Annie


Vad skulle jag svara? Det här var inte bara ett ord. Det var mycket mer än så. Det kunde förändra allt. Alla visste antagligen redan svaret, de behövde endast få det bekräftat. Få det på papper så de kunde registrera min handling någonstanns, rättfärdiga sitt arbete och hämta ut sin lönecheck. Mitt namn skulle skrivas in i systemet, ett klick på datorn och mitt brott skulle rullas upp för alla nyfikna ögon att läsa om. Några sekunder funderade jag faktiskt på att ljuga. Det var min första tanke, att försöka skydda mig själv. Minneslust eller chock var alltid en möjlighet. Det hade drabbat många människor och några hade klarat sig tack vare att de skyllde på en traumatisk upplevelse eller rent av en hård barndom. Jag hade haft den bästa barndomen men mycket annat hade hänt. Enligt mina beräkningar hade det kunnat verka trovärdigt att skylla på. Den ena mannen harklade sig och jag vaknade upp ur mitt planerande och insåg att jag tagit väldigt lång tid på mig. Vad skulle jag säga? Varje gång jag öppnade munnen snubblade jag på orden och fick endast fram hackiga toner. Jag var på väg att säga sanningen flera gånger men jag hittade alltid en orsak till varför det skulle kunna löna sig att ljuga.
- Hur mår du, Annie?
Jag tittade upp på den unga kvinnan som satt bredvid mig på stolen och hon lade sin hand på min axel. Ännu en gång kunde jag bara få fram halva toner och jag kom på mig själv att skaka på huvudet samtidigt som jag nickade.
- Vi kanske ska ta det här senare? Kvinnan vände sig mot de två männen som satt på min andra sida om sängen. - Jag tror Annie behöver vila lite nu.
Männen tittade på varandra en kort sekund för att bekräfta att de gjorde rätt, sedan vände de sig mot mig och började tala på engelska.
- Vi förstår att det här är extremt jobbigt och att du har varit med om väldigt många plågsamma händelser. Han pausade lite i sitt tal och svalde. - Men vi måste verkligen prata om det här. Jag tror du förstår? Hans tonfall fick mig att känna mig som 8 år igen och tillrättavisad efter att gjort något dumt. - Det är bara några frågor kvar, sen ska du få vila. Det spelar ingen roll vad du säger, vi kommer inte göra illa dig eller arrestera dig. Det är bara rutin och du kan känna dig säker. Jag nickade åt männen och kvinnan som kommit för att ge mig stöd och som skulle vara min psykiatriker den kommande tiden. Jag litade inte på någon utav dem, men insåg att mina lögner inte skulle ta mig längre än till skammen när de påvisat min skuld och mitt taffliga försök att klara mig undan. Hur jag än gjorde kunde jag omöjligt gömma mig från det här.
- Ok Annie, var det du som slog ihjäl och knivhögg de två männen ute i skogen för ett dygn sedan?

Det knackade på dörren försiktigt och jag reste mig upp för att öppna dörren. Kanske de hade ändrat sig och ville sätta bevakning på mig ändå så jag inte rymde? Jag öppnade trött dörren och beredde mig på att sträcka fram handlederna för att bli fängslad. Istället möter jag Toms trötta blick i dörröppningen.
- Hej! Han tittade osäkert på mig och rättade till tröjan över axlarna. - Jag tänkte jag skulle kolla hur det var med dig? Han gömde händerna i fickorna men var lika snabbt framme med händerna och pillade på tröjans kanter. - Ja, om du orkar alltså?
Jag hade sett fram emot att få vara själv en stund, men jag blev faktiskt lättad när jag såg honom. Jag hade en känsla av att han skulle kunna få mig på bättre humör än jag själv eller någon annan skulle just nu. Jag flyttade på mig så han kunde komma in och satte mig på sängen igen. Han stängde dörren efter sig och gick fram till stolen som en utav poliserna suttit på.
- Kan du inte sitta här på sängen istället? Han hann precis böja på knäna men stannade upp precis innan han skulle sätta sig. Jag ville inte ha honom på den stolen. Den stolen var inte värd honom. - Eeh, ja, jo det kan jag väl? Lite förvirrat ställde han sig upp igen och satte sig på sängen. - Tack! Tom nickade tillbaka och det gick några minuter av pinsam tystnad. Jag försökte att inte tänka på det och pillade på mitt bandage jag hade runt överarmen. Sju stygn hade det krävts för att sy ihop såret efter att mannen knivhögg mig. Jag hade inte märkt det förrän jag låg i helikoptern och ambulansmännen började prata om det. Allt hade gått så fort och nästan gått som på automatik. Redan från början när jag såg mannen smyga omkring där i skogen visste jag vad jag skulle göra med honom. Det hade inte funnnits några som helst tvivel och när han sedan lyckades träffa mig med kniven hade jag inte känt något överhuvudtaget. Jag var så fokuserad på att sparka kniven ur handen på honom och ge tillbaka.

