Imma på fönstret. Jag ser spegelbilder av människor som tittar ut genom fönstret. Människor som spännt tittar på avgångstavlan. Människor som springer för att hinna med sitt flyg. Ensamma människor som flyr, tittar ut genom de stora fönstren och hoppas att få glömma. Jag ser mig själv. Ensam på en bänk, osminkad, otvättat hår i en slarvig tofs, svarta träningskläder och stirrandes ut genom fönstret. En tom blick, studerandes planen utanför fönstret. Min flykt härifrån. Om några minuter ska jag gå planet och lämna allt bakom mig. Alla jobbiga minnen, känslor, syner...allt lämnar jag här. Nu ska jag leta nya minnen. Hitta ett nytt liv.De senaste månaderna har allt varit kaos. Panik och förtvivlan. Begravning och död. Alla mina närmaste var borta, nedgrävda i jorden. Ett halt väglag och hela min familj försvann. Några sekunder senare och några meter längre bort blev det svart, ett hål i mig. Nu har jag inget som håller mig kvar längre. Jag ska ut och resa och försöka hitta mig själv igen. Den senaste tiden har allt kretsat kring Gud och himmelen. Alla böner som har bett om hjälp och vädjan om förståelse och lindring. Finns det någon som hör bönerna? Om några timmar är jag i Israel och Jerusalem. På samma plats som Jesus befunnit sig. Om han är äkta? Där ska jag börja leta. Kanske hittar jag svar och förståelse? kanske hittar jag en balansgång mellan att vara blind eller bländad?

Jag sjunker långt ned i sätet när planet börjar rulla. Jag har fönsret alldeles bredvid mig men väljer att titta rakt fram. Jag kan inget göra nu, mitt öde ligger i någon annans händer. Jag blundar och tar ett djupt andetag när farten ökar och jag trycks bakåt mot ryggstödet. Mitt liv kan avslutas när som helst, precis som deras. Några sekunder. Marken försvinner och jag är på väg upp mot himlen, närmre er. Det känns så konstigt allt. När jag var liten trodde jag alltid att de döda flög omkring i himlen med sina stora vita fluffiga vingar. Hoppade från moln till moln. Nu sitter jag här och tittar ut bland molnen. Jag åker igenom dem och till slut ovanför dem. Ett stort vitt täcke. Inget annat. Inga änglar och inga glorior. Ingenting.

Efter några timmar landar planet i Israel och jag tar mina första steg i mitt nya liv. Luften är varm och torr när den hälsar mig välkommen utanför flygplatsen. Palmerna bredvid mig ser torra ut och gräset har en brunaktig ton. Det står taxibilar överallt och jag försöker leta reda på den taxichafför som ser mest pålitlig ut. Vid en röd bucklig taxibil står en skäggig man med en vit skjorta hängandes utanför de blå jeansen. Han ser svettig ut och han verkar peta loss mat mellan tänderna med sin nagel. Jag flyttar mig till nästa taxibil men där står samma man igen. Alla ser likadana ut och alla verkar ha något irriterande mellan tänderna. Jag bestämmer mig för en chaufför som iaf har skjortan nedstoppad i byxorna. Jag sätter mig i baksätet och visar honom lappen med adressen till mitt hotell. Jag tittar ut över landskapet som lever utanför bilrutan. Det ser skitigt ut och alla palmer är torra. Allt grönt är visset förutom det som växer framför de polerade husen. Det ser inte ut som jag föreställt mig men jag är inte besviken. Mina förhoppningar var obefintliga. Bara jag kom bort från allt det andra.

Jag ställer ned min ryggsäck på marmorgolvet och slänger av mig de svettiga kläderna. Jag vrider på kallvattnet och försöker uthärda. Ett test hur mycket jag klarar av. Vattnet kyler snabbt min nakna kropp. Strålarna river min hud när de rinner nedför min rygg. Jag klär på mig nya rena kläder och sätter mig vid ett litet bord på cafeet utanför hotellet. Jag beställer en smörgås och ett stort glas iste. I morgon ska jag åka till jerusalem och klagomuren. Jag har redan skrivit en lapp som jag ska gömma i muren. Det var det första jag gjorde när flygresan var bokad. Nu tänker jag bara sitta här och ta in alla nya intryck.

Strax innan nio på kvällen vinkade jag in en taxi utanför hotellet. En servitör på cafeet hade berättat om en mysig restaurang nere vid floden som jag skulle testa ikväll. Jag hade fått en lapp med adressen på för det var väldigt få taxichaufförer som kunde prata engelska. Jag hoppade in i den röda lilla bilen och vi började åka ut mot stora vägen. Det var en väldigt sunken taxibil och den stank rök. Vi svängde in på en mindre väg och det blev allt glesare mellan husen. Ljusen försvann bakom kullen och jag började bli rädd. Var det här verkligen rätt väg? Jag frågar chauffören om det här är vägen till floden? Han svarar på ett språk jag inte förstår och skrattar. Jag ber honom köra mig tillbaka till mitt hotell. Jag upprepar ordet hotell gång på gång. Till slut skriker jag åt honom. Han bara viftar med handen och suckar. Vad skulle jag göra? Jag kan alltid öppna bildörren och slänga mig ut men det är kolsvart ute och jag har ingen aning om vart jag är. Min puls slår allt fortare och paniken komrmer. Jag börjat slå på sätet framför och skriker.

Helt plötsligt stannar bilen och jag kastar mig ut genom dörren och börjar springa därifrån. Jag hinner ta några steg innan jag springer rakt in i bröstet på en man. Jag såg honom inte först för mörkret men han hade sett mig. Han tar tag i mina armar och börjar knuffa mig bakåt. Jag försöker slita mig loss men han är alldeles för stark och nästan dubbelt så stor som mig. Jag backar in i vad jag trodde var en vägg men det visade sig vara en mindre lastbil. Han trycker mig mot sidan av bilen och håller sig utom räckhåll för mina sparkar. Jag upptäcker 2 till män som står och tittar på. De pratar med varandra och tar varandra i hand. Taxichauffören går mot bilen och kör i väg. Jag ser baklyktorna på bilen som försvinner längre och längre bort. Jag tittar på mannen som håller i mig och männen som disskuterar med varandra. Jag försöker se mig omkring men ser ingenting. Det är bara mörkt. Jag är riktigt rädd nu. Jag har inte en chans mot dessa män och jag har ingen aning om vad de vill. Jag förstår inte vad de säger och jag har ingen aning om vart jag är. Är det här mina sista sekunder? Jag tar tag i mannens handleder och lyfter mig själv. Jag försöker få honom att tappa greppet och försöker hoppa upp och ner. Jag försöker vrida mig åt alla håll men han har mig i ett järngrepp. Jag tar i allt jag har men ingenting händer. Han rubbas inte. Jag har inga krafter kvar och paniken tar över mig helt. Jag blir hysterisk och börjar skrika i ren förtvivlan.

Snälla hjälp mig någon!

Den stora mannen skakar om mig och skriker något men jag hör inte vad. Jag blundar och skriker ännu högre. Han kastar in mig i sidan av bilen och jag tappar andan. Sekunden senare ser jag hans knytnäve och allt blir svart.

Det tunna lakanet bildade en siluett av min kropp. Jag reste lite på huvudet för att se bättre. Det var en spinkig syn, inte mycket kött på de benen. Men hellre det än att ha för mycket kött istället. Jag sträckte ut mig i sängen och spände varenda liten muskel. Jag spände den högra armen och kände på bulan. Helt OK! Jag är ingen Superman men jag duger helt klart. Jag gnuggade ögonen och viftade tårna vakna. Ett litet morgontjut fick bli starten på nya dagen. Klockan var redan 12 på förmiddagen och jag kände på mig att det skulle bli en väldigt bra dag. Jag satte på mig de svarta shortsen och satte upp håret i en tofs. Spegeln mittemot visade en blek Bill med stora ögon och ett fånigt leende. Jag öppnade balkongdörren och drog bort gardinen. En frisk bris från havet träffade mitt ansikte och jag slöt ögonen. Solen värmde mig och jag kunde höra vågorna nedanför. Det var så lugnt och stilla. Jag tog ett djupt andetag och öppnade ögonen. Perfekt!

Från min balkong ledde en trappa ned till en liten trädgård med palmer och en massa exotiska växter. Trädgårdsmästaren hade varit uppe i flera timmar redan och höll precis på att plantera någon sorts buske. Jag hade legat och lyssnat på honom när han vattnade växterna precis utanför. Han hade gått omkring och nynnat på en melodi hela morgonen. Jag gick förbi honom och hälsade. Han tittade lite blygt tillbaka och mumlade något. Jag gick vidare på den stenbelagda gången och såg att Tom och Andreas satt borta vid poolen redan. Det var en lite mindre pool men med totalt insynsskydd. Runt hela trädgården var det höga murar och palmer så fotograferna var chanslösa. Det var verkligen befriande att kunna gå omkring utan tröja och inte behöva oroa sig över morgondagens bild i tidningen som tror sig veta att jag har anorexia. Men förhoppningsvis visste dom inte ens att vi var här i Israel. Vi hade pratat om att åka tillbaka till Maldiverna igen men chansen att få vara ifred där var liten. Alla visste ju att vi ville åka dit igen. Då hade David tipsat om ett avlägset hus i Israel som ägdes av någon höjdare inom Universal som brukade låna ut det. Israel kändes som ett väldigt udda resmål för oss så nu satt vi här. I ett hus precis vid stranden och utan en massa galna fans och fotografer. Här kunde vi bara vara oss själva.

Grabbarna satt och käkade varsin smörgås och åt frukt från ett gigantiskt fruktfat med alla möjliga former och färger. Jag satte mig grensle över stolen mittemot och bjöd på mitt fånigaste leende. Båda två stannade mitt i varsin tugga och stirrade frågande på mig. Jag sa inget. Jag visste att Tom skulle komma med dräpande kommentar om bara några sekunder. Han tuggade klart och tog en klunk Cola.

-Hade jag inte vetat bättre så skulle man nästan kunna tro att du var nyknullad. Men trädgårdsmästaren ser ju inte lika glad ut som dig så jag antar att det är något annat?

Där var den, det typiska sex skämtet som Tom inte kunde hålla sig från. Ett antal sådana om dagen var självklart.

-Ha ha, roligt Tom! Nej, men känner ni det inte killar? Känner ni inte friheten som omger er? Ser ni inte mitt bleka bröst som äntligen får känna på riktig sol? Fattar ni inte hur jävla underbart det här ÄR?

Jag slängde med armarna rakt ut i luften och sträckte ut benen framför mig. Tom och Andreas brast ut i ett gapskratt och bara tittade på mig. De tyckte bara jag var fånig men jag brydde mig inte. Dom levde inte under samma press som jag. Jag fick alltid passa mig för tidningarna som tog alla chanser de fick att skriva någon lögn om mig för att kunna sälja fler lösnummer. De förstod inte hur underbart befriande det är för mig att gå utan T-shirt och få vara helt naturell.

Jag sträckte mig efter en melonskiva och frågade vad vi hade för planer för idag. Vi bestämde oss för att spendera några timmar vid poolen, spela lite bordstennis och sen ta båten ut och slappa lite när solen inte var så stark.

Jag reste mig upp och slängde mig ned i poolen. Det svalkade skönt. Jag simmade ned mot botten och tittade mig omkring. Allt såg ut att gå mycket saktare här under vattnet. Jag tog några simtag under vattnet och lät kroppen glida fram av farten från de första 2 simtagen. Jag flöt fram och lät armarna hänga efter sidan av min kropp. Sakta gled jag fram och rullade försiktigt runt min axel som sälarna brukade göra. Jag flög. Inget kunde stoppa mig när jag tyngdlöst simmade runt i vattnet och gjorde volter. Det var så fridfullt här nere under ytan. Luften började ta slut. Jag stannade upp i vattnet och samlade den allra sista luften och skrek allt vad jag kunde där under vattnet. Ett skrik av lycka. Jag ställde fötterna på poolens botten och gick upp för att ta ny luft. Jag tog ett djupt andetag och fyllde på nytt mina lungor med ren luft. Den dova tillvaron under vattnet var nu utbytt mot fågelkvitter, trädgårdsmästarens nynnade och Andreas röst. Jag vände mig mot Tom som satt borta vid bordet. Vattnet från mitt hår droppade ned i mitt ansikte. Jag drog bak håret och gnuggade bort vattnet från ögonen. Tom tittade tillbaks på mig. Han log mot mig och gjorde tummen upp. Han visste hur lycklig jag var. Jag gjorde tummen upp tillbaka mot honom och mitt hjärta bultade. Jag tittade ned i vattnet och såg min spegelbild som var helt rörig efter alla vågor. Jag plaskade till med handen över spegelbilden och skrattade. Här har jag ingen spegelbild. Jag tittade upp mot Tom igen. Han hade gått tillbaka till samtalet med Andreas. Jag tittade upp mot solen, tog ett djupt andetag och dök ned under ytan igen.

Långt borta hördes grusvägens stenar som träffade underedet på en bil. Vägen var ojämn och den bakbundna kroppen hoppade till vid varje litet gupp eller hål i vägen. Golvet i den lilla lastbilen var kallt och fuktigt och hennes tröja var nedblodad och lortig. De unga tjejen med ömma handleder försökte öppna ögonen men för varje gupp bilen körde i tappade ögonlocken styrka. Hon var inte riktigt vid medvetande och hennes ansikte gjorde grimaser som visade på smärta.

Jag hör något, jag åker. Jag känner hur min vänstra sida stöter emot något hårt och varje stöt gör ont. Min ena höft ömmar och jag upptäcker att mina handleder är bakbundna när jag försöker resa mig. Det är något strävt och stickigt som skär in i mina handleder. Det gör ont. Mina ögon e tunga och jag har huvudvärk. Jag försöker se mig omkring men jag får kämpa. Näsan bultar och gör riktigt ont. När jag försöker resa mig upp ser jag en stor mörk fläck jämnsides med mitt ansikte. Jag försöker andas genom näsan men får knappt luft. Det är täppt. Jag rullar över på rygg och försöker vakna till. Allt gör så ont. Några djupa andetag och jag sätter mig upp. All värk som tidigare satt i handleden hade nu förflyttat sig upp till huvudet.

Jag låter blicken svepa över det lilla utrymmet där jag befinner mig och inser att jag är ensam, bakbunden och slagen. Mot förarhytten finns ett litet fönster där jag ser bakhuvudet på föraren. Håret är mörkt och flottigt och jag kan skymta en tidig flint. Jag skjuter ifrån med benen och kryper in i ena hörnet av lastbilen. Försöker gömma mig. Golvet är skitigt och släpets väggar består bara av presenningar. Jag får tillbaka minnesbilderna från tidigare ikväll och rädslan växer sig allt större. Det sista jag kommer ihåg är mitt hysteriska skrikande och en nytnäve i ansiktet. Även om jag var vaken nu hade jag svårt att få ihop alla pusselbitar. Vad ville dom mig? Var jag kidnappad nu eller var hände? En kidnappad Annie genererar inte mycket pengar med tanke på att hela min familj var död. Jag mindes taxiresan ut i mörkret och den misslyckade flykten. Vad skulle hända nu? Skulle dom inse sitt misstag och släppa mig eller skulle dom bara skjuta mig på fläcken och åka tillbaka för att hämta rätt tjej?

Jag kände paniken komma tillbaka. jag var ändå i mellanöstern och där fanns det många hjärtlösa typer. Jag var ändå i Iran och där hade väl alltid varit oroligt? Det är vad jag tror iaf! Jag började fantisera om de närmaste timmarna. vad skulle? Det var fortfarande mörkt ute så vi kunde inte ha åkt så långt. Var det nu jag skulle dö? När de kom på att det tagit fel tjej, var det mina sista sekunder? Nej, det här var inte så jag skulle dö. Det här var fel. Jag brukade ofta fantisera om hur jag dö och det här hade aldrig ingått i mina planer. Jag tittade runt i den lilla lastbilen och upptäckte att presenningen hade lossnat lite i ena hörnet. Jag hasade mig dit och försökte titta ut. Tyvärr var det en massa balkar i vägen och jag kom ingenstanns. Jag försökte få tag i presenningen med tänderna men den satt för hårt. Vad skulle jag göra nu? Jag kan ju inte bara sitta här och godta att det dumma Israelerna tagit en urfattig föräldralös vilsen liten tjej. Det var mitt liv det handlade om.

I samma sekund som jag lyfte benen och var beredd att sparka sönder balkarna saktade lastbilen in. Jag kröp tillbaka in i hörnet och försökte andas. Tänk om de kommit på att de kiddnappat fel tjej? Jag försökte ta så många djupa andetag jag kunde ifall att de var mina sista. Döden hade aldrig skrämt mig förrän nu. Bilen stannar och jag hör hur en bildörr öppnas. Snabbt tittar jag upp mot det lilla fönstret och inser att föraren gått ur bilen. Jag hör steg alldeles utanför och en röst som verkar upprörd. Jag förstår inte vad han säger men han verkar upprörd. Han skriker och spottar vartannat. Jag kryper ännu närmre hörnet. Vad skulle hända nu? jag kunde inte fly längre. Bilen stod still och jag kunde inte springa så fort med bakbundna händer. Jag försökte stålsätta mig där bak i den lilla ruttna lastbilen och hoppas på det bästa. Att dom dumpade mig ute i ingenstanns och hoppas någon kom och plockade upp mig? Panik,förvirring. ångest...allt jobbigt slogs om en plats i mitt huvud just nu.

Jag hörde hur chaufförens röst kom närmre och jag såg avbildningen av hans rygg när han lutade sig mot bilen. Om jag ändå hade haft något vasst med mig. Skulle jag våga? Jag vet ju att det fanns åtminstonde 2 till männ innan jag hamnade här. Är dom åxa här eller är det bara vi 2? Långt borta hörde jag en bil komma. Bilen hade bråttom och stannade väldigt plötsligt vid oss. En bildörr öppnas och en ny röst hörs. Samma språk men jag förstår ingenting. De disskuterar livligt med varandra och efter några minuter blir det tyst. Hade de kommit på sitt misstag? Lilla panka Annie var ju inget att ha. Fotstegen närmar sig bilen och de låter väldigt bestämda. Jag kryper ännu längre in mot hörnet och jag kan höra mitt hjärta slå i panik. Kanske känner det att det är sina sista slag? Jag ser hur någon börjar prassla med presenningen vid öppningen och jag svalde hårt. Vad som än händer är jag förberedd försökte jag intala mig själv. En hand tog tag i presenningen och lät frisk luft sippra in. Det var fortfarande mörkt ute så jag kunde inte se något. jag kände hur någon kom närmre och svettlukten blev allt fränare. Plötsligt känner jag hur någon tar tag i mitt vänstra ben och börjar dra mig mot utgången. Jag tappar balansen då mina händer är bakbundna och helt plötsligt känner jag hur underlaget tar slut och jag faller fritt för en nanosekund. Nästa nanosekund träffar jag marken nedanför och tappar andan. Även utanfö bilen är det mörkt förutom de glödande cigarettstumparna männen rökte.

Jag blev liggandes på marken medan männen pratade med varandra, skrattade och sög i sig det sista nikotinet från cigaretten. Bilen som kommit och mött oss var mycket mindre. Männen stod framför och tittade på och mig lite då och då. Jag såg mannen som slagit mig ge över en bunt med pengasedlar till den som kommit efter oss. Det tog varandra i hand och vände sig mot mitt håll. Han kom närmre och tog ett stadigt tag om min arm. Än hade jag inte sett några vapen. Kanske skulle jag få leva ett tag till? Han ryckte mig till sig så vi stod ansikte mot ansikte. Han luktade riktigt illa. svett blandat med 1 veckas oborstade tänder och sprit. Jag kunde urskilja hans stirrande ögon och kände hur hans ena hand trevade sig upp längst mitt lår. Jag försökte sparka undan honom men jag hade ingenstanns att fly. Han klämde åt mitt lår innan han skrattade och tog tag i mina armar. Jag kan äntligen stå på mina egna ben. De är stela men jag försöker sakta och osynligt värma upp dem. Försöker böja dem så mycket det går utan att någon ser. Jag vill bara härifrån. men åt vilket håll?

Sekunderna senare lyfter någon upp mig och bär bort mig till den mindre bilen. Jag kan inte alls urskilja allt. Vet bara att bilen e riktigt sunkig! En annan yngre kille öppnar bakluckan och slänger ut några tomburkar. jag trodde dom skojade. Skulle jag åka i bakluckan? Nu fick det vara nog. Jag började vända mig och försöka snurra mig loss och skrika kränkande ord på svenska och engelska. Jag tog i allt vad jag kunde men han brydde sig inte. De två männen skakade hand och den lilla lastbilen försvann. Mannen som höll mig tog ett snabbt sniff, mitt emellan klyftan på mitt linne, och öppnade bakluckan. Jag hade ingenting att säga till om. Det spelade ingen roll hur mycket jag kämpade emot. Jag var inte lika stark. Med en duns slängdes jag in i skuffen och såg luckan stängas.

En lätt knackning på glasdörren och Tom steg in i rummet. Han satte sig på sängen och öppnade en öl. Jag hade precis duschat och höll på att klä på mig. Jag hade satt på mig ett par svarta baggyjeans och en mörkgrön T-shirt. Håret var fortfarande fuktigt och hade lämnat blöta fläckar på mina axlar. Vi skulle gå ned till en restaurang som låg i närheten och äta med grannarna. Vi hade träffat dem idag när vi var ute med båten och bestämt att vi skulle träffas ikväll. Jag vände mig mot Tom och frågade om jag dög? Han granskade mig uppifrån och ner och tog sig om hakan i ett försök att se allvarlig ut.

