Vägen sträckte sig fram mellan skogar och fält, letade alltid på en väg ut ur kurvan. Det var flera timmar sedan solen gått ned och endast när de passerade platser människor bodde på kunde ljuset från gatulamporna träffa deras trötta ansikten. Båda bröderna märkbart tagna utav föregående dygn och allt som träffat dem. Vägen svängde, bilen följde vägen och de följde världen. På radion nynnade en kvinna med till en låt som hälsades av trumpeter och piano, omsvepta av jazztoner. En sån låt som om man kunde filmatisera den skulle utspela sig på en mörk källarklubb men levande ljus på borden, män som rökte cigarr och en bystig kvinna i cocktail klänning och lockigt hår. Den perfekta låten till den dunkla belysningen i bilen och vetskapen om att alla hus de passerade hyste sovande människor. Det var lugnt. Det gav tid till allt att sjunka in.

Tom sneglade på sin yngre tvillingbror som verkade ha sett något där utanför fönstret. Hans blick hade fastnat för flera timmar sedan. Han tvivlade dock på att det verkligen fanns något där ute för allt han kunde se var mörka träd och skuggor. Bill hade det där nöjda lugnet över sig. Han log inte rent fysiskt sett, men Tom såg det tydligt. Det fanns något där som inte funnits tidigare. En min som berättade att han slagit sig till ro med sig själv för tillfället och lät sig själv andas. När han sträckte på sig ytterligare lite kunde han se orsaken till allt. Det var inte något utanför fönstret som Bill sett. Det var något innanför glaset. I ena sidospegeln på bilen kunde han se hur bilden reflekterade den sovande tjejen i baksätet. Och han såg hur hans bror osynligt drog på ena mungipan varje gång han vinklade blicken mot spegeln.

- Det är konstigt!
Bill tittade förvånat på sin bror som plötsligt bestämt sig för att avbryta tystnaden. Tom trummade lätt på ratten, något han alltid gjorde då han tänkte. Trummade på saker.
- Vad är konstigt?
Svaret väntade på sig och gav dem båda tid till att tänka på vad det kunde vara? Vad i deras liv kunde betecknas som konstigt? Tonerna på radion fortsatte spela och båda bröderna låg åt sig själva. Fanns det överhuvudtaget något i deras liv som inte var onormalt?

- Det är konstigt hur allt kan arta sig. Tom skakade förundrat på huvudet. - Aldrig någonsin hade jag kunnat drömma om att vårt sista år som tonåring skulle bli så här.
Bill skakade medhållande på huvudet. Nej, aldrig hade de väl kunnat trott något sådant. Igen gavs det tid till att tänka tillbaka på allt och föreställa sig de olika scenarier som kunde utspelats istället för vad de just erbjöds. Det hade kunnat gå så mycket värre.

- Inte jag heller. Bill tittade bort mot sin bror som satt med blicken fäst mot vägen. Tom hade erbjudit sig att köra hela vägen och det var ännu en utav alla saker han imponerades av. På något sätt hade Bill alltid varit den svagaste utav dem, men hur Tom hade hanterat allt det som hänt var förundransvärt. Fortfarande offrade han lite mer än han borde för att Bill skulle må bra.

- Det är väldigt mycket konstigt nu. Bill lutade huvudet mot nackstödet och fokuserade blicken i backspegeln. Tvillingen bredvid följde hans rörelser och sneglade fort över axeln på den sovande tjejen i baksätet. Hon hade lindat in sig i en filt med knäna uppdragna mot ryggstödet.
- Vad tror du? Toms mjuka röst tog över radion när blues tonerna tystnat och Bill fyllde lungorna med luft.
- Jag tror... Hennes rygg lyftes och sänktes i takt med de sovande andetagen och han önskade att han åxå kunde få ligga där. Några gånger hade hon mumlat till i sömnen och hela han hade blivit varm. Snart skulle han få ligga alldeles bakom och hålla om. Han skulle få göra det han lovat för så länge sedan.

"Jag hade lovat henne att jag skulle ta hand om henne, oavsett vad. Det här var ett sådant ögonblick...oavsett vad. Jag skulle ta mig hem, jag skulle krama om hela min familj och berätta hur mycket jag älskade dom. Men jag skulle även berätta för dom om dig. Jag skulle berätta vilken vacker människa du var. Hur du hade hjälpt mig och stöttat mig. Jag skulle berätta för mina närmaste hur underbar du är. Och jag ska ta dig därifrån, bort från den hemska källaren, bort från den skitiga madrassen och hem till mig. Hem till min familj och hem till min värme. Du ska få äta min mammas goda mat och sova under mitt täcke. Jag ska hålla om dig och försäkra dig om att allt kommer bli bra. Jag ska torka dina tårar och jag ska vagga dig till sömns. "

- Jag tror att det kommer bli ännu konstigare...men den här gången på ett bra sätt.
Nu var trådarna ihopknutna igen, det gick att bygga vidare på tråden. Bill hade sin Tom, Annie var tillbaka och de kom alla överens med Elin. Alla parter var en liten bit helare. Äntligen skulle de få vara en familj igen.
- Jag tror att det kommer gå vägen.

Snart var det dags att stanna och tanka igen. Kanske köpa något att äta? Bill lade handen på sin brors knä och fick hans uppmärksamhet. Ord han inte behövde säga men som han så gärna ville säga. Om några timmar skulle solen gå upp och Bill var säker på att världen skulle visa sig i ett helt annat ljus. Dofta annorlunda och låta annorlunda. Det var konstigt, men så rätt.

Med ena fingret pekade han mot en punkt längre fram på vägen. Tom följde riktningen Bill pekade åt och ett leende spred sig i hans ansikte. Jo, det var konstigt. Men precis som Bill sa, det kommer gå vägen.

Sekunden senare passerade en stor blå skylt deras färdväg och ny mark välkomnades.

Willkommen auf Deutschland!