Del 3


Vad anses vara på riktigt?

När han tittade ut över det öppna rummet och alla män som satt där, alla i samma färg och alla i samma grå skjorta. När han studerade den biffiga vakten som stod vid den stora dörren som ändå var låst. När han smakade på den smaklösa bruna grytan han blivit serverad, samma skål fylld med likadant. Linser och potatis. När han kände hur hans ena ben värkte efter förra kvällens balanserande...vad var egentligen på riktigt?

I tre veckor hade han suttit i häktet, instängd i ett likadant rum, utan något att läsa eller göra. Fastnat mitt i mellan den ena världen och den andra. Stått stilla mitt i tiden. Förgäves försökt hitta ett sätt att få dagarna att gå framåt. Han hade lärt sig två låttexter baklänges. Lärt sig vända på orden och försökt hitta dolda ord. Precis som alla religiösa människor lyckades göra så fort de ville skylla något på utvecklingen. Som de gjort med Elvis för att han uppfann Rock'n'Roll och vickade på höfterna. Som de gjorde med Marilyn Manson när de där ungdomarna sköt vilt omkring sig på den där skolan och han tydligen hade hjärntvättat dem till att börja dyrka djävulen.

Inte ett enda ord hade han hittat som gick att uttala baklänges och som betydde något.

Igår hade han spenderat flera timmar på att försöka balansera. Stå på ett ben, det andra benet, stå på händerna mot väggen, armhävningar på knogarna. Försökte få tiden att ta några steg. Idag satt han i en sal full med gråklädda män, alla dömda för ett brott. Alla bevakade av beväpnade vakter och övervakningskameror. Alla beodrade att lyda order. Alla utsatta för möjligheten att bli skjuten om säkerheten sa att det var nödvändigt. Försökte balansera sig själv.

- "Kanske det här får dig att komma tillbaka till verkligheten"

Vad menade dom med det egentligen?
Syrran, advokaten staten hade gett honom med billigast arvode och den där sekreteraren som tog emot honom på polis stationen. Hur såg de på verkligheten? De som satt på andra sidan.

-"Ska du ha den här?"
Han tittade åt samma håll som den mörka, lite rossliga frågan kommit ifrån. Vid sidan av honom, alldeles vid bordskanten, något lutad över honom, stod en lite kortare man med fingret pekandes på hans bröd. Antagligen mexikan. Hans panna blänkte, antagligen av svett. Hans pupiller var nästan lika stora som resten av det stirrande ögat. Senigt finger, smalt ansikte. Skit under naglarna. Han skakade på huvudet åt hans fråga. "Nej, ta den du"

Mexikanen började le, le med munnen som tydligen saknade en tand. De små mandelformade ögonen smalnade av ut i spetsen och han kunde inte annat än undra om han verkligen kunde se något med de ögonen? Och han var inte säker, men kanske försökte han härma det ihopskrynklade ansiktet, för plötsligt tar den seniga mannen hans bröd och slänger det i backen. Stampar på det och spottar. Och kanske var det meningen att Tom borde reagera? Antagligen letade den där mannen efter en reaktion, efter en orsak att få känna.

För visst kände många utav dem sig mindre verkliga här inne?

Men Tom kunde inte med att spela det spelet. Hela natten hade han legat med armarna korsade under nacken och stirrat upp i taket. Det hade inte velat ge sig. Alla tankar om vad som egentligen spelade roll?

"Tom, förstår du inte vad du gjort?"
"Tom, det här kommer göra dig gott!"
"Tom, du skulle aldrig gjort det"

Han satt inne för misshandel. Hög på tjack, hade han kommit hem till sin familjs hus och hittat sin mamma blåslagen framför kylskåpet. Han satt inne på för droginnehav. Han hade hittat sin styvpappa, lika hög på whiskey och ömmande knogar.

"Tom, du måste komma bort från din fantasivärld. Man kan inte bara göra som man vill"
Både hans fabror och granne hade antytt samma sak.

