98

Annie

Hon lutade sig mot dörrkarmen och studerade de två bröderna i det mörka köket. Båda satt med ryggen vänd mot henne och tittade ut över trädgården som lystes upp av månen. Det var fullmånde inatt. Kanske därför dagen blivit som den blivit? Rymden blandade ihop allt och fick dem att känna saker vi kanske inte skulle våga leva ut andra dagar? Ibland hörde hon ett mumlande från bordet de satt vid. Hon kunde inte höra vad de pratade om, ville inte heller. Det var bara avslappnande att se dem sitta där i varandras sällskap. Hon behövde inte höra deras ord för hon visste att de två bröderna kunde utföra mirakel med varandra. De hade något som väldigt få har. Och det var vackert, så fruktansvärt vackert. Och hon var så lyckligt lottad som fått äran att se det på nära håll.

Klockan i köket hade en förmåga att ticka ett slag högre än alla andra när den slog heltimme. Tom vände sig om när klockan slog heltimme för att se vilken timme det handlade om? Hans blick fastnade på henne och hon önskade hon kunde tyda språket tvillingarna pratade. För redan innan hon hunnit reagera vände Bill på sig och tittade åt samma håll. Han hade gråtit. De stora ögonen var röda och svullna. Salivet som samlats i munnen tvingades ned och hon kände skulden byggas på. Hon ville aldrig få honom att gråta. Ville inte orsaka honom någon olycka. Det var högst tre sekunder han klarade av att se på henne innan han han sänkte blicken och hon såg hur hans käke spändes. Än hade hon själv inte gråtit, men att se honom så. Bedjande såg hon till Tom som nickade och lade handen på sin brors rygg.

- Jag går ut i trädgården ett tag.

Hon sade det mot Tom med båda visste att det var menat åt den yngre brodern. De två bröderna lämnades i köket bakom henne och hon öppnade dörren ut. Även om det var mitt i natten var luften behagligt sval. Allt glänste mystiskt i månskenet och hon gick fram till eken som växte bredvid muren. Lade armarna runt den tjocka stammen och blundade. Var det möjligt att känna hur ett träd växte? Gick det att föra över kraft från ett växande ting till ett annat? Bill gjorde det hela tiden. Gav henne extra steg hon kunde gå fram på.

Bakom sig hörde hon hur någon harklade sig. Kanske det inte gick, men bara för att vara säker tryckte hon handflatorna mot stammen ifall att. I ögonvrån syntes han, ståendes med händerna i fickorna och hakan ned mot bröstet. Inte den Bill hon var van vid att se. Hon släppte trädet och lutade ryggen mot det istället. Gav det någon minut innan hon reste sig och gick närme honom. Inte en enda gång lyfte han huvudet för att se på henne. Gnuggade tänderna mot varandra och svalde, gång på gång. Hon stannade framför honom och kände hur ont det gjorde att se honom så. Hennes modiga Bill. Mannen som räddat hennes liv, gång på gång.
-Bill...
Han skakade på huvudet och drog efter andan. Hade det inte varit för fullmånen hade hon antagligen inte sett tåren som droppade från hans ögon. Precis som allt annat glänste den till i skenet. Hon placerade handen under hans haka och lyfte upp det tunga huvudet. Tänk att varje gång de lyckats ta ett steg fram, verkade det som att det fick lov att ta två steg tillbaka. Aldrig hade hon trott att det skulle behöva vara så svårt.

- Du måste förstå, Bill..
- Nej, det är ok, Annie, jag för...

Innan han fortsatte lade hon handen för hans mun och hindrade orden från att komma. Hon ville inte att det skulle bli fel igen. Att fel ord skulle komma eller inga alls. Han kunde lika gärna säga det bara för att det inte skulle riskeras dras upp igen. Att han förstod. Hon ville vara säker på att det blev rätt den här gången. Ville inte ha fler tårar för helt fel orsaker.

De mjuka läpparna trycktes mot hennes fingrar och hon kunde inte undgå att känna hur tinglade till i hennes tår. Hon släppte hans läpppar och strök med handflatan över den släta kinden och drog håret bakom öronen. Lät fingrarna gräva in sig lite smygande genom håret och falla ned längst hans långa hals. Han blundade och hon kände hur han rös till och darrade i överkroppen. Själv passade hon på att ta in alla vackra drag som levde i hans ansikte. De mörka markerade ögonbrynen som ibland verkade leva sitt egna liv. Själv hade hon aldrig klarat av att höja på ena ögonbrynet. Den söta lilla näsan och det utmärkande födelsemärket under hans läpp. Det som han själv hatade men alla andra tyckte var supercharmigt. Hon tyckte att han borde kommit över det med alla tusentals tjejer som sprang efter honom. Diskret lutade hon sig åt sidan och ställde in skärpan på de långa ögonfransarna hon alltid varit så avundsjuk på. Undra om han skulle tillåta henne att mäta dem någon gång? De ser verkligen jättelånga ut.

