En lätt knackning på glasdörren och Tom steg in i rummet. Han satte sig på sängen och öppnade en öl. Jag hade precis duschat och höll på att klä på mig. Jag hade satt på mig ett par svarta baggyjeans och en mörkgrön T-shirt. Håret var fortfarande fuktigt och hade lämnat blöta fläckar på mina axlar. Vi skulle gå ned till en restaurang som låg i närheten och äta med grannarna. Vi hade träffat dem idag när vi var ute med båten och bestämt att vi skulle träffas ikväll. Jag vände mig mot Tom och frågade om jag dög? Han granskade mig uppifrån och ner och tog sig om hakan i ett försök att se allvarlig ut.

-Ja,du ser riktigt bra ut. Men sen har du faktiskt mina jeans på dig så jag kan ju inte vara helt opartisk. Men jag skulle lätt dejta dig. Sekunden efter låtsas han sätta fingrarna i halsen och hulkar.

Trots Toms ironiska beteende visste jag vad han menade. Vi hade alltid förstått varandra och det var många gånger som vi fått personer att gapa av förvåning. Vi förstod varandra utan ord eller syner. Mådde någon utav oss dåligt kunde vi bara vara nära varandra för att trösta och förstå. Ligga bredvid varandra i sängen och kolla upp i taket, bara våra armbågar som nuddade varandra. Vi var tvillingsjälar och vi var en och samma. Olika utseenden men samma hjärta. Toms smärta var min smärta och min lycka var Toms lycka. Olika men ändå samma.

Vi mötte upp Andreas nere vid porten och började gå mot det stora gula huset borta vid vägkorsningen. Det svalkade skönt från havet och luften var inte lika tung längre. Den tryckande hettan hade lugnat ned sig. Det var bara vi ute och knappt någon trafik. Endast någon enstaka bil som åkte förbi oss ibland. Vi bodde i ett ganska lugnt område och det var mest bara större villor här och alla hade ett högt staket eller en mur runt trädgåden. Det var upplyst med gatulampor hela vägen och efter bara några minuter var vi framme. Vi blev insläppta av grindvakten och strax efter kom Tracy och Peter och mötte upp oss. De var ett amerikanskt par i 30 års åldern som bodde här under sin semester. Peter var i oljebranchen och Tracy jobbade inom reklambranchen så pengar var aldrig ett problem för dem. Det såg man inte minst på deras semsterhus som var gigantiskt och med allt det senaste. Tokio Hotel har dragit in MYCKET pengar men det är något jag gärna håller tyst om. Gillar inte att skryta om miljonerna som vi faktiskt dragit in. Det är våran hemlighet. Får pressen reda på det kommer vi få ett helvete. Vi har verkligen jobbat hårt för det här och gjort oss förtjänt av varenda öre. Vår ekonomi är vår ensak men det var verkligen skönt att umgås med människor som var i samma sits.

De hade en privat kock som hade lagat jättegod mat. På bordet stod det fullt av skålar med olika maträtter i. Vi fick plocka det vi ville ha och sen åt man med ett bröd istället för bestick. Det var roligt att pröva på nåt nytt istället för all snabbmat vi alltid åt annars. Vi flyttade ut till altanen efter maten och slog oss ned i varsin fotölj. Altanen var omringad med höga palmer och vinrankor som slingrade sig längsr takbalkarna. Överallt stod eller hängde det tända lyktor i alla olika färger. Vi hade alla fått varsin blå drink och på bordet stod en bricka med olika kex och ostar. Det var så lugnt och fridfullt här. En skiva med Jack Johnson spelades inne i huset men det fanns högtalare här ute. Ute på havet kunde man skymta små båtar som låg och guppade i vågorna. Som små lyktor. Jag sträckte mig efter en vindruva som hängde från väggen. Min första egenplockade vindruva. Det var roligt att prata med nya människor som inte brydde sig om vem jag var. De hade hört namnet Tokio Hotel men det var allt. Jag kände mig säker och vågade prata om lite mer personliga saker. De hade redan ett överflöd av pengar och hade inget intresse att sälja sin historia till pressen. Vi satt uppe i flera timmar och diskuterade och drinkarna hade alltid en ny färg i ett nytt glas med en ny form. Jag trivdes.

