Annie

Jag satte mig på huk och sträckte fram handen för att locka på Emil som lufsade omkring borta under buskarna där marken fortfarande var bar. Vi hade börjat prata mer och mer de senaste dagarna. Katter hade aldrig varit min grej, för jag tyckte aldrig att jag fick något gensvar. Man kunde slösa en massa kärlek och tid på dem, men så fort man inte gav dem mat i samma sekund som de började jama, gick dom vidare till första bästa som kunde föda dem. De var egoister. Men nu kändes det som att vi kommit varandra ganska nära. Han hade alltid varit Elins katt men eftersom hon jobbade hela dagarna och jag alltid fanns tillgänglig för att öppna kylskåpet, började han ty sig mer och mer till mig. Han sov med mig på soffan när jag sov där. Något som hände allt oftare för jag stod inte ut med kravet att behöva leka kärlekspar och mysa runt i sängen. Jag hade alltför många hjärnspöken fortfarande och hittils var det bara Emil som ville prata med mig om dem. Vi åt frukost tillsammans, han fick en skål med mjölk och en ostskiva med kaviar på och sen satt vi vid köksbordet och disskuterade nattens drömmar. Vi tog hand om varandra så båda var nöjda. Jag matade honom och klappade honom på magen och han lyssnade och höll mig sällskap. Ingen gnällde.
- Kom då dumma katt.
Emil nosade runt och strök sig mot grenarna så de bruna löven fastnade i hans gråa päls. Ju mer jag ropade på honom för att han skulle komma, desto mer började han åla sig och njuta av uppmärksamheten. Han gjorde allt för att visa upp sig och för att få dit mig så jag kunde klia honom på magen.
- Inser du inte hur kallt det är utomhus?
Jag skulle bara ut för att röka en cigarett och hade ingen jacka på mig. Idag måste det vara minusgrader tänkte jag och huttrade. Han hade i alla fall en tjock päls på sig.
Han visste precis hur han skulle göra och jag visste precis att jag gjorde vad jag inte borde göra men gjorde det ändå. Så fort jag reste på mig ramlade Emil omkull och blottade magen för mig. De svarta små ögonen kisade mot mig och ena tassen spändes ut i luften. Självklart kunde jag inte motstå honom.
- Du vet då precis vilka knappar man ska trycka på.

Jag rullade en ostskiva till Emil och nynnade lätt till en låt på radion. Om några minuter skulle Elin komma hem. Samtidigt som jag hoppades på lite mänskligt sällskap hade jag mina tvivel. Det verkade alltid som att något kom imellan oss. Det var inte många lugna kvällar vi fått tillsammans sedan jag kom hem. Emil tuggar nöjt på sin ost när han plötsligt rycker till och springer iväg ut ur köket. Utanförs hörs en massa olika röster som nästan skriker och mitt i allt kan jag höra Elins upprörda stämma. Chockat springer jag till dörren och öppnar och mitt i allt smiter Emil ut. Det första jag möter är blixtrar som släpps lösa mitt i ansiktet på mig och människor som beter sig som gamar. De slänger sig över mig och Elin och skriker. Elin tränger sig igenom massan och när hon kommer fram till dörren slänger hon bara igen dörren så jag nätt och jämnt hinner undan med ansiktet. Jag försöker öppna den igen men någon håller emot.

- Elin, vad håller du på med?
Oron växer inom mig. Det var första gången reportrarna flockats så här. Visst hade jag sett någon bil stå parkerad utanför med en fotograf i, men aldrig så här många. Jag ställer mig med örat mot dörren och hör hur Elin lyckas tysta gamarna.
- Tokio Hotel har inte gjort något bra för den här familjen. Allt Bill och hans bror har lyckats med är att ha dragit olycka över oss. Så vill ni ha ut något utav det här, gör oss en tjänst och be dem hålla sig så långt borta från oss de kan!

