precis som jag vill. Jag bara följer vågorna. Följer min inre känsla. För en gångs skull lever jag, Tom. Bara för min egen skull. Bara för mig..."


Han hade varit så uppslukad av sin frihet att han glömt allt som hade med hans verkliga värld att göra. Trots Toms varning hade han tackat för sig och börjat gå hem mot deras hus helt själv. Mitt på vägen hade han gått med armarna utsträcka och sjungit, bara för sig själv. Snurrat flera varv och andats djupa andetag. Aldrig hade han känt sig så obehindrad. Vem vet när han skulle få känna så igen?

- När jag var på väg hem var det en man som kom gåendes emot mig och helt plötsligt hade en svart skåpbil kört upp bakom mig. Jag kommer inte ihåg allt för det gick så fort.
- Hur hamnade du inne i skåpbilen?
Varför fick han lov att svara på de här löjliga frågorna? Alla visste redan hur det hade gått till.
- De tvingade in mig, slog mig i bakhuvudet så jag svimmade.
De följande frågorna innehöll scenarion där han tvingades berätta om det första mötet med männen. De första slagen och hur de hade hållit honom vaken hela natten och morgonen. Han berättade för alla nyfikna öron hur han varit för rädd för att ens blunda. Han ville inte prata om det, ville inte komma ihåg allt men plötsligt satt han och nynnade på den där förbannade melodin som mannen hållt honom vaken med. Advokaten hade frågat och han hade svarat. Sedan hade allt som hörts varit hans nynnande. Inte förrän advokaten lagt sin hand på hans axel hade han reagerat. Snabbt hade han sökt efter Toms blick men fann honom stirrandes ned i sitt knä. Inte hellar någon annan på raden mötte honom. Minnesbilderna fick håret att resa sig på hans armar och han önskade någon kunde säga åt honom att det var OK nu, det är över.


"Mannen började rycka åt mitt håll. Han låtsades attackera och jag ryckte till varje gång. Varje gång flög jag in i väggen bakom mig och varje gång började han gapskratta. Han började sjunga på en låt och kröp ännu närmre mig. Jag kunde inte fly längre.
Jag var inklämd i hörnet med 2 män på varje sida och han kom krypandes emot mig i mitten. De andra männen vid sidan av mig började stämma in i sången och jag kunde även höra chaufförens röst framme i förarhytten. Alla stirrade på mig med svarta ögon. Det var riktigt obehagligt och jag började skrika åt dom att sluta. Jag kröp upp så långt jag kunde i hörnet och skrek. Nu var männen framme vid mig och försökte ta tag i mina ben. Jag sparkade åt alla håll. Försökte träffa dem i ansiktet eller magen. Men de fick tag i mig. Min panik blandades med deras sång"


- Vad tänkte du då?
Oavsett vilken fråga de hade ställt och sedan undrat vad han tänkt på hade alla frågor samma svar. Det spelade ingen roll vad som hade hänt eller vad som skulle hända. Alltid fanns det en människa som tog upp hans tankar. Det var för honom han hade fortsatt kämpa. En människa vars stöd han verkligen skulle behöva just nu. Det var det sista han hade lovat honom.
- Jag finns alltid här, Bill!
Varför kunde han inte möta honom då och ge honom en hjälpande hand med obehaget?



"Jag började tänka på Tom. Vad gjorde han nu? Visste han vad som hade hänt mig? Visste polisen vilka som tagit mig? Kanske var jag hemma om några dagar? Jag höll fast vid den tanken. Om några dagar skulle polisen ha hittat mig och jag var hemma hos min familj. Hemma hos Tom och gjorde allt vanligt man gör hemma. Sover i min säng, äter mammas hemmalagade mat, tittar på TV, disskuterar med Tom och bara är. Det såg jag fram emot...att bara få vara. Jag försökte intala mig själv att det här bara var tillfälligt. Jag kan ta det att jag måste ha den här dumma varma huvan på huvudet några dagar och behöva stå ut med deras stank om jag får komma hem om några dagar. Inga problem! Det klarar jag..."


- Kommer du ihåg den här bilden?
Innan han tittat upp från sitt bås och skåran han höll på att rispa in i träet kunde han höra sin mamma snyfta till nedanför. Han ville inte det här. Han ville inte ha bilder på det. Det som hänt skulle inte finnas dokumenterat, det skulle glömmas och begravas för att aldrig tas upp igen. Hantera det och gå vidare. Ingen skulle behöva riskera att såren kommer rivas upp igen. Trött tvingar han upp blicken och möter sig själv. Han ser silvertejp, bundna vrister och handleder. Han ser en livrädd och utmattad Bill. Jo, han kom ihåg den bilden. Han hade äntligen fått komma ut ur skåpbilen och känna frisk luft. Han hade långt inom sig hoppats att det skulle vara över, att skämtet skulle vara över. Men när mannen hade tagit upp kameran och knäppt ett kort hade han insett att den var långt borta.

- Såg du någonsin den här tjejen där, i det huset?
Förvånat lyfter han blicken igen och naglar fast sig i skåran han rispat upp. Han hade aldrig sett den bilden tidigare. Ansiktet kunde han utantill. De blå ögonen, det lilla ärret hon hade på hakan efter att ha ramlat i trappen som liten. Han visste hur rösten lät som tillhörde de rosa läpparna. Hur mjuk hennes hud var och han visste hur ont slagen hade gjort henne. Stum skakar han på huvudet och stirrar på bilden.
- Men du vet vem hon är?
Ja, det var hans Annie. Hon var alldeles sönderslagen men han kände igen henne alltför väl. De andra hade dragit efter andan åt hennes igensvullna öga och blodiga näsa. Men för honom var hon fortfarande vacker. Han nickade och kände värmen sprida sig runt i kroppen.

- Är det samma person som sitter där nere?
Advokaten pekade åt ett håll nedanför dem, ned mot raderna av stolar. Runt honom hörs människor vrida på sig, skor slår i stolsben och kläder prasslar. Han ser hur juryn sträcker på sig för att se och hur de sedan vänder sig mot honom med frågande min. I bröstet jagade hjärtat efter blod och han försöker koncentrera sig på att få alla organ i kroppen att fungera enligt överenskommelse. Lungorna andas, hjärtat pulserar, svetten kontrollerar temperaturen, hjärnan kordinerar allt. Satt hon verkligen där nere? Han hade trott att hon, precis som han, skulle välja att inte vara med på varandras vittnesmål. Särskillt med tanke på hur hon hade betett sig i hotell receptionen. Hon borde inte vara här? Men skulle han lita på vad advokaten pekade på befann hon sig på en stol där nere. Hela tiden hade hon suttit där och lyssnat på honom. Han önskade inget mer nu än att det kunde varit omvända roller. Att han varit den som i smyg fått sitta där nere, gömd bland alla och få lugna saknaden. Innan han lydde advokaten vände han sig till Tom för råd. Tvillingen var upptagen med att koncentrera sig på något som satt i samma riktning som advokaten pekade. Han suckar tyst för sig själv och lyckas inte komma på något mer som skulle kunna fördriva tiden. Någon harklar sig och han låter blicken leta sig till henne.


"En annan bil kör upp bredvid den grå bilen jag kommit i. Jag sliter blicken från honom en sekund och tittar på bilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En man går ur bilen och öppnar bakluckan. Han lyfter upp en kropp. En liten tjej. Hon har blondt hår och hon är helt sönderslagen. Jag ser hennes ansikte som är alldeles svullet och blått. Hon verkar inte vara vid medvetande. Hennes kropp bara hänger."


Samma tjej på bilden som visades på den stora skärmen, samma trasiga ansikte som han sett bäras ut från bilen den där första gången. Samma människa som han skrattat och gråtit med, gråtit för, var den samma människa som satt där nere och vred på sig på stolen. Håret hängde för hennes ögon och huvudet var nedböjt. Hans lilla sparv, Annie. Vad tänkte hon? En känsla av lycka spred sig inom honom och för en sekund glömde han allt som hade med rättegången att göra. Allt runtomkring dem var bara luft, inte värt att uppmärksamma för det skulle alltid finnas där. Han ville resa sig upp, gå ned till henne och lämna allt detta bakom dem. Ville hon skulle han ta med henne, erbjuda henne allt han hade och aldrig låta henne känna sorg igen. Det fanns ingenting han inte skulle göra för henne. Han hade henne att tacka för allt. Lugnt nickade han åt advokatens fråga på om det var samma tjej som på bilden.

Den manliga advokaten försökte tänka ut nästa fråga men hade helt tappat facit. Det var som om hela salen stannat upp och allas ögon var riktade mot paret som turades om med att kasta blickar efter varandra. Ibland mötte de varandra halvvägs och lät blicken hänga kvar. En känslostorm kastades rakt ut mot dem och deras sinnen jobbade för fullt med att försöka sortera upp allt och lägga det i rätt fack. Längtan efter varandra, Rädslan för den andras liv, den andras flykt. Det var kärlek och det var besvikelse. Men samtidigt en förståelse som kanske inte alltid gav det enklaste svaret. Bill ville le, han kunde känna rodnaden. Men han vågade inte. Viljan fick lov att läggas band på och avvakta. Han såg på henne att hon inte var redo än.


"De låg tätt emot varandra. Två vilsna själar som sökte tröst hos varandra. Den ena knappt vid medvetande men fast besluten om att hålla fast vid värmen. Den andre vid fullt medvetande och fast besluten att ta hand om och beskydda henne. Han hade legat där och strykt henne över håret. Tittat på hennes sargade ansikte och hört hennes djupa lugna andetag. Varje gång hon hade tryckt sig allt närmre hans bröst hade han lovat henne. Med lugn men väldigt bestämd röst hade han gett henne ett löfte. Sitt ord på att han skulle ta henne därifrån och få henne hel igen."

Annie

Rummet var fullt utav kostymklädda herrar och några enstaka kvinnor i dräkt. Allt som rördes ekade runt i salen och studsade mot den fattiga inredningen. Alla satt de med papper och penna prydligt i sina knän och iaktog. Som maskiner, redo att ta isär henne. Oroligt vred hon sig på den hårda stolen och klämde ned händerna mellan de korsade benen. Det enda som fattades var mannen som stod på den lilla upphöjda scenen och ropade ut auktionsnummer.
Såld till herren där bak för tre tusen!
Högst pris vann. Bästa frågan tog hem vinsten. Även om hon visste att hon inte gjort något fel kändes det som om hon förbereddes på att vandra den gröna milen fram till sin egen avrättning. Som om de snart skulle avslöja hennes brott och straffa henne för alla synder hon begått. Sättet alla stirrade på henne fick håret att krypa in i sina hårrötter igen och rulla ihop sig.

