Mina händer hade domnat bort. Repet satt så hårt och den enda känsel jag hade var de såriga handlederna där repet skar in i huden. Det var varmt och jag kunde se genom springorna i bakluckan att solen började gå upp. Luften stod stilla i det lilla utrymmet och hela min kropp värkte. Jag låg ihopkrupen men knäna uppe vid bröstet och mina kläder var blöta av svett. Värmen och ångesten höll på att kväva mig. Jag vet inte hur länge jag legat här i bakluckan. Några gånger hade jag somnat för några minuter. jag var så trött. Så ledsen. Jag orkar inte kämpa känner jag. Allför många tårar och panikattacker. Alldeles för mycket på så kort tid. Vill bara ge upp. Snälla gör slut på det nu, fort. Jag släpper ut all min luft. Tömmer mina lungor och försöker befria själen. Jag klarar det här. Jag måste. jag försöker slappna av och fokusera. Det sista syret börjar försvinna utom räckhåll. Kan inte fokusera längre. Benen börjar krampa i panik och jag slår huvudet mot plåten. Får inte ge upp. Gång på gång, hårdare och hårdare. Jag känner mig så misslyckad. Så otillräcklig. Till slut klarar jag inte av det längre, jag måste hämta andan. Jag kommer inte härifrån. Mina lungor fylls på nytt med skitig luft och jag bryter ut i häftig gråt. varför jag? Varför...

Jag väcktes av ett starkt ljus och försökte vända ned blicken mot golvet. Jag kände frisk luft. Någon tog tag i min arm och ryckte upp mig ur bakluckan på bilen. Jag drogs ned på marken och föll ihop. Mina ben klarade inte av att hålla min vikt. De hade legat stilla för länge och var stela. Varje steg gjorde ont och mitt huvud höll på att gå i bitar. Det bultade efter all gråt och jag var öm efter smällarna jag gett mig själv. Jag låg på grusvägen och försökte öppna ögonen. Solen gjorde illa mina ögon. De 2 männen stod ba kom mig och pratade med varandra. Jag satte mig försiktigt upp och lät blicken glida över landskapet som omgav mig. Vi var mitt ute på landet, bara stora åkrar och fält. Jag såg inga hus i närheten. Det fanns bara ett litet stenhus alldeles där jag satt. Ett grått litet hus omgivet av skrot i alla dess former. Gamla bilar, däck, plåt och trasiga möbler. Allt var bara en enda röra. Skitigt och grått.

En cigarettfimp landade precis bredvid mitt lår och jag hörde steg bakom mig. Jag blundade och höll andan. Gjorde mig beredd på nästa slag. Två armar tog tag i min vänstra arm och drog upp mig på fötterna. Mina leder gjorde ont. jag var fortfarande stel. Han föste mig mot huset och gick alldeles bakom mig. Jag hörde hur den andre mannen stod kvar ute på vägen och pratade i sin mobiltelefon. Tankarna flög runt i mitt huvud nu. Skulle jag våga ta chansen och springa? Jag tittade mig runt igen. Nej, det kan jag aldrig. Bakbund na händer och vilse. Jag skulle bli kattmat. Han öppnade dörren och puttade in mig. Jag snubblade på tröskeln och föll ned på mina knän. Jag började gråta. Jag snyftade hysteriskt och bad mannen om hjälp och skrek åt honom att släppa mig. Jag ville bara hem till mamma. Hem till min familj, mitt hem och min säng. Jag ville tillbaka till mitt liv som inte fanns längre.

Han slog till mig med handflatan över huvudet och skrek åt mig. jag vet inte vad han skrek men han lät arg. Han gick förbi mig och låste upp en dörr. Han spottade och gick tillbaka för att hämta mig. Han rycker i mig och sliter. Jag hjälper inte till utan bara hänger i hans hårda tag om min arm. vad gör det för skillnad? Han slänger ned mig för trappen som dörren döljer. 5 trappsteg, hårda och kalla. Alla lämnade de ett avtryck på min kropp när jag ramlade. Jag landade på magen och slog pannan i stengolvet. Jag glömmer andas. Det gör så ont. Någon tar tag i mina handleder och drar hårt i repet. jag skriker till av smärta. Han sliter loss repet och frigör mina händer. De faller till golvet med en duns och jag drar upp dem mot mitt bröst. Jag håller hårt runt handleden för att försöka döva smärtan. Allt gör så ont.