Det kändes som om lungorna torkade ihop när jag hörde hennes förbannelse. Vad höll hon på med? Det var så fel allt hon precis gjort. Varje ord kändes som ett kulhål i bröstet. Plötsligt öppnades dörren och jag knuffades in i väggen är Elin kom instörtandes. Dörren låstes och hon gick raka vägen in i vardagsrummet där hon började rycka och slita i gardinerna. Hon var upprörd och ryckte nästan ned gardinstången när tyget inte lydde. Hon blev inte gladare när kamerablixtrarna bländade henne och hon nästan tappade balansen. När de två fönstrena var klara klampade hon vidare in i köket med klackarna hårt i golvet. Varje fönster i hela huset täcktes för och jag kunde höra hennes frustande. Stegen närmade sig och sedan stod hon alldeles framför mig. Vi tittade båda bort mot skuggorna som rörde sig utanför fönstret brevid dörren.
- Vilken cirkus dom har dragit in oss i. Hon fnös och skakade på huvudet.
- Förhoppningsvis kommer dom lämna oss i fred nu.
Innan jag förstod vad hon egentligen sade kunde jag bara stirra på henne och fråga mig själv varför jag ens kom hem hit igen? Att hon hade mage att ens tänka så. Hon var lätt andfådd och jag kunde skymta svettpärlor i hennes panna. Allt som jag en gång tyckt var vackert med henne var som bortblåst. Min största önskan just nu var att endast kunna knäppa med fingrarna och få henne att försvinna. Hon måste ha sett hatet i min blick för när hon såg på mig fick hon lov att backa ett steg.
- Hur kunde du göra så där? Min röst var entonig och kall. Jag var så trött på hennes lekar nu. Oförstående tittade hon på mig och lade huvudet på sned.
- Göra vad?
- Alla fula lögner och påhitt du precis gjorde där ute. Jag fick anstränga mig för att lossa på käkarna för att få fram orden.
- Hur i helvete kunde du göra så mot oss?
Elin spärrade upp ögonen och grimaserade åt mig som om jag var dum.
- Hur? Hon gick fram emot mig och började vifta med armarna.
- Jag gjorde det för oss, dummer. Så att vi kan försöka få ett liv igen.
När hon kom för nära puttade jag helt enkelt bort henne. Jag klarade inte av att ha henne nära mig. Det glödde till i hennes ögon när mina händer tryckte bort henne.
- Jag pratar inte om oss. Jag börjar tvivla på om ens finns något oss. Hur kunde du göra så mot mig och Bill?
Hela jag skakade av frustration när jag såg Elin stå två meter från mig och hånle mot mig.
- Lilla, lilla Annie! Hon lade armarna i kors och skakade på huvudet i en nedlåtande ton.
- När ska du ge upp det här och börja leva igen? Tröttnar du aldrig på all jäkla drama?
Utan förvarning tog jag ett steg fram och klappade till henne på kinden med full kraft. Hon pep till och lade handen på den brännande delen. Men jag kände ingen ånger. Istället gjorde jag samma sak igen på den andra kinden när hon vände upp huvudet igen. Hon var precis på väg att hämta andan för att säga något men jag avbröt henne.
- Tänk dig att få sådana smällar fast med en knuten näve varje dag. Det var precis vad jag och Bill fick leva med i flera månader. Det och så mycker mer som aldrig kommer kunna förställa dig.
Jag skrek och slog på henne. Hon försökte hålla fast mig men det gav mig bara ännu mer kraft. När jag lyckats tränga upp henne mot väggen placerade jag våra ansikten tätt emot varandra och såg allvarligt på henne.
- Bill var den som fick mig att överleva. Du har honom att tacka för allt.
Nu grät hon. Jag borde känna att jag gjorde fel men allt kändes bara så rätt. Jag hoppas hon gråter för att hon känner att hon har gjort fel. Mitt grepp om henne lossnar och jag backar undan. Elin torkar bort mascaran som runnit och jag ser på en gång att hon inte innehåller något utav det. Hon höjer fingret åt mig och stirrar argt.
- Du skulle bara våga göra sådär igen emot mig. Allt jag gör, gör jag för dig.
Jag ville slå henne igen. Banka henne gul och blå och slita sönder henne. Skrika högt rakt in i örat på henne att hon hade fel. Men det skulle inte bita på henne. Hon var alldeles för blind för att se vad jag verkligen behövde.
- Men prata med mig då. Jag hade slut på ideer och kände mig alldeles utpumpad på energi.
- Jag behöver att du pratar med mig, Elin.
- Vad spelar det för roll? Hon fnös och puttade sig förbi mig. - Du vägrar ju släppa det där djävulsskapet.