Tom satt inne för grov misshandel av sin pappa, styvpappa. För att ha krossat näsbenet på honom, tryckt in några revben och gett honom en hjärnblödning. Hög på amfetamin, med pupiller lika stora som mexikanen brevid honom. För att han kört grannens bil, laddad med maijuana. Grannen som läxade upp honom och sa att man kan inte bara göra som känner för här i världen. Styvpappan som gång på gång låtit knytnäven träffa hans mammas kind.

Vad var egentligen på riktigt?
Livet han levde innan? Verkligheten där hans familj tvingades leva på bidrag och han ibland sålde stödgods bara för att kunna garantera att hans syster fick nya skor till skolavslutningen. Eller för att hans mamma skulle kunna gå till frisören och få känna sig ompysslad och vacker.

Livet han hade nu, som brottsling och inlåst på ett fängelse med hundratals andra brottslingar? Där gäng bildades snabbare än han skulle lära sig hitta till sin egen cell?

Livet efteråt, där han skulle ha ännu svårare att hitta ett jobb, stämplad i registret. Där allt förmodligen skulle se likadant ut som innan. Bara det att han förlorat något år i sin grå uniform här innanför murarna och lärt sig hur man lättare kommer undan.

Vilken utav alla verkligheter hade de menat?
Eller, vilken verklighet ansåg han var på riktigt?

Den korta mexikanaren började hetsa upp sig och nästan spottade när han skrek. Antagligen på sitt egna språk, för Tom förstod ingenting. Inte mer än att han var arg över något. Arg över att Tom försvunnit bort i sina egna tankar, när han krävde uppmärksamhet. Det var något Tom ofta gjorde, försvann bort. Så länge han kunde minnas hade han alltid haft en annan värld han ofta hälsade på. En värld som var något bättre, något närmre allt det han saknade. Mexikanen svor, slog näven i bordet och stampade därifrån, bort till sitt eget bord där de andra satt. Gänget på lite mer än tio män i olika storlek. Och alla tittadede på honom och försökte utmana honom. Men han orkade inte. Han såg ingen mening med att stresse upp sig och börja kriga. Det var inte därför han var där. Han var bara där för att försöka ta sig därifrån någon dag.

Ut från kontoret som stod lite längre bort, kom den där kvinnan ut, gåendes i ganska snabb takt, lite stressat. Jane, hette hon. Hon var lite över medelåldern antog han. Typisk kvinna som snart skulle bli kärring. Inget illa menat. Men hon var i den där åldern, där hon varken var kvinna eller tant. Så det fick lov att bli kärring. Han gillade henne, hon gav intryck av att stabilitet. Båda fötterna på jorden och vettig.

När hon passerade honom tittade hon upp och såg nog först inte att det var han. Sen blinkade hon till och log, vaknade. Han hade hoppats att hon kunde stanna och prata lite. Han saknade att ha någon att prata med. Att prata utan att behöva beräkna konsekvenser och få säga allt han ville. Det började samlas på nu och mexikanarens gäng var inget som lockade. Men hon gick förbi, ut genom en annan dörr och han suckade. Masserade tinningen lite lätt för att lätta på värken som plötsligt kom.
Varför kändes hans verklighet plötsligt mycket verkligare?


***


Jane torkade pannan med ovansidan av handen. idag var en stressig dag. Tre ur den normala personalen var sjuka och hon hade ansvaret för den nya killen som skulle skolas in. Ny personal tärde på henne. Hon ville alltid ge dem ett bra intryck av sitt jobb, men alltid fanns det personer som älskade att göra jobbet svårt för henne. Intagna som såg sin chans till gratis underhållning när den nya kom och försökte bestämma över dem. Ja, ibland fick hon bita bra hårt för att inte säga något dumt åt någon utav dem, intagna eller ny utexaminerade.