-Ja,du ser riktigt bra ut. Men sen har du faktiskt mina jeans på dig så jag kan ju inte vara helt opartisk. Men jag skulle lätt dejta dig. Sekunden efter låtsas han sätta fingrarna i halsen och hulkar.

Trots Toms ironiska beteende visste jag vad han menade. Vi hade alltid förstått varandra och det var många gånger som vi fått personer att gapa av förvåning. Vi förstod varandra utan ord eller syner. Mådde någon utav oss dåligt kunde vi bara vara nära varandra för att trösta och förstå. Ligga bredvid varandra i sängen och kolla upp i taket, bara våra armbågar som nuddade varandra. Vi var tvillingsjälar och vi var en och samma. Olika utseenden men samma hjärta. Toms smärta var min smärta och min lycka var Toms lycka. Olika men ändå samma.

Vi mötte upp Andreas nere vid porten och började gå mot det stora gula huset borta vid vägkorsningen. Det svalkade skönt från havet och luften var inte lika tung längre. Den tryckande hettan hade lugnat ned sig. Det var bara vi ute och knappt någon trafik. Endast någon enstaka bil som åkte förbi oss ibland. Vi bodde i ett ganska lugnt område och det var mest bara större villor här och alla hade ett högt staket eller en mur runt trädgåden. Det var upplyst med gatulampor hela vägen och efter bara några minuter var vi framme. Vi blev insläppta av grindvakten och strax efter kom Tracy och Peter och mötte upp oss. De var ett amerikanskt par i 30 års åldern som bodde här under sin semester. Peter var i oljebranchen och Tracy jobbade inom reklambranchen så pengar var aldrig ett problem för dem. Det såg man inte minst på deras semsterhus som var gigantiskt och med allt det senaste. Tokio Hotel har dragit in MYCKET pengar men det är något jag gärna håller tyst om. Gillar inte att skryta om miljonerna som vi faktiskt dragit in. Det är våran hemlighet. Får pressen reda på det kommer vi få ett helvete. Vi har verkligen jobbat hårt för det här och gjort oss förtjänt av varenda öre. Vår ekonomi är vår ensak men det var verkligen skönt att umgås med människor som var i samma sits.

De hade en privat kock som hade lagat jättegod mat. På bordet stod det fullt av skålar med olika maträtter i. Vi fick plocka det vi ville ha och sen åt man med ett bröd istället för bestick. Det var roligt att pröva på nåt nytt istället för all snabbmat vi alltid åt annars. Vi flyttade ut till altanen efter maten och slog oss ned i varsin fotölj. Altanen var omringad med höga palmer och vinrankor som slingrade sig längsr takbalkarna. Överallt stod eller hängde det tända lyktor i alla olika färger. Vi hade alla fått varsin blå drink och på bordet stod en bricka med olika kex och ostar. Det var så lugnt och fridfullt här. En skiva med Jack Johnson spelades inne i huset men det fanns högtalare här ute. Ute på havet kunde man skymta små båtar som låg och guppade i vågorna. Som små lyktor. Jag sträckte mig efter en vindruva som hängde från väggen. Min första egenplockade vindruva. Det var roligt att prata med nya människor som inte brydde sig om vem jag var. De hade hört namnet Tokio Hotel men det var allt. Jag kände mig säker och vågade prata om lite mer personliga saker. De hade redan ett överflöd av pengar och hade inget intresse att sälja sin historia till pressen. Vi satt uppe i flera timmar och diskuterade och drinkarna hade alltid en ny färg i ett nytt glas med en ny form. Jag trivdes.

När klockan närmade sig 4 på morgonen började jag bli trött och bestämde mig för att gå hem. Tom och Andreas ville stanna lite längre och för första gången på väldigt länge gick jag längst en allmän väg, ensam. Inga vakter och inga skivbolagsmänniskor. Det var bara jag och världen. Jag sträckte ut armarna som om jag försökte flyga och skrattade. Inga fans här. Inge skrik eller autografer. Jag stannade upp och knöt händerna bakom nacken. Ett djupt andetag och ett kvävt skrik. Hoppas ingen ser mig nu och ringer polisen. En transa som dansar runt på vägen och skriker. Så hade jag sett det. Jag lugnar ned mig lite och börjar gå mot vårat hus. Men jag går sakta, har ingen brådska. jag kortar ned stegen och försöker ta in så mycket jag kan när jag går där på vägen. I bakgrunden kan jag fortfarande höra musiken från Peter och tracys altan. jag vänder mig om och ser på alla stjärnorna ovanför havet. Det är nästan svårt att skilja dem från båtarnas lysen. De oändliga blå flyter samman och bildar något oförklarligt. Undra vad som finns där nere i djupet och där uppe i rymden? Så mycket vi inte vet. Jag förblev stillastående några minuter. Borta i mina egna tankar.

Några hundra meter fram ser jag en man komma gående. Han har bråttom. Jag börjar gå hemmåt igen och skyndar på stegen. Mannen var mörkklädd och hade dragit upp huvan över huvudet så den dolde hans ögon. jag försökte titta rakt fram och vinkla blicken ned i gatan. Jag försökte undvika ögonkontakt och verka oberörd. Det var något med honom som gjorde mig obekväm. Vi kom allt närmre varandra. Bakom mig hördes en bil och jag vände mig lite snabbt om. Det var en svart van som kom åkandes på fel sida. Den åkte väldigt nära trottoarkanten jag gick på. Var dom fulla dom som körde? Jag flyttade mig längre mot muren som löpte längst trottoaren och ökade på tempot ännu lite. Mannen som kom gåendes mot mig hade lyft blicken och även han ökat takten. Jag tittade mig omkring men det var helt öde. Alla sov så här dags. hade hoppats på någon som kunde komma till min undsättning. Om några sekunder skulle jag möta den mörkklädde mannen.

Försökte gå så nära muren som möjligt. Kändes olustigt med bilen som åkte bakom mig. Den hade saktat ned och åkte bara några meter bakom mig. Jag vände blicken bakåt och försökte se registreringskylten. Den hade ingen. Jag började bli rädd. Bilen stannade bakom mig och jag gör mig redo att börja springa. Jag hann precis vända mig om när den mötande mannen tog tag i mig. Han var större än mig och hade fått ett stadigt grepp om min överkropp. Jag försökte slita mig loss men sekunden senare har 2 män hoppas ut från bilen och hjälpte till att hålla fast mig. Jag började skrika på hjälp och försökte streta emot med benen. de försökte få in mig i vanen. Skjutdörren var öppen och alla 3 män puttade mig mot bilen. Jag hade inte en chans men jag tänkte inte ge mig så lätt. Jag hoppade upp och ner och runt och sparkade med benen och skrek för allt jag var värd. Plötsligt hör jag någon ropa bakom mig. Jag märker att de 3 männen blir chockade och stressade. De säger något och ena killen släpper taget om mig.

Dom blev rädda och tänker fly, tänkte jag. Jag försöker få en skymt av mannen som ropat bakom mig. De sliter i mig och det gör ont. Jag hinner se min räddare och försöker ro pa åt honom att ringa polisen. Han hör inte men han kommer allt närmre. jag känner rädslan försvinna lite, nu skulle allt ordna sig.

Något hårt träffar mig i bakhuvudet och jag känner benen vika sig under mig.

Mina händer hade domnat bort. Repet satt så hårt och den enda känsel jag hade var de såriga handlederna där repet skar in i huden. Det var varmt och jag kunde se genom springorna i bakluckan att solen började gå upp. Luften stod stilla i det lilla utrymmet och hela min kropp värkte. Jag låg ihopkrupen men knäna uppe vid bröstet och mina kläder var blöta av svett. Värmen och ångesten höll på att kväva mig. Jag vet inte hur länge jag legat här i bakluckan. Några gånger hade jag somnat för några minuter. jag var så trött. Så ledsen. Jag orkar inte kämpa känner jag. Allför många tårar och panikattacker. Alldeles för mycket på så kort tid. Vill bara ge upp. Snälla gör slut på det nu, fort. Jag släpper ut all min luft. Tömmer mina lungor och försöker befria själen. Jag klarar det här. Jag måste. jag försöker slappna av och fokusera. Det sista syret börjar försvinna utom räckhåll. Kan inte fokusera längre. Benen börjar krampa i panik och jag slår huvudet mot plåten. Får inte ge upp. Gång på gång, hårdare och hårdare. Jag känner mig så misslyckad. Så otillräcklig. Till slut klarar jag inte av det längre, jag måste hämta andan. Jag kommer inte härifrån. Mina lungor fylls på nytt med skitig luft och jag bryter ut i häftig gråt. varför jag? Varför...

Jag väcktes av ett starkt ljus och försökte vända ned blicken mot golvet. Jag kände frisk luft. Någon tog tag i min arm och ryckte upp mig ur bakluckan på bilen. Jag drogs ned på marken och föll ihop. Mina ben klarade inte av att hålla min vikt. De hade legat stilla för länge och var stela. Varje steg gjorde ont och mitt huvud höll på att gå i bitar. Det bultade efter all gråt och jag var öm efter smällarna jag gett mig själv. Jag låg på grusvägen och försökte öppna ögonen. Solen gjorde illa mina ögon. De 2 männen stod ba kom mig och pratade med varandra. Jag satte mig försiktigt upp och lät blicken glida över landskapet som omgav mig. Vi var mitt ute på landet, bara stora åkrar och fält. Jag såg inga hus i närheten. Det fanns bara ett litet stenhus alldeles där jag satt. Ett grått litet hus omgivet av skrot i alla dess former. Gamla bilar, däck, plåt och trasiga möbler. Allt var bara en enda röra. Skitigt och grått.

En cigarettfimp landade precis bredvid mitt lår och jag hörde steg bakom mig. Jag blundade och höll andan. Gjorde mig beredd på nästa slag. Två armar tog tag i min vänstra arm och drog upp mig på fötterna. Mina leder gjorde ont. jag var fortfarande stel. Han föste mig mot huset och gick alldeles bakom mig. Jag hörde hur den andre mannen stod kvar ute på vägen och pratade i sin mobiltelefon. Tankarna flög runt i mitt huvud nu. Skulle jag våga ta chansen och springa? Jag tittade mig runt igen. Nej, det kan jag aldrig. Bakbund na händer och vilse. Jag skulle bli kattmat. Han öppnade dörren och puttade in mig. Jag snubblade på tröskeln och föll ned på mina knän. Jag började gråta. Jag snyftade hysteriskt och bad mannen om hjälp och skrek åt honom att släppa mig. Jag ville bara hem till mamma. Hem till min familj, mitt hem och min säng. Jag ville tillbaka till mitt liv som inte fanns längre.

Han slog till mig med handflatan över huvudet och skrek åt mig. jag vet inte vad han skrek men han lät arg. Han gick förbi mig och låste upp en dörr. Han spottade och gick tillbaka för att hämta mig. Han rycker i mig och sliter. Jag hjälper inte till utan bara hänger i hans hårda tag om min arm. vad gör det för skillnad? Han slänger ned mig för trappen som dörren döljer. 5 trappsteg, hårda och kalla. Alla lämnade de ett avtryck på min kropp när jag ramlade. Jag landade på magen och slog pannan i stengolvet. Jag glömmer andas. Det gör så ont. Någon tar tag i mina handleder och drar hårt i repet. jag skriker till av smärta. Han sliter loss repet och frigör mina händer. De faller till golvet med en duns och jag drar upp dem mot mitt bröst. Jag håller hårt runt handleden för att försöka döva smärtan. Allt gör så ont.

Andreas och jag gick sakta fram över asfalten. Vi sa ingenting till varandra. Båda var trötta och hade druckit en hel del. Vi ville bara hem och sova. Bill hade gått alldeles innan oss när v insåg att vi borde göra likadant. Det var skönt att kunna gå utan någon som störde mig. Jag kunde vara privat, mig själv. Vi trodde vi skulle få se Bill men han hade väl bråttom hem. Tur att det var så nära hem.

Lite längre upp står några män i grupp och disskuterar vilt. De lät väldigt upprörda. Vi försökte uppfatta vad de sa men de talade ett helt annat språk. Det var svårt att se om de var osams eller om de bara pratade med varandra? Här i mellanöstern gör man ju saker lite annorlunda. När vi närmade oss vände sig männen mot oss och dämpade sig. Vi började bli misstänksamma och saktade ner. Skulle vi vända om och gå tillbaka eller kanske går ned mot stranden? Jag tog tag i Andreas T-shirt och drog den bakåt. Vi skulle vända och gå tillbaka. När vi vänder oss om kommer en polisbil åkandes med blåljus och sirener på. Den tvärbromsar framme vid männen och två blåklädda polismän kliver ur. Vi stannar för att se vad som händer. De pratar med varandra och pekar med armarna för att visa något. En man börjar peka mot vårat håll. Den ena utav poliserna vinkar åt oss att komma dit. Vi tittar på varandra och börjar gå. Vad hade vi att göra med det här?

Männen tittar storögt på oss och alla pratar i mun på varandra. Alla vill säga nåt och gestikulerar med sina armar. Polismannen griper in och tystar ned gruppen. Han tar ett steg fram så han står alldeles framför mig. Han frågar på lite knagglig engelska om vi känner en tjej med långt svart hår och ljus hy?

Både jag och Andreas brister ut i ett gapskratt. Klart vi gjorde det. Dom hade ju sett Bill. Vår alldeles egna transa, som vi brukade kalla honom. Han hatade det!

Männen rynkade sina pannor och tittar frågande på oss. Jag försökte förklara för dem att det var min bror, inte en tjej. De tittade fortfarande på mig med en kall blick. jag började undra vad alla gjorde där? varför stod en grupp män och polisen och undrade om min bror?

-Om du är säker på att det är din bror har vi något jobbigt att berätta. Polisen pratade väldig dålig engelska men jag fattade vinken. Brother...bad...danger...det klingande oroväckande illa.

-Vad menar du? Bill gick ju alldeles innan oss. Han är nog hemma och borstar tänderna nu. Jag kände klumpen växa i mitt bröst. Vad var det här?

-Is this your brothers? Polisen höll fram en stor guldkedja och lade den i mina händer.

Jag tappade andan. Mina fingrar höll hårt i den kalla halskedjan. Nog var det Bills alltid. Varför låg den här? Vart var Bill? Mitt hjärta skenade iväg och blicken flackade. Jag fick sätta mig ned på trottoarkanten för att inte ramla omkull. Marken under mig gungade. Polisen satte sig ned mitt emot mig och försökte ställa frågor om Bill. Jag hörde knappt. Mina tankar var på en helt annan plats. Jag hörde ingenting. I min hand låg Bills halskedja som han alltid bar. Jag flyttade den mellan mina fingrar. Jag begravde mitt ansikte i händerna och kunde känna kylan från kedjan på min panna. Vad har hänt?

Andreas står och pratar med den andra polisen och jag hör ordet Bill och kidnappning. Ett hugg rakt i hjärtat. En utav männen hade sett när Bill blev överfallen och bortförd i en stor svart van av tre män. Han hade hört Bill skrika och han hade sett hur en utav männen hade tagit upp en sten och slagit honom i huvudet med. Mitt hjärta brast När bilen flytt hade han ringt polisen och en kvart senare hade vi kommit gåendes. En kvart, 15 minuter, 900 sekunder, några hundra meter. Det var allt som hade skiljt oss åt. Några fjuttiga minuter. Nu var han borta. Jag flydde.

Jag sprang mot huset. Varje steg jag tog önskade jag var ett steg närmre Bill. Ett steg närmre att inse polisernas misstag. Bill låg ju hemma i sängen och sov. Kanske satt han på altanen och tittade ut över havet. Det måste vara ett misstag. Jag slängde upp grinden och tog 2 trappsteg i taget. Jag stannar på sista trappsteget. Min hand håller hårt om räcket. Jag ser att det är mörkt inne i Bills rum. Gardinerna är inte fördragna. Bill drog alltid för gardinerna när han skulle sova. Alltför många gånger hade vi haft fans som försökte allt för att få en skymt av oss genom fönstret. Bill ville stänga ute allt när han skulle sova. Tyngden i bröstet växte sig allt större. Jag ville gå fram och öppna hans dörr. Gå in och se honom liggandes i sängen. Kanske hade han varit för full att komma ihåg och dra för gardinerna? Jag försöker lyssna efter tecken på att han faktiskt är där inne. Snarkningar, vad som helst. Det är helt tyst. Inte ett ljud.

Jag ropar tyst efter honom...Bill. Tyst. Jag ropar igen lite högre. Tyst. Jag ropar hans namn igen men rösten bär mig inte. Tårarna rinner nedför min kind och jag sjunker ned på trappen. Jag orkar inte hålla emot längre. Jag gråter okontrolerat och slår mig själv med handflatan mot huvudet. Det gör ont men jag bryr mig inte. Den andra smärtan var större. Vart var min andra hälft? Varför gjorde dom såhär mot mig? Varför gjorde dom honom illa? Varför slog dom han? varför gick vi inte med honom? j

ag reste mig upp och ställde mig alldeles framför altandörren. jag lutade pannan mot glaset och blundade. Jag visste att när jag öppnade ögonen skulle det vara tomt. Sakta öppnade jag glasdörren och kände tystnaden slå emot mig. Inte ett ljud. Jag öppnade ögonen och hittade rummet som vi hade lämnat det tidigare idag. Mitt ölglas stod kvar på bordet och Bills blöta handduk låg på golvet framför sängen. Allt var precis som innan.

Jag satte mig i sängen och lyfte upp Bills linne som låg på kudden. Det var hans grå Ed hardy linne. Jag satte linnet under näsan och drog ett djupt andetag. Och ett till.

Andreas stod i dörröppningen och tittade plågat på Tom. Han hade stannat kvar och pratat mer med polisen innan han hade sprungit efter Tom tillbaka till huset. Han hade hört Tom innifrån Bills rum och såg nu sin bäste vän i tårar för första gången. Han satt på Bills säng och höll i ett grått linne. Han grät och svor åt sig själv. Han var nedbryten. Andreas hade fler dåliga nyheter...

Jag hade svimmat av för en kort sekund och kunde fortfarande känna smärtan i bakhuvudet. Någon hade slagit mig med något hårt och lyckats putta in mig i skåpbilen. Nu låg jag där på golvet med 3 stora män stirrandes på mig. De satt i varsitt hörn och studerade mig. Uppifrån och ned. Alla 3 hade kraftig skäggstubb och luktade verkligen illa. Deras andedräkt stank sprit och de luktade svett. Alla hade tänt varsin cigarett som de stressade sög på. De var alla andfådda. Även jag men jag försökte se lugn ut. Inombords var jag livrädd.

Mannen närmast mig började prata med mig. Han stirrade med en manisk blick på mitt ansikte och skrattade. jag såg hans missfärgade tänder och kände hans hemska andedräkt i mitt ansikte. Han fortsatte skratta och de andra följde med. Jag förstod inte vad de sa och kände mig så förlöjligad när de hånade mig. Mannen flyttade lite närmre och hasade fram på knäna. Jag slängde mig åt motsatt riktning och han stannade till. Han hånflinade åt mig. Jag andades allt häftigare och jag kände pulsen slå allt fortare. Mannen började rycka åt mitt håll. Han låtsades attackera och jag ryckte till varje gång. Varje gång flög jag in i väggen bakom mig och varje gång började han gapskratta. Han började sjunga på en låt och kröp ännu närmre mig. Jag kunde inte fly längre. Jag var inklämd i hörnet med 2 män på varje sida och han kom krypandes emot mig i mitten. De andra männen vid sidan av mig började stämma in i sången och jag kunde även höra chaufförens röst framme i förarhytten. Alla stirrade på mig med svarta ögon. Det var riktigt obehagligt och jag började skrika åt dom att sluta. Jag kröp upp så långt jag kunde i hörnet och skrek. Nu var männen framme vid mig och försökte ta tag i mina ben. Jag sparkade åt alla håll. Försökte träffa dem i ansiktet eller magen. Men de fick tag i mig. Min panik blandades med deras sång. Skräck och lek på ett trångt utrymme. Leken tog överhanden...

Alla 3 männen håller i mina armar och ben och trycker ner mig mot golvet. De sjunger fortfarande men de har svårt att hålla sig för skratt. För dem är det är bara en lek. Deras blickar är iskalla, svarta. De är oigenomtränliga. En rulle silvertejp plockas fram och mina ben tejpas ihop. Mannen sätter sig gränsle över mitt knä. Han trycker sig mot mig och jag får kväljningar av hans stank. Han börjar jucka mot min mage och tar tag i mitt hår med båda händerna. Jag kan bara skrika och hoppas någon hör. Men jag tror inte på det.

De andra männen tejpar ihop mina handleder och släpper taget om mig. Men han sitter fortfarande gränsle över mig. Han sjunger fortfarande men varje gång han trycker sitt skrev mot min mage stönar han ett högt tillgjort stön och tittar mig rakt i ögonen. Jag försöker titta bort men han tar tag i min haka och tvingar mitt ansikte till sitt. Våra näsor nuddar varandra och han andas tungt på mig. En utav de andra börjar leka med mitt hår. Han drar det mellan sina fingrar och böjer sig fram för att lukta på det. Han luktar på mig, mitt hår och till slut är han nere vid min nacke. Han följer min hals fram till nyckelbenet. jag kan inte röra mig. han håller tag i mitt hår så jag inte kan röra mig. Jag blundar hårt och försöker stänga ute allt. Han luktar inte längre. Han har börjat smaka på mig. Hans tunga följer min hals och upp längst käkbenet. Han slickar min kind. Jag gråter. Stora tårar faller nedför min kind och jag skakar. Han slickar upp mina tårar. Jag bönar och ber om att de ska sluta och låta mig vara. Jag försöker säga det snällt och lugnt. Men min röst darrar och jag kan inte hindra gråten. Jag känner mig så hjälplös och rädd. Vad var det som höll på att hända? Vad skulle det här sluta med?

