Rummet var inte alls stort. Det hade precis ljusnat ute och en liten lucka på hövre halvan av dörren hade öppnats. Jag hade vaknat av solen som sken ned på mitt ansikte. Jag hade legat kvar på madrassen några minuter och lyssnat efter männen. Jag vågade inte gå upp innan jag var säker på att det var på säkert avstånd. När jag inte hörde några steg längre och inga främmande röster satte jag mig på sidan av madrassen. Jag sträckte armarna över huvudet och försökte räta ut överkroppen. Hela natten hade jag hållt om henne. Tjejen brevid mig, Annie. Hon sov fortfarande, ihopkrupen i fosterställning som vanligt. Jag tog tag i filten och drog upp den över hennes axlar. Det var skönt att ha fått en röst till det förstörda ansiktet. Nu kändes hon inte så avlägsen längre. Den slagna människan framför mig var inte längre bara en okänd namnlös docka. Det var Annie.

Jag hoppas vi kan prata lite mer idag. Inatt efter att vi hade presenterat oss för varandra hade vi återgått till våra positioner och fortsatt tystnaden. Hon hade lagt sig ned med ryggen vänd mot mig och låtsats sova. Jag hade suttit lutad mot väggen och tittat på henne. Hennes lätta andning hade avslöjat henne. Jag visste att hon inte sov. Helt ärligt var jag lättad att hon vänt sig om. Hennes ansikte fick mig att känna obehag. Illa till mods. Det var en sak att iakta henne när hon sov. Men att se hennes ögon...att se de där ljusblå ögonen bakom alla blånader och svullen hud. Jag klarade inte av det. Jag klarade inte av att hon såg på mig för jag hade ingen aning om hur jag skulle bemöta henne. Vad säger man till någon man aldrig träffat som åkt på mer stryk än jag någonsin sett? Oroa dig inte, allt kommer att bli bra? Hur skulle jag kunna lova nåt sånt? Jag hade ingen som helst rätt att ge henne ett så betydande, så stort löfte, utan att känna att jag kunde hålla det. Tro mig, jag vill verkligen, men jag vågade inte. Även om vi tog oss härifrån, vad säger att hon kommer bli bra för det? Jag kunde bara fantisera om vad hon blivit utsatt för och vem vet hur djupa hennes sår är? Det jag ser är bara ytligt ont. Hennes inre smärta kommer sitta kvar länge, om inte för alltid? Hur skulle jag kunna laga det? Frågorna gnagde inom mig. Jag hoppas vi kan prata mer idag. Hoppas vi kan komma lite närmre.

Jag reste mig upp och ställde mig rakt framför dörren. Det var fortfarande kanske 2 meter fram till tröskeln men jag såg rakt ut. Utanför var det grönt. Ett stort lövträd hängde sina grenar mot huset. Solen lekte i lövverket och fick det att glittra. Bakom bredde en äng ut sig med högt frodigt gräs som ramades in av mörggröna granar. Det var verkligen vackert. Helt annorlunda än miljön vid vårt beach house. Vi måste ha åkt upp mot bergen för här var allt fortfarande grönt och levande. Inte torrt. Ute på ängen flög fjärilar i alla möjliga färger. Små färgklickar som virvlade runt. Jag kunde höra bina som flitigt surrade omkring bland blommorna. Från den ena till den andra, fullt upp med att arbeta. Ute i skogen hördes fågelkvitter och efter vidpusten följde lövens prasslande. Vindsus, lövprassel, tyst... Allt var verkligen fridfullt. Jag stod där med den värmande solen i ansiktet och försökte ta in varje liten del av det. Det påminnde om hemma. Här hade världen precis vaknat. Jag brukade aldrig vara vaken vid den här tiden på dygnet. Tänk så mycket jag missat!

Jag vände mig om och tittade in i rummet. I det vänstra bakre hörnet låg Annie och sov på madrassen. Det enda vi hade var en tunn filt. Madrassen var full av fläckar men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt saken. Man fick försöka blunda för en del saker för att inte bli knäpp. Situationen krävde att vi inte brydde oss. Golvet var ett grått betong golv och väggarna bestod av ihopmurade tegelstenar. Någon hade försökt täckt väggarna med ett vitt spackel av nåt slag men det hade fallit bort på de flesta ställen. På höger sida om dörren var toaletten, eller den trasiga toalettstolen. Det satt en liten kran i väggen och under stod en vattenfylld hink med en liten skopa i. Det var för att spola. Man fyllde bara skopan med vatten och hällde ned i toaletten. En liten uppmurad vägg skiljde toalettstolen från resten av rummet.

Jag tittade bak åt Annies håll och försäkrade mig om att hon fortfarande sov. Hon låg med ryggen till men hennes rygg höjde sig sakta upp och ned. Hon sov. Jag behövde verkligen kissa men jag ville inte att hon skulle höra mig. Bara för att vara säker tittade jag efter en gång till. Hon sov. Jag knäppte upp gylfen och släppte på trycket. Det var befriande men riktigt jobbigt. Jag hade verkligen problem med det här. Att inte kunna få vara ifred, att man skulle riskera att någon hörde eller ännu värre-kände lukten! Jag knäppte byxorna och sträckte mig motvilligt efter skopan med vatten. Kanterna var gröna av alger. Försökte vara så tyst som möjligt.

Försiktigt tittade jag fram bakom väggen. Hon sov. Jag drog en lättnadens suck och gick bort mot sängen. Försiktigt satte jag mig ned på madrassen och tog av mig skorna. Solen sken fortfarande på mitt ansikte. Jag drog en djup suck. Så det här var min nya värld? 6 X 4 steg... 6 steg i ena riktningen och 4 steg i den andra!