Elin sprang upp på övervåningen och smällde igen sovrumsdörren. Jag fick lust att skrika efter henne men insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa någon utav oss. Varför höll hon på såhär? Hon ville ge alla bilden utav att vara den starka. Hon ville vara den som höll ihop familjen och ordnade upp allt. Jag har ingen aning om vad hon sagt till sina arbetskollegor, men jag kunde tänka mig att hon drog en och en annan vals. Likaväl som hon önskade att det här aldrig hänt, visste jag att hon njöt av den nyfunna uppmärksamheten. Hon ville vara den modiga men hon var så feg. Utanför hemmet kunde hon ta på sig den rollen men så fort hon var i mitt sällskap var det precis som om hon satte på sig skygglappar. Vi pratade aldrig om vad som hänt, om oss eller mig. Här hemma skulle allt vara normalt. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Hon åkte hemifrån vid nio på morgonen och kom inte hem förrän sju på kvällen. Hon fick sin paus där hon kunde fortsätta och vädra från all instängd Annie. Jag var fast i det här huset hela dagarna. Jag vågade inte gå ut än så det var jag och Emil. När sen Elin kom hem gick allt på rutin om vi inte bråkade. Vi åt kvällsmiddag, tittade på en film och sov vid elva. Försökte jag prata med henne satte hon upp handen och tyckte att jag var jobbig som aldrig kunde släppa det. Jag hade ingen att prata med eller få hjälp av. När Elin kom hem var hon klar med min historia för dagen efter att ha lekt hjälte inför sina vänner.

Jag gick in i vardagsrummet och svor. Inte nog med det. Nu har hon gömt sig inne i sovrummet med och kattjäkeln är fortfarande ute. Jag satte mig i soffan med en suck och pep till när jag insåg att jag satt mig på något hårt. Jag drog fram fjärrkontrollen till TV:n och plötsligt börjar TV bilden flimmra till och fjärrkontrollen ramlar ned på golvet.
Den hesa rösten får håret på mina armar att resa sig. Det var länge sen nu. Lika mycket som jag ville ta upp fjärrkontrollen och trycka bort dig, ville jag pausa bilden så du inte kunde försvinna. Handen letade sig nedåt och till slut satte jag på golvet med händerna knutna runt knäna. Det gjorde ont på så många sätt att jag inte hade en aning hur jag skulle handla. Ända tills nu hade ni helt lagt locket på. Inga nyheter hade läckt ut om ditt tillstånd och ingen ville kommentera. På ett sätt var det befriande att höra dig säga det, då behövde jag inte känna mig lika skyldig. Men på samma gång gjorde det mig förbannad. Jag då?

- Jag mår bra nu. Jag är omgiven av mina närmaste och deras kärlek.