De tog fram en remsa silvertejp och täckte för min mun. Nu var jag deras leksak. De kunde göra precis vad de ville. Jag var chanslös. Mannen ovanpå mig gav mig en kyss på min tejpade mun och reste sig upp. Han började knäppa upp sina byxor och de andra försökte vända mig på mage. Jag stretade emot och försökte ännu en gång sparka mig loss. Jag skrek och slängde mig runt i hela bakdelen på skåpbilen. De tog tag i mig och ruskade om mig. Visade med sitt finger att jag skulle vara tyst. Jag skrek. Jag skrek. Han slog.

Bilen stannar tvärt och chauffören hoppar bak. Han är arg och skriker åt de andra männen. Han slår dem och puttar bort dem från mig. De satte sig emot honom först men chauffören tog fram sin pistol. Han siktade på alla männen och talade lågt. De lyssnade och satte sig lugnt ned. Jag försökte tacka honom. Försökte få ögonkontakt. Han kanske var mitt enda hopp. Han kanske kunde skydda mig från de här monstren? När allt lugnat ned sig tittar han åt mitt håll. Han går fram till mig och sätter sig på huk. Jag försöker visa min ernorma tacksamhet. Han spottar och skrattar tyst. Han ger mig en örfil och går tillbaka till förarsätet.

Bilen åker vidare och alla 3 männen stirrar surt på mig. De spottar åt mitt håll. Det dröjer inte länge förrän de börjar sjunga igen. Varje ord gav mig kalla kårar längst ryggraden. Alla 3 satt de och sjöng. ibland visslade de bara. Men alla tittade de på mig. En kall hård blick.

Rummet var kallt och fuktigt. Betong golv, betong väggar, betong tak. Betong smärta.

Min T-shirt och mina piratbyxor var skitiga och svettiga. Jag var rödgråten och varje liten del i min kropp ömmade. Min näsa var täppt av torkat blod och svullnad. Mitt huvud hade stora bulor och värkte. Mina handleder var såriga och blödde. Min kropp var blå och slagen. Mitt hjärta var brustet och min vilja var strypt. Mitt jag var bortdomnat. Jag var trasig och prucken. Tappad.

Jag hade legat på golvet några minuter efter att dörren stängts. Försökt samla ihop mig och alla känslor som låg utspridda på golvet. Golvet var kallt och fuktigt. Det var mörkt i rummet förutom en naken glödlampa som hängde i taket. Ett stark gult svajande ljus som kastade ljus på de mörka hörnen i pendlande rytm. Avslöjade den dystra utsikten. Det enda som fanns i rummet var en tunn madrass med fläckar och en brun filt. En svart hink och en trasig pinnstol. Rummet var inte större än ca. 3x3 meter och helt utan fönster. Den enda ljusglimt kom från ett ventilationsgaller uppe vid taket. Rummet luktade instängt och bortglömt. En källare i ett främmande land med främmande människor och främmande känslor. Ett vilset tillstånd utan framtid.

Jag var trött och utmattad. I flera timmar hade jag varit bunden och instängd i bilar och trånga utrymmen. Jag ville sova och äta. Madrassen var fläckad av gult och brunt och luktade urin. Filten var liten och tunn. Det kändes hopplöst. Där kan jag inte sova och jag kan inte sova på golvet. Jag gick bort till andra väggen och satte mig på stolen. Drog upp mina knän och höll om dem. Jag frös. Tänderna skakade och slog emot varandra.Jag höll hårt om min kropp, förflyttade vikten. Gungade fram och tiilbaka över stolen. Förflyttade ångesten från den ena sidan till den andra. Försökte fördela smärtan.

Väggen bakom mig var full med inristningar i betongen. Ord som vädjade om hjälp. Tröst.

Jag följde orden med mitt finger. Sakta längst väggen och dess knottriga struktur. Följde varje liten spricka. Varje liten fördjupning. Mitt finger följde med orden, bokstav för bokstav.

HELP ME

PLEASE

WHY

SAVE ME

Jag var inte den första. Flera hade suttit på samma stol innan mig. Någon innan mig hade ristat in orden i väggen. Någon innan mig hade läst orden. Jag var inte först. Det var inte bara min smärta som klingade kvar i väggarna. Flera hade stampat samma fotsteg som jag gått. Var befann de sig nu? Låg de nedgrävda här i närheten? Eftersom de fortfarande vågar gömma människor här nere har de antagligen inte blivit påkommna än. Inget vet vad som pågår här nere i källaren på det grå sten huset ute i ingenstanns. Hur skulle de kunna?

Jag hörde fotsteg i trappen. En nyckel vreds om och 3 män steg in i rummet. Det var samma män som tagit mig hit. De som slagit mig och förnedrat mig. Jag dolde ansiktet i mina knän och bet ihop. Jag kände en man på varsin sida om mig. Jag hörde den tredje framför mig. De tog tag i mina armar, tvingade upp mitt huvud och öppnade mina ögon. De hade tagit på sig luvor som endast avslöjade deras munnar, de höll upp en tidning framför mitt bröst och mannen på min vänstra sida sade något. Mannen framför höll i en kamera och filmade. Han tog även ett kort med en polaroidkamera. Det hela var över på 20 sekunder men de släppte aldrig. Istället lade mannen framför mig ned kameran och tog fram en rulle silvertjep. De andra höll hårdare och jag kände hur de spände sina kroppar och förberedde sig. Jag visste vad som skulle hända. De skulle tejpa ihop mina händer och fötter. Jag orkade inte bry mig. Han gick bakom mig och lade mina handleder över varandra. Tejpade ihop dem. Jag rörde mig inte. Han böjde sig ned och tejpade ihop mina fotleder. Jag stod stilla. Han reste sig och gick runt mig. Ställde sig framför mig och tittade frågande på mig. Jag tittade tillbaka, inte en min. Han tejpade för min mun. Jag gjorde inget motstånd. Bara stod där.

Mannen på min vänstra sida lyfte upp mig och bar ut mig hängandes på mage över hans axel. Vi gick ut mot en grå bil. Han satte ned mig på marken och öppnade dörren till baksätet. Jag satte mig ned och lyfte in benen. Orkade inte göra motstånd. Det hjälpte mig ändå inte. Han satte över en svart huva över mitt huvud så jag inte såg någonting. Han stänger igen dörren. Bilen åker iväg och jag stirrar tomt in i det svarta tygett.

- Är du en känd person? Han nickade.

- Är du en tjej eller kille? Han kupade händerna framför sitt bröst och putade med läpparna.

- Ha ha, OK! Är du från USA? Nick igen.

- Är du en skådespelerska eller sångerska? Han låtsades hålla en mick framför sin mun och försökte dansa med överkroppen.

- Hm, är du cool? Han slog ut med händerna i luften och himlade med ögonen. - Det är väl klart att jag är cool, skrek han ut.

- Är du snygg? En djup suck hördes från hans mun och han gav mig en menande blick.

Dörren slogs upp med en smäll och vi flög båda upp mot väggen. Jag höll hårt i hans T-shirt och han greppade mina armar. Jag lovar att man kunde höra våra hjärtan som rusade i panik. I dörröppningen stod en utav männen. Han tog ett steg in mot ljuset och vi försökte trycka oss ännu längre in mot väggen. Det var första gången jag såg dem sen vi kom hit. Jag hade nästan glömt bort att de fanns här. Bill sköt in mig mot hörnet och satte sig framför mig. Jag gömde huvudet bakom hans rygg och blundade. Jag hör hur mannen kommer närmre när han släpar fötterna efter sig. Bill verkar rätt lugn ändå och jag känner mig trygg bakom honom.

- Tack, hör jag Bill säga? Va? Varför sa han då? Jag blev nyfiken och tittade upp bakom hans axlar. Mannen står där och iakttar oss. Jag hade aldrig sett honom innan. Han var stor och rätt kraftig. Hans mörka hår var uppsatt i en hästsvans och hans hade lite halvlångt skägg. Han påminde om en hippie. Han log åt oss. Hans leende såg faktiskt äkta ut.

- I'm happy you take care of your friend! Han pekade på Bill och nickade åt mitt håll. Bill nickade försiktigt tillbaka. Va? Jag förstod ingenting. Kände dom varandra sen innan? varför var han så snäll? Ville han ha något i utbyte mot sin vänlighet? Jag kände hur mina blåmärken tog upp sin fajt mot min kropp igen. Snälla, jag orkade inte mer. Jag kröp tillbaka ned bakom Bill's rygg och väntade. Släpandet försvann ut genom dörren och helt plötsligt var vi ensamma igen.

Jag kände Bill slappna av och ta några djupa andetag. Han vänder sig om mot mitt håll och frågar om jag var OK?

- Ja, de e lugnt! Kände ni varandra?

- Va? Nej nej. Han skakade snabbt på huvudet. -Det var han som skjutsade oss hit och bar in mig. Jag vet inte men jag gillar honom.

Jag tittade förvånat på honom. Försökte upprepa det han sa inne i huvudet för att förstå vad han hade sagt.

- Gillar du honom? Jag lät nästan arg när jag sa det och han ryggade till.

Bakom honom står en bricka med en stor skål soppa, 4 bitar bröd och 2 äpplen. Där låg även en ihopvikt filt. Min mage kurrade och jag gav Bill stora ögon. - Mat! Han log och nickade. Jag var verkligen hungrig. Han hämtade brickan med mat och satte den mellan oss. Jag tittade misstänksamt ned mot soppskålen.

- Va? Fick vi mat igår? Jag försökte minnas men kom inte ihåg någon mat. Inte min mage heller kände jag.

- Ja det fick vi, men du var helt borta. Jag kunde inte väcka dig så jag åt upp allt själv istället. Hans tonläge blev stelt och jag kunde se att han kände sig illa till mods. Jag klappade honom på kinden och försäkrade honom om att det inte gjorde något. Jag var ju väck på alla piller.

- Men du,Bill...4 dagar eller 12 dagar, det spelar ingen roll. Jag är bara glad att du är här med mig. Du behöver inte skämmas för att du åt upp all mat eller inte varit kidnappad lika länge som mig. Bara du stannar kvar hos mig och inte överger mig kan du få göra vad du vill...nästan i alla fall. OK?

Han tittade upp under de mörka hårslingorna som hängde över hans ansikte och avslöjade sina rödlätta kinder. Han var generad. Jag kunde inte låta bli att smeka honom över kinden och nypa honom lite lätt.

- Nej då, det går bra. Men försök att inte trycka hårdare bara.

Jag blötte strumpan igen och vred ur den. Vattnet var kallt men det var det enda som fanns. Försiktigt duttade jag tyget mot hennes panna och försökte tvätta bort allt intorkat blod och smuts. En tjock klump av torkat blod satt över hennes ena ögonbryn. Jag försökte tvätta rent runt såret men lät skorpan sitta kvar. Ville inte trycka för hårt men jag ville verkligen försöka få henne så ren som möjligt. Hon skulle inte behöva gå med all skit i ansiktet. Jag ville inte det. Ville få henne förnyad, ren från allt det gamla. Jag blötte strumpan igen och tog bort det sista i pannan. Vattnet i hinken hade blivit helt missfärgat.

- Jag ska bara byta vatten. Du e så skitig, LortMaja! Jag lyfte upp hennes huvud och ställde mig upp. Tog hinken och hällde ut det bruna vattnet i toaletten. Jag fyllde på nytt vatten och sköljde ur strumpan ordentligt.

Jag ställde mig bredvid madrassen och tittade ned på henne där hon låg och väntade. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det gick ett tydligt streck genom ansiktet där jag hade tvättat ren henne. Det såg nästan overkligt ut. Hon tittade upp på mig med sina svullna ögon och rynkade pannan.

- Det finns inte så mycket att berätta. Jag är 21 år och kommer från Sverige. Inget ovanligt med mig. En dyster dimma lade sig över hennes ögon. Hon vände uppmärksamheten mot mig.

Jag tvekade först. Även om jag kände ett förtroende för henne tog det emot avslöja historien om Tokio Hotel. Vad jag sett verkade hon inte känna igen mig och jag ville låta det vara så ett tag till. Jag ville att hon skulle lära känna mig som anonym. Det skulle vara på riktigt, vår vänskap.

- Jag antar att det är för att min familj är ganska rik. Dom hoppas väl kunna mjölka ut dom på en massa pengar. Jag tryckte henne närmre mig och kramade om henne. Jag tog hennes späda lilla kropp och begravde ansiktet i hennes hår. Jag visste att det var jobbigt att prata om men jag gjorde ett försök.

- Annie, vad gjorde dom med dig egentligen? Jag hörde hur min röst stakade sig. Mig mage spände sig. Ville jag verkligen veta? Hon stelnade till i mina armar. Under några minuter var allt tyst. Flera gånger hörde jag henne försöka säga något men precis innan försvann hennes röst. Hon vände ned blicken.

- Det fanns inte mycket som dom inte gjorde... Jag hade varit beredd på ett jobbigt svar men det här träffade mig rakt i bröstet. Det kändes så hårt, så rått. Jag ville gå djupare men jag lät det vara. Hennes tonfall berättade att hon inte ville prata om det. Jag lyfte upp hennes haka med mitt pekfingret och log.

- Vad säger du? Ska vi ta och piffa upp dig lite och tvätta bort krigsmålningen? Hon nickade instämmande.

Jag vred ur strumpan och började gnugga hennes hals. Hon grimaserade och vände bort huvudet. Jag slutade på en gång.

- Oj, gör det ont? Jag fick genast skuldkänslor.

Det var menat som ett skämt men alldeles efter att det hade sagts stelnade båda till. Jag började tvätta hennes hals igen. Blodet som runnit ned över hennes hals försvann bit för bit. Hennes ljusa hy kom fram och jag förflyttade mig upp mot hennes kind. Sakta och försiktigt kom hon fram igen.

- Jag lovar, jag ska göra mitt bästa för att skydda dig. Jag menade det verkligen.Hon lade sin hand ovanpå min och tryckte den närme hennes kind. Hon slöt sina ögon och jag kände hur en tår föll mot min hand. Jag lutade mig ned och kysste hennes panna.

- Jag lovar...

Hissdörren stängdes och det lilla utrymmet skakade till. En halvsekund stod vi alla med andan i halsen. Ögonblicket av osäkerhet innan hissen äntligen börjar sin kontrollerade rutt, allt enligt planerna. Oavsett vilka som var i hissen tvingade alltid den där osäkra halvsekunden till tystnad. Alla tar ett djupt andetag och biter ihop. Försöker undvika varandras blickar i den alldeles för belysta spegeln. Alla tittar ned på sina skor. Ett klick och golvet rör sig äntligen i önskad riktning. Spänningen släpper och knutna nävar rätas ut. Ögonen letar snabbt på spegelbilden och den där korta halvsekunden är som bortblåst. Nu ligger all fokus på det speglande glaset. Det dras i kläder, hårslingor rättas till och ansiktet inspekteras noga så att ingen oönskad fläck dykt upp. Allt utan att de andra ska märka och uppfatta en som självupptagen. 0.5 sekund av osäker panik, 0.5 sekund av osäker framtoning. I sekund men 2 helt olika världar. I vår hiss existerade inte det sistnämda. Alla tittade ned i golvet. Alla stod med ryggen vänd mot den enda spegeln.

Vi var på väg ned. Mamma stod tätt intill mig. Gordon stod vid hennes sida med armen om hennes axlar. Rakt framför mig stod Andreas med David på ena sidan och Sara, hans mamma, på den andra. Han höll sin mamma hårt i handen. De var båda naturligt ljusblonda och lite lätt brunbrända. Hon hade sitt hår uppsatt i en slarvig knut. Hon hade kommit inatt direkt ifrån Kuba och sen dess hade de inte lämnat varandras sida. Andreas pappa var död sedan länge så deras band var väldigt starkt. David, vår manager, stod och pratade i sin mobil. Ända sen han klev av planet hade den suttit som fastklistrad vid hans öra. Jag antog att det var väldigt viktig saker de disskuterade men jag kunde inte låta bli att känna mig irriterad över hans stressade stämma. Det ständiga tryckandet på knapparna. Än så länge hade jag inte sett några tecken på att tagit illa vid sig av Bills försvinnande. Hans ansiktsuttryck förmedlade ingen större känsla än den han gav som vår manager. Jag var besviken för jag såg honom inte som manager längre. Jag ville se smärta i hans blick.

Mamma och Gordon var tapprast av oss alla. Jag hade hört dem gråta båda två. De försökte hålla skenet uppe och varje gång våra blickar möttes gav dom mig ett leende. Inget riktigt leende, där fanns ingen glädje. Men där fanns tröst. Vi visste vad det betydde. De försökte verkligen, men de grät. När lyset var släckt och de trodde jag sov...jag var så tacksam över det där ansträngda leendet. De hade flyttat in i mitt hotellrum och det var skönt att ha lite sällskap. Även om vi inte sade något till varandra eller ens var i samma rum fanns känslan av närhet där. Gordons snarkningar när han sov, ljudet av fotsteg och det knarrande golvet eller slammret inne på toan...det kändes tryggt. Avslappnande att slippa tystnaden.

Gordon var inte min riktiga pappa. Min riktiga pappa bor i Hannover efter skiljsmässan men vi har knappt någon kontakt med varandra. Ett samtal på högtiderna eller kanske en träff vart 3:e år. Ingen utav oss mådde särskillt dåligt över den bristfälliga och sporadiska kontakten. Vi hade alla gått vidare med våra liv, nya familjer och nya vänner. Mamma träffade Gordon som tog klivet in i våra liv som vår nya styvpappa. Men för oss var Gordon vår enda pappa. Han hade alltid varit där för oss och ställt upp. Ingen utav oss visste egenligen varför det tog slut mellan våra föräldrar, men både jag och Bill visste att något inte stått rätt till. Hela cirkusen runt deras skiljsmässa hade fått ett väldigt abrupt slut, mamma fick ensam vårdnad av oss vi flyttade till helt olika städer. Bandet bröts.

Precis innan hissdörren öppnades slängde Andreas en blick över sin ena axel och kom på mig stirrandes. Jag var borta i mina enga tankar och märkte först inte hans frågande blick. Utan att veta hur jag skulle reagera försökte jag mig på ett leende. Redan innan visste jag att det var dömt att misslyckas.. Jag kunde inte le? Jag kunde ge honom ett mekaniskt lyft av mungiporna. Ett fysiskt leende utan någon ärlig känsla bakom. Ingen glöd i ögonen som stödjer upp det och försvarar. Han uppmärksammar mitt misslyckade försök till tröst. Först ger han mig en anklagande frågande blick, sen ger han mig samma tomma leende tillbaka innan han vänder sig om och går ut ur hissen. jag suckar tyst för mig själv. Så jäkla onödigt! Vi behöver inte hålla på så inför varandra.

Det var nu 4 dagar sen Bill försvann. För första gången på 3 dagar satte jag foten utanför hotelrummets väggar. Dagarna hade spenderats i soffan, zappandes mellan olika kanaler. Blicken hade aldrig fastnat för något program, bara dröjt sig kvar. På natten sov vi alla med hjälp av sömntabletter som vi fått utskrivna av en läkare. En psykolog hade pratat med oss och försökt skrapat lite på ytan. De närmsta dagarna skulle bli mer djupgående och personligare. Jag ville inte prata med någon utomstående. Alla intervjuer vi gjort gjorde sig påminda när psykologen ställde alla frågor. Det kändes inövat och opersonligt. Jag fick inget förtroende av situationen. Istället försökte jag att inte tänka så mycket, försökte avdistansiera mig från allt, zappandes på TV:n. Jag försökte gå och lägga mig så tidigt som möjligt. När det blev mörkt ute gick jag till David och bad om ett piller. Han hade tagit på sig ansvaret för mina sömntabletter. Jag tänkte inte mer på det. Jag var bara glad att få ett slut på dagen.

Den 4:e dagen hade vi blivit tvingade att äta nere i hotellets restaurang. David tyckte att vi alla kunde behöva se något än hotellrummet vita tapet. Alla hade protesterat. Ingen hade någon direkt matlust eller lust att möta främmande människor. deras nyfikna blick i nacken. Efter väldigt mycket tjat och hårda ord satt vi nu runt bordet med varsin tallrik framför oss. En gaffel i handen, petandes i maten. Vi tvingade i oss några tuggor var, mest för principens skull. Alla tittade allvarligt ned i bordet och bytte position med jämna mellanrum. Ingen sa någonting. Endast gafflarna mot tallrikarna. David harklar sig och försöker få vår uppmärksamhet. Efter ännu ett försök har han allas blick på sig. Han tittar nervöst på oss och ler. Han harklar sig igen.

- Om 10 minuter blir vi hämtade av en bil som kör oss till polisstationen. Han kunde se våra misstänksamma blickar. han log lite större.

Vi har goda nyheter...om Bill! Han tittade på oss var och en. var och en stirrade tillbaka. Allas munnar ryckte för att försöka få fram ett ljud. Jag visste inte vad jag skulle tro...

Bilen hade kört fram och väntade på oss. Utanför var det nästan tomt på folk. Ingen visste att vi var här så det stod inga fans och väntade. Andreas och Sara gick in först, sen mamma. Jag lägger in min väska i bilen och ska precis sätta mig när jag känner någon alldeles bredvid mig. Jag sneglar upp och ser en ung tjej stå där med en penna och ett papper i handen. Av ren rutin tog jag emot papperet och skrev en slarvig signatur. Jag gav henne ett sedan länge inövat leende och gav tillbaka papperet. Jag vinkade hej då och fortsatte in i bilen.