Hon hade sett Tom i matsalen när hon gått förbi. Han hade suttit vid ett bord, ganska ensam med bara två till killar. Lugna killar som aldrig ställde till med bråk. Tom skulle vara eftertraktad snart. Alltid letade gängen efter nya medlemmar, och Toms förflutna skulle snart vara ute bland grupperna. En kille från gatan, mer färdighet än så kunde man inte få. Om man inte suttit i fängelse innan då.

Nån gång skulle hon försöka få lite tid över och prata med honom. Kunde hon hålla Tom borta från brottsligheten där inne, skulle göra allt hon kunde. Något sa henne att han skulle vara värd det. Att han kunde klara sig ur det här om han bara höll sig ren.

Om två timmar fick hon gå hem, men först skulle hon sitta vakt. Strax innan lunch blev en intagen förflyttad till deras avdelning. En ung man som behövde lite extra uppsyn ett tag, som förtfarande var lite trasig. Kom direkt från isoleringen där han suttit efter ett självmordsförsök.

Kent som vanligtvis skulle varit där, hade gått hem tidigare. Känt sig dålig och febrig.
Hon satte sig ned på stolen och lutade sig tillbaka. Två timmar, sen skulle hon åka hem och lägga sig i sängen. Och hon hoppades att svetten i hennes panna inte hade något som helst med febern som härjade runt på fängelset att göra. Hon var bara lite stressad. Och den unga mannen som satt lutad mot väggen inne i cellen, var inte vem som helst. Hans brott var hemskt, men hon hade hört rykten om att hans historia hade många snäva svängar.

Den trettonde juni, 2007 hade hon vaknat vid sex på morgonen, sträckt ut armarna över huvudet och känt ett välbehövt knak längst hela nedre ryggraden. Som att sömnen släppte tag om hennes kropp. Solen sken redan utanför fönstret och på radion hade de varnat dagen innan för häftiga skyfall. Roat hade hon frågat sig själv hur de där meterologerna arbetade egentligen? Temperaturen var redan uppe i 20 grader och det fanns inga som helst tecken på regn. Bara för att trotsa skulle hon låta jackan hänga kvar hemma i hallen.

Vid kvart i sju, svängde hon in på den lilla parkeringen på den östra sidan av den stora byggnaden. Personalparkeringen. Inga platser var reserverade med skyltar, men efter flera år med samma personal, visste alla vart de skulle parkera. Det blev automatiskt att alla valde en egen parkeringsficka, beroende på om man ville ha nära till ingången, stå i skuggan eller stå lite längre bort eftersom man ändå skulle tända en cigarett när skiftet var slut.

Den trettonde juni det året hade infallit på en onsdag, mitt i veckan. Det är konstigt, men många datum hade hon koll på exakt vilken dag det var. Men bara under deras tid. Normalt sett var hon glad om hon kom ihåg sin egen födelsedag. En gång i veckan kom det en buss med nya fångar vid lunchtid. Det var inte många, kanske tio stycken åt gången. Hennes uppgift var att ta hand om dem vid ankomsten, informera dem om vilka regler som gällde, rutinerna de hade på fängelset och visa dem till sina celler. En uppgift hon haft i många år och som hon tog allvarligt på. Ofta brukade hon få frågor av vänner om det verkligen är som på film? Att vakterna skriker och trycker ner fångarna det första dom gör för att visa vem som bestämmer? Alltid refererandes till militär och krigsfilmer.

"Är det var du tror?" frågade hon dem då, och nästan alla nickade.

Hon hatade attityden samhället hade gemtemot fängelser och de intagna. Hon höll med lika mycket på inställningen att de som blivit intagna på fängelset gjort något otroligt dumt. Det förnekade hon inte. Men oavsett vad en människa gjort, förtjänar ingen att bli behandlad som ett djur och klampad på. Hon ville sätta exempel. Alla förtjänade en andra chans och åren på fängelset hade lärt henne att ofta låg en mycket djupare historia bakom deras brott. Allt var inte alltis vart på vitt. Därför såg hon alltid till att behandla dem med respekt om de visade henne respekt. Behandla din näste så som du vill bli behandlad på. Inget konstigt, inga oläsliga krussiduller...bara rent logistk tänkande.