Det var bara ett ljudklipp som spelades upp. Din underbara röst som jag hört så många gånger alldeles brevid mig. Hes men så mjuk och lugnande. I bakgrunden var en gammal bild på dig och Tom. Båda log. Det där underbara leendet när du kisar med ögonen och man kan ana tungspetsen mellan dina tänder. Leendet som får mig varm i hela kroppen. När du gav mig det leendet kunde jag leva några dagar till med männen. Det var min livlina.
- Jag hatar dig! väste jag fram.
Jag var död innan jag träffade dig, du återupplivade mig men nu dödar du mig om och om och om igen. Varför kan du inte lämna mig ifred? Klippet spelades upp igen och bilder på överlyckliga gråtande fans dök upp. Bilder på din familj, på kärlek. Din röst som försäkrade världen om att du mådde bra. Jag kunde haft det där. Hade jag inte varit så feg hade jag varit hos dig nu. Då hade du tröstat mig, hållt om mig, älskat mig. Jag hade varit omgiven av dig och din kärlek och jag hade vågat sova. Nu är jag helt ensam. Bara en hårig katt till tröst.
- Jag hatar dig!
Stirrandes på ditt ansikte märker jag inte hur kinden blir våt och händerna krampaktigt håller tag i varandra. En TV-reporter kommer fram och säger något, fortfarande med din bild i bakgrunden. Jag ser henne bara suddigt där hon står och skymmer. Vad hon säger har jag ingen aning om, min hörsel är blockerad. Allt är blockerat. Sedan kommer eftertexterna och min andning upphör för ett tag.
- Jag saknar dig...

Bill

Vissa dagar vet redan innan man har vaknat att man inte kommer orka med sig själv. När lakanen snurrar sig ett varv runt benet och kudden ligger hårt ihoptryckt under huvudet. Ögonblicket innan ögonlocken rycker till och man omedvetet gör en sista ansträngning för att tynga ner dem. Rösten gör ett test men kroppen gör sitt bästa för att inget höra och fortsätta dvalan. Det kan vara att någon eller någon förstörde den sista vakna timmen av föregående dag. Att en mardröm hållt dig vaken hela natten, sovandes eller oroligt stirrandes bort mot det mörklagda hörnet. Eller att det helt enkelt känns svårt att se någon mening med att somna, endast för att behöva vakna upp igen. Åtta timmar om dynget var jag ombedd att sova, minst. Men även om de återstående 16 timmarna jag skulle hålla mig vaken var en pina, tog det emot att lägga ned huvudet på kudden varje kväll. När äntligen sömnen slog till och jag fick vara ifred var det den mest fridfulla stunden för mig. Ofta drömde jag mardömmar, men i sömnen visste jag åtminstonde att det var just det de var, mardrömmar. Att drömma i vaket tillstånd var något helt annat. Det var inga drömmar, det var verklighet. Men jag var rädd för att somna. Somnade jag fick jag lov att vakna. Vaknade jag fick jag lov att finnas till. För att finnas till fick jag lov att föröska leva. För att leva fick jag lov att känna. För att känna fick jag lov att möta mig själv.

Idag hade varit en sån dag. När jag i ren förtvivlan försökt tänka på allt annat än att tänka och hoppas sömnen skulle ge med sig på nytt när solen lyckats leta sig in i min borg. Men i morse tog en förändring plats. Jag tog ett beslut. När varken sömnen eller verkligheten kunde tillfredställa mig och klockan bara tickade iväg. Jag måste ta mig upp, måste hitta på en lösning på vilka vägar jag måste ta. Min kropp var öm efter alla känslostormar, men jag kände. Idag hade jag levt på riktigt. Det hade gjort ont, gjort mig andfådd. Men jag hade känt det.

Vattnet färgades brunt när det rann över min kropp. Snabbt strömmandes runt i en virvel som försvann i en stril ned mot avloppet. Flera lager av smink rann av mig och jag lämnades återigen naken och utan bortförklaringar. Det fick ta sin tid. Den här gången lät jag tvättsvampen ligga kvar på hyllan. strålen från dusch munstycket fick succesivt jobba sig fram och ta fram min egna ljusa hy. Så många gånger jag skrubbat mig röd i mina försök att bli kvitt smutsen. Med tiden blev det bruna vattnet ljusare till färgen.
Dagens lösning hade varit att helt enkelt låtsas vara någon annan. Jag hade tittat mig länge i spegeln och letat efter mod, men insåg att jag aldrig skulle klara av det. Bill var alldeles för rädd för att möta världen. Den var inte redo för honom än. Istället fick Natalie hjälpa mig att skapa en mask, en ny roll jag kunde ta med mig ut. En identitet så långt ifrån mig själv jag kunde komma. Reglerna var enkla, det fick inte påminna om mig själv överhuvudtaget. Ingen skulle veta att det var jag, inte ens jag själv. Jag vet att min psykiatriker skulle skrikit rakt ut. Det var ingen lösning på mitt problem, endast en tillfällig flykt. Men som jag såg det var det den enda vägen ut ur mig själv och dessa väggar.