- Gör det ont? Jag tittade upp på Tom och skakade på huvudet. Han tittade misstänksamt på mig och skakde på huvudet åt mig för att se om han hade hört rätt.
- Självklart känns det, jag kan inte lyfta armen för högt eller använda muskeln fullt ut. Klart att det gör ont. Jag drog en djup suck. Det här var inget vi hade pratat om och jag antog att han hade tusen frågor han ville ställa. - Men den fysiska smärtan kan jag ta, den kommer att gå över. Jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle kunna berätta? På ett sätt hade det varit skönt att berätta allt för någon som inte jobbar inom myndigheterna och som inte har något arbetsrelaterat till allting. Men å andra sidan var Toms band till hela situationen mycket känsligare och jag visste inte hur mycket han kunde ta nu? - Ibland kan de vara skönt att ha den fysiska smärtan att luta sig mot.

Tom flyttade sig lite närmre och värmen från honom träffade min hud. Han doftade personligt. Ingen speciell parfym, inte svett eller lukten av rök. Det var svårt att sätta ett namn på det för jag kunde inte urskilja de olika ingredienserna. Men det kändes tryggt. Jag sträckte mig fram och drog ned huvan han hade över huvudet. Han tittade upp mot mig med sina mjuka ögon och en rysning spred sig längst min rygg. Det kändes bekant och jag kunde inte låta bli att le. De var verkligen tvillingar.

- Jag visste på en gång att det var du. Jag har sett den där blicken förut. Han log lite generat och skrattade till. Även skrattet var likadant. Sättet deras ögon smalnade av och nästan försvann i leendet. Varje liten sak jag kunde hitta som påminnde om Bill gjorde mig säkrare på mig själv och Tom. Jag hade hört så mycket om honom och i början hade det kännts skrämmande att varit den som levt med hans tvillingbror på det sättet jag gjort. Jag visste inte vilka tankar han hade, vad han tyckte om mig? Så när jag såg alla små saker de hade gemensamt blev jag mer och mer övertygad om att allt Bill berättat om honom var sant. Att de även var likadana i sin personlighet.

- Hur är det med honom? Jag var faktiskt överraskad att han lyckats slita sig från sin bror.
- Jo, han ligger där. Tom drog en djup suck och ryckte på axlarna. - Jag vet inte riktigt vad jag ska göra? Jag försöker hålla mig nära så han vet attt jag finns där. Men nu är mamma och Gordon där så jag kände att jag kunde smita ifrån ett litet tag. Han borrade in sin blick i min och ett tag kände jag nästan för att drunka i dem.
- Det är inte bara Bill som råkat ut för allt det här.
Hans mening träffade rakt på, gick rakt in i mig och släppte ned sitt ankare. Jag var helt oförberedd på det. Han tog tyget på mina pyamasbyxor och gned det mellan sina fingrar. Jag var nog lika nervös som han var.
- Jag vet inte vad ni varit med om, jag har ingen aning. Jag vill veta men det är inget jag vill tvinga fram. Så när du känner dig redo, du och Bill, lyssnar jag gärna och försöker förstå. Han nöp lite lekfullt i min stortå för att försöka lätta upp stämningen lite.
- Jag vet om din situation. Han harklade sig. - Du ska veta att om du behöver någon att prata med, om du behöver tröst, sällskap eller kanske bara nån att slå på... Han skrattade till lite fort men blev genast allvarlig igen. - Vad det än är finns jag här för dig, dag som natt.
Jag kunde känna hur en tår letade sig ned på min kind. Min första sedan jag kom hit.
- Du tillhör ju familjen nu...

