89

Bill

Han visste att något varit fel. Något hade varit fel i flera dagar när han gått omkring planlöst i huset och försökt placerat den där malande känslan i magen. När han följt klockans minutvisare kunde han svära på att den inte höll takten. Det hade börjat redan då han vaknat för ett par dagar sedan och hade lyckats hålla i sig ända tills nu. Vilken riktning hans ben än vändt sig åt, kändes det som att han borde gå åt andra hållet. Det var frustrerande och det märktes tydligt hur det påverkade hans bror. Faktum var att enda gången han upplevt samma oroliga vandrande var när Tom inte mått bra. Var hans tvilling sjuk eller ledsen märkte han av det direkt. De hade alldeles för många trådar kopplade till varandra för att kunna dölja sånt för varandra. Men den här gången var det inte Tom som mådde dåligt. Ändå mådde han som om han var döende. Som om stegen han gick lika gärna kunde vara någons sista.

Hårt kramade han om sin brors hand. Försökte suga åt sig all kraft som fick plats i hans kropp, packa in den i alla hörn och kanter för att försöka vända på samtalet. Få det att byta riktning, precis som hans ben velat gjort hela dagen. Redan innan de sett honom i dörröppningen hade han vetat att det inte var bra. Det hade inte gått att ta miste på skulden i Tom och Natalies ansikten när han frågade vad de höll på med? Som sagt, bröderna hade aldrig kunnat dölja saker för varandra. Ibland var det både på gott och ont.

- Det har gått över en månad nu.
Även om engelskan var bra kunde hon inte dölja brytningen helt. Aldrig hade han gillat hennes röst och aldrig hade den inneburit något positivt. Den hade gett honom skälvningar och när det var just den rösten som mötte honom då Tom räckt fram luren, kändes det som att brosket i ryggraden pulvriserats och tryckts ihop. Han bara väntade på att ramla ihop av förlamning mitt på golvet. Tom tryckte hans hand lite hårdare och tog ett steg närmre ifall att.
- Ingenting på en månad?

Just som hans mammas röst trädde fram insåg han att det inte var första gången hon ringde hit. För lite över en månad sedan hade han hört samma röst. Det var samma dag som han bestämt sig för att göra den där intervjun. En stöt av besvikelse kom över honom och hans bror måste ha känt det för i samma sekund hoppade han till och tittade upp på honom. Tom skakade på huvudet när han insåg vad som föregick inuti hans brors huvud. Här har han gått omkring i flera, flera månader och väntat på det där svaret. Letat efter tecken på att hon fortfarande brydde sig om honom, och så visar det sig att det här har pågått ända sen dess. Svek var ett alldeles för lätt ord.

Han tittade sig omkring men såg henne ingenstans. Ett tåg åkte förbi i närheten och lyssnade han noga kunde han även höra det på den andra luren. Hon var utanför, antagligen på baksidan. Han hade aldrig haft tanken på att säga så elaka saker som skreks ut inom honom just nu till sin mamma. Förhoppningsvis skulle han inte behöva det heller. Men att tvingas inse att hans egna mamma hållit honom i mörkret och åkallat mer tvivel än nödvändigt...kunde hon verkligen inte vetat hur ont det skulle göra om han fick reda på det? Så stora hemligheter går inte att hålla mörkade för all evighet.

Telefonluren tappades i golvet och han styrde stegen ut mot baksidan av huset. Bakom hördes Tom halvspringa och försöka få fram något som skulle kunna stoppa honom. Men han visste att Tom visste att det var slöseri med energi. Under det stora äppelträdet stod hans mamma lutad mot stammen och såg förskräckt upp mot sin son som kom stormande emot henne. Hakan tappade lite utav fattningen och hon fick lov att ta extra stöd med den fria armen. Inte ofta hade hon sett sin son så mörk i blicken.

- Vad har ni gjort?
Han tog luren ifrån sin mamma och lämnade henne stående med röda generade kinder.
- Vart är hon?
Kvinnan i andra luren blev tyst och försökte lista ut vad som hade hänt? Vem var mannen hon talade med?
- Det är Bill! Vad har ni gjort med Annie?

