40

Tom

Jag stod länge i dörröppningen och försökta ta in allt jag såg. Tyngden min kropp skapade fick avlasta sig mot väggen en stund. När jag väl hade öppnat dörren visste jag inte riktigt vad jag skulle vara beredd på? Vad som väntade mig? Skulle det vara skitigt och hemskt eller bara väldigt tomt, mörkt och hemskt? Skulle jag klara av att ta in synen av min brors gömställe? Jag vet att jag försökte föreställa mig hela scenen när jag stod där utanför och hade handflatan mot trädörren. Jag försökte föreställa mig hur Bill hade stått därinne och tittat sig omkring. Försökte föreställa mig lukterna. Jag visste att han hade hållts gömd där inne i över 2 veckor och att det var det sista kända gömstället innan den misslyckade överlämningen hade ägt rum. Där innanför träet som vilade mot min hand hade Bill levt, ätit och sovit utan att jag haft en aning om vart han befann sig. Nu stod jag här i dörröppningen men händerna ihopflätade under hakan och försökte registrera allt som min bror kunde ha rört, varje litet steg han kunde ha tagit.

Tom

Det här är en chansning. Kanske du får brevet, kanske inte? Men jag måste ta chansen och få lämna något efter mig. Vi vet ingenting om hur framtiden kommer se ut eller vart vi kommer befinna oss och jag vill inte känna att jag missat något. Jag vill inte lämna dig utan något om det nu skulle gå den vägen. Allt är väldigt förvirrande och skrämmande nu och jag kände bara att jag fick lov att få det här gjort. Jag behöver känna att jag har någon stabil grund i det hela och du är min grund. När allt känns hopplöst och becksvart har jag alltid dig i mina tankar och det får mig att vilja kämpa vidare. Det spelar ingen roll hur mycket dom försöker trycka ner mig för dom kommer aldrig lyckas radera dig ur mitt minne. Du finns alltid närmast mig, dag som natt. Du är allt jag behöver och vill ha. Min grund för ett lyckligt liv. Det är allt jag behöver, Tom, och det gör ont att inte veta var du är. Jag försöker känna dig men det är svårt. Ibland känns det som att du är precis brevid mig men andra stunder känner jag dig inte alls. Jag vill tro att du har det bra, Tom. Vill tro, men jag vet hur du är. Låt inte det här förstöra dig, kämpa och res dig upp igen. Försvinn inte från världen bara för att jag inte är kvar längre. Jag vet att vi alltid stått varandra närmre än vad många ens visste var möjligt. Vi var en och samma, är fortfarande. Det spelar ingen roll om jag är hos dig eller om jag rest vidare, jag kommer alltid finnas precis vid din sida, axel mot axel. Jag kommer aldrig lämna dig, du är ju jag. Varje gång du är lycklig står jag precis bakom dig och ler, varje gång du är ledsen finns jag där för att trösta dig och torka dina tårar. Även om du inte märker det kommer jag aldrig lämna din sida, Tom. Liggandes i sängen med armbågarna nuddandes vid varandra. Men du måste lova mig att inte ge upp. Du måste ta hand om mamma och Gordon. Dom behöver ditt stöd. Skulle jag inte komma tillbaka måste ni alla lova mig att fortsätta kämpa. Det är det jag gör nu, kämpar för att få komma hem till min familj igen. Tro inte att jag ger mig utan en fight. Jag har en vän som hjälper mig och ger mig styrka när det är som jobbigast. Annie, heter hon. Jag hoppas du får träffa henne, Tom. Hon besitter en sån otrolig styrka och kraft inom sig. Hon har varit med om så många hemska saker det senaste halvåret, men ändå är hon starkare än vad jag är. Jag respekterar henne verkligen. Om saker och ting skulle gå fel vill jag att du tar kontakt med henne, ni kan båda behöva en vän och jag vet att ni kan hjälpa varandra. Ni betyder båda så mycket för mig och ni är både en del av min familj.

Jag vet att allt är fruktansvärt jobbigt nu men häng kvar. Låt inte det här förstöra världen du lever i, gå ut där och omfamna livet och lev det som om det vore din sista dag. Jag kommer snart hem, Tom...


