Andreas och jag gick sakta fram över asfalten. Vi sa ingenting till varandra. Båda var trötta och hade druckit en hel del. Vi ville bara hem och sova. Bill hade gått alldeles innan oss när v insåg att vi borde göra likadant. Det var skönt att kunna gå utan någon som störde mig. Jag kunde vara privat, mig själv. Vi trodde vi skulle få se Bill men han hade väl bråttom hem. Tur att det var så nära hem.

Lite längre upp står några män i grupp och disskuterar vilt. De lät väldigt upprörda. Vi försökte uppfatta vad de sa men de talade ett helt annat språk. Det var svårt att se om de var osams eller om de bara pratade med varandra? Här i mellanöstern gör man ju saker lite annorlunda. När vi närmade oss vände sig männen mot oss och dämpade sig. Vi började bli misstänksamma och saktade ner. Skulle vi vända om och gå tillbaka eller kanske går ned mot stranden? Jag tog tag i Andreas T-shirt och drog den bakåt. Vi skulle vända och gå tillbaka. När vi vänder oss om kommer en polisbil åkandes med blåljus och sirener på. Den tvärbromsar framme vid männen och två blåklädda polismän kliver ur. Vi stannar för att se vad som händer. De pratar med varandra och pekar med armarna för att visa något. En man börjar peka mot vårat håll. Den ena utav poliserna vinkar åt oss att komma dit. Vi tittar på varandra och börjar gå. Vad hade vi att göra med det här?

Männen tittar storögt på oss och alla pratar i mun på varandra. Alla vill säga nåt och gestikulerar med sina armar. Polismannen griper in och tystar ned gruppen. Han tar ett steg fram så han står alldeles framför mig. Han frågar på lite knagglig engelska om vi känner en tjej med långt svart hår och ljus hy?

Både jag och Andreas brister ut i ett gapskratt. Klart vi gjorde det. Dom hade ju sett Bill. Vår alldeles egna transa, som vi brukade kalla honom. Han hatade det!

Männen rynkade sina pannor och tittar frågande på oss. Jag försökte förklara för dem att det var min bror, inte en tjej. De tittade fortfarande på mig med en kall blick. jag började undra vad alla gjorde där? varför stod en grupp män och polisen och undrade om min bror?

-Om du är säker på att det är din bror har vi något jobbigt att berätta. Polisen pratade väldig dålig engelska men jag fattade vinken. Brother...bad...danger...det klingande oroväckande illa.

-Vad menar du? Bill gick ju alldeles innan oss. Han är nog hemma och borstar tänderna nu. Jag kände klumpen växa i mitt bröst. Vad var det här?

-Is this your brothers? Polisen höll fram en stor guldkedja och lade den i mina händer.

Jag tappade andan. Mina fingrar höll hårt i den kalla halskedjan. Nog var det Bills alltid. Varför låg den här? Vart var Bill? Mitt hjärta skenade iväg och blicken flackade. Jag fick sätta mig ned på trottoarkanten för att inte ramla omkull. Marken under mig gungade. Polisen satte sig ned mitt emot mig och försökte ställa frågor om Bill. Jag hörde knappt. Mina tankar var på en helt annan plats. Jag hörde ingenting. I min hand låg Bills halskedja som han alltid bar. Jag flyttade den mellan mina fingrar. Jag begravde mitt ansikte i händerna och kunde känna kylan från kedjan på min panna. Vad har hänt?

Andreas står och pratar med den andra polisen och jag hör ordet Bill och kidnappning. Ett hugg rakt i hjärtat. En utav männen hade sett när Bill blev överfallen och bortförd i en stor svart van av tre män. Han hade hört Bill skrika och han hade sett hur en utav männen hade tagit upp en sten och slagit honom i huvudet med. Mitt hjärta brast När bilen flytt hade han ringt polisen och en kvart senare hade vi kommit gåendes. En kvart, 15 minuter, 900 sekunder, några hundra meter. Det var allt som hade skiljt oss åt. Några fjuttiga minuter. Nu var han borta. Jag flydde.

Jag sprang mot huset. Varje steg jag tog önskade jag var ett steg närmre Bill. Ett steg närmre att inse polisernas misstag. Bill låg ju hemma i sängen och sov. Kanske satt han på altanen och tittade ut över havet. Det måste vara ett misstag. Jag slängde upp grinden och tog 2 trappsteg i taget. Jag stannar på sista trappsteget. Min hand håller hårt om räcket. Jag ser att det är mörkt inne i Bills rum. Gardinerna är inte fördragna. Bill drog alltid för gardinerna när han skulle sova. Alltför många gånger hade vi haft fans som försökte allt för att få en skymt av oss genom fönstret. Bill ville stänga ute allt när han skulle sova. Tyngden i bröstet växte sig allt större. Jag ville gå fram och öppna hans dörr. Gå in och se honom liggandes i sängen. Kanske hade han varit för full att komma ihåg och dra för gardinerna? Jag försöker lyssna efter tecken på att han faktiskt är där inne. Snarkningar, vad som helst. Det är helt tyst. Inte ett ljud.

Jag ropar tyst efter honom...Bill. Tyst. Jag ropar igen lite högre. Tyst. Jag ropar hans namn igen men rösten bär mig inte. Tårarna rinner nedför min kind och jag sjunker ned på trappen. Jag orkar inte hålla emot längre. Jag gråter okontrolerat och slår mig själv med handflatan mot huvudet. Det gör ont men jag bryr mig inte. Den andra smärtan var större. Vart var min andra hälft? Varför gjorde dom såhär mot mig? Varför gjorde dom honom illa? Varför slog dom han? varför gick vi inte med honom? j

ag reste mig upp och ställde mig alldeles framför altandörren. jag lutade pannan mot glaset och blundade. Jag visste att när jag öppnade ögonen skulle det vara tomt. Sakta öppnade jag glasdörren och kände tystnaden slå emot mig. Inte ett ljud. Jag öppnade ögonen och hittade rummet som vi hade lämnat det tidigare idag. Mitt ölglas stod kvar på bordet och Bills blöta handduk låg på golvet framför sängen. Allt var precis som innan.

Jag satte mig i sängen och lyfte upp Bills linne som låg på kudden. Det var hans grå Ed hardy linne. Jag satte linnet under näsan och drog ett djupt andetag. Och ett till.

Andreas stod i dörröppningen och tittade plågat på Tom. Han hade stannat kvar och pratat mer med polisen innan han hade sprungit efter Tom tillbaka till huset. Han hade hört Tom innifrån Bills rum och såg nu sin bäste vän i tårar för första gången. Han satt på Bills säng och höll i ett grått linne. Han grät och svor åt sig själv. Han var nedbryten. Andreas hade fler dåliga nyheter...