tack vare min nya mask kunde jag ge mig möjligheten att känna igen. Känna den riktiga känslan av att leva. Den fick mig att dansa. För några timmar var jag med i spelet igen och inte bara en bisittare som alla kunde peka på. Jag mötte människor, pratade med dem och de spelade med på ett helt naturligt sätt. Så som de borde. Tillsammans med Tom skapade jag en tillvaro utan någon som helst bakgrund eller historia som kunde göra sig påmind. Den tillfälliga vardagen började idag. Jag har skrattat idag, jag har ätit glass sittandes på gräset i en park. Axel mot axel har jag stått brevid människor i kön till matkassan med endast ett äpple i handen. Jag har varit en utav dem. Jag har dansat. Ett förvånat skratt lämnade mig och lät vattnet smita in i min öppna mun. Jag spottade ut det och insåg att vattnet var alldeles klart nu. Det enda spåret som fanns kvar efter dagens gömställe var den mörka kanten längst ena väggen. Försiktigt lutade jag mig mot väggen och lade pannan mot det mörka kaklet. Så många gånger jag stått och stirrat mig blind på vattnet i duschen. Väntat på att smutsen skulle rinna av mig. Men hur mycket jag än förväntat mig kolsvart vatten av skam, var det alltid klart. Idag var första gången jag sett fysiskt bevis på att jag faktiskt innehöll smuts.
Jag borde vara ren nu, känna den där fräsha nytvättade piggheten. Men det spelar ingen roll om vattnet är rent, jag känner mig fortfarande lika smutsig. Sminket kanske var borta, men inom satt smutsen fortfarande ingrodd. Och nu var jag naken igen
- Herregud, jag dansade idag!

Ute i köket stod Tom och hällde upp Cola i två stora glas. Isen klingade till när den trycktes ut mot glasväggarna och jag kunde skymta hans tungspets i mungipan. På vägen hem hade vi hyrt fem filmer, bara komedier. Jag vågade inte prova filmer med spänning och våld i och inte heller känsliga dramor. Jag litade inte på mig själv och mina reaktioner. Så det fick bli komedier med riktigt låg humor.

- Hej! Tom tittade inspekterande på mig bakom den stora Colaflaskan. Jag nickade åt honom till svar. Han ställde ned flaskan och gav mig ena glaset.
- Det var en väldigt lång dusch du tog. Med blicken visade han mig att vi skulle slå oss ned i soffan. - Allt bra?
Vi satte oss ned i varsitt hörn och tog båda en klunk samtidigt.
- Mm, det är bra tror jag? En till klunk. - Lite läskigt bara.
- Vad är det som är läskigt? Tom sträckte fram en cigarett mot mig och tände den. Jag tog ett djupt bloss och kände hur den varma röken fyllde strupen.
- Jag vet inte? Ett till bloss. - Jag antar att det skrämmer mig att det krävs en hel utklädnad för att jag ska klara av att fungera. Tom nickade lätt brevid mig och stämningen tryckte på.
- Men jag skrattade idag, jag till och med dansade. Försiktigt puttade jag honom i sidan med armbågen och försökte få ett medgivande. - Det är ju ett jäkla framsteg. Eller hur?
Jag gjorde mitt bästa för att skämta till det men jag var osäker på om jag verkligen tyckte det var bra? Tom måste ha sett hur jag tvekade för jag såg inte ett spår av ett leende i hans ansikte. Det fick mig att blekna.
- Eller hur? Om inte ens han tyckte det var bra, hur skulle jag då kunna gå vidare och leva?
Tom skakade på huvudet och såg nästan besviken ut. Det fick min mage att knyta sig.
- Bill, ditt skratt betyder allt för mig, verkligen. Han tog ett till bloss på den glödande cigaretten och fimpade den.
- Men det jag vill är att du ska kunna gråta tillsammans med mig.
Han flyttade närmre och tog min hand i sin.
- Det jag vill är att få trösta dig. De senaste dagarna har nästan knäckt mig. Han drog efter andan och jag kunde se hur hans underläpp snabbt darrade till. Jag hade aldrig menat att göra honom ledsen.
- Du måste våga öppna dig för mig, låt mig komma in, Bill.
Tom hade en desperat blick i sina ögon, vädjande.
- Om du bara visste hur mycket jag önskar att jag kunde det.
Det var det enda jag tänkte på, fasade för. han var ju den enda nu som kunde ge mig tröst. Men han var åxå den jag fasade mest över att beätta allt för.
- Men du måste ge mig tid helt enkelt...