Inne i omklädningsrummet låste hon sitt skåp och rättade till hatten så inte öronen stack ut alldeles för mycket. Hennes uniform bestod av ett par svarta strykta byxor, en grå skjorta, svart hatt och hade hon haft längre hår, skulle det sitta samlat i en knut. Det var en säkerhetsåtgärd, inget hår får hänga löst ifall en utav de intagna skulle få för sig att dra i det. Hon satte fast namnskylten -  Jane Hickey, och gick iväg mot lunchrummet för att disskutera de nya fångarna som skulle komma vid lunch med sina kollegor.

När den stora grå bussen anlände, strax efter halvett, var det endast fyra män som klev ur den. Det betydde att det förhoppningsvis skulle bli en lugn dag. Den dagens grupp bestod endast av fem män som blivit straffade för misshandel och droginnehav. De var alla rätt unga, ingen var äver 35 år hade hon läst i journalerna som postats till dem förra veckan. Den yngsta hade precis fyllt 18 och den äldsta fyllde 33 i september. Ingen utav dem hade suttit fängslad tidigare, alla första gångs förbrytare. Det skulle bli en lång natt för dem.

Hon önskade att alla som gjorde narr av de intagna och hyllade fängelsevakterna för att de i deras egna version, slog och förnedrade fångarna, kunde vara med i ett sådant ögonblick och se med sina egna ögon hur det såg ut. Det kunde sitta våldtäktsmän, mördare och hustrumisshandlare på de där bussarna. Stora killar som tidigare gått på stereoider eller välbärgade affärsmän som var van att hantera kontrakt värda miljoner. Men oavsett deras bakgrund och brott, hade alla samma blick när de klev ut och blev upppradare framför henne.

Sista klivet nedför bussen fick många lov att ta stöd mot väggen med sin ena axel, eftersom händerna var i handfängsel. Och många utav dem kisade med blicken, även om det var mulet och regnade. Kisade och rynkade pannan, som att något gjorde illa deras ögon. Det var rädsla helt enkelt. Och hon förstod dem. Fängelset var bara en enda stor grå fyrkant, omringad av murar, taggtråd och beväpnade vakter i grå skjortor. Det fanns inget som helst välkomnande med det här stället. Men det var väl inte meningen heller.

Och många gnällde över att kedjan mellan handfängslet som satt runt deras ben var för kort. Att det fick dem att nästan falla. Det var åxå en lögn. Enda gången som de intagna klagade över den kedjan, var antingen när de klev av bussen eller när det handlade om de fångar som blivit dömda till dödsstraff. De sa alla samma sak de sista stegen de tog. Att den kedjan nästan fick dem att falla omkull. Men kedjan var aldrig för kort, de snubblade inte på grund av den. Det var av rädsla. För att benen helt enkelt inte klarade av all extra vikt.

För vad de alla insåg när bussen körde in genom den stora grinden, var att nu gällde inte deras lagar längre. Nu var det statens lagar som gällde, och de hade inget att säga till om. De hade blivit laglösa gememot sig själva. Och det skulle ta år innan de kunde ta på sig sin egen skjorta igen och dricka sitt morgonkaffe ur sig egna kopp, läsandes i tidningen. Vad alla andra gjorde varje dag, helt vanliga rutiner som att åka till kvällskiosken och köpa bröd till morgondagens frukost, var inte längre en del utav deras liv. De befann sig utanför resten av befolkningen.


Hon presenterade sig själv för gruppen, försökte uppmärksamma deras oroligt flackande blick som försökte ta in allt nytt. Hon berättade att det var hon som skulle se till att de kom tillrätta med allt, att det fick sina ljusgrå uniformer, rena lakan och såg till att de fick sitt hår kortklippt och en dusch. Hon var noga med att låta bestämd, men ändå förtroende ingivande. Hennes förhoppning var att de efter ett tag skulle låta sig själv lita på henne och våga anförtro sig åt henne.