Vid hennes sida satt domaren med sin kappa och klubba. Något hon trodde bara förekom i filmer. Mitt emot henne satt juryn och provade om deras bläckpennor var klara att börja användas. Om bläcket fortfarande var flytande och kunde fylla i de små cirklar i blocket som bildats under tiden de väntat på att klubban skulle slå i bordet. På hennes andra sida satt de få människor som blivit inbjudna. Ditbjudna att få festa på hennes kadaver. Det var endast ett fåtal hon kände igen. Elin som satt tillsammans med hennes psykolog från sjukhuset. En hjälp som var menad åt henne men som hon helldre såg att Elin fick. Hennes advokat och vakterna som hjälpt dem dit på morgonen. Advokaten var en man i femtioårsåldern, nästan skallig men väldigt vänlig. Han kändes rätt. Längre bak satt en grupp hon gärna höll blicken ifrån.

Fyra manliga gestalter som då och då kastade ett öga på henne. Omringade av sina egna vakter och förlitandes på varandras sällskap var de ett slutet sällskap. Åskådare till showen som räknade ned. Som en sluten cirkel satt de där och delade varandras närhet, uppslutna av nyfikenhet. De sa inte mycket, men det syntes på dem att de var förväntansfulla. Något som fick avskyn att välla upp inom henne. Där satt de och väntade på att få höra om mardrömmarna som höll henne vaken dygnet runt. De hade satt klockan på ringning i morse endast för att hinna i tid för hennes avrättning. De skulle aldrig behöva sitta där uppe och bli utfrågad om de mest intima detaljer och de skulle aldrig behöva se vad hon såg när hon stängde ögonen. De satt där för att de blivit inbjudna. De vågade inte ens se på henne. Trots att de satt skyddade långt bak var de rädda för henne. I smyg sneglade de på henne men ingen vågade möta hennes blick. De ville höra allt men de var rädda för att höra det. Rädd för att det kanske smittade.

Kanske blandade hon ihop avsky med rädsla och saknad? Kanske var det besvikelsen över att inte han var där som hon medvetet vägrade se på dem och visa sin nervositet? Den enda hon ville dela med sig av var tillsammans med honom. Det här var deras slag. Det spelade ingen roll hur många som befann sig där inne, det fanns bara en person hon ville ha där. En människa som kunde ge henne den trygghet hon behövde för att klara av det här. Även om de inte skulle säga ett ord till varandra, skulle tanken på att han fanns där ge henne trygghet. Då fanns det en till som visste precis vad hon menade, hur hon kände. En människa hon kunde blunda och tänka tillbaka på. Hur han hållt om henne och tröstat henne. Dom var inne på sista kapitlet nu och det fick de lov att skapa tillsammans. Inte en och en som nu. Hon behövde sin Bill.

- God morgon,Annie!
Hennes advokat hade rest sig från stolen och stod nu alldeles framför henne.
- Hur mår du?
Om hon bara hade haft facit till alla frågor. Allt kändes som kuggfrågor. Eller om hon i alla fall kunde få alternativ.
1. Jo tack, jag mår bra!
X. Lite trött idag!
2. Aldrig mått sämre!
Hon visste precis hur hon mådde. Det var allt och ingenting på samma gång. Så hon nickade lätt och ryckte på axlarna, på så sätt kunde hon klämma in flera alternativ på samma gång.
- Kan inte du berätta om vad som hände din första kväll i Jerusalem?

Alltid börjar dom med de lätta frågorna. Advokatens skor knarrade när han cirkulerade runt på golvet och hon berättade hur hon frågat receptionisten på hennes hotell om en bra restaurang. En helt vanlig receptionist, någon som satt där varje natt och bläddrade i en tidning, inget mer än det. Om hon visste vad han hade för planer för henne och hur allt hade fortlöpt, hade hon fortfarande åkt till den där restaurangen nere vid floden då? Hon ställde sig frågan under tiden hon berättade och skorna knarrade runt. Med vetskapen om vad som hade hänt kom hon fram till att hon nog hade det. Att tacka nej och på så sätt kanske aldrig få träffa sin trygghet fick henne attt välja bort det enkla alternativet.

- Gjorde de någonsin illa dig?
Utan förvarning började hon skratta åt advokatens fråga. Hade de någonsin inte gjort henne illa? Alla i rummet tittade förvånat på henne när hon lät skrattet eka runt i salen. Hon blev så chockaad av sin egen reaktion så hon nickade bara på frågan.
- På vilket sätt gjorde de illa dig?
Hon samlade sig och insåg att skämtet var över.
- På alla möjliga sätt.
Aldrig hade hon blivit så utnyttjad som hon blivit utav männen. Hon berättade om hur de våldtog henne, tvingade henne tillfreddställa de äckligaste kroppar de kunde föreställa sig. Hon berättade i detalj hur de tvingade ned henne på golvet och blötte ned henne med urin. Varje liten detalj ville hon rista in i deras huvuden. Hade de kommit dit för att gotta sig åt hennes olycka skulle hon ge dem det. Ingen utav beskådarna såg på henne. Hon tog flera varv med blicken runt i salen men ingen vågade utmana henne. Alla var fega. Hon försökte få kontakt med Tom men han stirrade nervöst ned i golvet. Tänk bara när Bill skulle berätta sin version.
- Och hur klarade du av det?
Kallt tittade hon på juryn som satt med sina bläckpennor redo.
- Med piller, massor av piller.

- När träffade du Bill Kaulitz första gången?
Plötsligt började den slutna lilla gruppen röra sig längre bort bland stolarna. Äntligen hade frågan kommit som berörde dem. En utav dem var plötsligt inblandad och de skulle få valuta för sin medverkan. Hon kunde se hur tvillingen tryckte styvpappans hand och de andra bandmedlemmarna stöttande tittade på varandra. Ingen vände sig mot henne. Frågorna hon fått än så länge hade hon enkelt kunnat svara på. Den här frågan puttade till henne där hon satt på stolen. Det var nu det började, blottningen. På ett sätt brydde hon sig inte så mycket om våldtäkterna eller slagen. Det var tiden med honom hon värdesatte och tog illa vid sig att folk ville snoka i. Tiden med honom var hennes och inget hon ville dela med sig av inför kostymklädda maskiner. Han var inte hennes längre så minnena hon hade var alltför ömtåliga för att leka med. Han var något hon tog fram när hon behövde, som hjälpte henne överleva. Absolut inget hon ville visa upp för andra.


"Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon."

När hon spelade upp allt igen blev han och allt så verkligt. Blundade hon kunde hon se honom. Höra hans underbara stämma alldeles intill sitt öra. Ett leende spred sig på läpparna och fuktades samtidigt av tårarna som rann över hennes kinder.


"Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen."

Hon svalde gång på gång, försökte pressa ned luften som rymdes i hennes mun. Orden fick inte plats längre och hon höll båda händerna om halsen. Kroppen ville inte sammarbeta när lungorna försökte tänjas ut.
- Annie, är du OK?
Domaren med den svarta kappan brevid henne hade lutat sig mot henne och lagt ena handen på hennes axel.
Men nej, hon var inte OK.
Det spände, sträckte i henne efter något som inte fanns där. Tårarna som fyllde henne med den salta eftersmaken gav henne inget rum att andas. Hon saknade just de där ögonparen. Den djupbruna grunden som alltid lyckades ge henne hopp. Hon saknade famnen som alltid höll henne varm och mannen som höll henne trygg. Andetag efter andetag försökte hon ta in men överallt tog det stopp.
- Nej, jag är inte OK!


"- Hej! Jag heter Bill förresten.
Jag stirrar på hans hand, fortfarande lite chockad. Sakta tar jag fram min hand och lägger den tillrätta i hans. Han hade smala vackra händer. Jag skakade hans hand och tittade upp.
- Hej! Jag heter Annie.
Min blick fastande när jag såg hans ansikte. Lampans klena strålar hade äntligen hittat honom. Våra händer skakades fortfarande upp och ned, sakta sakta. Jag tittade honom rakt in i ögonen. Bruna mörka ögon, nätta små läppar, höga kindben...håret. Han log lite generat och drog åt sig handen. Jag vände blicken ned i madrassen. Mitt hjärta bultade. Det var han..."


Tom


När han öppnade dörren in till deras rum fann han det helt tomt. Första tanken var att genast anmäla honom försvunnen. Att hans bror gett sig av och kanske hittat på något dumt? Sedan kom han på att Saki skulle ta hand om honom idag. De skulle antagligen bara kolla på en film eller något för att försöka fördriva tiden. Trött sparkade han av sig skorna och satte sig i fotöljen som stod framför honom. Ur fickan fiskade han upp en cigarett, tände den och drog ett djupt efterlängtat halsbloss. Det hade varit en lång dag och han kände sig helt utmattad efter alla intryck och bilder han fått uppmålade framför sig. Och då var bara det här första dagen utav en hel veckas vittnesmål och redogörelser. Plötsligt slängs dörren upp och en andfådd Bill nästan dyker in i rummet. När han får syn på Tom harklar han sig och försöker diskret lugna ned sig och stänger dörren. De nickade åt varandra och Bill går bort mot kylskåpet för att hämta en flaska vatten. Med ryggen åt Tom dricker han några klunkar innan han går bort mot sängen där han plockar upp någon liten papperslapp han låtsas läsa. Hela tiden sneglandes på Tom. Tom satt kvar i fotöljen och tittade roat på sin bror som trippade omkring inne i rummet och försökte tyda ett upp och nedvänt kvitto från deras roomservice i morse. Hur han försökte verka ointresserad men avslöjade sig så väl med de smygande blickarna. Det var så uppenbart vad han ville och varför han hade kommit inrusande i rummet. Han hade varit lite tidigare än bestämt så Bill hade nog inte förväntat att hitta honom där överhuvudtaget. Därav den plötsliga entren.

Tom satte sig tillrätta i fotöljen och bestämde sig för att bryta tystnaden.
- Vad vill du veta, Bill?
Hans bror tittade förvånat upp på honom från sängen och höjde axlarna i en gest. Som om han inte hade en aning om vad Tom pratade om. Som om kvittot faktiskt hade något viktigt skrivet på sig, upp och ned. Tom gav honom en menande blick och nickade mot papperet. Bill hade alltid varit bra på att agera, dock visste han alltid när Bill fejkade. Han hade lärt sig alla tecken som tydde på lögn hos honom. Han försökte sig på några scener utav ögon stora som frågetecken innan han satte sig ned i fotöljen brevid och suckade.
- Allt, jag vill veta allt!