Det där irriterande pipet som besvärat mig i bakgrunden ända sedan jag kom hit för 17 timmar sedan, var nu högst levande för mig. Ett ont måste och något som hade all min uppmärksamhet. Skulle ett pip vara tiondels sekund sen riktades min blick genast mot monitorn på hans vänstra sida och de små topparna som linjen bildade. Inte förrän jag kunde se att det gröna strecket hade en jämn form kunde jag slappna av igen. Jag hade full kontroll på det pysande ljudet från maskinen som fick din bröstkorg att höjas och sänkas. Full kontroll på din andning.

Jag tog för vana att alltid känna på din panna om du var varm, kall eller svettades. Torkade av svetten med en blöt trasa. Såg till att alltid ha någon sorts kontakt med dig. Höll din hand, masserade dina fötter, tvinnade ditt hår eller såg till att endast mitt finger nuddade din kropp. Läste jag en tidning hade alltid armen mot din sida. Allt för att försöka uppehålla vår kontakt. Allt för att inte släppa dig igen. Jag hade förlorat dig en gång och jag tänkte inte riskera att förlora dig igen. Jag tänker stanna här tills jag är säker på att du tänker stanna kvar vid min sida. Du kommer inte få någon möjlighet att ge upp.

I hissen där jag först såg dig gick allt så fort. Jag såg dig genom fönstret, sprang nedför trappen för att leta reda på dig och helt plötsligt kom du emot mig med två månader av enorm saknad och rädsla. Med dig kom en vägg av okända rörelser i min kropp. Helt plötsligt låg du där, liten och sårbar. Så mycket mindre än den Bill jag vinkade Hej Då till senast. Så mycket mindre och annorlunda. Trots chocken var jag ändå så glad av att se dig. Jag hade inte tid att tänka, jag tog den tid jag hade och gav till dig. Försökte ge dig all kraft och styrka jag kunde ge. Sedan åkte du in på operation i flera timmar. Flera timmar återigen sittandes på en stol med spända käkar och blicken fäst på klockan. Varje slag minutvisaren vandrade undrade jag om det var just den här sekunden du skulle lämna mig? Om millimetern innan minutvisaren flyttade sig var din sista millimeter? Försökte känna efter inom mig om något förändrats? Om något fattades? Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas om du dog, men jag var säker på att det skulle kännas. Varje gång en dörr öppnades hade jag hjärtat i halsen och väntade på att din doktor skulle komma med sänkt blick. Timmarna gick och tidigt på morgonen orkade jag inte hålla mig vaken längre. Jag kämpade emot länge med kaffe och planlösa promenader i sjukhuset, för jag ville inte lämna dig ensam. Även om jag inte var hos dig fysiskt ville jag försöka ge dig möjligheten att känna mig inom dig.

Det var Annie som hade väckt mig. Hon satt bredvid mig på soffan och hade först bara suttit där i över en timme. Jag hade lutat mig mot hennes axel i sömnen och hon hade låtit mig vila mot henne. Jag vaknade inte förrän ljuset utifrån bländade mig i ansiktet. Sömnig och dåsig hade jag satt mig upp och gnuggat gruset ur ögonen. Så fort jag insett att jag somnat börjar jag leta efter en klocka på väggen. Jag såg varken mamma eller Gordon och genast börjar jag analysera miljön. Fanns det några som helst tecken på att något hade gått snett med Bills operation? Var det någon som tittade konstigt på mig? Undvek de mig? Bredvid mig tynger något ned tyget på soffan och jag vänder mig förskräckt om. Jag tittade uppp på henne och kunde först bara stirra. Ingen som helst tanke på att det kanske var ohövligt eller oförskämt. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem hon var. Till en början visste jag bara att det var samma tjej som jag nästan krockat med föregående dag. Vi tittade båda på varandra utan att egentligen säga eller göra något. Det kändes som att vi båda behövde låta varandra sjunka in lite innan vi gick vidare. Som en tyst presentation av varandra.

