Annie

Hon lutade sig mot dörrkarmen och studerade de två bröderna i det mörka köket. Båda satt med ryggen vänd mot henne och tittade ut över trädgården som lystes upp av månen. Det var fullmånde inatt. Kanske därför dagen blivit som den blivit? Rymden blandade ihop allt och fick dem att känna saker vi kanske inte skulle våga leva ut andra dagar? Ibland hörde hon ett mumlande från bordet de satt vid. Hon kunde inte höra vad de pratade om, ville inte heller. Det var bara avslappnande att se dem sitta där i varandras sällskap. Hon behövde inte höra deras ord för hon visste att de två bröderna kunde utföra mirakel med varandra. De hade något som väldigt få har. Och det var vackert, så fruktansvärt vackert. Och hon var så lyckligt lottad som fått äran att se det på nära håll.

Klockan i köket hade en förmåga att ticka ett slag högre än alla andra när den slog heltimme. Tom vände sig om när klockan slog heltimme för att se vilken timme det handlade om? Hans blick fastnade på henne och hon önskade hon kunde tyda språket tvillingarna pratade. För redan innan hon hunnit reagera vände Bill på sig och tittade åt samma håll. Han hade gråtit. De stora ögonen var röda och svullna. Salivet som samlats i munnen tvingades ned och hon kände skulden byggas på. Hon ville aldrig få honom att gråta. Ville inte orsaka honom någon olycka. Det var högst tre sekunder han klarade av att se på henne innan han han sänkte blicken och hon såg hur hans käke spändes. Än hade hon själv inte gråtit, men att se honom så. Bedjande såg hon till Tom som nickade och lade handen på sin brors rygg.

- Jag går ut i trädgården ett tag.
Hon sade det mot Tom med båda visste att det var menat åt den yngre brodern. De två bröderna lämnades i köket bakom henne och hon öppnade dörren ut. Även om det var mitt i natten var luften behagligt sval. Allt glänste mystiskt i månskenet och hon gick fram till eken som växte bredvid muren. Lade armarna runt den tjocka stammen och blundade. Var det möjligt att känna hur ett träd växte? Gick det att föra över kraft från ett växande ting till ett annat? Bill gjorde det hela tiden. Gav henne extra steg hon kunde gå fram på.

Bakom sig hörde hon hur någon harklade sig. Kanske det inte gick, men bara för att vara säker tryckte hon handflatorna mot stammen ifall att. I ögonvrån syntes han, ståendes med händerna i fickorna och hakan ned mot bröstet. Inte den Bill hon var van vid att se. Hon släppte trädet och lutade ryggen mot det istället. Gav det någon minut innan hon reste sig och gick närme honom. Inte en enda gång lyfte han huvudet för att se på henne. Gnuggade tänderna mot varandra och svalde, gång på gång. Hon stannade framför honom och kände hur ont det gjorde att se honom så. Hennes modiga Bill. Mannen som räddat hennes liv, gång på gång.
-Bill...
Han skakade på huvudet och drog efter andan. Hade det inte varit för fullmånen hade hon antagligen inte sett tåren som droppade från hans ögon. Precis som allt annat glänste den till i skenet. Hon placerade handen under hans haka och lyfte upp det tunga huvudet. Tänk att varje gång de lyckats ta ett steg fram, verkade det som att det fick lov att ta två steg tillbaka. Aldrig hade hon trott att det skulle behöva vara så svårt.

- Du måste förstå, Bill..
- Nej, det är ok, Annie, jag för...
Innan han fortsatte lade hon handen för hans mun och hindrade orden från att komma. Hon ville inte att det skulle bli fel igen. Att fel ord skulle komma eller inga alls. Han kunde lika gärna säga det bara för att det inte skulle riskeras dras upp igen. Att han förstod. Hon ville vara säker på att det blev rätt den här gången. Ville inte ha fler tårar för helt fel orsaker.

De mjuka läpparna trycktes mot hennes fingrar och hon kunde inte undgå att känna hur tinglade till i hennes tår. Hon släppte hans läpppar och strök med handflatan över den släta kinden och drog håret bakom öronen. Lät fingrarna gräva in sig lite smygande genom håret och falla ned längst hans långa hals. Han blundade och hon kände hur han rös till och darrade i överkroppen. Själv passade hon på att ta in alla vackra drag som levde i hans ansikte. De mörka markerade ögonbrynen som ibland verkade leva sitt egna liv. Själv hade hon aldrig klarat av att höja på ena ögonbrynet. Den söta lilla näsan och det utmärkande födelsemärket under hans läpp. Det som han själv hatade men alla andra tyckte var supercharmigt. Hon tyckte att han borde kommit över det med alla tusentals tjejer som sprang efter honom. Diskret lutade hon sig åt sidan och ställde in skärpan på de långa ögonfransarna hon alltid varit så avundsjuk på. Undra om han skulle tillåta henne att mäta dem någon gång? De ser verkligen jättelånga ut.