När hon kommit till hans långa slanka hals och fastnat med blicken på nyckelbenen, kände hon hur hon blev iaktagen. Generat släppte hon drömmen om att få lägga kinden mot den lilla gropen som bildades på hans axel och mötte de två hasselnöts bruna ögonen. Stora djupa förvirrade ögon. Han stod en halvmeter ifrån henne och tittade ned. Såg ut att kämpa med alla känslor och rörelser. Det bandet han hade med Tom, det där tvillingbandet när dom aldrig behöver säga något för att förstå. Hon kastade ned ankaret och landade i hans synfält, försökte öppna upp sig och berätta. Tänk om hon hade haft samma förmåga som dem. Kunnat förmedla bara genom ögonkontakt.

- Plötsligt ville jag stänga in mig bakom allt igen. Plocka upp stenarna och bygga på min mur igen så den blev högre än någonsin.
Hon mätte höjden på muren som omgav den stora gården och föreställde sig hur liten den såg ut jämfört med den som hon föreställt sig skulle gömma undan henne. Ensam där uppe i Bills rum hade hon plockat upp sina kläder och börjat leta efter en väska att lägga dem i. Börjat planera hur hon skulle kunna ta sig tillbaka till Sverige och börja glömma igen. På det vita lilla bordet bredvid sängen hade hon upptäckt det som fick henne att inse att rymma inte var lösningen. Ett problem är aldrig ett problem så länge man inte har en lösning. Att rymma var ingen lösning. Och egentligen var det inget riktigt problem.

- Men jag håller inte på att bygga murar längre, jag försöker riva dom.
Hon tog hans hand och kände hur deras kallsvett blandades. Förhoppningen var att han skulle ta ett steg närmre, men han stod kvar och verkade nästan vilja skygga tillbaka. Kanske det inte bara var hon som tänkt på de där murarna?

- Förlåt för där uppe, Bill. Jag blev bara så ställd.
Hon kunde ana en liten nickning från honom och fortsatte.
- Vad du sa, jag är osäker på hur jag ska hantera det på bästa möjliga sätt?
- Kan vi inte bara försöka glömma det och låtsas som att det aldrig hände?

Han kastade ur sig orden och ryckte på axlarna. Försökte vifta bort skammen som bosatt sig i hans ögon. Hon skakade på huvudet och hans axlar verkade sjunka lägre ned än vad de egentligen borde kunna.
- Du förstår fortfarande inte.

Innanför jackan tog hon fram ett papper och höll fram mot honom. Det var en utskrift av en bild. Två unga män, hon själv och tre unga tjejer som höll om varandra. Alla log och strålade. Det var en bild från en dag de alla varit med om något stort. Bilden från idag som skulle bli det första minnet hon hade med dem och kunde rama in. Simone hade tyckt att det var en jättebra ide och det hade lika gärna kunnat vara sina söners första skolavslutning hon tagit kort på. Bill tog emot bilden och ett litet ljus kunde ses i hans bruna ögon.

-Ser du inte? Det är ju där jag hör hemma.
Där, bredvid de två bröderna var platsen hon ville leva på. Hon var inte säker men hon kunde svära på att hon hörde honom dra efter andan. Som om han inte andats sedan hon bad honom komma med ut.
- Det är här jag vill vara, här med dig och din familj.
Handen som hängde löst vid hans sida fångades upp och lindades in i hennes.
- Jag kan inte säga att jag inte älskar dig, för det gör jag. Jag vet bara inte om jag kan låta dig älska mig riktigt än. Inte på det sättet.


Den unga mannen som än så länge stålsatt sig i marken, började röra på sig och verkade leta efter ord. Började på ett, men fortsatte på ett annat och slutade innan han hunnit uttala första betoningen. Det var sött, fick henne att gripa tag i modet lättare och avslöja varför hon tvekat.
- Jag är fortfarande oskuld och jag är rädd. Livrädd.