Jag målar den sista nageln och ställer bort nagellacket på sidobordet. Dina naglar är alldeles nedbitna och trasiga men jag gjorde mitt bästa. Jag har alltid varit så fascinerad av hur skickligt du kunde kunde måla dina naglar. Du kunde vifta med armarna, dricka en cola, föra djupa konversationer, röka en cigarett och samtidigt måla dina naglar felfria utan kladd. Jag lutade huvudet på sidan och studerade mitt verk, men insåg ganska snabbt att det var ljusår ifrån bra gjort. Mitt tålamod hade precis räckt till att försöka göra de vita linjerna så raka som möjligt, men ändå var de sneda och kladdiga. Jag skrattade tyst för mig själv. Jag hade ju försökt i alla fall! Det var Annies ide att måla hans naglar. Hon hade rätt. Det spelade ingen roll om Bill låg i koma eller var förlamad från halsen och nedåt. Fanns det en möjlighet att kunna se bra ut hade han tagit den. Och jag intalade mig själv att om jag kunde få honom att känna sig hemma i sig själv igen, kanske det skyndade på hela läkningsprocessen. Det skulle hjälpa honom att känna igen sig och han skulle börja leta sig hemmåt igen. Hem till mig. Det hjälpte även mig att känna igen min egen bror. Chocken som lamslog mig när Annie ledde in mig i rummet var det mest skrämmande jag varit med om. Min första syn var ett inpackat paket fullt av slangar och sladdar och maskiner som framkallade en massa nya främmande ljud. Det var inte ens en människa som låg där i sängen, i mina ögon var det ett monster. Det kunde lika gärna vara en maskin. Det enda jag var säker på var att det omöjligt kunde vara min bror. I ren panik hade jag försökt vändt om i dörren men Annie hade bestämt hållt kvar min hand och vägrat släppa.

- Jag vet att det är skrämmande, Tom. Hon hade greppat min andra hand och börjat gå baklänges in i rummet så jag skulle följa efter.

Jag är blockerad, fråntagen min möjlighet att agera. Jag hör er, ser er. Jag känner er. Ni är så nära. Ni är så varma. Jag kan känna er värme, er smärta och jag kan känna hur ni slits mellan era känslor. Jag känner allt, hör allt, men jag är fråntagen min möjlighet att agera. Min möjlighet att berätta och få er att förstå. Jag vill inget annat än att ta er alla i min famn och krama om er hårt. Hålla er tätt och aldrig släppa. Men jag ligger bara här i den vita sjukhussängen. Ännu en gång är det som att jag ser allt från en plats utanför min kropp, någonstans långt borta. Det är en konstig känsla. Jag känner dofterna. Jag vet att ni finns här bredvid mig. Jag hör er. Hör hur era kläder prasslar och hur ni snyter er. Jag vet att ni gråter. Jag känner er. Känner hur luften vibrerar och ger små stötar. Jag vet att ni önskar ingen utav oss behövde befinna oss i det här rummet. Jag kan känna hur ni stirrar er blinda på ljuslågan brevid min säng och letar efter minsta tecken på den ska släckas. Hur ni mer än något önskar att min kalla hand bara rörde sig, bara ett litet ryck. Alla förhoppningar som försöker vinna över besvikelsen och rädslan. Jag känner allt. Jag förstår bara inte riktigt varför? Jag försöker kartlägga och pussla ihop alla minnen så jag kan förstå varför jag ligger här? Varför jag känner mig så blockerad? Jag vet att en förändring har skett, bara inte vilken?

