95

Annie


På den ena sidan av sängen hade natten spenderats djupt sovandes i sömn fri från vare sig glada eller olyckliga drömmar. Där hade kroppen helt sjunkit in i en välbehövd dvala, fri från allt som kunde påverka läkningen som äntligen påbörjats. På den andra sidan sängen, oftast smygandes in på den andra kroppens utrymme med minsta medel, hade natten mestadels spenderats vaken med alla sorters drömmar och tankar. Någon timme balanserandes på madrassens kant, så långt bort det var möjligt att komma från den andra sidan utan att trilla av. Den timmen med en rivande fruktan för vad hon gett sig in på. Den andra timmen hade hon bjudit in sig själv med fingrarna lekandes med hans blonda hår och försiktigt krupit upp i hans famn utan att riskera att väcka hans lätta andetag. Varje gång hade hans arm lagt sig om hennes kropp och ett svagt leende lagt sig över de mjuka läpparna. Den timmen hade hon aldrig varit mer säker på sitt val. Men varje timme en ny känsla att bråka med och bakom gardinerna stod solen och väntade.

Tassandes på tårna gick hon nedför trappen och gnuggade gruset ur ögonen. På nedersta steget stannade hon till och spanade ut i huset om hon kunde upptäcka någon mer vaken själ. Det var alldeles tyst. Klockan i köket visade på strax efter åtta på morgonen. Det stod nog inte på förrän delar av huset skulle vakna. Hon tog ett glas juice ur kylskåpet och drack några klunkar av den kalla drycken. Nyfiket gick hon vidare mot det stora ljusa vardagsrummet. Trots all tid hon spenderat med Bill, tiden innan och efter sjukhuset. Även om han inte alltid var fysiskt närvarande levde han alltid sida vid sida med henne. Trots nätterna hon spenderat med Simone och Gordon sista dagarna på rättegången och trots att de nu välkomnat henne med öppna armar, visste hon egentligen ingenting om dem som familj. Hon hade hört historier och målat upp egna bilder. Men aldrig sett bevis på livet de delade.

Överallt, på varje liten hylla stod en ram med ett minne. Alla med lyckliga ansikten och kärlek. Det var minnen från föräldrarnas ungdom till minnen som hände för bara ett år sedan. Upplevelser på deras familjesemester, skolavslutningar och kalas. Det var minnen från Simone och Gordons bröllop, röda rosor, champagne och en brud i brudgummens famn. Men mest var det bilder av de två tvillingarna. Alla fotografier med en stolthet i blicken och ett imponerande urval av olika utseenden och priser. För varje ram verkade de växt och utvecklats. För varje ram verkade deras blick blivit ännu lite visare och deras själ ännu lite äldre. De måste vara så stolta över de två sönerna. Överallt fanns bevis på deras beundran över tvillingarnas kamp och framgång.

Hon satte sig ned i soffan och tittade överväldigat på deras liv. Det var det här hon fasat för. Att hon skulle drabbas av tveksamheten om det ens fanns plats för henne i det här livet? Allt tydde på att de var en väldigt hårt sammanshållen familj som fått stärka sina band ännu hårdare efter alla år i rampljuset och prövningarna som kom med på köpet. De hade varit med om saker de flesta aldrig ens varit i närheten av. Det hade förvisso hon med, med det slutade i att hon förlorade hela sin familj. Var hon redo att hitta en ny familj?

Ett fotografi fångade hennes uppmärksamhet längre upp på den vita bokhyllan. Hon reste sig upp och tog ned den svarta ramen. Där fanns två små bröder, blonda och båda med det där underbara leendet. Redan då log de med hela ansiktet och kisade med ögonen. Sittandes på golvet med armarna om varandra och mat runt hela munnen med varsin sked i den andra armen, kunde hon inte annat än skratta. Två små knoddar som precis börjat inse vad det faktiskt var att leva. Tänk att det är samma knodd som nu ligger där uppe i sängen och mumlar i kudden.

Visst var hon rädd för vad deras liv innebar och visst kände hon en viss ångest för framtiden. Men när hon tittade ned på fotografiet insåg hon att hon hade de bästa förutsättningar att klara sig. De två små pojkarna var, trots all stjärnglans och trots alla pengar, ändå fortfarande endast två små pojkar som log med hela ansiktet. De var fortfarande precis som alla andra och hon kände ingen ångest över att träffat dem. Det hon tyckte var jobbigt, som hon visste att alla försökte undvika så bra som möjligt, var de utanför familjen.

Gräset var forfarande blött av dagg från natten men det skulle torka upp ganska snart i solen som sken även idag. Inte ett moln på himlen. Kanske var det för tidigt för det var alldeles tyst. Försiktigt ställde hon sig framför muren och klättrade upp den stora stenen. Hårt greppandes om trädgrenarna från eken bredvid för att inte halka på den fuktiga ytan. Deras kamp för att få vara ensamma hade varit lång och påfrestande. Men hon visste att om hon någonsin skulle kunna gå vidare i sitt nya liv, fanns det ett stort steg hon behövde ta. Ett steg hon var rätt säker på att fler behövde ta. Smygandes kikade hon över muren ut på andra sidan. Ut på den andra världen de ofta försökte undvika. Morgonen var fortfarande tidig men de var där, som alltid. De svek aldrig. Nervöst började pulsen missa några slag och hon rannsakade sig själv. Gjorde hon rätt nu? Jo, det behövdes göras. Hon hade fått en vision om vad nästa minne skulle vara som ramades in.

De var tre stycken, sittandes på gräset på andra sidan gatan. De pratade och skrattade. Unga och förväntansfulla på resultaten av deras äventyr. Noggrannt tittade hon sig omkring om det fanns fler men det verkade som att de tre var de enda. Hon hoppade nedför stenen och gick fram till grinden. Men hjärtat i halsgropen och handen på handtaget öppnade hon och tog ett steg ut. Det där avgörande steget hon hoppades flera bakom henne skulle ta. Fans, kallades dom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0