69

Nu står vi här utanför tvillingarna Kaulitz hem igen, de två bandmedlemmarna i Tokio Hotel. Snön ligger endast kvar i små drivor längst väggarna och det är inte lika kallt. Annars är scenen ungefär den samma som förra gången vi stod här och frös. Människor, deras trogna fans, står samlade i grupper och tröstar varandra. Unga röster överröstar varandra när deras låtar sjungs och tårar rinner. Allas ansikten är vända upp mot de tända fönster som tillhör tvillingarnas lägenhet och alla hoppas att få se en skymt av sina idoler. En skugga eller ett tecken på att de befinner sig där inne. Varje dag sedan Bill Kaulitz försvann har minst ett ljus brunnit här utanför porten och fansen har visat att de aldrig kommer svika dem. Förra gången grät de av hopplösheten de kände av att inte veta vad som hade hänt. Idag gråter de av lycka efter att hört det första uttalandet från Bill efter månader av tysthet. Vi lyckades hitta samma tjejer vi pratade med förra gången.
-Hur känns det, Linda? Du trodde alltid att han skulle komma tillbaka, du tvivlade inte?
- Nej, jag tvivlade aldrig. Jag visste att han skulle komma tillbaka, han är stark.
- Men du var inte lika säker, Klara?
- Nej, jag tyckte det var konstigt att vi inte fick något tecken alls på hur det stod still efter ryktet om att Bills överlämnade hade misslyckats. Man utgår ju från att det värsta hade hänt.
- Jag ser att ni båda tänt ett ljus ikväll igen. Tände ni dem av samma orsak idag?
Båda tjejerna nickar och det glittrar till i deras ögon.
- Ja, idag tände vi dem för att visa vår uppskattning och dela vår glädje med dem.

Plötsligt började människor springa mot grinden och rösterna höjdes. Klara och Linda som blev intervjuvade av den brunhåriga reportern tvingar sin fram i massan och står till slut längst fram mot stålgrinden. Deras hjärtan bultar av förväntning och tillsammans håller de varandras händer när de trycks fram och tillbaka av andra fans. På andra sidan står den svarta bilen med de tonade rutorna och den välbekanta nummerskylten. Alla bakom grinden vet att det var den bilen Saki brukade köra bandmedlemmarna i. Det var en känslostorm där utanför, desperation och den där förvirrande glädjen när någon plötsligt inser att ögonblicket är där. Sekunden då man kanske skulle få träffa sin idol, en människa man älskade och tyckte sig veta allt om. En människa man aldrig träffat men som ändå betyder så mycket. Ett overkligt ögonblick för många och som många fortfarande kunde tvivla på senare om det verkligen hade hänt. Sakta öppnas grindarna och så fort det är möjligt trycker sig människorna förbi stålpinnarna. Handflator trycks mot den svarta lacken och nästan alla unga flickors kinder var svarta av mascaran som runnit ikapp med deras tårar. Desperat rop efter deras uppmärksamhet ekade mellan husväggarna och när grinden var helt öppen började bilen sakta rulla framåt. Ingen brådska utan allt gick sakta och säkert så ingen skulle bli skadad. Fönstren var mörktonade och även om det inte gick att se in genom dem hördes det då och då ett skrik när någon trodde sig se en utav tvillingarna.

På andra sidan rutan satt de båda, inklämda mot mitten tätt intill varandra. Båda med stora solglasögon och huvorna högt uppdragna över sina rakade huvuden. Båda klädda i en stor svart tröja, sneakers och blå jeans. Hade Saki vändt sig om i framsätet hade han sett två kopior av varandra. Identiska. Bröderna var spända och beredda på att något kunde hända. Vad visste de inte, bara att det kändes bra att vara beredd. Ena handen satt de båda två för att försöka kontrollera sig själva. Innan de lämnade garaget hade det pillats på tröjan, petats i ögon och kliats i huvudet. Utan att det märkt det hade båda gömt den under sitt yttre lår när de närmat sig grinden. Den innersta handen låg och vilade på låret, båda på deras innersta lår. Ovansidan av handen nuddade den andra broderns hand. De höll inte handen och de tänkte nog inte på det överhuvudtaget. Det hade bara blivit så. Efter att ha försökt vifta bort det där irriterande hårstrået som egentligen inte fanns där och kittlades, hade båda helt enkelt lagt handen på låret och fastnat. Automatiskt hade de lugnat ned sig när de kände varandra och tryggheten den andra gav. Den äldre brodern frågade alltid med blickar om allt var bra? Än så länge nickade den yngre brodern tillbaka. Han svalde, andades och nickade. Idag var första gången han tog sig utanför lägenheten sedan han kom tillbaka. Första gången han träffade fansen utan droger i kroppen. Men det var ett steg han bestämt sig för att ta.
- Jag är OK!
Han tog sin broders hand och tryckte den. Så länge han var alldeles brevid hade han inget att oroa sig för. Det var skrämmande men samtidigt var det något han fick lov att göra. Det var något han hade tänkt på hela dagen. Det var lockande att prova igen. Han såg upp på sin bror och redan innan han sagt något visste Tom vad det rörde sig om. Tvillingarna nickade förstående mot varandra och Tom lät ena tummen smeka handen han höll i. Båda tog ett djupt andetag och den ena utav dem lutade sig fram och börjde diskutera med föraren av bilen.