När hon kommit till hans långa slanka hals och fastnat med blicken på nyckelbenen, kände hon hur hon blev iaktagen. Generat släppte hon drömmen om att få lägga kinden mot den lilla gropen som bildades på hans axel och mötte de två hasselnöts bruna ögonen. Stora djupa förvirrade ögon. Han stod en halvmeter ifrån henne och tittade ned. Såg ut att kämpa med alla känslor och rörelser. Det bandet han hade med Tom, det där tvillingbandet när dom aldrig behöver säga något för att förstå. Hon kastade ned ankaret och landade i hans synfält, försökte öppna upp sig och berätta. Tänk om hon hade haft samma förmåga som dem. Kunnat förmedla bara genom ögonkontakt.

- Plötsligt ville jag stänga in mig bakom allt igen. Plocka upp stenarna och bygga på min mur igen så den blev högre än någonsin.
Hon mätte höjden på muren som omgav den stora gården och föreställde sig hur liten den såg ut jämfört med den som hon föreställt sig skulle gömma undan henne. Ensam där uppe i Bills rum hade hon plockat upp sina kläder och börjat leta efter en väska att lägga dem i. Börjat planera hur hon skulle kunna ta sig tillbaka till Sverige och börja glömma igen. På det vita lilla bordet bredvid sängen hade hon upptäckt det som fick henne att inse att rymma inte var lösningen. Ett problem är aldrig ett problem så länge man inte har en lösning. Att rymma var ingen lösning. Och egentligen var det inget riktigt problem.

- Men jag håller inte på att bygga murar längre, jag försöker riva dom.
Hon tog hans hand och kände hur deras kallsvett blandades. Förhoppningen var att han skulle ta ett steg närmre, men han stod kvar och verkade nästan vilja skygga tillbaka. Kanske det inte bara var hon som tänkt på de där murarna?

- Förlåt för där uppe, Bill. Jag blev bara så ställd.
Hon kunde ana en liten nickning från honom och fortsatte.
- Vad du sa, jag är osäker på hur jag ska hantera det på bästa möjliga sätt?
- Kan vi inte bara försöka glömma det och låtsas som att det aldrig hände?
Han kastade ur sig orden och ryckte på axlarna. Försökte vifta bort skammen som bosatt sig i hans ögon. Hon skakade på huvudet och hans axlar verkade sjunka lägre ned än vad de egentligen borde kunna.
- Du förstår fortfarande inte.

Innanför jackan tog hon fram ett papper och höll fram mot honom. Det var en utskrift av en bild. Två unga män, hon själv och tre unga tjejer som höll om varandra. Alla log och strålade. Det var en bild från en dag de alla varit med om något stort. Bilden från idag som skulle bli det första minnet hon hade med dem och kunde rama in. Simone hade tyckt att det var en jättebra ide och det hade lika gärna kunnat vara sina söners första skolavslutning hon tagit kort på. Bill tog emot bilden och ett litet ljus kunde ses i hans bruna ögon.

-Ser du inte? Det är ju där jag hör hemma.
Där, bredvid de två bröderna var platsen hon ville leva på. Hon var inte säker men hon kunde svära på att hon hörde honom dra efter andan. Som om han inte andats sedan hon bad honom komma med ut.
- Det är här jag vill vara, här med dig och din familj.
Handen som hängde löst vid hans sida fångades upp och lindades in i hennes.
- Jag kan inte säga att jag inte älskar dig, för det gör jag. Jag vet bara inte om jag kan låta dig älska mig riktigt än. Inte på det sättet.


Den unga mannen som än så länge stålsatt sig i marken, började röra på sig och verkade leta efter ord. Började på ett, men fortsatte på ett annat och slutade innan han hunnit uttala första betoningen. Det var sött, fick henne att gripa tag i modet lättare och avslöja varför hon tvekat.
- Jag är fortfarande oskuld och jag är rädd. Livrädd.

Precis som förväntat tittade han chockat upp på henne. Han hade ju sett, hört vad de gjort. Och han hade rätt. Hon var inte en ren oskuld, de hade lyckats besudla henne. Men hon ansåg sig fortfarande som oskuld. Våldtäkt var inte sex, inte kärlek. Och hon hade aldrig älskat med en man.
- Men Elin då...och det andra?
Bill verkade nästan upprörd. Som att han för en sekund trodde att hon ljugit om allt? Hans hand tryckte om hennes utan något riktig mönster och det gjorde henne nervös. Fick henne nästan att ångra vad hon precis berättat. Snälla, låt honom förstå.
- Med Elin har jag älskat. Men aldrig med en man. Aldrig älskat utav kärlek och aldrig utan tvång.

Nu var det hennes tur att blygt titta ned i marken. Hon kunde bara föreställa sig alla tjejer han varit med eller som erbjudit sig själv för en natt. För bara en timme. Han levde i en helt annan värld än hennes. Och hon kom inte undan från att det störde henne att hans kropp blivit rörd av andras händer. Att andra fått honom att njuta och kysst hans underbara läppar. Men vad som gjorde ondare var att hur mycket hon än ville befinna sig där inne i hans famn och bli älskad, visste hon inte om hon kunde hantera det. Mannen som stod framför henne var god rakt igenom, och han skulle aldrig göra illa henne. Men männen som faktiskt gjort henne illa spökade fortfarande för henne.