De fyra männen nickade åt hennes instruktioner och följde efter henne in genom dörren som ledde in till deras hem den kommande tiden. Deras steg var tunga och hon visste att många utav dem kämpade med allt de hade för att inte börja gråta. Hon hade aldrig varit med om att någon gett upp vid det tillfället, det kom senare på kvällen. När de satt inlåsta i sina celler, lamporna släckts och de blivit lämnade ensamma med sina tankar. Då brast det för många. Och fast än det drog lite i henne när hon hörde deras desperata gråt, var hon glad att de grät. Det visade att de på något sätt insett vad som hade hänt.

Klockan visade på halvsju inne i lunchrummet och hennes tolv timmars pass var snart över. Onsdagar verkade alltid vara den längsta dagen på veckan. Hon suckade och lyfte upp den svarta mössan från bordet. Jäkla meterologer, de fick rätt till slut ändå. I snart en timme hade det regnat och blåst ute. Nästan så hon trott topparna på träden skulle gå av ibland. Årets storm hade de lagt till på radion tidigare. Och jackan hängde kvar på kroken hemma i hallen, torr och oanvänd. Jaja, lite regn har aldrig skadat mig tidigare.

Den sista halvtmmen skulle hon ägna åt att titta till de nya.
Rutinen var att placera alla nyintagna på samma avdelning den första natten. Mest för att kunna hålla bättre koll på dem och inte riskera att någon försökte sig på nåt dumt. Det skulle inte vara första gången någon försökte slänga sig mot väggarna i cellen och slå sig blodig. Den första natten bjöd på mång amardrömmar, vakna och sovande. Så hon gick alltid en sista runda innan hon åkte hem, mest bara för att säga Hej, jag finns här. Du är inte ensam.

Endast lyrsören i taket var tända i korridoren och stämningen var lite halv dunkel. Hon stannade till efter att hon klivit in genom dörren och lyssnade. Det fanns trettio lediga celler, men den kvällen var endast tio celler upptagna. De fem nya och fem andra intagna som behövde lite extra uppsyn. En utav dem hade förlorat sin dotter i en bilolycka natten innan, så det hade blivit bestämt att hålla lite extra koll på honom. Den här avdelningen tog aldrig hand om patienter som var självmordsbenägna, men kunde ta på sig ansvar för dem strax under den nivån. Alltid satt en ur personalen där och kontrollerade så att allt stod rätt till en gång i halvtimmen. Tittade in genom luckan och hoppades att de sov lugnt och stilla i sin säng.

Hon hejade på Kent som stod för nattens shift. Han var ok. Ensamstående äldre man, med tr barnbarn. Han passade in på den här avdelningen. Hade ett hjärta stort nog för att ta han dom även de som krossat andras hjärtan.

I den första cellen låg Erik och sov. De hade alla en egen sänglampa de kunde tända, men han hade släckt och låga snarkningar kunde höras från hans säng. Bra det, tänkte hon. Du kan behöva all energi du kan få inför morgondagen.

Nästa cell tillhörde Adam, en 28 årig man som blivit fälld för hustru misshandel. Han var stor, säkert 1,90 lång och muskulös. Kort snaggat hår och getskägg. Det var något med hans ögon som kändes obehagligt. De satt för långt in i huvudet. Han hade släckt lampan, men när hon lade huvudet mot hans dörr, kunde hon höra svaga snyftningarna. I normala fall hade hon knackat på och frågat om de ville prata om det, men vissa personer ville inte visa sig svaga. det skulle skada mer än hjälpa för dem, att de tvingades visa sig svagare än de andra. Så hon gick bara förbi.