Precis som förväntat tittade han chockat upp på henne. Han hade ju sett, hört vad de gjort. Och han hade rätt. Hon var inte en ren oskuld, de hade lyckats besudla henne. Men hon ansåg sig fortfarande som oskuld. Våldtäkt var inte sex, inte kärlek. Och hon hade aldrig älskat med en man.
- Men Elin då...och det andra?
Bill verkade nästan upprörd. Som att han för en sekund trodde att hon ljugit om allt? Hans hand tryckte om hennes utan något riktig mönster och det gjorde henne nervös. Fick henne nästan att ångra vad hon precis berättat. Snälla, låt honom förstå.
- Med Elin har jag älskat. Men aldrig med en man. Aldrig älskat utav kärlek och aldrig utan tvång.

Nu var det hennes tur att blygt titta ned i marken. Hon kunde bara föreställa sig alla tjejer han varit med eller som erbjudit sig själv för en natt. För bara en timme. Han levde i en helt annan värld än hennes. Och hon kom inte undan från att det störde henne att hans kropp blivit rörd av andras händer. Att andra fått honom att njuta och kysst hans underbara läppar. Men vad som gjorde ondare var att hur mycket hon än ville befinna sig där inne i hans famn och bli älskad, visste hon inte om hon kunde hantera det. Mannen som stod framför henne var god rakt igenom, och han skulle aldrig göra illa henne. Men männen som faktiskt gjort henne illa spökade fortfarande för henne.

- Kom här!
En varm kropp trycktes mot hennes och ett bröst fyllt med luft tömdes ovanför henne. Handen hon hållt i sin höll fortfarande om och gömdes mellan deras bröst. Fingrarna flätade runt varandra. Automatiskt letade hon sig närme hans hals och lade sig tillrätta med näsan gömd i den lilla gropen framför hans nyckelben. Han tömde sitt bröst på luft, hon fyllde på. Drog in den mysiga doften som levde på hans kropp och rös av känslan av hans varma, mjuka hud mot hennes kind. Där var hon trygg, i Bills famn.

- Jag ser hur tankarna far fram och tillbaka i ditt lilla huvud.
Han flyttade hennes hår över till ena sidan med handen och smekte lugnt hennes hud alldeles bakom örat.
- Vi är ganska lika du och jag, tänker alltid flera ton för mycket.
Han betonade ordet ton med en väldigt dramatisk röst och hon kunde inte hålla sig från att le. Vilken underbar liknelse. Här gick dom båda omkring med en hel lastbil efter sig med tankar och fick slita för att komma längre fram.
- Men du behöver inte vara rädd för dina tankar, eller känslor.

Automatiskt tryckte hon handen som befann sig mellan dem närmre hjärtat. Drog kinden längre upp mot hans hals så nästippen gömdes i hans solblekta hår. Det fanns någon kemisk reaktion inom henne som bröt ut varje gång hon kom nära honom. Varje gång hon kände att värmen mot hennes hud skulle kunna försörja henne även om hon dog, var när han befann sig alldeles brevid henne. När utrymmet mellan deras kroppar blev statisk. Det var något som bröt ut i minde explosioner runt om i hela kroppen och hon hade sina aningar om vad det var. Det var det som fick alla människor att le och lysa. Det hon hade fyllt sitt ton med och gick runt och drog på. För även om hon ville lätta på vikten hon tvingade sig själv att bära på, kändes det tryggare att låta det vara. Då visste hon i alla fall hur hon skulle hantera det.

- Jag vet precis hur du känner det, vilka rädslor som finns.
Han darrade lite på rösten och hon kände hur hans puls hade ökat i takt.
- Jag är beredd att göra vad det än krävs för att du ska vara lycklig. Vad som helst, Annie! Och jag vill inte att du ska känna dig rädd för att fråga saker eller ändra på saker. Vi finns här för varandra och jag tänker inte tvinga dig till något.
Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Ända sedan hon först träffade Bill där nere i källaren, eller nej. Ända sedan den där första bilturen när hon placerades i hans knä, har han haft förmågan att flytta henne till en plats bortom allt ont. Varje gång hon tvivlat på sig själv och om hon verkligen borde leva i den här världen, har han funnits där i bakgrunden och hjälpt henne. Ibland var det överväldigande, all kärlek han gav henne. Hon visste inte hur hon skulle kunna betala tillbaka allt det?

"Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon."

- Vi är mer lik varandra än du tror.
En lätt kyss kändes på hennes panna som höll sig kvar länge nog att göra hennes knän svaga. Länge nog för att på något konstigt sätt känna sig glad att allt hemskt faktiskt hänt. De må ha gjort ont och slitit, men att få befinna sig där hon befann sig just nu, det var värt varje vaken mardröm.

- Människor må tro att jag har levt ett rockstjärneliv innan, men den enda jag har älskat är min bror. Det har aldrig funnits någon som delat min säng innan, som fått min kropp att reagera som den gjort senaste tiden. Inte förrän nu...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0