Den natten satte vi uppe till fem på morgonen och tittade på Tv skärmen framför oss. Under tiden passerade ett antal TV-serier, en film, ett antal glas Cola och även en sista timme utav TV-shop. När resten av Tyskland sov satt vi tätt intill varandra i soffan och följde hur den självgående dammsugaren arbetade sig igenom en hög med utspillda flingor och garanterade rena hörn. Ljusen vi tänt hade redan brunnit ut och TVn var den enda ljuskällan. Ingen var egentligen trött. Ibland kommenterade vi ovesäntliga ting, som hur orealistiskt det är att man tappar ut ett helt paket flingor i hallen? Vilken hemsk färg TV hallåan hade på sitt läppstift eller vem som egentligen kom på att en TV måste vara fyrkantig? Varför inte rund skärm? Egentligen tittade vi inte ens på TV sista timmen. Vi riktade bara ögonen i den riktningen. Vi satt i soffan, kände värmen från den andres kropp och försökte dölja det fåniga leendet vi båda ville spricka ut i. Vi gjorde det vi alltid har gjort. Umgicks!

När det gått så långt att alla program slutat bestämde vi oss för att det var dags att försöka sova. Ännu en gång stod jag framför sängen och kände med handflatan på den mjuka kudden. Fingrarna bildade som små skåror i tyget när jag drog dem fram och tillbaka. Snart skulle världen vakna igen. Jag skulle försöka få mina åtta timmar sömn, sen upp och leva i sexton timmar igen. Idag hade varit en bra dag. Kanske jag inte skulle behöva bry mig den här gången. Bara låta det vara och somna? Jag lyfte på täcket och kröp ned under det med kläderna på. Fönstret hade stått öppet under natten så det var fortfarande kyligt inne i rummet. Jag kunde redan höra hur bilarna börjat röra sig ute på gatan.
Skulle jag kunna dansa på samma sätt igen? Skulle det alltid krävas en mask för att jag skulle kunna koppla bort historien? Jo, det hade varit en bra dag. Men nu hade jag istället krav att leva upp till. Jag lade ned huvudet på kudden och drog en djup suck. Det var en stor dubbelsäng. Fyra stora kuddar låg utsträckta i rad och jag kunde lägga mig tvärs över sängen om jag ville utan att riskera att tårna skulle ligga utanför. Det var bara jag och Tom som hade legat tillsammans i sängen. Så många gånger jag velat ha honom här brevid mig de senaste dagarna. Den vänstra handen vandrade ut mot mitten av sängen. Lakanet var kallt. Jag kunde höra Tom i badrummet utanför när han satte på duschen. Höger sida hade alltid varit min sida i sängen. Jag vet inte riktigt varför, det hade bara blivit så. I natt skulle jag sova på vänster sida. Jag huttrade till när jag lämnade den varma platsen och flyttade över till sängens andra del. Där borta hade jag legat på vänster sida. Du på höger. Jag brukade hålla om dig på nätterna när du drömde och grät. Ibland vaknade jag upp av att du höll om mig. Jag saknar din famn... varför lämnade du mig?