Den tredje mannen, Peter sov med. Eller låtsades sova kanske. Många använde sig av den strategin. Låtsas som att allt är bra så länge som möjligt, sen när småtimmarna smygit sig på lättar de på rädslan.

Cell nummer fyra tillhörde den näst yngsta nykomlingen. Han var 22 år gammal och satt inne för misshandel och kokaininnehav. Misshandel av sin egen pappa. Det fanns vissa profiler inom ett fängelse, vissa typer av människor och deras bakgrund som alltid kom igen. Den här unga mannen var en utav dem. Uppväxt i slummen, en familj som gått på socialbidrag i stort sett hela hans liv. Tragiskt var det, men många med den bakgrunden hamnade oftast här själv, eller hade en annan familjemedlem de ägnade helgerna åt att komma och hälsa på.

Lampan var tänd och när hon tittade in genom den lilla luckan som täckts med hårdplast, såg hon honom stå balanserande på ett ben med det utsträckt framför sig. Hans armar utsträckta på sidorna och tungan mitt i munnen. Hon blev minst sagt förvånad. Mycket hade hon sett, men aldrig något sådant.

"Hej" sa hon och hoppades han ville försöka utveckla sitt handlande.

Han tittade upp på henne och log. Han måste nästan stått så ett tag, för benet han lagt tyngden på hade börjat darra.

"Hej!"

Något alla i personalen på fängelset fick lära sig, var att aldrig lita på de intagna. Alltid fanns det människor som försökte luras. Och hon hade varit benhård på den punkten. För att vinna henne stillit krävdes något alldeles extra. Men när hon såg den där unga mannen stå där, på ett ben med de varma bruna ögonen...vad det var kunde hon inte sätta fingret på, men något sa åt henne att det var ok. Han var ok.

"Jag får ju erkänna att det där var något nytt"

Han skrattade till åt hennes lite nedlåtande skämt. Att personalen på det här gråa trista stället skulle ha någon som helst sympati för dem hade han aldrig räknat med. De avskydde honom antagligen lika mycket som han avskydde dem. Efter alla historier han hört från sina polare hade han inga höga förhoppningar om de kommande året.

"Kanske för att jag aldrig varit här förut" svarade han lite spydigt.

Sekunden senare hörde han hur hon skrattade åt vad han sagt. Det fick honom att stanna upp i sitt försök att hålla balansen. Redo att fyra av en hämnd, samlade han sig och lyfte blicken från väggen. De skulle inte få skratta åt honom. Men redan innan han hunnit uttala första stavelsen, insåg han en sak. Det syntes på henne. När han tittade på hennes ansikte, såg han inget nedlåtande, inget som skvallrade om att hon föröska göra narr av honom. Nej, enligt hennes ögoen hade hon skrattat, på riktigt. Skrattat för att det var roligt.

"Så vad är det du gör egentligen?"
Hela sättet han var på, fick en nyfikenhet i henne att växa. Det var något med honom, det mjuka sken hans ögon gav eller det där lite sneda leendet han bjöd på. Hon visste inte.

Han hoppade till och tog stöd mot väggen för några sekunder, laddade. Armarna rakt ut, benet darrandes upplyft framför honom.
"Försöker få tiden att gå. Jag är inte van att gå och lägga mig så här tidigt"

Vilken underbar liten clown.
Förvånad över vad hennes tankar spelade omkring med, påminde hon sig själv om vad hon gjorde där egentligen.

"Du vet, om du behöver någon att prata med eller om du saknar hemma, finns det alltid någon här att prata med." Hon ville försäkra den unge mannen om att han inte var ensam. Må hända att hon aldrig sett någon hantera stressen på det sättet, men det behövde inte betyda att hon visste skillnande på bra eller dåligt.

Han stannade till, fortfarande med ena benet upp i luften.
"Jag tror inte jag har något hem för tillfället"

"Vet du vad ett hem är, enligt mig?" Frågade han henne.