- Kom här!
En varm kropp trycktes mot hennes och ett bröst fyllt med luft tömdes ovanför henne. Handen hon hållt i sin höll fortfarande om och gömdes mellan deras bröst. Fingrarna flätade runt varandra. Automatiskt letade hon sig närme hans hals och lade sig tillrätta med näsan gömd i den lilla gropen framför hans nyckelben. Han tömde sitt bröst på luft, hon fyllde på. Drog in den mysiga doften som levde på hans kropp och rös av känslan av hans varma, mjuka hud mot hennes kind. Där var hon trygg, i Bills famn.

- Jag ser hur tankarna far fram och tillbaka i ditt lilla huvud.
Han flyttade hennes hår över till ena sidan med handen och smekte lugnt hennes hud alldeles bakom örat.
- Vi är ganska lika du och jag, tänker alltid flera ton för mycket.
Han betonade ordet ton med en väldigt dramatisk röst och hon kunde inte hålla sig från att le. Vilken underbar liknelse. Här gick dom båda omkring med en hel lastbil efter sig med tankar och fick slita för att komma längre fram.
- Men du behöver inte vara rädd för dina tankar, eller känslor.

Automatiskt tryckte hon handen som befann sig mellan dem närmre hjärtat. Drog kinden längre upp mot hans hals så nästippen gömdes i hans solblekta hår. Det fanns någon kemisk reaktion inom henne som bröt ut varje gång hon kom nära honom. Varje gång hon kände att värmen mot hennes hud skulle kunna försörja henne även om hon dog, var när han befann sig alldeles brevid henne. När utrymmet mellan deras kroppar blev statisk. Det var något som bröt ut i minde explosioner runt om i hela kroppen och hon hade sina aningar om vad det var. Det var det som fick alla människor att le och lysa. Det hon hade fyllt sitt ton med och gick runt och drog på. För även om hon ville lätta på vikten hon tvingade sig själv att bära på, kändes det tryggare att låta det vara. Då visste hon i alla fall hur hon skulle hantera det.

- Jag vet precis hur du känner det, vilka rädslor som finns.
Han darrade lite på rösten och hon kände hur hans puls hade ökat i takt.
- Jag är beredd att göra vad det än krävs för att du ska vara lycklig. Vad som helst, Annie! Och jag vill inte att du ska känna dig rädd för att fråga saker eller ändra på saker. Vi finns här för varandra och jag tänker inte tvinga dig till något.
Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Ända sedan hon först träffade Bill där nere i källaren, eller nej. Ända sedan den där första bilturen när hon placerades i hans knä, har han haft förmågan att flytta henne till en plats bortom allt ont. Varje gång hon tvivlat på sig själv och om hon verkligen borde leva i den här världen, har han funnits där i bakgrunden och hjälpt henne. Ibland var det överväldigande, all kärlek han gav henne. Hon visste inte hur hon skulle kunna betala tillbaka allt det?

"Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon."

- Vi är mer lik varandra än du tror.
En lätt kyss kändes på hennes panna som höll sig kvar länge nog att göra hennes knän svaga. Länge nog för att på något konstigt sätt känna sig glad att allt hemskt faktiskt hänt. De må ha gjort ont och slitit, men att få befinna sig där hon befann sig just nu, det var värt varje vaken mardröm.

- Människor må tro att jag har levt ett rockstjärneliv innan, men den enda jag har älskat är min bror. Det har aldrig funnits någon som delat min säng innan, som fått min kropp att reagera som den gjort senaste tiden. Inte förrän nu...

Bill

Dagen hade bara rusat förbi och det kändes som att den tagit all energi med sig. Plötsligt var det mörkt ute och nästa dag stod och bankade på dörren. Bill öppnade sin egen dörr och fann lite extra energi ligga på hans säng och läsa en text han skrivit. I vanliga fall hade han bett henne att sluta och känna sig generad. Men den texten var helt på tyska och skrivet med hans slarvigaste skrivstil. Ibland var det knappt så han själv kunde läsa det och hon kunde inte tyska. Så han oroade sig inte och snart skulle hon ju ändå få höra. Istället njöt han av tanken att hon just då tittade på ord som helt och hållet var menat åt henne utan att hon hade en aning om det. Hon lade ifrån sig blocket när han kom in och tittade upp med en bekymrad min.
- Varför skriver du inte på engelska så jag förstår?

Han satte sig ned på sängen och ruffsade om hennes hår.
- Haha! Varför berättar inte du om dina planer så jag hinner förbereda mig?
Hon skakade skämtsamt på huvudet och himlade med ögonen. På sig hade hon en utav Toms gigantiska tröjor och den första känslan han fick var att han ville rulla ihop henne och krama om. Hon var inte stor från början, men i Toms tröja såg hon ut som en miniatyr.
- Tänk va tråkigt det skulle vara om jag berättade allt jag planerat för dig.
Hon putade retsamt med underläppen och han kunde inte hålla sig längre. Han lade armarna runt henne och brottade ned henne tjutandes på sängen. Hon såg alldeles för mysig ut för att inte göra det och till slut gav hon upp sitt motstånd och lade sig tillrätta på hans bröst.
- Tänk va tråkigt om jag avslöjade alla mina hemligheter och planer i förväg. Det skulle ju helt förstöra överraskningen, eller hur!
Hon fnös åt hans ord men han kunde höra nyfikenheten som lyckats slå rot inom henne.