När klockan närmade sig 4 på morgonen började jag bli trött och bestämde mig för att gå hem. Tom och Andreas ville stanna lite längre och för första gången på väldigt länge gick jag längst en allmän väg, ensam. Inga vakter och inga skivbolagsmänniskor. Det var bara jag och världen. Jag sträckte ut armarna som om jag försökte flyga och skrattade. Inga fans här. Inge skrik eller autografer. Jag stannade upp och knöt händerna bakom nacken. Ett djupt andetag och ett kvävt skrik. Hoppas ingen ser mig nu och ringer polisen. En transa som dansar runt på vägen och skriker. Så hade jag sett det. Jag lugnar ned mig lite och börjar gå mot vårat hus. Men jag går sakta, har ingen brådska. jag kortar ned stegen och försöker ta in så mycket jag kan när jag går där på vägen. I bakgrunden kan jag fortfarande höra musiken från Peter och tracys altan. jag vänder mig om och ser på alla stjärnorna ovanför havet. Det är nästan svårt att skilja dem från båtarnas lysen. De oändliga blå flyter samman och bildar något oförklarligt. Undra vad som finns där nere i djupet och där uppe i rymden? Så mycket vi inte vet. Jag förblev stillastående några minuter. Borta i mina egna tankar.

Några hundra meter fram ser jag en man komma gående. Han har bråttom. Jag börjar gå hemmåt igen och skyndar på stegen. Mannen var mörkklädd och hade dragit upp huvan över huvudet så den dolde hans ögon. jag försökte titta rakt fram och vinkla blicken ned i gatan. Jag försökte undvika ögonkontakt och verka oberörd. Det var något med honom som gjorde mig obekväm. Vi kom allt närmre varandra. Bakom mig hördes en bil och jag vände mig lite snabbt om. Det var en svart van som kom åkandes på fel sida. Den åkte väldigt nära trottoarkanten jag gick på. Var dom fulla dom som körde? Jag flyttade mig längre mot muren som löpte längst trottoaren och ökade på tempot ännu lite. Mannen som kom gåendes mot mig hade lyft blicken och även han ökat takten. Jag tittade mig omkring men det var helt öde. Alla sov så här dags. hade hoppats på någon som kunde komma till min undsättning. Om några sekunder skulle jag möta den mörkklädde mannen.

Försökte gå så nära muren som möjligt. Kändes olustigt med bilen som åkte bakom mig. Den hade saktat ned och åkte bara några meter bakom mig. Jag vände blicken bakåt och försökte se registreringskylten. Den hade ingen. Jag började bli rädd. Bilen stannade bakom mig och jag gör mig redo att börja springa. Jag hann precis vända mig om när den mötande mannen tog tag i mig. Han var större än mig och hade fått ett stadigt grepp om min överkropp. Jag försökte slita mig loss men sekunden senare har 2 män hoppas ut från bilen och hjälpte till att hålla fast mig. Jag började skrika på hjälp och försökte streta emot med benen. de försökte få in mig i vanen. Skjutdörren var öppen och alla 3 män puttade mig mot bilen. Jag hade inte en chans men jag tänkte inte ge mig så lätt. Jag hoppade upp och ner och runt och sparkade med benen och skrek för allt jag var värd. Plötsligt hör jag någon ropa bakom mig. Jag märker att de 3 männen blir chockade och stressade. De säger något och ena killen släpper taget om mig.

Dom blev rädda och tänker fly, tänkte jag. Jag försöker få en skymt av mannen som ropat bakom mig. De sliter i mig och det gör ont. Jag hinner se min räddare och försöker ro pa åt honom att ringa polisen. Han hör inte men han kommer allt närmre. jag känner rädslan försvinna lite, nu skulle allt ordna sig.

Något hårt träffar mig i bakhuvudet och jag känner benen vika sig under mig.