Annie sitter vid min sida och stryker mig sakta över armen. Hon var den första jag lade märke till. Jag kommer ihåg att allting kändes så nytt, så ovant. Men sedan kunde jag känna Annie sitta där. Det var lugnande att hitta något tryggt,något jag kunde lita på. Hon doftade nyduschad och ren. Hon måste vara glad. Jag hade aldrig sett henne helt ren. Från första början när jag träffade henne var hon redan nedsmittad av deras våld. Jag kommer fortfarande ihåg den hemska synen när du låg i mitt knä för första gången. Du var helt sönderslagen i ansiktet och jag var så rädd för att göra illa dig. Tänk om jag vetat då vad som skulle hända. Jag önskar jag kunde få se dig nu. Få se ditt rena vackra ansikte. Du kommer vara så vacker, Annie, sen när du är helt frisk. När du kan le igen. Som jag längtar efter att få skratta med er. Få se er båda lysa igen. Jag blev så lycklig när jag kunde känna er båda, tillsammans. Min bror och min syster. Min cirkel var sluten. Min familj var hel igen. Ni betyder båda världen för mig. Jag vet att ni kommer kunna ta hand om varandra.

Varför har du så svårt att se på mig? Varför vill du inte vara hos mig? Jag förstår inte? Har jag gjort dig något? Är det därför du står vänd med ryggen åt mig och stirrar dig blind på världen utanför? Har jag sårat dig på något sätt, sagt något? Eller är det på grund av något som jag inte har gjort? Har jag gjort dig besviken? För tro mig, Tom, jag gjorde allt jag kunde göra. Jag kämpade för dig, oss varje dag och natt. Det gick inte en minut utan att jag tänkte på dig och oroade mig. Jag gjorde allt för att orka hålla mig vid liv för din skull. Jag behöver dig för att kunna fungera. Du är halva mig, Tom. Så varför gör du så här mot mig? Varför vänder du ryggen åt mig när jag behöver dig som mest? Varför sitter du inte här bredvid mig och försöker skydda mig? Varför låter du inte dig själv se på mig och se min rädsla? Varför skjuter du undan mig och flyr? Nu är jag ju äntligen här.

Annie skrattade till nedanför mitt huvud och sade något till Tom. Äntligen vände han sig om. Jag hörde hans steg när han kom närmre. Det var tunga steg. Han satte sig på stolen bredvid Annie och jag kunde höra hur han drog efter andan. Han kändes inte alls arg. Han var rädd. Som om något ont skulle hända om han rörde mig eller kom för nära. Jag blev så ledsen. Min bror var rädd för mig. Varför? Vad har jag gjort för att få honom så främmande? vad är det jag har missat? Annie fortsatte prata lugnt och tyst och håller min hand. Det är skönt att känna hennes värme.
- I mina ögon kommer han alltid att vara den vackraste. Hon strök mig över kinden med ovansidan av sin hand.
- Han kommer alltd vara min hjälte och han kommer alltid vara din hjälte, Tom. Jag kände hur Tom nickade men han kunde fortfarande inte se på mig. Hans blick var fäst i den vita filten. Annie lekte med mina fingrar, masserade dem, ett efter ett. Hon skrattade till igen.
-Men nu när allt är över måste vi fixa hans naglar. Han hade velat det. Hon böjde sig fram och kysste min hand.
- Han hade velat ha dem precis som de var innan allt det här.
På stolen brevid henne hör jag hur Tom bryter ihop. Jag hör hur han gråter och försöker få luft mellan gråtattackerna. Annie tar honom i sin famn och håller honom hårt, vaggar honom fram och tillbaka.
- Du behöver inte vara rädd, Tom. Din bror kommer aldrig försvinna...