I morse när han krånglat igenom huvudet genom tröjan trodde han aldrig att den skulle sluta som den höll på. Att sitta på sina föräldrars gräsmatta och dricka iste med sina fans. Hade någon föreslagit det för honom innan hade han antagligen skämtsamt slagit till personen på axeln och skrattat. Men det var det som var så underbart med Annie. Hon gjorde saker man aldrig tänkte på själv. Ännu en gång hade hon visat sig vara bra mycket modigare än han själv.

De hade suttit där i över två timmar. Han, Annie, Tom och de tre tjejerna. Förvånansvärt avslappnat och lugnt. De hade imponerat på honom och lyckats ge honom en helt annan bild av deras fans. Samtalsämnen som vandrat mellan matrecept till finnar och slutat i bildesigns. Han kom på sig själv ibland att glida in på mer privata samtalsämnen när plötsligt Tom diskret puttade till honom. Kanske avslöjade han lite för många hemligheter, men det hade känts skönt att få dela med sig. Och det kanske var kliche, men han litade på tjejerna. De hade gett honom en bra känsla och han valde att lita på den. Någon gång fick han ju lov att börja lita på världen igen och idag hade känts som rätt dag.

- Du vet att jag borde strypa dig för vad du gjorde idag.
Han kände hur hon chockat lyfte på huvudet och såg de smala ögonbrynen skrynkla ihop sig.
- Inser du hur rädd jag var i morse när du gjorde så där?
Hans taktik att försöka spela seriös var värdelös för att se hennes oroliga min fick hans egna min att spricka upp i ett stort fånigt leende. Så självklart började han skratta och hon slog honom lätt på bröstet.
- Du får inte skrämmas så där, Bill.
Han tog tag om den slående lilla handen och gömde i sin egen.
- Förlåt! Jag är inte det minsta arg. Jag är faktiskt riktigt glad att du tvingade ut mig. Det kändes bra, riktigt bra!

En liten del utav hans mur var nere. Han var ett steg på vägen. Ett litet steg men ändå på väg framåt. Dagen må hända hade gått väldigt fort, men han kunde knappt vänta på att nästa dag skulle börja. En ny dag med nya utmaningar. En ny dag med Annie. Med livet. Men ändå kände han på sig att nästa dag kunde innehålla saker han inte var redo för. Saker som skrämde honom och som Annie inte kunde skydda honom från.

- Du vet att du betyder allt för mig, eller hur?
Hon tittade upp och blickade förbi hans hand som halvt dolde hennes ansikte. Meningen var att bara stryka hennes kind, få huden att kittlas så där avslappnande så kroppen rös av välbehag som hans mamma brukade göra när de var små. Men kanske hade han medvetet försökt dölja en del av hennes ansikte. Tankarna hade funnits där ända sedan igår när lampan släcktes och han visste att han skulle få lov att berätta. Kanske hade han instinktivt gömt den del utav henne som kunde avslöja eventuellt obehag. Som kunde få honom att ångra att han ens försökt berätta. Nu kunde han endast se hennes ögonfransar som nyfiket tittade fram under hans fingrar.

Kanske hade hon redan nickat eller mumlat ett svar, han var inte säker? Det kändes som att gångerna han blinkade missade han flera minuter av tid i mörker. Han var bara så osäker på hur han skulle lägga upp allt utan att det blev fel. Så det kan hända att han blundade och lät ögonlocken vila kvar någon sekund längre än vanligtvis.
- Jag vill vara ärlig mot dig.
Rösten stockade sig i hans hals och hon kunde tydligt märka av hans nervositet. Hennes ben skiftade i position och hon rättade till den ena armen.
- Och mot mig själv.

Sedan de första dagarna med henne, visste han att hon skulle ha en betydande plats i hans liv. Det hade varit så självklart att han inte ens lagt ned någon extra tid på att försöka analysera varför? Det hade bara känts så. Med tiden ändrades inriktningen från vän till syster. Hon visste så mycket om honom som ingen annan gjorde. Det kändes naturligt att hon skulle fortsätta finnas vid hans sida med förtroendet hon gett honom. Vackrare vänner var sällsynta. Dagen han äntligen fick hämta hem henne var bland den stoltaste i hans liv. Det hade känts som att han skakat hand med ett krig och beslutat om fred. Han hade fått tillbaka biten som saknades i livet.

Den lilla hårslinga som slitit sig loss från resten av hennes svarta trassel till hår hade lagt sig alldeles framför hans näsa och lockade med underbar doft av vanilj. Hur länge det legat och tryckt inom honom kunde han inte svara på. Han kunde inte urskilja vart linjen börjat svänga? Men att se in i hennes ögon var inte det samma som tidigare. Den varma känslan som sköljde över honom innan höll nu på att helt ta över hans utrymme för syre. Gjorde honom vimmelkantig och förvirrad. Syrebrist. Hon var det vackraste han sett. Och sköraste. Inte ens de mörka hårstråna behandlades utan varsamhet och respekt. Därför var det extra svårt att hantera. Han ville inte ha sönder något. Allt det han hade, ville han fortsätta ha i sin famn. Men om han inte försökte berätta för henne var han rädd att han själv skulle gå sönder.