Ett osäkert mumlande hördes från kvinnan. De hade aldrig gillat varandra och han tänkte inte börja låtsas nu.
- Elin!
Det var inte meningen att skrika åt henne men han hade inte tid med att leka det här iditotiska spelet. Han hade hört hur de varit oroliga över att inte hört något från Annie på en månad. En månad är lång tid och mycket kan hända.
- Hon är borta.

Mer än så hade han inte behövt höra. Inte mer än så lång tid ville han förlora på att hitta igen sin vän. Han visste vad han behövde göra, visste vad som stod på spel.
- Bill, vänta!
Hans mammas röst försvann bakom honom men han kunde inte bry sig mindre. För tillfället hade han ingen mamma för en moder hade aldrig gjort något sådant här. Man ska ta hand om sitt kött och blod, se till att de alltid har det bästa. Vilja att de ska vara lyckliga och gråta av lycka, inte sorg. Ens kött och blod ska vara det allra heligaste man har. Som hans bror, Tom. Han skulle aldrig göra något liknande mot sin bror. Inte heller sin syster. Och nu var hon borta...

Han skulle ta bilen. Eller nej, han skulle ta bilen och åka tills ingen följde efter. Sedan skulle han hyra en annan bil och köra upp till henne. Kanske fick han lov att köra omvägar för att lyckas skaka av sig eventuella efterföljare. Hade han tid med det? Tänk om det redan var för sent? En månad är en fruktansvärt lång tid, han om någon visste det.

- Bill!
En hand greppade tag om hans arm och hindrade honom från att fortsätta längre upp på strappstegen. Egentligen visste han redan innan att han skulle bli hindrad. Bakom stod hans bror med en rädd blick. När han vände sig om släpptes taget och hans bror greppade tag om räcket för att lyckas hålla sig på fötter och hindra knäna från att skaka sönder.
- Jag måste, Tom!
De nickade båda två men det syntes att den äldre brodern misstyckte. Han ville inte förlora sin bror igen och det hade visat sig att det fanns tusentals sätt att förlora någon.Många visste han inte om än ens. Bill lade armarna om sin brors axlar och drog in honom i en kram.
- Du behöver inte vara rädd, Tom.
Utan förvarning bröt hans äldre bror ut i tårar och pressade sig mot den varma tunna kroppen. Bill blev förvånad över den plötsliga reaktionen och blev bara ståendes på trappstegen ovanför.

- Men jag är rädd.
Rösten från Tom dämpades av Bills tröja men han behövde inte lyssna på ord. Det räckte med att han tog ett djupt andetag och lyssnade på känslorna som strömmade genom deras kroppar.
- Jag är rädd för att röra mig, rädd för att andas. För slappnar jag av för mycket eller vänder mig bort en sekund för mycket kan du lika gärna vara borta när jag kommer tillbaka.
Han strök sin bror över det rakade huvudet och blev rörd till tårar. Han skulle aldrig lämna honom, aldrig utsätta honom för det igen.
- Men Tom, jag skulle ald...
Innan han hunnit avsluta sin mening såg han sin mamma komma in genom dörren med tårar strömmandes nedför kinderna. Skamset tittade hon upp mot sina två söner och satte handen för ansiktet för att hindra ännu en gråt attack.
- Aldrig lämna dig...

Men det var just det han precis försökt göra. Även om Annie var hans syster hade han sin egna familj här, alldeles intill sig. Sitt egna kött och blod. Och att förutsätta att han kunde kräva att saker och ting skulle gå till som på normalt vis fick honom att skämmas. Han var säker på att hans mamma haft sina orsaker till att inte berättat för honom. Lika mycket som han berättat långt ifrån allt för sin bror. Vissa saker var man inte menad att veta och kunde må bättre av att inte veta. Det fanns en orsak till varför vissa lögner kallades för vita.

Han vinkade åt sig sin mamma och bjöd in henne i omfamningen. Aldrig igen skulle han göra så och ta för givet saker han inte hade en aning om. De höll om varandra och lät tårarna falla. Lät familjebanden knyta ihop igen och laga alla lösa trådar.
- Jag skulle aldrig lämna er!
- Men jag måste hitta henne och jag tar gärna med mig lite sällskap.

Med ett blygt, men överlyckligt leende tittade Tom upp och torkade tårarna. Det hade varit det bästa Bill kunde ha sagt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0