Han kunde se framför sig hur Bill följt klockan maniskt och väntat på att han skulle komma hem och kunna ge en full rapport på allt som hade hänt borta i rättsalen. Första dagen hade han valt att inte följa med till rätten, han behövde lite tid att landa. Så idag hade bara Tom, Gustav, Georg och Gordon gått. Mamma ville stanna kvar ifall Bill behövde stöd.

Han tittade upp på sin bror och försökte hitta på ett ord som kunde förklara hur han kände. Men varje ord han kom på kändes för vekt. Han hade hoppats på att den första dagen skulle lyckas sätta ribban för resten av veckan. Men trots allt det han hade hört från Annie, kände han på sig att det inte var något jämfört med hur han skulle reagera på morgondagen. Det skrämde honom men samtidigt ville han inte oroa sin bror i onödan. Bill skulle få det kämpigt nog ändå.
- Det var...mycket!

För det var så hade varit, mycket. Både att tvingas se hur Annie kämpade med att hålla samman allt och att höra alla hemska detaljer om hur de hade behandlats. Nu var allt helt plötsligt hundra procent verklighet för honom.
Bill nickade och började pilla på nagelbanden igen. De visste båda vart deras samtal skulle leda, det var bara en fråga om tid. Tom hade varit borta i åtta timmar sammanlagt och han kunde svära på att varje minut hos Bill hade gått till att tänka på henne. Bill tog en klunk till ur vattenflasan och tog mod till sig.
-Och hur, hur verkade hon?

Ja, hur verkade hon? Varje gång de fått ögonkontakt hade båda flytt undan. Ingen kände sig modig nog att avslöja sig för varandra eller bekänna sin rädsla. Han var rädd för att visa sig besviken och få henne osäker. Även om det var just det han var, besviken, så ville han inte lägga en ännu tyngre börda på hennes axlar. Vad hon gjort mot Bill hade inte i en rättsal att göra eller hade ingen rätt att påverka hennes mentala hälsa i det här stadiet. Han var inte riktigt redo att stötta henne riktigt än, men han visste bättre än att försöka störta henne. Det hade inte tagit lång tid innan han insett hur skör hon var. Aldrig hade han sett henne gråta men idag hade inte tagit mer än några frågor innan hennes ögon börjat blänka.

- Såg hon lycklig ut?
Bills fråga fick honom att sätta röken i halsen och började hosta. Förvånat tittade han upp på honom.Vad var det för fråga? Om hon såg lycklig ut? Bill satt med knäna uppdragna och vilade hakan mellan knäskålarna. Han försökte förstå vad hans bror ville få ut av den frågan, vad som fått honom att ställa den? Hade någon gett honom samma tillfälle att få fråga något hade han inte ens förväntat sig att någon skulle ha ett vettigt svar om han ställde den frågan. Om hon var lycklig, hur skulle hon kunna vara ens i närheten av lycklig?

- Vad menar du?
Bill borrade ned hakan längre ned mellan knäna och höll om sina fötter med båda händerna. Han slets fortfarande mellan att vara arg på henne eller förlåta. Nu när hon var i närheten igen kunde, ville han inte ge upp möjligheten att hon kanske skulle komma tillbaka. Men Tom kände sin bror och visste att han analyserade varje liten sak hundra gånger om innan han kom till ett beslut. Ett beslut som antagligen skulle omformuleras ett tiotal gånger under dagen beroende på vad hans nya analyser skulle komma fram till. Ena sekunden ville han inte ha något att göra med henne överhuvudtaget. Den andra sekunden kkunde han ge allt för att få se henne igen. Allt som kom ut från hans mun behövde inte innehålla logik för tillfället.

- Va?
Bill vaknade ur sin koma och skakade lätt på huvudet.
- Jag vet inte, Tom?
Han sträckte ut en hand mot Tom och bad om en cigarett att sätta mellan sitt pek och långfinger. Tom drog fram en cigarett och erbjöd sig att tända den med sin tändare. Bill drog några djupa bloss på darrande händer och kröp ihop ännu mer i fotöljen.
- Såg hon ledsen ut?
Han visste att det fortfarande gjorde ont i hans bror när det gällde Annie. Oavsett hur illa hon hade gjort honom delade de fortfarande på en väldigt stor plats i hans hjärta, han och Annie. Bill ville att hon skulle må bra.

Tom nickade mot sin bror och sträckte sig fram för att fimpa sin cigarett. Det hade han sett redan dagen innan. Det hade tagit honom några sekunder, sedan hade han insett hur olycklig hon var. Han visste skillnad på lycka och olycka och hon hade haft det sistnämnda målat i lysande färg i ansiktet nere i hotell receptionen. Idag hade inte varit annorlunda, långt ifrån. Men i morgon var det Bills tur.

- Hur känns det inför i morgon?
Han var nästan rädd för att fråga den frågan. En dag han visste skulle komma förr eller senare. En dag som han sett fram emot i början, sett fram emot att få känna sig delaktig i deras historia. En dag han drömt madrömmar om. En dag han varit rädd skulle innehålla att männen skulle bli dömda för mord. Nu var det bara några timmar kvar innan dagen skulle vara här och han såg hur Bill vred sig i fotöljen och hur det skavde.
- Det känns bra att det snart är över...
Bill bytte position och satte sig i skräddarställning.
- Men jag är rädd, Tom!
När han satt där i fotöljen såg han om möjligt ännu mindre och tunnare ut än vad han gjort innan. Om några timmar skulle hans bror kläs av ända in på benen. Allt som han försökt gömma undan och skona resten av sina nära och kära, skulle fläkas upp och lämnas öppet för resten av världen att ta åt sig av buffe bordet. Allt som Bill så hårt hållt på och skyddat dem ifrån skulle snart släppas lös. Han visste att Bill skämdes över vad han männen gjort mot honom. Att han kände sig smutsig. Men han skulle finnas där vid sin brors sida och stötta honom, oavsett vad som skulle komma fram. Det fanns inget som skulle kunna hålla honom borta eller skrämma honom. Allt Bill hade gått igenom skulle han gå igenom.
- Jag vet att du är det.
Han tog sin brors hand och tryckte den hårt mot sitt bröst, hoppades han skulle känna hur innerligt han önskade sin brors trygghet. De balanserade på kanten nu, men Tom var fast besluten om att hålla balansen för dem båda.
- Men jag finns alltid här, jag lämnar dig aldrig.


Att balansera på kanten betyder att väga nackdelar mot fördelar. Att försöka ta ett steg i taget och inte stanna till på mitten. Det kräver att man inte låter de farliga partierna tvinga en ta steget tillbaka utav rädslan för att falla. Det kräver ett mod starkt nog att se förbi hindren. Så när Bill frågade om Annie såg ledsen ut nickade han bara. Ord hade avslöjat honom. Vad han inte berättade var att hennes första tårar bröt sig fri då hon insåg att han inte var den hon trodde. Att ögonblicket då hon insåg att hans bror, hennes trygghet, inte var gestalten i den stora svarta huvtröjan hade sänkt henne. När de hasselnötsbruna ögonen skvallrat om en tvilling och hon funnit sig alldeles ensam i den stora salen bland kostymer och kritiska ögon. Vad han inte berättade var att just det ögonblicket hade fått dem båda att gråta. Hon för att hon aldrig känt sig så ensam och sårbar. Han för att han plötsligt insåg hur illa det gjorde henne att försöka verka så stark. Han var medveten om att hans bror försökte med samma metod, men de hade varandra. Med henne var det annorlunda. Hon var ensam. Vad han inte berättade var att rättegången fick avbrytas då Annie fick ett sammanbrott. Men balanserar man på en kant måste man väga fördelar mot nackdelar. Toms fördel var hans bror. Hur orättvist det än kändes var hon en nackdel just nu. Hon var den svaga länken mellan tvillingarna. Hon hade svikit dem, sig själv.
Ska man komma till andra sidan måste man fortsätta stega frammåt.

Det lilla flygplanet hade stängt alla dörrar och börjat rulla bort mot startbanan. Ute var det fortfarande mörkt och hela området var upplyst av röda, blå och gröna lysen. Tänk att se allt detta från ovan. Skulle en vanlig människa som inte var utbildad pilot förstå något utav alla dessa mönster i olika färger? Hon och hennes sällskap följde de blå lysena och snart skulle planet öka farten och lämna den trygga marken. De skulle tryckas bak i stolarna och det skulle slå lock för öronen. Undra om det var en kalkylerad bieffekt för att människorna ombord på planet inte skulle höra de panikartade skrik som skulle komma fram vid en olycka? Om de klarat av att ge oss ett transportmedel i form av en flera ton tung kropp som flyger, borde de väl kunna komma på ett sätt att förhindra lock för öronen? Nej, det var nog uttänkt från första början. Hennes kropp sjönk ned i sätet när farten ökade och hon blundade. Skulle en hastig olycka inträffa skulle hon i alla fall inte se det och hade hon tur skulle det gå fort. Några hundra meter, ett par sekunder och allt kunde vara förändrat. Hon hade tänkt samma sak förra gången hon satte på ett plan till Israel. På några sekunder kan ens liv förändras helt och hållet eller rentav av sluta. Något hon visste allt om. Förra gången hade hon även sökt bland molnen efter alla de änglar som sades leva där uppe. Inte heller denna gången skulle hon se några. Inga bekanta ansikten hon saknade. Ingen ur hennes familj som glatt vinkade och meddelade att allt var bra. Den enda bekanta hon såg var Elin som satt brevid henne och sov. Inom tio minuter hade Elin slocknat och nu hängde huvudet på henne och guppade i takt med luftgroparna de passerade. Besviket vände hon sig mot fönstret och utsikten hon hade innan de passerade molnen. Precis som på startbanan kryllade det av små ljus där nere. Små miniatyrliv som precis skulle börja sina normala liv. Undra vem det var som precis tände den lampan i det huset? Var det en Johan eller en Johanna? Skulle den människan äta frukost nu? Kanske flingor med fil och en kopp kaffe? Kanske en dusch sen innan Johan eller Johanna tar på sig ytterskorna och skyndar iväg till jobbet? Tänk va många liv som pågår där nere. Undra om vi kommer flyga över deras hus?