- Senaste dagarna har det hänt något. Förändrats.
Hon bytte position för benen igen och verkade vilja sätta sig upp. Gjorde hon sig beredd på att springa igen? Det var det han var mest rädd för, att han skulle skrämma iväg henne. Nu hade hon kommit så långt att hon börjat acceptera hans liv, men hur mycket skulle hon klara av? Det kändes som att deras liv hade en vana att ta väldigt snäva svängar och nån gång måste det ju finnas en gräns för hur mycket man klarar av. Han visste mycket väl att han balanserade på en väldigt tunn linje. Men sträckte han ut armarna var han säker på att han skulle klara av att hålla den.

- Annie...
Hon tog stöd med armen och satte sig upp. Samma sak gjorde han. Tog stöd med armen och satte sig i skräddarställning. Tog stöd i hennes vackra blå ögon som så många gånger skänkt honom trygghet. Letade efter den där känslan igen ihopp om att lyckas lugna ned allt det som rusade runt inom honom. Förgäves. Den vackra skapelsen framför honom sträckte ut armen och rörde vid hans hand. Tog hans hand i hennes och flyttade lite närmre. För honom började plötsligt allt skaka. Att sjunga för tusentals skrikande tjejer var alltid nervöst. Men att själv vara den som ville skrika och slänga sig runt halsen på människan man drömde om var en helt annan sak.

- Det är något jag måste berätta.
Samtidigt som hon rörde sina fingrar alla små millimetrar skapades jordbävningar inom honom. Som att få en inre orgasm varje gång. Det var skönt, gudomligt befriande att få känna hennes fingertoppar som smekte hans skinn. Tänk om samma sak fick fortsätta tills de var gamla och gråhåriga. Han tittade in i hennes ögon som lugnt tittade tillbaka. Alltid så lugna. Tänk att det tog nästan en vecka innan han fick se deras verkliga utseende när de träffades för all svullnad slagen hade orsakat. Minnesbilderna sprang förbi framför honom och han insåg att han fastnat i hennes blick. Men hon sade ingenting. Anmärkte inte att han stirrade och ifrågasatte inte. Hon visste att han ville säga något, att han behövde tid att få fram orden.

- Jag älskar dig, Annie!
Han kunde höra hur hon svalde. Han såg hur hon blinkade med ögonen fler gången än tidigare. Han vände ned blicken och försökte fokusera på hennes hand istället och be till gudarna att den stannade kvar runt hans egna hand.
- På senare tiden mer och mer. Mer och på ett annat sätt.
Nu hörde han även hur han själv svalde. Han lade andra handen över hennes som för att visa henne att hon inte behövde släppa. Att han fanns där och att det inte var farligt.
- Och jag vill vara ärlig mot dig. Du förtjänar inget annat än ärlighet, Annie.

Hade någon erbjudit honom en dörr, en dörr som kunde leda precis vart som helst. Till Antarktis, den ryska stäppen eller mitten av Sahara öknen, hade han klivit igenom dörrkarmen på en gång, utan att tveka. En minut hade passerat utan att någon sagt ett ljud. En minut som för dem båda antagligen kändes mer som femton minuter. I ren panik gick han igenom hela sitt ordförråd för att försöka komma på något att säga. Men vad han än kom på, kändes det fel. Att bara byta samtalsämne var fegt. Att inte säga något alls var inte rätt. Att Annie inte sa något skrämde honom.

- Snälla säg något.
Han hade inte räknat med att rösten skulle brytas och låta så osäker. Men han klarade knappt av att få fram orden. Visste nästan inte längre hur man gjorde för att andas ordentligt? Ännu en minut gick och han tvingade sig själv att vända upp blicken igen mot henne. Hon såg helt frånvarande ut. Vad hade han gjort? Det började krampa i bröstet på honom och bränna.
- Jag vet inte vad jag ska säga, Bill?
Hon viskade fram det. Vissa människor hade säkert inte ens hört det om de suttit på samma plats som Bill. Men i hans öron lät det som sirener som skrek honom döv. Nu hade han förstört allt.

- Förlåt, Annie!
Han kysste hennes hand och reste sig upp från sängen. Kanske kunde de glömma allt och gå vidare. Kanske om de sov i separata rum och försökte låtsas som om inget hade hänt. Kanske skulle det gå att reparera det han gjort då? Hon var skör, det visste han om. Varför kunde han inte ha lugnat ned sig och hållit käften? Han stannade i dörröppningen och vände sig om mot henne. Fortfarande stirrandes lång bort på en punkt som byggt in sig själv i madrassen. Fortfarande lika frånvarande. Fortfarande lika vacker.