Jag smekte brevet mjukt med mina fingertoppar. Nog var det Bills handstil alltid. Halvt skrivstil, halvt vanligt stil, lite feminin stil, lutande och det där a:et som var så speciellt för Bill. Jag blev alldeles varm i kroppen när jag följde skriften längst papperet. Det var bara en kopia av det rikiga brevet eftersom det var bevis, men det spelade ingen roll. Brevet jag höll i mina händer var ändå från Bill. Polisen hade hittat det bakom toaletten tillsammans med ett annat brev. Det var det sista kända tecknet från dem. Jag kände en vördnad när jag satt här på samma ställe som Bill suttit för en vecka sedan. Den skräckblandade lyckan jag hade känt när jag stod utanför hade nu utbytts mot en slags fascination. Jag var inte längre rädd för att röra mig i Bills fotspår. Jag kände mer ett sug efter att uppleva så mycket som möjligt av det han hade upplevt. Det blev nästan en kick. En fascination av jakten på min bror. Jag kunde se framför mig hur Bill satt här brevid mig på sängen och sjöng tyst för sig själv. Jag kunde se honom stå och titta ut genom den lilla luckan på dörren och le. Det var konstigt men jag kunde bara se honom som glad. Det kanske är en sorts skyddsinstinkt från mitt undermedvetna? Ett sätt att skydda mig från att bryta ihop? Jag tänkte inte längre på Bill som ledsen och svag. Nu när jag sitter här på sängen kan jag bara se min Bill, glad och sprallig. Han existerade inte längre i den här bisarra situationen. Det här var bara ett rum, inget mer. Han var där ute någonstanns med den där tjejen, Annie, och reste.


Hej Tom!

Jag vet att du inte känner mig och antagligen aldrig kommer få träffa mig heller. Mitt namn är Annie och jag har varit tillsammans med din bror den senaste tiden. Jag ville bara skriva till dig och berätta för dig vilken underbar människa han är. Något du säkert redan vet men jag vill gärna berätta min historia för dig. Bill har blivit som min familj den senaste tiden och nu när han är på väg hem igen till dig vill jag på något sätt lämna efter mig något. Jag har ingen egen familj och jag hoppas på något konstigt sätt att ni kanske tar in mig i era hjärtan efter allt det här? Jag tror inte du förstår hur mycket din bror betyder för mig, eller så är det precis det du gör? Vi har båda varit med om ganska jobbiga saker under tiden vi varit kidnappade men din bror lyckades alltid få mig att glömma allt sånt. Han kunde alltid trösta mig med de minsta medel och gav mig alltid hopp. Han hade alltid en tröstande famn att erbjuda. Jag vet att det kommer vara jobbigt för honom att komma hem och behöva ta itu med allt ännu en gång. Han kommer behöva mycket stöd och en famn som är minst lika tröstande som hans egen var mot mig. Lova mig att du tar hand om honom, Tom.

Han har verkligen saknat dig. Han pratar alltid om dig. Inte alltid med direkta ord men jag kan se på honom när hans tankar vandrar iväg till er och jag hör honom på nätterna när han säger ditt namn. Du och din familj betyder allt för honom. Det har tagit honom något fruktansvärt hårt att inte kunna nå er. Men nu är han på väg hem. Han åkte för en stund sedan och jag vet att han är överlycklig. Samtidigt vet jag att han tyckte det var jobbigt att behöva lämna mig. Men du måste berätta för honom att min enda lycka är att få se honom lycklig. Min familj är Bill och jag är verkligen glad för hans skull nu, tro inget annat. Jag känner att mitt uppdrag här på jorden är slutfört och jag känner ingen rädsla inför vad som kommer hända. Det bästa har redan hänt. Jag har fått äran att få träffa din bror och han ska snart få krama om sin familj igen. Jag är lycklig!


-Annie...vem är du egentligen?

Det kändes skumt att läsa hennes brev. Tjejen som faktiskt levt tillsammans med min bror under den här tiden? De verkar ha kommit varandra väldigt nära och det var nästan med lite svartsjuka jag läste brevet. Jag var så enormt tacksam att hon funnits där, men ändå ville jag vara den som varit där. Jag ville vara den som tröstade honom och fick honom att skratta. Men som Bill hade skrivit i sittt brev, Annie hade en inre styrka som överträffade det flesta. Jag var inte ens säker på att jag skulle klara av att trösta Bill? Det är lätt att sitta här och vara svartsjuk, men när det verkligen kom till kritan kanske jag skulle fega ur? Jag kan bara tänka mig vilka berättelser Bill kommer ha sen. Att höra allt det och sen försöka sätta Bills ansikte på personen i berättelsen kanske var mer än jag klarade av? Att inte kunna ge den tröst Bill behöver var min värsta mardröm. Nej, jag är glad att Annie har funnits där. Jag hoppas jag får träffa henne någon dag. Undra vart hon är nu? Ingen utav dom e ju kvar här och vad jag vet så är hon inte med Bill?

- Are you ready? Den mörka mansrösten från dörröppningen tittade frågande på mig.

Jag satt kvar några sekunder och såg mig om en sista gång i det lilla rummet. Tog ett sista djupt andetag av min tvillingbrors kvarvarande andetag.

- He is ready to meet you now.

Jag nickade lugnt och kunde inte låta bli att låta ena mungipan le lite diskret


Du har fått den absolut vackraste bror en människa kan önska sig, Tom. Lova nu att ta hand om honom och se till att leva det livet ni drömmer om. Låt inget hindra er eller skrämma er. Livet är till för att levas och ni har de bästa förutsättningarna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0