82

En värmebölja hade dragit in över Tyskland och det spåddes bli det varmaste Juli sedan 1995. Högsommaren stod i full blom och landet kryllade av solbrända förälskade tonåringar. Glassförsäljningen hade slagit rekord och den populäraste glassen för sommaren var Calippo. Den med cola smak. Uteserveringarna var alltid upptagna av njutande tyskar som hoppades att vintern aldrig skulle komma tillbaka. På stranden åts det picknick och kroppar smörjdes in med solkräm för att inte riskera brännskador. Livet tog inte slut för att solen gått ned, linnen bars fortfarande då natten slog midnatt. Värmen var lika påtaglig hos folket som sjöng och dansade på gatorna. De enda som behövde oroa sig var pensionärerna som riskerade att drabbas av värmeslag. Men kände man ingen äldre, tänkte man inte på det. Istället vaknade man och gick ut i gräset barfota med ett stort leende på läpparna. Tyskland som för sextio år sedan stått för ett utav de största folkmorden, badade nu i frihet och lycka.

Den unga mannen som tidigare haft sitt långa stora hår som kännetecken satt lutad mot trädet ute på sina föräldrars gräsmatta och strök det halvlånga håret. Det hade fått växa ut till ett mellanblont rufs och för tillfället trivdes han rätt bra i sitt nya jag. Det hade varit över tio år sedan han sett sin originalfärg, arvet från hans mamma. Håret var solblekt och friskt, inte slitet av alla hårprodukter han använde tidigare. Kroppen var gyllenbrun av solen och det var månader sedan han rört en mascara. Tokio Hotel Bill hade tagit semester, likaså kidnappningsoffret Bill. Sedan värmen slagit till hade han flyttat ut till sin mamma och Gordons hus i utkanten av Hamburg. Lägenheten han delade med sin bror blev alldeles för varm och där fanns inget gräs. Det var det som saknades, att kunna krama gräset med tårna och ligga i bar överkropp på en filt ute i solen. Flugorna ville gärna vara med och kittla hans hud, men han jagade helt enkelt bort dem. De fick gärna försöka om de ville. Alla hade rätt att få försöka.

En liten tax tog sats ända inifrån köket så mattan knölades ihop till en trasa och gav ifrån sig ett skall. De små benen sprang fortare än man kunde tro och på några sekunder flög hon på sin husse som överfölls av pussar. Nosen letade sig in mot nacken och husse skrek till av skratt när den blöta nosen kittlade honom. Båda triggade varandra och magkrampen tänkte inte vänta på att mannen skulle lugna ned sig. Till slut lyckades han lugna ned den lilla taxen och lyfte upp henne i knäet. Varje natt sen han kom ut hit hade hon legat tryckt mot honom under täcket. De små runda ögonen tittade in hans ögon och ett stort leende spred sig över ansiktet.

I fönstret stod en stolt mamma, nära till tårar. Äntligen hade hennes son börjat le igen. Hon visste ingen som hade ett sådant smittsamt leende som hennes två söner. Hon ropade in mot vardagsrummet och strax efteråt hördes tassar komma springande på trägolvet. Hon visste att de fyrfotade vännerna hade en stor del med hans leende att göra. De tre hundarna tittade nyfiket upp mot mamman som tittade frågande på dem.
- Var e Billi?
Svansarna började vifta fram och tillbaka och nosarna vädrade i luften efter spår av sin husse. Dörren ut öppnades och efter en upprepning av samma fråga störtade de tre hundarna ut mot trädet där en ovetandes Bill Kaulitz satt och kramade sin lilla tax.


I en mindre stad i Sverige gick Annie Andersson runt i sin lilla tvåa och kände på jorden i blomkrukorna. Nu när det var så varmt var det viktigt att de inte torkade ut eller stod i alldeles för stark sol. Varje dag efter middagen brukade hon ta ett varv och kontrollera att allt stod rätt till. Benjaminfikusen lyftes upp och ställdes ned i badkaret för att få en dusch. Varje växt fick en dusch i veckan, roterande schema. I köket hängde hennes stolthet, en Vanda orkidé. Det hade varit ett medvetet val att köpa krävande växter. I en vecka hade hon studerat olika böcker och skrivit en lista på tänkbara kandidater. Tanken var att hon skulle kunna hålla sig sysselsatt, men ändå inte riskera att misslyckas. Vandan i fönstret hade varit en chansning. Den skulle hängas upp med luftrötterna fria så de inte riskerade att ruttna. Samtidigt fick de lov att hållas fuktiga för att inte torka. Inte för mycket och inte för lite sol. Det hade varit tveksamt innan hon faktiskt köpte den, men hon hade förälskat sig direkt när hon såg de enorma mjuka blommorna. Den blommade fortfarande efter en månad och varje gång hon möttes av den höjde hon lite extra på hakan.