Bilen hade kört ut från grindarna och fansen's puls rusar i takt alltefterom de inser att bilen är på väg bort. Deras ögonblick håller på att försvinna. Satt de verkligen där inne i bilen? Var det sant att det endast skiljde en tunn plåt mellan dem? Många hade svårt att inse vad som egentligen hände. För många var det första gången de försökte få en skymt av tvillingarna. För dem var tvillingarna fortfarande nästintill overkliga och tanken på att de var lika mänskliga som de själva kändes väldigt långt borta. För dem var de magiska. Bilen åkte fortfarande sakta fram för att inte köra på någon och folksamlingen följde troget efter. Många lade handen mot bilen för att försöka uppfatta någon som helst känsla. Andra följde bara efter och var i chock. Plötsligt börjar fansen på den ena sidan skrika högt och trycket ökar. Sekunden senare öppnas rutan på den andra sidan och en smal hand sticker ut sina fingrar. Naglarna är omålade men en stor svart ring pryder långfingret. Klara är en utav dem som först låter sina fingrar möta den andres fingrar. Hennes pekfinger nuddar hans ring och lillfinger innan hon blir bortknuffad. Magin hade träffat henne, trollat för henne. Bilen ökar farten och till slut stängs bilrutan och folksamlingen lämnas bakom. Inte en kind är torr och många tröstas av sina kamrater. Det hade hänt. Ögonblicket hade uppfyllts men nu var det borta. Magin hade gjort sitt och många var märkta för livet av det korta mötet. Längre bak stod Klara och höll hårt om sina fingrar. Hon hade känt det, elektriciteten som strömmat genom hennes kropp när hon kände honom. När hon fick chansen och kunde se in i honom och möta hans blick. Han hade lett. Det kändes äkta, det var åt henne han hade lett. Försiktigt luktade hon på fingrarna i hopp om att hitta en främmande doft. Andetag efter andetag tvingade hon i sig, men allt hon kände var sin egen doft. Det spelade ingen roll, hon hade känt magin. Linda sprang fram till henne och var alldeles röd om kinderna. Hon stannade alldeles framför och försökte hämta andan. Båda glittrade och lyckan ångade om dem i den kalla luften. Linda höll upp sin hand och tittade frågande på Klara. Hon svarade genom att hålla upp sin hand och nicka. De flög in i varandras famn och skrattade högt medans de snurrade runt runt i en cirkel alldeles utanför grinden.

Morgondagens artikel var klar och redo att tryckas. Den hade blivit läst av kollegan som godkänt den och rättat eventuella stavfel. Om en timme skulle den gå till tryck och i morgon vid femtiden låg de förtsa redo att läsas på köksborden i de tyska hemmen. Den brunhåriga reportern lutade sig tillbaka i stolen och stängde locket till laptopen. En klunk av det heta kaffet svaldes och en djup suck hördes från hans bröst. Ute var det mörkt nu och om 45 sekunder skulle klockan slå elva på kvällen och hans skift slutade. Det hade varit en intressant kväll. I morse hade han fått reda på att klippet tvillingarna spelat in skulle sändas på deras hemsida senare på eftermiddagen, så han hade genast blivit ombedd att vänta utanför deras lägenhet med en fotograf. Han hade gjort samma sorts reportage någon kväll efter att ryktet hade dragit igång om att Bills räddningsförsök hade misslyckats några månader tidigare. Det hade varit tungt att se så många unga förstörda människor gråta. Han hade aldrig varit ett fan av bandet, han hade helt enkelt inte tänkt på dem. Men när han såg vilken påverkan de hade på sina fans kunde han inte annat än att bli imponerad. De gav aldrig upp och under tidens gång hade han skrivit några små artiklar om hur det fortskred med kidnappningen och deras tid på sjukhuset. Inte mycket information hade kommit ut och inte en enda bild på Bill hade pressen fått tag på. Ändå höll sig fansen kvar och stöttade. De krävde ingenting. Han hade frågat många om varför de stod där ute i kylan trots att inget hänt på flera veckor? Alla hade svarat samma sak.

- Vi gör det för dem, för att visa att vi bryr oss om dem och älskar dem.

Ingen hade nämnt något om att de hoppades få en autograf eller bild på dem. Normalt sett skulle han inte trott dem, de var trots allt fans i tonåren och kära i sina idoler. Men efter att ha sett samma människor står där utanför grindarna flera gånger insåg han att det var inte ute efter något speciellt. De brydde sig bara. Det var det som imponerande honom. Det starka bandet mellan dem, fansen och Tokio Hotel. Respekten de gav varandra. Även om hysteri hade utbrytit när bilen kommit hade de uppfört sig och visat respekt. Ingen hade dunkat på bilrutorna som alltid annars och ingen hade försökt dra dem i handen när tvillingarna vevat ned rutan och hälsat. Ett fåtal kort hade försökt tagits men inte alls i likhet med tidigare. Det var som om fansen insett att saker och ting inte var som tidigare och att de fick lov att se efter sin stjärna nu och skydda honom från all press. Han tog ännu en klunk av sitt kaffe och såg minutvisaren förflytta sig till den högsta punkten på klockan. Nu skulle han hem och ta en dusch och krama om sin fru, berätta för henne hur mycket han uppskattade henne och älskade henne. Det hade varit en konstig dag med många intryck. Han tog på sig den bruna läderjackan och lyfte upp den svarta väskan där dagens tomma lunchlåda låg. Lyset släcktes och han gick nöjt bort mot hissen som skulle ta honom ned till parkeringsgaraget. Morgondagens rubriker skulle ge många den där varma tinglande känslan i magen. Bilden på en leende Bill skulle nog även frambringa en eller två tårar.

Tokio Hotel har verkligen världens bästa fans

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0