Han kunde svära på att de lösa bitarna inom honom skramlade till när han gick nedför trappen. Han ville inte tänka på vad Annie gjorde just det ögonblicket med det var det enda han kunde tänka på. Planerade hon att ge sig av igen, var hon arg, besviken? Han var låst. Det lyste i köket och när han ställde sig i dörröppningen kunde han se ryggtavlan av sin bror som satt på en stol vid bordet. Han visste att Tom hade känt honom. Inte ett ljud hade han gjort, inget som avslöjade att han var där. Ändå såg han sin bror titta över axeln samma sekund han satte ned foten på dörrgaveln. Han visste att så fort Tom reste sig upp och tog det första steget mot honom skulle det brista. Han visste att han skulle börja gråta, att Tom skulle skynda på stegen, dra in honom i sin famn och trösta. Han visste att han skulle bli smekt över ryggen, bli ledd till bordet där de skulle sitta och titta ut genom fönstret tills han kände för att säga något. Han visste att Tom visste att han visste. Så var det alltid. I deras fall var ord överflödiga. Tom hade antagligen vetat om vad som skulle hända innan han själv ens visste om det.

Tom reste sig upp, lade huvudet på sned och log lite snett. Han blev alltid så varm om hjärtat när han såg sin lillebror ledsen och han visste att han skulle få äran att trösta. Det fick honom att känna sig speciell och utvald. Han såg på Bills ögon att det skulle brista när som helst. De glittrade och blänkte och läppen gjorde sitt bästa för att inte darra. Varför Bill var ledsen visste han redan. Han hade sett blickarna han gett Annie och han hade förstått redan från början att deras band var något alldeles extra. Men han visste åxå att deras situation var långt ifrån lätt och att det med största sannolikhet skulle dyka upp problem. Men han skulle låta Bill berätta när han kände sig redo. Just nu behövde Bill bara släppa ut allt och få en kram.

De tittade båda på varandra och gav en förvarning.
Tom tog det där steget fram mot sin bror och automatiskt gav kroppen klartecken åt Bill att låta tårarna arbeta. De visste...

Bill

Han vaknade av att madrassen sjönk ned och tvingade hans kropp åt sidan så ena axeln slog i något mjukt. Genom de smala springorna hans ögon lyckades åstadkomma gick det att urskilja en gestalt, sittandes på sängen i huvudhöjd med honom. En hand sträcktes fram och lyfte upp en hårslinga som retade hans öga. Bilden blev något klarare och hennes konturer syntes i morgonljuset. Stilla log han för sig själv och sträckte ut överkroppen. Att hundra år sömn passerat kändes inte som en omöjlighet och han sjönk om möjligt ännu djupare in i madrassen. Varje centimeter utav hans kropp var utvilad och redo att börja leva igen.

- Det är dags för dig att gå upp nu sömntuta.
Han rynkade pannan och suckade. Kunde de inte ligga kvar i sängen och linda lakanet runt benen några timmar till och skjuta undan världen lite. Hon ruffsade om håret på hans huvud och drog retsamt av honom täcket. Ett ynkligt försök att hålla kvar täcket misslyckades och han satte sig upp i sängen. Sneglade bort mot klockradion som stod på det vita bordet bredvid sängen och satte andan i halsen.
- Klockan är inte ens nio, hur kan du ha fått för sig att det är dags att gå upp?
Förvirrat tittade han upp på henne och skakade på huvudet?
- Vi kan sova i minst tre timmar till?

Förvisso hade han inte sovit så bra som han gjort natten innan på över ett halvår, men vissa saker gjorde man bara inte om man inte fick lov. Hon skrattade åt hans förtvivlade läte och slängde en tröja på honom.
- Sova kan du göra när du är gammal.
Han kravlade sig igenom hålet menat för hans huvud och tog upp mjukisbyxorna från golvet. För varje rörelse hördes ett muttrande från honom att om han inte fick sin sömn skulle han bli gammal innan han var trettio och se ut som tio år äldre. När alla klädesplagg var på och håret lagt i ordning ställde han sig framför sängen och ryckte på axlarna.
- Och nu då?
Hon tog ett steg fram och fångade upp hans hand.
- Nu har vi ett uppdrag att genomföra.

Han kunde inte avgöra vad det var som försegick inom hennes huvud men något var på gång och han kände hur nervositeten kom närmre. Vad krävde att de gick upp så tidigt? Innan han hunnit fråga henne hade hon lett ut honom till trappen där Tom stod lutad mot väggen och såg ut att vänta på dem. Nu gick det inte att hålla tillbaka allt nervöst längre. Blicken Tom hade i ögonen gjorde honom orolig. Det var något som inte hade sagts än. Någon hade glömts att berätta för honom, för Tom visste helt uppenbart något som bekymrade honom. Han kunde se hur musklerna spelade i hans brors käke och spände sig. De passerade varandra och Tom följde efter ned i trappen och ut i trädgården.

Vid den lilla rosenbusken stannade Annie till och vände sig emot honom. Nu kunde han även se spår av nervositet i hennes ansikte. Hon klarade inte riktigt av att hålla fast blicken i hans. Var hon rädd?
- Vad är det som vi håller på med egentligen?
Tom verkade upptagen med något som fanns på andra sidan huset för han var helt frånvarande. Annie verkade smaka på orden hon försökte säga. Smaka om det verkligen var rätt ord. Plötsligt hör han hur några skrattar bakom hörnet. Det är fler än en, kanske tre olika röster. Kvinnliga röster. Vad han visste väntade dom inget besök. Ingen hade sagt något om det.
- Annie...?