- tack så jättemycket, Tom! Jag älskar er, ni e bäst!

- Tack tack! Jag satte mig ned på sätet och log mot henne, helt oförberedd på nästa fråga...

- Var e Bill? Hon tittade hoppfullt på mig.

En käftsmäll rakt i ansiktet! För en halvsekund glömde jag allt. 0.5 sekunder och allt hade varit som vanligt.

- Han e...han...han e upptagen på annat håll!

0.5 sekund och helvetet var tillbaka. En sekund men 2 helt olika världar.

Han gick runt runt i det lilla rummet. Stegade upp sträckan mellan den ena väggen till den andra. Långa bestämda kliv ända fram till väggen. Noga med att tårna var upptryckta ända mot väggen. Han mumlade något för sig själv. Håret ströks ur hans panna och han vände sig om för att gå samma steg igen. Hans ansikte var bestämt. De små rynkorna i hans panna talade om att han var väldigt fokuserad på det han gjorde. Ännu en gång tog han långa raka steg över golvet och tryckte tårna mot väggen. För varje steg räknade han. Jag kunde se hur höll räkningen med fingrarna. För varje kliv höjdes ett finger ur hans knutna näve.

Han var klädd i en tajt mörkgrön T-shirt och svarta baggyjeans. Han var lång, säkert 2dm längre än mig och han var väldigt smal. Hans tajta T-shirt lämnade inte mycket åt fantasin men jag vet inte om det fanns så mycket att dölja. Hans överkropp var helt rak, inga muskler som formade kroppen och inget överblivet fett som trycktes ut över byxlinningen. Håret hängde i stripor över hans axlar och var kolsvart. Han vände sig om och tog sikte på ena långsidan av väggen. Långa raka kliv, noga att tårna stod så nära väggen som möjligt, vänder sig om, noga med att hälen står rakt mot väggen och går tillbaka. Men den här gången med små steg. Ena foten framför den andra, viktigt att det inte finns någon bortkastad cm mellan fötterna. Han höll armarna rakt ut och lät omedvetet tungan sticka ut i ena mungipan.

Jag låg på madrassen och tittade på honom. Det var ganska roande att titta på honom när han gick där som en anka som försöker går på lina, vankades och vinglandes fram och tillbaka. Jag hade vaknat av att mina revben värkte och rullat mig över på den andra sidan för att avlasta. Med en gång hade synen av Bill fått mig att glömma värken. Länge hade jag iaktagit honom. Han hade mätt upp varje sida av rummet nu med långa steg, med väldigt korta steg och med vanliga promenadsteg. Om och om igen. Det såg viktigt ut. Jag satte mig upp mot väggen och lade huvudet på sned. Skulle jag avslöja hans galenskap eller skulle jag låta honom fortsätta kartlägga vårt minimala rum?

Han hoppade till av förvåning över den nya rösten. Snabbt hade han vändt sig om och avbrutit sitt räknande. Han tittade frågande på mig...

Han var illröd i ansiktet. Jag vet inte om det var att han var generad att jag kommit på honom eller för att han var andfådd?. Han verkade fortfarande inte fatta mitt skämt. Han stod mitt i rummet med armarna vid sin höft och ögonbrynen djupt rynkade.

- Det är bäst att du aktar dig så inte upptäcker helt plötsligt att du grävt ned dig! Du får använda ditt stegande med förnuft!

Han satte upp ena handen för ansiktet och försökte dölja sin rodnande kind. Han skakade sitt huvud och skrattade. Jag log lite ironiskt åt honom och han kom och satte sig bredvid mig på madrassen.

- Förlåt om jag väckte dig? Det var verkligen inte meningen. Hans leende hade gått över i en orolig min. Jag försökte vifta bort hans ursäkt. Jag var bara glad att han fått mig att le. Det var länge sen jag hade funnit något som roade mig. Men synen av Bill, vinglandes omkring med sina krokiga ballerina armar hade fått mig att rycka på mungiporna. Han satt rakt framför mig, vilandes på sina knän. Hans rodnad hade börjat gå ned men han hade fortfarande kvar sin oroliga min.

- Hur är det med dig? Jag menar...gör det ont...ditt ansikte? Han rynkade ihop ögonen och grimaserade. Mina händer kände försiktigt på mitt ansikte. Det var väldigt ömt men så länge ingen rörde det kände jag mig ganska OK.

- De är lugnt, bara lite vägbulor i pannan men de försvinner snart. Efter några dagar är jag snart mig själv. Jag trodde jag skulle känna mig lite bättre idag. Det sista pillerruset hade jag sovit bort men nu värkte hela kroppen när jag rörde mig. Jag var stel och kall. Jag huttrade till och drog upp filten under näsan. Jag kände mig nästan lite febrig.

Han hjälpte mig upp på benen och höll i mig. För att inte riskera att jag svimmade igen stod vi kvar på golvet några sekunder så blodet hann med i rörelserna. Jag nickade åt honom och tog det första steget mot dörren. Greppet om min arm hårdnade lite som att han ville stoppa mig. Jg vände mig om tittade frågande på honom. Hans blick svepte över golvet från vägg till vägg. Han tittade upp på mig med finurliga ögon.

Jag fattade på en gång vad han menade och skakade på huvudet åt honom. Han ledde bort mig till ena väggen och tillsammans stegade vi upp avståndet till den andra väggen. Han räknade mina steg högt. När vi var klara med alla väggar tittade han nöjt på mig.

- Du e ju knäpp! Han nickade belåtet...

Rummet var inte alls stort. Det hade precis ljusnat ute och en liten lucka på hövre halvan av dörren hade öppnats. Jag hade vaknat av solen som sken ned på mitt ansikte. Jag hade legat kvar på madrassen några minuter och lyssnat efter männen. Jag vågade inte gå upp innan jag var säker på att det var på säkert avstånd. När jag inte hörde några steg längre och inga främmande röster satte jag mig på sidan av madrassen. Jag sträckte armarna över huvudet och försökte räta ut överkroppen. Hela natten hade jag hållt om henne. Tjejen brevid mig, Annie. Hon sov fortfarande, ihopkrupen i fosterställning som vanligt. Jag tog tag i filten och drog upp den över hennes axlar. Det var skönt att ha fått en röst till det förstörda ansiktet. Nu kändes hon inte så avlägsen längre. Den slagna människan framför mig var inte längre bara en okänd namnlös docka. Det var Annie.

Jag hoppas vi kan prata lite mer idag. Inatt efter att vi hade presenterat oss för varandra hade vi återgått till våra positioner och fortsatt tystnaden. Hon hade lagt sig ned med ryggen vänd mot mig och låtsats sova. Jag hade suttit lutad mot väggen och tittat på henne. Hennes lätta andning hade avslöjat henne. Jag visste att hon inte sov. Helt ärligt var jag lättad att hon vänt sig om. Hennes ansikte fick mig att känna obehag. Illa till mods. Det var en sak att iakta henne när hon sov. Men att se hennes ögon...att se de där ljusblå ögonen bakom alla blånader och svullen hud. Jag klarade inte av det. Jag klarade inte av att hon såg på mig för jag hade ingen aning om hur jag skulle bemöta henne. Vad säger man till någon man aldrig träffat som åkt på mer stryk än jag någonsin sett? Oroa dig inte, allt kommer att bli bra? Hur skulle jag kunna lova nåt sånt? Jag hade ingen som helst rätt att ge henne ett så betydande, så stort löfte, utan att känna att jag kunde hålla det. Tro mig, jag vill verkligen, men jag vågade inte. Även om vi tog oss härifrån, vad säger att hon kommer bli bra för det? Jag kunde bara fantisera om vad hon blivit utsatt för och vem vet hur djupa hennes sår är? Det jag ser är bara ytligt ont. Hennes inre smärta kommer sitta kvar länge, om inte för alltid? Hur skulle jag kunna laga det? Frågorna gnagde inom mig. Jag hoppas vi kan prata mer idag. Hoppas vi kan komma lite närmre.

Jag reste mig upp och ställde mig rakt framför dörren. Det var fortfarande kanske 2 meter fram till tröskeln men jag såg rakt ut. Utanför var det grönt. Ett stort lövträd hängde sina grenar mot huset. Solen lekte i lövverket och fick det att glittra. Bakom bredde en äng ut sig med högt frodigt gräs som ramades in av mörggröna granar. Det var verkligen vackert. Helt annorlunda än miljön vid vårt beach house. Vi måste ha åkt upp mot bergen för här var allt fortfarande grönt och levande. Inte torrt. Ute på ängen flög fjärilar i alla möjliga färger. Små färgklickar som virvlade runt. Jag kunde höra bina som flitigt surrade omkring bland blommorna. Från den ena till den andra, fullt upp med att arbeta. Ute i skogen hördes fågelkvitter och efter vidpusten följde lövens prasslande. Vindsus, lövprassel, tyst... Allt var verkligen fridfullt. Jag stod där med den värmande solen i ansiktet och försökte ta in varje liten del av det. Det påminnde om hemma. Här hade världen precis vaknat. Jag brukade aldrig vara vaken vid den här tiden på dygnet. Tänk så mycket jag missat!

Jag vände mig om och tittade in i rummet. I det vänstra bakre hörnet låg Annie och sov på madrassen. Det enda vi hade var en tunn filt. Madrassen var full av fläckar men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt saken. Man fick försöka blunda för en del saker för att inte bli knäpp. Situationen krävde att vi inte brydde oss. Golvet var ett grått betong golv och väggarna bestod av ihopmurade tegelstenar. Någon hade försökt täckt väggarna med ett vitt spackel av nåt slag men det hade fallit bort på de flesta ställen. På höger sida om dörren var toaletten, eller den trasiga toalettstolen. Det satt en liten kran i väggen och under stod en vattenfylld hink med en liten skopa i. Det var för att spola. Man fyllde bara skopan med vatten och hällde ned i toaletten. En liten uppmurad vägg skiljde toalettstolen från resten av rummet.

Jag tittade bak åt Annies håll och försäkrade mig om att hon fortfarande sov. Hon låg med ryggen till men hennes rygg höjde sig sakta upp och ned. Hon sov. Jag behövde verkligen kissa men jag ville inte att hon skulle höra mig. Bara för att vara säker tittade jag efter en gång till. Hon sov. Jag knäppte upp gylfen och släppte på trycket. Det var befriande men riktigt jobbigt. Jag hade verkligen problem med det här. Att inte kunna få vara ifred, att man skulle riskera att någon hörde eller ännu värre-kände lukten! Jag knäppte byxorna och sträckte mig motvilligt efter skopan med vatten. Kanterna var gröna av alger. Försökte vara så tyst som möjligt.

Försiktigt tittade jag fram bakom väggen. Hon sov. Jag drog en lättnadens suck och gick bort mot sängen. Försiktigt satte jag mig ned på madrassen och tog av mig skorna. Solen sken fortfarande på mitt ansikte. Jag drog en djup suck. Så det här var min nya värld? 6 X 4 steg... 6 steg i ena riktningen och 4 steg i den andra!

I över en timme hade jag legat i hennes knä. Sakta strök hon mig över armen. Jag tittade på hennes händer när hon kom ned till min handled och vände. Hennes annars så prydliga naglar var helt nedbitna. Första halvtimmen hade hon verkat väldigt osäker. Hennes rörelser var ryckiga och helt plötsligt utan orsak kunde hon stanna upp i några sekunder. Några gånger hade jag sneglat upp mot henne och funnit henne stirrandes mot den tomma väggen. Nu var hon lite mer avslappnad. Stora mjuka cirklar på min rygg med fingerspetsarna. Dreadsen låg löst över min rygg och mina axlar. Ibland tog hon dem, en efter en, och rullade dem mellan sina fingrar, precis som när jag var liten. Hon brukade alltid pyssla med mitt hår om jag hade svårt för att sova eller om jag hade kommit inspringandes mitt i natten efter en mardröm. Det fick mig alltid lugn. Ibland hade Bill skrämmt upp mig med sina spökhistorier och jag hade fått smyga in till mamma på natten och be henne väcka mig tidigt på morgonen så jag kunde smyga tillbaka till min säng innan Bill vaknade. Jag log vid tanken på Bills öovervinnliga leende den morgonen han fann mig sovandes mellan mamma och Gordon efter en av hans skräckladdade nätter. Han hade stått och väntat på mig i hallen när jag försökte smyga tillbaka till min säng. Lutad mot väggen med ett hånflin och seger skrivet över hela hans ansikte hade han skrattat tyst åt mig. Lite snabbt hade jag ursäktat mig med att han hade snarkat så mycket så jag hade inte kunnat sova. Vi delade ju rum på den tiden. Men min snabbtänkhet blev ganska snart stampad i backen då Bill kom med den självklara frågan: Varför sov du inte bara i gästrummet i så fall? Han stod där med armarna i kors, höjde ena ögonbrynet och tittade ironiskt frågande på mig. Jag hade stått där utan något att försvara mig med och till slut bara mumlat nåt när jag gick förbi honom. Jag hade fått stå ut med hans hån och terroriserande i flera veckor efter det.

- Mamma, kommer du ihåg när vi var små, typ 10 år? Kommer du ihåg när Bill hade sin spökperiod? När han alltid tvingade oss höra på hans skräckhistorier och han drog med dig till videobutiken varje fredag för att hyra ännu en skräckis? Jag hörde ett tyst skratt ovanför.

Hennes grepp om mitt hår hårdnade. Jag kände hur hon försvann bort i tankarna. Försiktigt kramade jag om hennes knä.

Hon hade börjat fläta mitt hår. Klockan på väggen tickade sakta. Jag hade studerat minutvisaren i 23 minuter nu.

Tick, tack, tick, tack...

Vi låg på sängen i mitt hotellrum, hon med ryggen mot ena långsidan av väggen och jag rakt över sängen med huvudet i hennes knä. Hon, Gordon och David, vår manager, hade kommit för 2 timmar sedan. De hade hittat mig sovandes i sängen med Bills mobiltelefon i ena handen och min egna telefon vilandes mot örat. Jag hade snott med mig den från hans rum innan jag gått ned mot stranden. Om och om igen hade jag ringt hans nummer. Många gånger hade jag lagt på alldeles efter att jag hade tryckt hans nummer. Jag visste precis hur hans telefonsvarare lät. Många gånger hade jag irriterat mig på hur självsäker och idiotisk han lät. Han hade spelat in det på skoj men han visste inte hur sant det egentligen speglade honom. Om och om igen. Hans röst ekade i mitt huvud. Minnesbilderna var så tydliga. Blundade jag tillräckligt hårt kunde jag nästan nudda honom där han satt med mobilen i ena handen.

Om och om igen.

Han hade spelat in det på fyllan när vi hade varit i ute på en klubb i Hamburg för en vecka sedan. Jag kunde se honom sitta där i fotöljen med en drink i ena handen och telefonen i den andra. Minuten innan hade en journalist försökt ringt honom och Bill hade totalt dissat honom. Låtsats att det var en felringning och börjat tala ett främmande påhittat språk. Sekunden senare hade han skålat med alla och firat sin triumf. Jag hade skålat med honom och beundrat honom för sin lättsamma inställning till allt. Livet vi levde tärde nåt extremt på våra psyken men på nåt konstigt sätt hittade Bill alltid tillfällen att lätta upp allt. Han var oftast den som mådde sämst men ändå kunde han alltid bjuda på ett leende. Han var så godtrogen. Mitt leende bleknade. Jag hoppas det inte var därför du försvann, Bill. Jag hoppas verkligen att dom låter din goda sida vara. Bara du inte låter deras onda sida segra...

- Mamma...

Jag vände mig om och lade mig på rygg. Fingrarna pillade nervöst på tröjkanten. Jag tittade upp och mötte hennes blick. Min hals känns torr. Jag blöter läpparna och sväljer hårt.

Hon satte sin hand för min mun. Hennes blick var allvarlig. Hon tittade strängt på mig. Hennes finger skakade framför hennes mun.

- Schsssss...

Hon lyfte mitt huvud och lade sig ned bredvid mig. Frenetiskt strök hon mitt hår, hårt och utan någon som helst planering. Vi tittade båda djupt in i varandras ögon. Mörkt bruna ögon, röda av gråt. Jag ser hur hon spänner munnen och biter sig i läppen. Hon ser rakt igenom mig. Jag gör som hon, biter tag i läppen och försöker hålla gråten inne. Hennes hand smeker min kind. Jag försöker säga något men hon sätter sitt finger för min mun och hyschar tyst. Vi bara ligger där och tittar på varandra. Både jag och Bill hade alltid haft ett speciellt förhållande till vår mamma. Hon kände oss bättre än någon och ofta visste hon mer än vi visste. Hon visste precis hur jag kände. Hon kände min ångest, min skuld. Jag hade alltid varit överbeskyddande mot min lillebror, nu var jag hjälplös.

En tår letade sig nedför min kind. Skulden trängde sig på och ångesten blev alltför stor. Mamma tryckte mig mot sitt bröst, håll sina armar hårt om mig. Jag kände hur hennes kropp skakade. Hennes röst kämpade mot gråten men hennes kind var redab blöt. Jag höll hårt om henne. Vi grät båda två och tryckte varandra allt närmre. Det var vi. Vi hade som ondast.

Hon tryckte mig ifrån henne. Sökte efter min blick. Hon torkade mina tårar och skakade lätt om mig.

- Tro ALDRIG att det här skulle vara ditt fel. På något sätt. Tro aldrig det, Tom. Vi kan aldrig styra över världens alla underligheter eller orättvisor men vi kan försöka göra det bästa av det. Vi måste vara starka nu, Tom. Jag behöver dig stark. Vi måste tro att allt kommer bli bra...för det kommer det. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de vill ha...jag rånar en bank om jag så måste. Bill kommer komma tillbaka.

Återigen tryckte hon mig hårt mot sitt bröst...

Mina lungor kämpade för att få luft. Det kliade, hela min kropp kliade. Kunde inte andas. Det tryckte över bröstet. Varför? Varför lämnade ni mig?

Plötsligt vaknade jag. Mina kläder var blöta av svett och kroppen värkte. Mina ögon ville inte öppna sig riktigt. Ena ögat gav med sig lite men det andra satt fast. Med ena handen kände jag försiktigt på mitt ansikte. Små bulor överallt. Min läpp, mina ögon, allt var svullet. Allt gjorde ont. Försiktigt försökte jag öppna ögat med mina fingrar men jag fick ge upp på en gång. Det satt fast. Min andhämtning började lugna ned sig och allting började sjunka in nu. Min pillerdimma var över. Jag började inse var jag var. Alldeles nyss hade jag rört vid min lillasysters kalla kropp. Nu låg jag här, blåslagen i ett okänt hus. Jag visste vad som hade hänt men de senaste dagarna var bara en enda röra. Jag försökte räkna efter hur många dagar som hade gått sen jag kom till Israel. Mina fingrar räknade till 3, kanske 4 dagar, sen visste jag inte. Jag kommer ihåg en massa olika bilfärder men jag kan inte pussla ihop när och var. Jag lät min hand vandra nedåt. Det gjorde ont även där. Mitt nackhår reste sig. Allt de hade gjort mot mig, med mig. Jag skulle inte önska min värsta fiende det straffet. Att hånas på det sättet. Utnyttjad som en docka. Bli våldtagen, slagen och till sist spottad på. Total förnedring.

Jag reste på mig för att försöka få en bättre uppfattning om var jag var. I taket hände en enkel glödlampa som dolde mer än den visade. Det var mörkt och kallt. Kala väggar och inte en möbel. Bara den här äckliga madrassen jag låg på. Jag vände mig åt sidan och stötte i något. Det var svårt att se något i det dåliga ljuset. Jag stannade upp. Andetag, jag hörde andetag. Det var någon bredvid mig. Min kropp stelnade till. Vem var det? Vad hade han gjort mig? Rädslan kom snabbt tillbaka. Jag satt stilla och stirrade på kroppen med mitt ena öga. Minuterna gick utan att jag rörde mig en centimeter. Jag satt helt stilla och lyssnade på de där andetagen. Mitt öga började vänja sig vid mörkret och jag kunde urskilja ett ansikte på kroppen. Jag kände mig lite lugnare. Jag kunde se att ansiktet var ljust, det var inte en utav dom. Jag kunde även känna lukten av kroppen. Den luktade svett men den där vidriga spritlukten saknades. Kanske var det ännu en i min situation?

Mina tankar fick snart ett annat problem. Jag kände hur blåsan tryckte på. Det måste ha varit flera timmar sedan jag kunde gå på toa? vad skulle jag göra nu då? Blicken letade igenom rummet efter något bekant. Men med ett öga och värdelös belysning hjälpte det mig inte det minsta. Jag reste mig försiktigt från madrassen och började krypa bort mot ena väggen. Mina rörelser var överdrivet försiktiga. Jag ville inte riskera att väcka den som låg bredvid mig på madrassen. När jag nådde väggen försökte jag resa mig upp på fötterna. Det var skakigt. Jag var fortfarande lite yr efter tabletterna. Jag tog stöd mot väggen och började leta mig fram. Korta försiktiga steg och mina händer som följde väggens alla skåror och sprickor. Första hörnet, andra hörnet...aha! Där stod det faktiskt en toalett. Min glädje lade sig snabbt när jag kom närmre. Det var en väldigt skitig toalett. Jag önskar jag kunde bara gå därifrån men jag fick lov att sätta mig. Kunde inte hålla mig längre. Jag böjde mig ned och försökte att inte nudda den nedskvättade porslinet. Jag hade ingen ork, mina ben bara skakade. Men jag ska banne mig klara det här. När jag var klar drog jag upp byxorna och ställde mig upp. Det gick alldeles för fort. Rummet började snurra, fortare och fortare. Taket blev vägg och golv blev tak. Jag brakade rakt ned i det hårda golvet. Med stängda ögon försökte jag lugna ned mig och få ordning på yrseln. Djupa lugna andetag.

