38

Annie


Jag låg med huvudet på bordet, gömd under mina armar. Huvudet kändes så jäkla tungt och tjockt. Som en tjock smet som täppte till alla små andningshål för hjärnan. Trycket mot pannan blev bara större och jag kunde känna hur varje dunk innifrån huvudet fick bordet att vibrera. Jag drog en djup suck och stönade till när jag insåg att jag inte hade den blekaste aning om var jag befann mig. Jag höll andan i några sekunder och försökte lokalisera om det var någon i rummet med mig? Inget, inte ett ljud. Sakta lyfte jag huvudet från bordet och såg mig omkring. Minsta rörelse kändes som en stor blykula som slog emot väggarna i mitt huvud. Jag satte mina handflator mot tinningen och tryckte emot för att dämpa slagen. Något som antagligen inte hade minsta effekt men det verkade lindra lite i alla fall. Jag verkade vara i någons kök. Det fanns en kokplatta, ett litet kylskåp, bordet jag lutat mig över, några pinnstolar och en massa öppnade konservburkar. Det var skitit och ganska nedgånget. Jag gissade på att det var ännnu ett av våra gömställen. Inget ställe någon faktiskt bodde i, bara ännu en anhalt. Jag reste mig upp och gick bort till fönstret. Först fick jag hålla i mig i bordet. Jag var fortfarande yr efter alla piller dom matat oss med och maten dom inte matat oss med. Jag visste inte exakt hur mycket men jag visste att jag hade förlorat ganska mycket i vikt. Innan den här piller perioden hade vi mest fått soppa eller nån vattning gryta. Nu fick vi knappt det eftersom vi var däckade av sömnpiller största tiden av dygnet. Det började ta ut sin rätt på våra kroppar. Drog jag ena fingret längst ena sidan av överkroppen kunde jag känna revbenen och höftbenet började synas under linnet.


We all do what we can
So we can do just one more thing
We can all be free
Maybe not in words
Maybe not with a look
But with your mind


Jag ställde mig framför fönstret och tittade ut på skogen. Ännu en gång var vi mitt i ingenstanns. Undra om vi fortfarande var i Israel? Till min besvikelse var fönstren igenspikade och jag vågade inte krossa rutan. Vad jag visste så kunde de vara i rummet bredvid? Att krossa en ruta förde oväsen, något jag inte kunde undvika. Förutom fönstret fanns det två dörrar på varsin sida om rummet. Jag hade ingen aning om vilken som ledde vart? Jag pressade näsan mot fönstret och försökte lista ut vart dörrarna ledde, men det var bara en enda lång tegelvägg på varsin sida. Antagligen ledde en dörr in i ett annat rum och hade jag riktigt tur ledde en utav dörrarna ut i farstun eller rent utav ut. Ut till den riktiga världen, friheten. Bara tanken på att jag var helt ensam, obevakad, och hade chansen till att fly fick håret på mina armar att resa sig. Det var nu eller aldrig...


There's a dream that I see, I pray it can be
Look cross the land, shake this land
A wish or a command
A Dream that I see, don't kill it, it's free
You're just a man, you get what you can


Om och om igen inspekterade jag dörrarna. Vilken var den rätta? Jag försökte gå efter magkänslan, hjärtat, hjärnan, utseendet, lukten, ja allt. Men inget gjorde mig något smartare. Båda dörrarna var mörkbruna , lika repiga, ingen visade tecken på att användas mer eller mindre, lukten var lika unken oavsett vilket håll jag vände näsan åt och magkänslan ändrade sig lika fort som jag vände blicken mot den andra dörren. Det här var lönlöst. Jag räknade ut att jag fick lov att gå fram till den ena dörren och försöka lyssna om jag hörde något. Var någon utav männen där kanske jag skulle höra dem och om det var dörren ut borde jag kunna höra nåt i alla fall. Vinden, fågelkvitter, löv? Inte vet jag? Jag måste försöka i alla fall. Försiktigt smög jag fram till den ena dörren och satte örat mot träet. Jag hörde inget. För att vara på den säkra sidan höll jag andan i några sekunder men jag hörde fortfarande inget. Kanske var det här dörren ut? Jag kände hur min puls ökade i slag. Kanske var det nu jag skulle få chansen att fly? Komma bort härifrån och slippa allt det här. Men jag kunde ju inte vara helt säker förrän jag hade lyssnat på den andra dörren. Kanske var den lika tyst? Då visste jag fortfarande inget. Visst, eftersom jag inte hörde nåt kanske det var dörren ut? Men det kunde även betyda att männen sov eller kanske bara var väldigt tysta? Vad visste jag? Jag visste bara att jag inte hade råd att ta några risker.