Annie, Tom

Det klingande ljudet av skeden som slog i koppens kanter var det enda ljudet som kom ifrån de tre personerna runt bordet. All satt dom och tittade frånvarande ned i sin kaffekopp och rörde mekaniskt runt skeden. I den lilla cafeterian satt mest läkare och sjuksystrar som satt och väntade på att nattskiftet skulle börja. Alla pratade på i sin takt och tittade på klockan med jämna mellanrum för att inte komma för sent. Efter ett tag började de som slutade sitt skift komma ut och sätta sig bland borden för att vänta på att få stämpla ut. Skratten blev fler och det kändes avslappnat. Jag tittade upp från det cirkulerande kaffet nedanför mig och studerade männsikorna runt omkring oss. För dem var det här vardag. Den kliniska doften, de kala väggarna, det ständiga pipandet bakom alla dörrar. Det irriterande ljudet av deras tofflor som klapprade när de gick på det grå golvet. Det här gjorde de varenda dag. I början hade jag irriterat mig något fruktansvärt på alla dessa små saker som man inte tänker på i vanliga fall. Vi hade kommit för 2 timmar sedan och så fort jag hörde någon närma sig gjorde jag mig beredd att få höra nyheterna om min bror. Än så länge hade vi inte fått någon klar rapport hur läget var, bara att de var på väg. Jag hade målat upp tusen olika scenarier i mitt huvud ända sedan mamma berättade för mig att det hade fått ett samtal och var på väg för att hämta Bill. Det hade tagit mig flera minuter innan jag lyckades få en reaktion på vad hon berättat. Innan det verkligen sjunkit in. Eller, det har det fortfarande inte gjort. Min bror, Bill, var på väg hit. De hade hittat honom. Efter all den här långa, smärtsamma väntan var han äntligen på väg hit, hem, till mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga? Det kändes som att jag ville prata om honom, berätta hur lycklig jag var att han var i säkerhet. Berätta hur mycket jag hade saknat honom och alla hans knäppa uttryck och lyckodanser. Jag ville få in honom mellan oss. Sätta honom på en stol bredvid mig och skryta över honom hur mycket jag älskar honom. Men jag visste inte riktigt om det var rätt tillfälle. Eller om jag vågade. Vi visste att han var på väg hit, att de hade hittat honom. Men det var åxå allt vi visste. Det kändes riskfyllt att sitta här och måla upp en bild av min perfekta bror och sedan upptäcka att han var långt ifrån den person jag ropade God Natt åt den där natten för två månader sedan. Mycket kan, har hänt på den tiden. Mycket mer än jag ens kan föreställa mig.

Jag tog en klunk av kaffet men spottade ut det på en gång. Kallt. Med en djup suck lutade jag mig tillbaka i stolen och drog huvan över huvudet. Klockan slog tio och alla vitklädda människor började resa sig upp för att antingen gå hem eller precis börja sitt skift. Ljudet höjdes och alla sade Hej Då till varandra och önskade en god kväll. En efter en försvann de och stolarna sköts in under borden. Deras tofflor klapprade iväg längst korridorerna och till slut var det bara vi kvar. Mamma satt och bläddrade i en tidning helt på måfå. På omslaget fanns en bild av leende tjej med en valp, olika pajer och krukväxter. Jag antog att det var som en sorts Israelisk Året Runt. Mamma tittade bara på bilderna. Eller så bläddrade hon bara för att hålla sig sysslesatt. Gordon hade hittat en kortlek och höll på att lägga ett parti harpan. Ingen utav oss hade sagt något på länge nu. Jag lägger armarna i kors över bröstet och sluter ögonen. Det här hade varit en lång dag. Då och då hör jag mamma harkla sig och Gordon som blandar kortleken. Annars hör jag bara de där irriterande bakgrungsljuden som faktiskt börjar ge en lugnande effekt. Längre bort låter det som att något nytt händer. Ett ljud jag inte hört tidigare. Då jag inte kommer på vad det är tittar jag ut genom huvan som döljer mitt ansikte och spejar nedför korridoren. Ljudet verkar försvinna. Mamma sitter fortfarande och bläddrar i tidningen och Gordon har gått över till att peta på nagelbanden. Utan att jag tänker på det fäster jag blicken på en punkt utanför fönstren, bakom mamma och Gordon. jag följer vad som händer där ute och till slut inser jag vad det är jag ser.