Jag öppnade ögat och reste mig upp på mina armbågar. Såg inte vem det var. Antog att det var den som låg på madrassen.

- Kom så hjälper jag dig till sängen. Du behöver inte vara rädd.

Det var en han. Han talade till mig på engelska men han talade med någon brytning. Vilken kunde jag inte uppfatta. Han stod lutad över mig och skymde det lilla ljuset glödlampan kunde erbjuda. Han var bara en enda stor skugga. Försiktigt lade han sin hand på min arm och hjälpte mig upp. Han lät mig lägga lite av min tygnd på honom när jag haltade tillbaka mot madrassen. Med sin arm fortfarande om min arm satte jag min ned. Han satte sig bredvid.

- Tack! Jag visste inte vad mer jag skulle säga.

Han mumlade något tillbaka och böjde ned huvudet. De kommande minuterna var iskallt tysta. Luften var spänd och ansträngd. Ingen utav oss visste hur vi skulle bete oss eller säga? Jag försökte snegla bort mot hans håll när han inte såg. Ville få en bättre uppfattning om vem han var. Ibland möttes våra blickar och vi tittade snabbt båda åt ett annat håll. Det hela började kännas jobbigt. Plötsligt vänder han sig mot mig och sträcker fram sin hand.

Jag stirrar på hans hand, fortfarande lite chockad. Sakta tar jag fram min hand och lägger den tillrätta i hans. Han hade smala vackra händer. Jag skakade hans hand och tittade upp.

- Hej! Jag heter Annie.

Min blick fastande när jag såg hans ansikte. Lampans klena strålar hade äntligen hittat honom. Våra händer skakades fortfarande upp och ned, sakta sakta. Jag tittade honom rakt in i ögonen. Bruna mörka ögon, nätta små läppar, höga kindben...håret. Han log lite generat och drog åt sig handen. Jag vände blicken ned i madrassen. Mitt hjärta bultade. Det var han...

En återblick

Annie

Telefonen ringde ute i köket. Jag lyfte på huvudet från kudden i soffan och tittade ut mot köket. Det fortsatte ringa. Jag suckade och satte mig upp i soffan. Benen släpade efter mig, orkade knappt lyfta fötterna. Jag tittade irriterat upp mot klockan. Kvart över nio. Jag kände hur irritationen växte inom mig. Dom vet att jag jobbat natt, varför ringer dom så tidigt? Jag gav ifrån mig ett litet morrande. Bäst att det är viktigt. Jag lyfte på telefonluren. Sakta satte jag mig ned på stolen bredvid mig. Jag blundade hårt, handen för munnen.

-Va?

Jag slet åt mig bilnycklarna, tog tag i mina sandaler och sprang ut till bilen. Det var kallt ute och över 1 dm snö. Jag hoppade in i bilen och satte i nycklarna.

Det var fult med is på rutorna. Jag tittade mig runt om i bilen. Vart är isskrapan? Inte i framsätet, inte på passagerarsidan. Jag började få panik. Jag hade inte tid med det här. Jag tittade i baksätet och hittade till slut isskrapan under några tidningar. Jag ryckte åt mig den och gick ut för att skrapa rutan. Det gick fort och det var slarvigt gjort. Men det var tillräckligt. Jag såg vägen framför. Nu hade jag bråttom, de var ju så nära. Måste hinna dit innan...inte vet jag? Innan allt?! Jag sladdade ut på vägen, brydde mig knappt om det kom bilar från andra hållet. Jag hade redan mitt sinne inställt på en sak. Att komma fram till målet på kortast möjligast tid. Inget kunde stoppa mig. Jag tutade åt människor vid övergångstället för att varna. Jag stannar inte. Jag körde mot rött, kände att det kvittade om jag blev påkörd. Kanske var lika bra? Jag överskred hastighetsgränserna och stoppskyltar. För mig fanns inte längre några regler.

När jag svängde runt hörnet såg jag de blinkande blåljusen. De kom allt närmre. Alla var där. Polisen, ambulansen och brandmännen. Alla blinkade med sitt blåa ljus. Människor stod samlade och tittade. Jag fruktade vad det var de tittade på. De skymde min sikt. Jag stannade bilen. Tog ur nycklarna och knöt handen runt dem. Jag var framme. Min fruktan hade nått sitt mål. Sakta öppnade jag dörren och steg ur bilen. Steg för steg tog jag mig närmre folkmassan. Jag stannade alldleles bakom en stor man. Han hade en tjock dunjacka på sig och han var mycket längre än mig. Jag stod helt stilla bakom honom. Gömde mig från vad som kunde dölja sig där framme. Han flyttade tyngden till den andra foten. För en sekund såg jag kaoset framför. Olika människor i uniform som sprang omkring. En röd bil. Jag visste vilken bil det var. Så många gånger hade jag åkt i den bilen. Visste precis vem bil det var. Han flyttade tillbaka i position igen. Kaoset doldes. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till eller vart jag skulle ta vägen. Jag visste ju att de var där framme, bara några meter framför. Jag visste vad som hänt, vilka som var inblandade. Men jag var så osäker, så rädd. Var de verkligen kvar där framme eller var det bara deras kroppar? Min kropp började skaka. Jag skakade tänder. Jag vände mig om, bort från allt. Orkade bara inte ta itu med det där framme.

Bakom mig hördes någon ropa och jag fick en lätt knuff på ena axeln. Min kropp tvingas åt ena hållet av mannens tyngd bakom. Jag hittar balansen och blir stillastående. All luft försvinner ur mig. Allt hopp och alla mina böner hade försvunnit ut i tomma intet. Borta, tillintetgjorda. Jag strök din kropp när du rullade förbi. Lät mina fingrar smeka det vita tyget som dolde dig. Jag slöt ögonen, föreställde mig dig under. Hel och fin. Inget blod och inga skador. de röda fläckarna på tyget fanns inte. 2 sekunder av dig, 2 grymma sekunder. Ambulansmannen tryckte bort mig och de rullade vidare mot ambulansen. Två uniformer lyfte upp dig i ambulansen och stängde dörren. På båren låg en liten kropp. Knappt 13 år. En liten livlös kropp. Det var det jag hade varit rädd för. Du var inte kvar längre, kära syster. Du hade redan lämnat mig när jag stod där i köket med telefonluren mot örat.

Jag tog tag i mig själv och styrde stegen mot kaoset. Det var tungt. Polismannen satte upp ena handen för att stoppa mig. Jag stannade och tittade bort mot bilvraket. Det låg bildelar utspridda överallt. Bilen var helt demolerad. Trädet var av på mitten. Det hade varit en riktig smäll. Bakom bilen låg ännu ett vitt tyg. Under sig dolde en kropp. Ett slocknat liv. Den låg där helt ensam. Ingen brydde sig eller försökte rädda den. Det var bara ännu en kropp förlorad. På båda sidor om bilen stod fullt med brandmän och ambulanspersonal och jobbade. De försökte klippa upp det intryckta taket medan andra stod med dropppåsar i sina händer. Jag såg små tunna slangar som ledde in i bilen. Pappa körde oftast. Kanske var det han som fick ta emot droppet? Jag tittade lugnt på polismannen som stoppat mig.

Han tittade chockat på mig. Hans arm sänktes. Han försökte säga något men jag gick bara förbi. Han sprang efter och försökte hindra mig. Jag kände hur armar försökte stoppa mig från att komma längre men jag slog bara ifrån mig dem. Steg för steg. Jag började springa, jag måste få veta. Är någon kvar? Brandmännen framme vid bilen såg mig och flera kom för att stoppa mig. Ingen ville att jag skulle se. De höll om mig, tryckte mig allt längre bort. Jag såg bilen försvinna. Jag sparkade och skrek. Gjorde allt jag kunde för att komma loss. De tryckte ned mig på backen och försökte prata med mig. Oroliga ansikten som ville hjälpa. Munnar som öppnade sig men jag hörde inget ljud. Jag hade stängt mig. Blockerad. Mina skrik skickade rysningar längst folkets ryggar. Alla hade de ett plågat uttryck. De höll om varandra och tröstade.

En sköterska hade gett mig en lugnande spruta. Jag sjunker ned på den blöta marken. De släpper taget om mig, en efter en. Min blick letar sig bort mot bilen. Ingen är kvar. Allas uppmärksamhet hade riktats mot mig. Det var bara jag kvar. De hade redan lämnat mig. Droppåsen låg slängd i snön, maskiner och väskor låg utspridda runt bilen. Det var bara jag kvar... Tårarna rann över min kind. Lämnad och drogad där på marken. En ambulansman satt bredvid mig och stöttade min trötta kropp. Han försökte prata med mig. Hans röst lät så avlägsen. Min jag befann sig borta vid bilen, vid kropparna. Borta vid min saknade familj. Borta vid min mamma, pappa och mina systrar.

För ett ögonblick hade jag låtit mig själv slappna av. Jag hade släppt på min skyddsinstinkt och slutit ögonen. Jag var så trött. Ingen sömn på länge och ständigt på vakt. Nu var vi ändå två. Jag var inte ensam längre. Jag intalade mig att tillsammans var vi starkare. Två är starkare än en. Jag märkte inte ens att jag somnade. Jag vaknade bara helt plötsligt av att dörren smällde igen. Jag satte mig hastigt upp. Hon flög åt sidan men hon märkte inget. Hon sov fortfarande. Vid sidan av madrassen stod en brun bricka med några brödbitar ooch en stor skål med soppa. Jag tittade mig om i rummet för att försäkra mig om att ingen gömde sig i de mörka hörnen. Det var bara vi här. Jag lyfte skålen och tittade. Det såg ut som en vanlig vattnig grönsaksoppa. Försiktigt smakade jag och fann den helt OK. Jag provade även en tugga av en brödbit och det var riktigt gott. Jag hade inte ätit på evigheter kändes det som. Jag slängde i mig två brödbitar och slurpade i mig den heta soppan.

Sen kom jag att tänka på henne. Jag hade helt glömt bort den lilla tjejen bredvid mig. Jag tittade på henne där hon låg ihopkrupen på madrassen. Jag försökte prata med henne men hon hörde inget. Hon svarade i alla fall inte. Jag ville inte tvinga henne, ville låta henne vila från smärtan. Kändes elakt att väcka henne. Jag fortsatte äta från brickan. Då och då doppade jag brödet i soppan och höll det framför munnen på henne. Men ingen reaktion. Jag fortsatte äta upp all mat på brickan. Jag skulle vara stark nog åt oss båda, intalade jag mig själv.

Jag sköt den tomma brickan åt sidan. Strök mig över magen och lade mig ned på madrassen. Du låg med ryggen mot mig. Jag lade mig nära dig, behövde känna någons närhet och värme. Jag drog upp den tunna filten över oss. Nätterna var mycket kallare här än vårt beachhouse...mitt, Toms och Andreas. Allt var så osäkert och skrämmande här. Jag visste inte ens vad som hade hänt dem? Kanske de åxå var i samma sits som jag? Jag tryckte mig allt närmre henne. Hon var mitt allt just nu. Jag visste inte vad hon hette, vart hon bodde, vad hon gjorde eller varför hon var här. Men hon var här, med mig. Det var det enda som betydde något nu. Jag tog tag i hennes arm och drog över henne till min sida. Jag lade hennes arm över mitt bröst och hon kramade om på en gång. Jag kände att jag behövde någon som klamrade sig fast på mig. Någon som behövde mig. Hon lade sitt ena lår över mitt och lade sin kind mot min hals. Vi behövde båda känna någons närhet. Jag behövde henne...

Färgen i taket hade börjat flagna. Stora bitar fattades och avslöjade stora fuktskador, stora mörka fläckar. Utanför hade ljuset slocknat för länge sedan men jag kunde inte sova. För första gången kände jag ett visst lugn i kroppen men det var fortfarande alldeles för många tankar som flög omkring i mig. Ovanför mig hängde den nakna glödlampan som hade tänts strax efter att vi hade äntrat rummet. Då och då hördes ett mumlande i det annars så tysta rummet. Hon låg och ryckte och försökte ibland säga något. Jag kunde aldrig urskilja vad hon sade riktigt. Försökte lista ut vilket språk hon talade men det var svårt att höra. Hennes svullna läpp förvrängde orden och gjorde det hela mycket svårare. Det enda jag riktigt uppfattade var ordet mamma och pappa. Jag lät ovansidan av min hand smeka hennes kind.

-Pappa...pappa...pappa

-Tom...

jag knöt min ena näve.

Gardinerna hängde tunga framför fönstren och hindrade ljuset från att leta sig in. Ibland fladdrade de till av luftkonditioneringen och världen utanför skymtade. Små ljusstrålar av elände. Jag låg i sängen och studerade det fladdrande tyget. Gömde mig under täcket och undvek allt utanför. Det var iskallt i rummet. Jag hade satt luftkonditioneringen på lägsta nivån. Inte för att jag svettades, utan jag ville känna något annat för en stund. Nu låg jag i sängen med gårdagens kläder på mig och rödgråtna ögon. Maten Andreas hade beställt upp åt mig stod fortfarande orörd på bordet bredvid sängen. Jag hade inte ens lyft på kupan för att se vad det var för sorts mat. Det spelade ingen roll. Jag ville inte äta något. Jag ville inte låta min värkande mage få rätt. Den skulle få lida precis som jag. Den där värkande, vridande kraften skulle få arbeta. Ingen lindring. Ingen mat. Det skulle göra ont. Jag ville känna det. Jag ville ha ont. Jag skulle ha ont. Det förtjänade jag. Jag måste ha ont.

Telefonen på golvet blinkade blått. Snabba vibrationer som flyttade mobilen över golvet i cirklar. "mamma" stod det på displayen. Den slutade blinka och hela rummet blev mörkt igen. Lugnt.

Den började dansa igen. Blått sken, durrande ljud. Den kom närmre. Jag lyfte upp den och tittade på displayen. "mamma" Nej, jag kan inte. Jag slängde iväg telefonen över golvet. Den fortsatte blinka. Jag hade tryckt bort ljudet för länge sedan. Jag vågade inte stänga av mobilen helt om Bill försökte ringa men jag orkade inte höra den glada infekterade ringtonen. Istället hade jag legat på sängen i flera timmar och tittat på den när den förflyttade sig över golvet. Ibland glömde jag vad det var jag tittade på. Alla ville få tag på mig och fråga hur jag hade det? De ville alla försöka trösta och förklara att det inte var mitt fel.

De första samtalen hade jag uthärdat. Jag hade svarat för att försöka få lite tröst. Jag kände att jag behövde få en bekräftelse på något sätt att jag inte hade något att göra med Bills försvinnande. Men efter att ha pratat med några osäkra röster kände jag mig bara ännu skyldigare. Att behöva återberätta allt igen fick mig att inse att det faktiskt var mitt fel. Hade jag bara följt med honom hade det här aldrig hänt. Eller så hade vi båda blivit bortförda. Då hade vi i alla fall haft varandra. Nu sitter jag här, helt ensam, med skulden långt upp i halsen och en durrande telefon med vår oroliga mamma på andra sidan tråden. Vad tycker hon om allt, om mig? Skulle hon våga säga som det var eller skulle hon åxå försöka försköna det hela och försöka vifta bort allvaret i det hela? Jag vågar inte svara. Jag klarar inte att höra hennes röst, då brister jag. Jag vill inte bli tröstad. Jag vill känna smärtan. Jag vill lida. Jag behöver känna det för att förstå.

Hela natten hade jag suttit ute på den lilla balkongen. Jag och Andreas hade blivit körda till ett hotell och fått rummen allra längst upp för att slippa alla journalister och deras blixtrar. Vi hade rummen bredvid varandra och hela natten hade vi suttit på varsin balkong men ryggarna mot varandra. Ingen hade sagt något. Journalisterna hade dykt upp vid huset alldeles efter att vi hade åkt därifrån. Än visste de inget om vem som kidnappats men de visste att det var någon viktig. Någon som skulle ge mycket uppmärksamhet med tanke på området huset låg i. Där bodde bara miljonärer. Med andra ord...någon betydelsefull person var borta. David hade ringt oss och försökt förberett oss på vad som kunde hända de kommande timmarna. Han bönföll oss att hålla oss på våra rum och inte prata med någon. Han varnade oss för att det kunde bli skitigt. De skulle göra vad som helst för att få en bild eller ett uttalande från oss.

Det var så skrämmande allt. Vi hade ingen här som kände oss. Alla var på väg ned men just nu var det bara jag och Andreas mot resten av världen. Vi satt där uppe på balkongen och stirrade ut över hustaken. Nedanför hördes bilar som tutade vid korsningarna och människor som skrek. Det var fredag och nattlivet hade nått sin topp. Överallt gick det människor som var förväntansfulla på nattens äventyr. Några gånger hade jag gått fram till räcket och tittat ned på dem. De höll varandras händer, hoppade omkring och skrattade. Några kramade om varandra. Några kysstes. Jag höll hårt i räcket. Inom mig bubblade avundsjukan.

Jag sänkte blicken och sparkade till räcket. Jag sparkade en gång till, och en gång till. Jag höll hårt i räcket, sparkade och skakade räcket. Jag tog i allt jag hade. Sparkade, slog och skrek. Jag tittade på människorna nedanför och skrek. Jag skrek, jag hade ont. Rösten sprack. Klumpen i halsen var för stor. Jag kunde inte längre för då skulle jag inte orka hålla emot längre. Jag ville inte släppa efter. Jag orkade inte låta mig själv gråta. Det var så mycket som ville komma ut. Jag var rädd att det aldrig skulle ta slut.

Jag vände mig om mot Andreas håll. Han satt på golvet med huvudet gömt mellan knäna. Han grät. Jag tittade på honom och kände hur min underläpp började darra. Vad skulle hända med oss? Andreas tittade upp för en kort sekund och mötte min blick. Han var helt förstörd. Hela kvällen hade han fått vara den starka. Han hade fått tagit hand om mig och ringt runt till alla och pratat med polisen. Jag hade bara rymt och lagt allt på honoms ansvar. Jag kände mig så egoistisk och hemsk. Jag hade helt glömt bort Andreas.

-Förlåt! Förlåt att jag inte tagit hand om dig. Förlåt att jag bara lämnade dig så där. Jag är så jäkla ledsen för allt, Andreas. Snälla förlåt!

Jag försökte. Försökte ta normala andetag men halsen krampade. Mina ögon sved. Försökte koncentrera mig. Djupa andetag, lugnt och fint. Håll tillbaka nu, Tom!

Men jag kunde inte. Jag höll båda händerna för ansiktet. Mina ben höll inte längre utan jag föll ned på knä. Jag grät. Hela jag, allt grät. Jag skakade. Slog nävarna i betongen och släppte ut allt som gjorde ont. Jag har aldrig gråtit så innan. Har aldrig känt mig så otillräcklig innan. Jag kröp upp mot väggen och höll hårt om mina knän. Kunde inte sluta gråta.

Hela natten satt vi där, rygg mot rygg med en och samma smärta. Ingen sade något och ingen försökte trösta. Vi visste redan. Med tiden lugnade sig ropen och biltutorna nedanför. Natten tystnade. Men där uppe på

balkongen hördes snyftningar. Där hördes smärta. Salta tårar, krampande halsar och blickar stirrandes ut i den mörka natten. Där uppe var luften mycket tjockare.

Jag hörde durrandet på golvet. Mobilen hade börjat blinka igen. Jag lade mig på sidan av sängen och tittade på. I en cirkel, runt runt på golvet. Hela dagen hade jag försökt undvika att svara. Oftast var det inga problem, namnen på displayen betydde inget just nu. Men det där namnet...det gjorde ont i mig varje gång. Jag lyfte upp mobilen och höll den framför mig. Såg namnet i det blinkande blå ljuset. Försökte samla mod till mig att svara. Kände ett behov av att svara. Det var jag skyldig. Ändå tittade jag bara, lät blicken hänga kvar på displayen. Den slutade blinka. Jag höll den fortfarande i min hand, visste att den snart skulle ringa igen. Jag räknade sekunderna. 17 sekunder senare blinkade den igen. Samma namn på displayen som innan. Samma ångest men samma längtan. Jag höll mobilen närmre örat. Tryckte på knappen.

-Tom, äntligen svarar du. Hur är det med dig älskling?

Försökte svara. Försökte tränga bort gråten.

- Lilla vännen, vi är på flygplatsen nu så vi är hos dig om någon timme. Är det något du vill ha? Tom?

Så underbart att få höra den där rösten igen. Jag tryckte huvudet mot kudden. Tårarna rann över mina kinder och jag försökte kväva snyftingingarna med kudden.

- En kram mamma, jag skulle verkligen behöva en kram just nu...

Jag tittade ut genom rutan och inspekterade landskapet som susade förbi utanför. Jag hade flyttats till en annan bil och för första gången tillät de mig sitta upp i baksätet utan skydd för ögonen. Jag hade fortfarande tejp för munnen men jag kunde sitta rakt och jag var inte instängd eller blind. De var skönt.Jag kände att jag hade lite mer kontroll över situationen. Det var en sorts befriande känsla. Jag tittade ut på skogen som levde vid vägkanten. Stora granar, mörka och hotfulla. Eller mäktiga och respektingivande, beundransvärda. Jag hade svårt att bestämma mig. Jag försökte se mellan träden, försökte hitta en lucka eller något avvikande. Försökte se bortom, se bakom. Men ju längre bort jag letade mig desto mer vilsen blev jag. Stam bakom stam, gren under större gren, mossa på sten, sten under gren, gren på stam, stam bredvid stam... Jag förstod varför jag inte behövde ögonbindel. Här fanns inget annat än hotfulla träd och vildmark. Grusvägen vi åker på leder mot ingenmansland. Långt långt bort från mitt land.

