80

Annie

Precis som några veckor tidigare hade taxin släppt av henne på samma plats och de gröna små krigarna på marken trotsade fortfarande kylan och kämpade igenom det tunna lagret av snö. Det hade precis börjat skymma och ljuset från sovrummet på övervåningen gav en velande känsla. Alltid verkade miljön på andra sidan av glaset vara mycket bättre. Det såg oftast tryggare ut i det gulaktiga skenet bakom fönsterglaset än vad det gjorde ute i kylan. Så var oftast fallet och hon kunde inte låta bli att fantisera om världen där inne. Men i nuläget var det ingen trygg värld som väntade henne. Ljuset lyckades skina ut genom gardinen som täckte för insikten, men annars var alla persienner fördragna och istället kändes det som fientligt, protesterande. Mannen som följt med henne för att skydda mot reportrarna öppnade bildörren och den första blixten träffade ansiktet.

Det var tomt inne i det lilla huset, bara katten som strök sig emot hennes ben. Den unkna luften från hennes cigaretter hängde fortfarande kvar i tyget på möblerna och de bruna gardinerna. I hallen stod hennes väskor lutade mot väggen. Tre stora väskor med delar ur hennes liv. Tänk att allt får plats innanför lite tyg och en dragkedja. Det hade redan blivit bestämt att Elin skulle vara på jobbet när hon kom dit. Allt skulle vara färdigpackat så hon bara kunde hämta väskorna och åka vidare. Det var antagligen bäst så, att inte behöva träffa varandra. Det var fortfarande en brännande känsla som spökade då hon tänkte på Elin. Förväntningarna hade krossats efter deras sista möte då Elin kastat ut henne ur hotellrummet. Det scenariot hade aldrig spelats upp under planeringen av deras uppbrott. Det hade känts för hårt och orealistiskt efter alla deras år tillsammans. Tydligen var det inte det.

Mannen tog den första väskan och bar ut till bilen. Handen fördes ned i fickan på jackan och nyckeln till huset togs fram. Den var inte hennes längre. Bara för att reta henne lades nycklarna mitt på bordet. Elin var vidskeplig. Hon trodde på påhittat trams men hade inte lyckats tro på sin egen flickvän. I fickan låg även något annat. Otalig gånger hade fingrarna varit redo att sprätta upp det lilla kuvertet, men aldrig riktigt vågat. Hennes namn stod med svarta snirkliga bokstäver på framsidan. Simone hade gett henne det, ett brev från Bill. Vad som stod visste hon inte, inte ville hon heller. Hon var klar med att ta steg bakåt hela tiden. Nu var det framtiden som betydde allt. Brevet skrev i dåtid, hon levde i nutid. Stegen gick mot papperskorgen och papperet blandades med gamla mjölkförpackningar och tepåsar. Den sista väskan hämtades av mannen och dörren stängdes.

Taxin körde söderut, bort från allt och mot allt. I handen höll hon mobilen och smekte den glansiga skärmen med tummen. För varje sekund kom hon en meter längre bort från livet. Varje träd de passerade i den svarta taxin försökte memoriseras och ges en plats i de bakre delarna av själen hon skulle förvara dem i. Ett vitt litet fik på vänstra sidan av vägen triggade igång minnen från hennes och Elins utflykt den där söndagen i juli. Automatiskt smakade läpparna av varandra för att se om några sockerkorn fortfarande kunde kännas av. En dag full av solsken och nyförälskade strömmar av lycka och ett runt litet bord ute bland gräset och blomkrukorna. Det hade varit den klassiska, vem kan äta en munk full av socker utan att slicka sig om munnen. En lätt uppgift hade de båda tänkt, men med blickar fyllda av lust och åtrå och en syn av varandra täckta av socker, slutade det med magkramp av skratt. Fortfarande kunde hon känna hur gräset kittlade under hennes bara fötter då de båda ramlat ihop av skratt bredvid det stora trädet och hon hade lagt sig ovanpå Elin och kysst av henne alla små sockerkornen. Det hade varit precis i början av deras förhållande.Det minnet skulle hon vara rädd om.

Fingrarna knappade in de rätta bokstäverna och efter fem försök lyckades hon få till ett OK sms. Hon hade lovat att höra av sig då hon kom tillbaka. Nu var hon tillbaka och på väg bort mot ett nytt tillbaka. Namnändringen var redan inlämnad och inom två veckor skulle hon få svar om hon kunde byta efternamn till Andersson. Meter för meter avverkades och om tre timmar skulle hon krypa ned under täcket i hotellet som väntade i hennes namn. Hon höll just nu på att lämna sitt liv bakom sig och lika mycket som det skrämde henne, var det en sorts lättnad. Minnen levde överallt. För de flesta var det kanske bara en vägskylt, men för henne var det något helt annat. Varje gång hon varit bortrest och skulle hem igen, visste hon att vid just den skylten var det ca. en timme kvar. Överallt hade hon lyckats placera ut små livlinor för att inte riskera att historien gick till spillo.

Tummen tryckte osäkert på Skicka knappen och en fjäril flög oroligt omkring inom henne och lyckades krockade med varenda liten nerv.
"Skickar till Simone"
Mamman hade bjudit på en lång och tröstande omfamning i morse när hon lämnat för flygplatsen. Några försök hade gjorts till att försöka tacka för att hon fått sova hos dem, för stödet hon fått. Men varje gång munnen öppnats bildades ett vakuum som sög in alla ord. Mamman hade lugnat henne och försäkrat henne om att hon inte behövde tacka. Istället kom både mamman och styvpappan, lade armarna om hennes lilla kropp och tackade henne. De var så tacksamma att de fått hjälpa till och ville inget hellre än att de skulle träffas igen. Det sista de sagt var att hon nu mera var en del av familjen Kaulitz. Kanske inte nu, men när hon än ville komma stod dörren alltid öppen.

Bekräftelsen att sms:et skickats betydde att hon följt sin del av avtalet. Med darriga händer öppnades baksidan av mobilen och batteriet togs ut för att ge plats åt fingrarna som pillade loss SIM kortet. Plastigt och vitt försökte hon föreställa sig hur alla känslor kunde rymmas på så liten yta. Varför fick det lov att finnas material som hade förmågan att låsa in upplevelser? Att ges möjligheten att kunna gå tillbaka och ta in händelsen på nytt, bara genom att trycka på en knapp. Det gavs alldeles för många alternativ.

Staden var helt ny och gatorna som väntade skulle vara hennes första gång. Ingen bekant väntade, ingen bekant gatuskylt. Hon hade hållit sin del av avtalet. Hon var tillbaka och på väg mot sitt nya tillbaka. Det gamla livet var historia nu och skulle aldrig mer behövas tas upp. Nu gällde det att försöka hitta vidare och slita skorna med stegen framåt. Rutan i baksätet öppnades tillräckligt för att den kalla luften skulle strömma in och få knottror på hennes skin att resa sig. Precis som på film, lät hon läpparna kyssa det vita plastkortet med alla nummer till människor som alldeles strax skulle försvinna ur hennes liv. Det kändes rättvist att ge dem ett sista farväl. Tummen och pekfingret släppte taget och det lilla kortet fladdrade bort ned i diket och begravdes i den smutsiga snön. Nu fanns inga band kvar, alla var klippta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0