Med ett ryck ställer jag mig upp så stolen ramlar omkull och springer direkt bort mot fönstret. jag stannar en meter från fönstret och tittar med stora ögon på den flygande kroppen som balanserar där ute. Den röda helikoptern ska precis landa på hustaket tre våningar nedanför. Jag trycker ansiktet och handflatorna så nära jag kan rutan. Alldeles nedanför mig står två läkare och två sjuksköterskor i sina vita rockar men en rullande bår redo. jag tyckte mig könna igen den utav läkarna. Han såg ut som en typisk doktor. Några grå hårstrån, solbränd, ser allmänt sund och frisk ut och glasögon som skimrar lite i ljuset. Ni vet, en sån som går upp klockan fyra på morgonen för att springa en mil innan jobbet. Helikoptern landar på den runda betongplattan med ett vitt tjockt kryss på och dörren öppnas. Genast börjar de vita rockarna röra sig mot dem, hukandes för att inte riskera att träffas av rotorbladen. Två rödklädda män hoppar ut och jag drar efter andan. Där inne i helikoptern kunde jag se honom. Hans kropp som formades under den gula filten. Mamma ställde sig på min vänstra sida och tog min hand från rutan. Hon riktar sin blick ned mot hustaket och jag kan se hur hennes ögon blänker. Gordon e lika snabbt uppe på min högra sida och tar min andra hand. Vi tittar snabbt på varandra och båda ser lika rädda ut. Det var det här vi hade väntat på hela dagen. Det här var början på slutet, äntligen. Jag tröck hans hand lite hårdare och det var med rädsla jag såg hur de två rödklädda männen började lyfta ur båren med den gula filten. Till en början kan jag inte se något för det är vita rockar överallt som försöker hjälpa till att lyfta och undersöka. Jag ser bara små glimtar av filten. Ibland ser jag en arm, en mörk hårslinga. Det är inte bara båren som ska lyftas ut utan även en massa utrustning. Olika påsar med dropp som hålls högt och smålådor som jag nte riktigt vet vad det är. Det gör mig orolig. Varför var allt det med? Vilket tillstånd var han i egentligen. De rödklädda männen hoppar in i helikoptern igen som gör sig redo att lyfta och de vita rockarna skyndar därifrån. Jag pendlar blicken mellan de olika färgerna och försöker få syn på den gula filten. Jag trycker pannan mot fönstret och försöker se vart de tar vägen. Precis innan de försvinner in genom dörren dyker en lucka upp och jag kan se hans ansikte. Han har en stor mask över huvudet och en utan sjuksköterskorna trycker på en sorts plastballong för att hjälpa honom att andas. Där var han, min Bill. Jag vet att det var idiotiskt men jag hade förväntat mig att han skulle hoppa ut ur helikoptern på egna ben och glatt vinka åt mig. Le sitt allra största leende där hela ansiktet skrynklas ihop och komma fram till mig för att ge mig en kram. Det var det jag hade hoppats på.

Sekunden efter att de försvunnit in i byggnaden någonstans släpper jag mammas och Gordons hand och tittar mig snabbt omkring. De är 3 våningar under oss. Vart är närmsta hissen? Jag springer längre bort i korridoren för att försöka hitta en hiss och ropar åt folk.

- vart finns det en hiss?

Folk började titta konstigt på mig, men ingen svarade mig. De bara stirrade.

- Tom, vad gör du? Mamma kom gåendes emot mig och tog tag i min arm. Jag tittade stressat på henne och gav henne en menande blick.

- Jag måste hitta en hiss. Jag måste leta reda på Bill fattar du väl? Jag insåg inte hur hård jag lät. Mamma tittade lite sårat på mig och släppte till slut min arm. Genast började jag ta mig till nästa del av korridoren. Precis bredvid toaleterna fanns en hiss. Jag tröck på alla knappar men hissen tog alldeles för lång tid på sig. Jag kunde inte slösa bort fler sekunder nu. Jag bara måste ta mig till Bill. Jag slängde upp dörren in till trapphuset och flög nedför trappstegen, 3 stycken i taget. När jag räknat till tre våningar gick jag ut i korridoren och tittade mig förvirrat omkring. Korridoren var helt tom och jag kände mig osäker på vilket håll jag skulle välja. Jag försökte titta efter skyltar men deras skriftspråk var helt annorlunda än allt jag var van vid. Jag hade ingen aning. Jag bestämmer mig för att gå åt vänster och hinner endast ta några steg när de vita rockarna kommer springandes runt hörnet.