Hon gnydde till och vände sig om. Jag såg i hennes ansikte att det gjorde ont. Hon låg med sitt lilla huvud i mitt knä. Hon var helt borta och de hade inte ens behövt bundit henne. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig. Mina händer, fötter och mun var fortfarande tejpad. Jag vågade inte titta på henne riktigt. Det gjorde bara ont att se vad de gjort mot henne. Men mest av allt skrämde det mig. Att se henne, den lilla tjejen i mitt knä, alldeles sönderslagen och borta, fick mig att inse vad de var kapabla till. I hennes ansikte syndes ingen nåd. Jag blev rädd när jag började tänka på vad de kunde göra mot mig. De hade redan smutsat ned mig men jag var fortfarande oskadd. Det var inte hon, långt ifrån. Det var precis som att de ville visa mig hur det går om jag inte uppförde mig. En demonstration. Uppförde jag mig inte uppförde de sig ännu mindre.

Hon låg ihopkrupen med ansiktet vändt mot min mage. Hon höll hårt om mitt ena ben. Hon gnydde till och rynkade pannan. Jag kände hur hon låg och ryckte och drömde. De hade slagit henne riktigt illa. Hennes ögon var svullna och huden omkring alldeles missfärgad. Det såg ut som att de spräckt hennes ena ögonbryn för det var en stor sårskorpa över ögonbrynet och fullt med intorkat gammalt blod. Hennes läpp var svullen och hon hade ett stort jack i undre läppen. Det var svårt att se hennes egentliga ansiktsdrag. Hennes långa blonda hår var skitigt och nedblodat. Likaså hennes kläder. Hon verkar ha varit kidnappat längre än mig med tanke på skicket hon var i. Hon verkar inte ha tvättat sig på veckor. Det kändes verkligen elakt att ens tänka tanken men hon luktade verkligen illa.

Hon ryckte till och tog tag i mitt lår. Hon verkade vakna till och vände upp ansiktet mot mig. Jag stelnande till. Vad skulle jag göra nu? Hon verkade titta upp mot mig men jag kunde inte urskillja om hon verkligen kunde öppna ögonen. Allt var så svullet på henne. Jag försökte ge henne en tröstande blick ifall att hon kunde se mig. Hon gav en suck och jag kunde se en liten ryckning i hennes ena mungipa. Kanske hon försökte säga något? Hon vände ned ansiktet igen och försvann. Den här gången lugnt och stilla utan ryckningar. Jag vågade knappt andas.

Bilen stannade och jag kunde se ett litet hus i en liten skogsglänta. Föraren öppnade ena dörren och tog tag i henne. Han lyfte upp henne i sin famn och bar iväg henne mot huset. Hon bara hängde i hans armar. Den andra mannen signalerade åt mig att flytta på mig så han kunde få bättre tag om mig. Jag hängde benen utanför sätet och han lyfte upp mig och hängde mig upp över axeln. Jag hade aldrig sett de här männen innan, de var nya. De verkade OK. Han började gå mot huset men svängde av förbi ingången och fortsatte runt på baksidan av huset. Där fanns en dörr han öppnade och vi gick in i ett litet rum. Han slängde ned mig på en tunn madrass bredvid henne. Mannen böjer sig ned och skär loss mig från tejpen. Innan han drar loss tejpen från mig mun sätter han sitt finger mot sina läppar och visar att jag ska vara tyst. Jag nickar. Han tar tag i ena sidan av tejpen och drar loss tejpen med ett ryck. Jag kvider till när hårstråna följer med tejpen men tystnar snabbt. Vågar inte reta upp honom. Han reser sig upp och peekar på henne.

-Take care of your friend.

Han går därifrån och stänger dörren och låser. Jag tar ett djupt andetag och försöker samla mig. Det finns inga fönster i rummet och det är kolsvart. Jag ser bara några ljusstrålar från gliporna i dörren. Jag hör hennes djupa andetag bredvid mig. Böjer mig över henne och frågar henne hur det är. Jag frågar om hon har ont? Inget svar. Jag försöker fråga henne samma frågor på engelska men hon svarar fortfarande inte. Vad ska jag göra nu då? Jag kan ju inte bara sitta här och vänta.

Jag flyttar lite närmre och talar lugnt till henne. Även om hon inte förstår eller hör blev jag i alla fall lugn av det. Jag satt alldeles intill henne nu. Jag hade mitt ena ben mot hennes rygg. Hon låg ihopkrupen och vänd mot väggen. Jag såg inget men jag försökte föreställa mig henne som hon såg ut innan allt det här. Jag lät ovansidan av min hand vila mot hennes rygg. Jag tog några djupa andetag och lät mina fingrar glida över hennes rygg. Jag lade mig bakom henne och lät fingrarna flytta sig upp mot hennes nacke. Jag lekte med hennes hår, drog det genom mina fingrar. Jag fortsatte prata med henne. Låtsades att hon svarade och fortsatte med nästa fråga. Låtsades som att hon gav mig frågor. Det var skönt att kunna slappna av och våga prata med någon. Skönt att kunne släppa på trycket lite. Helt plötsligt vänder hon sig om och lägger sig mot mitt bröst. Jag stelnar till och stannar av mitt i en mening. Hon lade sin arm runt min midja och drar ett djupt andetag. Hon mumlar något men jag kan inte höra vad. Jag har ena armen stel uppe i luften och vet inte riktigt vart jag ska göra av den. Jag sänker den sakta och lägger den på hennes rygg. Hon är helt avslappnad och har börjat drömma igen. Hon trycker sig mot min kropp och mumlar något igen. Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag tittar ned på henne. Hennes ena mungipa ryckte igen. Jag blev varm i hela kroppen. Hon log...

Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig.

Andreas kom gåendes emot mig från andra sidan gatan. Han undvek min blick, visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Jag tittade på honom när han kom närmre. Han såg besvärad ut. Han gick sakta med tunga steg. Han gick stelt, spända armar som pendlade ojämnt längst hans sida. Ibland slöt han ögonen, rynkade pannan och gav ett plågat uttryck. Han hade något att säga, något han inte ville säga mig. Det syntes på långa vägar. Min mage knöt sig. Vad kunde vara värre än det han redan berättat tidigare? Var han borta nu? För alltid?

-Bill, snälla försvinn inte från mig.

Andreas stod alldeles framför mig. Han stod med båda fötterna på gatan och blicken nedåt.

-Tom,vi måste gå tillbaka nu. Vi kan inte vara här längre.

Jag tittade på honom, försökte få kontakt med honom. Han ville inte.

-varför? Kan vi inte stanna här och vänta ifall Bill kommer tillbaka?

-Tom, han komm...

-Tyst, säg inte så. Vi har ingen aning? Bill kanske lyckats rymma och är på väg hem nu. Vi måste vänt...

-Tom! Andreas tog tag i mina axlar och skakade om mig. Han tittade mig i ögonen. Hans blick var tårfylld och ansträngd. Han höll hårt om mig.
-Bill är kidnappad av minst 3 män, han kan inte rymma. Jag är ledsen Tom men det kommer inte hända. Vi måste åka nu. Poliserna är överallt nu och vi måste härifrån innan alla journalister kommer. Det här kommer bli extremt. Än vet ingen men det kommer komma ut. Alla kommer jaga oss.

Jag stod som förstenad. Alla journalister...det hade jag inte ens tänkt på. Jag hade helt glömt bort det. Han har rätt. Alla kommer jaga mig, bandet, min familj, mina vänner...alla kommer bli jagade. De där svinen kommer göra allt för sina chefer. Det här är ju årets händelse. Det här är en katastrof. Å jag som inte trodde det kunde bli värre?

-FAAAAAAAAAAAAAN! FAAAAAAAAAAAAAAN!

Jag bara skrek rakt ut. Lät all ilska höras. Ilska, sorg och hjälplöshet. Jag lät hela världen höra. Det var ju det dom ville. Se när jag bryter ihop och går sönder. Se mitt liv gå itu. Det är ju det ni vill se. Era jävlar. Monster. Jag började springa mot huset. Jag skulle inte låta dem få det. De skulle inte få se mig brytas ned. Det här är mitt liv. Mitt och bara mitt!

När jag kom in genom grinden kryllade det av poliser. De höll på att spärra av området med gul tejp. En efter en vände de på huvudet och tittade på mig. En blick blandad av medlidande och nyfikenhet. Jag hatade den. Jag fäste blicken i marken framför mig och gick rakt mot mitt rum. Jag stängde dörren om mig och började genast packa ihop mina saker. Jag bara slängde ned allt i väskan. Det viktigaste, det andra fick någon packa åt mig senare. Nu vill jag bara härifrån, vill till neutral mark och andas. Jag gav mig ett löfte innan jag lämnade rummet. Det här var sista gången. Aldrig mer skulle jag behöva stå i det här rummet, det här huset. Jag öppnade dörren och Andreas väntade utanför. Vi börjage gå ned mot uppfarten där bilen väntade.

Där var trappen, stegen upp till Bill. För bara några timmar sen hade han stått där. Kanske var lite av hans själ kvar forfarande? Kanske kunde man fortfarande känna hans doft?

Jag var precis på väg att gå upp på första steget när jag möttes av en man i polisuniform. Samma blick som de andra. Då såg jag alla de andra. Överallt i Bills rum var dom och rotade. Fotograferade, lyfte på saker och antecknade i sina block. De förstörde ju allt. Kan dom inte bara låta allt vara som Bill lämnade det? Jag tog ett djupt andetag och flyttade tillbaka ned på marken. Jag insåg vad jag fick lov att göra. Jag tittade upp en sista gång och gick vidare mot bilen. Andreas satte sig bredvid mig och vi åkte iväg. Än hade ingen journalist kommit.

Jag kastade en sista blick bakom mig

Aldrig mer...

Jag vet inte vad som händer. Min syn är konstant grumlig och jag har svårt att uppfatta vad som händer runt om mig. Jag vet inte om det är natt eller dag. Jag kan inte avgöra om jag är vaken eller om jag sover. Allt är bara suddigt och skrämmande. Jag känner hur människor tar på mig och pratar till mig. Men jag kan inte urskilja deras ansikten. Jag ser inte, bara känner. Jag vet att jag befinner mig i ett mörkt rum utan fönster. Jag ligger på en tunn madrass och jag känner marken rakt igenom. Det är kallt och jag är öm. Jag vet att männen har våldfört sig på mig. Jag har kännt dem ovanpå mig och kännt dem inne i mig. Jag kan känna deras vidriga lukt på min hud. Jag känner mig infekterad, förgiftad. De har förstört mig med sin äckliga existens. De har slagit mig, skrattat åt mig, våldtagit mig och spottat på mig. De har dödat mig.

Jag vet inte hur många dagar som gått sen bilresan. Varje gång jag börjar kvickna till sträcker dom fram ännu ett piller. Jag sväljer och tar emot. Jag har gett upp. Jag har tappat min verklighetsuppfattning och tappat bort mig själv totalt i den här pillerdimman. Jag lever i en ständig mardröm. Vill vakna men orkar inte. Kan inte. Vågar inte.

Efter okänt många dagar och nätter var det dags att byta gömställe igen. En hand sträcks fram, ett nytt piller sväljs och jag bärs ut mot bilen. precis innan bakluckan stängs försvinner jag ned i dimman. Lika bra tänker jag. Jag känner hur jag flyger upp och ned när bilen åker i guppen men det gör inte ont. Jag är inte där, jag är borta. Jag förflyttas ännu längre bort från verkligheten och räddningen. Jag känner att jag blir lyft ur bakluckan. Den friska nya luften fick mig att vakna till lite. Jag förflyttas till nästa bil och blir lagd i baksätet. De försöker först sätta mig upp men jag har ingen kraft. Jag ramlar ihop på sätet. Jag är inte ens bunden. Det behövs inte för jag är oförmögen att ens stå upp med egna ben. Jag känner hur mitt tunga huvud läggs på något mjukt. Jag reagerar för det är det första snälla någon har gjort för mig sen hela den här mardrömmen började. Det kändes så fel men jag kände tacksamhet mot männen. Samma män som behandlat mig som skräp kände jag nu tacksamhet mot.

Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon.

Jag känner hur någon sliter tag i mig och bär i väg mig. Långa bestämda steg och en dörr som öppnas. Jag hör gångjärnen som gnäller och dörren som slår igen bakom oss. Jag blir slängd på ännu en tunn madrass. Jag kryper ihop i fosterställning och försöker fösvinna bort igen. Jag försöker leta efter min tröstande blick. Fotstegen närmar sig igen och jag känner svettlukten alldeles framför mig. Något landar bredvid mig på madrassen och jag hör tejp som rycks bort. Någon kvider till och dörren stängs. Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen...

Bara några minuter efter att bilen startat och kört iväg stannar den på sidan av vägen och min dörr öppnas. Jag blir puttad åt sidan och en man sätter sig bredvid mig. Jag trycker mig mot fönstret och vänder bort huvudet. Han stinker svett och sprit, som alla de andra. Jag hör 2 män prata med varandra i framsätet så det betyder att de plockade upp mannen bredvid mig. Jag sitter stilla och tyst, försöker att inte dra till mig uppmärksammhet. Jag lutar huvudet mot rutan och känner vibrationerna från grusvägen vi åker på. Jag sluter ögonen och börjar tänka tillbaka på kvällen innan. Jag hade varit så lycklig. Äntligen hade jag känt mig verkligt fri. Hela den dagen hade varit den bästa på länge. Jag kunde se mig själv gå där på gatan med armarna utsträckta. Jag kommer ihåg känslan av frihet jag hade då. Jag var en odödlig själ. Jag hade varit en glad och bekymmersfri Bill. Vad var jag nu? En tår föll från mitt öga. Jag hade ingen aning om var jag var och jag hade ingen aning om vad som skulle hända mig. Männen som satt i bilen med mig såg mig inte som en människa. För dem var jag bara pengar, ett handslag och ett överlämnande. Ville de slå mig gjorde de det. Dom brydde sig inte om det skadade mig eller dödade mig. De var alla alkoholister och hade ingen som helst medkänsla. Jag var boskap.

Jag började tänka på Tom. Vad gjorde han nu? Visste han vad som hade hänt mig? Visste polisen vilka som tagit mig? Kanske var jag hemma om några dagar? Jag höll fast vid den tanken. Om några dagar skulle polisen ha hittat mig och jag var hemma hos min familj. Hemma hos Tom och gjorde allt vanligt man gör hemma. Sover i min säng, äter mammas hemmalagade mat, tittar på TV, disskuterar med Tom och bara är. Det såg jag fram emot...att bara få vara. Jag försökte intala mig själv att det här bara var tillfälligt. Jag kan ta det att jag måste ha den här dumma varma huvan på huvudet några dagar och behöva stå ut med deras stank om jag får komma hem om några dagar. Inga problem! Det klarar jag...

Jag hörde ett hummande. Mannen bredvid mig hade börjat nynna på en låt. Jag stelnade till. Slutade andas, hjärtat stannade. Jag kände igen den låten. Kände igen melodin. Det var samma sång från skåpbilen. Jag spände upp ögonen och försökte trycka mig ännu lite närmre dörren. Nu kunde jag inte spela oberörd längre. Jag var livrädd. Jag kände igen hans röst. Det var han, mannen som hade suttit över mitt knä och stönat. Jag kunde se hans iskalla blick framför mig. Han såg inte mänsklig ut, han var en maskin. Utan känslor.

Han flyttar sig närmre och närmre, nynnades. Jag känner en hand på mitt lår. Han smeker det, förflyttar sig allt närmre mitt skrev. Jag rycker till och drar upp knäna mot hakan. Han flyttar efter och börjar leka med mitt hår. Han drar det runt sina fingrar och jag kan känna hur han närmar sig mitt ansikte. Spritlukten blir starkare. Jag ser inget för huvan men känner att han är alldels bredvid mig med sitt ansikte. Han tar tag i min haka och försöker få mitt ansikte mot sitt. Jag stretar emmot och försöker skaka bort hand hand. Han försöker igen men jag sliter mig. Då tar han tag i mitt hår och sliter ned mig på sätet. Jag skriker till. Han slänger mig ned på rygg på sätet och sätter sig grensle över min mage. Jag försöker komma loss men jag är bunden både till händer och fötter och kan inget göra. Männen i framsätet skrattar och hejar på. Jag känner hur de ibland hjälper till att hålla nere mig med sina händer.

Jag börjar bli trött av att kämpa emot. Jag har inte sovit något på över ett dygn och jag var rädd. Allt kändes bara hopplöst. Jag lugnade ned mig men samtidigt känner jag hans läppar genom tyget på huvan. Han försöker kyssa mig. Jag slänger med huvudet men han håller fast det och kysser mig över hela ansiktet. Han börjar smeka mig över magen och bröstet med ena handen. Den andra handen håller han nere mig med. Han tar sin hand innanför min t-shirt och tillslut börjar treva längre ned med handen. Han försöker komma innanför mina byxor. Jag skriker och försöker på nytt slita mig loss. Jag tar i allt jag kan men inser snabbt att det är lönlöst. Mannen ovanpå mig är minst dubbelt så stor som jag. Jag vet att jag inte kan göra så mycket men jag försöker. Vill inte ge upp. Vill inte att han ska göra så här.

Han slutar med sin hand, istället hör jag hur han börjar knäppa upp sina byxor. Precis som i skåpbilen. Han gav igen. Han straffade mig. Jag hörde hur han smekte sig själv. Han tog sin andra hand och började knäppa upp mina byxor. Jag sparkade, jag skrek, jag slängde mig...jag grät. Jag grät hysteriskt. Vad gjorde han med mig? Hans hand var innanför mina byxor nu. Han smekte mitt könsorgan och lekte med det. Han började stöna allt högre och han började jucka mot mitt bröst. Männen i framsätet hejade på. Han smekte sig själv och mig allt snabbare. Jag kände hur hans spratt till och hans stönade högt och utdraget. Jag kände hur något blött hamnade på min hals. Jag visste precis vad som hade hänt. Jag visste vad som hade landat på min hals. Jag kände mig så jäkla smutsig. Utnyttjad och förlöjligad. Jag grät fortfarande men nu var jag bara arg. Jag var förnedrad och utskrattat men jag lovade mig själv att någon gång skulle jag ge igen. Oavsett.  Han reste sig från min mage och slängde upp mig från sätet. Knuffade in mig i rutan. Jag svor inombords. Kunde de vara så kalla kunde jag åxå vara det. De skulle nog få se.

De kommande timmarna satt vi bara där. De sa ingenting till varandra och jag rörde inte en muskel. Jag var så förbannad. Till slut stannade de och gick ur bilen. Min dörr öppnades och jag blev slängd över någons axel. Jag hängde med huvudet neråt och passade på att försöka få av luvan. Jag gned huvudet mot mannens rygg och lyckades på huvan över näsan. Jag skakade huvudet och till slut föll huvan till marken. Jag tog några andetag frisk luft men började på en gång leta efter honom. Mannen jag skulle döda. Jag såg de två männen som hade hämtat mig men inte honom. Jag lyfte huvudet och letade med blicken. Där var han. Han gick alldeles framför oss. Han var halvflint och rätt stor. Inte tjock men ganska grov. Vi gick förbi honom och jag spände blicken i honom. Jag ville visa att jag verkligen menade allvar. Han såg mig och mötte min blick. Den var iskall. Jag kände hur han lockade fram min rädsla men jag tvingade tillbaka den. Jag måste vara starkt nu.

En annan bil kör upp bredvid den grå bilen jag kommit i. Jag sliter blicken från honom en sekund och tittar på bilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En man går ur bilen och öppnar bakluckan. Han lyfter upp en kropp. En liten tjej. Hon har blondt hår och hon är helt sönderslagen. Jag ser hennes ansikte som är alldeles svullet och blått. Hon verkar inte vara vid medvetande. Hennes kropp bara hänger.

Sekunden senare tar han tag i min haka, kysser mig och skrattar. Hans iskalla blick och skitiga andedräkt som än en gång förnedrar mig.

Solen skiner på mitt fönster och den svarta huvan på mitt huvud blir varm fort. Jag känner hur tyget klibbar fast på mitt ansikte och svetten rinner. Jag försöker ta djupa lugna andetag genom näsan. Känner att paniken är nära nu. Pulsen ökar och andningen blir allt häftigare. Det börjar bli svårt att bara andas genom näsan. I framsätet sitter 2 män och sjunger. Bilstereon går på högsta volym och en hemsk musik tonsätts av männen. En massa olika skrikande instrument och 2 tondöva gubbar som klappar takten mot instrumentbrädan. Jag försöker andas lugnt. Försöker tänka på annat och andas. Jag försöker men det går inte. Jag måste få luft nu.

Jag lutar mig fram mot stolsryggen framför och försöker dra bort huvan genom att stryka huvudet upp och ner mot framsätet. Jag försöker nypa tag i tyget på huvan med knäna. Försöker gnida upp huvan mot mina axlar. Jag måste få luft. Men det går inte. Jag börjar skrika och hoppa runt i baksätet för att få lite uppmärksamhet. Det blir tyst i framsätet. Musiken spelar fortfarande men de har slutat sjunga. Plötsligt känner jag hur jag blir slagen över huvudet utav en handflata. Först en gång och sedan en till gång. Jag vet att jag antagligen kommer få fler smällar om jag inte lugnar ned mig men jag måste få ny luft. Jag slänger mig mot framsätet och skriker. Ännu en gång blir jag slagen och tillbaka knuffad. Jag slänger mig fram igen. Kan dom inte bara inse att jag behöver få av mig huvan? Måste de arbeta emot mig hela tiden. Den här gången slår han mig rakt över ena ögat och jag känner hur något går sönder. Det blir varmt när blodet rinner ner över ögat och det gör fruktansvärt ont. Men det spelar ingen roll för jag kan snart inte andas.