Hon skakade på huvudet.
Han tog ned benet och tillät tyngden fördela sig över båda benen igen. Hans ansikte var ansträngt och röd flammigt. Men ändå vänligt, avslappnat.

"Ett hem är inte där du bor. Frågar du mig så är ditt hem, där människorna förstår dig"
Han tog några djupa andetag, kände hur ena benets blod rusade tillbaka dit det tidigare arbetat.

Förvånad över hans mening, fann hon sig själv lutad mot dörren med båda handflatorna mot den vita ytan. Tidigare den dagen hade de hälsat på varandra, men hon hade inte sett något utav detta i honom då. Inget utav det där överraskande som presenterades för henne nu.

"Så, tror du att du kommer känna dig hemma här?" Frågade hon den unge mannen och insåg att om hon skulle ställt den frågan till någon annan utav de intagna, skulle de tagit det som en förolämpning. Men den här mannen, han gick bara några steg närmre, undersökte hennes ansikte med den varma blicken och log. Inte med munnen, men ögonen, och med de små, små linjerna som bildades i ögonvrån. Sedan nickade han.

"Jo, det tror jag"

Hon nickade.
"Det glädjer mig"

Han nickade åt hennes håll och visade sin uppskattning. Vände sig om och gick bort mot enkelsängen som stod längst ena sidan. Skorna stod redan intill väggen, prydligt brevid varandra. Han lyfte armen och greppade tag om det korta vita snöret som skulle släcka lampan som lyste i den lilla vägglampan när han drog.

"God natt då"

"God natt, Tom!"

Hon rätade till det blommiga påslakanet över sina knän så blombladen fick rätt form och kom fram ur vecket. Ena blomman var röd och hade formen av en ros. Den andra sorten var en blåklint. Tryckta över tyget så det såg ut som mjuka penseldrag. Hon borde köpa nya sängkläder, kom inte ens ihåg vart hon köpt det? Antagligen när det var rea, juldagsrean kanske. En gäspning tog sats och fick nästan hennes käkar att böjas ur led. Det hade varit en orolig natt, som alltid den här tiden på året. Det var nog inte bara biologiska klockor som tickade och verkade hålla en kalender. Även om just den hade slutat ticka för länge sen. Nej, hennes klocka var inställd på en helt annan sak.

När hon ändå var inne på klockor, tittade hon trött på väckarklockan och insåg att den inte skulle ringa förrän om en en kvart. Halvsju stod den på den här gången. Första gången hon tittat åt sidan den morgonen, hade den varit halvfem. Som sagt, den här tiden på året sov hon väldigt dåligt. Hennes kalender hade ställt in sig på att fylla hennes nätter av drömmar och minnen som gjorde det omöjligt att försöka få ro att somna om. Därför tog hon alltid ledigt den här dagen.

Rastlös gick hon ut i köket i sina bruna tofflor, som snart nött ut ett hål för stortån, och det beiga nattlinnet som gömdes under den röda morgonrocken. Hon var inget modeoffer, inte den som brydde sig eller försökte välja kläder efter rätt färg kombination eller säsong. Inte den som brydde sig om att de grå hårstråna blev fler och fler och endast verkade vilja sätta sig på den vänstra sidan av huvudet. Hade nog aldrig varit och nu var det inte allt för många år kvar tills pensionen. Vad var det för vits att börja nu?

Det var mitten av oktober och vädret blev bara värre och värre. Hon såg inte fram emot den här vintern. Kylan fick alltid hennes kropp stel och lederna verkade bli sämre för varje vinter. Vad hände med att livet börjar vid femtio? Suckandes slog hon sig ned på köksstolen och blåste på det nybryggta kaffet. Hon var inte purung längre. Om ett år skulle hon fylla femtiofem och sängen där uppe hade stått orörd av en annan man på... hon räknade efter på fingrarna och höjde förvånat på ögonbrynen. Det var 10 år sedan hon hade ett förhållande.