På flygplatsen möttes de upp av säkerhetspersonalen som skulle följa med dem till hotellet. Tydligen och precis som förväntat, hade det samlats en hel del människor utanför flygplatsen, hotellet och domstolen. Alla ville få en skymt av historien som gäckat hela världen i månader nu. Det var fem stora män med snaggat hår och kostym och öronsnäcka. De blev förvarnade om att det skulle bli högljudt och det skulle bli mycket knuffande från fansen utanför. Vakterna skulle göra sitt bästa men de kunde inte garantera att det inte skulle gå hårdhänt till. Fick de lov skulle de bara ta tag i dem och slänga in dem i bilen som väntade. Sömnen som hade befunnit sig i närheten hela tiden var som bortblåst och det var med fasa hon såg på alla unga hysteriska tjejer som stod utanför glasdörrarna och tjöt. Automatiskt började handen leta efter Elins hand, men hon fick aldrig något tag. Plötsligt var Elin långt framför henne och hon fick känna på hur brutal folksamlingar kunde vara. Det armbågades, skreks, nöps och luggages när vakterna knuffade fram henne mellan dem. Inne i bilen försökte hon än en gång få kontakt med Elin, men hon hade blicken fäst långt borta. Varför hade hon ens brytt sig om att ta med henne hit? De visste mycket väl båda två att de skulle driva varandra till vansinne, men någonstanns hoppades hon fortfarande på att det skulle ordna upp sig mellan dem när hon fick reda på hur det verkligen hade varit. Här nere kunde inte längre Elin blunda för det och kanske skulle det väcka henne?

Bakom receptionsdisken satt en äldre herre med kroknäsa och kort krulligt hår. Han var klädd i svart kostym och var nyrakad med grå fält efter skäggstubben. Lite sneögt välkomnade han dem till hotellet. De gav honom sina pass och han började genast studera dem, jämföra bilderna och knappa in något på den lilla datorn som stod på bänken. Det hela var väldigt prydligt upplagt och han bar en guldig namnskylt med något konstigt namn på som ingen kunde uttala. Någon minut senare såg han upp på dem och gav tillbaka deras pass.
- Ni har nu checkat in under namnet Carlito!

På grund av säkerhetsskäl fick de lov att bo under ett annat namn. Det var ett välkänt hotell så många västerlänningar bodde där och Carlito var ett namn som förhoppningsvis inte skulle vara allt för lätt att lista ut för fansen. De nickade och blev informerade om att de skulle få hjälp med väskorna utav killen bakom dem. Hon vände sig om och fann mycket riktigt en ung kille i kostym bakom dem som väntade på deras order. Även han med en namnskylt i guld. Han tog deras väskor och bad dem följa efter honom mot hissen som skulle ta dem till deras rum. Hon följde tätt efter pojken och Elin när plötsligt hennes blick fastnade på en person på andra sidan av rummet. Det var något som fick henne att reagera på hans kroppbyggnad och stegen stannade av. Som om någon ställt en glasvägg alldeles framför henne som hon krashade rakt in i. En större man var i full gång med att lasta in stora svarta väskor i foajen och samtidigt försöka han hålla ett öga på allt som hände runt omkring dem. Memorerade allas rörelser och uttryck och försökte bearbeta dem för att kunna lista ut hur den närmsta minuten skulle te sig. Ett namn lämnande hennes läppar och hon kände hur hela hon frös till.
- Saki...

De var här! Genast började hennes blick svepa över rummet och den jagande känslan av rädsla sköljde över henne. Vart var han någonstanns? Där fanns Saki och några utav hans kollegor, alla svartklädda och fokuserade på sitt jobb. Hon visste mycket väl vems väskorna var och vilka de var där för att skydda. Gång på gång gick hon igenom hela rummet och alla människor som befann sig där inne men han fanns ingenstanns. Inte mannen som stod med ryggen till borta vid kaffeautomaten och inte axeln hon såg skymta bakom den stora växten vid toaletten. Varje liten detalj analyserades och sökte igenom hennes minne efter honom. Men ingenstanns kunde hon hitta någon som passade in på hans beskrivning. Att veta att han fanns någonstanns var som att veta att alldeles strax skulle en bomb explodera. Hon fick bara lov att försöka lista ut vilket håll hon skulle springa åt för att klara sig undan lågorna.

Utanför skrek fansen högre än någonsin och allt tydde på att de var alldeles i närheten. De svartklädda liv vakterna hade släppt väskorna och disskuterade med varandra samtidigt som de vandrade bort i grupp mot entren. Hennes trygghet var på väg. För varje sekund lyfte hon sig någon millimeter längre upp på tårna för att försöka se längre ut över foksamlingen. Någonstanns bland alla huvuden där ute befann han sig, bara några meter från henne. Nervöst tuggade hon på en nagel hon bitit av tidigare och kilade in den mellan tänderna så det skavde i tandköttet. Nu var kaoset här. Hela hon gjorde uppror mot sig själv, slets mellan att springa därifrån eller springa fram till Saki och desperat fråga efter honom. Aldrig hade hon känt sig så sliten mitt itu som nu. Att andas var inte självklart längre, hon fick påminna sig själv varje gång. In, ut, in, ut...

Folkmassan börjar röra på sig och det märks att något händer där ute. Just som hon känner att benen ska vika sig av nervositet öppnas entre dörren och två till svartklädda liv vakter dyker upp. Bakom dem kommer en lång varelse med en grå huvtröja uppdragen och hukar sig. Det kunde vara vem som helst utav dem och hjärtat hoppade desperat till inne i hennes bröst. Det kanske är 50 meter mellan dem och plötsligt vrider varelsen upp huvudet som avslöjar ett par stora glasögon som skymmer delar av ansiktet. Hon hör skriken som följer med dem in och hon hör namnet de skriker. Det skär i henne. Hon ser varelsens ansikte, hans ansikte. De mjuka läpparna och de höga kindbenen. Passet hon haft i sin hand faller genast till golvet och allt slås ut. Hjärna, hjärta och själ...allt låg tillplattat på golvet och kämpade för att få luft. Det fanns inget som skulle kunna gömma honom från hennes syn. Där var han. Allt det hon inte fick känna och längta efter, allt det kom gåendes emot henne med raska steg. Varje steg han tog fick marken att skälva. Hindrade hennes puls från att slå ett slag. För några dagar sen hade hon börjat tvivla på om hon verkligen hade upplevt honom, om hon bara hittat på allting? Nu var han högst verklig.

Snabbt vände hon på klacken och sprang efter Elin och väsk pojken mot hissen. Precis innan hissdörren stängdes smet hon in och klämde in sig brevid Elin som trött kollade sin mobil. I springan kunde hon fortfarande se honom där han gick mot deras håll. Egentligen borde hon tittat bort, men något höll kvar hennes blick. Aldrig hade hon kunnat gissa sig till att det skulle kännas så svårt att se honom igen. Att längtan någonsin skulle kunna växa sig så stark och oförutsägbar? Hon såg sig om för att hitta något eller någon att stödja sig mot men i hissen fanns bara främlingar. Hisspojken, Elin och någon kvinna i blå business dress. Ingen som kunde leda bort krampen hon hade i bröstet. Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Med stapplande steg följde hon återigen efter de andra och hoppades att hon inte skulle snubbla över matt kanterna. De steg in i hotellrummet och den unga mannen ställde ned deras väskor på golvet i hallen. Fortfarande var luften lika trög som sirap att försöka leva av.

- Jag tar en dusch!
Hon märkte inte ens att hon sa det. Dörren till badrummet låstes och det kalla vattnet i duschen sattes på. Mitt på golvet i duschen satt hon med blöta kläder som klistrade sig runt hennes lilla kropp och försökte skaka liv i huvudet. Det slog henne plötsligt att de enda som verkligen brytt sig om henne var de som hon avvisat. Hennes flickvän var knappt hennes vän längre. Där nere befann sig hennes riktiga familj. Eller i allafall den familj hon skulle kunna fått. Nu var det för sent. De hatade henne, alla hatade henne.





Bill


Huden under tröjan började bli våt av svett och han kunde känna hur svettpärlorna ville tränga ut genom den ljusa huden i pannan. Han hade gömt kroppen i flera lager av tyg och hans kropp var nära kokpunkten nu. Alla nerver var på helspänn och hur mycket han än svalde verkade salivet aldrig ta slut. Alla naglar var nedbitna och nästa projekt hade varit att peta ned nagelbanden på varje nagel tills det sved till. Natten hade varit sömnlös men det fanns inte ett spår av tröttthet i honom. Hans jag jobbade för fullt med att försöka lugna ned honom och få honom till att sitta still i bilen.

Tobi tog hans hand och nickade åt honom att det var dags. Försiktigt stretade han emot och tittade åt Toms håll som satt brevid honom. Det var farligt där ute. Tidigare hade han alltid haft någon med sig, brevid sig. Nu var det krig utanför och även om Tobi var stor och hade sina kollegor med sig, kändes det som att han riskerade att dö ensam. De skulle slita honom i delar och dela upp honom mellan varandra. Skryta om vem som fick den bästa delen. Han ville inte gå ut ensam, han behövde sin bror. Tom ler lugnande mot honom, drar in hans kropp mot sin axel och två trygga armar håller om honom och lovar honom att allt kommer att gå bra. Det här har han gjort tusen gånger innan. Han blev försäkrad om att deras liv vakter skulle ta hand om honom och se till att få in honom till hotellet på nolltid. De två armarna släppte taget om honom och han drogs därifrån, dörren öppnades till den stora svarta bilen och helvetet bröt loss. Han hade tagit till alla trick i världen för att gömma sig själv. Mössa, stor huvtröja, säckiga mjukisbyxor, de största solglasögonen han hittat och att blunda. Såg inte han dem, såg nog inte dem han heller. De första stegen gick bra och han kunde bara hålla ett hårt tag i tröjan framför honom som ledde honom mot entren till hotellet. Efter några steg blev det svårare. Andras fötter var i vägen, trottoarkanter dök upp och blixtrar störde hans koncentration. Några gånger tappade han balansen för trycket som knuffade dem från sida till sida. Alltid var det någon som drog upp honom igen, men han började tappa sin förklädnad. Händer sträcktes ut efter honom som om han hade helande krafter, greppade tag i hans huva och mössa och blottade hans rakade huvud. Fansen hade börjat skrika ut Toms namn, de visste fortfarande inte att Bills hår var lika kort. Med den ena handen hårt greppandes om Tobies tröja försökte han med den andra ta tillbaka sin huva och gömma huvudet igen. Visst han hade gjort det här tusen gånger tidigare, men aldrig hade han velat det så lite.

Äntligen puttades han in genom entredörren till hotellet och han kunde ta sitt första riktiga steg utan att bli inkuffad i nån. Saki var snabbt framme och fångade upp honom när benen svek för en sekund. Ibland önskade han att det fortfarande var fri tillgång på de vita pillren. Tänk om han kunde få låta några utav åren gå och sen vakna upp till en ny frisk värld där hans namn inte var nämnt längre.