Jag fortsätter försöka få dem att förstå men de bara slår.

Till slut stannar de bilen och äntligen drar de av mig huvan. Jag tar ett djupt andetag. Mitt hår är alldeles fastklibbat på min hud och det blöder fortfarande från mitt öga. Jag ser inte riktigt klart än för ljuset är så starkt. Jag kisar mot männen som tittar surt tillbaka på mig. Föraren sträcker sig mot mitt ansikte och drar snabbt bort tejpen från min mun. Jag drar ett djupt andetag av ny frisk luft. Underbart! Jag fyller lungorna om och om igen. Föraren ryter till åt mig och ger mig en örfil. Jag kommer tillbaka till verkligheten och får syn på det vita pillret som ligger i den utsträckta handflatan som pekar mot mig. Jag tittar de båda männen i ögonen och inser att de menar allvar. Pillret var avsett för mig. Ett rund vit liten tablett med en konstig symbol på. Jag tittar frågande på männen igen. De rör inte en min. Jag hade inget val. Jag tar emot tabletten och sväljer. I samma sekund ler männen och skrattar.

Jag börjar bli orolig. Vad hade jag egentligen tagit? Skulle pillret gör mig illa? Kanske var det bara sömnpiller? Då kanske det bara är bra att jag tog det? Då kanske jag slipper det här och kan glömma några dagar? Tänk om det var gift? Jag kanske dör nu? Var det därför dom skrattade så där? Äntligen skulle dom bli av med mig. Mina tankar snurrade runt och jag gick igenom varje scenario jag kom på. Vad som skulle hända och hur jag skulle kunna rädda mig själv. Jag kommer på mig själv med att mummla. I framsätet hör jag skratt. Jag försöker fokusera blicken på männen men allt är bara suddigt. Jag känner hur huvudet blir tyngre och jag orkar inte hålla ögonen öppna längre. Jag faller ner på sätet och somnar.

Det hade börjat ljusna ute och alla låg och sov. Inte jag. Jag vågade inte. Ögonen var tunga men jag tillät dem inte att blunda. Vågade inte överlämna mig i deras våld. De hade fortsatt sjunga på sin sång långt efter att bilen börjat rulla igen. En efter en hade de somnat.Mannen som grenslat mig hade suttit längst, flera timmar, och stirrat på mig. Han hade nynnat sången och alldeles inna han somnat hummat den. Hela tiden med en iskall blick fäst på mig. Jag klarade inte av att möta hans blick. Jag var rädd att en mötande blick skulle innebära en utmaning. En kamp på liv och död, överlägsenhet och underlägsenhet. Jag höll ögonen vakna.

Bilen stannade och sidodörren öppnades av chauffören. De 3 männen sov fortfarande. Han tog tag i min arm och drog mig mot öppningen. Jag satte mig på kanten och satte fötterna på marken. Det var skönt att få sträcka på sig och andas ut. Även om han hade slagit mig innan var han den enda jag kunde lita på just nu. Han hade ändå räddat mig från de andra männens terror. Han tände en cigarett och drog ett djupt bloss.

Bilen hade stannat mitt på en grusväg ute i ingenstans. Från vägkanten bredde sig en stor äng ut sig. Gräset hade gulnat och var visset. Vid ängens kant anslöt sig ännu en äng. Lite mörkare till färgen men lika visset. Lite varstanns växte några lövträd, även de med gulnade löv. Det var verkligen torrt här. Dammet yrde runt i luften när mannen fimpade cigaretten. Han tittade på mig och började leta i jackfickan efter något. Han börjar gå emot mig och drar fram en fickkniv ur jackan. Jag stelnar till. Mina ben slutar pendla där de hänger över skåpbilens kant. Han tittar mig i ögonen,skakar på huvudet och böjer sig ned. han tar mina ben och skär upp tejpen med kniven. Jag pustar ut. Han vinkar åt mig att följa med honom. Vi går runt bilen och mot ett gammalt grått stenhus. Det var det enda huset jag kunde se. Botrom huset, bredvid och bakom fanns bara åkermark. Det var skönt att få röra benen igen. Jag hade spännt mig i flera timmar och varit på min vakt. Nu kunde jag slappna av lite.

Han stannade framför trappan till huset och signalerade att jag skulle sätta mig på det översta trappsteget. Jag går upp och sätter mig ned. Han tar fram silvertejpen och tejpar ihop mina fotleder igen. Han reser sig upp, tänder ännu en cigarett och går in i huset. Han lämnar dörren öppen och jag tittar försiktigt in. Det ligger gamla tidningar i höga staplar. Tomma buckliga konservburkar utspridda över golvet. Dörrarna är trasiga och vissa fönster är spruckna. Gamla mattor på golvet och blodiga rep...Blodiga rep! Min blick fastnar på en bit blodigt repet. Det ligger slängt på go

lvet vid den bortre dörren. Jag ryser. Det var inte bara jag som hade suttit är. Jag kan inte slita blicken. Mannen kommer ut från ett rum bredvid och uppfattar min iaktagelse. Han sparkar till repet och skrattar. Jag kan inte annat än avsky honom. I handen har ha en polaroidkamera. Han går nedför trappen, stannar och tar ett kort på mig. Han tar kortet och börjar vifta det fram och tillbaka för att få det torrt. Han sätter kortet bredvid mitt ansikte och jämför. Han ler och verkar nöjd.

Längre bort ser jag vägdammet bilda små moln. En bil kommer. En grå liten bil som stannar vid huset. Ur kliver 2 stora män. De 3 börjar prata med varandra och en påse räcks över till min chaufför. De tittar på mig och skakar hand med varandra. En utav de större männen går fram till mig och drar upp mig på fötterna. Han tar tag i mina knäveck och slänger mig över sin axel. Han slänger in mig i baksätet på bilen och tar fram en svart huva. Han trär den ovanpå mitt huvud och stänger in mig. Jag ser inget och det blir snabbt varmt. Framdörrarna slogs igen på bilen och bilen startade. Vi körde vidare mot nästa anhalt. Jag kände mig som boskap. Skyfflad till nästa plats utan en aning om var jag var eller vart jag skulle. Inte en aning om vad som skulle hända?

Jag kände en tyngd bredvid mig i sängen. Någon satte sig bredvid mig. En arm lades runt mina axlar och tryckte mig närmre. Jag kände en värme, en tröst och förståelse från personen bredvid mig. Jag torkade tårarna och tittade upp på Andreas. Vi tittade på varandra. En lång blick. Ljudlös. Vi kände varandras smärta och oro, ord behövdes inte.

Jag flyttade blicken till skrivbordet. Bill hade alltid ett litet block med sig där han skrev upp sina tankar. Där hade många utav våra låttexter tagit form. Nu låg det där på bordet, pennan ovanpå. Jag hade sett honom skriva i det för bara några timmar sedan. Bills kamera låg bredvid blocket. Jag visste precis vilken bild som skulle synas först om jag tryckte på powerknappen. Vi hade fånat oss alldeles innan vi gått iväg. Bill hade hållit i kameran och vi hade tagit ett kort på oss tillsammans, huvudena ihoptryckta och ansiktena förvridna i ett konstig min. Vi hade tittat på bilden på kameraskärmen och brustit ut i gapskratt. Vi kunde verkligen fåna oss löjliga och tycka det var bland det roligaste vi nånsin kommit på. Ingen annan förstod oss. Borta på nattduksbordet låg hans mobil. Han ville inte ta med den ikväll, ville känna sig fri. Jag önskar han kunde tagit med sig den. Kanske, kanske hade han kunnat ringt efter hjälp då?

Både jag och Andreas satt där tysta och tittade oss omkring. Alla Bills avtryck. Varje liten detalj i rummet hade med Bill att göra. Varje liten detalj hade en historia bakom sig. En upplevelse, ett samtal, en känsla, ett fötroende...en stund med Bill. Allt hade fått en helt annan betydelse. Armbandet på bordet som Bill hade fått av ett fan. Den svarta zip-tröjan på stolen som han hade köpt i USA första dagen. Den lilla nallen som han i smyg tog med sig på alla resor. Vi visste alla om det men ingen sade något. Vi visste att han skämdes. Där låg även vykorten som han börjat skriva på. Ett till mamma och pappa. Vad skulle de säga? Skulle de klandra oss som inte följde med honom hem? Hade vi gjort det hade det här aldrig hänt. Ångesten tog tag om mitt hjärta och vred om. Skulden var större än någonsin. Jag kände trycket och lät tårarna falla. Försökte släppa ut smärtan. Allt gjorde så ont. Varje andetag smärtade och var ångestladdat. Andreas tryckte sin pappa mot min. Även han grät.

Andreas var den första att avbryta tystnaden. Han harklade sig och drog åt sig armen han hade lagt om mina axlar. Han började prata men tittade ned i golvet. Orkade inte möta min blick. Hans röst darrade. Han gnuggade nervöst sina fingar.

-Jag pratade med polisen och de är vana vid sånt här. Inte första gången det händer. För cirka 1 vecka sen kidnappades en svensk tjej bara några mil härifrån. Det har även hänt på flera platser i landet. Flickan har en lösensumma och de trodde att vi med största säkerhet kunde räkna med en lösensumma för Bill inom endast 1 eller 2 dagar.

Jag hörde hur han drog efter andan. Det gjorde ont att uttala orden. Han ville egentligen inte.

Jag slutade leva för just den sekunden. Mitt hjärta slog inte, jag andades inte. Den sekunden kommer för alltid vara inpräntad i min själ. En lösensumma för Bill?

Jag upprepade orden, tyst för mig själv. Om och om igen. En lösensumma för Bill? Hur kunde det bli så här?

- Polisen vill prata med dig, Tom. De vill veta om du sett några misstänksamma personer i er omgivning?

Trycket i mitt bröst blev allt tyngre. Vi hade bara varit här i några dagar. Jag hade väl inte tänkt på misstänkta kidnappare. Lösensumma för Bill. Vilket skämt! Sånt här hände ju bara på film. Inte min Bil...

Jag reste mig upp och började gå mot trappan. Jag vände mig om mot Andreas.

- Vi kommer hitta Bill. Vi bara måste!

Jag går nedför trappen och vidare mot stranden. Varje steg, varje tyngd mot mina knän gör ont. Vi kommer hitta honom. Vi bara måste.

Jag satte mig ned i sanden. Allt kändes så hopplöst. Hur ska jag kunna hitta Bill i det här landet? Jag förstår inte språket. Kan inte kulturen. Jag vet ingenting om det här landet. Jag vet bara att nånstanns där ute finns min bror, mitt kött och blod. Nånstanns där ute finns Bill. Jag vet inte om han gråter, blir slagen, misshandlad eller våldtagen. Jag vet ingenting. jag vet inte ens om han lever. Han kanske ligger nånstanns, nedgrävd i jorden, slagen till döds, skjuten och förblött? Kanske ligger han och guppar ute i vattnet, blek och livlös. Kanske även här utanför stranden som jag sitter på. Jag kanske omedvetet tittar på honom nu? Kanske den stora vågen där ute döljer mer ä den visar?

Tankarna gräver i mig. Hur ska jag kunna hitta dig käre broder? Jag tittar upp mot himlen. Snälla ge mig bara ett litet tecken och jag ska all du ber mig om. Ett litet tecken på att han lever och jag offrar mig själv för att få honom tillbaka. Bill har så mycket mer att erbjuda den här världen. Jag är bara en osäker liten kille som vill ha bekräftelse. Byt mitt liv mot Bills. Jag ber dig!

Uppe på himlen hände inget. De dumma stjärnorna blinkade till lite då och då, ett flyplan åkte över himlen. Kom igen Gud, ett litet tecken. Det är allt jag ber om...

Jag reser mig upp och börjar gå mot vattenbrynet. Jag börjar tänka på Bill och hur lycklig han hade varit. Hela dagen hade han haft världens fånigaste flin på läpparna. Jag hade sett hur han hade plaskat runt i poolen som en säl. Länge hade han varit under ytan och gömt sig. Jag hade gjort samma sak. Jag visste hur det kändes där under ytan. Där nere var du odödlig, ingen kunde komma åt dig. Jag kommer ihåg hans glittrande blick när jag hade gett honom tummen upp. Han hade varit så lycklig. Jag såg framför mig hur han gjorde tummen upp tillbaka och dök ner igen. Allt med det där fåniga flinet i hela ansiktet.

Jag började gå ut mot vattnet. Brydde mig inte om kläderna eller skorna. Bara fortsatte gå tills vattnet nådde min haka. Jag dök ned under vattnet. Kände hur tyngdlösheten tog över min kropp. Jag kunde flyga. Jag mindes bilderna på sälarna och började snurra runt ena axeln. Precis som dom. Precis som Bill. Jag tog 3 simtag och lät min kropp sväva fram av egen fart. Precis som Bill hade gjort. Jag skrek ut all min luft. Allt i ett

plågat skrik. Precis som Bill. Men hans skrik hade betytt något helt annat. Vi hade hört honom där i poolen. Både jag och Andreas hade tittat på varandra och skrattat. Det här var han värd.

Jag tog ett nytt andetag, dök ned igen och bara va. Här nere var allt dovt, verkligheten i slowmotion. Här nere doldes all smärta för en sekund. Synen var begränsad och hörseln obefintlig. Jag bara flöt.

Men till slut fick jag lov att gå upp för att andas igen. Jag guppar med vågorna och tittar ut över havet. Det ligger fiskebåtar och segelbåtar där ute. De har alla lysen för att markera sin existens. Tidigare i kväll hade Bill sagt något som gjorde så fruktansvärt ont just nu. han hade suttit bakåtlutad i sin fotölj vickat på tårna till Jack Johnsons lugna låtar och tittat ut över det mörka havet. Han hade ett lugn i blicken.

-Ser du båtarna där ute, Tom? hade han frågat mig.

-Ser du de små lysena om guppar där ute? Som små lyktor. En egen liten värld som följer vågornas form. De bara slappnar av och tar emot. Precis som jag. För första gången på länge kan jag bara slappna av. Jag gör, säger, beter mig precis som jag vill. Jag bara följer vågorna. Följer min inre känsla. För en gångs skull lever jag, Tom. Bara för min egen skull. Bara för mig...

Jag tittade ut på de små lyktorna igen.

-Ja, Bill. jag vet. Jag hoppas du fortfarande gör det. Andandes eller ej. Tårarna rann nedför mina kinder.

Fan va ont det gör...

Det hade börjat ljusna ute och alla låg och sov. Inte jag. Jag vågade inte. Ögonen var tunga men jag tillät dem inte att blunda. Vågade inte överlämna mig i deras våld. De hade fortsatt sjunga på sin sång långt efter att bilen börjat rulla igen. En efter en hade de somnat.Mannen som grenslat mig hade suttit längst, flera timmar, och stirrat på mig. Han hade nynnat sången och alldeles inna han somnat hummat den. Hela tiden med en iskall blick fäst på mig. Jag klarade inte av att möta hans blick. Jag var rädd att en mötande blick skulle innebära en utmaning. En kamp på liv och död, överlägsenhet och underlägsenhet. Jag höll ögonen vakna.

Bilen stannade och sidodörren öppnades av chauffören. De 3 männen sov fortfarande. Han tog tag i min arm och drog mig mot öppningen. Jag satte mig på kanten och satte fötterna på marken. Det var skönt att få sträcka på sig och andas ut. Även om han hade slagit mig innan var han den enda jag kunde lita på just nu. Han hade ändå räddat mig från de andra männens terror. Han tände en cigarett och drog ett djupt bloss.

Bilen hade stannat mitt på en grusväg ute i ingenstans. Från vägkanten bredde sig en stor äng ut sig. Gräset hade gulnat och var visset. Vid ängens kant anslöt sig ännu en äng. Lite mörkare till färgen men lika visset. Lite varstanns växte några lövträd, även de med gulnade löv. Det var verkligen torrt här. Dammet yrde runt i luften när mannen fimpade cigaretten. Han tittade på mig och började leta i jackfickan efter något. Han börjar gå emot mig och drar fram en fickkniv ur jackan. Jag stelnar till. Mina ben slutar pendla där de hänger över skåpbilens kant. Han tittar mig i ögonen,skakar på huvudet och böjer sig ned. han tar mina ben och skär upp tejpen med kniven. Jag pustar ut. Han vinkar åt mig att följa med honom. Vi går runt bilen och mot ett gammalt grått stenhus. Det var det enda huset jag kunde se. Botrom huset, bredvid och bakom fanns bara åkermark. Det var skönt att få röra benen igen. Jag hade spännt mig i flera timmar och varit på min vakt. Nu kunde jag slappna av lite.

Han stannade framför trappan till huset och signalerade att jag skulle sätta mig på det översta trappsteget. Jag går upp och sätter mig ned. Han tar fram silvertejpen och tejpar ihop mina fotleder igen. Han reser sig upp, tänder ännu en cigarett och går in i huset. Han lämnar dörren öppen och jag tittar försiktigt in. Det ligger gamla tidningar i höga staplar. Tomma buckliga konservburkar utspridda över golvet. Dörrarna är trasiga och vissa fönster är spruckna. Gamla mattor på golvet och blodiga rep...Blodiga rep! Min blick fastnar på en bit blodigt repet. Det ligger slängt på go

lvet vid den bortre dörren. Jag ryser. Det var inte bara jag som hade suttit är. Jag kan inte slita blicken. Mannen kommer ut från ett rum bredvid och uppfattar min iaktagelse. Han sparkar till repet och skrattar. Jag kan inte annat än avsky honom. I handen har ha en polaroidkamera. Han går nedför trappen, stannar och tar ett kort på mig. Han tar kortet och börjar vifta det fram och tillbaka för att få det torrt. Han sätter kortet bredvid mitt ansikte och jämför. Han ler och verkar nöjd.

Längre bort ser jag vägdammet bilda små moln. En bil kommer. En grå liten bil som stannar vid huset. Ur kliver 2 stora män. De 3 börjar prata med varandra och en påse räcks över till min chaufför. De tittar på mig och skakar hand med varandra. En utav de större männen går fram till mig och drar upp mig på fötterna. Han tar tag i mina knäveck och slänger mig över sin axel. Han slänger in mig i baksätet på bilen och tar fram en svart huva. Han trär den ovanpå mitt huvud och stänger in mig. Jag ser inget och det blir snabbt varmt. Framdörrarna slogs igen på bilen och bilen startade. Vi körde vidare mot nästa anhalt. Jag kände mig som boskap. Skyfflad till nästa plats utan en aning om var jag var eller vart jag skulle. Inte en aning om vad som skulle hända?

Solen skiner på mitt fönster och den svarta huvan på mitt huvud blir varm fort. Jag känner hur tyget klibbar fast på mitt ansikte och svetten rinner. Jag försöker ta djupa lugna andetag genom näsan. Känner att paniken är nära nu. Pulsen ökar och andningen blir allt häftigare. Det börjar bli svårt att bara andas genom näsan. I framsätet sitter 2 män och sjunger. Bilstereon går på högsta volym och en hemsk musik tonsätts av männen. En massa olika skrikande instrument och 2 tondöva gubbar som klappar takten mot instrumentbrädan. Jag försöker andas lugnt. Försöker tänka på annat och andas. Jag försöker men det går inte. Jag måste få luft nu.

Jag lutar mig fram mot stolsryggen framför och försöker dra bort huvan genom att stryka huvudet upp och ner mot framsätet. Jag försöker nypa tag i tyget på huvan med knäna. Försöker gnida upp huvan mot mina axlar. Jag måste få luft. Men det går inte. Jag börjar skrika och hoppa runt i baksätet för att få lite uppmärksamhet. Det blir tyst i framsätet. Musiken spelar fortfarande men de har slutat sjunga. Plötsligt känner jag hur jag blir slagen över huvudet utav en handflata. Först en gång och sedan en till gång. Jag vet att jag antagligen kommer få fler smällar om jag inte lugnar ned mig men jag måste få ny luft. Jag slänger mig mot framsätet och skriker. Ännu en gång blir jag slagen och tillbaka knuffad. Jag slänger mig fram igen. Kan dom inte bara inse att jag behöver få av mig huvan? Måste de arbeta emot mig hela tiden. Den här gången slår han mig rakt över ena ögat och jag känner hur något går sönder. Det blir varmt när blodet rinner ner över ögat och det gör fruktansvärt ont. Men det spelar ingen roll för jag kan snart inte andas.

Jag fortsätter försöka få dem att förstå men de bara slår.

Till slut stannar de bilen och äntligen drar de av mig huvan. Jag tar ett djupt andetag. Mitt hår är alldeles fastklibbat på min hud och det blöder fortfarande från mitt öga. Jag ser inte riktigt klart än för ljuset är så starkt. Jag kisar mot männen som tittar surt tillbaka på mig. Föraren sträcker sig mot mitt ansikte och drar snabbt bort tejpen från min mun. Jag drar ett djupt andetag av ny frisk luft. Underbart! Jag fyller lungorna om och om igen. Föraren ryter till åt mig och ger mig en örfil. Jag kommer tillbaka till verkligheten och får syn på det vita pillret som ligger i den utsträckta handflatan som pekar mot mig. Jag tittar de båda männen i ögonen och inser att de menar allvar. Pillret var avsett för mig. Ett rund vit liten tablett med en konstig symbol på. Jag tittar frågande på männen igen. De rör inte en min. Jag hade inget val. Jag tar emot tabletten och sväljer. I samma sekund ler männen och skrattar.