- Bill...
Hon tog båda hans händer och tryckte dem mot sitt bröst.Tom sparkade på en sten som låg i vägen så det studsade mot väggen och började leta efter nästa sten. På andra sidan hördes ännu mer skratt. Annie fuktade läpparna och smakade på orden igen. Vad är det dom har gjort? Varför trippade de båda omkring på tå?

- Bill, jag vet att du har haft en jobbig tid och att du har dina demoner.
Förvirrat försökte han lokalisera vart hon befann sig och vart hon var på väg. De hade alla sina demoner, hon och han själv utan tvekan.
- Men jag insåg idag att jag är alldeles för långt ifrån för att kunna leva. Jag har blivit alldeles för bekväm bakom mina murar och jag är ganska säker på att även du är i samma sits. Tom med.

Han tittade sig omkring. Åt varje håll en ny mur. Det stämde att han var omgiven av murar. Fysiska murar, byggda av sten och stål. Livvakter och mörktonade bilrutor. Han fick lov. Men åxå mentala murar. Höga och omgivna av taggiga tankar och rädslor. Men om han var för bekväm? Nej, det var en skyddsinstinkt helt enkelt. Inget konstigt med det. Särskillt inte efter vad som hade hänt.

- Tom berättade att du inte ens varit utanför det här huset eller er lägenhet. Att du stängt in dig?
Han var precis på väg att protestera och sökte naturligt skydd från sin tvillingbror som konstigt nog inte ens tittade på honom. Istället verkade han fortfarande leta efter den där stenen som var i vägen så han kunde sparka bort den. Han hade inte stängt in sig, bara vidtagit nödvändiga åtgärder. Och vad då stängt in sig? Han hade visst varit utanför. Han hade åkt i bilen ut hit, stannat till vid en bensinmack för att tanka på vägen hit, han hade varit... Det var han säker på, klart han hade varit utanför huset. Det måste han ha varit efter all den här tiden. Eller? Han hade väldigt många murar som skyddade honom. Nog hade han varit utanför dem väl?

- Du behöver inte oroa dig Bill, du är inte ensam.
Hon drog in honom i sin famn och viskade tyst i hans öra:
- Det är dags för dig att träffa fansen igen!
Han stelnade till och nu äntligen fanns Tom där. De visste båda två varför de undvikit fansen hela den här tiden. Dom tillhörde en värld som inte var tillgänglig än. Dom tillhörde ett minne alldeles för ouppnåeligt än så länge och att träffa dem skulle endast vara en plågsam påminnelse om vad de inte kunde göra längre.

- Jag kräver inte att du gör allt på en gång, så jag hjälpte dig med en utav murarna. Nu behöver du bara jobba med din egen.
Hans hand hade blivit alldeles kallsvettig och knäna kändes mjuka och osäkra. Stegen hon tvingade honom framåt med ville han stoppa. Han ville vända om, springa upp för trappstegen och låsa in sig på rummet. Det var där han kände sig mest hemma nu. Han var inte redo. Sekunden innan han bestämt sig för att sätta ned foten och protestera kände han en bekant hand på sin rygg. Som att han visste att Bill behövde en extra push. Tom lutade pannan mot hans tinning och de stannade ett steg framför husets hörn.
- Jag vet att du klarar det här, lillebror! Jag finns bakom dig oavsett.

Han tittade skrämt fram runt hörnet och såg tre unga tjejer sitta i en ring på gräsmattan och prata med varandra. Aldrig tidigare hade ett fan varit innanför grindarna till deras hus. De såg lugna ut, men han visste att det kunde ändras på bara en sekund. Vad skulle hända då?

- Vi har redan pratat med dom och de vet vad som gäller. Det finns inga kameror och inga privata frågor får ställas. Vi ska bara hälsa på dom och kallprata lite. Ta det som det känns.
Hennes röst hade fått deras uppmärksamhet och alla tre tjejerna såg åt deras håll och vinkade. Åh, herregud! Var det verkligen dags att ta det där steget nu? Men Annie hade rätt. Det fanns inte längre något han kunde skylla på. Härifrån kunde han bara gå framåt och han hade blivit bekväm.

De tog honom i varsin hand, Tom i den vänstra och Annie i den högra och gick fram runt hörnet. En mur var nere...

Annie


På den ena sidan av sängen hade natten spenderats djupt sovandes i sömn fri från vare sig glada eller olyckliga drömmar. Där hade kroppen helt sjunkit in i en välbehövd dvala, fri från allt som kunde påverka läkningen som äntligen påbörjats. På den andra sidan sängen, oftast smygandes in på den andra kroppens utrymme med minsta medel, hade natten mestadels spenderats vaken med alla sorters drömmar och tankar. Någon timme balanserandes på madrassens kant, så långt bort det var möjligt att komma från den andra sidan utan att trilla av. Den timmen med en rivande fruktan för vad hon gett sig in på. Den andra timmen hade hon bjudit in sig själv med fingrarna lekandes med hans blonda hår och försiktigt krupit upp i hans famn utan att riskera att väcka hans lätta andetag. Varje gång hade hans arm lagt sig om hennes kropp och ett svagt leende lagt sig över de mjuka läpparna. Den timmen hade hon aldrig varit mer säker på sitt val. Men varje timme en ny känsla att bråka med och bakom gardinerna stod solen och väntade.