Listen to me, don't walk that street
There's always an end to it
Come and be free, you know who I am
We're just living people


Kinden mot det sträva träet, strupen stängd för all inkommande och utgående luft, hjärtat på helspänn och örat inställt på eventuella ljud. Ingenting. - Va fan! mumlade jag för mig själv. Ingen utav dörrarna gav mig någon ledtråd. Jag försökte igen men fortfarande inget ljud. Hur skulle jag göra nu då? Skulle jag bara gissa på en dörr och hoppas att det var rätt dörr? Tänk om jag gick rakt in i famnen på en utav männnen? Vad då? Skulle jag bara låtsas om att jag letade efter dom och försöka dölja chocken? Helvete! Jag lät blicken svepa mellan dörrarna igen och bestämde mig tills sist för att prova den första dörren. Den hade jag bestämt mig för först och min pappa hade alltid sagt att jag skullle lita på min magkänsla. Jag smög tillbaka över golvet och placerade handen på dörrens handtag. Ett djupt andetag och det trycktes ned. För varje millimeter slog hjärtat ett slag extra. Det var nu. Det här var nu. Handtaget slog i botten och jag försökte öppna dörren. Låst! Dörrjäveln var låst. Allt detta bara för att upptäcka att dörren var låst. Då var det antagligen den rätta dörren då, dörren till min frihet. Låst! Helvete!


You've got to choose a wish or command
At the turn of the tide, is withering thee
Remember one thing, the dream you can see
Pray to be, shake this land


Jag hann precis svära över dörren och slå mig själv på kindbenet när plötsligt den andra dörren slängs upp och tre utav männen kommer utvinglandes ut och tjoandes. Jag trycker mig mot den låsta dörren och försöker lugna ned min rusande puls. Tur att jag inte tog den dörren. Först ser de mig inte och jag försöker diskret röra mig bort från dörren. Jag visste att det inte såg så bra ut om jag stod där. Jag hann kanske två meter innan den största utav dem upptäckte mig och ropade till. Jag stannde på en gång och försökte se rädd ut. Inte för att jag inte var rädd, jag visste bara att om jag visade mig rädd och underlägsen skullle dom känna sig tillfredsställda. Han pekade på mig och vinglade fram mot mitt håll. Dom hade helt klart druckit och det gjorde mig osäker. Var de fulla fanns inga gränser. Det fick mig att lägga märke till att alla mina kläder faktiskt satt på plats och inget saknade. Jag försökte känna efter men inget gjorde ont heller, förutom mitt huvud. Hade de låtit mig vara? Eller var det dags nu? Hade de väntat på attt jag skulle piggna till?


We all do what we can
So we can do just one more thing
We won't have a thing
So we've got nothing to lose
We can all be free
Maybe not with words
Maybe not with a look
But with your mind


Han stannade alldeles framför mig och jag kunde känna hans spritdränkta andedräkt mot mig. Han skrattade åt mig och pratade med sina kompisar på sitt språk. Jag förstod inte vad. Men det han sa fick de andra att skratta och sen skakade han sakta på huvudet åt mig, samtidigt som han smackade med munnen åt mig. Han hånade mig. För vad vet jag inte men jag fattade poängen. Plötsligt tog han tag i min ena arm och drog mig mot dörren de kom ut från. Jag försökte förbereda mig på vad som skulle hända. Försökte intala mig själv att blockera smärtan. Han öppnade dörren och vi kom in i en smal hall. Den kanske var 2 meter lång,helt naken. Inga tavlor eller nåt, bara beiga väggar och en mörkbrun matta. Han öppnade nästa dörr och knuffade in mig. Jag tittade på honom men han bara stängde dörren. Jag tittade funderande mot hans håll och undrade vad han hade för plan? Skulle han hämta de andra först? Jag stod otåligt och stampade ena foten i marken. Jag ville inte, orkade inte...

-Annie? Är det du?

Fort vände jag mig om. Innan jag ens sett honom fick jag dåligt samvete, Här har jag tänkt på flyktplaner och inte ens lagt en tanke på honom. Jag vände mig om, glad över att få höra hans röst igen. Men samma sekund satte jag i halsen.

- Bill, vad har dom gjort med dig?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0