- Är du OK?
Något desorienterad tittade han upp på Saki och nickade.
Han hade överlevt krigsfältet. Det var ett konstant surrande utanför och han såg fortfarande gröna prickar efter alla blixtrar fotograferna fyrat av rakt i ansiktet på honom. Men han kunde uprätt. Hotellet han befann sig i var samma som de bott på första gången de var i Israel för sin spelning. En röd matta täckte golvet i hela receptionen, gamla rustika möbler stod utplacerade bland stora växter och i mitten av taket hängde en gigantiskt kristall krona. Väldigt flott och väldigt dyrt. Enda hotellet i Jerusalem som kunde uppfylla de enorma säkerhetskraven deras besök krävde. En hel avdelning hade blivit bokad åt bara dem och vakter skulle vakta dem dygnet runt.

Han hör dörrarna öppnas igen och vänder sig om. En våg av röster slår emot och där bakom kan han se sin bror komma, halvt knuffandes, halvt springandes bakom vakterna. De får ögonkontakt bakom de gigantiska solglasögonen och genast känner han sig mycket lugnare. Det gick ju bra trots allt. Saki ville få bort honom från glasdörrarna och ber honom att gå mot hissen. Allt var redan incheckat och klart och de skulle få samma rum som förra gången. Han vinkar åt sin bror som för att berätta att de går i förväg och får en nick tillbaka. Ett efterlängtat andetag tar plats och han känner hur avslapppnat det känns att tömma bröstet på luft igen och vara säker på att det automatiskt skulle fyllas på. Något man alltid tagit för givet men som han lärt sig inte alltid var så enkelt.

I huvudreceptionen var det ganska folktomt förutom på ett par människor. Alla som jobbade där var klädda i kostym med en namnskylt helt i guld. De var vana vid kändisar så det brydde sig inte nämnvärt om hans ankomst. Däremot verkade folksamlingen utanför intressera dem mer och de tog gärna en paus i arbetet för att uppdatera sig om läget. Några gäster väntade på att checka in eller ut eller satt ned i fotöljerna och precis som personalen, följde dramat framför dem. Saki stannade till för att byta ett ord med en utav de anställda och han hamnade i täten med huvan högt dragen över huvudet. Några meter framför skyndar en tjej i svarta träningsbyxor och en röd tjock tröja efter ett par med varsin väska. Framför dem gick en utav de unga killarna som hade ansvaret på sig att visa nya gäster till sina rum för lite dricks. De gick åt samma håll men han hoppades att de inte skulle behöva ta samma hiss. Det skulle vara trångt nog med bara honom i hissen.

Hon hade blondt axel långt hår och trots de stora kläderna såg hon väldigt smal ut. Han gick fort men hon sprang nästan, trots hennes korta ben. Väggen de gick längst var klädd av speglar men han vägrade kolla efter sin egen spegelbild. Istället försökte han få en skymt av tjejen framför honom. Varför hade hon så bråttom? Normalt sett var det tvärtom, han fick fly från tjejer. Varje gång han trodde sig skulle få se hennes ansikte lyckades hon skymma det med håret eller handen. När sedan kvinnan hon jagar vänder sig om för en sekund är han nära att tappa balansen igen. Det var ingen nytt ansikte. Just det ansiktet hade han sett på TVn och han hade avskytt det redan från första början. Det fanns ingen värme i det, ingen förståelse. Han förstod inte överhuvudtaget hur Annie skulle vilja vara med en så kall människa?

Vänta nu...om det var hon...vem var då tjejen som hade så bråttom framför honom?
- Annie?
Han skrek inte, inte heller talade han med höjd röst. Ändå stannade hon till halvt i steget och verkade precis vara på väg att vända sig om. Han hann med att se hennes nästipp innan hon fortsatte rakt fram och ökade på stegen ännu mer. Men i spegelväggen lyckades han se hela hennes ansikte. Inga blånader, inga svullna ögon eller bandage. Det var bara hon, hans Annie. För alla andra var det två snabba sekunder hon gjorde sig synlig, men för honom kunde det lika gärna varit två timmar. Han såg hur varje hårstrå dansade runt hennes huvud när hon rörde sig i detalj. Chock! Människan han drömt om och fantiserat om i flera veckor befann sig nu endast några meter framför honom. Hon hade börjat springa men skulle han ta tio steg hade han varit ikapp henne, lätt. Då kunde han ge henne den där efterlängtade kramen. Utan att tänka sig för började han springa och ropade hennes namn igen. Det tog två steg innan någon grabbade tag i hans axel och stoppade honom.

- Låt det vara, Bill!
Han försökte slita sig loss med greppet var alldeles för hårt och det gick för många sekunder för att han skulle hinna ikapp henne innan hissen slog igen sina dörrar.
Med knytnävar som fick hans knogar att vitna tvingades han se på när hon smet in i hissen med människan han hatade just nu, Elin. Människan som tagit henne ifrån honom och på något sätt lyckats placera spöken i hennes hjärna. Varför skulle hon annars springa ifrån honom så där. Hon verkade nästan rädd för honom? Efter allt de hade gjort tillsammans, allt de gått igenom. Elin måste ha gjort något med henne för att få henne att fly sådär?
- Annie!
Han var förvirrad. Visst att hon lämnat dem, det hade han kunnat smälta. Tänk bara vilken press hon måste haft på sig. De hade i alla fall erfarenhet av journalister och media och för dem hade det varit slitsamt. Det måste ju ha varit en mardröm för henne. Men varför så här?

Sekunden innan hissdörrarna stängdes tittade hon upp. Hennes stora blå ögon såg på honom och han träffades av hur sårad hon såg ut. Han hade väntat sig en kall blick som skulle säga åt honom att hålla sig undan. Istället var det skuldkänslor som dök upp inom honom. De stora rådjursögonen såg verkligen ut som de tillhörde någon långt ute på den hala isen. Det brände till i honom när hon gav honom en blick som skrek; förlåt! Hade hon bara stannat upp hade han tagit henne i famnen och aldrig släppt henne igen. Han hade hjälpt henne och berättat för henne att allt skulle bli bra, precis som hans bror brukade göra för honom.

- Låt det vara, hon vill inte.En besvärad Tom dök upp framför honom och greppade tag om hans handled ännu en gång. Det var ett hårt och bestämt grepp som tog tillbaka honom till nutiden igen. Han tittade upp mot hiss klockan som hade stannat på våning elva. Det var inte deras våning, de bodde på våning tretton. Hans bror gjorde samma sak och släppte greppet om handleden.
- Låt det bara vara, Bill.
Hur skulle han kunna låta det vara? Hon var det enda han inte ville låta vara. Hon hade varit den enda lilla ljusglimt han hade sett med hela den här cirkusen. De var inte menade att bara låta vara.
- Tom, jag såg henne.
Hans storebror lade handen på hans axel och kramade lätt om den tunna kroppen. Han visste inte vad han skulle säga för att underlätta för sin lillebror. Bill pendlade med blicken mellan golvet, väggen, taket och tillbaka till hissen igen.
- Hon behöver mig.
Alla visste att de behövde varandra. Tom, familjen, bandet, alla visste om det. Bill visste det, lika mycket som han behövde henne. Men någonstanns hade det gått fel? Han hade sett det i hennes blick, spärren som hindrade henne från att tillåta honom. Men om han bara kunde komma tillräckligt nära var han säker på att det skulle lossna, att hon skulle komma tillbaka igen.

- Varför sprang hon då?
Tom var inte nedlåtande på något sätt, han försökte bara att anpassa tonläget efter sin brors tillstånd. Vilket för ögonblicket var som ett barn i trotsåldern. Hans bror vägrade inse vad som egentligen hade hänt. Det syntes på honom. Varje gång han tänkte flackade blicken och den vänstra handens pekfinger trummade snabbt mot tummen.
- För att hinna med hissen, hon sprang för att hinna med hissen.
Orden pressades genom hans tänder och han stampade besviket med ena foten i mattan. Det måste ju ha varit den enda logiska förklaringen, eller hur? Varför måste alla ifrågasätta allting och fortsätta gräva i sånt de inte vet något om?
- Bill...
Hans brors röst var så uppenbar. De visste båda hur det egentligen låg till. Den ena broderna ville bara inte tro på det. Besviket slog han bort sin brors hand och stegade bort mot hissen och tryckte ned den.
- Var bara tyst, Tom. OK?









Tom


Han hörde hur duschen sattes på och lät kroppen äntligen falla mot den mjuka madrassen. En djup suck lämnades hans bröst och huvudvärken spände till trots försöken att massera tinningen med fingrarna. Det hade varit en lång dag och en dag full av spänningar mellan de olika världarna han och hans bror levde i. Ända sedan de fick besked om vilket datum rättegången skulle äga rum hade alla oro han lyckats hålla borta bubblat upp igen. Alla vittnesmål, all blottning, pressen, alla möten, allt förflutet som skulle komma upp igen och bli synligt skulle, och höll redan på att göra hans bror till ett nerv vrak. Bill hade knappt ätit eller sovit de senaste dagarna och idag hade han helt tappat sinnesnärvaron. Det kunde gå flera minuter innan man lyckades få kontakt med honom genom att säga hans namn och fråga honom saker. Han var helt i sin egen värld. Ibland hade det till och med hänt att han pratat med honom, tittat honom i ögonen men likaväl fick han aldrig något svar. Det var precis som att Bill tittade rakt igenom honom på någon osynlig källa bakom honom.

Han hade inte kunnat slappna av på flera dagar efter att ständigt jaga tecken på att Bill skulle bryta ihop eller på att något annat skulle gå fel. Han kunde inte lita på något nu. Inte när Bill redan började bete sig konstigt och rättegången inte började förrän i morgon. Varje liten detalj tog han i åtanke och analyserade. Vad menade Bill med det, varför gjorde han si och inte så? Inte ens nu kunde han slappna av. Omedvetet räknade han minuterna vattnet var på i duschen och lyssnade efter udda ljud. Som ljudet av någon som föll eller grät.