Tassandes på tårna gick hon nedför trappen och gnuggade gruset ur ögonen. På nedersta steget stannade hon till och spanade ut i huset om hon kunde upptäcka någon mer vaken själ. Det var alldeles tyst. Klockan i köket visade på strax efter åtta på morgonen. Det stod nog inte på förrän delar av huset skulle vakna. Hon tog ett glas juice ur kylskåpet och drack några klunkar av den kalla drycken. Nyfiket gick hon vidare mot det stora ljusa vardagsrummet. Trots all tid hon spenderat med Bill, tiden innan och efter sjukhuset. Även om han inte alltid var fysiskt närvarande levde han alltid sida vid sida med henne. Trots nätterna hon spenderat med Simone och Gordon sista dagarna på rättegången och trots att de nu välkomnat henne med öppna armar, visste hon egentligen ingenting om dem som familj. Hon hade hört historier och målat upp egna bilder. Men aldrig sett bevis på livet de delade.

Överallt, på varje liten hylla stod en ram med ett minne. Alla med lyckliga ansikten och kärlek. Det var minnen från föräldrarnas ungdom till minnen som hände för bara ett år sedan. Upplevelser på deras familjesemester, skolavslutningar och kalas. Det var minnen från Simone och Gordons bröllop, röda rosor, champagne och en brud i brudgummens famn. Men mest var det bilder av de två tvillingarna. Alla fotografier med en stolthet i blicken och ett imponerande urval av olika utseenden och priser. För varje ram verkade de växt och utvecklats. För varje ram verkade deras blick blivit ännu lite visare och deras själ ännu lite äldre. De måste vara så stolta över de två sönerna. Överallt fanns bevis på deras beundran över tvillingarnas kamp och framgång.

Hon satte sig ned i soffan och tittade överväldigat på deras liv. Det var det här hon fasat för. Att hon skulle drabbas av tveksamheten om det ens fanns plats för henne i det här livet? Allt tydde på att de var en väldigt hårt sammanshållen familj som fått stärka sina band ännu hårdare efter alla år i rampljuset och prövningarna som kom med på köpet. De hade varit med om saker de flesta aldrig ens varit i närheten av. Det hade förvisso hon med, med det slutade i att hon förlorade hela sin familj. Var hon redo att hitta en ny familj?

Ett fotografi fångade hennes uppmärksamhet längre upp på den vita bokhyllan. Hon reste sig upp och tog ned den svarta ramen. Där fanns två små bröder, blonda och båda med det där underbara leendet. Redan då log de med hela ansiktet och kisade med ögonen. Sittandes på golvet med armarna om varandra och mat runt hela munnen med varsin sked i den andra armen, kunde hon inte annat än skratta. Två små knoddar som precis börjat inse vad det faktiskt var att leva. Tänk att det är samma knodd som nu ligger där uppe i sängen och mumlar i kudden.

Visst var hon rädd för vad deras liv innebar och visst kände hon en viss ångest för framtiden. Men när hon tittade ned på fotografiet insåg hon att hon hade de bästa förutsättningar att klara sig. De två små pojkarna var, trots all stjärnglans och trots alla pengar, ändå fortfarande endast två små pojkar som log med hela ansiktet. De var fortfarande precis som alla andra och hon kände ingen ångest över att träffat dem. Det hon tyckte var jobbigt, som hon visste att alla försökte undvika så bra som möjligt, var de utanför familjen.

Gräset var forfarande blött av dagg från natten men det skulle torka upp ganska snart i solen som sken även idag. Inte ett moln på himlen. Kanske var det för tidigt för det var alldeles tyst. Försiktigt ställde hon sig framför muren och klättrade upp den stora stenen. Hårt greppandes om trädgrenarna från eken bredvid för att inte halka på den fuktiga ytan. Deras kamp för att få vara ensamma hade varit lång och påfrestande. Men hon visste att om hon någonsin skulle kunna gå vidare i sitt nya liv, fanns det ett stort steg hon behövde ta. Ett steg hon var rätt säker på att fler behövde ta. Smygandes kikade hon över muren ut på andra sidan. Ut på den andra världen de ofta försökte undvika. Morgonen var fortfarande tidig men de var där, som alltid. De svek aldrig. Nervöst började pulsen missa några slag och hon rannsakade sig själv. Gjorde hon rätt nu? Jo, det behövdes göras. Hon hade fått en vision om vad nästa minne skulle vara som ramades in.

De var tre stycken, sittandes på gräset på andra sidan gatan. De pratade och skrattade. Unga och förväntansfulla på resultaten av deras äventyr. Noggrannt tittade hon sig omkring om det fanns fler men det verkade som att de tre var de enda. Hon hoppade nedför stenen och gick fram till grinden. Men hjärtat i halsgropen och handen på handtaget öppnade hon och tog ett steg ut. Det där avgörande steget hon hoppades flera bakom henne skulle ta. Fans, kallades dom.