Sedan tre veckor tillbaka hade hon fått jobba som volontär på ett hunddagis. 8-15 jobbade hon och spenderade dagarna ute i den gröna naturen med minst två hundar samtidigt som nosade upp sommarens spår. Det gjorde att hon kom utanför lägenheten och mötte resten av världen. Ibland var de två som gick med varsina hundar, men hon föredrog att gå ensam. På så sätt kunde hon ventilera allt hon funderade över med de fyrfotade vännerna. Ibland tog hon sats och sprang allt vad hon kunde hela den raka vägen fram till bron. Eller så gick de bort mot den lilla sjön och badade nakna i vassen. De hade frågat om hon ville jobba halvtid, men hon jobbade hellre som volontär. Då kunde hon stanna hemma de dagar luften inte gick att andas.

Två dagar i veckan tog hon på sig gymnastik skorna och tränade box aerobics. Det var hennes psykolog som föreslagit det för att kunna släppa ut lite utav den stress hon kände för att bli normal igen. Det fungerade förvånansvärt bra och de två kvällarna sov hon bättre än på resten av veckan. Hon hade ett "jobb", en egen liten tvåa med ljusbruna tapeter och nya klinkers i badrummet. Hon tränade, pratade med andra människor, hon åkte lokaltrafik med sitt nya busskort och hon hejade på grannarna när hon mötte dem i trappuppgången. I den nya staden visste ingen vem hon var. Efternamnet var inte längre Björk, håret var numera korpsvart och hon hade till och med lyckats lägga på en lokal dialekt. Ibland hände det att hon fick ett kort från Elin där hon skrev att hon hoppades allt var bra. Annars hade hon ingen kontakt med sitt tidigare liv.

Skadeståndet hon fått hade varit femsiffrigt så ville hon inte behövde hon inte jobba på ett år. Ville hon kunde hon leva i lyx och bo på hotell med rums service. Men hon nöjde sig med sin lilla hyreslägenhet och storhandling på Willy's en gång i månaden. Hur mycket pengar hon fått brydde hon sig inte om. Vad som betydde något var när personalen på hunddagiset påpekade att hon såg rosig ut om kinderna och hon lyckades få dem att skratta åt hennes skämt på lunchen. Alla små saker som fick henne att känna sig levande, som andra tog för givet. Det var henne femsiffriga belopp!




De båda hade lyckats hitta en vardag som gick att leva. Ända sedan de träffades var det små försiktiga steg som gällde. Lärdomen hade lett till att förhoppningar skulle hållas begränsade till precis under vad en normal människa skulle kalla vardagsmat. Ett framsteg hade varit att le åt en komedi och sen inte tänka mer på det. En förhoppning hade kunnat vara att skratta åt en film. Lärdomen hade varit att de skrattat för att de borde ha skratta åt scenen där mannen försäger sig inför hela jobbet. Lärdomen var att inte försöka sig på saker man borde göra, bara göra det som kändes rätt just då. De hade båda försökt dig på de där "borde" men alltid hade de lämnats med dåligt samvete för att de spelat falsk mot sig själv och gett människor runt omkring förhoppningar som de inte skulle kunna leva upp till. Det hade tagit ett tag innan de lärt sig, men nu visste de att ta det säkra före det osäkra.

Mardrömmarna fanns fortfarande kvar, men de var inte lika levande som tidigare. De hade lyckats skapa ett avstånd till dem och visste att några djupa andetag skulle få pulsen att ge med sig. De vita sömntabletterna fick för det mesta stå orörda inne i badrumsskåpet. Även om de kunde hjälpa till med sömnen om natten hade de en tendens att stanna kvar över dagen. Ibland var det värt en natt av kallsvett för att kunna gå vaken nästa dag.

Det kändes som att de hade koll på läget. De åt frukost på morgonen, borstade tänderna, pratade med människor och slappnade av. De trodde även att det hade koll på varandra. Eller rättare sagt, de intalade sig själv flera gånger om dagen att de klarade sig bra utan varandra. Flera månader hade gått nu och ett normalt funktionellt liv verkade ju vara möjligt i framtiden utan den andre. Kanske var det för att det blivit vardag för dem?

Bill hade alltid med sig den lilla mobilen, vart han än gick. Badrumshyllan hade fått en speciell plats där den lätt kunde nås utan att det riskerade att bli blöt. I köket hos Annie låg en hög med tidningar. Alla olika sorters tidningar, riktade till unga som gamla. De brukade följa med varje gång hon handlade. Skulle man fråga henne vad de handlade om skulle hon titta tveksamt tillbaka och bita sig frågande i läppen. Hon skulle inte ens minnas att hon köpt dem. Båda trodde att de hade varandra under kontroll. Bläddrade man igenom hennes tidningar skulle man finna en gemensam faktor. Varje tidning hade minst ett blad med en bild föreställande Tysklands mest omtalade stjärna. Bläddrade man igenom Bills svarta mobil skulle man se att den var helt tom. Inga sms eller nummer låg inlagda. Aldrig hade det ringt på den. Men vart han än gick följde den med. Det fanns en person i hela världen som hade just det numret. Hans mamma hade gett det till hennes advokat hade hon sagt. Han sa att han skulle vänta på henne och han försöker alltid hålla vad han lovar. Flera gånger i veckan hände det att de båda låg i sängen och önskade den andre en god natt fylld av vackra drömmar på exakt samma klockslag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0