Det hade varit ett väl medvetet val att boka ett dubbelrum åt de båda. Än hade de inte sovit i samma rum sedan de lämnade sjukhuset, men nu fick de lov. Vakterna hade blivit tillsagda att skylla på säkerheten om Bill skulle fråga. Vilket det i och för sig var, men inte säkerheten från folk som kunde ta sig in utifrån. Det var av säkerhet från honom själv. Tom hade blivit instruerad av sin psykolog att Bill inte var att lita på i den här situationen. Något han högljudt protesterat mot i början, men sedan insett var sant. Vad Bill kunde hitta på i ett sådant pressat läge kunde vara vad som helst. Hur ont det än gjorde att erkänna för sig själv.
Det skulle bli en prövande tid för alla parter. Alla fick lov att försöka stötta varandra och se till att göra det bästa av situationen. Mycket stod på spel, inte minst hans bror. Men även hon.

Det första han hade sett när han klev in genom glasdörrarna var henne. Det hade fått honom att tappa fotfästet och inte förrän Tobi puttat till honom i sidan hade han vaknat till igen. Hon var klädd i stora bylsiga kläder men inget kunde dölja det faktum att hon såg olycklig ut. Med stora ögon stirrade hon på Bill när han kom gåendes bakom Saki. Hade någon frågat honom kunde han svära på att hon inte tog ett enda andetag under hela den tiden. Hon rörde inte en muskel förutom hjärtat som slog till förbannelse innanför bröstet. Blicken hon gav hans bror såg så fruktansvärt sorglig ut. Som om hon sett en död människa gå igen, bara för att veta att han skulle försvinna igen.

Precis när hon vänder sig om och flyr tittar hans bror upp och gör precis samma sak som han själv gjorde. Bill hade fått syn på henne och följde henne med blicken. För att förhindra att något galet skulle hända började Tom öka på stegen för att komma ikapp Bill. På platsen där Annie stått böjer han sig ned och plockar upp något hon tappat alldeles innan. Han hör hennes namn framför sig och inser att Bill förstått vad det hela handlar om. Fort springer han fram och hinner precis ta tag i sin bror för att stoppa honom. Framför dem försvinner hon in i hissen och dörrarna stängs.

Bill stretar emot och kämpar med att försöka förstå allt. Han frågar sig om och om igen varför hon sprang ifrån honom? Nervöst trampar han runt i korridoren och torkar svetten ur pannan. Han kan inte förstå varför hon inte bara sprang fram till honom och grät av lycka för att se honom igen? Tom visste bättre än så. Han hade sett blicken hon gett Bill innan hon sprang. Den var full av längtan och oro. Det kunde lika gärna varit så att hon gråtit av lycka, hon önskade nog att hon kunde. Han såg att hon ville, så mycket. Men något sade nej inom henne. Han visste fortfarande inte helt säkert varför hon lämnade dem på sjukhuset och flög hem till Sverige. Eller varför hon envisades med att inte ha någon kontakt med dem? Antagligen för att hon inte villa leva med journalister om sig dygnet runt. Men nu visste han i alla fall varför de inte fick kontakta henne. Hon klarade inte av det. Endast synen av Bill nere i receptionen hade fått henne att brista av saknad. Hon var inte lycklig, inte alls. Det krävdes inget geni för att se det.

Bill kom ut från duschen och slängde en irriterad blick på honom. Han vet att han kanske hade varit lite för hård mot Bill där nere, men han fick lov att försöka få honom att förstå. Bill ville inget helldre än att återförenas med Annie och låtsas som om inget hade hänt. Men det var inte så lätt som han hade målat upp det. Hon ville inte komma tillbaka till deras liv. Han antog att det gjorde för ont för hans bror att inse. Även om han erbjöd sig om och om igen att ta lite av sin brors ångest, skulle han aldrig kunna mäta sig med henne. Hon var med honom under hela kidnappningen, hon visste allt utan att Bill behövde berätta. Men ville hon inte så kunde ingen tvinga henne, inte ens Bill. Så även om det tog emot att behöva kasta det i ansiktet på Bill, fick han lov att försöka få honom att inse. Bill slängde sig ned i sängen och pustade besvärat. Han ville inte ha det så här. De var ju bröder, tvillingar. Varför kunde de inte läsa varandras tankar när det verkligen behövdes? Varför kunde de inte bara se på varandra och tyst komma överens om vad som gällde?

Han reste sig upp och gick bort till sin brors säng.
- Här, du kanske kan försöka igen lite senare?
Han lade hennes röda pass på kudden brevid honom och gick tillbaka till sin egen säng. Även om han sett på henne att hon inte ville, hade han inte kunnat övertala sin bror. Han antog att enda sättet för honom att förstå var att upptäcka det själv. Det kanske lät elakt, men det fanns ingen annan väg som han såg det. Utan att riskera att verka för nyfiken tog Bill passet och bläddrade fort igenom det. Tom tänkte inte säga något om det. Istället lade han sig på rygg och blundade så hans bror kunde få titta ifred. Efter någon minut tittade han upp igen och fann sin bror vänd med ryggen mot honom och fullt upptagen med att utforska det röda dokumentet.

Bandet hans bror och Annie delade var inget han ville lägga sig i. Det var något de fick reda ut själva. Han kunde endast försöka guida sin bror och sedan låta honom fatta sina egna beslut. Var det något han lärt sig gällande sin bror, var det att ingen kunde berätta för honom vad som var rätt eller fel. Inte ens han själv. Sade man emot honom fann han en ännu större orsak att försöka utforska varför. Försökte han med omvänd psykologi körde hans bror med samma metod tillbaka. Det var lönlöst helt enkelt. Bill följde alltid sina egna vilkor, oavsett vem eller vad som satte sig emot. Han kunde bara finnas där för att stötta eller trösta om det var fel väg hans lillebror valt.

Bill vände sig om i sängen och tittade snabbt på honom innan han skamset tittade ned i madrassen och började pilla med kanten på lakanet.
- Kan jag få ett piller?
Han hade hoppats att Bill ville något annat. Att han kanske ville prata om något eller bara be honom komma över. Kanske krypa ned brevid honom och äntligen få hålla om honom igen. Han nickade utan att försöka visa sin besvikelse och grävde i fickan efter den lilla burken. Han fick ett piller om dagen av Saki som han kunde ge till Bill. Ett piller vid sänggående och det var allt. Ännu en säkerhetsregel som var ny inför de kommande veckorna. Varje dag fick Tom kontakta Saki för att få ett piller han kunde ge sin bror. Han hade inte tillåtelse att förvara hela burken i närheten utav sin bror. Allt på grund av självmordsrisken. Det var en regel Bills psykiatriker satt upp och en regel som gav Tom dåligt samvete. Visst att han alltid varit och agerat storebror, men den här uppgiften var mer än han velat. Han skulle aldrig tro något sådant om sin bror. Bill var inte heller fri från skammen. Det tog emot varje gång han bad om ett sömnpiller, det syntes. För varje gång han frågade dök de där frågorna upp. Skulle han vara kapabel till att göra det? Han önskade att hans lillebror inte skulle känna sig så skyldig när han frågade, han visste ju att det var nödvändigt för honom. Utan dem skulle han ligga vaken hela natten med mardrömmarna. Men han önskade även att det inte skulle vara nödvändigt med den där dumma regeln.

- Här!
Han sträckte fram det vita pillret mot sin bror och lade det i hans utsträckta handflata.
Bill tackade tyst och vände sig genast om, lade sig i fosterställning och svalde. Det var endast Toms sänglampa som lyste på det lilla träbordet brevid ena sängen. Klockan var endast åtta på kvällen men ingen utav dem hade egentligen någon lust att vara vaken. Tom skulle vänta tills han hörde sin brors djupa andetag. Sedan skulle han gå fram och kontrollera att han verkligen sov, titta om han reagerade om han kittlade honom under fötterna. Ett trick han kört ända sedan de var små pojkar. Bill var superkittlig under fötterna och skulle aldrig kunna fejka det. Fick han ingen reaktion kunde han slappna av och börja koncentrera sig på sin egen sömn. Han visste att om Bill väl hade somnat skulle han sova många timmar på det pillret. Han skulle sätta klockan på åtta och se till att vakna först. Bara ifall att...

Bill

- Tom, fort kom och kolla!
Den äldre brodern släppte potatisen han höll på att skala och lyckades träffa sin mamma med vattnet som skvättade upp i ur diskhon. Hon pep till och han bad snabbt om ursäkt innan han smet bakom hörnet och in till vardagsrummet och den bruna soffan där Bill satt. I ena handen hade han ett stort glas med Cola och den andra handen höll i en tidning som han nästan såg ut att drunkna i med näsan tryckt mot bladet.
- Vad är det?
Tom slängde sig ned brevid sin bror och roffade åt sig tidningen som Bill tydligen tyckte var så intressant. Det var mittenuppslaget och en stor bild på Katrina som stod utanför deras skola i Magdeburg med ett fult flin. Oförstående tittade han upp på sin bror som verkade blivit upppslukad av en listig plan som bara väntade på att bli godkänd.
- Läs vidare, sa han och höjde på sitt Bill ögonbryn.
Tom satte sig tillrätta för att kunna koncentrera sig på orden och läste den första delen av reportaget. Katrina berättade om sitt förhållande med de två bröderna och vad hon tyckte om dem. Ingen utav dem hade pratat med henne på över ett år men hon verkade tydligen ha en hel del att berätta om. Bill och Toms första kyss och även första sex hade varit med samma tjej, Katrina. Det hade bara gått en vecka mellan de båda bröderna och Katrina. I Bravo, som tidningen hette, avslöjade hon allt om kärleksbrev till smekar till första sexet. Vissa saker stämde inte och vissa saker hade hon kryddat på lite extra, men det fick bara bröderna att se bra ut.
Tom läste hela artikeln och tittade storögt på sin bror. Han visste precis vilka id'eer hans tvillingbror hade. De båda nickade stolt åt varandra.
- Fatta va många brudar vi kommer ha!
Tom lät nästan lite chockad men Bill bara nickade nöjt och insåg alla möjligheter de skulle få. För en månad sedan slog Dursch De Monsun igenom i Tyskland och nu går deras ex flickvän ut och berättar om vilket bra sex de haft.
Fullpott!

Han log åt den barnsliga triumfen. Vilka drömmar de hade haft. Det var just i den svängen som alla började få upp ögonen för dem och till och med gamla klasskamrater frågade efter deras autograf. De var kungar, han och Tom, oslagbara. Vart de än gick spred människor guld och gröna skogar efter dem. Tjejerna stod på rad för att få ett kort tillsammans med dem och kanske även få ge dem en puss på kinden. Det var alltid första steget, sen kom den lilla lappen med telefonnumret som smögs ned i fickan och en blick som visade att det fanns mer att hämta. Det fanns ingen gräns på vad som var tillåtet och inte. De var precis mittemellan att vara lokalkändisar till att bli Tyskland och Frankrikes listettor. Fantasin flödade och i ögonen gnistrade framgången på alla i bandet.