- Ja, tiden går, men singel livet består!
Hon skrattade åt sig själv. Det lät så klyshe. Hon hade aldrig haft några problem att bo ensam eller fira högtider på egen hand. Vissa julaftons kvällar hade hon lagat den maten hon tyckte om från julbordet, oftast Janssons Frestelse, sylta och ägghalvor. Sen hade hon bäddat ned sig på soffan med en filt och tittat på alla julprogram som visades varje år. En ljusstake tog hon fram ur garderoben och satte i köksfönstet och kanske lade en julduk på köksbordet. Inte mer.

Nu på senare år hade hon åkt hem till sin bror och firat med sin brordotter. Att se den lille flickans ögon lysa upp när grannen kom utklädd till tomten och räckte henne alla dessa stora paket som hennes treåriga armar precis räckte runt...det hade gett julen en helt annan betydelse och hon brukade komma på sig själv där efter maten, inlindad i filten på soffan med alla ljusen på granen och den där doftande känslan som bara kan fås då, och hon njöt. Njöt av att få känna sådär igen.

Några egna barn hade hon inte, aldrig ens tänkt på att hon kunde få egna. Hon granskade de avbitna naglarna och sprickorna i nagelbandet. De såg mer ut som en karls händer än kvinnohänder efter alla åren i jordbruket. Vissa är menade att skaffa familj och andra inte. Så enkelt är det. Kanske hade hennes avsaknad av familj att göra med hennes egen familj. Hela hennes upväxt spenderades med hennes pappa och sju år äldre bror på en gård med köttdjur. Mamman dog i barnafödsel, hennes egna födsel. Kanske var det på grund av den där våldtäkten när hon var trettton, som hon omedvetet tagit avstånd från närhet? Ens undermedvetna kan få dig att spela ut många oväntade kort. Det var i alla fall orsaken till att hon tog jobb på grannstadens fängelse. För att kunna kontrollera avskummen som trodde sig äga mer rätt än resten av befolkningen. Hon var inte den feminina typen helt enkelt.

Hon lutade sig över bordet och tittade ut genom fönstret. Alltid samma väder. Sådär halvmulet så man nästan trodde det regnade trots att det var torrt på marken. Det kändes bara som att något tungt hängde i luften som borde få allt att falla nedåt. När man blev övertygad om att något faktiskt knackade på pannan så fort man gick utanför dörren. Hon tyckte det var sorgligt att vädret bestämt sig för att göra hela världen deprimerad just den dagen. Hon hade föredragit solsken och glada, leende människor. För hon var glad att de äntligen sluppit därifrån. Att de fick tillbaka sin frihet. Men samtidigt kunde hon förstå vädret. För hon skulle antagligen aldrig träffa dem igen. Hon hade ingen vart de var eller vad de gjorde? Bara att de var tillsammans. Och visst grät hon inombords varje gång hon gick förbi det där kortet hon hade inramat på byrån i vardagsrummet.  

Samma dag i fem års tid hade hon tagit ledigt. Hon hade gjort ett försök att jobba första året, men hon hade bara klarat sig till parkeringen. Med nycklarna fortfarande i tändningslåset hade ögonen stirrat på den stora grå byggnaden och regndropparna hade fallit tungt på rutan. Det var först då hon insåg hur tomt det kändes. Hur mycket hon saknade dem. Det kan tyckas konstigt att älska mördare, speciellt om man är fångvaktare till yrket. Men just de två männen hade förändrat hennes liv helt. Fått henne att se på världen i nya färger, även efter att de försvunnit.  

Hon hade aldrig trott på Gud eller någon högre makt. Hon hade låtsas när hennes pappa tvingat dem att be bordsbön, för att inte få stryk. Men att tro att någon skäggig man i klänning bestämde över hennes liv, det var skrattretande. Ändå bad hon alltid en bön just den här dagen. Bad någon eller något ta hand om hennes pojkar. Bad det där uppe ta hand Bill och Tom och se till att de var lyckliga...