Jag börjar bli orolig. Vad hade jag egentligen tagit? Skulle pillret gör mig illa? Kanske var det bara sömnpiller? Då kanske det bara är bra att jag tog det? Då kanske jag slipper det här och kan glömma några dagar? Tänk om det var gift? Jag kanske dör nu? Var det därför dom skrattade så där? Äntligen skulle dom bli av med mig. Mina tankar snurrade runt och jag gick igenom varje scenario jag kom på. Vad som skulle hända och hur jag skulle kunna rädda mig själv. Jag kommer på mig själv med att mummla. I framsätet hör jag skratt. Jag försöker fokusera blicken på männen men allt är bara suddigt. Jag känner hur huvudet blir tyngre och jag orkar inte hålla ögonen öppna längre. Jag faller ner på sätet och somnar.

Bara några minuter efter att bilen startat och kört iväg stannar den på sidan av vägen och min dörr öppnas. Jag blir puttad åt sidan och en man sätter sig bredvid mig. Jag trycker mig mot fönstret och vänder bort huvudet. Han stinker svett och sprit, som alla de andra. Jag hör 2 män prata med varandra i framsätet så det betyder att de plockade upp mannen bredvid mig. Jag sitter stilla och tyst, försöker att inte dra till mig uppmärksammhet. Jag lutar huvudet mot rutan och känner vibrationerna från grusvägen vi åker på. Jag sluter ögonen och börjar tänka tillbaka på kvällen innan. Jag hade varit så lycklig. Äntligen hade jag känt mig verkligt fri. Hela den dagen hade varit den bästa på länge. Jag kunde se mig själv gå där på gatan med armarna utsträckta. Jag kommer ihåg känslan av frihet jag hade då. Jag var en odödlig själ. Jag hade varit en glad och bekymmersfri Bill. Vad var jag nu? En tår föll från mitt öga. Jag hade ingen aning om var jag var och jag hade ingen aning om vad som skulle hända mig. Männen som satt i bilen med mig såg mig inte som en människa. För dem var jag bara pengar, ett handslag och ett överlämnande. Ville de slå mig gjorde de det. Dom brydde sig inte om det skadade mig eller dödade mig. De var alla alkoholister och hade ingen som helst medkänsla. Jag var boskap.

Jag började tänka på Tom. Vad gjorde han nu? Visste han vad som hade hänt mig? Visste polisen vilka som tagit mig? Kanske var jag hemma om några dagar? Jag höll fast vid den tanken. Om några dagar skulle polisen ha hittat mig och jag var hemma hos min familj. Hemma hos Tom och gjorde allt vanligt man gör hemma. Sover i min säng, äter mammas hemmalagade mat, tittar på TV, disskuterar med Tom och bara är. Det såg jag fram emot...att bara få vara. Jag försökte intala mig själv att det här bara var tillfälligt. Jag kan ta det att jag måste ha den här dumma varma huvan på huvudet några dagar och behöva stå ut med deras stank om jag får komma hem om några dagar. Inga problem! Det klarar jag...

Jag hörde ett hummande. Mannen bredvid mig hade börjat nynna på en låt. Jag stelnade till. Slutade andas, hjärtat stannade. Jag kände igen den låten. Kände igen melodin. Det var samma sång från skåpbilen. Jag spände upp ögonen och försökte trycka mig ännu lite närmre dörren. Nu kunde jag inte spela oberörd längre. Jag var livrädd. Jag kände igen hans röst. Det var han, mannen som hade suttit över mitt knä och stönat. Jag kunde se hans iskalla blick framför mig. Han såg inte mänsklig ut, han var en maskin. Utan känslor.

Han flyttar sig närmre och närmre, nynnades. Jag känner en hand på mitt lår. Han smeker det, förflyttar sig allt närmre mitt skrev. Jag rycker till och drar upp knäna mot hakan. Han flyttar efter och börjar leka med mitt hår. Han drar det runt sina fingrar och jag kan känna hur han närmar sig mitt ansikte. Spritlukten blir starkare. Jag ser inget för huvan men känner att han är alldels bredvid mig med sitt ansikte. Han tar tag i min haka och försöker få mitt ansikte mot sitt. Jag stretar emmot och försöker skaka bort hand hand. Han försöker igen men jag sliter mig. Då tar han tag i mitt hår och sliter ned mig på sätet. Jag skriker till. Han slänger mig ned på rygg på sätet och sätter sig grensle över min mage. Jag försöker komma loss men jag är bunden både till händer och fötter och kan inget göra. Männen i framsätet skrattar och hejar på. Jag känner hur de ibland hjälper till att hålla nere mig med sina händer.

Jag börjar bli trött av att kämpa emot. Jag har inte sovit något på över ett dygn och jag var rädd. Allt kändes bara hopplöst. Jag lugnade ned mig men samtidigt känner jag hans läppar genom tyget på huvan. Han försöker kyssa mig. Jag slänger med huvudet men han håller fast det och kysser mig över hela ansiktet. Han börjar smeka mig över magen och bröstet med ena handen. Den andra handen håller han nere mig med. Han tar sin hand innanför min t-shirt och tillslut börjar treva längre ned med handen. Han försöker komma innanför mina byxor. Jag skriker och försöker på nytt slita mig loss. Jag tar i allt jag kan men inser snabbt att det är lönlöst. Mannen ovanpå mig är minst dubbelt så stor som jag. Jag vet att jag inte kan göra så mycket men jag försöker. Vill inte ge upp. Vill inte att han ska göra så här.

Han slutar med sin hand, istället hör jag hur han börjar knäppa upp sina byxor. Precis som i skåpbilen. Han gav igen. Han straffade mig. Jag hörde hur han smekte sig själv. Han tog sin andra hand och började knäppa upp mina byxor. Jag sparkade, jag skrek, jag slängde mig...jag grät. Jag grät hysteriskt. Vad gjorde han med mig? Hans hand var innanför mina byxor nu. Han smekte mitt könsorgan och lekte med det. Han började stöna allt högre och han började jucka mot mitt bröst. Männen i framsätet hejade på. Han smekte sig själv och mig allt snabbare. Jag kände hur hans spratt till och hans stönade högt och utdraget. Jag kände hur något blött hamnade på min hals. Jag visste precis vad som hade hänt. Jag visste vad som hade landat på min hals. Jag kände mig så jäkla smutsig. Utnyttjad och förlöjligad. Jag grät fortfarande men nu var jag bara arg. Jag var förnedrad och utskrattat men jag lovade mig själv att någon gång skulle jag ge igen. Oavsett.  Han reste sig från min mage och slängde upp mig från sätet. Knuffade in mig i rutan. Jag svor inombords. Kunde de vara så kalla kunde jag åxå vara det. De skulle nog få se.

De kommande timmarna satt vi bara där. De sa ingenting till varandra och jag rörde inte en muskel. Jag var så förbannad. Till slut stannade de och gick ur bilen. Min dörr öppnades och jag blev slängd över någons axel. Jag hängde med huvudet neråt och passade på att försöka få av luvan. Jag gned huvudet mot mannens rygg och lyckades på huvan över näsan. Jag skakade huvudet och till slut föll huvan till marken. Jag tog några andetag frisk luft men började på en gång leta efter honom. Mannen jag skulle döda. Jag såg de två männen som hade hämtat mig men inte honom. Jag lyfte huvudet och letade med blicken. Där var han. Han gick alldeles framför oss. Han var halvflint och rätt stor. Inte tjock men ganska grov. Vi gick förbi honom och jag spände blicken i honom. Jag ville visa att jag verkligen menade allvar. Han såg mig och mötte min blick. Den var iskall. Jag kände hur han lockade fram min rädsla men jag tvingade tillbaka den. Jag måste vara starkt nu.

En annan bil kör upp bredvid den grå bilen jag kommit i. Jag sliter blicken från honom en sekund och tittar på bilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En man går ur bilen och öppnar bakluckan. Han lyfter upp en kropp. En liten tjej. Hon har blondt hår och hon är helt sönderslagen. Jag ser hennes ansikte som är alldeles svullet och blått. Hon verkar inte vara vid medvetande. Hennes kropp bara hänger.

Sekunden senare tar han tag i min haka, kysser mig och skrattar. Hans iskalla blick och skitiga andedräkt som än en gång förnedrar mig.

Jag vet inte vad som händer. Min syn är konstant grumlig och jag har svårt att uppfatta vad som händer runt om mig. Jag vet inte om det är natt eller dag. Jag kan inte avgöra om jag är vaken eller om jag sover. Allt är bara suddigt och skrämmande. Jag känner hur människor tar på mig och pratar till mig. Men jag kan inte urskilja deras ansikten. Jag ser inte, bara känner. Jag vet att jag befinner mig i ett mörkt rum utan fönster. Jag ligger på en tunn madrass och jag känner marken rakt igenom. Det är kallt och jag är öm. Jag vet att männen har våldfört sig på mig. Jag har kännt dem ovanpå mig och kännt dem inne i mig. Jag kan känna deras vidriga lukt på min hud. Jag känner mig infekterad, förgiftad. De har förstört mig med sin äckliga existens. De har slagit mig, skrattat åt mig, våldtagit mig och spottat på mig. De har dödat mig.

Jag vet inte hur många dagar som gått sen bilresan. Varje gång jag börjar kvickna till sträcker dom fram ännu ett piller. Jag sväljer och tar emot. Jag har gett upp. Jag har tappat min verklighetsuppfattning och tappat bort mig själv totalt i den här pillerdimman. Jag lever i en ständig mardröm. Vill vakna men orkar inte. Kan inte. Vågar inte.

Efter okänt många dagar och nätter var det dags att byta gömställe igen. En hand sträcks fram, ett nytt piller sväljs och jag bärs ut mot bilen. precis innan bakluckan stängs försvinner jag ned i dimman. Lika bra tänker jag. Jag känner hur jag flyger upp och ned när bilen åker i guppen men det gör inte ont. Jag är inte där, jag är borta. Jag förflyttas ännu längre bort från verkligheten och räddningen. Jag känner att jag blir lyft ur bakluckan. Den friska nya luften fick mig att vakna till lite. Jag förflyttas till nästa bil och blir lagd i baksätet. De försöker först sätta mig upp men jag har ingen kraft. Jag ramlar ihop på sätet. Jag är inte ens bunden. Det behövs inte för jag är oförmögen att ens stå upp med egna ben. Jag känner hur mitt tunga huvud läggs på något mjukt. Jag reagerar för det är det första snälla någon har gjort för mig sen hela den här mardrömmen började. Det kändes så fel men jag kände tacksamhet mot männen. Samma män som behandlat mig som skräp kände jag nu tacksamhet mot.

Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon.

Jag känner hur någon sliter tag i mig och bär i väg mig. Långa bestämda steg och en dörr som öppnas. Jag hör gångjärnen som gnäller och dörren som slår igen bakom oss. Jag blir slängd på ännu en tunn madrass. Jag kryper ihop i fosterställning och försöker fösvinna bort igen. Jag försöker leta efter min tröstande blick. Fotstegen närmar sig igen och jag känner svettlukten alldeles framför mig. Något landar bredvid mig på madrassen och jag hör tejp som rycks bort. Någon kvider till och dörren stängs. Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen...

Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig.

Andreas kom gåendes emot mig från andra sidan gatan. Han undvek min blick, visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Jag tittade på honom när han kom närmre. Han såg besvärad ut. Han gick sakta med tunga steg. Han gick stelt, spända armar som pendlade ojämnt längst hans sida. Ibland slöt han ögonen, rynkade pannan och gav ett plågat uttryck. Han hade något att säga, något han inte ville säga mig. Det syntes på långa vägar. Min mage knöt sig. Vad kunde vara värre än det han redan berättat tidigare? Var han borta nu? För alltid?

-Bill, snälla försvinn inte från mig.

Andreas stod alldeles framför mig. Han stod med båda fötterna på gatan och blicken nedåt.

-Tom,vi måste gå tillbaka nu. Vi kan inte vara här längre.

Jag tittade på honom, försökte få kontakt med honom. Han ville inte.

-varför? Kan vi inte stanna här och vänta ifall Bill kommer tillbaka?

-Tom, han komm...

-Tyst, säg inte så. Vi har ingen aning? Bill kanske lyckats rymma och är på väg hem nu. Vi måste vänt...

-Tom! Andreas tog tag i mina axlar och skakade om mig. Han tittade mig i ögonen. Hans blick var tårfylld och ansträngd. Han höll hårt om mig.
-Bill är kidnappad av minst 3 män, han kan inte rymma. Jag är ledsen Tom men det kommer inte hända. Vi måste åka nu. Poliserna är överallt nu och vi måste härifrån innan alla journalister kommer. Det här kommer bli extremt. Än vet ingen men det kommer komma ut. Alla kommer jaga oss.

Jag stod som förstenad. Alla journalister...det hade jag inte ens tänkt på. Jag hade helt glömt bort det. Han har rätt. Alla kommer jaga mig, bandet, min familj, mina vänner...alla kommer bli jagade. De där svinen kommer göra allt för sina chefer. Det här är ju årets händelse. Det här är en katastrof. Å jag som inte trodde det kunde bli värre?

-FAAAAAAAAAAAAAN! FAAAAAAAAAAAAAAN!

Jag bara skrek rakt ut. Lät all ilska höras. Ilska, sorg och hjälplöshet. Jag lät hela världen höra. Det var ju det dom ville. Se när jag bryter ihop och går sönder. Se mitt liv gå itu. Det är ju det ni vill se. Era jävlar. Monster. Jag började springa mot huset. Jag skulle inte låta dem få det. De skulle inte få se mig brytas ned. Det här är mitt liv. Mitt och bara mitt!

När jag kom in genom grinden kryllade det av poliser. De höll på att spärra av området med gul tejp. En efter en vände de på huvudet och tittade på mig. En blick blandad av medlidande och nyfikenhet. Jag hatade den. Jag fäste blicken i marken framför mig och gick rakt mot mitt rum. Jag stängde dörren om mig och började genast packa ihop mina saker. Jag bara slängde ned allt i väskan. Det viktigaste, det andra fick någon packa åt mig senare. Nu vill jag bara härifrån, vill till neutral mark och andas. Jag gav mig ett löfte innan jag lämnade rummet. Det här var sista gången. Aldrig mer skulle jag behöva stå i det här rummet, det här huset. Jag öppnade dörren och Andreas väntade utanför. Vi börjage gå ned mot uppfarten där bilen väntade.

Där var trappen, stegen upp till Bill. För bara några timmar sen hade han stått där. Kanske var lite av hans själ kvar forfarande? Kanske kunde man fortfarande känna hans doft?

Jag var precis på väg att gå upp på första steget när jag möttes av en man i polisuniform. Samma blick som de andra. Då såg jag alla de andra. Överallt i Bills rum var dom och rotade. Fotograferade, lyfte på saker och antecknade i sina block. De förstörde ju allt. Kan dom inte bara låta allt vara som Bill lämnade det? Jag tog ett djupt andetag och flyttade tillbaka ned på marken. Jag insåg vad jag fick lov att göra. Jag tittade upp en sista gång och gick vidare mot bilen. Andreas satte sig bredvid mig och vi åkte iväg. Än hade ingen journalist kommit.

Jag kastade en sista blick bakom mig

Aldrig mer...

Jag tittade ut genom rutan och inspekterade landskapet som susade förbi utanför. Jag hade flyttats till en annan bil och för första gången tillät de mig sitta upp i baksätet utan skydd för ögonen. Jag hade fortfarande tejp för munnen men jag kunde sitta rakt och jag var inte instängd eller blind. De var skönt.Jag kände att jag hade lite mer kontroll över situationen. Det var en sorts befriande känsla. Jag tittade ut på skogen som levde vid vägkanten. Stora granar, mörka och hotfulla. Eller mäktiga och respektingivande, beundransvärda. Jag hade svårt att bestämma mig. Jag försökte se mellan träden, försökte hitta en lucka eller något avvikande. Försökte se bortom, se bakom. Men ju längre bort jag letade mig desto mer vilsen blev jag. Stam bakom stam, gren under större gren, mossa på sten, sten under gren, gren på stam, stam bredvid stam... Jag förstod varför jag inte behövde ögonbindel. Här fanns inget annat än hotfulla träd och vildmark. Grusvägen vi åker på leder mot ingenmansland. Långt långt bort från mitt land.

Hon gnydde till och vände sig om. Jag såg i hennes ansikte att det gjorde ont. Hon låg med sitt lilla huvud i mitt knä. Hon var helt borta och de hade inte ens behövt bundit henne. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig. Mina händer, fötter och mun var fortfarande tejpad. Jag vågade inte titta på henne riktigt. Det gjorde bara ont att se vad de gjort mot henne. Men mest av allt skrämde det mig. Att se henne, den lilla tjejen i mitt knä, alldeles sönderslagen och borta, fick mig att inse vad de var kapabla till. I hennes ansikte syndes ingen nåd. Jag blev rädd när jag började tänka på vad de kunde göra mot mig. De hade redan smutsat ned mig men jag var fortfarande oskadd. Det var inte hon, långt ifrån. Det var precis som att de ville visa mig hur det går om jag inte uppförde mig. En demonstration. Uppförde jag mig inte uppförde de sig ännu mindre.

Hon låg ihopkrupen med ansiktet vändt mot min mage. Hon höll hårt om mitt ena ben. Hon gnydde till och rynkade pannan. Jag kände hur hon låg och ryckte och drömde. De hade slagit henne riktigt illa. Hennes ögon var svullna och huden omkring alldeles missfärgad. Det såg ut som att de spräckt hennes ena ögonbryn för det var en stor sårskorpa över ögonbrynet och fullt med intorkat gammalt blod. Hennes läpp var svullen och hon hade ett stort jack i undre läppen. Det var svårt att se hennes egentliga ansiktsdrag. Hennes långa blonda hår var skitigt och nedblodat. Likaså hennes kläder. Hon verkar ha varit kidnappat längre än mig med tanke på skicket hon var i. Hon verkar inte ha tvättat sig på veckor. Det kändes verkligen elakt att ens tänka tanken men hon luktade verkligen illa.

Hon ryckte till och tog tag i mitt lår. Hon verkade vakna till och vände upp ansiktet mot mig. Jag stelnande till. Vad skulle jag göra nu? Hon verkade titta upp mot mig men jag kunde inte urskillja om hon verkligen kunde öppna ögonen. Allt var så svullet på henne. Jag försökte ge henne en tröstande blick ifall att hon kunde se mig. Hon gav en suck och jag kunde se en liten ryckning i hennes ena mungipa. Kanske hon försökte säga något? Hon vände ned ansiktet igen och försvann. Den här gången lugnt och stilla utan ryckningar. Jag vågade knappt andas.

Bilen stannade och jag kunde se ett litet hus i en liten skogsglänta. Föraren öppnade ena dörren och tog tag i henne. Han lyfte upp henne i sin famn och bar iväg henne mot huset. Hon bara hängde i hans armar. Den andra mannen signalerade åt mig att flytta på mig så han kunde få bättre tag om mig. Jag hängde benen utanför sätet och han lyfte upp mig och hängde mig upp över axeln. Jag hade aldrig sett de här männen innan, de var nya. De verkade OK. Han började gå mot huset men svängde av förbi ingången och fortsatte runt på baksidan av huset. Där fanns en dörr han öppnade och vi gick in i ett litet rum. Han slängde ned mig på en tunn madrass bredvid henne. Mannen böjer sig ned och skär loss mig från tejpen. Innan han drar loss tejpen från mig mun sätter han sitt finger mot sina läppar och visar att jag ska vara tyst. Jag nickar. Han tar tag i ena sidan av tejpen och drar loss tejpen med ett ryck. Jag kvider till när hårstråna följer med tejpen men tystnar snabbt. Vågar inte reta upp honom. Han reser sig upp och peekar på henne.

-Take care of your friend.

Han går därifrån och stänger dörren och låser. Jag tar ett djupt andetag och försöker samla mig. Det finns inga fönster i rummet och det är kolsvart. Jag ser bara några ljusstrålar från gliporna i dörren. Jag hör hennes djupa andetag bredvid mig. Böjer mig över henne och frågar henne hur det är. Jag frågar om hon har ont? Inget svar. Jag försöker fråga henne samma frågor på engelska men hon svarar fortfarande inte. Vad ska jag göra nu då? Jag kan ju inte bara sitta här och vänta.

Jag flyttar lite närmre och talar lugnt till henne. Även om hon inte förstår eller hör blev jag i alla fall lugn av det. Jag satt alldeles intill henne nu. Jag hade mitt ena ben mot hennes rygg. Hon låg ihopkrupen och vänd mot väggen. Jag såg inget men jag försökte föreställa mig henne som hon såg ut innan allt det här. Jag lät ovansidan av min hand vila mot hennes rygg. Jag tog några djupa andetag och lät mina fingrar glida över hennes rygg. Jag lade mig bakom henne och lät fingrarna flytta sig upp mot hennes nacke. Jag lekte med hennes hår, drog det genom mina fingrar. Jag fortsatte prata med henne. Låtsades att hon svarade och fortsatte med nästa fråga. Låtsades som att hon gav mig frågor. Det var skönt att kunna slappna av och våga prata med någon. Skönt att kunne släppa på trycket lite. Helt plötsligt vänder hon sig om och lägger sig mot mitt bröst. Jag stelnar till och stannar av mitt i en mening. Hon lade sin arm runt min midja och drar ett djupt andetag. Hon mumlar något men jag kan inte höra vad. Jag har ena armen stel uppe i luften och vet inte riktigt vart jag ska göra av den. Jag sänker den sakta och lägger den på hennes rygg. Hon är helt avslappnad och har börjat drömma igen. Hon trycker sig mot min kropp och mumlar något igen. Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag tittar ned på henne. Hennes ena mungipa ryckte igen. Jag blev varm i hela kroppen. Hon log...