Hans kropp pulserade i historia och det ryckte till i lillfingret när han återigen kunde känna hur fjärilarna svärmade runt inom honom. Precis som den dagen deras manager, David, ringde och berättade att deras första riktiga turne skulle ta plats. Finns det något i denna värld som ska kallas magi, var det just det ögonblicket. Det hakade fortfarande upp sig i bröstet på honom när han såg bilden av sin bror, Gustav och Georg som försökte lugna sina nerver minuterna innan starten av deras turne drog igång i Oberhausen. Hur de sprang runt och trummade nervöst på allt och drack vatten för att lugna ned magen. Hur han själv kände för att bara stänga in sig på toan och vänta tills konserten var över och alla gett upp tanken på att hitta honom. Eller känslan av fullständighet när den sista tonen var sjungen och de alla fyra stod och blickade ut över publikhavet och ryste ikapp med fansens skrik. Vart tog den där magin vägen?

Det hade tagit några månader innan de förstått att allt faktiskt inte var guld och gröna skogar. Med tiden kom allt fler artiklar som vred och vände på deras liv och hittade på sin egen fakta. De första upptäckterna skrattade bandet bort och skämtade om hur de skulle lyckas få alla att tro på deras smörja. Till deras förvåning slutade det alltid med att de fick lov att kommentera alla lögner och försöka rätta till dem. Släktingar och vänner började svika och sälja sina historier till pressen och de som stannade kvar vid deras sida blev istället egna mål för pajkastningen. Magin började avta och de tvingades lugna ned sig. Ville de festa och bete sig som normala tonåringar fick de helt enkelt göra det bakom låsta dörrar där ingen penna eller blixt existerade.

De senaste månaderna hade det cirkulerat en cirkus kring hela hans liv. För honom, hans familj och resterande befolkning. På något ofattbart sätt hade de lyckats hålla all fakta och alla bilder borta från allmänheten, så inga äkta artiklar hade kommit i tryck. Dock hade de egenkomponerade artiklarna poppat upp allt oftare och människor gick runt och trodde på lögner. Fick han bestämma kunde de lika gärna få göra det och han kunde åka långt bort från all iaktagelse och börja sitt egna lilla liv. Problemet var att hans liv delades med så många betydelsefulla personer så det var inget val längre. Det var bara att ta sig i kragen, eller att be någon ta ett extra tag i honom och försöka ordna upp allt så det nya livet kunde packas upp och börja användas. Alldeles snart skulle den riktiga historian avslöjas. Den hårda och nakna verkligheten som han så hårt försökt dölja för alla. Men nu var det dags. Han hade bjudit med alla och sagt åt dem, varnat dem för att det skulle bli svårt. Att det fanns en anledning till att han inte viljat prata om det eller haft svårt för att träffa människor igen. Det skulle finnas bilder, videoband och vittnesmål som kunde vrida om magarna på många. Men nu var det slut på hemlighetsmakeriet.

Väskan var packad och i morgon blev de upphämtade och körda till flygplatsen vid sex på morgonen. Det var sista steget på förvandlingen och det skulle bli ett tufft steg att ta. I morgon tog han, Tom, Georg, Gustav, mamma och Gordon flyget ned till Israel igen för att närvara vid rättegången mot männen som kidnappat honom. Men det var inte männen han var rädd för, de farligaste var redan döda. Nej, det var att möta henne igen. Det fanns tusen frågor han ville fråga henne om och så många svar han kände att han förtjänade. Känslan av att få ha henne nära igen och inte behöva känna sig ensam längre. Det fanns alltid ett val att inte träffa henne. De behövde inte vara med på den andres vittnesmål och trots att de skulle bo på samma hotell var det inga problem att undvika att de skulle stöta på varandra. Det fanns alltid ett val och en utväg. Ena halvan skrek efter henne, saknade henne och var övertygad om att hon saknade honom med. Men den andra halvan dunkade innanför skallbenet och påminde honom om att hon faktiskt lämnade honom. Han hade hört hur hennes flickvän hade spytt galla över dem på TVn och det hade känts. Inte bara det att hon tyckte att han var en plåga för dem, åxå det att hon aldrig berättat att hon hade en flickvän. Det fick honom att undra hur mycket mer det var hon inte berättat? Om hon var att lita på eller om skulle kunna sälja deras historia?

Men trots alla tvivel och besvikelser värkte det efter henne och hennes lugn. Han ville ha henne tillbaka. Det spelade ingen roll hur mycket han försökte tränga undan henne och försöka ersätta henne med Tom, hon fanns alltid där i bakgrunden. Annie hade blivit en del utav honom och även om han inte fick, hoppades han att hon skulle komma tillbaka efter den här veckan. Att hon skulle följa med honom hem till Hamburg och de skulle bli som den familj de alltid pratat om. Han hoppades, ville och önskade...men försökte sitt innersta att inte göra det!

Annie

Tanken var att det skulle komma små ringar som lugnt suddades ut men allt som kom ut var stötvisa puffar av grå rök som spreds över hela rummet. Istället för att vila tungan mot tänderna försökte hon placera den i mitten av munnen så att röken kunde formas runt den och bilda en rund ring. Hon drog ned röken djupt i lungorna men även denna gång var det bara ett stort rökmolm som kom ut. På filmer såg det ju så enkelt ut? I ett sista försök drog hon in så mycket rök hon kunde innan glöden nådde ned till filtret på cigaretten, men det slutade med en hostattack och ett ännu större rökmoln vars lukt skulle sätta sig i varenda möbel. Det var tredje cigaretten nu på mindre än en halvtimme och askfatet fylldes på allt fortare. På soffbordet låg det aska överallt och runda ringar blänkte efter glasen som stått där. Persiennerna hade varit fördragna sedan nästan en vecka tillbaka och det såg riktigt hemskt ut. Vardagsrummet hade blivit hennes fort och ingen annan förutom Annie och katten Emil hade vistats där. Emil brukade bli utsläppt när Elin var hemma men själv hade hon inte kännt frisk luft sedan journalisterna attackerade deras hem och förstörde allt. Hon kunde fortfarande höra hur de smög omkring där ute och hoppades på napp så de fick nåt smaskigt att skriva om i sin tidning. Tänk att hon kunde vara så intressant att läsa om? Att människor i hela världen väntade på en kommentar från lilla Annie? Varje gång Elin kom hem eller gick iväg till jobbet blev det liv på gamarna, hon hade dock lärt sig nu att inte kommentera något utan bara gå till bilen. De hade båda trott att det skulle lugna ned sig med tiden men det blev bara värre. Särskillt inför vad som skulle ta plats den närmsta veckan.

Borta i hörnet stod den svarta väskan och väntade. Hon hade placerat den där med flit bakom den stora växten så den inte skulle synas, för varje gång hon såg den gick det rysningar längst ryggraden. Det var samma svarta väska hon hade lämnat på hotellrummet i Jerusalem kvällen hon försvann. Samma väska som stått och spökat i garderoben ända tills för tre dagar sedan. När hon först fick reda på datumet hade hon bett Elin om att köpa en ny väska men hon hade bara dumförklarat henne och kommenterat att deras ekonomiska situation inte var den bästa för tillfället. Det borde hon ha räknat ut att Elin inte skulle förstå men det värsta var att hon inte ens försökte förstå. Det hade varit många sådana situationer sista tiden. Tillfällen då hon behövde någon som kunde se förbi allt och försöka förstå henne och hennes kanske något udda behov. Behovet av att tugga varje tugge en extra gång för att försöka få ut så mycket näring som möjligt. Att sitta en timme i tvättrummet bara för att lukta på den nytvättade kläderna som hängde på tunna linor i taket. Eller att se till att varje liten ljuskälla var släckt innan hon kunde sova, för det var så det hade varit hela tiden.

Elin hade fortfarande inte insett vad som egentligen hade hänt och hon envisades fortfarande med att allt skulle återgå till det normala när som helst. De behövde bara vänta ut allt och försöka ignorera allt strunt folk skrev om dem. I början hade de löst allt med att skrika på varandra och på sätt berättat vad de kände för varandra eftersom de inte kunde prata på ett normalt sätt. Nu undvek de varandra helt enkelt. Elin kunde sova borta en del nätter och lika mycket som det var avslappnande var det frustrerande. Vissa dagar klättrade hon på väggarna i det lilla huset och kände sig mer och mer instängd. Inget solljus bjöds in på grund av journalisterna utanför och ingen kunde prata med henne eller ge henne närhet. Försökte hon titta på TV dök han alltid upp, satt hon stilla i soffan vandrade snart tankarna bort till honom och försökte hon sova hemsöktes hon alltid av männen. Hur hon än betedde sig kunde hon inte få ro och känslan av att fortfarande vara kidnappad växte.

Hon hoppade till när mobilen brevid henne durrade till på soffan och började blinka. Klockan var halvfyra på morgonen och det var dags att röra på sig. Hon hade fruktat för den här stunden ända sen hon vaknade igår morse. På ett sätt såg hon fram emot det och att kanske få ett avslut på det. Men när den här veckan var över var det verkligen över. Då hade hon inte längre något att skylla på eller luta sig tillbaka mot. Ville hon verkligen att det skulle ta slut? När hon suttit där helt ensam i mörkret och räknat ned timmarna hade hon spelat upp de senaste månaderna för sig själv igen. Första gången hon träffade honom, hur han hade tagit hand om henne från första början. Sättet de brytt sig om varandra och skyddat varandra, hållt om varandra om nätterna och torkat varandras tårar. Även om det hade varit den svåraste perioden i hennes liv var hon evigt tacksam över att fått chansen att träffa en sådan vacker människa. Han hade varit hennes allt och på något sätt var han det fortfarande. Allt som hände nu, hände på grund av honom. Alla bråk mellan henne och Elin var grundat på honom. Orsaken till varför hon inte kunde visa sig ute längre var honom. Han var orsaken till att hon inte kunde leva normalt längre. Men trots allt som vissa skulle anse att han hade förstört, kunde hon inte annat än vara tacksam över att han funnits där. Svart på vitt, han var den enda orsaken till att hon fortfarande var här.

