Annie

Jag sprang fram till honom och flög ned på mina knän vid hans sida. - Bill, är du OK? Jag satte mina händer om hans kind och letade efter tecken på att han var skadad. Jag strök bort håret från hans ansikte och studerade noga varje liten del utav honom. Ansiktet verkade helt, jag lät mina händer undersöka hans armar, inget brutet, inga sår. Jag tittade snabbt på hans ben, lät min hand vandra längst hans lår. Ingen reaktion. Han verkade inte vara skadad. Min blick fastnade på hans lår. Hans bara ben som låg utsträckta framför honom. Försiktigt lade jag min hand på hans höft. Inga linjer, inga kanter efter hans underkläder kunde uppfattas. Det var bara det vita tyget mot hans nakna hud. Jag slöt ögonen och kände hur rysningen fick håret längst mina armar att resa sig. Så det var därför de hade lämnat mig ifred. Min hand lyftes från hans höft och jag strök honom sakta över kinden. Det gjorde ont i mig att titta på honom. Skulden inom mig blev bara större och kraftigare. Allt det här var mitt fel. Om jag bara hade tagit det där jäkla pillret utan att bråka hade det här aldrig hänt. Jag kände mig så egoistisk och skitig. Var det bara jag som kände så eller hade han samma tankar? Tyckte han illa om mig nu? Jag lät handen vila på hans kind och började bli nervös över vad han kände. Han bara satt där och stirrade ned i marken. Varför tittade han inte på mig? Kunde ha inte? Och om han skulle se mig, skulle det vara med avsky? Jag svalde och frågade igen.

- Bill, är du OK?

All the trees have lost their leaves
It's hard to lift my eyes
Haven't seen the sun for weeks now
Is it day or night

Med en tung blick vände han upp huvudet och mötte mig. Han visade inte en min, avslöjade ingenting om vad han kände. Hans tomma ögon tittade lugnt på mig och jag började vrida på mig av osäkerhet. Jag kunde inte tyda honom. - Bill! Min röst var svag och darrade lätt. Jag hade aldrig sett honom så här innan. Jag hade sett honom ledsen, rädd och jag hade tröstat honom. Men aldrig så här. Han såg så tom ut. Det fanns inget som tydde på att han var rädd eller ledsen. Han var bara tom. Det gjorde så ont i mig. Allt på grund av mig. En tår sprack och rann nedför min kind. Jag blev galen av att inte få någon reaktion. Han bara satt där i den vita klänningen, rött läppstift utsmetad över hans mun och en hemsk blå ögonskugga klumpigt lagd på hans ögonlock. Som en clown. För mig hade han alltid varit en docka. Hans vackra bruna ögon, den lilla näsan, hans mjuka läppar och porslinshy. Så länge jag hade känt honom hade han alltid varit perfekt. Så mycket vackrare än någon jag träffat innan. Nu såg han ut som en clown. Mina tårar fortsatte rinna och i ren panik tog jag av mig linnet och började torka bort alla hemska färger från hans vackra ansikte. Det här var inte Bill, det var inte rätt. Jag kunde höra hur jag släppte ut en massa svordomar på svenska och tänkte inte på hur hårdhänd jag var. Till slut fick jag äntligen en reaktion. Bill tog ett hårt tag om mina handleder och tvingade bort mig från hans ansikte.

- Annie! Hans röst var mörk och bestämd. - Är du OK? Han tittade bestämt på mig. - Gjorde dom något? Jag skakade förvånat på huvudet. Varför frågade han det? Han borde inte tänka på mig nu. Han släppte taget om mina handleder och strök bort mina tårar. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra? Jag förstod mig inte på hans lugn. - Men Bill, du då? Är d... Han avbröt mig och höll sitt finger för sin mun och hyshade mig. Han tog linnet ifrån mig och vände det rätt. - Snälla Annie, klä på dig igen.

Can't remember where I met you
Don't know if I'm here
Think I need a little help to
Take away my fear

Jag hade erbjudit mig att byta kläder med honom men han hade bara viftat bort mitt förslag. Vad spelar det för roll, hade han frågat. -Vilka kläder vi bär ändrar inte vilka vi är. Det ändrar inte hur något är eller hur någon känner. Inte i vårat fall. Jag hade inget svar. Han hade rätt, i vår situation spelade såna struntsaker ingen roll. Det kändes bara så fel att se min Bill, min trygghet i deras klänning. Ett ständigt påminnande om makten de hade över oss. Jag hade försökt fråga honom igen om han var OK. Han hade bara nickat lite snabbt och tittat bort. Men jag visste att han inte var OK. Jag kunde se hur han spände sig varje gång han rörde sig. Jag kunde se att han hade ont. Men jag respekterade om han inte ville prata om det. Jag visste själv hur det kändes. Skammen som ständigt gnager på dig när du tänker på vad de gjort. Jag tänkte inte tjata på honom. Vi satt där i tystnad och jag kunde inte låta bli att känna obehag. Sättet han betedde sig på var skrämmande. Antingen hade han tappat hoppet helt och hållet och gett upp. Eller så förnekade han allt. Han kanske var i chock? Han bara satt där och tittade in i väggen. Jag kunde se hur han tänkte, hur hans läppar formade små ord när hans tankar skapades. Jag var rädd. Jag skulle inte klara av det om han försvann. Han hade alltid varit den som gav mig styrka. Han kunde ge mig hopp även efter att blivit slagen och spottad på. En varm omfamning av min Bill och jag kände mig säker. Skulle han tappa allt nu skulle jag snart åxå vara där. Snälla Bill, ge inte upp nu...

Stay with me
It's hard to breathe
Lay with me
Please don't leave now
Close your eyes
Don't miss a beat now

Dörren öppnades och jag tryckte mig genast mot Bill. In kom mannen som hämtade mig innan och ställde sig alldeles framför oss. Jag kände hur pulsen rusade. Var det dags nu? Jag höll hårt med båda händerna om Bills ena arm. Mannen stirrade på Bill och smackade med läpparna igen. Det där hemska ljudet. Varje gång jag hörde det hoppade jag till. Mannen slickade sig om munnen och började prata med Bill på sitt språk. Jag sneglade på Bill och fann honom fortfarande stirrandes in i väggen. Han rörde inte en min. Det gjorde mig ännu mer nervös. Det var inte bra att han höll på så, han provocerade mannen. Att bara stirra in i väggen och ignorera mannen kunde lätt sluta med en smäll. Jag försökte putta till honom lite diskret men han reagerade inte. Jag kunde höra på mannens röst att han började bli irriterad. Han sparkade lite lätt på Bills ben men inget hände. Hela min kropp spände sig och jag visste inte om jag skulle våga göra något. Var jag inte skyldig honom att göra något? Det var ju ändå jag som hade satt honom här. Innan jag hann göra något hade en spottloska hamnat på Bills axel och mannen vände sig istället åt mitt håll. Med ens stannade hela min kropp upp. Jag tittade på honom med en rädd blick och ryggade tillbaka när han sträckte fram sin hand. Där var det igen, det vita pillret. Jag tog emot det med pekfingret och tummen och lade det på tungan.

- Annie! Jag vände mig förvånat mot Bill. - Litar du på mig?

Det var första gången jag kunde se något annat än den där djupa tomheten i hans ögon. Där var något annat, en beslutsamhet.

- Svälj inte.

Breathe for me
We can be together
If you breathe for me