- Tryck ned hissen! Läkaren som jag tyckte såg så sund ut skrek åt mig och jag vände om direkt för att trycka ned hissen. De korta sekunder det tog för de två läkarna och de två sjuksköterskorna att komma fram till mig kändes som två minuter. Plötsligt stod de alldeles bredvid mig. En sköterska tryckte på den mjuka plastballongen och jag kunde se hur ditt bröst höjdes och sänktes i takt. Den andra sköterskan höll i dropp påsarna som satt fast i din arm. Bredvid dig på båren låg en liten maskin som var kopplat med små eletroder till dig bröst. Jag kunde se hur det gröna strecket hoppade upp och ned i ojämn takt. Alla pratade i mun på varandra och verkade stressade. Det plingade till när hissdörrarna öppnades och alla skyndade sig in. Jag stod som förstenad kvar. Precis innan dörrarna stängdes smet jag in och ställde mig längt med väggen i hissen. Ena läkaren tittade misstänksamt mot mig men jag hade blicken fäst rakt framför mig. Jag var helt paralyserad. Där var han. Här, under den gula filten ligger han, min Bill. Det var en underlig känsla som träffade mig. Jag ville helst bara förneka allt. Ville inte tro på att det var det här som var verkligheten. Det var så långt borta ifrån vad jag hade förestållt mig. Även mina värsta mardrömmar var långt ifrån den här känslan. Framför mig låg en blåslagen, utmärglad liten pojke men en maskin som andades åt honom och ett hjärta som slog i panik. Jag var rädd för honom. Jag önskade nästan att jag aldrig gått ned hit. Plötsligt börjar den lilla maskinen pipa högt och en sköterska är snabbt framme för att injicera något. Jag kan se hur det gröna strecket börjar ändra sin kurva till att bli allt slätare. Jag hade sett det på film, hur strecket till slut rätas ut och pipandet blir till en enda lång ton. Vad håller du på med. Bill?

- Vad är det som händer? Jag kände svetten komma krypandes i min panna.

- Gör nåt då. Läkaren tittade misstroget på mig och fortsatte lysa Bill i ögonen. - Men gör nåt då? Ta bort det där ljudet. Jag började vifta med armarna och tårarna brände i ögonen. Jag kunde se hur hans hjärta kämpade på den lilla skärmen, men utåt sett hände ingenting. Han rörde sig inte. Hans lilla späda kropp låg bara där och huvudet nickade lätt till när någon utav det vita rockarna kom åt båren. Jag trängde mig förbi den ena sköterskan som högljudt protesterade och ställde mig alldeles framför Bills huvud. Läkaren på andra sidan skrek något åt mig men jag uppfattade inget annat omkring mig än vad som låg här framför mig. Ovansidan av min hand smekte mjukt hans kind. Det var som om en elektrisk våg träffade mig och sköljde igenom hela min kropp. Äntligen var vår kontakt aktiverad igen. Våra osynliga trådar hade fått fäste. Jag lutade mig fram och kysste honom i pannan.

- Jag är här nu, lillebror!

Det panikslagna pipandet började plötsligt lugna ned sig och jag kunde se hur det gröna strecket fick en lite mer jämnare kurva.

- Ge inte upp nu, Bill.

Jag önskade han bara kunde öppna sina vackra ögon och se på mig. Jag ville visa honom att jag fanns här för att skydda honom nu. Att jag var tillbaka. Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Jag gav honom en sista kyss på pannan innan de vita rockarna förde bort honom till vad som såg ut som en stor operationssal. Genom de stora fönstren kunde jag se hur flera personer stod redo med gröna kläder, munskydd och hårskydd, redo att ta emot patienten under den gula filten.

- Håll ut, lillebror. Jag finns här och väntar på dig. En tår rann nedför min kind och hissen plingade till när dörrarna stängdes.

- Du är hemma nu...