Nu var det snart över. Snart skulle de träffas igen och tanken skrämde henne. Att vistas i samma rum, se hans vackra uppenbarelse och få allt aktiverat igen. Hon hade jobbat så hårt på att försöka gömma honom för sig själv och snart skulle allt det vara förgäves. Det skulle bli kaos inom henne och det skulle göra ont. Hon längtade något fruktansvärt efter honom och hon visste att första reaktionen skulle vara att vilja springa rakt in i hans famn och hoppas på tryggheten han kunde ge henne. Men det fick inte hända. För efter den här veckan var det över, då skulle han ut ur hennes liv en gång för alla. Inte för att hon ville, men för att hon kände att hon måste. Det existerade inget liv för dem båda tillsammans. Det hade hon insett nu. Hon klarade knappt av att leva det livet hon levde nu och att då försöka leva med pressen som skulle skapas med deras liv var otänkbart. Det var ett ont måste.

Dörren låstet upp och fyra svartklädda män kom in i hallen. Alla var stora och bredaxlade och hade varsin öronsnäcka i vänstra örat. Hennes livvakter. De tog hennes svarta väska och hon begav jag sig mot flygplatsen med Elin för att få hela sitt liv uppslitet ännu en gång...

Bill

Han satte ned foten på gruset och försökte lite diskret känna efter om det kändes som vanligt. Om vibrationerna som gick upp genom sulan kunde kännas igen av minnet. Från lädersätet han satt på i baksätet av bilen kunde han se hur det lyste i de stora fönstren. De doldes delvis av de stora barrväxterna utanför men den varma känslan lyckades hitta honom bakom alla grenar. Av alla tusentals timmar de spenderat på sin turnebuss eller i bilar på väg till flygplatser, hade väldigt många timmar gått åt till att fantisera om värmen som fanns bakom varje fönster i varje hus de passerade. Det hade varit hans favoritsyssla när han inte kunnat sova. Att sitta längst fram i bussen med alla lysen släckta och en filt, lyssna på de andras sömn och drömmande studera den andra världen. Ibland satte Tom med honom och lät fingrarna stilla röra sig över strängarna på gitarren i bakgrunden. Han hade sett hela familjer samlade runt matbordet,skrattandes och disskuterande om dagens händelser. Mysiga hemmakvällar i soffan framför TVn med ända ljus. Människor ute på en sista kvällspromenad med sin hund, lysen som släcktes när barnen skulle gå och lägga sig och bäddas ned under täcket. Tidigt på morgonen, när han suttit med kaffekoppen vilandes på de uppdragna knäna hade han sett hundratals pappor på väg ut i morgonrocken för att hämta tidningen, huttrandes av den kyliga morgonluften och gnuggat sömnen ur ögonen. Längst vägen hade de åkt förbi mammor som följde sina barn till skolan med sina små ryggsäckar, hårt hållandes i handen vid rödljuset. Från den lilla soffan i turnebussen hade han sett många liv passera utan att någon utav dem visste det. Det var så svårt att förställa sig att det faktiskt fanns människor som levde och kände precis som honom. Att människorna bakom fönstren faktiskt hade en egen värld och antagligen tänkte precis samma sak om honom.

Han sparkade bort några utav stenarna som låg framför honom med ena foten. Bakom dessa stora fönster visste han vad som levde. Två gånger hade han sett deras huvuden skymta förbi när de gick mot köket, förbi den lilla byrån och vasen med de gröna dekorationsbladen. Antagligen för att hämta något i kylskåpet det glömt ställa fram på bordet. Det kändes som en evighet sedan han var här. Han hade gjort samma sak på vägen dit, glömt bort sig i världarna som utspelades i de små tegelhusen, fantiserat om dockorna som levde där inne.Föreställt sig dofterna. Han kom på sig själv med att sakna sin gamla värld. Kläderna som alltid låg trappen och som mamma alltid fick lägga in i vårat rum när hon tröttnat på att vi inte lyssnade och nästan snubblat över dem. Den där fula gullrankan som hängde längst hela gardinstången i vardagsrummet och bara blev längre och längre. Han saknade att sitta på stolen mittemot sin bror och styvpappa på altanen och sjunga till deras gitarrer tills solen gick upp på sommaren. Ibland saknade han det något så fruktansvärt. Känslan av att bara få vara. Gå runt i huset och trippa med fingertopparna längst fönsterbrädan i väntan på att Tom skulle vakna så de kunde ta cyklarna och hitta på äventyr. Men han visste att det var just därför han hade kämpat så hårt med att komma därifrån, för att inte bara vara. Nej, den världen var endast något han kunde tänka tillbaka på och le åt nu. Den var inte tillgänglig längre för honom och skulle kanske aldrig bli det igen. Livet han levde nu var mer overkligt än verkligt. Han kunde inte cykla längre och den där fula gullrankan hade till slut brutits av i flytten. Tanken fick honom att huttra till. Skulle han tvingas leva hela sitt liv bakom likadana murar som omringade det här vita huset? Han var ju bara tjugo år gammal...

En cigarett sträcktes fram mot honom och han tog den ur Toms hand. Hans bror tittade ned på honom där han satt och rynkade frågande på pannan.
- Hur mår du?
Han hade suttit där på sätet med båda fötterna på gruset ett tag nu under tiden som alla tankar och minnen fladdrat förbi honom. En suck lämnade hans kropp och han bet tag i en liten skinbit som satt löst på hans underläpp. Han var trött. Det enda han sett av livet sedan han kom tillbaka till Tyskland var det som visades genom TV rutan. Inte en enda gång hade han lämnat väggarna som utgjorde deras lägenhet. Han hade inte ens öppnat balkongdörren. De senaste dygnet hade så mycket ändrats i hans gömställe. Fansen hade fått träffa sin Bill idag, känt hans närvaro och till och med bjudits på ett leende. Han hade gjort sig tillgänglig igen. Han gjorde ett försök att ställa sig upp och förvånades över hur stadigt han kunde stå. Ett tag var han inte ens varit säker på om han skulle kunna resa sig överhuvudtaget. Fötterna kändes som stora stenar som släpades runt och som i vilken sekund skulle kunna fälla honom. Men Tom stod där för att fånga upp honom om olyckan skulle vara framme, som alltid. Han växte i Bills ögon varje dag som han fanns där vid hans sida. Tillsammans lutade de sig mot bilen och tog ett bloss av cigaretten som snart var nere på sin sista centimeter. Framför dem låg huset deras mamma och styvpappa flyttat in i för ett år sedan. Ett stort vitt hus omringat av en hög mur i utkanten av Hamburg. Det lilla huset de bott i tidigare var inget alternativ längre med alla fans och fotografer som smög omkring. De två bröderna hade disskuterat det ett bra tag innan de till slut bestämde sig för att tillsammans köpa det här huset åt dem. Här kunde de få vara ifred och kunna leva någorlunda normalt.

- Saknar du någonsin det gamla huset?
Han fimpade cigaretten mot ena skosulan och tog av sig de mörka solglasögonen. Tom nickade tyst brevid honom och drog ett sista halsbloss.
- Nej, sa han efter en stund och blåste ut röken.
- Huset saknar jag inte, det är livet jag kan sakna. Även han fimpade cigaretten mot skosulan och rättade till mössan som åkt för långt ned över ögonen. Båda visste vad som pågick inom deras tankar och minnen. Vilka bilder som spelades upp och båda brödernas mungipor drog upp när de kom ihåg all galenskap.
- Jag vill inte sälja det huset. En allvarlig min hade satt sig på Bills ansikte.
- Även om vi aldrig är där vill jag ha det kvar. Han tittade på sin bror och kände hur hjärtat höll inne med ett slag.
- Det är vårat hus, våra minnen och jag vill inte att någon annan ska få chansen att ta över allt det.
Det var en trygghet för honom. Ibland hände det att han tappade bort sig mitt i allt och även om han alltid lyckats hitta tillbaka, kändes det som ett måste att behålla det huset. Där fanns hela han, hela hans uppväxt och alla avtryck han och hans liv lämnat efter sig. Där fanns många dåliga minnen men även de räknades in i hans historia.

Plötsligt öppnades dörren och deras svarta katt smet ut genom dörröppningen och sprang fram emot dem. Ett huvud tittade ut och ett par stora förvånade ögon mötte dem. Han kände hur hans kropp omedvetet tryckte sig närmre bilen och luften han nyss fyllt sina lungor med vägrade släppa. Idag hade han bestämt sig för att bli tillgänglig igen. De förvånade ögonen mötte hans egna och han kunde se hur osäkerheten spelade runt dem. Personen i dörröppningen släppte taget om handtaget och lät armarna falla längst sidorna. Aldrig hade han kunnat tro att det skulle kunna kännas så spänt mellan dem. På din vänstra sidan kände han hur Tom lät sitt pekfinger greppa om hans egna fingrar och knuffade till hans axel lite lätt.
- Hej Georg! Tom gav Bill en snabb blick för att uppmuntra honom att följa efter och gick fram för att krama om den osäkra mannen i dörren. De hälsade på varandra och klappade varandra om ryggen.
- Är resten där inne eller? Georg nickade och Tom gick förbi honom in i det vita huset.

Det var ungefär tre steg mellan dem. Båda kämpade med sina tankar, vad som var rätt att göra och vad som borde undvikas. Georg var rädd för att ta i Bill. Han såg så skör ut där han stod lutad mot bilen med ena handen hårt hållandes om armbågen och blicken flackandes. Det hade gått nästan fyra månader sedan han såg honom senast. Tänk om han skulle gå sönder om han råkade kramade om honom precis så hårt han ville nu? Han kanske inte ens ville bli kramad? Bill tyckte det hela kändes olustigt. Han kände sig skamsen för att inte velat träffa dem en enda gång sedan han räddades. De var som en familj men han hade helt stängt ute dem. Tänk om Georg var besviken på honom? Tystnaden började bli jobbig och båda männen bytte besvärat foten de lade tyngden på.

Han sneglade upp mot Georg som nervöst pillade på ena nagelbandet. Han såg ut som senast, kanske lite smalare. Han var en sån härlig kille. Han fick stå ut med mycket när han och Tom satte igång att skämta om honom. Vi visste inga gränser och Georg kunde alltid ta det med en klackspark. Han var som en stor björn. Ofta spelade han med till intervjuvarens förtjusning och det hade bjudit på många skratt. Efter Tom var han nog den som stod honom närmast bland alla vänner. Att då stå här som två främlingar inför varandra verkade plötsligt så onödigt och bortkastat. Inte förrän nu insåg han hur mycket han hade saknat sin vän och även om skammen fanns där, var saknaden större. Han visste att det skulle hjälpa honom att komma tillbaka om han fick vara nära sin familj igen. Georg stoppade handen i fickan och ryckte förvånat till när han mötte Bills blick.
- Hej främling!
Han log lättat åt Bills varma röst och blåste bort en hårslinga som hängde för hans ögon.
- Hej Bill!